Här kommer historien om Dykarklubben Tång Johans Vänner. I september 2019 träffade jag Ingemar Larson, som var en av 6 killar som i september 1962 startade Tång Johans Vänner. Det blev ett mycket intressant möte och idag på bloggen delar jag med mig denna fantastiska historia som Ingemar Larson berättat exklusivt för mig.
1962 gick Ingemar Larson tillsammans med Janne Svensson på dykarskola på Skeppsholmen i Lysekil. Vid den tiden fyllde de luft till dykartuberna hos Harrysson. Tanken kom att de skulle starta upp en dykarklubb och köpa in en egen kompressor. Man fick också kontakt med en duktig dykare som hette Gunnar Sjöstrand som blev en av de sex i klubben.
Dykarklubben Tång Johans Vänner föddes.
I september 1962 gick Ingemar till bokhandeln och köpte en liten noteringsbok. Samma månad började de spara 10 kronor per man och vecka. Detta blev uppstarten på Dykarklubben Tång Johans Vänner. Namnet kommer efter fisken tångsnälla som står och lurar i tången.
De 6 personer som var med i Tång Johans Vänner var: Gunnar Sjöstrand, Stellan Karlsson, Jan Svensson, Hasse Carlsson, Leif Johansson och Ingemar Larson.
I början samlade de in 10 kronor per vecka, men sedan höjde de till 15 kronor per vecka och det blev även en höjning till 20 kronor i veckan per person.
Våren 1963 köpte de sin första kompressor.
Den första kompressorn blev en tysk Bauer. Kompressorn i originalutförande var med bärhandtag med mera blev för dyr. Men Hasse Carlsson i Tång Johans Vänner hade en kompis i Stockholm som sålde enklare Bauer kompressorer utan en massa olika saker på.
Det blev en sådan kompressor och den leverade 250 liter luft/minuten upp till 200 kilos tryck. De vanligaste tuberna rymde 2800 liter och det tog ungefär 6-10 minuter att fylla 2 tomma lufttuber.
Letade efter en lokal.
Samtidigt våren 1963 letade de efter en lokal att vara i. Det gamla landsfiskalskontoret i Lysekil som låg bredvid där Sportshopen ligger idag stod tom. På andra våningen låg Reprona Tryckeri.
Där målade de och fixade till lokalen och satte upp kompressorn. Efter två år såg de att det var för lite kapacitet på den kompressorn de hade. De blev att investera i ännu en kompressor för Tång Johans Vänner.
Det blev en Åsbrink kompressor som var svensktillverkad. Hela 500 liter luft/minut med upp till 300 kilos tryck. Då kunde de fylla 750 liter luft i minuten. Med det så blev de en av de största tubfyllarna i Bohuslän.
Ingemar berättar att 1968 gjorde de 1352 luftfyllningar och drog in nästan 9000 kronor och det var mycket pengar på den tiden. Båtturerna inbringade 7000 kronor den sommaren.
Ny större lokal behövdes.
Med den nya kompressorn så behövde de en större lokal och hamnade i källaren på Strand 1. Tack vare Steinar Öster som arrenderade Hotell Lysekil så fick de vara där gratis.
Det blev ännu ett flytt och då hamnade de i Rades magasin där taxi ligger idag. Dessa tre lokaler var där historien om Tång Johans Vänner utspelade sig mellan 1963 – 1972 berättar Ingemar.
Båtar för att kunna dyka ute till havs.
Den första båten de hade och körde ut personer som ville dyka, var Gunnar Sjöstrands och var en gammal livbåt. Den var cirka 9 meter lång. Gunnars båt kallades ”Tristan” efter ön Tristan da Cunha. I den båten satt en PV-motor i, med kopplingen kvar och en reverserbar propeller.
Vidare köpte Hasse Carlsson en 9 meter lång norsk fiskebåt. Den fick namnet ”Ljugarn” Det var en encylindrig 20 hästars tändkulemotor. De byggde en ny hytt till båten och efter ett tag bytte de även motorn i båten till en trecylindrig dieselmaskin.
Köpte LL 123.
Dykarklubben köpte in en båt LL 123 Bolinder från Fisketången i Kungshamn. Den var 15,5 meter lång och 5,5 meter bred. Encylindrig tändkulemotor på 120 hästkrafter. De kallade den skämtsamt för tasktöjaren, för när man stod på däck man och gungade den upp och ner. Bara svänghjulet vägde nästan två ton.
De röjde ur maskinen och hade funderingar på att beställa en dieselmotor. Men några av kompisarna var nere i Göteborg och hade fått nys om att lotsbåten Gunvald Af Vinga var till salu på anbud.
Köpte lotsbåten Gunvald Af Vinga.
De vann anbudet, men Ingemar såg att det var mycket att göra på båten för att få den i ordning. Det hade varit bättre om de hade fått ordning på fiskebåten, men den såldes till någon chef på Scania-Vabis i Södertälje. Han letade efter en fiskebåt som var i mycket gott skick för att flytta över maskin och inredning från ett skrov som var i ett bedrövligt skick.
Sommarverksamheten för klubben.
Tång Johans Vänner blev en av Sveriges mest kända dykarklubbar. Det kom dykare från hela Sverige till Lysekil och dök. De följde med ut på båten och de fyllde även luft till dem.
De gjorde nästan 1400 luftfyllningar på en sommar.
Som mest en sommar så fyllde de nästan 1400 luftfyllningar på en sommar. De åkte ut till öarna och dök och på den tiden fick man plocka krabbor när man dök. Det blev att man kokade krabborna och hade fest i klubblokalen eller på bryggan i Norra Hamnen. Det var mycket roligt som hände och det var även en social verksamhet.
Vrakdykningar.
Det blev även att de gjorde vrakdykningar på Amasis och Antares. Amasis hade man börjat dyka på redan vid 1956–57.
I augusti 1965 kom en Skövdebo hit till Lysekil som hette Arvid Isaksson med en båt som hette Faderullan. Det var en barkass från ett stort krigsfartyg. I den båten fanns det ekolod vilket klubben inte hade haft tillgång till tidigare.
Under en fin sommardag i augusti då det var helt stiltje och hela havet låg som en spegel bestämde de sig för att åka ut och dyka på Antares som ingen hade dykt på tidigare. Antares låg mitt ute i havet och det var svåra förhållande och ofta mycket ström.
Fiskebåten Mars från Käringön.
De åkte ut och ankrade upp och trodde de hade fastnat i vraket. De dök ner till 50-meters djup, men hittade ingen båt. De gick upp till ytan igen och såg fiskebåten Mars från Käringön liggande och fiskade några hundra meter bort.
De tog Ingemars plastbåt med utombordare och åkte till fiskebåten. När de kom till fiskebåten så frågade besättningen ombord på Mars vad de höll på med. Ingemar och de andra berättade att de skulle dyka på Antares.
En av besättningen ombord på Mars hoppade ner i Ingemars båt och följde med bort till den andra båten. Han ställde sig vid rodret och körde och tittade på mejarna. Helt plötsligt sa han; ”här är det”. Då började ekolodet att rita.
Bilder på Antares från krigsmuseet i England.
De slängde dragg och hörde hur de fick tag i räckena. Sedan körde de tillbaka gubben till fiskebåten. De hade tidigare fått bilder på fartygen av en engelsman som kände till krigsmuseet i England. På bilden syntes att framme vid ankarspelet hängde skeppsklockan. De var väldigt spännande om det var rätt båt de skulle dyka vid.
Skeppsklockan på Antares.
Med sig ner hade de en av dåtidens flytvästar som var som en ballong med två kolsyrepatroner i varsin ende.
Tanken var att någon redan hade varit nere och tagit skeppsklockan. Men det visade sig att Antares var byggd 1937 och alla skeppsklockor och räcken var gjorda av järn. Fartyget Amasis var byggt 1927 och räcken och skeppsklocka var gjorda i solid mässing.
Bulten till skeppsklockan hade rostat av, men när de tittade under ankarspelet så låg skeppsklockan där. De satte i en lina i den och satte på flytballongen. Trycket var så högt vid vraket så den orkade inte ta sig upp riktigt. Någon simmade upp en bit och då ökade lyftkraften ju närmare ytan den kom.
De fortsatte dyka och efter cirka 7 – 9 minuter var de tvungna att ta sig upp till ytan igen och lyfte upp skeppsklockan ur vattnet. Väl på däck så knackade man av 5–6 millimeter rostkakor. Då kom namnet Antares Bremen fram på skeppsklockan. Lyckan var stor för alla ombord.
Det påstods att några tidigare varit på vraket före Ingemar och de andra. Men de tog kontakt med fiskaren som de kände på Käringön och han berättade att de varit med någon båt och försökt att dyka, men att det hade varit så svåra förhållande för att dyka ner till vraket. Tång Johans Vänner var de första som trampade på däcket på Antares som vrak på havsbotten.
Ganska välbevarade.
Båda fartygen stod på botten och var ganska välbevarade berättar Ingemar. Amasis som var den första man dök på och som var på cirka 7000 ton. Det man såg i lastrummen på Amasis var stora brunkolsstycke.
När man lastade kol så blev det en topp i mitten men nu var det djupast i mitten. Det hade varit lastluckor i trä med kol ovanpå för att kamouflera lasten. Amasis skulle gå som en civil båt och inte som ett trupptransportfartyg. Ingemar berättar vidare att troligtvis skickade de ner någon slags gasbomb som tog död på alla som fanns nere i fartyget. Den skulle gå med civil besättning för att inte avslöja att den hade krigsmaterial ombord.
Några danskar ville komma och suga bort kolet på Amasis men det godkände inte myndigheterna. Ingemar har simmat in i torpedhålet på Amasis på 52 meters djup.
Antares.
På Antares som var på cirka 3000 ton fanns det bland annat en Mercedes med utanpåliggande skärmar, tanks och lastbilar. Det fanns även människor- och hästskelett ombord.
Tång Johans Vänner med i amerikanskt magasin.
Det kom en amerikansk journalist och gjorde ett reportage om Tång Johans Vänner. Tidningen hade cirka 4,5 miljoner läsare i USA. Efter reportaget i tidningen fick de nästan 400 brev från Amerika.
Höstmanöver med svenska marinen
Ingemar berättar om en sak som aldrig kom ut till pressens kännedom. Det var en stor höstmanöver med den svenska marinen. Övningsledaren var god vän med Ingemars faster. Han bodde uppe på vindsrummet hos Ingemars faster.
En morgon hörde Ingemar att någon sprang iväg tidigt. Det var övningsledaren som sprang iväg för att det hade blivit något pådrag. Samma morgon ringer övningsledaren till Ingemar och ber han att komma ner till stora stridsledningsfartyget som låg nere vid Anderssons Kaj.
Övningsledaren visste att Ingemar dök ute vid vraken. Ingen berättade vad det gällde, men ställde frågor till Ingemar om hur båten såg ut och om ena sidan på båten hade rasat ut. Ingemar berättade att det är precis som den skulle vara parkerad på botten utan att något hade rasat ner på sidorna.
Ingemar sneglade lite längre bort och såg att man studerade ekolodsbilder. På bilderna var det en utbuktning längs den ena sidan av fartyget. Ingemar är helt säker på att det var en ubåt som parkerat sig alldeles kloss intill skrovet vid Amasis. Denna händelse nämndes inte i massmedia.
Vinteraktiviteter i klubben.
Varje år på trettondag jul kom det folk från hela Sverige. De kunde vara upp till 150 personer som invaderade Folkets Hus B-sal här i Lysekil. Då hade de olika aktiviteter som filmträffar där de såg på filmer och dia och åt mat. De hade även vinterdykningar ute vid kanotklubbens hus i Pinnevik.
Ordnade dykresor till medelhavet.
En annan aktivitet var att Gunnar Sjöstrand och Ingemar åkte ner till Mallorca och träffade chefen för resebolaget Skandinavien Touring. Platschefen där var passionerad dykare. De lärde känna honom och han berättade om intressanta dykplatser.
De blev även beskjutna på en av sina resor till Medelhavet.
Vid flera tillfällen i januari och februari ordnade Ingemar och Gunnar dykresor till medelhavet och Mallorca. Ingemar syster var i resebyråbranschen och ordnade så de kunde hyra bussar och de hyrde även båtar. De ordnande även egna grisfester på plats på Mallorca. Som mest var de en gång 49 sportdykare som åkte till Mallorca.
De fick bara med sig hälften av luftapparaterna. De var tvungna och ta apparater som hade två tuber så att de kunde dyka på varsin tub.
Tog med sig viktbältena under jackan.
På den tiden fanns inga metalldetektorer, och Ingemar hade rekommenderat att alla som flög skulle ta på sig viktbältet under jackan. När alla satte sig på sina platser så hördes ett dunk på under planets sittplatser. Under varje säte låg det mellan 5–7 kilo bly.
Det kom dykare från hela Sverige. Resorna kostade på den tiden några hundralappar för en vecka. De lade på några tior på varje biljett och då fick de en biljett. Den andra gratisbiljetten fick de av resebolaget.
De hade mycket roligt på sina flygresor till medelhavet berättar Ingemar och skrattar.
De fick även hoppa in och göra olika dykuppdrag.
Påträffade en kanon.
Det kom två killar till Ingemar och berättade att de hade hittat en kanon vid Damholmen utanför Gåsö. Kanonen de hittade var från 1700-talet.
En familj från Skaftö berättade att de sett en kanon på 2 1/2 meters djup inne vid strandlinjen. De åkte ut till holmen och rensade bort tången och där låg det en kanon till.
Glansperioden för Tång Johans Vänner var mellan 1963 – 1972. Efter dessa 10 hektiska år började man avveckla och sälja luftstation och båt. Senare har det bildats en klubb med namnet sportdykareklubben Tångjohan vilket är en helt annan klubb.
glicko.me 