Idag på bloggen har jag den stora äran att få ge er lite av historiens vingslag av en av de riktigt stora inom svensk musik. Jag är vän med Claes Janson på Facebook och fick se att han delat med sig av flera längre texter med historik från hans liv.
Jag blev så imponerad av detta så jag kontaktade Claes och frågade om jag inte kunde få lägga ut hans text på min blogg. Claes sa att det var helt okey.
Träffade Claes här i Lysekil. 2013 i juli skulle Claes uppträda här i Lysekil och slog mig en signal om jag inte kunde skriva en kort notis i Lysekilsposten om att han skulle komma till Lysekils kyrka och uppträda. Claes var ute på en turné och väntade på ett manus på sin bok.
I och med att han var ute på turné så bad han om jag kunde ta emot manuset om det skickades till mig för att kunna ge honom detta när han kom till Lysekil. Manuset till boken kom på posten till mig och blev liggande några dagar innan Claes kom och besökte Lysekil.
Det var inte första gången Claes besökte Lysekil, utan han har varit här på Jazzfestivalen som Benny Engels hade. Claes mindes Benny väldigt väl och berättade även att han besökte Havsbadet när Totta Näslund & Company drev detta.
Under här kommer lite olika delar som Claes delade med sig av på Facebook. Läs och njut, och stort tack Claes för att jag fick dela med mig av detta. ©Claes Janson.
Gjorde intervju och audition för Vingresor/Club 33.
1968 gjorde jag en intervju och en audition, min första och enda, för Vingresor/Club 33 på Sveavägen i Stockholm. Det gick bra, och vips befann jag mig på Hotel Sol y Sol i Torremolinos, Andalusien. 2 veckors kurs för blivande guider/clubvärdar för Club 33. Jag skulle bli kvar utomlands i 7 år.
När hösten närmade sig 1975, kändes det som om en återflytt till fosterlandetskulle kunna sitta ganska fint.
De sista åren hade jag flackat och farit, på uppdrag för Ving/Club 33 eller Sunwing på tillfälliga ”räddningsaktioner”, utfärdsupplägg i Bathurst, numera Banjul i Gambia, utryckning till överbokade nya hotell som ej hunnit få tak i Benidorm, säsongsuppstart på Ibiza – och till och med samtalsterapi vid ”Sluta-röka-resor” i Medano på Teneriffa… Pröjset var uselt och jobbet slitsamt.
Drabbades av en akut hemlängtan.
Jag drabbades av en akut hemlängtan och slog en signal till storebror Lars-Magnus, som berättade att vår gemensamme vän sedan 1963, och vår ”upptäckare”, skulle återuppbygga och öppna nya Hamburger Börs. Det skulle bli Europas flottaste nattklubb, med plats för över 800 gäster och en toppmodern showscen för internationella artister.
Brorsan hade tillfrågats för jobbet som artistschef och behövde en scenansvarig. Brorsan kanske kunde passa för uppgiften, tänkte han. Han lovade att återkomma.
Jag väntade med spänning på brorsans samtal från Stockholm. Vid den här tiden bodde jag i San Augustin på Gran Canaria, en turistmetropol byggd på ökensand, med anlagda gräsytor kring ett enormt Centro Commercial och två stora urbanisationer, Monte Rojo och Rocas Rojas, som jag några år tidigare varit med om att inviga. Platsen kändes mer och mer ”öken”, tyckte jag då.
Det efterlängtade samtalet från broder Lars-Magnus kom.
Det efterlängtade samtalet från broder Lars-Magnus kom med positivt besked om förväntat jobb på ”Börsen”. Jag samlade ihop mitt ”pick-och-pack”, som efter sju års utlandsvistelse fick plats i en medelstor resväska, och flög hem på en ”fritvåa” med Spantax!
Väl hemma fick jag till en början kinesa hos Lars Magnus och hans Viveca på Bondegatan i Stockholm. Viveca Dahlén var och är (numera pensionerad) skådespelerska på Uppsala Stadsteater, men detta år också aktuell i en långfilm ”Maria”, där även Thomas Hellberg, Janne ”Loffe” Carlson, Liz Nilheim och Sten Johan Hedman var med.
Regissör var Mats Arehn, regiassistent bror Lars-Magnus och producent Ingemar Ejve. Filmen fick fina recensioner och Liz en Guldbagge för ”Årets bästa kvinnliga huvudroll”. Arehn och Ejve fick dessutom var sitt Chaplinpris av Svenska Filminstitutets tidning Chaplin.
Livet på söder var lugnt och fridfullt.
Livet på söder var lugnt och fridfullt, inte på långt när så hippt och inne som i dag. Krogar som frekventerades var Kvarnen på Tjärhovsgatan (Bajenfansens stamkrog), Pelikan (Sarakrog vid denna tid) och möjligen Gröne Jägaren där emellan. I övrigt fanns mest ölsjapp och en och annan pizzeria. Mosebacke Etablissemang blev däremot både arbetsplats och fritidsgård. På Kvarnen hittade man ofta polare som regissören Janne Halldoff och hans adept, amatörskådisen Bonzo Jonsson, till yrket televerkstekniker.
Långa söndagsmiddagar med goda samtal.
Andra, lite röjigare helgmöten hölls på Victoria i Kungsan! Här träffade man ofta samtliga ovanstående och även Kjelle Bergqvist, Johannes Brost, Tommy Körberg, Thomas Hellberg och bror Lars-Magnus med många flera. Victoria, ”Vickan” i folkmun, var på den tiden innestället på allas läppar.
Åke Söderqvist.
Åke Söderqvist regerade med mild hand på krogen, som var den första restaurangen där man arbetade i blåjeans. ”Vickan” var dessvärre även först med otyget krogkö. Här serverades såväl ”finkrogrätter” som hederlig husman med knorr.
Åkes köttbullar med potatismos, gräddsås och rårörda lingon är legendariska. Åke drev också Vaxholms hotell och värdshus, dit man for med ångbåt eller snabbare privata flytetyg. Här inmundigade jag min första citronsnaps, ett genialiskt enkelt recept från Åkes repertoar.
Åke blev chef för SVT:s nyhetsprogram Aktuellt.
Åke Söderqvist jobbade på Sveriges Radio 1956 och blev 1958 den förste chefen för SVT:s nyhetsprogram Aktuellt. Han gick i början av 1960-talet över till underhållningsavdelningen där han så småningom blev underhållningschef och TV-underhållare, bland annat som ett av ”Skäggen”, tillsammans med Yngve Gamlin, Beppe Wolgers, Jan-Öjvind Swahn, Lasse O Månsson och Edvard Matz.
”Smaklöst! Okulturellt! Dåligt! Ni driver ju med heliga ting”, dundrade media och den kanske största folkstormen i SR/SVT:s historia var ett faktum. Men djävligt roligt var det! Det var Åke som 1963 köpte in sketchen ”Grevinnan och betjänten” som varje år sedan 1976 har sänts i SVT på nyårsafton.
Jag hyrde lägenheten som Olle Adolphson tidigare hade hyrt på Stigbergsgatan.
Efter en kort sejour, inhyrd hos Sten Johan Hedman på Eolsgatan, kom jag över ett hyreskontrakt till en underbar etta på Stigbergsgatan. Vid kontraktsöverlåtandet visade sig den tidigare hyresgästen vara Olle Adolphson.
”Varför drömma om Paris? När man ju har, på sätt och vis, sitt eget lilla paradis – Stigbergsgatan 8 fyra trappor över går’n.” sjöng Alice Babs i ”Vårat gäng” 1941. Huset på Stigbergsgatan 8 är numera rivet.
I 32:an huserade jag de kommande tio åren och hörde Bob Marley uppträda tre gånger.
I 32:an huserade jag de kommande tio åren. Den fantastiska utsikten kunde jag inte njuta av från min lya som vette mot gården (så kallad insikt), men jag kunde klättra upp på det ärggröna taket och vidare upp på en igenmurad skorsten för att njuta densamma. Här hade jag fri sikt över Saltsjön och Gröna Lund.
Jag hade ställt upp en nätt liten trädgårdsmöbel, en stol och ett bord, där jag vid vackert väder kunde sitta med en termos kaffe (och lite kall punsch). Härifrån såg jag genom kikare och hörde Bob Marley ganska perfekt tre gånger mellan 1976 och 1980. 1980 drog han 32 000 personer till Grönan, ett publikrekord som ingen utom Stefani Germanotta, Lady Gaga (23 000), ens varit i närheten av sedan dess.
Stigbergsgatans äldsta dokumenterade namn.
Stigbergsgatans äldsta dokumenterade namn är Katarina Östra Qvarngränd. Området är kraftigt kuperat och här fanns sedan tidigare Stigen (nuvarande Höga Stigen) och en kulle (nuvarande Stigberget) med en av den dåtidastadens galgar. Galgen användes till 1600-talets slut.
Stigbergsgatans röda stugor är numera moderniserade och varsamt upprustade bostäder. Ett av husen (nr 21) har bevarats som museum, Blockmakarens hus, som inreddes av Stockholms stadsmuseum till ett utseende motsvarande 1900-talets början.
Sista Styverns trappor är en lång trätrappa som leder från Stigbergsgatan ner till Fjällgatan. Här hälsade man dagligen på grannar och prominenta personer som Per Anders Fogelström, Sven Stolpe, Monica Nielsen och Fatima Ekman (numera Svendsen).
Jag träffade Linnéa Alebark och det slog gnistor.
Under Skeppsholmsfestivalen 1981, där jag var konferencier, blev jag presenterad för Linnéa Alebark. Det slog gnistor och när vi sedan träffades på Bal Palais, där Linnéa var anställd av Gugge Hedrenius, började lågan flamma.
Min lägenhet, på Stigbergsgatan bytte vi 1986, tillsammans med Linnéas etta på Tullportsgatan, numera Hornsgatan, mot en nybyggd trea vid Skinnarviksberget i hörnet Ringvägen/Brännkyrkagatan, där vår förste son Martin föddes.
Hamburger Börs öppnade den 4 december 1975.
När nya Hamburger Börs öppnade den 4 december 1975, hade detta föregåtts av en intensiv byggnadsperiod med en hysterisk slutspurt. På morgonen torsdagen den 4:e torkades det sista gipsdammet från stuckaturarbetet i Oscarianska upp, medan genrepet inför kvällens premiär med Lena Horne och hennes kvartett, ledd av pianisten Lou Levy, plus ett storband, handplockat av Lars Samuelsson, innehållande de bästa blåsarna som fanns att tillgå i Sverige vid denna tid, därtill 5 stråkar, rullade igång.
Jag minns att en särskild kemi uppstod mellan stjärnan och trumpetsektionens 2: a stämma, tillika solist Jan Allan under den vecka hon gästade vår scen.
Så här skrev Lars Weck i DN; ”Vilken premiär för nya musikkrogen Hamburger Börs. På estraden Lena Horne, vidunderligt skön 58 åring, mer sprakande, sensuell och slipad än någonsin; utmärkt akustik och ljudanläggning med i stort sett lika god lyssning i hela lokalen. Ola Sandborgh heter teknikern som lyckades med konststycket att prickfritt balansera ut hela kakan i lokalen den första normala musikkvällen”!
Ola fick högsta betyg av alla världsstjärnor.
Ola fick högsta betyg av samtliga internationella stjärnor under det kommande året, ganska många faktiskt: Lena Horne, Sammy Davies Jr, Johnny Cash, Cliff Richard, Jerry Lewis, Victor Borge, Georgie Fame, Dorothy Donnegan, Sonny Payne för att nu nämna några.
Sammy Davis Jr tillskrev Ola som en av världens två, tre bästa ljudkillar. Tillsammans med ljusmästaren Anders ”Dallas” Lundqvist, med assistans av Jerry Jansson, utgjorde vi nog Stockholms främsta scenteam under vårt år på Jakobsgatan 6.
MÅNGA UR PUBLIKEN återkom under premiärveckan med Lena Horne, både en och flera gånger.
Anita Lindblom.
En som infann sig varje kväll var Anita Lindblom, som var inbokad längre fram med en egen show. Det skulle bli hennes stora comeback på scenen.
Anita, som var hänförd över Lena Horne’s show, blev bjuden backstage en kväll. Anita sällskapade vid tiden med Gunnar Hellström, firad skådis och även internationellt känd som regissör av bland annat ”Dallas” i amerikansk TV.
Nu hör det till saken att Lena Horne hade sina fasta rutiner före och efter sina framträdanden på Börsen. Hon kom till krogen cirka fyra timmar före showtime för meditation och påklädning. Hennes påkläderska hade då redan varit där och fräschat till hennes ”outfits”, som förvarades i en rullande jättegarderob.
Jag hämtade varje kväll en bricka med het consommé med oxmärg, fräsch grönsallad och en halvflaska Alsace, Schoffit, Colmar, från köket till logen. Hon åt och provade ut kvällens klänningar och skor. Efter showen var det öppet hus i hennes loge, sedan hon duschat och bytt till ”something more comfortable”. Mycket avspända tillställningar för inbjudna och musikanter, med fri bar och tilltugg.
Anita Lindblom var en återkommande gäst.
Återkommande gäst var Anita Lindblom, som en av de sista kvällarna även blev inviterad till en mera privat audiens före showen, vilket hörde till ovanligheterna.
När det senare under våren 1976 var dags för Anitas egna show, regisserad av Gunnar Hellström, med full orkester under ledning av Sven Olof Waldoff, fick jag en ”rider”, som det heter idag, där Anita ville ha en consommé med oxmärg, grönsallad och en helflaska Alsacevin… Hon ville även ha en eftersits i logen efter varje show med fri bar och tilltugg. Så fick det bli!
För övrigt kan nämnas att Anita genomförde fantastisk show, med stående ovationer varje kväll efter höjdarnumret ”Gigi-Amoroso”. Anita, darrande som ett vackert asplöv före och avspänd som en spinnande katt efter showen, gjorde nog sin bästa, bland många comeback-shower.
Det som något förmörkade Anitas engagemang på Nya Hamburger Börs var när Gunnar Hellström kom viftande med ett sjukintyg efter premiären, där Anita rekommenderades att vila sin röst i åtminstone en vecka. Men det kunde förstås ordnas om ägaren Stig Matsson hostade upp med en större summa pengar. Gunnar hade ju jobbat i Hollywood, bevars!
Samtliga föreställningar var slutsålda, så Mattsson öppnade kassaskåpet och tog fram sedelbunten.
Men då ilsknade broder Lars-Magnus, artistchef, till. Anitas show skulle efter Börsen-succén flyttas till Restaurang Trädgår´n i Göteborg. Lars-Magnus ringde krögaren Pelle Lundberg och berättade vad som utspelat sig på Mattssons kontor.
Pelle Lundberg sade omedelbart upp kontraktet med Hellström/Lindblom och kontrakterade istället Lill-Babs Svensson att komma och göra en show. Efterspelet blev en hätsk mediahistoria, där en uppbragt Anita Lindblom anklagade Lill-Babs för att stulit hennes show.
Vissa artister hade en lång lista krav på logestandard och andra detaljer.
Inför varje tung artists besök kom det ”riders” med en lång lista krav på logestandard och andra detaljer, som måste uppfyllas. Jag minns att vi rev väggar i logeutrymmen, köpte nya möbler och speglar inför snart varje artists ankomst. Långt före showdatum fick vi besök av diverse managers, som inspekterade och underkände våra loger.
Inför Johnny Cash ankomst (tillsammans med Carter Family, hans fru June, dottern Roseanna och hennes sambo Rodney Crowell, plus kompband, inalles 16 personer, fick vi order att riva en bärande vägg mellan två loger för Mr. Cash’s behov.
Den här gången hade vi tröttnat och bestämde oss för att ta konsekvenserna.
När sedan Johnny Cash anlände, hämtade Lars-Magnus i gamle kungen, Gustav V:s limousin, en Mercedes Pullman (då tillhörande Freys Hyrverk), för att inspektera premisserna. Efter att ha gett scenen och ljudet högsta betyg, förevisades Johnny Cash sin loge, Han kastade en förströdd blick bakom scenen och sade: ” I don’t need a room, give it to the ladies. I walk the line!
Sammy Davis Jr.
Ett liknande scenario utspelade sig inför Sammy Davis Jr’s gästspel. Jag hade fått direktiv om att installera en TV-apparat med videobandspelare i Sammy’s loge. Jag hade en lång lista på kassetter med inspelade boxningsmatcher som han skulle förströ sig med, före och efter sin nästan två timmar långa show. Dessutom en 180 cm hög ”dressingroom-mirror” med 18 st. 75W lampor monterade runt ramen.
Två flaskor Dubonnet och krossad is skulle finnas i barskåpet varje kväll, då Sammy’s läkare förbjudit honom att dricka sprit. Sammy ansåg att Dubonnet var att klassa som aperitif och därför inte att betrakta som sprit. Han hade en egen vacker silverbägare med sig, som alltid skulle stå fylld med denna nektar på flygellocket under showen.
Dagen före premiären kom en taxi till sceningången på Regeringsgatan. Det ringde på klockan, och där stod han tillsammans med sin massör och påklädare, som var iklädd träningsoverall och bärandes två sportbagar.
Medan Sammy inspekterade scenen och ljus/ljud tillsammans med Ola Sandborg och Anders ”Dallas” Lundqvist, kollade massören och jag logen. Vid åsynen av Tv:n och VHS-spelaren suckade han tungt: ”I understand that you have had management visitors? Well, you can take those machines out of here, but we need a cupboard (byrå) with three drawers…”
Jag ringde en möbelaffär på Sturegatan.
Jag ringde en möbelaffär på Sturegatan som omedelbart levererade en byrå med tre lådor. När den anlänt packade massören upp innehållet i sina bagar, som visade sig vara ett hundratal par ankelsockor i tunnaste silke, alla identiska och svarta. Varje kväll provade sedan Sammy noggrant par efter par, tills han äntligen fann de perfekta att bära i sina lackskor.
Också ett sätt att förbereda sig för showtime!
Och vilken show! Tillsammans med egen komptrio och sin musical director George Rhodes, ett svenskt Allstars bigband sammansatt av Lasse Samuelsson, plus stråkar och ett pärlband av hits från sin dittills över 30-åriga karriär, bjöd han på något av det bästa jag hört och sett i denna genre.
Jag hedrades med ett speciellt uppdrag under showen. När Sammy dansade och sjöng Jerry Jeff Walkers underbara ”Mr Bojangles”, satt jag i scenvingen och gav, respektive halade in mikrofonsladden, vartefter han flöt fram på scenen, med Shure-miken hängande vid sina fötter för att förstärka steppljuden från lackskorna.
Det var nervöst, men jag lyckades undkomma ”the evil eye” varje kväll och fick beröm för mitt ”musikaliska” utförande av denna grannlaga uppgift.
Avslutningsvis minns jag första repdagen för storbandet (två dagar var avsatta) att Sammy’s musical director, maestro Rhodes, lät orkestern spela igenom två arrangemang, för att i introt till det tredje slå av orkestern och säga: ”Thank you gentlemen, that’s all for today! See you tomorrow when Mr Davies appears for soundcheck!”
George Rhodes sa att han aldrig jobbat med ett bättre band på en Europaturné tidigare!
Lite om de 7 år som föregick min tid på ”Börsen”.
En vacker vårdag ringer broder Lars-Magnus hemkommen från Palma de Mallorca där han gjort ett reportage, för tidningen Bildjournalen, om en clubvärdskurs för resebyrån Club 33.
Han tycker att jag, med min gitarr och öppna sinne, är det perfekta reseledarämnet för Cluben. Jag tänker några sekunder, kastar mig på telefonen, ringer och anmäler till en uttagning i Stockholm kommande vecka där jag antas till en kurs i Torremolinos samma vår.
Här inleds en period i mitt liv som kan tyckas ha en hel del av skälmroman över sig, men så här var det faktiskt……… Efter en veckas kurs på hotell Sol y Sol i Torre anställdes jag och började genast jobbet som clubvärd i det andalusiska solskenet.
Det blev både beachparty, grisfest och tvådagars Marockoutfärder om vartannat.
Språket kom ganska snabbt tack vare det goda gehöret. Jag körde beachparty, grisfest och tvådagars Marockoutfärder om vartannat. Vid en av dessa Marockoutfärder försvann en receptionist med, den (utan giltigt kvitto) för hela gruppen deponerade, reskassan och jag blev återbetalningsskyldig och jobbade nästan ett år utan lön. Vilket inte innebar någon avsevärd skillnad mot tidigare.
Blev krögare i Marbella.
Jag blev efter detta krögare i Marbella, efter att ha fått en krog till skänks av en engelsk solkustbohem, (en egen historia i sig själv). Tillsammans med kompisen Beppe Gudheimson drev jag restaurangen. Vi hade namnkunniga stamgäster som Sean Connery som brukade slinka in efter dagens 18-hålsrunda för en eftermiddagsdrink (aldrig någonsin Dry Martini utan Chivas Regal och Coca-Cola). Hustrun hämtade framåt kvällen i Jaguaren.
En av Spaniens då mest framgångsrika unga tjurfäktare Miguel Marques, med kompisen Paco de Lucia, flamencogitarrist i början av karriären, Anita Ekberg med fästman Rick van Nutter för att nämna några. En kortare period hette krogens diskare George Best, hyfsad högerytter i Manchester United, känd för sitt vilda leverne. George var tillfälligt entledigad från klubben…
Jag lagade mat och tillsammans med Beppe, som trakterade congas eller kastruller, tog vi ibland en paus och bjöd gästerna på en och annan låt i baren. Efter ett och ett halvt år måste Beppe resa hem till Sverige och jag överlät krogen vidare till en annan engelsman och började jobba för hotellföretaget Sunwing som drev hotell El Rodeo där Club 33 huserade.
Här skötte jag underhållning och aktiviteter. Artister från Sverige flögs ner, fick ett hotellrum och mat/dryck, kort sagt ”all inclusive” mot att man underhöll gästerna en eller ett par kvällar på hotellet.
Tomas Ledin kom och spelade.
En som kom ner några gånger var Tomas Ledin, och jag turnerade senare med honom i Sverige som gitarrist och sångare i kompbandet Puls. Under denna period tillkom Tomas platta ”Knivhuggarrock”. Övriga medlemmar i Puls var bassisten Lars Hovis Hoflund och trummisen Peter Tjompe Johansson.
Inte förrän 1975 återvände jag hem till Sverige för gott. Jag hade då blivit erbjuden jobb som scenmästare på ”nästan” nybyggda showkrogen ”Hamburger Börs”.
Under mina år i Spanien var det många svenska artister som gästade oss.
Under Spanienåren, då jag tidvis jobbade på Vingresor/Club 33 och hotellkedjan Sunwing, hade vi många besök av svenska artister. De erbjöds en vistelse i solen, med vad man i dag kallar ”all inclusive”, mot några framträdanden i resebyråns regi. Min uppgift var att ta så väl hand om dem som möjligt och att arrangera dessa, faktiskt ganska opretentiösa tillställningar.
Det kunde vara ett beachparty eller ett poolparty.
Jag minns några fina kvällar uppe på hotell 33 El Rodeo, med gäster som Bengt Sändh, Anders ”Henkan” Henriksson, Clas Dieden, Tom (Körberg) & Mick, Bosse Larsson-Allsång på Skansen, Magnus & Brasse (uruppförande av ”Verkmästarn i magen”), Billy G-son & Gimmicks och Tomas Ledin.
Tomas Ledin, som jag lärt känna vid mina hembesök i Uppsala, började jag så smått spela tillsammans med bassisten Lasse Hoflund och trummisen Peter ”Tjompe” Johansson och jag utgjorde en tid Ledins kompband under namnet PULS. Samarbetet resulterade bland annat i Lp:n ”Knivhuggarrock”. Med Puls och Tomas hade jag också några minnesvärda sejourer i Visby. Vi lirade på ett fullsatt ”Rock’n”, alltså Rock’n’roll Circus, på Hästgatan. Stället hade en ganska sunkig lägenhet på övervåningen, där vi ”komphundar” huserade.
Åkte ut och pilkade torsk.
Jag har ett suddigt minne av en extremt tidig morgon då jag väcktes av ett bankande på lägenhetsdörren. Utanför stod två pigga gutar med ordern; ”Kle på dig, vi sku ju ut å pilke torsk”!
Jag hade tydligen lovat följa med dessa fiskare i deras båt för att fiska torsk, vilket det fanns gott om utanför Gotland på den gamla goda tiden. Jag slängde på mig det varmaste jag hade, en långärmad T-shirt, jeans, en skinnkavaj och ett par spanska boots. Efter en kaffe i hamnen, gick vi ut i deras tremänning, en gotländsk allmogebåt i trä, klinkbyggd, med en relativt platt botten med litet djupgående. Den seglas med två sprisegel och fock på ostagade master.
Man kan sätta toppsegel och klyvare i lättare vind. Namnet kommer av att den bör framföras av tre seglingskunniga personer. Vid detta tillfälle fanns det bara två i båten. Nu var dessa tack och lov mycket kunniga, så det gick bra, så länge jag höll mig undan.
Jag satt på bottendurken, som hela tiden översköljdes av svallet, sysselsatt med att få ordning på pilkarna. När vi efter en timmes seglats, enligt de sjövana gutarna, nått en position där torskens bytesdjur trivs, ovan tångbottnar, musselbottnar och blandbottnar, skulle det pilkas. Torsken kan bli upp till 20 år, är fruktsam, motståndskraftig för sjukdomar och simmar gärna på grunda vatten och nära land. Den har, tillsammans med strömmingen, fiskats i stora mängder under århundraden.
För 20 år sedan var det självklart för en fritidsfiskare att pilka torsk, till och med i Stockholms skärgård, men numera nappar det alltmer sällan. Mina fiskekamrater berättade att man först satte på potatisen för att sedan gå ut och fiska upp torsken till middagen. Om torsken försvinner från haven berövas vi en livskvalitet.
Det är inte särskilt upphetsande att pilka torsk.
Det är inte särskilt upphetsande att pilka torsk. I med pilken (jag tog en ”Fladens Nordic”, medan polarna körde med hemmatillverkade små kromade rör, fyllda med bly), cirka 30 meter lina och mjuka ryck. Ett par räckte, så satt de första stadigt på kroken. På 30 minuter hade vi 17 fina torskar på mellan 1,5 och 2,5 kilo.
Då gav vi oss, och seglade en liten omväg hem till Visby hamn, där vi delade på fångsten, sedan kamraterna hotat att komma och lyssna på bandet på kvällen. Jag vandrade uppför Hästgatan till det unkna tjället ovan rock’n roll cirkusen. Jag fileade firrarna och la dem i en saltlag för att lättrimmas till aftonens måltid. De övriga två komphundarna sov ännu, klockan elva på lördagsmorgon.
Köpte grönsaker på torget.
Jag begav mig till torget, där det salufördes grönsaker på lördagen. Jag hittade både grön sparris och nypotatis från Ryftes i Fole – pepparrot grävde jag upp en planta bakom Örjan Ringboms ateljé 50 meter från Rockens entrédörr.
Klockan sex på kvällen stod en kastrull med perfekt kokt östersjötorsk, sparris och nypotatis, skirat smör och riven pepparrot, på bordet. Till mina spelkamraters och våra nyfunna vänners förtjusning.
A day in the life… Giget gick också bra.
1977 jobbade jag som anställd ”dirre” på Jazzklubb Fasching.
På Fasching, som just förvärvats av FSJ, Föreningen Sveriges Jazzmusiker, bokade jag plötsligt världsnamnen inom jazzen, som Art Blakey, Cedar Walton, Dollar Brand, Thad Jones/Mel Lewis med flera.
Vi direktsände Club Jazz varje månad i radions P2 med de främsta svenska jazzgrupperna. Bosse Broberg var producent och jag var programledare. Ett särskilt kärt minne är när jag åkte till Arlanda för att hämta Chet Baker som skulle spela hos oss på kvällen. Han var på Europaturné och kom från Amsterdam vid 11-tiden. På vägen in från Arlanda frågade jag om han ville åka direkt till hotellet eller kolla klubben först. Han ville gärna se stället, så vi åkte dit. Väl framme, vid lunchtid, frågade jag om han var hungrig? Det var han.
Jag frågade om han ville ha något särskilt och han svarade; ”Yeah, i would love some veal!” Kalv, inte så enkelt, tänkte jag. Medan han kollade scenen och barstolen jag fixat tidigare till kvällens gig, så ringde jag Carlton som låg lite längre upp på Kungsgatan. Jag kände köksmästaren och frågade honom vad han hade som dagens lunch; ”Dillkött på gödkalv”, svarade han. Otroligt, tänkte jag, bad honom ställa undan en karott till halv två, efter lunchrusningen.
Vi åt lunch ihop.
Vi knallade dit. Det var nästan tomt på lunchgäster och vi fick ett bord på vilket det redan stod två svala Heineken, knäckebröd och smör. In från köket kom köksmästaren själv med en benvit porslinskarott med ångande kalvkött i dillsås. Nykokt potatis och späda kokta morötter serverades som tillbehör. Jag har aldrig senare sett en så liten människa äta så mycket. Vi satt i över timmen, pratade inte mycket, men hans blick över den renskrapade tallriken sa mig att han mådde mycket bra…
Vid kaffet frågade han; ”When will Aake arrive?” Den förträfflige Borås-pianisten Åke Johansson och hans komp, Kjell Jansson, bas och trummisen Göran Levin, skulle spela med Chet på kvällen. Jag svarade att killarna skulle komma med tåget från Göteborg vid femtiden och ville repa lite. Chet sa;” Tell Aake I’ll be there for the gig, not earlier, gotta get some sleep!”
Han kom, räknade in ”But not for me” prick 21.00, gjorde två oförglömliga set inför en hänförd publik.
Är sugen på råbiff denna smällkalla vinterdag…
Föranleder mig att berätta om ett minne från filmens underbara värld! I början på åttiotalet ”typecastades” jag av Tage Danielsson, som rövare i ”Ronja Rövardotter”! Ännu en gång skulle jag bli ”typecastad”. 1995 var det regissören Pelle Berglund som ringde. Min skådespelarinsats i denna Wallanderfilm, baserad på Henning Mankells andra Wallanderbok ”Hundarna i Riga”, bestod i att jag som sjöman på en fiskebåt, förskräckt pekade på en gummiflotte i mörkret som flutit in från havet, innehållande två lik. Min replik var kärnfull och enkel att lära sig. Jag ropade; ”Kapten!”. Scenen är ingressen till filmen – innan texterna som presenterar filmen börjar rulla.
Vi spelade in utanför Limhamn.
Vi spelade in utanför Limhamn på en fiskekutter, mitt i smällkalla vintern. Det tog två hela nätter. Det häftiga med detta uppdrag var att jag fick lära känna Hans Dahlin, (1922–2000), regissör och skådis. Hans spelade kaptenen på båten. Hans Dahlin har under sin karriär bland annat regisserat den suveräna TV-serien ”Markurells i Wadköping”, 1968, och lika fantastiska Tv-filmen
”Swedenhielms”, 1980. Han var vid denna tid bosatt i Baskien, pensionerad, 73 år gammal, men livsbejakande som om han varit tonåring. Jag har ingen aning om varför han hamnade i denna inspelning, möjligen var det av samma orsak som för mig – bekantskapen med regissören Pelle Berglund. Vi avverkade vår hundvakt på Öresunds iskalla vatten och återvände till Malmö Sheraton vid tretiden på morgonen. Där väntade belöningen, i form av den bästa råbiffen jag någonsin ätit, beledsagad av immiga järn, kaffe och avec. Godsakerna stod i kylen i Hans svit. Hans förklarade att han begärt detta som gage, för sig och sin medspelare – förutom första klass flygresa och logi.
På morgonen, efter andra och sista inspelningsnatten, stod ett minismörgåsbord uppdukat i sviten, och kylen var laddad med flytande tillbehör av bästa märke. Hans Dahlin var verkligen en ”first class” vivör i den hårda filmbranschen.
Jag köpte en krog i Marbella.
Tillsammans med polaren Beppe, Arne Gudheimson för somliga, mer känd som Gabbe i filmen ”Sällskapsresan” för andra, fick jag köpa en krog i Marbella för futtiga tusen pesetas, vilket motsvarade 65 kronor på den tiden. Bar International, en liten tvåplans”casita” på vägen upp mot Plaza de Toros. Beppe och jag var ofta där och röjde, med populära låtar som Jose Felicianos ”Light my fire”, Animals ” House of the rising sun”, m fl. Dessutom gjorde vi en del kulinariska innovationer i det minimala köket, vilket var till allas stora belåtenhet. Ägarparet, Frank och Maggie, var nämligen måttligt matkunniga.
Vi hade goda kontakter med Club 33.
Tack vare våra goda kontakter med Club 33, drog vi en hel del nytt folk till etablissemanget, i synnerhet vackra, blonda, svenska tjejer. Sent, efter en synnerligen lyckad kväll, satt Frank, Maggie, Beppe och jag med en tallrik Chili con carne och en flaska Rioja, Sangre de Toro från ett utmärkt Rioja år.
Frank frågade plötsligt oss om vi skulle kunna tänka oss att ta över rörelsen. Utan att invänta vårt svar fortsatte han; ”Jag har ju berättat för er att jag tjänat mina stålar på hårt jobb i Alaskas saltgruvor och som stuntman i spaghettivästernfilmer i Almeria. Men det är inte hela sanningen… I slutet av femtiotalet var jag anlitad som chaufför vid en operation av kriminell karaktär hemma i England. När nu preskriptionstiden timat, ska vi som var med ses för att fördela medlen, so to speak…”
Frank fyrade av sitt bländvita leende, Maggie blinkade uppmuntrande och tillade; ”Så går allt planenligt behöver vi inte några ytterligare pengar, if you know what i mean? Jag har gjort i ordning ett litet papper här, om ni vill vara så snälla och titta”.
Hon hade skrivit; “I, Frank Evans, hereby transfer this buisness, Bar Internacional, in excisting condition, to Claes Janson and Beppe Gudheimsson for the sum of 1000 pts”. Tusen pesetas motsvarade ca 65 spänn på den tiden. Lätt förstummade skrev vi under och skålade i den sista skvätten tjurblod.
Vips var vi krögare!
Det blev ett par galna år. Vi brassade käk efter bästa förmåga och vi måste ändå ha gjort hyggligt ifrån oss för vi hade stamgäster som Sean Connery, Brigitte Bardot, Anita Ekberg med pojkvännen Rick van Nutter, bluesgitarristen John Mayall, Joe Cocker, flamencogitarristen Paco de Lucia och hetaste tjurfäktaren i Spanien vid den tiden, Miguel Marquez.
Och i köket stod George Best – tillfälligt i onåd hos Manchester United – och diskade. Han hade träffat en av våra vackra småländska servitriser och vistades därför gärna på krogen. Folk kom långväga för att äta vår vitlökskyckling (Pollo al ajillo), heta räkor (Gambas al ajillo), vår mörade biff – för att inte tala om vår Chili con carne.
Sämre gick det med ekonomin. Det hände att vi serverade rätter som vi tog mindre betalt för än de kostat i råvaruinköp. Ebberöds bank kan man kanske kalla det. Men vad gjorde det. Livet lekte.
Vi saknade tillstånd att driva krogen i Spanien.
Då Varken Jag eller min kompanjon hade ”residencia”, utlandssvenskt medborgarskap, saknade vi tillstånd att driva rörelse i Spanien. Detta kringgicks med hjälp av en ”gestor”, en jurist, som av olika anledningar inte lyckats legitimera sig i advokatyrket. Däremot lyckats desto bättre att skaffa sig diverse hållhakar, och tummar i ögat på myndighetsutövare med makten att utfärda användbara tillstånd och andra nödvändiga dokument för driften av etablissemang av vårt slag.
Vår man hade minst tio tummar på varje hand, verkade det som. Men leveranser till krogdörren lyckades vi aldrig få, liksom krediter på de varor vi behövde. så det blev att turas om med att vakna vid 05.00 – eller oftast inte gå och lägga sig alls. Det gällde att få en bra plats bland morgonpigga husmödrar i kön på Mercado commercial, saluhallen, för kontantinköp av de råvaror vi behövde.
Köpte direkt från producenten.
Mycket köpte vi direkt av producenten, helt utan mellanhänder. Fantastisk fisk och skaldjur direkt från fiskebåtarna när de lade till i hamnen efter nattens fiske. små kycklingar, pollos, och enkelbeckasiner, pajaros, som vi grillade på roterande spett, köpte vi hos en krögare en bit upp mot Ojen i de andalusiska bergen. Han var uppfödare av tamfågel och en flitig jägare. här köpte vi också vildkanin, conejo, som har ett synnerligen välsmakande kött, inte olikt fin kyckling. Det vanligaste tillagningssättet var ”al ajo” alltså styckad och stekt i olivolja med massor av vitlök, persilja och citron.
Den bästa Pollo al ajillo jag ätit fick jag till sjöss med en av våra fiskare, Alfonso, från Marbella hamn. Vi var ute, på natten, för att nätfiska sardiner och på hemfärden försöka kroka några Lubinas, en läcker matfisk som påminner om vår vilda lax. Alfonsos fru hade skickat med frukost som bestod av lagom stora bitar pollo och conejo i en dubbel plastpåse med vitlök, persilja och saft av citron, saltat och klart för grytan.
Fågeln och kaninen fick marinera i sin påse i kölsvinet under fisketuren. Efter en lyckad natt, cirka 240 kg sardiner, några pulpos, bläckfiskar, som bonus, gick vi hemåt. Man plockade fram stormköket, ett tvålågors gasol, två buckliga rostfria grytor och en dunk olivolja. Pollo och conejo hälldes direkt ur plastpåsen i en av grytorna, fick färg runt om, lite peppar och en skvätt vino blanco, ställdes sedan att puttra på sparlåga. Vi skalade och skar potatis i grova ”papas fritas” stora kuber som dubbelfriterades i den andra grytan. Vi åt på durken i morgonens första solstrålar. Gudaspis!
Vi var i land vid halvåttatiden innan vi skildes, tog vi en café solo och en anis seco, ett aniskryddat brännvin som värmer gott. Hamnbarens ägare rostade några skivor nybakat lantbröd över den öppna olivvedsbrasan, satte fram ett fat med sin bästa olivolja att smörja brödet med. Ett värdigt avsked innan jag släntrade hemåt med 6 stycken enkilos blänkande Lubinas i en nätkasse.
Den kvällen blev det Lubina al sal, saltinbakad och serverad med god vinaigrette och hemslagen majonnäs. På Bar Internacional.
Tack Claes! Vill ni läsa mer fantastiska berättelser så följ Claes på Facebook. I inlägget är det foton från när Claes var här och uppträdde i Lysekils kyrka.