Idag på bloggen får ni träffa Malin Morén som ursprungligen är från Skaftö men som idag bor i Uruguay

Jag har det stora nöjet att via Facebook få vara vän med en tjej som växte upp på Östersidan på Skaftö och som på sin livsresa hamnade i Göteborg, men som idag bor i byn José Ignacio i självaste Uruguay. Hur hon hamnade där och mycket annat kan ni få läsa om i dagens reportage om Malin Morén på bloggen.

Malin Morén.

Malin Morén bor tillsammans med sin make Trevor på en gård i José Ignacio i Uruguay, där de producerar eget vin och delar ett stort intresse för hästar. Malin jobbar även som ledarskapsutvecklare inom stora organisationer. 2019 drabbades hon av bröstcancer och har varit väldigt öppen med det både på sin blogg och i intervjuer.

Trevor Durnford och Malin Morén.

När vi pratas vid berättar Malin om att vandra i Evert Taubes fotspår, och att hon redan första gången hon besökte Argentina och Uruguay förstod hans kärlek till den här delen av världen. Dessutom ligger inte Samborombom så långt ifrån där de bor idag.

Inte nog med det, Malin berättar vidare att både Shakira, Ronnie Wood och Ricky Martin har eller har haft sommarhus i grannskapet där de bor. Och Lionel Messi är en frekvent gäst i byn.

Men vi backar bandet lite och jag frågar Malin hur det kommer sig att hon en gång i tiden lämnade Skaftö och vart det bar i väg då?

– Efter gymnasiet flyttade jag till Göteborg för att plugga beteendevetenskap på universitetet. Under mina studier gjorde jag min praktik på Scanraff, (nuvarande Preemraff) och blev efter examen erbjuden ett jobb där. Jag jobbade främst med att utveckla de arbetslag som jobbade skift till att bli ännu bättre team, det var en fantastiskt rolig tid. Så under några år pendlade jag mellan Göteborg och Lysekil, tills jag 1995 bestämde mig för att starta mitt eget företag i stället, ett konsultföretag med inriktning på ledarskapsträning, teamutveckling och coaching.

Jag har alltid varit väldigt aktiv inom ridsporten, både som tävlingsryttare och förtroendevald, och min uppväxt på Skaftö präglades väldigt mycket av mitt engagemang i Skaftö Ridklubb. Och hästar har jag fortsatt med hela livet, så även här i Uruguay.



Hur kom det sig att du hamnade i Uruguay?

– När Trevor och jag gifte oss ville vi hitta något intresse vi kunde ha gemensamt… Han spelade landhockey och jag red, så då tänkte vi – hästpolo! Och var spelar man det? Jo, i Argentina. Så vi reste till Buenos Aires för att lära oss spela hästpolo. Och redan då kändes den här delen av världen väldigt mycket som hemma för mig.

– Sedan reste vi många gånger både till Argentina och Uruguay, och började leta efter en plats att slå oss ned på. Uruguay är ett land med så många fördelar; bra hälso- och sjukvård, låg korruption, tryggt och säkert för att inte nämna ett fantastiskt klimat, underbara stränder och möjlighet att odla väldigt gott vin.

Berätta lite mer om vinprojektet!

– Klimatet i Uruguay är ganska likt det i Frankrike, fast här är aldrig riktigt någon risk för frost. Vi ville prova på något vi aldrig gjort förut, och att framställa sitt eget vin var något av en livsdröm. Vi odlar Tannat, som är Uruguays ”nationaldruva”, Merlot och Cabernet Franc. 2020 var vår första årgång, och vinet blev superbra! Två lokala restauranger och en vinkännare i Montevideo köpte snabbt upp nästan allt, och folk har strömmat hit för att besöka vår vingård.

Nu håller vi precis på att skörda och det ska bli spännande att få en årgång till att jämföra med. Där vi bor finns en mängd stora och små vingårdar, mest känd är kanske Garzon som ligger ca 30 km härifrån, och deras viner finns på Systembolaget.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 87394969_10158056032949889_2076140109454901248_o.jpg

Håller du på med hästar fortfarande?

– Ja, absolut! Jag tävlar med två hästar i dressyr, och både 2019 och 2020 blev vi Uruguayanska Mästare, helt galet roligt. Och sedan har vi fler hästar på gården som vi rider ut i naturen med. Det finns hästar överallt här, och kor, tre gånger så många kor som människor bor i Uruguay.


– När jag gick på gymnasiet i Lysekil skrev jag ett arbete om Evert Taube, och har alltid varit nyfiken på hur hans kärlek till platser i Sydamerika uppstod? Att han uppskattade Ängön är ju lätt att förstå när man kommer ifrån Skaftö! Men den här delen av världen är helt fantastisk, och ibland när vi rider runt på pampas här känner jag att det verkligen är som i ”Samborombom, en liten by förutan gata…” där vi bor. Vår gård ligger ”nästan i kanten av den blåa Atlanten” och det lustiga är att jag nu känner mig lika hemma här som jag gör på Skaftö, så vi kanske har det gemensamt, Taube och jag!

– Ridsporten har också varit ett väldigt bra sätt att få nya vänner här, så man umgås med människor som faktiskt är från Uruguay och inte bara andra ”gringos”. Jag har försökt att bidra med kunskaper och erfarenheter från svenskt föreningsliv så mycket jag kunnat, bland annat startade jag förra året ett projekt för att arbeta fram sunda värderingar för ”sportsmanship” och ”horsemanship” för ridsportförbundet här. Det blev jättebra och väldigt uppskattat.



2019 behandlades du för bröstcancer, hur kändes det att vara så långt hemifrån?

– Ja, det är en mardröm så klart, att man flyttar utomlands från trygga Sverige och sedan får en allvarlig sjukdom. Även om många, men tyvärr inte alla, idag blir botade från bröstcancer så är det ju en tuff behandling att gå igenom. Jag har varit väldigt öppen med hur jag hanterade behandlingen för att kunna stötta andra kvinnor som går igenom samma sak (malinmoren.com och en artikel i tidningen Amelia bland annat), att just hålla fokus på att träna så mycket man bara orkar för att klara behandlingarna bättre. Hästarna hjälpte mig jättemycket, och jag måste säga att jag fick fantastisk sjukvård här.

Det som hände med mig under och efter den här perioden var nog att jag blev klar över att jag ännu mer ville leva mitt liv fullt ut, varje dag. Att inte vänta på att göra saker till ”sen”, det kanske inte finns något ”sen”. Hade jag till exempel blivit sjuk när vi bodde i Sverige hade vi kanske inte vågat flytta, och tänk vilka fantastiska upplevelser vi gått miste om då.

Hur mår du idag?

– Bra! Jag går som alla andra som drabbats av den här sjukdomen på regelbundna kontroller, men annars är livet ganska mycket som innan. Fast jag uppskattar nog faktiskt att vara vid liv betydligt mer än jag ens tänkte på före det här hände.



Vad är den största skillnaden mellan att bo i Sverige och Uruguay?

– I Sverige förväntar man sig att saker ska funka, alltid! Till exempel att man alltid har el, att man kan åka till stora varuhus och köpa nytt så snart något går sönder, att bussar eller färjor följer vissa tidtabeller eller att brev kommer fram, oftast i alla fall. Här är det lite tvärtom, man blir glad varje dag saker funkar! I stället lär man sig att leva utifrån de förutsättningar man har, och säkrar upp så man klarar sig ändå.

– Vi har egna brunnar, generatorer, solpaneler, odlar grönsaker och frukt själva, eget vin och en internetlösning som du hade skrattat ihjäl dig åt om du såg, men det funkar! Så det finns något skönt i att lära sig att klara sig på egen hand.

– Ibland när jag tänker på vardagliga märkliga situationer som uppstår här så är det väldigt lätt att bli full i skratt. Igår promenerade en hjord med tjurar rakt in på gården och ställde sig och stirrade på oss genom köksfönstret, och en kvart senare hör vi hur tre gauchos, till häst såklart, kommer galopperande uppför grusvägen och sedan föser i väg dem. I Sverige hade det väl blivit framsida i Aftonbladet, här vinkar vi bara till varandra, gör tummen upp genom fönstret för att de fick i väg dem och fortsätter att laga middag.

Berätta om alla kändisar, hur kommer det sig att de är i José Ignacio?

– José Ignacio är ju en pytteliten by, ett fiskeläge, där det är väldigt lätt att vara anonym. Samtidigt har vi hotell och restauranger av världsklass längs hela kusten, så många vallfärdar hit bara för att äta riktigt god mat, dricka lokala viner och beundra solnedgången över havet. Jag tror just den kombinationen har attraherat många artister, företagsledare och fotbollsspelare – att få vara helt ifred men ändå njuta av alla bekvämligheter. Och vem skulle inte vilja ha det så?

Uruguay och de fantastiska stränder vi har, hela vägen från Rio de la Plata och upp till Brasilien, är lite av en dold diamant. Och eftersom landet har klarat pandemin bättre än de flesta så är vår nästa sommar, det vill säga den svenska vintern, redan väldigt fullbokad här.


När var du hemma sist och saknar du Skaftö?  

– Senast jag var i Sverige och på Skaftö var i juli 2019. Jag saknar så klart mina föräldrar som fortfarande bor på Pinneberget. Men mina två söner valde faktiskt att flytta hit till oss under vintern som varit, eftersom de ändå pluggade och jobbade på distans kunde de lika gärna vara här där det var sommar. Jag saknar att äta färska räkor, havskräftor och ostbågar, finns inga bättre än i Sverige!

Tror du att du kommer att återvända till Skaftö?

– Om vi någon gång väljer att flytta tillbaka till Sverige så kommer det definitivt att vara på Skaftö som vi vill bo. Och efter att ha bott så här lite avlägset på en gård omgiven av kor och får så kommer ju Östersidan att kännas som värsta metropolen! Men vi är inte klara här ännu, först ska vi få till några riktigt bra årgångar av vårt vin och njuta av livet varje dag.

Jag kan tänka mig att pandemin har påverkat er som alla andra, hur ser läget ut där ni bor?

– Uruguay har klarat sig bättre än de flesta länder. Vi har inte haft någon nedstängning av samhället, restauranger har varit öppna hela tiden, men alla bär munskydd, man kollar temperaturen på alla som går in i ett shoppingcenter, och bara en per familj får gå in för att handla mat.

Vår gräns är stängd och har varit det ända sedan mars 2020, främst för att hindra smittan från Brasilien och Argentina att komma in. Vaccinationerna startade 1 mars, och redan efter första veckan har man vaccinerat 5% av befolkningen, så vi håller tummarna för att det ska fortsätta i samma takt. Totalt har drygt 600 avlidit, vilket om man tar gånger tre blir jämförbart med Sverige (i Uruguay bor drygt 3 miljoner invånare).

Stort tack Malin för intervjun och vi lär säkert höras framåt. Som avslutning bad jag Malin skicka en videohälsning.

Ett nytt turistmål skapas i Lysekils kommun. Den gamla Knottfabriken i Lahälla från 1920-talet i Brastad får nytt liv

Den gamla Knottfabriken i Lahälla från 1920-talet i Brastad får nytt liv.

Idag får ni följa med till stenbrottet i Lahälla som i folkmun kallades för Sodom. Redan på 1880-talet började man bryta sten i Lahälla. 1920 blev Knottfabriken klar i anslutning till stenbrottet.

CI2A3102.jpg

Under många år har Knottfabriken och stenbrottet stått och förfallit. Knottfabriken och stenbrottet kunde varit ett minne blott om det inte var för Cheyenne och Fredrik Röckner.

CI2A2992.jpg

Jag fick en rundvandring med fr. vänster: Cheyenne Röckner, Steve Larsson och  Marianne Gillberg Wallner i föreningen Lahälla Knottfabrik. Även hunden Benji var med.

Köpte marken där den gamla Knottfabriken står.

2010 köpte Fredrik och Cheyenne marken vid stenbrottet i Lahälla. Tanken var att de skulle sälja stenen som finns på området, och tanken fanns också på att riva Knottfabriken.

Efter lite forskning om fabriken så visade det sig att en del av den stod på en samfällighet som ägdes av olika personer med mera. Cheyenne och Fredrik köpte ut de andra som ägde delar av marken. Nu har de stora planer för att skapa ett turistmål i Lahälla.

CI2A3179.jpg

1920 blev Knottfabriken klar.

I slutet av 1800-talet började man hugga sten ute på bergsplatåerna. I början på 1900-talet fick man idén om att bygga en Knottfabrik. 1920 blev Knottfabriken klar. I fabriken skulle man ha fallhammare. Förtjänsten skulle bli högre, och det skulle gå snabbare och det var bara fördelar trodde man. I fabriken stod det 6 fallhammare. De gick på högtrycksluft efter vad Cheyenne hört.

CI2A3188.jpg
CI2A2996.jpg

Fraktade sten till Argentina från knottfabriken i Lahälla.

En del av stenarna från knottfabriken fraktades med fartyg till Argentina. Under fraktens gång gungade det en del och lasten rörde sig. Detta gjorde att många av stenarna gick sönder. När de kom fram så refuserades de stenarna i hamnen. De var mer runda en fyrkantiga berättar Cheyenne vidare.

Man fick dumpa stenarna utanför hamnen i Argentina. Sedan bar det hem igen till Lysekil och då lastade man en ny last och åkte tillbaka till Argentina. Ibland gick det bra och ibland gick det inte så bra.

Kvinnor och barn hjälpte till i stenbrottet. Man kan se märken efter spetten på bergen som de slog på där barnen fick hjälpa till att hålla i dessa.

CI2A3021.jpg

Knottfabriken i Lahälla var en flopp.

Problemet med stenen gjorde att det började att läcka pengar och till slut insåg man att Knottfabriken var en flopp och ett fiasko tillägger Cheyenne.

Man slutade delvis på grund av transporterna, och även på grund av deras berg Sodom. Ju längre man kom in i berget, desto sämre blev materialet. I mitten på 1950-talet lade man ner produktionen på knottfabriken i Lahälla.

Gjorde en ljusinstallation vid knottfabriken.

Cheyenne kontaktade Rio Kulturkooperativ 2012 och ansökte om pengar från Lider och Västra Götalandsregionen och fick pengar till att göra en ljusinstallation på plats vid Knottfabriken. Redan en vecka innan visningen med ljusinstallationen fanns folk från konstfack och Chalmers med mera på plats och satte upp ljus och såg till att allt skulle fungera.

Samma dag som ljusinstallationen skulle visas var Cheyenne och handlade kaffe för 50 personer. Det var så många som hon trodde skulle komma och titta på detta. Cheyenne skrattar och berättar; ”Det var folk och bilar överallt, jag skulle tippa på att det kom 500 personer och ville titta på detta ljusspel vid Knottfabriken”.

Rädda knottfabriken.

Efter detta tänkte Cheyenne, att detta var helt galet. Tänk att så mycket folk kom för att titta på detta. Hon började att läsa mer om den information som fanns om Knottfabriken och började att söka olika bidrag för att rädda det som fanns kvar av fabriken. Men bidragen uteblev. Men efter några år så vände det.

CI2A3162.jpg
CI2A3146.jpg

Fick 350 000 kronor från Länsstyrelsen.

Förra året fick de pengar från Länsstyrelsen för att kunna lägga om taket på fabriken. De har även fått bidrag från Thordénstiftelsen och Lysekils kommun.

CI2A3006.jpg

Startade föreningen Lahälla Knottfabrik.

4 juli 2018 startade de föreningen Lahälla Knottfabrik. Målen är att bygga upp Knottfabriken, smedjan och utveckla stenbrottet. För er som vill bli medlemmar i föreningen så Swishar ni 100: – till 123 626 8759.

CI2A3064.jpg
CI2A3087.jpg
CI2A3099.jpg

Ett litet Dalhalla i Lahälla.

Med stenbrottet har de en idé. De har en arkitekt som ritat en scen i området. De har haft en operasångerska som varit och testat akustiken på plats. Kommentaren från henne var; ”Helt magiskt”. De har även gjort ett studiebesök på Dalhalla och de kommer att skapa ett litet Dalhalla i Lysekil. Men detta ligger i framtiden. För att kunna skapa detta behövs bidrag och tillstånd tillägger Cheyenne.

CI2A3025.jpg
2018_07_06_09_59_52_4_Lahälla_Knottfabrik_Rockab_Foton.png
CI2A3040.jpg

Smedjan.

1985 brann smedjan ner som låg intill knottfabriken. Det stod en stor lokal med en stor matsal i. Tanken är också att få byggt upp den igen och kunna skapa ett museum i den lokalen. Det finns även planer på att få till någon konferenslokal med matsal med mera som man skall kunna hyra ut i framtiden.

Kylbrunn.

Vid sidan om där smedjan låg finns det en kylbrunn. Cheyenne berättar att det bor några skygga koikarpar i den. Kylbrunnen var till smedjan och det var det viktigaste för stenhuggarna.

CI2A3119.jpg
CI2A3127.jpg

Det fanns många olika verksamheter för i tiden i Lahälla.

Marianne och Cheyenne berättar om affärer, skomakare, bageri, specerier och sömmerskor med mera. Marianne bor där bageriet fanns och Cheyenne och Fredrik bor i den gamla stenförvaltar bostaden. Det fanns allt i Lahälla på den tiden.

 Hedra bygden och alla stenhuggare.

Nästa år är det 100 år sedan Knottfabriken var klar. Det kommer att firas med pompa och ståt. Det kommer även att bli en vecka där man hedra bygden och alla stenhuggare som var verksamma.

Marianne Gillberg Wallner som är allt i allo i föreningen berättar att nästa år skall man göra en stenhuggarvecka, och eventuellt sammanfaller den med 100-årsjubileumet av att fabriken var klar.

Marianne säger:

– Det inte var nådigt som de hade de här i Sodom. Det är en stor berättelse om hela verksamheten och hur människorna levde. Vi möter 2000-talet när vi blickar tvärsöver Brofjorden, där det för fanns Brofjordens konservfabrik. Genom hembygdsförbundet kommer de att tillverka en YouTube film, där man via en QR-kod skall kunna följa hela historieskrivningen.

På stenhuggarveckan är det tänkt att det skall bli underhållning. Det kommer att finnas guider som gör en guidad tur två gånger om dagen. Det kommer även att bli aktiviteter för barn och ungdom.

Sveriges Hembygdsförbund.

Marianne berättar även att Knottfabriken i Lahälla kommer att hamna under Sveriges Hembygdsförbund. Det är en paraplyorganisation som har alla hembygdsföreningar under sig. Knottfabriken kommer att hamna under kategorin arbetslivsmuseum. Tillsammans med bland annat hällristningar och annat så blir Knottfabriken en stark bärande turistattraktion i Lysekils kommun.

CI2A2994.jpg

Renoveringen av Knottfabriken fortsätter.

Inom kort så kommer vägen upp till Knottfabriken att iordningsställas. Man kommer söka bidrag till att ordna väggar och man kommer att sätta in nya fönster i fabriken.

 Filmvisning på Folkans Bio i Lysekil filmvisningen den 26/10 kl. 14:00.

Den 26/10 kl. 14:00 är det filmvisning på Folkets Hus i Lysekil. Då visas Saltstänk och Västkustsol av Erling Zackrisson. Där kommer bland annat knottfabriken i Brastad att visas.

Filmskaparen Jan G Andersson kommer att hålla ett anförande innan filmen där han berättar om Erling Zackrisson som filmat materialet och hur filmen kommit till. Biljetterna kostar 140 kronor och överskottet går till föreningen Lahälla Knottfabrik.

Följ gärna Lahälla Knottfabriken på Facebook:  https://www.facebook.com/lahallaknottfabrik/

Stöd gärna Lahälla Knottfabrik genom att bli medlem i föreningen genom att Swisha 100: – till 123 626 8759.

Tack Cheyenne, Marianne och Steve för att jag fick följa vara med er en stund på Knottfabriken i Lahälla. Detta kommer bli mycket intressant att följa.