1971 slog Lena Andersson igenom med dunder och brak och den 10 juli samma år uppträdde hon i Fiskebäckskilsparken på Skaftö.
Nu 48 år senare kommer hon tillbaka till västkusten och uppträder på Allsången i stadsparken och Café Kungsgatans Bakgård här i Lysekil den 16 juli. Jag tog kontakt med Lena och ställde lite frågor inför hennes besök i Lysekil i sommar.
Hur startade ditt musikintresse?
– Jag började sjunga redan när jag var 3–4 år. Min första sång som jag minns var ”En hatt med flor och blommor på” som var populär på den tiden. Mormor sjöng och spelade dragspel på kalas och pappa var en stor jazzfantast. Han älskade storbandsjazz men även artister som Mahalia Jackson och Josh White.
Jag stod ofta framför spegeln och ”uppträdde”. Ännu mer när jag som 12-åring fick en gitarr. Jag hittade amerikanska folksånger i olika böcker som jag gjorde min egen version av.
Jag älskade Joan Baez och Pete Seeger till exempel. Jag skrev också låtar tillsammans med min kompis Pia som tyckte om att dikta. Det här var ju 60-talet med en fullkomlig musikrevolution med The Beatles och alla andra band vars poplåtar spelades på radion så det fanns gott om influenser.
Du slog igenom som 15-åring med dunder och brak, kan du berätta hur det gick till?
– Jag skickade in ett band till Sveriges Radio till ett program som hette ”Så det kan bli” med Janne Forssell som programledare. Jag sjöng 7 sånger på engelska till eget gitarr-ackompanjemang.
Jag blev uppringd av Janne Forssell som undrade om de fick spela upp några sånger i programmet. Det fick de givetvis och medan programmet pågick började musikproducenter ringa hem till oss.
Bl.a. ringde Lill-Babs bror Lasse Svensson och Stikkan Andersson. Det här var i december 1970. Stikkan var mest enträgen och vi beslöt oss för att åka och träffa honom. Pappa och jag tog tåget till Stockholm.
Jag spelade in samma sånger som på mitt band fast med hjälp av gitarristen Tony Lindberg som förstärkning för radioprogrammet ”Midnight Hour” samtidigt som vi var där. Vi träffade Stikkan och det bestämdes att vi skulle spela in en LP på mitt sportlov i februari. Det här var i början på januari.
Lp:n spelades in live med sång tillsammans med musikerna som bland annat bestod av Janne Schaffer och Janne Boqvist. Jag kunde bara sånger på engelska så skivbolaget hjälpte till med att hitta svenska sånger. Halva skivan var på engelska. ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” gick direkt upp på första plats på Svensktoppen i april. Jag gjorde även debut i Hylands Hörna i april.
Tidigare när vi har haft kontakten berättade du att den sommaren 1971 gjorde du hela 79 spelningar. Hur lyckades du hinna med så många spelningar, och hur var det?
– På den tiden hade man inte massiva ljudanläggningar som man har nu. Vi kunde ha 3 spelningar på en och samma dag ibland och turne’-ledaren körde så fort han kunde för att vi skulle hinna i tid. Det var ett under att man överlevde.
Jag var i stort sett ute på turne’ hela sommaren med korta avbrott som tillbringades i Stockholm. Det var stressigt men roligt. Det jobbiga var väl att komma tillbaka och sätta sig på skolbänken efter allt detta ståhej.
1972 är du med i Melodifestivalen och slutar på en tredjeplats. 1977 är du med i Melodifestivalen igen med en låt av Ted och Kenneth Gärdestad som hette ”Det bästa som finns”. Hur var det att vara med i Melodifestivalen?
-1972 sjöng jag “Säj det med en sång” som var skriven av Björn och Benny och som var segertippad. Den vann inte tyvärr men jag kom etta i Japan där jag tävlade med sången på ”Tokyo Music Festival” samma vår. Polar Music och Stikkan släppte den engelska versionen med mej över hela världen. Den hette då ”Better to have loved”.
Då 1977 var jag mitt uppe i ABBA’s första världs-turne’ där jag var en av 3 bakgrundssångerskor tillsammans med Maritza Horn och Lena-Maria Gårdenäs. Jag tror jag var lite splittrad för jag hade svårt att komma ihåg texten till ”Det bästa som finns”. Jag kom av mig 3 gånger och stackars Ulf Elfving som var programledare fick ta om inledningen lika många gånger eftersom jag var först ut. Lite pinsamt var det allt….
Vi hade en stor fest hemma hos Stikkan på kvällen efter Melodifestivalen och kl. 5 på morgonen dagen efter skulle jag bege mig till flygplatsen för att flyga till Australien. Alla de andra hade redan åkt så jag fick flyga ensam. Björn och Benny var snälla och lät mig flyga 1: a klass eftersom jag var själv. Det var ”nice”.
Du turnerade med Ted Gärdestad som blev en nära vän till dig i tidig ålder, och medverkade i bakgrundskören tillsammans med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad på låten ”Helena” på Ted Gärdestads första LP ”Undringar” 1972. Du har även spelat in Gärdestadslåten ”Sol, vind och vatten.
Hur var det att turnera med Ted, och du något roligt minne som du kan dela med dig av?
– Det var mycket fniss och skratt i turne’-bussen. Vi älskade att lyssna på Kalle Sändare och Ted imiterade gärna några av personerna som Kalle ringde upp. Vi kunde lyssna på samma telefonsamtal om och om igen och vi tröttnade aldrig.
På Liseberg fick Ted och jag hoppa ut genom ett fönster i logen eftersom publiken trängde på och det var svårt att ta sig ut någon annan väg. Främst var det väl tjejer som var ute efter Ted som precis började slå igenom rejält. Vi smög oss iväg under berg – och dalbanan och en vakt visade vägen.
Polar blev ditt skivbolag som Stikkan Anderson ägde. Då kommer man lättsökt in på ABBA som du berättar om i texten ovanför som du turnerade med världen över som bakgrundsångerska. Hur var det att turnera med ett av världens största band genom tiderna?
– Det var häftigt och storslaget på många sätt. Bara det att vi flög mellan spelningarna var speciellt. Och alla de stora arenorna. Särskilt i Australien där vi som mest hade 40 000 i publiken. Kul med alla musiker och även filmteamet med Lasse Hallström i spetsen som tillkom i Australien. Vi var ca 150 personer med ”roddare” m.m.
2001 gifter du dig med en amerikan och samma år flyttar du till USA. Hur kommer det sig att du flyttade från Sverige?
– Min man är amerikan så det föll sig naturligt. Jag hade inget emot att flytta och tyckte det var spännande. Jag hade vänner som hade gjort samma sak och det verkade funka bra.
Första 10 åren bodde vi i Kalifornien. Först i San Diegoområdet och sen i vad som kallas Central Valley som är inlandet mellan Los Angeles och San Francisco. 2011 flyttade vi till Arizona som min man Tobe kommer ifrån ursprungligen.
Idag bor du i Phoenix i USA, och 2015 släppte du ett nytt album som heter ”Open Your Heart”. Du har medverkat i olika tv-program i Sverige de sista åren, men vad sysslar du med idag?
– Vi jobbar vidare med ny musik men jag har också ett s.k. vanligt jobb. Jag försöker turnera i Sverige på somrarna så mycket jag kan och sen jobba med ny musik på vinter – halvåret. Jag har ju min publik i Sverige även om jag sjungit mycket här i USA också främst i de olika församlingar som vi har varit med i.
Du framförde ” Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, men längtar du tillbaka till Sverige nån gång?
– Jag kommer alltid att vara svensk även om jag kanske inte precis längtar efter att bo i Sverige. Om jag får komma hem lite då och då så är jag nöjd. Jag följer vad som händer och sker så mycket jag kan. Vi skulle gärna vilja ha ett sommarhus i Sverige. Det vore drömmen…
Den 16 juli kommer du till Lysekil och medverkar på Allsången och Bakgården, hur känns det att komma tillbaka till våra breddgrader och uppträda?
– Som sagt, jag vet att jag har en publik i Sverige och jag känner mej väldigt uppskattad och ihågkommen vilket känns roligt. Önskar att jag får göra mer av konserter och även TV och radio i framtiden. Bohuslän är ett av de vackraste landskapen tycker jag och det ska bli jätteroligt att få återse Lysekil och jag ser verkligen fram emot det.
Tack Lena för intervjun, och den 16 juli uppträder Lena på Allsången i stadsparken här i Lysekil och efter allsången blir det Café Kungsgatans Bakgård.
