Jobbet med att hitta den eller de skyldiga till mordbränderna ombord på Scandinavian Star fortsätter. Personer från ”Etterforskning av mordbrannen Scandinavian Star” besökte Lysekil på söndagseftermiddagen.

För ungefär två år sedan var de här från Stiftelsen ”Etterforskning av mordbrannen Scandinavian Star”. I söndags var de tillbaka på kajen i Lysekil, och med sig hade de ett filmteam från norska Discovery.

CI2A5617.jpg
Intervju med Jonny Kallaste. Helge Marino Moldver skötte kameran och Atle Reinton intervjuade.

Från Norge var det Gisle Weddegjerde, Sigurd J. Klomsæth och Terje Bergsvåg som avverkat en femdagarsresa där de besökt olika platser och träffat olika personer. Sista platsen på resan var just Lysekil där Scandinavian Star låg för 27 år sedan. Den 7 april 1990 bogserades Scandinavian Star in till kajen på Grötö. Ombord på Scandinavian Star fanns 159 döda kroppar.

CI2A5622.jpg
Intervju med den norska advokaten Sigurd Klomsæth.

Det finns fortfarande efterlevande som vill få detta med branden ombord på Scandinavian Star uppklarat. Vem och vilka är de skyldiga. I söndagens danska tidning ”POLITIKEN”  är det ett stort reportage om bl.a. försäkringssumman på fartyget.

CI2A5634.jpg
Sigurd Klomsæth intervjuar Agne Knutsson och Gisle Weddegjerde lyssnar.
CI2A5638.jpg
Terje Bergsvåg visar en modell av Scandinavian Star.

CI2A5644.jpg

På kajen vid Grötö fanns Jonny Kallaste som när det begav sig körde bärgningsbil och bärgade bilar – och de lastbilar som fanns ombord på Scandinavian Star. Jonny hade mycket att berätta för filmteamet och de andra som fanns på plats. Morgan Ask från Räddningstjänsten Mitt Bohuslän berättade bl.a. om lukten av diesel från fartyget. det pratades även att tre personer ur manskapet på båten hade gömt sig och hoppade ut från sidan på Scandinavian Star när den låg vid kajen vid Grötö.

CI2A5674.jpg

CI2A5686.jpg

F.d. kriminalinspektör Agne Knutsson som jobbade som tekniker på tekniska roteln fanns också på plats och intervjuades ute på kajen på Grötö.

CI2A5697.jpg

Efter besöket på Grötö åkte vi vidare till brandstationen i Lysekil. Där slöt det upp lite personer som hade varit med och hjälpt till när fartyget låg i hamnen i Lysekil 1990.

Gisle Weddegjerde som är Skipsteknisk utreder for stiftelsen Etterforskning av mordbrannen Scandinavian Star, pratade om det som hänt i olika skede på Scandinavian Star under brandtillbuden.

CI2A5702.jpg
Gisle Weddegjerde.
CI2A5708.jpg
F.d. polichef Anders Buhlin samspråkar med Gisle och Terje.

Anders Buhlin var en av de första på båten vid kaj och sista att lämna båten när den lotsades ut ur hamnen i Lysekil.

CI2A5710.jpg

På plats fanns även nuvarande kommunalråd Jan-Olof Johansson, f.d. kommunalrådet Roland Karlsson som var med och jobbade med ambulanspersonalen när Scandinavian Star låg vid kajen på Grötö, Bengt Elfström jobbade som ställföreträdande räddningschef när branden inträffade och Kent Hedström jobbade som polis och var på plats i Lysekil 1990.

CI2A5728.jpg

CI2A5729.jpg

CI2A5747.jpg

CI2A5749.jpg

Det blev en intressant eftermiddag på brandstationen i Lysekil. Ni som vill läsa mer om efterforskningen om mordbranden på Scandinavian Star kan göra det på länken under här.

STIFTELSEN ETTERFORSKNING AV MORDBRANNEN SCANDINAVIAN STAR

Idag får ni möta Lysekils före detta polischef Anders Buhlin på min blogg.

Idag får ni träffa Lysekils före detta polischef Anders Buhlin som gick i pension för några veckor sedan och som jag fick en intervju med där han berättar om sina år inom polisyrket.

CI2A0022
Polischef Anders Buhlin under avtackningen på Lysekils polistation.

Anders Buhlin är född och uppvuxen i Värmland. Under sin uppväxt så växte intresset för det militära och när det var dags så blev han uttagen till PCS ”plutonchefsskolan” och gjorde lumpen i 18 månader och blev pionjärplutonschef.

Efter att utbildningen var klar var Anders lite trött på det militära och jobbade ett halvår med att bl.a. köra lite truck på ett sågverk i Skattkärr.

1973 söker Anders in till Polisskolan. Utbildningen tar två terminer och sedan skall du ut på praktik. Praktiken gjorde han på lite olika avdelningar i Stockholm. Efter avslutad utbildning började han jobba på Söder i Stockholm. Där jobbade Anders med allt från att åka radiobil, fotpatrullering, piketen och mycket annat. Anders jobbade på Söder i Stockholm fram till 1978.

Hur kom det sig att du hamnade i Lysekil?

– Jag hade träffat min blivande hustru i Lysekil. Jag hade under många år åkt båt från Kristinehamn upp till Strömstad på somrarna och tillbringat mycket tid i bl.a. Lysekil.

Även om landet var indelat i många olika regioner och polisdistrikt på den tiden så fanns det alltid möjlighet att söka en tjänst var som helst i landet. Vi fick papper där man kunde se vart det fanns lediga tjänster. Jag och min blivande hustru funderade på var vi skulle bosätta oss. Vi valde mellan Västervik, Strömstad och bl.a. Lysekil. Vi tyckte båda två att Lysekil var bra för vi kände att vi trivdes bra här och dessutom fanns det en ledig tjänst i Lysekil.

 

När började du i Lysekil?

– Jag började jobba 1978 som extraordinarie polisman. Men efter bara ett tag fick jag en polisassistent tjänst. Det var en av killarna som gick över till polisbåten och då fick jag hans tjänst.

 

Hur kom det sig att du 1997 tjänstgjorde som polis i Bosnien?

– Jo, 1997 sökte jag FN-tjänst. När man har barn så är det alltid fel tid i livet att åka på något sådant och vara borta ett helt år. Fast jag var så pass nyfiken att jag gärna ville prova på detta en gång i livet. Barnen hade hunnit bli 14 och 17 år och jag tänkte att de får klara sig utan sin pappa nu när de är så stora.

Hur fungerade det med språket?

– FN-språket är nästan alltid på engelska i hela världen och innan du kommer ner och blir antagen som FN-polis måste du gå en kurs. Kursen gjorde man i Södertälje tillsammans med poliser från hela världen som hade sökte till FN. När du kommer på plats på ett tjänstgöringsställe så har du alltid med dig en eller två tolkar för att få hjälp med språket på plats.

Hur var det i Bosnien?

– Det var fattigt och sönderbombat. Vi levde på valnötter, russin och öl. Mat gick knappast att få tag på i början. Sedan kunde man åka till andra ställen för att ordna mat och dylikt.

Vi gick alltid i uniform och var obeväpnade för FN hade inget mandat just då att vi skulle få använda vapen. Det kändes bra för vapnen som vi hade emot oss var minimum Kalasjnikovs. Att komma med ett litet vapen som en Sig sauer hade bara varit löjligt för då hade man bara blivit ett hot för dem. Det sköts mycket runt omkring oss men aldrig mot oss.

Vad gjorde du i Bosnien?

– Under en tid när jag var i Bosnien jobbade jag tillsammans med den Brittiska polisen och då utbildade jag de olika styrkorna av serbiska, muslimska och kroatiska poliser i demokratic-policeing. Det handlade om hur de skall arbeta under demokratiska former.

På den tiden så bestod en FN-mission av 6 månaders tjänstgöring med möjlighet att söka en mission till om man ville det. Under ett års tid om man var villig att jobba så kunde du göra en livskarriär som tagit mig 43 år att göra här hemma men som jag gjorde där på ett år.

Jag ville gärna visa framfötterna när jag var där och var ivrig att testa på olika saker hela tiden. Under tiden som du är där så blir du draftad till olika jobb.

Högkvarteret låg i Sarajevo. Jag ansvarade för det som hade med humanrights att göra på ett drygt tiotal polisstationer. Jag hade väldigt mycket folk ute på stationerna. Det tog mig ungefär två dagar att åka runt och besöka de olika stationerna. Vägarna var urusla och det var livsfarligt att gå vid sidan om för det fanns minor utlagda lite överallt.

Oftast så var det väldigt branta slänter ner mot vägarna man körde på. När det regnade mycket så rann leran och sanden ner från slänterna och då och då hände det att det följde med en mina och detta fick du hålla koll på när man körde.

Jag jobbade cirka 10 timmar om dagen sju dagar i vecka och hade tre lediga dagar på en månad.

Vad gjorde du på dina lediga dagar?

– Vid några tillfällen åkte jag hem men det hände också att vi åkte och ö-luffade i Kroatien. Jag hade planerat att jag, en kompis och min kompis Leif, eller sambo som vi kallade det för vi bodde ihop. För att komma till Kroatien så trodde jag att vi skulle sitta på någon buss eller liknande för att ta oss dit.

Leif hade en kontakt på Tyska S-for så han hade fixat en transport i en helikopter. Vi åkte med en gigantisk helikopter. Det var sen vår och ganska varmt och vi hade på oss uniformerna men när vi landat gick vi in på en toalett eller något liknande och skiftade till civila kläder.

Vi åkte båt och kom till Dubrovnik. Där bodde vi och hade det väldigt trevligt. Där var också krigsskadat men inte lika mycket som på andra platser.

När vi skulle åka hem så fick vi lift med några tyskar som också hade FN-tjänst och som hade hyrt en folkabuss för att ta sig till Kroatien. Vi var tvungna att plocka av skyltarna på Folkabussen innan vi åkte för att inte utsätta oss för risken att bli beskjutna eller att någon förstörde bussen om de såg nummerskyltarna på den.

När man blev stoppad av polisen och man inte hade några skyltar på bilen och man visade sin FN-legitimation så förstod det varför vi hade tagit av skyltarna. Vi hade fullständigt diplomatisk immunitet. Vi tog oss upp till Sarajevo och tyskarna fortsatte vidare där de kom ifrån.

Det var ett mycket spännande år och ibland har jag haft mina funderingar om man skulle åkt tillbaka men det har inte fungerat med den familjära biten.

När blev du polischef i Lysekil?

– Jag minns inte riktigt det men tror att det var i början på 2000-talet.

CI2A9833
Före detta kommunalrådet Roland Karlsson var på plats när Anders avtackades.

Hur tycker du samhället utvecklats sedan du började som polis tills nu?

– Det var bättre förr brukar man säga men man färgas hela tiden av den tiden man lever i just nu. Brotten var inte alls lika råa förr och busarna var mer lokala. En buse som vi hugger på idag kan vara lika aktuell i Åmål som här, så var det aldrig förr för då var busarna mer lokala och höll sig inom kommungränserna.

Vi hade mer poliser ute och vi övervakade betydligt bättre vilket medförde att de inte alls hade samma rörelsefrihet som de har idag. Risken för att upptäckas var mångfaldigt större förr än den är idag.

 

Varför finns det så få poliser i Lysekil och vems är felet att det är så?

– Polisens uppgifter idag har blivit betydligt mer diversifierade. Polisen gör många fler saker idag än vad vi gjorde förr. Idag är vi inte lika många på utsidan som vi var förr i tiden. På lönelistorna har det inte blivit färre poliser vi är nog snarare fler poliser idag än förr.

Vi har betydligt mer utbildningar, det är mycket fler ledigheter med t.ex. föräldraledigheter och semestrarna är längre än de var förr .m.m.

Det är stora fotbollsmatcher där stora enheter sätts in. När vi var yngre var det aldrig några problem med sådant. En högriskmatch i Göteborg kan dra ett par hundra poliser som måste jobba.

Om vi skall skicka ner en polis från Fyrbodal till exempelvis Skåne som skall ta hand om något som har med invandringar att göra så gör du per automatik ett hål någonstans här och då börjar man flytta pjäserna och då gäller det att hitta ett hål som gör minst ont kan man säga. Dessa faktorer påverkar denna numerären.

Men du som tidigare polischef som sitter och ser allt som händer i Lysekil och ser att det finns inga poliser att tillgå här hur tänker man då?

– Det är mycket frustrerande skall du veta. Det är rikspolitiker som sagt till mig och då i synnerhet när det är valtider som säger att nu får du jobba på att få hit folk Anders. Då vänder jag på steken och säger så här; ”ni politiker det är ni som sitter där uppe i maktens korridorer som är dem som skall påverka på det sättet så vi får fler poliser. Jag är inte den som tar de politiska besluten”. Då tittar de lite frågande på mig men jag håller fortfarande fast vid att det är politikerna som bestämmer hur de skall vara. Vi röstar fram våra politiker och vi får de politikerna som vi förtjänar.

Det är alltså riksdag och regering som bestämmer om polisens vara eller icke vara i en kommun?

– Ja, det yttersta ansvaret ligger där. Tittar man i ett regionalt perspektiv som Fyrbodal är så gäller det för den som är polischef där att fördela styrkorna så bra som möjligt.

Jag tycker att vi har dragit ett för stort lass i Lysekil i förhållande till vad många andra har gjort. Jag känner fortfarande det att vi med några enkla medel eller styrningar och sättet att leda verksamheten så skulle vi kunna var en patrull till så vi blev tre fulla patruller. För att göra verksamheten mer heltäckande borde det tillsättas ytterligare någon utredare där tyngdpunkten borde riktas mot ungdomsbrottsligheten. Finge vi detta så skulle jag vara nöjd.

Vi har ett regionalt krav på oss att vi inte får lov att ha öppet polisstationen mer än tre timmar i veckan. Alla polisstationer i samma kategori har samma ok att dras med.

Vi går nästan alltid på minimistyrkor och det är regionledningens krav. De har satt en nivå som inte får understigas i olika områden. Förr var det ett undantag att vi gick ner på minimistyrkor idag är det en regel. Där måste man täcka med övertid för annars tar det hus i helsicke rent ut sagt.

När de går på minimistyrkor så betyder det att jag inte kan och får inte lov att nyttja dem till något som jag tycker är angeläget.

När de påbörjar sitt pass är de i klorna på chefen på länskommunikationscentralen i Göteborg. De bestämmer över varenda kotte i uniform i första hand som ingår i denna dimensionering. Jag har haft en massa duster om detta genom åren men har tyvärr förlorat varje gång.

När vi sitter och pratar om polisen vara eller inte vara så berättar Anders om en modell som han kallar ”Buhlins Lag”. Jag frågar Anders vad det är och han säger:

– När folk döms till en påföljd så tycker man att de borde förvinna från gatan. På papperet får de oftast lite böter som de aldrig kommer att kunna betala ändå. Sen så är de ute igen. Då ringer folk till mig och frågar vad vi håller på med. Nu är den jäveln ute igen är det jag får höra. Fångar ni inte in dem frågar de då och jag svarar; ”jo det gör vi men resten av rättsapparaten fångar inte upp dem och låser in dem”.

Vi behöver inte höja straffskalan på brotten utan de magnituder vi har räcker, utan problemet är att de inte tillämpas.

Ta t.ex. en person som snattar. Lås in honom på maxstraffet på 6 månader efter t.ex. tredje gången. Då är den personen borta ett tag och på den tiden hinner vi ägna oss åt något annat än den eller de personerna. Då hade vi helt plötsligt kunnat komma ner och jobba med det här preventiva som alla vill att vi skall göra. Det går inte när vi bara har folk till att släcka bränder när någon tänder på hela tiden. Väck med pyromanen så blir du av med problemen.

CI2A9944
Hasse Ekbrand var och hälsade på Anders vid avtackningen.

Du har sagt till media att drograttfylleriet ökat i Lysekil med över 250 % i Lysekil under gångna vintern och våren -2015. Varför då?

– Jo, detta är en homage till de fyra personer som var här i vintras och våras. De fick ingen som helst kredit för deras arbete de utförde här förutom av mig. Jag peppade dem så mycket jag orkade. Det första jag sa till dem när de kom hit förra vintern var att; ”nu skall ni jobba offensivt och proaktivt och det är ingen socialpolisverksamhet ni skall ägna er åt”. Nu skall ni nypa busarna för det är det som biter bäst”. De tog tills sig vad jag sa till dem.

Antalet drograttfyllerier ökade då med cirka 250 %. Det är bara att titta på statistiken som talar sitt eget språk.

Det är bara frågan om vad ledningen i Uddevalla säger om det faktum att det var på det viset. Vad jag kan bedöma så har det förgåtts med tystnad, men för mig är det klart och tydligt att det inte har tillskrivits de fyra som var här i någon större omfattning. Men jag har tittat igenom systemen och de är klart och tydligt så att det är deras sätt att jobba på som gjort att de upptäckt så många fler drograttfyllerister.

Då kan man ställa sig frågan att när de slutade här och inte fick vara kvar då gick det ner igen till samma nivå som det var och vi var tillbaka på ruta ett igen.

Problemet är att jag tror att det ser likadant ut i varenda kommun och inte minst i Sotenäs om man tittar på statistiken. Det händer väl inte så mycket där kan man tycka, men det är klart att det gör, för det finns ingen polis som är där och jagar brottslingarna.

Tänk på det när ni är ute och kör att den mötande bilisten kan vara ett rattfyllo som du riskerar att krocka med. Det är konstigt att det inte händer mer olyckor för det finns hur många som helst där ute och Lysekil är inget undantag.

Vad är det roligaste du varit med om under dina år som polis?

– Ja, det är ingen lätt fråga att svara på. För att väcka den frågan om det värsta och det bästa så skall man sitta några äldre ärrade poliser och ta en pilsner och prata lite. Då poppar det upp minnen men att bara sitta så här och bara komma på något är svårt. På min avtackning så berättade en vän och kollega en grej som jag gärna bjuder på.

Vi hade under en tid en massa bekymmer på Brattön där det var ett tillhåll för busar. En kille som bodde på Brattön greps och sattes in på polisstationen här i Lysekil och lyckades rymma.

Ganska snart efter det att han hade rymt så fick vi klart för oss var han befann sig. Då tog jag för mig och körde över både ledningscentralen och yttre poliskommissarie m.m.

Till platsen kommer det då 3-4 radiobilar dundrande. Strax efter så kommer det en helikopter som landar i trädgården och som har en hundpatrull ombord. Hundföraren släpper hunden och denne tar busen direkt. Sedan händer det saker där som gjorde att många skrattade och inte minst jag…..

När jag blir uppringd av både vakthavande i Uddevalla och chefen för LKC som undrade vad i helvete jag höll på med där. Svarade jag; ”jag har bedrivit vanligt hederligt polisarbete och vi har gripit en storbuse, vad är problemet?”.

Vad sa de då?

– Du kan väl inte göra på det sättet förstår du väl. Jo, det kan jag svara jag.

Har du gjort så fler gånger?

– Det behöver vi inte gå in på här. (Anders skrattar) Men jag har genom åren varit tämligen resultatorienterad och detta har väl inte alla tyckt att det varit så muntert.

CI2A0119

Om du hade växt upp idag och fick välja ett yrke skulle det då vara polisyrket som du valde?

– Det är inte troligt. Det är ett helt annat jobb idag än det var förr. Det som stör mig allra mest är det samma som lärarna har drabbats av är bristen på respekt.

Den allra största fostraren av barn är föräldrarna så det ligger i deras händer att se till att deras barn sköter sig. Väldigt många struntar i det och jag tycker fortfarande att det är skamligt att inte de som har ungar i en känslig ålder som puberteten i skolan där det är tufft att ta en bläcka eller att det är tufft att slåss och du skall imponera på tjejer och alla möjliga sådana saker.

Att då inte ställa upp och vara förälder på stan som när våra barn växte upp då var jag inte bara polis på stan utan även förälder på stan. Det organiserades sådana vandringar och det är inte mycket jobb. Ställde alla upp på detta så skulle det betyda att varje förälder bara skulle behöva gå en helg per termin. Hur svårt kan det vara? Jag förstår inte det.

Finns det poliser i Lysekil om tio år eller är stationen nerlagd?

– Jag är fullständigt övertygande om att den kommer att vara kvar.

Vem blir ny polischef i Lysekil?

– Jag vet inte det och det är lite tråkigt för de kommer inte att kallas för polischef eftersom vi nu gått in i en helt ny organisation som bygger på helt andra kriterier. Den som kommer att sitta på min stol kommer att få titeln ”Kommunpolis”. Han eller hon kommer inte att ha en chefsbefattning.

Chefen finns i de gruppindelningarna som har gjorts över hela Sverige i samband med den nya organisations förändring. Hela Sverige skall nu se likadant ut om man tittar på en organisationstablå över varje region.

Lysekil är en del i detta som har sin egen chef med arbetsmiljöansvar och sen har vi det operativa och det är det yttre befälet som bestämmer vad som skall göras.

Vad har du för fritidsintresse?

– Barn och barnbarn. Jag gillar att greja och resa. Jag och hustrun gillar att resa och favoritmålet är Söderhavet och där har vi varit ett antal gånger. Där har vi vår egna lilla hydda och där umgås vi med den lokala befolkningen.

Hur kom ni till Fiji?

– Vi tänkte vi skulle åka på en resa jorden runt innan vi la näsan i vädret. Detta var någon gång på 2000-talet. Datumgränsen går rakt genom Fiji och där har du ett ställe som du kan sitta och dricka en öl med en fot i varje datum. När vi är där så brukar vi stanna en månad ungefär. När vi kommer dit så står de på stranden och spelar och sjunger och välkomnar oss.

Vad gör ni där?

– Det blir lite olika saker. Bl.a. så fiskar vi, vandrar, åker på utflykter, seglar, snorklar och dyker. En gång när vi var ute och fiskade fick jag en 18 kg:s Giant Trevally på kroken och det var en upplevelse.

CIMG1521
Anders med den 18 kg:s Giant Trevally som han fångade.
CIMG1522
Här är beviset.

Beskriv Lysekil med några få ord.

Staden vid havet är mycket träffande och mycket naturnära. Har man möjligheten att bo här så finns det inte mycket som är bättre!

CI2A0109
Anders och jag.

Stort tack Anders för att du tog dig tid för mig och lycka till med allt du företar dig nu på din fritid.

 

 

Idag får ni möta lite olika personer som minns katastrofen med Scandinavian Star.

Den 7 april 1990 gick larmet om att det var brand ombord på en färja väster om Väderöarna. Idag får ni möta lite olika personer som berättar om vad de minns från den dagen och några dagar framåt om katastrofen med Scandinavian Star.

img003
Foto: Kjell Johansson.

 

FullSizeRender

Anders Buhlin Polischef Lysekil. Foto: Thomas Andersson.

–Jag befann mig på polisstationen här i Lysekil, i jour, då larmet kom via Vakthavande i Uddevalla. Mycket förvirrat framgick att det var brand ombord på en båt och att ”båten” var på väg in till Lysekil. Den skulle vara rysk. Lite längre fram på förmiddagen visade det sig att den ryska båten bara transporterade in räddade personer från båten som brann. Fortfarande visste vi inte riktigt vad som brann, utom att det var en brand ombord på en båt. I och med den ryska båten kom till kaj följde en mycket intensiv period, där jag och min kollega i princip var engagerade ända fram till dess att Scandinavian Star, lämnade kajen i Lysekil. Jag var siste man ombord innan den lämnade Lysekil med en stackars ensam lots vid nödrodret. Detaljer runt detta finns i mängd, men jag väljer att, tills vidare i alla fall, stanna där.

IMG_7909

Ingegerd Thornadtsson näringslivsenheten,  Lysekils kommun.

– Jag blev hämtad i Valbodalen, iklädd ”båtrustarkläder” och hamnade direkt i Stadshuset. Så här skrev jag i mina dagboksanteckningar lördagen den 7 april 1990: “Scandinavian Star-katastrofen. Stig N hämtade mig i Valbodalen kl 14. Elisabeth och jag jobbade till kl 01.00. Trött.”

Vi höll på att vårrusta båten. Jag hade alltså riktiga “skrotkläder” på mig och hamnade direkt på ett ledningsmöte i Stadshuset med kriminalare, läkare, många kommuntjänstemän med flera. Men min klädsel var det minsta jag tänkte på då. På söndagen skrev jag: “Jobbade 8.30-17.00. Åt och sov. Jobbade på natten 24.00-03.00.”

Denna händelse kommer jag aldrig att glömma. Dels var händelsen i sig så ofattbart tragisk, dels var anspänningen mycket stor på jobbet. Jag minns att polisen flyttade in i Stadshuset och tog emot de flesta telefonsamtalen. Vi assistenter, turades om att vara med på ledningsmötena och ta anteckningar, skrev telefonlistor med mera. Det fanns ju inga mobiltelefoner då men olika nyckelpersoner var tvungna att nå varandra.

Ett mediabolag från Malmö var på plats från första stund och dokumenterade allt. Det kom kondoleanser från hela världen och till presskonferenserna kom många långväga journalister. Det var många kommunanställda som blev involverade på olika sätt, socialsekreterare, tekniska kontoret, hamnkontoret, växelpersonal, skolpersonal (t ex för presscentra) men framför allt räddningstjänsten.

Nu när vi har krisledningsövningar på jobbet så kommer alltid känslan från dessa dagar tillbaka. Jag hoppas att Lysekils kommun aldrig ska behöva uppleva något liknande igen. Det finns mycket mycket mer att berätta men jag nöjer mig med detta.

 

IMG_8736

Jan Andersson Sveriges Radios Utrikeskorrespondent i Bryssel.

– Jag fick reda på av mamma Gunnel och pappa Gösta direkt på morgonen när jag vaknade vad som hänt eftersom de hört det på Ekot på morgonen. Då pratades det redan om att den här brinnande färjan också skulle bogseras in till hamnen i Lysekil.
Jag skulle göra ett skolarbete tillsammans med en klasskompis där vi skulle filma och ta några bildsekvenser på åkrarna och marken kring Preemraff eftersom det då talades om en omfattande utbyggnad. Därför skjutsade min pappa Gösta in mig till Lysekil (jag var ju för ung för körkort). När vi kom in till Lysekil anlöpte ett mindre fartyg hamnen med färjepassagerare som räddats och förts med det här fartyget in till hamnen i Lysekil. De hade filtar kring sig och det var fullt med räddningspersonal överallt längs Anderssons kaj.
När jag senare på dygnet såg den brinnande färjan bogseras in kändes det väldigt overkligt för då 16-årig grabb som jag (hade inte hunnit fylla 17 år) att en sådan fruktansvärd sak och händelse hamnar i lilla Lysekil där jag bodde.
När fartyget sedan fortsatt brinna under natten inne vid kaj, så hade brandröken spridits ända till hemmet i Häggvall. Den söta men stickiga röklukten kommer jag ihåg än idag. Konstigt nog har jag kommit att göra åtskilliga radioinslag om just Scandinavian Star under mina år som journalist, för än är ju inte gåtan om vem eller vilka som startade och låg bakom branden löst…

1916612_102190796467908_2696308_n

Tomas Fahleson Preem.

–Jag var i Danmark, Hirtshals de dagarna på pingisresa. Fick reda på det mesta via telefon av min dåvarande fru Mimmi. Lysekils Kommun/ Stig Nilson upprättade en telefoncentral där många kommunaltanställda (bl.a där min dåvarande fru Mimmi satt med.) Minns att jag tänkte mycket på personerna som fick hjälpa till vid katastrofen. Lotsen som tog in färjan. Har ju mycket kontakt med dem genom jobbet. Alla brandmän från kommun och Scanraff som det hette då, och de på vår sambandscentral, alla anhöriga som kom hit. Lysekil kommun skötte säkert detta på ett mycket bra sätt dessa hemska dagar.

10959252_990260774335598_1716703377_n

Katarina Sjöberg som jobbade som sjuksköterska när katastrofen inträffade. Idag jobbar hon som sjuksköterska.

–Den dagen minns jag . Då arbetade jag på Lysekils Sjukhus Medicinavdelningen. Vi fick meddelande om att vara beredda för att ev.ta emot patienter. Det kom inga skadade till Lysekils sjukhus.

Star_9
Foto: Lennart Hård.

IMG_7006

Tommy Thörnblom som jobbade på LysekilsPosten när det hände berättar att:

– Jag låg hemma och var sjuk. Skulle egentligen haft helgjouren på LysekilsPosten, men det blev Anders Thorén som fick det tunga och svåra jobbet den helgen. Hörde på nyheterna på TV att M/S Scandinavian Star brann och att den skulle bogseras mot Lysekil. Gick upp i berget ovanför tomten hemma och såg i kikaren ett fartyg långt ute till sjöss och svart rök. Men då visste man inte vidden av katastrofen.

IMG_1003

Lasse Edwartz Fotograf på Bohusläningen.

– Den dagen var jag på reportageresa i Estland. Det var ju så att ryssarna höll på att lämna Baltikum och vi hade varit där en vecka för att se vad som hände då. Sedan när vi skulle åka hem, på den tiden var man tvungen att åka båt mellan Tallinn och Helsingfors och vidare Helsingfors till Stockholm, så när jag bordar båten i Helsingfors får jag se en TV-bild på ett brinnande fartyg, Scandinavian Star. Ulf Johansson, som jag reste tillsammans med, hade bokat hytt som låg insiders långt ner i fartyget så man funderade väl lite när man lagt sig att sova den kvällen.

IMG_8079

Cerry Holmgren f.d. massör i Svenska handbollslandslaget

– Jag var i Lysekil denna sorgens dag , åkte ut till Scanraff som det hette då och såg bogseringen in till Lysekil. Det blev verkligen ett grymt avslut på firandet av VM-guldet som vi tog den 10/3 1990 i Prag. Ringde till kommunen och anmälde mig att vara frivillig om det skulle behövas hjälp.

IMG_2245

Terje Fredh Journalist.

– Den aktuella morgonen lördag väcktes jag av telefon från lotsutkiken i Brofjorden. En båtman berättade att en norsk färja brinner sydost om Väderöbod. Jag ringde snabbt mina kollegor Eric Andersson och Lars Johansson samt nyhetschefen och någon fotograf på Bohusläningen i Uddevalla men där, svarade ingen. Jag tog också kontakt med min vän Rolf Jonasson på LP och Lars Helgen på GP.
Lars och jag var de första som kom ner till Gullmarskajen där även folk från Räddningstjänsten och polisen befann sig. På plats fanns också Stig Nilsson från kommunledningen.
Efterhand kom mer mediafolk men det var svårt att veta vad som hände ute på havet. Lotsarna var min kontakt och jag fick veta att två fartyg, en Stenafärja och ett ryskt lastfartyg tagit ombord överlevande. Vi fick veta att det ryska fartyget Fritzis Rozin var på väg Lysekil.
Efter ett par timmar lade ryssen till vid kajen. På däck stod det räddade, kanske ett drygt hundratal. Inga avspärrningar, det var fritt fram att gå ombord, Eran och jag gjorde de första intervjuerna med de räddade, lotsen och kaptenen. Ingen var skadad men många var svårt chockade. De åkte med taxi till Hotel Lysekil för mat och rum, där gjorde vi ytterligare intervjuer och säkrade bilder.
Under dagen kom det mer och mer media till Lysekil, TV, radio och tidningar. De kom till vårt kontor som mest tio på en gång. Några av media var Berlinske Tidende i Köpenhamn och Aftenposten i Oslo,
Vid 22-tiden på kvällen kom den brunna färjan till Grötökajen som då var avspärrad. Vi fick ett samtal med lotsen Alf Aronsson som tog in färjan till Lysekil. Vid 23-tiden var arbetsdagen slut på en spännande dag
Min tidning kom ut först på måndag, men vi gjorde ett fylligt reportage där vi hade en bit om redaren av färjan.

Terje minns också att Lotsen Alf Aronsson sa. Terje återger vad Alf sagt till honom.

– Denna lördag hade jag lotsat ut en tankbåt från raffinaderiet när vi fick order att jag skulle gå ombord i den eldhärjade färjan. Vi körde lotsbåten intill färjans mitt så öppnade de en port i sidan som jag klättrade in i. Jag gick till kommandobryggan där jag mötte färjans befälhavare, kapten Larsen. Han var tröttkörd men vänlig och vi resonerade igenom vad som hänt, vi talade aldrig om orsaken till branden. Fram på seneftermiddagen stod det klart att vi skulle bogseras till Lysekil. Bogserbåtar från Röda bolaget kopplades och vi körde sakta mot Lysekil, Larsen och jag var hela tiden på kommandobryggan. En stickande röklukt kom i dunster, färjan gick inte att styra då all el var utslagen, och det var bogserbåtarna som drog medan jag höll kursen. När det nästan var mörkt kunde vi lägga till vid Grötökajen.
Flera år senare hade jag kontakt med kapten Larsen som inte hade någon orsak till olyckan, Larsen medgav att det var en oerhört pressad situation för honom.

skanna0016

Lotsen Alf Aronsson Foto: Terje Fredh.

Terje har även skrivit en bok där han intervjuar bl.a. mästerlotsen Alf Aronsson och även skriver om mysteriet med Scandinavian Star. Boken heter ”Segt Virke Västlig Storm” och finns att låna på biblioteket här i Lysekil.

IMG_6722

Kent Olsson Politiker.

Politikern Kent Olsson berättar att han varje år åker till Åre. Den 7 april 1990 startade de resan till Åre. Kent och familjen fick nyheten via radion på morgonen när färden gick mot Åre. På den tiden var det nyheter varje timma så radion gick varm i bilen hela vägen till Åre. Kent berättar att det tar cirka 10 timmar att köra till Åre. Han blev inte själv direkt inblandad men följde hela tiden vad som hände i Lysekil via Radio och Tv. Känslan var dock chockartad berättar Kent vidare. På den tiden sysslade han i förstahand med kommun-och landstingspolitik, men berättar att han jobbade även lite som lärarvikarie. Politiken tog över mer och mer av Kents tid.

När man kom hem från Åre så var fortfarande detta med Scandinavian Star i högsta grad aktuellt. Båten låg kvar vid kaj och det var ingen rolig syn berättar Kent. Kent berömmer Stig Nilsons som tog snabba och viktiga beslut och som gjorde en fantastisk insats. Kent säger; ”Det är imponerande att vi som kommun klarade av detta och alla inblandade skötte detta mycket bra”. Det är den känslan som Kent har idag när han tänker tillbaka på katastrofen.

IMG_1108

Lars Johansson Journalist.

– 25 år är lång tid – mina minnen är vid det här laget rätt dimmiga. Jag befinner mig dessutom i Frankrike lång tid framöver och har inte tillgång till arkiv och inte heller riktigt ro att fundera på vad som hände den 7 april.

Jag minns att jag jobbade helg när katastrofen inträffade och att jag på lördagsmorgonen kontaktades av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) som ville ha hjälp med bevakningen om fartyget skulle bogseras till svensk hamn. På så vis fick jag reda på vad som var på gång. Senare på dagen var jag i Lysekils hamn för att med andra journalister möta det ryska (tror jag) fartyg som kom in med överlevande passagerare.

Vidden av katastrofen insåg jag när en kriminalpolis från Uddevalla lät undslippa sig en fråga om var man skulle kunna härbärgera ett stort antal kroppar i Lysekil. Det skedde när han och vi journalister stod utanför Hotel Lysekil.

På lördag kväll följde fotograf Gösta Axelsson och jag med lotsbåten ut till Scandinavian Star. Lotsen Alf Aronsson gick där ombord för att föra den brinnande färjan in till Lysekil.

Under helgen satt jag annars vid datorn för att ”skriva ihop” alla de texter som Terje, din far och jag själv producerade under den här dramatiska helgen.

 

Kjell  Johansson 001_redigerad-1

Kjell Johansson som jobbade som kranförare i hamnen i Lysekil när Scandinavian Star låg här.

Lördagen 7 april

– Tage Andersson ringer mig på förmiddagen och berättar att en färja brinner och är på väg till Lysekil, den beräknas vara inne på eftermiddagen.

Denna vecka14, hade jag jour och åkte till hamnen för att köra ut Demag och Kato kranen.

När båten hade lagt till var det förberett ett containerflak som brandmännen skulle stå i och spola vatten från båtens kommandobrygga, detta pågick hela eftermiddagen och kvällen och natten. Jag ser i min dagbok att jag började kl. 13:00 på lördag och jobbade till på söndag kl. 09:00, då fick jag avlösning av Riber Sjösten.

Jag minns, på natten till söndagen blossade branden upp med väldig kraft igen när vi satt på PLM:s restaurang, elden var tydligen inte alls under kontroll, fartyget fylldes med massor av vatten så båten började få stark slagsida och flera hål måste sprängas i sidan för att få ut vattnet. Jag satt i kranens övre hytt när det small, det var en öronbedövande smäll, men det som var mer läskigt var när nödraketerna exploderade vid kommandobryggan, det ven projektiler runt hytten åt alla håll, men som tur var träffade ingen.

Söndag kl. 13.00  började jag köra kranen igen, det var döda människor ”54 stycken” som låg inpackade i svarta plastsäckar och skulle in i fryshuset för förvaring för vidare transport till Norge.

Jag jobbade till 21:00 den kvällen, då var det mesta under kontroll.

Stort tack till alla som medverkat. Tack till Kjell Johansson, Lennart Hård och Terje Fredh för foto.

Fortsättning följer.