Hösten 1974 startade Lysekils Filmstudio av några entusiaster här i Lysekil. Det var bl.a. Kaj Thorngren, Christer Dahlqvist, Mona Schiller, Eva Henriksson/Hedman m.m. Nästa år så fyller föreningen 40 år.
Jag träffade nuvarande ordförande i ”Lysekils Filmstudio” Fredrik Eriksson som berättade om filmstudion. Det finns idag cirka 90 filmstudios omkring i Sverige som är anslutna till ”Sveriges Förenade Filmstudios”. Under 80-talet så var Lysekilsföreningen vilande några år.
När föreningen startade 1974 var det mest skolungdomar som var med. Medlemsavgiften vid starten var 20: -. Idag kostar det 250: – för vuxen, studerande (Under 20 år) betalar 150: – i medlemsavgift per säsong. Idag är det inte så mycket skolungdom tyvärr berättar Fredrik. Men de försöker nå ut till ungdomarna också. Fredrik berättar vidare att Folketshus skapat en filmklubb för ungdomar.
Det blir säkert ett samarbete där säger Fredrik. Nu tar filmstudion sommaruppehåll men den kommer tillbaka i september igen. 6 stycken filmer har de visat under våren. ”Källan”, ”Lycka till och ta hand om varandra”, ”Snön på Kilimanjaro”, ”Äta sova dö”, ”Pojken med cykeln”, ”Amour” plus en extra film ”Searching for Sugarman”.
Idag kommer alla filmer digitalt och det är bra. Han säger att alla filmstudios inte har det och det kan vara ett problem.
Tog även kontakt med Ulf Oskarsson som kom med i Filmstudion 1978-79.
Ulf berättar: En av dem som var med i styrelsen var Lars Forsberg som blev en känd regissör.Vi hade publikrekord i antalet medlemmar hösten 1979 och våren 1980. Vi hade då 220 medlemmar. Under en tid lät vi filmstudion vila då vi alla var slutkörda. Ulf startade då ”Bio Kontrast” med stöd av Folkan i Lysekil.
Det var enormt roligt att hålla på med film. Jag skickades bl.a. till Filminstitutet på Gärdet i Stockholm. Där träffade jag Jörn Donner som då var chef där.
Vi hade långt gångna planer på att ta hit regissörer till Lysekil till varje film för att berätta om filmarbete och liknande.
I styrelsen gjorde vi ett hästjobb för att starta en ordentlig filmstudio. Vi lyckades mycket bra. Tyvärr så fick några barn, andra flyttade och själv var jag slutkörd. Det var iallafall en rolig tid.
Ulf berättar även att det som tog mest kraft var t.ex. att filmrullarna låg i c:a 7-9 burkar och var otroligt lätta att ta eld. Frågan var då: hur en liten filmstudio skulle ha råd att betala om filmen brann upp. En gång hände just detta, en film började brinna när Folkan visade en film. På konferensen på Gärdet beslutades om en fond för alla filmstudios som skulle betala skadan.
Vår alltiallo var Ivan vaktmästaren på Folkets Hus. Han hjälpte oss alltid. Ulf berättar även att Ljungskile hade åtminstone på 80-talet Sveriges största filmstudio tack vare folkhögskolan som låg där.
Vidare så säger han att Lysekils Filmstudio var också den första som ordnade premiären av Terje Fredhs film ”Utanför Spärren”. Det var tre eller fyra fullsatta visningar på samma dag med Terje själv som berättade om filmen. Musiken var gjord av Ulf Dageby.
Jag tog också kontakt med en av de som var med och startade filmstudion, Christer Dahlqvist. Jag bad honom berätta om lite minnen från åren som gått med Filmstudion. Christer skickade detta till mig som publicerades vid filmstudions 25-årsjubileum.
Jag har blivit tillfrågad av Filmstudions nuvarande styrelse att skriva ner några minnen och mycket personliga reflexioner med anledning av Filmstudions 25-årsjubileum. Själv var jag med från starten fram till i våras, med uppehåll under några år i början av 80-talet.
Själva idén till en filmstudio i Lysekil kom från Eva Hedman och Kaj Thorngren, båda lärare på Gullmarsskolan. I den första styrelsen ingick bl.a. Kaj Thorngren (ordf.), Arne Wulcan (kassör), Christer Dahlqvist (sekr.), Bengt Svanberg (ordf. i Folkets Husföreningen i Lysekil), Hans Mitsell, Marie Eriksson, Mona Andersson (Schiller), Lennart Henriksson samt två elever, Kerstin Johansson och Lena Larsson.
Eftersom filmstudion då var ett kanske viktigare komplement till stadens biografer, Storan och Folkan, än vad den är nu, när nya filmer släpps på video senast sex månader efter premiären, fanns ett slags krav att visa vad som då kallades kvalitetsfilm. Vi förde i styrelsen många och ibland ganska högljudda diskussioner vilka alltid slutade med att samma tre personer företrädde varsin linje: bara visa kvalitetsfilm, visa både kvalitets- och mer populär film samt enbart visa populär film. Det fanns goda argument för alla tre ståndpunkterna. Filmstudion har alltid brottats med problemet att delvis, trots bidrag under alla år från kultur- och fritidsnämnden och trots att det är en ideell förening, att också vara en affärsdrivande verksamhet. Det gällde alltså då, och än mer nu, att ha ett program som lockar många att lösa medlemskort. Oftast försökte vi lägga oss mitt i. Men diskussionerna var viktiga och tack vare dem, tror jag, fick vi ett program som lockade många. I LP kunde man den 23 oktober 1974, inför Filmstudions start, läsa att höstens program skulle bli ”en blandning av allvar och underhållning, där såväl äldre som nyare film finns representerad”.
Det första höstprogrammet innehöll Chaplins ”Diktatorn”, Kubricks ”Clockwork Orange”, Bergmans ”Sommarnattens leende”, Arnolds ”Musen som röt” med bl.a. Peter Sellers, Mike Nichols ”Carnal Knowledge” med bl.a. Jack Nicholson och Ann-Margret samt Svenska Ords ”Svenska bilder”. Vad som slår mig är att av de filmer som visades då var flera stycken äldre eller med ett annat ord – klassiker. Idag är filmstudions program mera aktuellt, inga filmer senare än 1993, men kanske har det inneburit en förlust, kanske också ett sviket uppdrag. Delvis samma förhållande gäller filmernas ursprungsland. På senare tid har det blivit ett slags transatlantiskt urval, med filmer företrädesvis från Norden, Europa och USA. Mera sällan visas nu filmer från andra kulturer såsom Sydamerika och Asien. De förekom oftare förr på filmstudions repertoar. Från Afrika har vi nog aldrig visat någon film. Men återigen – balansgången mellan publikdragande film och, i brist på ett bättre ord – kvalitetsfilm, är svårare nu än då.
Före videons genombrott hade filmstudion ofta bortåt 200 medlemmar, alldeles i början faktiskt 250, nu är vi glada om det blir över 75. En stor del av den stora medlemsskaran utgjordes då av skolungdomar och filmerna visades på måndageftermiddagar. Många gånger under senare år har det varit nära att filmstudion lagts i malpåse. Vad man skall göra för att få fler, och inte minst då ungdomar, att återvända till biografen vet jag inte.
Många är de försök som gjorts för att göra biografbesöket till mer än endast en stunds förströelse. Eftersitsar, där filmens och angränsande teman diskuteras, har ordnats med klent resultat. Vid några tillfällen har vi bjudit in regissörer och skådespelare. Redan till den första omgången var Tage Danielsson inbjuden med anledning av att vi då visade Svenska ords ”Svenska bilder”. Han avböjde mycket vänligt, han var upptagen. Men vid några tillfällen har det också blivit napp.
När vi visade filmklassikern ”Lars Hård” efter Jan Fridegårds självbiografiska roman, bjöd vi in Georg Fant, då också nybliven chef för den nya Bohusläns Teater. Det blev en trevlig kväll på Ferdinands Café i Gamlestan. Georg Fant berättade öppet om sin väg från charmörrollerna, Georg Fjant, som han själv kallade sig, till en mer politiskt medveten skådespelare och regissör. Han berättade då också om regissören till ”Lars Hård”, den alltför tidigt bortgångne Hampe Faustman.
Vid ett annat tillfälle (1995) kom Harriet Andersson till visningen av ”Högre än himlen”, en film av Berit Nesheim (Frida med hjärtat i handen), där Harriet Andersson hade en viktig roll. Hon tyckte det skulle bli roligt att komma och ville endast ha ett blygsamt arvode. Även hon berättade öppet och personligt, bl.a. om incidenter under inspelningen och hur svårt det var att få passande roller när man fyllt sextio. Ett uppskattat besök.
Ett oförglömligt intryck gjorde också dottern till den ryske regissören när hon besökte oss. Hon berättade om de vedermödor hennes far råkat ut för vid och efter inspelningen av filmen ”Kommissarien”, en film som gjordes redan i slutet av 60-talet, men som sedan var förbjuden att visas under tjugo år. Inte minst märkligt var det att dottern råkade bo i Uddevalla.
Under senare delen av 90-talet har Filmstudion också medverkat vid arrangemangen kring Fyrstads filmfestival. 1996 var det Lysekil som stod värd och under ett oförglömligt ögonblick såg vi, som varit med förr, åter film, om än på storbildsvideo, i gamla Storans lokaler.
Jag skulle nog kunna fortsätta några sidor till och berätta minnen i samband med arbetet i Filmstudion, men jag tror jag vet när det är dags att sätta punkt. Därför slutade jag i Filmstudion och därför slutar jag här. Min förhoppning är ändå att biograffilmen skall leva vidare, trots att det finns tendenser som pekar i motsatt riktning. Man brukar säga att romanen var 1800-talets sätt att presentera de stora berättelserna och filmen var 1900-talets. Hur blir det under 2000-talet? Den som lever får se. Det blir inte jag.
Fredrik Eriksson avslutar med att berätta att de försöker när de väljer och sätter filmen att ha en spridning med filmer från olika gengrer. Ibland kan det bli liknande filmer efter varandra.
Vi brukar få de filmer vi valt annars får vi de reserver vi valt eller ersättningsfilmer från SFF. De har inga speciella kriterier när de väljer film utan det blir det som är känt och uppmärksammat.
På Lysekils Filmstudios hemsida kan ni läsa mer om vilka filmer som visats genom åren. Fredrik hälsar alla som är intresserade av film välkomna till starten på filmstudion i slutet av september. Stort tack till Fredrik, Ulf och Christer för att ni ville dela med er av lite minnen från de 39 år som filmstudion funnits i Lysekil. Ni som vill läsa mer om filmstudion kan läsa om det på deras hemsida och de finns även på Facebook.
glicko.me 