Idag på bloggen får ni träffa en världskändis. Han har precis varit aktuell i tv-serien Saltön där han spelade Allan som i serien är tillsammans med baddräktsmiljonären Philip O’Don som spelas av Erik Ståhlberg, som öppnade en spaanläggning på Saltön.
Kola Krauze har medverkat i en rad olika filmer – och tv-serier. Helt nyligen vann han priset för bästa skådespelarinsats på Sveriges kortfilmsfestival. Han har bl.a. medverkat i allt från Kvinnor emellan, Kvarteret Skatan, Hey baberiba, Wallander, Solsidan, 24: Live Another Day, Pojken med guldbyxorna, Jönssonligan – Den perfekta stöten, Outlander, Innan vi dör, Half Brother, Torpederna och nu senast i Saltön som spelades in hösten 2015 på Skaftö.
När jag får tag på Kola Krauze befinner han sig i Visby och spelar in en kommande Maria Wern-film. Kola Krauze är uppväxt i Storbritannien. Jag frågar Kola hur det kom sig att han blev skådespelare och varför han flyttade till Sverige?
–Ja, det ena har inget med det andra att göra egentligen. Jag flyttade till Sverige som kärleksinvandrare, jag tycker att det är den bästa anledningen att flytta till Sverige.
Jag var med i en hårdrocksgrupp i London på nittiotalet och stod på konsertscenen och vrålade för full hals, och i publiken stod en vacker ung blond kvinna. Våra ögon möttes och 22 år senare är vi gifta och har tre barn. Detta är bevis på att hårdrock är väldigt farligt. Jag flyttade till Sverige för hennes skull. Och varför inte, nu när jag är här vill jag absolut inte lämna landet, jag tycker att det är det bästa landet i världen.
Men hur jag blev skådespelare, det hände helt enkelt senare. Jag kom till en punkt i mitt liv där jag inte trivdes med nånting, förutom med min relation. Jag ställde mig frågan; ”om du kunde göra vad som helst och det inte fanns hinder och saker i vägen, vad skulle du göra då”?
Jag hade nyligen sett den första filmen i trilogin om Ringarnas herre, The Fellowship of the Ring och jag kommer ihåg att jag var helt överväldigad av filmen. Jag tror jag såg den fem kvällar på rad på bio, och det är för övrigt min favoritbok. En av de många tankar som jag fick från den filmen var, men vad fasiken, varför gör inte jag det här, så enkelt var det.
Jag hade nybörjartur för att jag fick en roll i en SVT-serie, och den första skådespelare jag spelade mot var Reine Brynolfsson av alla människor, en väldigt trevlig person för övrigt. Självklart tog det ett tag efter det innan det blev någon fortsättning, men den där nybörjarturen som jag fick, det är nåt som jag tror många människor erfarar som satsar på något. När man har gjort ett val så får man en liten knuff, som om universum säger; ”här får du lite uppmuntran, sedan kommer det bli jävligt svårt, men när det bli svårt, kom ihåg att det gick lite bra där i början”. På den vägen har det varit. Sedan dröjde det, och jag skulle nog säga att vändpunkten kom 2010 och efter det har det fortsatt.
Hur det kom sig att du medverkade i tv-serien Saltön?
–Ja, det var ganska längesen nu, 2014. Jag jobbade på Polishögskolan i flera år med övningar med avgångseleverna, ett väldigt bra jobb förresten. Där träffade jag en annan skådespelare som föreslog att jag borde ta kontakt med en rollsättare för en serie som heter Viva Hate. Jag ringde upp och fick en provfilmning för Viva Hate som polis. Jag fick inte rollen, men det är ingen fara för att jag tycker så här; ”att alla möten är provfilmningar, och alla provfilmningar kan leda till något i framtiden”. Och mycket riktigt, lite längre fram fick jag plötsligt ett mejl från rollsättaren Lotta Forsblad, för övrigt en helt underbar kvinna, som frågade om jag ville provfilma för Allan. Jag gjorde en provfilmning där regissören Lena Koppel var med, och jag fick rollen. Det var verkligen en gudagåva kan jag säga, utan tvekan. Jag är otroligt glad över just den här rollen.
Varför betydde den rollen att få spela karaktären Allan så mycket för dig?
–Allan är en mångfacetterad karaktär. Det fanns väldigt mycket jag kunde göra med den. Det är en komplex roll, om jag får säga så. Det är sällan man får så bra karaktärer att spela. Sedan fick jag väldigt fria händer. Jag måste verkligen ge en eloge till regissören Lena Koppel för det. Det flöt på bra när vi spelade in. Vi kanske bara hade två scener där vi diskuterade lite. Jag vill påpeka att hon fick som hon ville.
Men annars upplever jag att jag fick skapa Allan utifrån manuset, mina egna idéer, min egen forskning och mina egna förberedelser. Det är precis såna roller jag vill ha, d.v.s. inte roller som Allan, men en roll där man kan göra väldigt mycket. Jag är inte en skådespelare som spelar mig själv. Många gör det, i olika grader. Det funkar väldigt bra för vissa skådespelare, det är inte nödvändigtvis dåligt, men jag är av en annan skola.
Gary Oldman när han var ung, och som kanske gör comeback snart som Winston Churchill, Daniel Day-Lewis och Robert De Niro när han var ung, det är mina förebilder. Jag hoppas att folk som inte vet vem jag är, inte känner mig och som tittar på Saltön, tror att Allan finns på riktigt i stort sätt. Men jag kan säga att skillnaden mellan mig och Allan är så enorm att det är som dag och natt.
Serien Saltön har åter igen blivit en succé med en miljonpublik. När vi pratades vid berättade du att Saltöninspelningen var en fantastisk upplevelse för dig, vad har du för minnen av Skaftö och inspelningen?
–Vi spelade in på Skaftö och var där i tre månader. Jag var givetvis inte där hela tiden, men ändå har jag väldigt många minnen från den tiden. Dessutom för jag dagbok, och för väldigt noga anteckningar. Jag skulle lätt kunna skriva en roman bara om den inspelningen.
Det första jag tänker på är att i scenen i början på avsnitt tre, när Allan räddar Philip från bassängen, det var jätteroligt. Det som hände var att vi gick nära bassängen, Philip fanns redan i bassängen. Jag hade läst manuset och där står det att Allan dyker i bassängen, simmar till botten där Philips kropp ligger, som det brukar hända med folk som har drunknat eller halvdrunknat, och jag skall rädda Philip.
Jag var helt beredd på att dyka i och simma under vattnet. Men givetvis visste jag att det där kan vara svårt att filma och att man inte kan göra omtagningar, särskilt eftersom man måste vara torr innan det händer. Jag hoppade inte i, utan jag väntade. Det var en lite förvirrad stämning, och jag frågade många gånger, Ska jag hoppa i nu? För att försäkra mig att jag verkligen skulle hoppa i bassängen. Jag fick svaret ja, flera gånger. Ja, hoppa i, så jag gjorde det. Plask!
Ja, tystnaden som uppstod var så tjock att ja, det är en kliché, men man kunde höra tystnaden. Lena regissören, lade sitt ansikte i sina knän. Jag förstod att något hade gått väldigt, väldigt fel. Jag vet inte riktigt varför jag fick instruktionen att hoppa i, om det bara var en förvirring, ett missförstånd, eller om Lena sade ja när hon menade nej, men ja, nu kan jag skratta åt det. Då kände jag mig som om jag hade förstört allt för alla.
Tack och lov fanns det en andra uppsättning av mina kläder. Så i den scenen ser man faktiskt att jag är lite blöt, och det kan man köpa, för Allan har plaskat ivrigt för att få Philips kropp närmare bassängkanten, men egentligen är det för att jag faktiskt hade dykt i bassängen några minuter innan av misstag. Sånt händer.
Hade du någon tid över att utforska Skaftö när du var ledig från inspelningen av Saltön?
–Jag hade egentligen inte så mycket tid, för att det var långa dagar, och oftast kom vi ganska sent till Skaftö kvällen innan och filmade hela nästa dag. På morgonen dagen efter åkte vi hem. Jag är en som är lite besatt av att förbereda mig dessutom. När jag hade någon ledig stund eller ledig tid satt jag oftast på hotellrummet och rabblade repliker eller gjorde andra förberedelser som jag tyckte var viktiga för rollen.
Men jag simmade i havet och jag vandrade runt i hela Fiskebäckskil. Det var väldigt vackert och fantastiskt. Jag var även i Lysekil några gånger, fast bara väldigt kort. Samtidigt var det också väldigt viktigt för mig att umgås med Erik Ståhlberg så mycket som möjligt. Jag hängde mycket med honom.
Jag kan berätta om en rolig grej eller konstig grej som hände. Erik och jag satt och åt en fin middag på Gullmarsstrand, och två lite uppfriskade fiskare som brukade fiska kräftor satte sig nära oss. Jag vet inte om de kände igen Erik eller hur det var, men de fattade att vi var skådespelare och att vi var med i Saltön. De började prata med oss, och det var ingen fara för det var bara trevligt. Men det som var lite sjukt var att de hade just varit i Lysekil och gått in på nån krog och blivit blåslagna av någon för att de kommit till Lysekil för att fiska kräftor på ett helt lagligt sätt vill jag tillägga. Men de var inte från Bohuslän.
Jag minns inte om de var skåningar eller vad de var, men jag var lite förvånad. I efterhand låter det som en spännande vilda västern historia. Det kändes väldigt konstigt att man kunde bli blåslagen bara för att man kom och fiskade kräftor i Lysekil år 2015.
Har du besökt västkusten och Bohuslän någon gång tidigare?
–Nej tyvärr, det har jag inte. Eller rättare sagt, jag har bara varit i Göteborg innan, och det många gånger. Göteborg är ett stort område för filmproduktion och jag har bara varit i Göteborg på grund av jobb. Där spelade jag in Jönssonligan, Pojken med guldbyxorna och även två extremt bra kortfilmer varav början på en av dem är inspelad på Röda Sten, den så kallade ökända Ghettoplayan. Så nej, förutom Göteborg så är Fiskebäckskil och Lysekil mina enda riktiga erfarenheter av västkusten.
Eftersom jag är ett stort 24 fan där jag anser att det är en av de bästa tv-serierna som gjorts med Jack Bauer i huvudrollen. Jack Bauer spelas av Kiefer Sutherland. Efter det jag läst, så åkte du över till London och sökte en av rollerna i 24. Du fick rollen som Danilo. Hur var det att medverka i 24, och hur var Kiefer Sutherland?
–24 var en enorm erfarenhet för mig. Tempot under inspelningen, stressen var på en helt annan nivå än någon annan produktion jag varit med i tidigare, och faktiskt då jag även gjort andra stora saker efter 24. Men det var väldigt bra och väldigt bra för mig. Det är på grund av den produktionen som jag fick en av de största agenterna i England att representera mig.
Kiefer Sutherland var verkligen fantastisk. Det här säger jag inte för att smöra, jag har gillat honom som skådespelare sedan tidigare. Min favoritroll med honom är faktiskt inte så känd, det är en film som heter Dark City. Där han gör en riktigt bra roll.
Han gör sina egna stunts, och det är hårda stunts. Han är faktiskt ganska skadad efter alla dessa år, och det erkände han själv. Han hade svårt att gå mellan tagningarna. Jag har stor respekt för det där. Han gjorde tagning efter tagning efter tagning där han var helt perfekt och klockren, men tyvärr, omtagningarna behövdes för att de andra stuntmännen inte riktigt hängde med.
Det var en av de stressigaste produktioner jag har varit med om, och jag tror att alla led av stress förutom Kiefer Sutherland som verkade ha stenhård koll på allt. Men jag hade en scen med honom, och i efterhand tog vi hand och han sade till mig; ”Thank you my brother”. Han var jättevarm och välkomnande. Jag gick därifrån och kände mig helt varm i kroppen. Åh, Kiefer Sutherland, han kallade mig my brother. Sedan kom jag på att han kom inte ihåg vad jag heter, han hade just jobbat med 33 andra skådespelare. Men det var roligt.
Saltön spelades in 2015 och jag antar att du hunnit med mycket sedan dess. Jag såg att du skall medverka i fjärde och sista säsongen av Bron. Vad föredrar du att spela när du är med i en tv-serie eller film?
–Det är lite som det jag redan sagt om Allan. Det handlar om att få en roll där jag kan göra mycket. Jag får faktiskt inte säga nånting om Bron, och det är rätt så nyligen som det blev tillåtet att ens säga att man är med i fjärde säsongen. Det enda jag vill säga är att min roll i Bron är helt annorlunda jämfört med det jag gör i Saltön, och det gläder mig för det är fantastiskt roligt. Det är precis så jag vill ha det med en enorm variation.
Jag vill kunna visa min bredd, och tänja på min bredd, därför att vi har alla begränsningar. Till och med de bredaste skådespelarna som kan spela vad som helst har nån begränsning nånstans, och jag tror inte det gäller att hålla sig inom de begränsningarna. Jag tror att man kan tänja på dem genom att utmana sig själv.
Om du fick välja en drömroll som du fick spela, vilken hade du valt då?
–Det där med drömroller är svårt. Samma år som jag spelade in 24 fick jag provfilma för min drömroll. Det var verkligen min drömroll, det var huvudrollen i en brittisk tv-serie. Det skulle bli sju säsonger, och det var den mest påkostade brittiska tv-serien genom tiderna. Jag fick provfilma för huvudrollen, och var på kortlistan i flera månader. Till slut fick jag veta att jag inte fick huvudrollen. Och var… knäckt, eller knäckt är kanske ett för hårt ord. Jag var inte knäckt, men jag var ledsen, eller jag vet inte vad för att jag inte hade fått den. Jag var nog lite knäckt för jag tänkte att den där chansen kommer inte igen. Det är som att se en komet som kommer en eller kanske två gånger i ens liv.
Men jag har verkligen tänkt om där därför att åren gick, och nu är det 2017. Det var faktiskt häromdagen som jag tänkte igen på den där drömrollen jag hade provfilmat för. Jag tänkte, hur gick det för den serien som var en sjusäsongers mastodontserie som britterna skulle göra? Jag googlade lite. Jag vill inte säga vad det är för serie, bara för att jag inte vill vara negativ. De hade gjort en säsong, den hade fått usel kritik och de lade ner serien.
Han som fick huvudrollen, inget ont mot honom, jag känner inte honom men han fick usel kritik. Det blev en kalkonserie. Och jag menar inte att det var för att jag inte var med. Antagligen hade jag fått rollen så skulle det också blivit en kalkonserie, och jag skulle också fått usel kritik. I alla roller är det ett samarbete mellan regissören, skådespelaren, fotografen och klipparen som måste fungera. Uppenbarligen var det nåt som gick extremt snett med den storsatsningen. Numera tänker jag inte längre i sådana termer som drömroller.
Jag vill jobba med bra regissörer, bra manus, bra klippare och bra fotografer. Men det där var kanske ett lite tråkigt svar.
Om vi ska bara hitta på något nu… Lon Chaney, jag tror hans namn fortfarande betyder mycket för folk som åtminstone är intresserade av film. Det är en skådespelare från tjugotalet i USA. Jag såg en av hans filmer från tjugotalet, det är självklart tysta filmer. Jag slogs återigen av vilket geni den här skådespelaren var. Jag tycker det skulle vara otroligt spännande att göra en långfilm eller en tv-serie om honom, och då vill jag spela honom. Det blir nån sorts metafilm, en skådespelare som spelar en skådespelare, och det är självklart inte första gången det har gjorts. Lon Chaney är någon som förtjänar uppmärksamhet än idag, och om vi ska hitta på ett drömprojekt till mig själv så ja, då kan jag spela Lon Chaney.
Stort tack för att du ställde upp på en intervju Kola Krauze, och det skall bli intressant att få följa dig i framtiden. Stort lycka till. Foton använder jag med tillstånd av SVT och Kola Krauze.