Idag på bloggen har jag den stora äran att få ge er lite av historiens vingslag av en av de riktigt stora inom svensk musik. Jag är vän med Claes Janson på Facebook och fick se att han delat med sig av flera längre texter med historik från hans liv.

Idag på bloggen har jag den stora äran att få ge er lite av historiens vingslag av en av de riktigt stora inom svensk musik. Jag är vän med Claes Janson på Facebook och fick se att han delat med sig av flera längre texter med historik från hans liv.

IMG_3208.jpg
Claes Janson i Lysekils kyrka.

Jag blev så imponerad av detta så jag kontaktade Claes och frågade om jag inte kunde få lägga ut hans text på min blogg. Claes sa att det var helt okey.

Träffade Claes här i Lysekil. 2013 i juli skulle Claes uppträda här i Lysekil och slog mig en signal om jag inte kunde skriva en kort notis i Lysekilsposten om att han skulle komma till Lysekils kyrka och uppträda. Claes var ute på en turné och väntade på ett manus på sin bok.

I och med att han var ute på turné så bad han om jag kunde ta emot manuset om det skickades till mig för att kunna ge honom detta när han kom till Lysekil. Manuset till boken kom på posten till mig och blev liggande några dagar innan Claes kom och besökte Lysekil.

Det var inte första gången Claes besökte Lysekil, utan han har varit här på Jazzfestivalen som Benny Engels hade. Claes mindes Benny väldigt väl och berättade även att han besökte Havsbadet när Totta Näslund & Company drev detta.

Under här kommer lite olika delar som Claes delade med sig av på Facebook. Läs och njut, och stort tack Claes för att jag fick dela med mig av detta. ©Claes Janson.

 

Gjorde intervju och audition för Vingresor/Club 33.

1968 gjorde jag en intervju och en audition, min första och enda, för Vingresor/Club 33 på Sveavägen i Stockholm. Det gick bra, och vips befann jag mig på Hotel Sol y Sol i Torremolinos, Andalusien. 2 veckors kurs för blivande guider/clubvärdar för Club 33. Jag skulle bli kvar utomlands i 7 år.

 

När hösten närmade sig 1975, kändes det som om en återflytt till fosterlandetskulle kunna sitta ganska fint.

De sista åren hade jag flackat och farit, på uppdrag för Ving/Club 33 eller Sunwing på tillfälliga ”räddningsaktioner”, utfärdsupplägg i Bathurst, numera Banjul i Gambia, utryckning till överbokade nya hotell som ej hunnit få tak i Benidorm, säsongsuppstart på Ibiza – och till och med samtalsterapi vid ”Sluta-röka-resor” i Medano på Teneriffa… Pröjset var uselt och jobbet slitsamt.

 

Drabbades av en akut hemlängtan.

Jag drabbades av en akut hemlängtan och slog en signal till storebror Lars-Magnus, som berättade att vår gemensamme vän sedan 1963, och vår ”upptäckare”, skulle återuppbygga och öppna nya Hamburger Börs. Det skulle bli Europas flottaste nattklubb, med plats för över 800 gäster och en toppmodern showscen för internationella artister.

Brorsan hade tillfrågats för jobbet som artistschef och behövde en scenansvarig. Brorsan kanske kunde passa för uppgiften, tänkte han. Han lovade att återkomma.

Jag väntade med spänning på brorsans samtal från Stockholm. Vid den här tiden bodde jag i San Augustin på Gran Canaria, en turistmetropol byggd på ökensand, med anlagda gräsytor kring ett enormt Centro Commercial och två stora urbanisationer, Monte Rojo och Rocas Rojas, som jag några år tidigare varit med om att inviga. Platsen kändes mer och mer ”öken”, tyckte jag då.

 

Det efterlängtade samtalet från broder Lars-Magnus kom.

Det efterlängtade samtalet från broder Lars-Magnus kom med positivt besked om förväntat jobb på ”Börsen”. Jag samlade ihop mitt ”pick-och-pack”, som efter sju års utlandsvistelse fick plats i en medelstor resväska, och flög hem på en ”fritvåa” med Spantax!

Väl hemma fick jag till en början kinesa hos Lars Magnus och hans Viveca på Bondegatan i Stockholm. Viveca Dahlén var och är (numera pensionerad) skådespelerska på Uppsala Stadsteater, men detta år också aktuell i en långfilm ”Maria”, där även Thomas Hellberg, Janne ”Loffe” Carlson, Liz Nilheim och Sten Johan Hedman var med.

Regissör var Mats Arehn, regiassistent bror Lars-Magnus och producent Ingemar Ejve. Filmen fick fina recensioner och Liz en Guldbagge för ”Årets bästa kvinnliga huvudroll”. Arehn och Ejve fick dessutom var sitt Chaplinpris av Svenska Filminstitutets tidning Chaplin.

IMG_3264.jpg

 

Livet på söder var lugnt och fridfullt.

Livet på söder var lugnt och fridfullt, inte på långt när så hippt och inne som i dag. Krogar som frekventerades var Kvarnen på Tjärhovsgatan (Bajenfansens stamkrog), Pelikan (Sarakrog vid denna tid) och möjligen Gröne Jägaren där emellan. I övrigt fanns mest ölsjapp och en och annan pizzeria. Mosebacke Etablissemang blev däremot både arbetsplats och fritidsgård. På Kvarnen hittade man ofta polare som regissören Janne Halldoff och hans adept, amatörskådisen Bonzo Jonsson, till yrket televerkstekniker.

 

Långa söndagsmiddagar med goda samtal.

Andra, lite röjigare helgmöten hölls på Victoria i Kungsan! Här träffade man ofta samtliga ovanstående och även Kjelle Bergqvist, Johannes Brost, Tommy Körberg, Thomas Hellberg och bror Lars-Magnus med många flera. Victoria, ”Vickan” i folkmun, var på den tiden innestället på allas läppar.

 

Åke Söderqvist.

Åke Söderqvist regerade med mild hand på krogen, som var den första restaurangen där man arbetade i blåjeans. ”Vickan” var dessvärre även först med otyget krogkö. Här serverades såväl ”finkrogrätter” som hederlig husman med knorr.

Åkes köttbullar med potatismos, gräddsås och rårörda lingon är legendariska. Åke drev också Vaxholms hotell och värdshus, dit man for med ångbåt eller snabbare privata flytetyg. Här inmundigade jag min första citronsnaps, ett genialiskt enkelt recept från Åkes repertoar.

 

Åke blev chef för SVT:s nyhetsprogram Aktuellt.

Åke Söderqvist jobbade på Sveriges Radio 1956 och blev 1958 den förste chefen för SVT:s nyhetsprogram Aktuellt. Han gick i början av 1960-talet över till underhållningsavdelningen där han så småningom blev underhållningschef och TV-underhållare, bland annat som ett av ”Skäggen”, tillsammans med Yngve Gamlin, Beppe Wolgers, Jan-Öjvind Swahn, Lasse O Månsson och Edvard Matz.

”Smaklöst! Okulturellt! Dåligt! Ni driver ju med heliga ting”, dundrade media och den kanske största folkstormen i SR/SVT:s historia var ett faktum. Men djävligt roligt var det! Det var Åke som 1963 köpte in sketchen ”Grevinnan och betjänten” som varje år sedan 1976 har sänts i SVT på nyårsafton.

 

Jag hyrde lägenheten som Olle Adolphson tidigare hade hyrt på Stigbergsgatan.

Efter en kort sejour, inhyrd hos Sten Johan Hedman på Eolsgatan, kom jag över ett hyreskontrakt till en underbar etta på Stigbergsgatan. Vid kontraktsöverlåtandet visade sig den tidigare hyresgästen vara Olle Adolphson.

”Varför drömma om Paris? När man ju har, på sätt och vis, sitt eget lilla paradis – Stigbergsgatan 8 fyra trappor över går’n.” sjöng Alice Babs i ”Vårat gäng” 1941. Huset på Stigbergsgatan 8 är numera rivet.

 

I 32:an huserade jag de kommande tio åren och hörde Bob Marley uppträda tre gånger.

I 32:an huserade jag de kommande tio åren. Den fantastiska utsikten kunde jag inte njuta av från min lya som vette mot gården (så kallad insikt), men jag kunde klättra upp på det ärggröna taket och vidare upp på en igenmurad skorsten för att njuta densamma. Här hade jag fri sikt över Saltsjön och Gröna Lund.

Jag hade ställt upp en nätt liten trädgårdsmöbel, en stol och ett bord, där jag vid vackert väder kunde sitta med en termos kaffe (och lite kall punsch). Härifrån såg jag genom kikare och hörde Bob Marley ganska perfekt tre gånger mellan 1976 och 1980. 1980 drog han 32 000 personer till Grönan, ett publikrekord som ingen utom Stefani Germanotta, Lady Gaga (23 000), ens varit i närheten av sedan dess.

 

Stigbergsgatans äldsta dokumenterade namn.

Stigbergsgatans äldsta dokumenterade namn är Katarina Östra Qvarngränd. Området är kraftigt kuperat och här fanns sedan tidigare Stigen (nuvarande Höga Stigen) och en kulle (nuvarande Stigberget) med en av den dåtidastadens galgar. Galgen användes till 1600-talets slut.

Stigbergsgatans röda stugor är numera moderniserade och varsamt upprustade bostäder. Ett av husen (nr 21) har bevarats som museum, Blockmakarens hus, som inreddes av Stockholms stadsmuseum till ett utseende motsvarande 1900-talets början.

Sista Styverns trappor är en lång trätrappa som leder från Stigbergsgatan ner till Fjällgatan. Här hälsade man dagligen på grannar och prominenta personer som Per Anders Fogelström, Sven Stolpe, Monica Nielsen och Fatima Ekman (numera Svendsen).

 

Jag träffade Linnéa Alebark och det slog gnistor.

Under Skeppsholmsfestivalen 1981, där jag var konferencier, blev jag presenterad för Linnéa Alebark. Det slog gnistor och när vi sedan träffades på Bal Palais, där Linnéa var anställd av Gugge Hedrenius, började lågan flamma.

Min lägenhet, på Stigbergsgatan bytte vi 1986, tillsammans med Linnéas etta på Tullportsgatan, numera Hornsgatan, mot en nybyggd trea vid Skinnarviksberget i hörnet Ringvägen/Brännkyrkagatan, där vår förste son Martin föddes.

 

Hamburger Börs öppnade den 4 december 1975.

När nya Hamburger Börs öppnade den 4 december 1975, hade detta föregåtts av en intensiv byggnadsperiod med en hysterisk slutspurt. På morgonen torsdagen den 4:e torkades det sista gipsdammet från stuckaturarbetet i Oscarianska upp, medan genrepet inför kvällens premiär med Lena Horne och hennes kvartett, ledd av pianisten Lou Levy, plus ett storband, handplockat av Lars Samuelsson, innehållande de bästa blåsarna som fanns att tillgå i Sverige vid denna tid, därtill 5 stråkar, rullade igång.

Jag minns att en särskild kemi uppstod mellan stjärnan och trumpetsektionens 2: a stämma, tillika solist Jan Allan under den vecka hon gästade vår scen.

Så här skrev Lars Weck i DN; ”Vilken premiär för nya musikkrogen Hamburger Börs. På estraden Lena Horne, vidunderligt skön 58 åring, mer sprakande, sensuell och slipad än någonsin; utmärkt akustik och ljudanläggning med i stort sett lika god lyssning i hela lokalen. Ola Sandborgh heter teknikern som lyckades med konststycket att prickfritt balansera ut hela kakan i lokalen den första normala musikkvällen”!

 

Ola fick högsta betyg av alla världsstjärnor.

Ola fick högsta betyg av samtliga internationella stjärnor under det kommande året, ganska många faktiskt: Lena Horne, Sammy Davies Jr, Johnny Cash, Cliff Richard, Jerry Lewis, Victor Borge, Georgie Fame, Dorothy Donnegan, Sonny Payne för att nu nämna några.

Sammy Davis Jr tillskrev Ola som en av världens två, tre bästa ljudkillar. Tillsammans med ljusmästaren Anders ”Dallas” Lundqvist, med assistans av Jerry Jansson, utgjorde vi nog Stockholms främsta scenteam under vårt år på Jakobsgatan 6.

MÅNGA UR PUBLIKEN återkom under premiärveckan med Lena Horne, både en och flera gånger.

IMG_3200

Anita Lindblom.

En som infann sig varje kväll var Anita Lindblom, som var inbokad längre fram med en egen show. Det skulle bli hennes stora comeback på scenen.

Anita, som var hänförd över Lena Horne’s show, blev bjuden backstage en kväll. Anita sällskapade vid tiden med Gunnar Hellström, firad skådis och även internationellt känd som regissör av bland annat ”Dallas” i amerikansk TV.

Nu hör det till saken att Lena Horne hade sina fasta rutiner före och efter sina framträdanden på Börsen. Hon kom till krogen cirka fyra timmar före showtime för meditation och påklädning. Hennes påkläderska hade då redan varit där och fräschat till hennes ”outfits”, som förvarades i en rullande jättegarderob.

Jag hämtade varje kväll en bricka med het consommé med oxmärg, fräsch grönsallad och en halvflaska Alsace, Schoffit, Colmar, från köket till logen. Hon åt och provade ut kvällens klänningar och skor. Efter showen var det öppet hus i hennes loge, sedan hon duschat och bytt till ”something more comfortable”. Mycket avspända tillställningar för inbjudna och musikanter, med fri bar och tilltugg.

 

Anita Lindblom var en återkommande gäst.

Återkommande gäst var Anita Lindblom, som en av de sista kvällarna även blev inviterad till en mera privat audiens före showen, vilket hörde till ovanligheterna.

När det senare under våren 1976 var dags för Anitas egna show, regisserad av Gunnar Hellström, med full orkester under ledning av Sven Olof Waldoff, fick jag en ”rider”, som det heter idag, där Anita ville ha en consommé med oxmärg, grönsallad och en helflaska Alsacevin… Hon ville även ha en eftersits i logen efter varje show med fri bar och tilltugg. Så fick det bli!

För övrigt kan nämnas att Anita genomförde fantastisk show, med stående ovationer varje kväll efter höjdarnumret ”Gigi-Amoroso”. Anita, darrande som ett vackert asplöv före och avspänd som en spinnande katt efter showen, gjorde nog sin bästa, bland många comeback-shower.

Det som något förmörkade Anitas engagemang på Nya Hamburger Börs var när Gunnar Hellström kom viftande med ett sjukintyg efter premiären, där Anita rekommenderades att vila sin röst i åtminstone en vecka. Men det kunde förstås ordnas om ägaren Stig Matsson hostade upp med en större summa pengar. Gunnar hade ju jobbat i Hollywood, bevars!

IMG_3273.jpg

 

Samtliga föreställningar var slutsålda, så Mattsson öppnade kassaskåpet och tog fram sedelbunten.

Men då ilsknade broder Lars-Magnus, artistchef, till. Anitas show skulle efter Börsen-succén flyttas till Restaurang Trädgår´n i Göteborg. Lars-Magnus ringde krögaren Pelle Lundberg och berättade vad som utspelat sig på Mattssons kontor.

Pelle Lundberg sade omedelbart upp kontraktet med Hellström/Lindblom och kontrakterade istället Lill-Babs Svensson att komma och göra en show. Efterspelet blev en hätsk mediahistoria, där en uppbragt Anita Lindblom anklagade Lill-Babs för att stulit hennes show.

 

Vissa artister hade en lång lista krav på logestandard och andra detaljer.

Inför varje tung artists besök kom det ”riders” med en lång lista krav på logestandard och andra detaljer, som måste uppfyllas. Jag minns att vi rev väggar i logeutrymmen, köpte nya möbler och speglar inför snart varje artists ankomst. Långt före showdatum fick vi besök av diverse managers, som inspekterade och underkände våra loger.

Inför Johnny Cash ankomst (tillsammans med Carter Family, hans fru June, dottern Roseanna och hennes sambo Rodney Crowell, plus kompband, inalles 16 personer, fick vi order att riva en bärande vägg mellan två loger för Mr. Cash’s behov.

 

Den här gången hade vi tröttnat och bestämde oss för att ta konsekvenserna.

När sedan Johnny Cash anlände, hämtade Lars-Magnus i gamle kungen, Gustav V:s limousin, en Mercedes Pullman (då tillhörande Freys Hyrverk), för att inspektera premisserna. Efter att ha gett scenen och ljudet högsta betyg, förevisades Johnny Cash sin loge, Han kastade en förströdd blick bakom scenen och sade: ” I don’t need a room, give it to the ladies. I walk the line!

 

Sammy Davis Jr.

Ett liknande scenario utspelade sig inför Sammy Davis Jr’s gästspel. Jag hade fått direktiv om att installera en TV-apparat med videobandspelare i Sammy’s loge. Jag hade en lång lista på kassetter med inspelade boxningsmatcher som han skulle förströ sig med, före och efter sin nästan två timmar långa show. Dessutom en 180 cm hög ”dressingroom-mirror” med 18 st. 75W lampor monterade runt ramen.

Två flaskor Dubonnet och krossad is skulle finnas i barskåpet varje kväll, då Sammy’s läkare förbjudit honom att dricka sprit. Sammy ansåg att Dubonnet var att klassa som aperitif och därför inte att betrakta som sprit. Han hade en egen vacker silverbägare med sig, som alltid skulle stå fylld med denna nektar på flygellocket under showen.

Dagen före premiären kom en taxi till sceningången på Regeringsgatan. Det ringde på klockan, och där stod han tillsammans med sin massör och påklädare, som var iklädd träningsoverall och bärandes två sportbagar.

Medan Sammy inspekterade scenen och ljus/ljud tillsammans med Ola Sandborg och Anders ”Dallas” Lundqvist, kollade massören och jag logen. Vid åsynen av Tv:n och VHS-spelaren suckade han tungt: ”I understand that you have had management visitors? Well, you can take those machines out of here, but we need a cupboard (byrå) with three drawers…”

 

Jag ringde en möbelaffär på Sturegatan.

Jag ringde en möbelaffär på Sturegatan som omedelbart levererade en byrå med tre lådor. När den anlänt packade massören upp innehållet i sina bagar, som visade sig vara ett hundratal par ankelsockor i tunnaste silke, alla identiska och svarta. Varje kväll provade sedan Sammy noggrant par efter par, tills han äntligen fann de perfekta att bära i sina lackskor.

 

Också ett sätt att förbereda sig för showtime!

Och vilken show! Tillsammans med egen komptrio och sin musical director George Rhodes, ett svenskt Allstars bigband sammansatt av Lasse Samuelsson, plus stråkar och ett pärlband av hits från sin dittills över 30-åriga karriär, bjöd han på något av det bästa jag hört och sett i denna genre.

Jag hedrades med ett speciellt uppdrag under showen. När Sammy dansade och sjöng Jerry Jeff Walkers underbara ”Mr Bojangles”, satt jag i scenvingen och gav, respektive halade in mikrofonsladden, vartefter han flöt fram på scenen, med Shure-miken hängande vid sina fötter för att förstärka steppljuden från lackskorna.

Det var nervöst, men jag lyckades undkomma ”the evil eye” varje kväll och fick beröm för mitt ”musikaliska” utförande av denna grannlaga uppgift.

Avslutningsvis minns jag första repdagen för storbandet (två dagar var avsatta) att Sammy’s musical director, maestro Rhodes, lät orkestern spela igenom två arrangemang, för att i introt till det tredje slå av orkestern och säga: ”Thank you gentlemen, that’s all for today! See you tomorrow when Mr Davies appears for soundcheck!”

George Rhodes sa att han aldrig jobbat med ett bättre band på en Europaturné tidigare!

IMG_3253.jpg

 

 

Lite om de 7 år som föregick min tid på ”Börsen”.

En vacker vårdag ringer broder Lars-Magnus hemkommen från Palma de Mallorca där han gjort ett reportage, för tidningen Bildjournalen, om en clubvärdskurs för resebyrån Club 33.

Han tycker att jag, med min gitarr och öppna sinne, är det perfekta reseledarämnet för Cluben. Jag tänker några sekunder, kastar mig på telefonen, ringer och anmäler till en uttagning i Stockholm kommande vecka där jag antas till en kurs i Torremolinos samma vår.

Här inleds en period i mitt liv som kan tyckas ha en hel del av skälmroman över sig, men så här var det faktiskt……… Efter en veckas kurs på hotell Sol y Sol i Torre anställdes jag och började genast jobbet som clubvärd i det andalusiska solskenet.

 

Det blev både beachparty, grisfest och tvådagars Marockoutfärder om vartannat.

Språket kom ganska snabbt tack vare det goda gehöret. Jag körde beachparty, grisfest och tvådagars Marockoutfärder om vartannat. Vid en av dessa Marockoutfärder försvann en receptionist med, den (utan giltigt kvitto) för hela gruppen deponerade, reskassan och jag blev återbetalningsskyldig och jobbade nästan ett år utan lön. Vilket inte innebar någon avsevärd skillnad mot tidigare.

 

Blev krögare i Marbella.

Jag blev efter detta krögare i Marbella, efter att ha fått en krog till skänks av en engelsk solkustbohem, (en egen historia i sig själv). Tillsammans med kompisen Beppe Gudheimson drev jag restaurangen. Vi hade namnkunniga stamgäster som Sean Connery som brukade slinka in efter dagens 18-hålsrunda för en eftermiddagsdrink (aldrig någonsin Dry Martini utan Chivas Regal och Coca-Cola). Hustrun hämtade framåt kvällen i Jaguaren.

En av Spaniens då mest framgångsrika unga tjurfäktare Miguel Marques, med kompisen Paco de Lucia, flamencogitarrist i början av karriären, Anita Ekberg med fästman Rick van Nutter för att nämna några. En kortare period hette krogens diskare George Best, hyfsad högerytter i Manchester United, känd för sitt vilda leverne. George var tillfälligt entledigad från klubben…

Jag lagade mat och tillsammans med Beppe, som trakterade congas eller kastruller, tog vi ibland en paus och bjöd gästerna på en och annan låt i baren. Efter ett och ett halvt år måste Beppe resa hem till Sverige och jag överlät krogen vidare till en annan engelsman och började jobba för hotellföretaget Sunwing som drev hotell El Rodeo där Club 33 huserade.

Här skötte jag underhållning och aktiviteter. Artister från Sverige flögs ner, fick ett hotellrum och mat/dryck, kort sagt ”all inclusive” mot att man underhöll gästerna en eller ett par kvällar på hotellet.

 

Tomas Ledin kom och spelade.

En som kom ner några gånger var Tomas Ledin, och jag turnerade senare med honom i Sverige som gitarrist och sångare i kompbandet Puls. Under denna period tillkom Tomas platta ”Knivhuggarrock”. Övriga medlemmar i Puls var bassisten Lars Hovis Hoflund och trummisen Peter Tjompe Johansson.

Inte förrän 1975 återvände jag hem till Sverige för gott. Jag hade då blivit erbjuden jobb som scenmästare på ”nästan” nybyggda showkrogen ”Hamburger Börs”.

IMG_3215.jpg

Under mina år i Spanien var det många svenska artister som gästade oss.

Under Spanienåren, då jag tidvis jobbade på Vingresor/Club 33 och hotellkedjan Sunwing, hade vi många besök av svenska artister. De erbjöds en vistelse i solen, med vad man i dag kallar ”all inclusive”, mot några framträdanden i resebyråns regi. Min uppgift var att ta så väl hand om dem som möjligt och att arrangera dessa, faktiskt ganska opretentiösa tillställningar.

 

Det kunde vara ett beachparty eller ett poolparty.

Jag minns några fina kvällar uppe på hotell 33 El Rodeo, med gäster som Bengt Sändh, Anders ”Henkan” Henriksson, Clas Dieden, Tom (Körberg) & Mick, Bosse Larsson-Allsång på Skansen, Magnus & Brasse (uruppförande av ”Verkmästarn i magen”), Billy G-son & Gimmicks och Tomas Ledin.

Tomas Ledin, som jag lärt känna vid mina hembesök i Uppsala, började jag så smått spela tillsammans med bassisten Lasse Hoflund och trummisen Peter ”Tjompe” Johansson och jag utgjorde en tid Ledins kompband under namnet PULS. Samarbetet resulterade bland annat i Lp:n ”Knivhuggarrock”. Med Puls och Tomas hade jag också några minnesvärda sejourer i Visby. Vi lirade på ett fullsatt ”Rock’n”, alltså Rock’n’roll Circus, på Hästgatan. Stället hade en ganska sunkig lägenhet på övervåningen, där vi ”komphundar” huserade.

 

Åkte ut och pilkade torsk.

Jag har ett suddigt minne av en extremt tidig morgon då jag väcktes av ett bankande på lägenhetsdörren. Utanför stod två pigga gutar med ordern; ”Kle på dig, vi sku ju ut å pilke torsk”!

Jag hade tydligen lovat följa med dessa fiskare i deras båt för att fiska torsk, vilket det fanns gott om utanför Gotland på den gamla goda tiden. Jag slängde på mig det varmaste jag hade, en långärmad T-shirt, jeans, en skinnkavaj och ett par spanska boots. Efter en kaffe i hamnen, gick vi ut i deras tremänning, en gotländsk allmogebåt i trä, klinkbyggd, med en relativt platt botten med litet djupgående. Den seglas med två sprisegel och fock på ostagade master.

Man kan sätta toppsegel och klyvare i lättare vind. Namnet kommer av att den bör framföras av tre seglingskunniga personer. Vid detta tillfälle fanns det bara två i båten. Nu var dessa tack och lov mycket kunniga, så det gick bra, så länge jag höll mig undan.

Jag satt på bottendurken, som hela tiden översköljdes av svallet, sysselsatt med att få ordning på pilkarna. När vi efter en timmes seglats, enligt de sjövana gutarna, nått en position där torskens bytesdjur trivs, ovan tångbottnar, musselbottnar och blandbottnar, skulle det pilkas. Torsken kan bli upp till 20 år, är fruktsam, motståndskraftig för sjukdomar och simmar gärna på grunda vatten och nära land. Den har, tillsammans med strömmingen, fiskats i stora mängder under århundraden.

För 20 år sedan var det självklart för en fritidsfiskare att pilka torsk, till och med i Stockholms skärgård, men numera nappar det alltmer sällan. Mina fiskekamrater berättade att man först satte på potatisen för att sedan gå ut och fiska upp torsken till middagen. Om torsken försvinner från haven berövas vi en livskvalitet.

IMG_3285.jpg

 

Det är inte särskilt upphetsande att pilka torsk.

Det är inte särskilt upphetsande att pilka torsk. I med pilken (jag tog en ”Fladens Nordic”, medan polarna körde med hemmatillverkade små kromade rör, fyllda med bly), cirka 30 meter lina och mjuka ryck. Ett par räckte, så satt de första stadigt på kroken. På 30 minuter hade vi 17 fina torskar på mellan 1,5 och 2,5 kilo.

Då gav vi oss, och seglade en liten omväg hem till Visby hamn, där vi delade på fångsten, sedan kamraterna hotat att komma och lyssna på bandet på kvällen. Jag vandrade uppför Hästgatan till det unkna tjället ovan rock’n roll cirkusen. Jag fileade firrarna och la dem i en saltlag för att lättrimmas till aftonens måltid. De övriga två komphundarna sov ännu, klockan elva på lördagsmorgon.

 

Köpte grönsaker på torget.

Jag begav mig till torget, där det salufördes grönsaker på lördagen. Jag hittade både grön sparris och nypotatis från Ryftes i Fole – pepparrot grävde jag upp en planta bakom Örjan Ringboms ateljé 50 meter från Rockens entrédörr.

Klockan sex på kvällen stod en kastrull med perfekt kokt östersjötorsk, sparris och nypotatis, skirat smör och riven pepparrot, på bordet. Till mina spelkamraters och våra nyfunna vänners förtjusning.

A day in the life… Giget gick också bra.

 

 

1977 jobbade jag som anställd ”dirre” på Jazzklubb Fasching.

På Fasching, som just förvärvats av FSJ, Föreningen Sveriges Jazzmusiker, bokade jag plötsligt världsnamnen inom jazzen, som Art Blakey, Cedar Walton, Dollar Brand, Thad Jones/Mel Lewis med flera.

Vi direktsände Club Jazz varje månad i radions P2 med de främsta svenska jazzgrupperna. Bosse Broberg var producent och jag var programledare. Ett särskilt kärt minne är när jag åkte till Arlanda för att hämta Chet Baker som skulle spela hos oss på kvällen. Han var på Europaturné och kom från Amsterdam vid 11-tiden. På vägen in från Arlanda frågade jag om han ville åka direkt till hotellet eller kolla klubben först. Han ville gärna se stället, så vi åkte dit. Väl framme, vid lunchtid, frågade jag om han var hungrig? Det var han.

Jag frågade om han ville ha något särskilt och han svarade; ”Yeah, i would love some veal!” Kalv, inte så enkelt, tänkte jag. Medan han kollade scenen och barstolen jag fixat tidigare till kvällens gig, så ringde jag Carlton som låg lite längre upp på Kungsgatan. Jag kände köksmästaren och frågade honom vad han hade som dagens lunch; ”Dillkött på gödkalv”, svarade han. Otroligt, tänkte jag, bad honom ställa undan en karott till halv två, efter lunchrusningen.

Vi åt lunch ihop.

Vi knallade dit. Det var nästan tomt på lunchgäster och vi fick ett bord på vilket det redan stod två svala Heineken, knäckebröd och smör. In från köket kom köksmästaren själv med en benvit porslinskarott med ångande kalvkött i dillsås. Nykokt potatis och späda kokta morötter serverades som tillbehör. Jag har aldrig senare sett en så liten människa äta så mycket. Vi satt i över timmen, pratade inte mycket, men hans blick över den renskrapade tallriken sa mig att han mådde mycket bra…

Vid kaffet frågade han; ”When will Aake arrive?” Den förträfflige Borås-pianisten Åke Johansson och hans komp, Kjell Jansson, bas och trummisen Göran Levin, skulle spela med Chet på kvällen. Jag svarade att killarna skulle komma med tåget från Göteborg vid femtiden och ville repa lite. Chet sa;” Tell Aake I’ll be there for the gig, not earlier, gotta get some sleep!”

Han kom, räknade in ”But not for me” prick 21.00, gjorde två oförglömliga set inför en hänförd publik.

 

Är sugen på råbiff denna smällkalla vinterdag…

Föranleder mig att berätta om ett minne från filmens underbara värld! I början på åttiotalet ”typecastades” jag av Tage Danielsson, som rövare i ”Ronja Rövardotter”! Ännu en gång skulle jag bli ”typecastad”.  1995 var det regissören Pelle Berglund som ringde. Min skådespelarinsats i denna Wallanderfilm, baserad på Henning Mankells andra Wallanderbok ”Hundarna i Riga”, bestod i att jag som sjöman på en fiskebåt, förskräckt pekade på en gummiflotte i mörkret som flutit in från havet, innehållande två lik. Min replik var kärnfull och enkel att lära sig. Jag ropade; ”Kapten!”. Scenen är ingressen till filmen – innan texterna som presenterar filmen börjar rulla.

 

Vi spelade in utanför Limhamn.

Vi spelade in utanför Limhamn på en fiskekutter, mitt i smällkalla vintern. Det tog två hela nätter. Det häftiga med detta uppdrag var att jag fick lära känna Hans Dahlin, (1922–2000), regissör och skådis. Hans spelade kaptenen på båten. Hans Dahlin har under sin karriär bland annat regisserat den suveräna TV-serien ”Markurells i Wadköping”, 1968, och lika fantastiska Tv-filmen

”Swedenhielms”, 1980. Han var vid denna tid bosatt i Baskien, pensionerad, 73 år gammal, men livsbejakande som om han varit tonåring. Jag har ingen aning om varför han hamnade i denna inspelning, möjligen var det av samma orsak som för mig – bekantskapen med regissören Pelle Berglund. Vi avverkade vår hundvakt på Öresunds iskalla vatten och återvände till Malmö Sheraton vid tretiden på morgonen. Där väntade belöningen, i form av den bästa råbiffen jag någonsin ätit, beledsagad av immiga järn, kaffe och avec. Godsakerna stod i kylen i Hans svit. Hans förklarade att han begärt detta som gage, för sig och sin medspelare – förutom första klass flygresa och logi.

På morgonen, efter andra och sista inspelningsnatten, stod ett minismörgåsbord uppdukat i sviten, och kylen var laddad med flytande tillbehör av bästa märke. Hans Dahlin var verkligen en ”first class” vivör i den hårda filmbranschen.

IMG_3280.jpg

 

Jag köpte en krog i Marbella.

Tillsammans med polaren Beppe, Arne Gudheimson för somliga, mer känd som Gabbe i filmen ”Sällskapsresan” för andra, fick jag köpa en krog i Marbella för futtiga tusen pesetas, vilket motsvarade 65 kronor på den tiden. Bar International, en liten tvåplans”casita” på vägen upp mot Plaza de Toros. Beppe och jag var ofta där och röjde, med populära låtar som Jose Felicianos ”Light my fire”, Animals ” House of the rising sun”, m fl. Dessutom gjorde vi en del kulinariska innovationer i det minimala köket, vilket var till allas stora belåtenhet. Ägarparet, Frank och Maggie, var nämligen måttligt matkunniga.

 

Vi hade goda kontakter med Club 33.

Tack vare våra goda kontakter med Club 33, drog vi en hel del nytt folk till etablissemanget, i synnerhet vackra, blonda, svenska tjejer. Sent, efter en synnerligen lyckad kväll, satt Frank, Maggie, Beppe och jag med en tallrik Chili con carne och en flaska Rioja, Sangre de Toro från ett utmärkt Rioja år.

Frank frågade plötsligt oss om vi skulle kunna tänka oss att ta över rörelsen. Utan att invänta vårt svar fortsatte han; ”Jag har ju berättat för er att jag tjänat mina stålar på hårt jobb i Alaskas saltgruvor och som stuntman i spaghettivästernfilmer i Almeria. Men det är inte hela sanningen… I slutet av femtiotalet var jag anlitad som chaufför vid en operation av kriminell karaktär hemma i England. När nu preskriptionstiden timat, ska vi som var med ses för att fördela medlen, so to speak…”

Frank fyrade av sitt bländvita leende, Maggie blinkade uppmuntrande och tillade; ”Så går allt planenligt behöver vi inte några ytterligare pengar, if you know what i mean? Jag har gjort i ordning ett litet papper här, om ni vill vara så snälla och titta”.

Hon hade skrivit; “I, Frank Evans, hereby transfer this buisness, Bar Internacional, in excisting condition, to Claes Janson and Beppe Gudheimsson for the sum of 1000 pts”. Tusen pesetas motsvarade ca 65 spänn på den tiden. Lätt förstummade skrev vi under och skålade i den sista skvätten tjurblod.

 

Vips var vi krögare!

Det blev ett par galna år. Vi brassade käk efter bästa förmåga och vi måste ändå ha gjort hyggligt ifrån oss för vi hade stamgäster som Sean Connery, Brigitte Bardot, Anita Ekberg med pojkvännen Rick van Nutter, bluesgitarristen John Mayall, Joe Cocker, flamencogitarristen Paco de Lucia och hetaste tjurfäktaren i Spanien vid den tiden, Miguel Marquez.

Och i köket stod George Best – tillfälligt i onåd hos Manchester United – och diskade. Han hade träffat en av våra vackra småländska servitriser och vistades därför gärna på krogen. Folk kom långväga för att äta vår vitlökskyckling (Pollo al ajillo), heta räkor (Gambas al ajillo), vår mörade biff – för att inte tala om vår Chili con carne.

Sämre gick det med ekonomin. Det hände att vi serverade rätter som vi tog mindre betalt för än de kostat i råvaruinköp. Ebberöds bank kan man kanske kalla det. Men vad gjorde det. Livet lekte.

 

Vi saknade tillstånd att driva krogen i Spanien.

Då Varken Jag eller min kompanjon hade ”residencia”, utlandssvenskt medborgarskap, saknade vi tillstånd att driva rörelse i Spanien. Detta kringgicks med hjälp av en ”gestor”, en jurist, som av olika anledningar inte lyckats legitimera sig i advokatyrket. Däremot lyckats desto bättre att skaffa sig diverse hållhakar, och tummar i ögat på myndighetsutövare med makten att utfärda användbara tillstånd och andra nödvändiga dokument för driften av etablissemang av vårt slag.

Vår man hade minst tio tummar på varje hand, verkade det som. Men leveranser till krogdörren lyckades vi aldrig få, liksom krediter på de varor vi behövde. så det blev att turas om med att vakna vid 05.00 – eller oftast inte gå och lägga sig alls. Det gällde att få en bra plats bland morgonpigga husmödrar i kön på Mercado commercial, saluhallen, för kontantinköp av de råvaror vi behövde.

 

Köpte direkt från producenten.

Mycket köpte vi direkt av producenten, helt utan mellanhänder. Fantastisk fisk och skaldjur direkt från fiskebåtarna när de lade till i hamnen efter nattens fiske. små kycklingar, pollos, och enkelbeckasiner, pajaros, som vi grillade på roterande spett, köpte vi hos en krögare en bit upp mot Ojen i de andalusiska bergen. Han var uppfödare av tamfågel och en flitig jägare. här köpte vi också vildkanin, conejo, som har ett synnerligen välsmakande kött, inte olikt fin kyckling. Det vanligaste tillagningssättet var ”al ajo” alltså styckad och stekt i olivolja med massor av vitlök, persilja och citron.

Den bästa Pollo al ajillo jag ätit fick jag till sjöss med en av våra fiskare, Alfonso, från Marbella hamn. Vi var ute, på natten, för att nätfiska sardiner och på hemfärden försöka kroka några Lubinas, en läcker matfisk som påminner om vår vilda lax. Alfonsos fru hade skickat med frukost som bestod av lagom stora bitar pollo och conejo i en dubbel plastpåse med vitlök, persilja och saft av citron, saltat och klart för grytan.

Fågeln och kaninen fick marinera i sin påse i kölsvinet under fisketuren. Efter en lyckad natt, cirka 240 kg sardiner, några pulpos, bläckfiskar, som bonus, gick vi hemåt. Man plockade fram stormköket, ett tvålågors gasol, två buckliga rostfria grytor och en dunk olivolja. Pollo och conejo hälldes direkt ur plastpåsen i en av grytorna, fick färg runt om, lite peppar och en skvätt vino blanco, ställdes sedan att puttra på sparlåga. Vi skalade och skar potatis i grova ”papas fritas” stora kuber som dubbelfriterades i den andra grytan. Vi åt på durken i morgonens första solstrålar. Gudaspis!

Vi var i land vid halvåttatiden innan vi skildes, tog vi en café solo och en anis seco, ett aniskryddat brännvin som värmer gott. Hamnbarens ägare rostade några skivor nybakat lantbröd över den öppna olivvedsbrasan, satte fram ett fat med sin bästa olivolja att smörja brödet med. Ett värdigt avsked innan jag släntrade hemåt med 6 stycken enkilos blänkande Lubinas i en nätkasse.

Den kvällen blev det Lubina al sal, saltinbakad och serverad med god vinaigrette och hemslagen majonnäs. På Bar Internacional.

 

Tack Claes! Vill ni läsa mer fantastiska berättelser så följ Claes på Facebook. I inlägget är det foton från när Claes var här och uppträdde i Lysekils kyrka. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag på bloggen får ni träffa gruppen OCTOLAB från Lysekil.

Idag får ni träffa gruppen OCTOLAB från Lysekil som precis släppt ett nytt minialbum som heter ”to be continued”. Det är bandets andra egna album. Bandet består av paret Arielle Andersson och Fredrik Lundvall Kindsäter och de spelar elektronisk pop.

CI2A0725.jpg
Fredrik och Arielle.

Hultsfredsfestivalen 1992

Fredrik gjorde sina första låtar i slutet av 80-talet i bandet Presto Fervant. De fick spela på Hultsfredsfestivalen 1992. Bandet fanns mellan 1988 – 1994. Sedan startade han bandet Novelty 1995. Där var de med på ZTV. De medverkade i en tävling som hette Zoom 96. Bandet kom till final och juryn bestod av bl.a. Ola Lindholm och Anna Charlotta Gunnarsson. Efter det blev det pop i Spektron där Fredrik Kindsäter och Fredrik Andreasson gjorde de första låtarna, som mynnade ut i Octolab.

octolab_kindsater_field1

Parallellt med detta spelar Fredrik med ett gäng göteborgare i bandet Göteborgselektronikerna och de har spelat en del live. Sist var på ett företagsevent för Spotify. De släppte ett vinylalbum under 2016 och även digitalt.

Arielle fick en bandspelare med mikrofon av Gunnar Wiklund.

Arrielles intresse för musik startade tidigt. Hennes mamma var ihop med Gunnar Wiklund som ofta satt och spelade på sin gitarr. När hon var fyra år fick hon en mikrofon med bandspelare av Gunnar Wiklund. När hon var sex år drog hon Kjell Kraghe i byxbenet och sa att hon ville sjunga och det fick hon. När hon var tolv år började hon att skriva egen musik.

octolab_mam_arielle_front1.jpg

Hon har gästspelat, sjungit och körat i lite andra band också. Bandet Aggregath bildades när hon gick i högstadiet. De bodde mer eller mindre på musikcenter som Benny Engels jobbade med.

 

Träffades på Rock Of Bohuslän.

Embryot till Octolab startade nog 2003–2004 tror Fredrik. De hade ett band som mynnade ut i bandet Octolab. Fredrik träffade Arielle på Rock Of Bohuslän. Arielle var med i bandet Aggregath.

Arielle berättar att Fredrik stod vid sidan om scenen och berättade för henne att han också hade ett syntband. Fredrik frågade om de vill testa att spela med honom. 2004 – 2005 gjorde Fredrik sina första låtar ihop med Fredrik Andreasson och bandet Spektron bildades. Det var Fredrik, Arielle, Fredrik Andreasson och Hanna Larsson.

 

Hade bandet Spektron.

Bandet Spektron var lite för poppigt för Fredrik och Arielle så de startade ett sidoprojekt som blev Octolab. De gjorde en låt som de skickade iväg till ett skivbolag som nappade direkt. Det var skivbolaget Cryonica Music. Skivbolaget Cryonica Music frågade om de hade några mer låtar och Fredrik och Arielle berättade att de hade massor av låtar, fast de hade bara idéer till låtar och inga färdiga. Låten de skickade in kom med på en samlingsskiva som det tyska skivbolaget Electro-Shock släppte.

 

Första albumet kom redan 2007.

Det fick ett år på sig att göra ett album och de klarade det även fast de jobbade heltid båda två. De flyttade ihop för att kunna göra första albumet. 2007 kom deras första album. Det dröjde ett tag innan de blev ett par efter att de flyttat ihop. 2005 – 2012 bodde de i Göteborg tillsammans. När andra barnet kom flyttade de tillbaka till Lysekil.

 

De har spelat i England 3 gånger.

De fick åka till England och spela på Notting Hill Club, och det var en upplevelse. 3 gånger har de varit och spelat i England. Under fem år ägdes de av skivbolaget Cryonica Music.  De har spelat på Stora Teatern i Göteborg och även i Lysekil har de spelat ett antal gånger.

De har gjort en hel del remixar till andra band.  Sophie Rimheden är en artist som de remixat och hon har spelats en hel del i radion.

octolab_caravan_field1.jpg

 

Den 7 juni släppte de sitt andra album.

Den 7 juni släppte de sitt andra album. De har även gjort en tributelåt till Gruppen Shanghai och låten ”Fallen ängel” som släpptes för några veckor sedan. Shanghai bildades av Ulf Söderberg 1984.

Arielle berättar att de låter annorlunda idag än de gjorde när de gav ut förra albumet. De var erbjudna ett nytt skivkontrakt men kände att de ville jobba för sig själva ett tag. Det nya albumet har de gjort helt själva.

octolab_tobecontinued_frontcover_logo_170514.jpg

 

Kan du beskriva erat nya album Arielle? 

-Det nya albumet är mystiskt, dramatiskt, vackert och lite dansant fast de flesta låtarna är lite lugnare.

Omslaget till skivan har en gammal kompis till Fredrik gjort. Det är en originalmålning som de köpte av honom. Vi bad honom att lyssna på våran låt och rita det han kände. Omslaget är gjort från första låten på albumet som heter ”Caravan”.

octolab_caravan_ceno1.jpg

3 stycken musikvideos.

Till detta minialbum hör det till 3 stycken musikvideos där en är klar och den andra kommer snart. De är inspelade i Lysekil. Genom skivan berättar Arielle en saga. När Arielle skriver en låt så skriver hon ett manus som man skulle kunna göra en film av. Sedan plockar hon godbitarna ur manuset och sjunger om det.

De kläckte denna ide och Fredrik har jobbat mycket med filmfolk berättar Arielle. Fredrik tog kontakt med en gammal kompis och första filmen spelades in i Lahälla i en gammal stenhuggarfabrik.

I den andra videon gick Arielle in som producent och tog på sig olika jobb. I den andra filmens produktion var de hela 26 stycken personer som jobbade med detta. Den spelades in på Oscars här i Lysekil och även hos Strandflickorna. En tredje video är på gång och kommer snart. Jonas Wolcher är namnet på regissören till deras videos.

Medverkar på en stor gala i Halmstad.

De har ett promotionbolag som heter OAK Promotion, men de har även ett till bolag som är intresserade av att promota dem. Det är en hel del på gång och i oktober är de med i en gala i Halmstad där Secret Service, Ryan Paris och andra kända band är med. Men redan den 22 juli kan man se dem på Lysekils Pride när de uppträder i stadsparken. Senare på kvällen gästar de även Brasserie Sjökanten för ett framträdande.

octolab_halmstad1.jpg

De har redan börjat jobba med nästa platta som är tänkt att bli en EP med fyra låtar, och det är meningen att den skall släppas nästa vår. Till den är det också tänkt att komma en video. Det finns även planer för mera spelningar nästa år. Det är nog inte sista gången vi får höra från Fredrik och Arielle och deras OCTOLAB.

Octolab på Facebook.

40 (2)

Idag får ni träffa gitarristen, kompositören och sångförfattaren Clas Yngström på min blogg.

Clas berättar bl.a. om året när han jobbade som musiklärare på Gullmarsskolan här i Lysekil och mycket annat kul som han varit med om.

12H13985-2
Clas Yngström. Foto: Heléne Sjöstrand.

Clas Yngström är född i Borlänge 1952. Jag frågar Clas hur det kom sig att han kom in på detta med musiken?

– Jo, min bror sa att jag lärde mig spela skivor innan jag kunde gå. Morsan sjöng och hela släkten bakåt har haft musiken som hobby. Min mormor var pianist på stumfilmsbiografen i Falun. Varje jul och påsk när släkten träffades så sjöng vi. 1962 fick jag min första egna gitarr som var en ljusblå Hagström Kent av farsan i julklapp. Innan dess så spelade jag på morsans Levin.

Vilka hade du som favoriter när du växte upp?

– Mina favoriter var instrumentalgruppen Spotnicks med Bosse Winberg, The Shadows med Hank Marvin och The Ventures. Jag plockade ut musiken på gehör och lärde mig de olika melodierna.

Sedan startade jag ett band med en kille som gick i tvåan som hette Pierre Swärd. De vuxna kallades oss för The Kids. Sen körde vi i lite olika band.Pierre spelade på den den tiden gitarr, men är numer en orgelfantom och vi har lirat ihop i 52 år och spelar fortfarande ihop då och då.

Gick du i någon musikskola under uppväxten?

– Nej ingenting sådant. Det fanns ingenting som jag ville lära mig i musikskolan. Det var tanter som slog en på fingrarna och någon farbror som luktade konstigt som ville att man skulle spela ”Liten fingervisa” och det var inte min grej. Jag ville spela elgitarr och lira rock ´n roll.

Däremot så gick jag till folkparken med min bror och såg Spotnicks, Shadows och oftast alla band och artister som kom till parken. Jag såg The Violents som kompade Jerry Willams. Jerry fick en bas i skallen halvvägs igenom uppträdandet och jag blev så tacksam för jag ville inte höra Jerry utan jag var där för att höra The Violents. De hade en fruktansvärt bra gitarrist som hette Hasse Rosén,  jag såg dem i Hunneboparken, tror det var sommaren -63.

Gick du på något gymnasie?

– Morsan ville att jag skulle göra det men jag skolkade för det mesta för jag ville hålla på med musiken. Antingen var man hemma hos någon kompis och lyssnade på plattor eller så var man inne i någon skivaffär och lyssnade på skivor där. Det var tidigt 70-tal och vi lyssnade bl.a. på Allman Brothers, Chicago, Hendrix, The Who, Clapton och Rolling Stones. Sedan blev det jazz fusion för hela slanten. Jazzen hölls sig till punken kom och då tyckte jag det blev kul med rock ‘n roll igen. Jag gick aldrig klart gymnasiet men läste in det vid ett senare tillfälle.

När gav du dig ut på din första turné?

– Första riksturnén var nog 1971 och då bodde jag i Göteborg. Min bror hade flyttat dit efter gymnasiet och jag hängde på fem år senare, det var problem med att få gig i Dalarna. Det blev kanske två spelningar per år där. I Göteborg hägrade spelningarna och musiklivet. Bl.a så spelade vi i Hagahuset. Jag och Juris ”Jocke”Salmins från Motvind och en annan gitarrist Peter, jag minns inte efternamnet men vi lirade där i källaren. Vi höll till i källaren där och lirade med olika band.

Vi hade en grupp ihop med trummisen i Älgarnas Trädgård Dennis Lund som tyvärr inte finns i livet idag. Vi spelade jämt och där träffade jag även en basist som heter Nikke Ström. Alla samlades i Haga och det var lite som Christiania i Danmark.

Jag var ute och spelade och jammade på olika klubbar mest varje kväll och jobbade samtidigt med att vikariera på olika musikskolejobb i Göteborg. Oftast blev det i grundskolan.

1974 börjar du jobba på Gullmarsskolan i Lysekil hur kom det sig?

– Min svägerska jobbade som bildlärare i Lysekil och tipsade om detta. Jag och min blivande fru fick hyra ett hus i Lysekil för 100 kronor i månaden så det var bara att slå till. Det var skitkul.

Vad minns du av det jobbet?

– Jag hade jättekul. Det är så fint där uppe i Lysekil med omnejd. Jag älskar västkusten och Bohuslän. Jag minns mest de personerna jag hade i skolan och det var bl.a. Leif ”Elo” Johansson och Claes Lindberg. De var två trevliga killar. De hade haft en äldre musiklärare som hade pratat om dynamik och annat. När jag kom in så hoppade de ut genom fönstret. Elo var riktigt duktig på musik och gick från en tvåa till en fyra i betyg. Vi hade mycket roligt ihop.

Jag var inte så mycket äldre än dem så det var riktigt roligt. Jag minns att Nationalteatern släppte skivan ”Livet är en fest” och då jobbade jag med förhållandet med text kontra musik med niorna. Det blev ramaskri bland vissa föräldrar.

Det blev förhör med skolledningen från Uddevalla. Det var någon utifrån öarna som tyckte att det var ogudaktigt. Med låttexten ”Fredagskvällen bubblar i blodet och man är kåt” så hade skolledaren strukit under detta fyra gånger. Jag hade med mig läroplanen och visade bl.a. hur man kan använda musiken i politiska syften. Man använder sig av musiken för att föra ut ett budskap på olika sätt.

Jag hade även ett gäng med elever från Texas vars föräldrar jobbade på Scanraff (Preemraff). De var riktigt roliga. De var väldigt hårt hållna men vi hade riktigt kul på kvällarna när vi drog ner rullgardinerna och spelade ZZ-Top.

Spelade du något när du var här i Lysekil?

– Ja, jag hade Soffgruppen , en instrumental kvartett med bl.a. Pierre Swärd och vi turnerade runt omkring på jazzklubbar och musikföreningar.

Hur länge var du i Lysekil?

– Ett tag efter det så slutade jag för jag fick jobb på musikhögskolan i Göteborg. Dessutom fick jag ett er med att spela med en av mina svenska pianistfavoriter som heter Lars Jansson. Med kom också en jazztrummisen Albert Heath från New York som bodde i Göteborg. Det kändes lite som jag svek mina elever på Gullmarsskolan i Lysekil men det var en mycket rolig tid i Lysekil. 1980 var jag tillbaka i Lysekil i ett källarbandsprojekt och då bodde vi på Pub Lokus. Vi stod på knä och spelade flipperspel på kvällarna och drack starköl.

1978 startade Sky High. Hur kom det sig?

– Jag bodde i Göteborg och mina gamla kompisar från Dalarna brukade komma ner och dricka bärs och partaja en gång varje säsong. Mitt jobb var att fixa gig så de skulle ha råd att komma ner. Vi kallade oss för Yngves Orkester och körde lite dansbandsfejk. Vi brukade alltid börja med Trio me´ Bumbas gamla dänga”Man skall leva för varandra” och efter halva låten så drog vi järnet med ”I’m Going Down” I Beck Bogert & Appice stuk och efter det var det låtar från Hendrix, Bluesbreakers m.m. Vi spelade vi ofta där punkband spelade.

På musikklubben Errols i Göteborg där uppstod Sky High hösten 1978. I en paus när Yngves Orkester spelade där ville en av bandmedlemmarna (som hade en träff med en brud och ville umgås lite), att vi skulle köra som en trio och föreslog att vi skulle köra lite Hendrix och det tog hus i helvete. Vi var även i Stockholm och spelade och där tog det också hus i helvete.

Efter att vi, våren 1979,  gjort radioprogrammet Tonkraft så hade vi helt plötsligt 150 gig inbokade. Vi spelade in programmet på Bill Öhrströms musikklubb, Mariahissen i Stockholm. 1980 så kom vi till det vägskälet att vi var tvungna att välja för vi hade över 200 spelningar på ett år. Skulle vi satsa på Sky High och ge det en chans var frågan. Jag hoppade av musikhögskolan och vi sa upp oss från våra jobb och studier.

Vi gjorde en platta och var nere i Holland och spelade på en minnesgala för Hendrix och gjorde stor succé och fick stora rubriker i den Brittiska tidningen Melody Makers. Vi spelade även med Mitch Mitchell som var Hendrix trummis. Vid starten av Sky High hade vi inga tankar om att det skulle bli så stort som det blev med gruppen.

SKY HIGH 1 besk
Sky High Foto: Hasse Eriksson.

Hur kom namnet Sky High till?

– Det tog jag helt enkelt från en Jimi Hendrix bootleg. Det är en inspelning från The Scene i New York och från ett jam med bl.a. Jim Morrison och Johnny Winter m.m.

 

1988 släpper du din första solsoplatta, kan du berätta lite om den?

– Ja, 1988 i San Fransisco spelade jag in ”Have Guitar, Will Travel”. Sky High hade splittras på hösten och det var trist med Louise Hoffsten bråket och alla var trötta och det hade gått i stå kan man säga.

Jag hade bokat in en inspelning med Sky High i The Tubes studio i San Fransisco och ringde min kompis Prairie Prince ( trummis i The Tubes m.m. ) och sa att detta spricker för jag har inget band. Prairie säger till mig att kom över du så kör vi. Jag fixar basisten Ross Valory från Journey, på munspel och slagverk blev det Norton Buffalo från Steve Miller Band och på keyboards medverkade Tim Goreman som spelat med Elton John, Stones och The Who m.m.

Jag åkte över och tittade på studion och träffade den legendariske producenten Andy Johns. Jag lånade pengar i banken och åkte över men på grund av vissa saker så gav jag Andy sparken. Men det blev en platta tack vare att de andra var väldigt stöttande. Skivan sålde väldigt bra och jag tror aldrig jag tjänat så mycket på en platta som den. Det beror mycket på att jag då startade ett eget bolag och pengarna gick till mig istället för ett skivbolag.

Du har många strängar på din lyra och även gjort filmmusik under din karriär. Du gjorde filmusik till filmen ”Jägarna” 1996. Hur kom det sig? 

– Efter som vi spelat så mycket så ringde regissören och sa att de ville ha lite bra musik. Över 800 000 såg filmen det första halvåret. Sedan har det blivit någon mer film.

Jag har läst att du är ambassadör för Hagström gitarrer?

– Ja, det är jag. Vi har ett museum  i Falun ( Dalarnas Museum ) där vi försöker bygga en permanent utställning. Det finns, redan nu, en ganska fin utställning där och man kan där se mej dema sex olika Hagströmgitarrer – enbart sådana byggda i Älvdalen, naturligtvis!

Du har även fått fina utmärkelser av organisationen Blues Hall of Fame?

– 2012 blev jag utsedd till ”Master Blues Artist” av organisationen och 2014 blev jag utnämnd till ”Legendary Blues Artist” och det är stort.  Vidare fick jag Faluns Kulturpris 2015 och det var också kul.

Foto: Heléne Sjöstrand.
Foto: Heléne Sjöstrand.

 

Idag bor Clas mellan Borlänge och Falun. När flyttade ni hem igen?

– Redan 1983 flyttade vi från Göteborg och då skulle jag lägga av med musiken. Men samtidigt skrev jag låten ”I ain´t beggin” som tack vare ZZ-Top blev en superhit. Vi spelade på samma ställe som dem i Norge dagen innan ZZ-Top skulle spela. Allting gick snett. Brandkåren fick komma och jag tror det bara var 75 personer som såg oss. Vi var riktigt deppiga. Produktionsbolaget kom och sa att vi har ZZ-Top imorgon så om ni stannar kvar så bjuder vi på hotell så får ni lite kul i alla fall.

Jag träffade Gibbons och drog honom i skägget och gav honom vår musik. Det ledde till att vi fick en jättefin rockvideo till låten som visades på MTV och Music Box och andra kanaler. Det blev en jättehit i Sverige och det var riktigt roligt.

Billy Gibbons har jag hållit kontakten med och har bjudit honom på surströmming i Stockholm och vi träffades när jag var i Houston.

År 2018 är det 40 år sedan Sky High bildades och ni turnerar fortfarande?

– I mitten på 80-talet hade vi ett rejält break som jag sa tidigare och det har varit lite olika bandmedlemmar under åren och jag är den enda som genomgående varit med hela tiden.

Höjdpunkten var 1985 och förra året gjorde samma gäng en ny platta men namnet ”Stone & Gravel och det var riktigt roligt. Vi har fått någon slags sjätte andning och det känns jättebra.

Jag ser att ni skall till Vänersborg och Uddevalla och spela?

– Ja, vi skall till västkusten och även till Göteborg i en annan konstellation.

 Har du någon kontakt med västkusten idag?

– Det är klart, jag älskar Bohuslän och speciellt från Tjörn och uppåt.

Var du här och spelade på Havsbadet när Totta Näslund och gänget drev det?

– Jag var kompis med Totta och vi hade ett kollektiv i Göteborg med ett par av de som ingick i gruppen Nynningen. Totta brukade alltid komma på festerna och sjunga Dylan låtar. Nikke Ström som jag åkte med på turne´1971 var en av nyckelmännen där i Lysekil.

Yngstrom
Clas på Havsbadet i Lysekil och i bakgrunden syns Lasse Wellander. Foto: Lennart Hård.

Jag spelade även på Jazz och Bluesfestivalen när Benny Engels hade den. Bluesföreningen Ernst har jag också lirat för i Lysekil och på Sjökanten har jag lirat med några kompisar.

Om man sammanfattar allt du har gjort under alla dessa år vad är det roligaste?

– Jag tycker allt är det roligaste. Att få spela musik och träffa människorna man spelar för. Det är möten med alla människor man träffar som artister och andra. Musiken är ett liv för mig och inte enbart ett jobb.

Som sista sak ber jag Clas att beskriva Lysekil med några få ord.

– Gullmarns pärla.

Stort tack Clas för att du tog dig tid. Hoppas vi ses i Lysekil vad det lider och lycka till i framtiden.

Alla foton i reportaget använder jag med tillstånd av Clas.

Tack till Lennart Hård för fotot från Havsbadet.