Ola Lindholm barnboksdebuterar. Den 12 mars blir det stor releasefest på Akademibokhandeln här i Lysekil.

Idag får ni träffa Ola Lindholm på min blogg. Jag åkte hem till Ola och fick en mycket trevlig pratstund med honom där han bl.a. berättar om sin barnboksdebut som han släpper den 1 mars och där han har valt att lägga bokreleasen hos Hasse Ekbrand på Akademibokhandeln i Lysekil.

CI2A9521.jpg
Ola & jag.

Ola Lindholm är född i Lund den 5 november 1970. Han flyttade med familjen till Karlshamn när han var sex år. Efter grundskolan blev det samhällsvetenskaplig linje på Väggaskolan i Karlshamn.

Jag frågar Ola om han redan tidigt var inne på det här med programledare för TV?

– Nej absolut inte, jag hade inte en aning om vad jag ville bli och det vet jag fortfarande inte. Livet är ett äventyr och man får se vad som händer på vägen.

Hur kom du in på det här med TV? 

– 1993 för 23 år sedan kom jag in i TV. Jag bodde på soffan hos en kompis i Stockholm. Han spelade gitarr och sjöng och jag spelade på en tvättbräda. Tvättbrädan var det enda instrument jag kunde spela och hålla takten på. Jag hade långt hår och så spelade vi på krogar runt om i Stockholm. Vi fick tretusen kronor direkt i fickan per kväll. Det var perfekt.

Killen jag sov hos hade en kompis som jobbade med TV. De letade efter någon som skulle vara hallåa på TV 3 mellan några ungdomsprogram på eftermiddagen. De tipsade om den där Blekingen med långt hår och som pratade så konstigt. Jag fick testa detta och fick jobbet.

Hur gick det?

– Jag var värdelös på detta och fick hatbrev hela tiden där de bl.a. skrev ”kasta ut honom”.  Det var hemskt för jag var riktigt värdelös men samtidigt var det roligt att fått ha varit med om detta.

Hur gick du vidare efter hallåandet i TV 3?

– På 90-talet behövde de veejays på ZTV och då började jag där med att presentera musikvideos och hade fortfarande långt hår och var tuff. På den vägen var det och därefter rullade det på.

Sen började du på SVT?

– Ja, kommer man in i branschen så är det svårt att ta sig ur. (Ola skrattar). En kompis till mig hade gått en TV-producentlinje och hon ville göra ett naturprogram för sexåringar. Hon hade lagt upp idén för SVT och fick klartecken att få göra sex stycken program.

Hon ringde mig och frågade om inte jag ville vara programledare. Nja, jag var inte riktigt inne på detta med att bli barnprogramledare. Jag var runt 26 år och tyckte att barnprogramledare skall man inte vara. Jag ville vara tuff och gå före i köerna på Stureplan och det får man inte om man blir barnprogramledare. Hon tjatade och tillslut sa jag ja.

Vi satt på ett möte och vi skulle bestämma vad som skulle vara med i programmet. Vi tittade på ett inslag från ett danskt TV-program där de hade byggt upp en liten miniscen med en ridå. De drog för ridån och där låg det en liten bajs. Sedan presenterade de den där bajsen och sa; ”att den här kommer från kamelen”.

Detta gjorde vi om till ”Gissa bajset”. Det var där på det mötet på SVT det började och jag visste att det skulle bli en succé för det kändes helt rätt. Vi spelade in programmen och redan efter första programmet blev det en supersuccé. ”Myror i brallan ” hette programmet och det sändes för första gången 1999.

CI2A9496.jpg

Söndagsöppet ihop med Richard Olsson och Lotta Engberg gjorde du år 2000, hur var det?

– Ja, där var det jag och Gorillan som bl.a. gjorde en talkshow för barn. Det var ihop med mina kompisar Lotta Engberg och Richard Olsson som jag gjorde det programmet. Det blev hela femtio program på fyra säsonger.

2002 vinner du en Grammis.

– Ja, det stämmer. Fast jag har varit nominerad en gång tidigare för Myror i brallan skivan. Signaturmelodin skrev jag texten till när jag satt på en buss på väg hem från SVT. Skivan Ola & Gorillan fick vi en Grammis för 2002. Jag har bara sett Grammisen en gång och det var den kvällen vi vann den. Mats som var Gorillan har haft den de senaste tio åren. Jag hoppas att jag snart får hem den till Skaftö.

Vi turnerade i ungefär tre år och det var jag, Mats och min gode vän Oscar. Jag var stjärnan och var konferencier. När jag någon gång fick lite feeling och trodde jag var popstjärna så drog alltid ljudteknikern ner mickrofonen så jag inte hördes.

2004 gjorde du Melodifestivalen och året efter Wild Kids hur var det?

– Jajamensan, det var ett två intensiva år med dels Melodifestivalen och planeringen av Wild Kids. Melodifestivalen hade det året 4.3 miljoner tittare. Jag ligger på tredje eller fjärde plats på någon tittartopp genom tiderna ihop med Charlotte Perrelli och Peter Settman och det är stort.

Vad minns du av Melodifestivalen 2004?

– Melodifestivalen är väldigt speciell och det var väldigt roligt att få göra den. Men det är också ett sammanhang där alla som är inblandade kliver in i en bubbla under sex veckor och tror att de är i det absoluta epicentrumet i världen under de sex veckorna. Det spelar ingen roll om ett tredje världskrig hade brutit ut, ingen i Melodifestivalen hade märkt detta. Det är rätt häftigt att få vara med om det engagemanget men samtidigt är det en väldigt märklig värld.

Kommer du ihåg vem som vann?

– Det var Lena Philipsson med låten ”Det gör ont” och det glömmer jag aldrig. Jag kommer ihåg många roliga saker. När jag hör vinjettmusiken till det årets Melodifestival så ökar pulsen på mig även om det har gått tolv år sedan den var. Den pulsen man får när man vet att det är 4 miljoner tittare och man är i Globen och det är fullsatt och alla skriker för fullt och man vet att fuckar man upp nu då fuckar man upp rejält.

Jag gjorde faktiskt det för i finalen sjöng jag, Peter och Charlotte en sång i inledningen i Globen. Först sjöng Charlotte och sedan Peter och när det var min tur så tappade jag bort texten och fick lalla igenom den. Jag tror inte det var någon som märkte det.

Hur var det att göra Wild Kids?

– Jag var med och startade det och byggde upp det.

Hur kom man på idén till det?

– Jag tror man ville göra ett Robinsson fast för barn. Det är en svensk idé från början och vi var det första landet som gjorde det och sedan är det några länder som gjort det efteråt.

Ingen hade gjort något liknande och första året var vi ute i fem veckor i skogen. Det spelades in på Kolmården i Norrköping. Det var sex ungar som började med hela äventyret och de var i skogen i fem veckor utan sina föräldrar och vi hade ansvaret för dem.

Jag minns att vi stod på första inspelningsdagen och det kom helikoptrar som de skulle åka med. Det fanns även sjöflyg och det var en stor inspelningsplats med hela sjuttio personer som jobbade med produktionen. Jag och producenten Joel tittade på varandra och sa att; ”tänk om barnen vill åka hem imorgon, va fan har vi gjort vi kan inte skicka ut sex ungar i skogen utan sina föräldrar i fem veckor, är vi helt dumma i huvudet. Tänk om de blir mörkrädda och säger att de vill åka hem”.

Produktionen kostade över tio miljoner kronor och vad skulle hända då om de inte ville vara kvar. Det gick helt fantastiskt och allt gick perfekt och blev en av de största barnserie-succéerna någonsin i Sverige. På den tiden sändes det på SVT 1 på fredagkvällarna och vi hade miljonpublik.

Hände det något roligt under inspelningarna av Wild Kids?

– Det hände hur mycket som helst. Jag minns ett speciellt tillfälle när Bert Karlsson var med och ungarna verkligen älskade Bert. De puttade honom i vattnet och han blev så stressad att han höll på att drunkna. Vi drog upp honom på flotten och allt gick bra.

CI2A9492.jpg
Ola med Kristallen som han vann för ”Årets barn -och ungdomsprogram” 2010 med Wild Kids.

Sen blev du chefredaktör för Kamratposten hur kom det sig?

– Jag blev headhuntad, för Bonnier hade letat efter någon runt om i Sverige som de trodde kunde sätta lite ljus på Kamratposten och kanske modernisera den lite och se till att fler ville prenumerera på den. De tjänade inga pengar på den när jag kom dit men det var min uppgift att den skulle gå med vinst. Jag jobbade där i fem år och lyckades ganska väl med den. Det var väldigt roligt. Kamratposten startade 1892 och är världens äldsta barntidning.

Sedan började du jobba med Sean Banan?

– Det stämmer. Chefen på Sony Music ringde och ville att jag skulle hjälpa Sean med texter till nya låtar till en platta. Jag tackade ja och vi började sammarbeta. Sen blev det Melodifestivalen där jag skrev texten till ”Copacabanana” och även regisserade hela showen till numret i Melodifestivalen.

Sean säger alltid att vi jobbar mot varandra än med varandra. Först skriver jag en text som jag tycker är bra och sedan förstör han den. Tillslut så enas vi.

unnamed
Sean & Ola.

Hur var det att vara tillbaka i Melodifestivalen?

– Det var roligt att vara där som upphovsman. Samtidigt gjorde jag det för jag fick chansen att göra den galnaste showen som Melodifestivalen någonsin har sett. Sen så fick jag med tvillingarna Tommy och Roger Fransson från Lysekil och det var jättekul. Vi träffades på en fika på Jönssons Katt i Lysekil och jag berättade vad de skulle göra. De tackade ja och var supermodiga.

Blir det något mer samarbete med Sean?

– Ja, det kommer nya häftiga saker framöver med Sean. Vad det är kan jag tyvärr inte säga idag.

CI2A9483
Det har blivit både Guldskivor och 2 x platina skiva med Sean Banan.

Vad gör du idag?

– Dels så har jag jobbat en del med SVT och förra året producerade jag två helkvällar. En med Tomas Ledin och en med Lisa Nilsson som sändes i SVT. Jag har jobbat med Nobelfesten och sändningarna med bl.a. Kattis Ahlström. Det var roligt att få jobba med Kattis och kliva tillbaka in i rutan igen. Jag har även suttit och jobbat med utvecklingen vilket betyder att man hittar på nya TV-program.

1c972165-8199-4042-bd30-6bb8af4560f6
Nobelpristagaren Arthur B McDonald, Ola och Mats Sundin.
1338e791-7f4b-446d-b0e1-c221ec2a4093
Ola och Niklas Källner när de jobbar med Nobel intervjuerna.

Du kommer att släppa din bokdebut den 1 mars. Hur kom du på den idén?

– Jag har alltid vetat att jag förr eller senare kommer att skriva en bok. Jag har så många historier i huvudet och det har jag haft sedan jag var fem år. För att kunna skriva böcker så behöver man ha någon sorts tid och lugn i kroppen som jag aldrig tidigare har haft, men som jag fick när jag flyttade till Bohuslän.

Man blir lite äldre och man har inte lika bråttom längre och helt plötsligt sitter man där och har både tid, kraft, ork och förmåga att skriva och då gjorde jag det. När jag väl var färdig så skickade jag in manuset till boken och Bonniers sa att det var kanon och den ger vi ut.

Det blev en barnbok.

– Ja, det blev en barnbok som heter ”Drömfångaren odjuret vaknar”. Jag håller redan med på en uppföljare till den. Det är en tvådelad historia så det blir två böcker. Den första boken släpps 1 mars och den andra kommer lagom till bokmässan i Göteborg i höst. Så just nu har jag fullt upp med skrivandet.

CI2A9497
Ola i sin skrivarlya.

Kan du berätta lite om vad boken handlar om?

– Det är en äventyrsberättelse som handlar om en liten pojke som har haft det tufft i livet där föräldrarna dog i en bilolycka och han bodde i ett fosterhem där han blir slagen. Han blir inlåst i ett litet rum i källaren och en natt drömmer han om ett fruktansvärt odjur. När han vaknar inser han att odjuret har kommit till liv genom hans drömmar och han ser en enorm man som slåss mot odjuret utanför huset där han bor. Då bestämmer han sig från att fly från odjuret och sin fosterfamilj.

Sen träffar han på en mycket märklig familj som heter Angel. I den familjen finns det en flicka i hans egen ålder och en enorm man som är pappan i familjen. Den familjen visar sig vara drömdjursfångare i den 21:a generationen. De har fångat in drömdjur som barn har drömt fram genom århundraden för att skydda dem och de har samlat alla dess drömdjur på en mycket hemlig ö långt ute på en ocean, och där börjar äventyret.

unnamed (1)

bokreleasen blir i Lysekil hos Hasse Ekbrand på Akademibokhandeln. Hur kommer det sig?

– Jag satt på Bonniers förlag och vi hade ett stort möte. Vi började diskutera om ett releaseparty och funderade på var det skulle vara någonstans. Då sa jag att det skall vi ha i Lysekil. Jag har inte frågat honom ännu men det finns en härlig man där som driver en bokhandel och som är en riktig eldsjäl.

Jag frågade Hasse om de ville vara värdar för min releasefest och de var de vänliga nog att ställa upp på. Det tyckte jag var jättetrevligt. Lördagen den 12 mars kl. 11:00 blir det stor releasefest på Akademibokhandeln i Lysekil.

Hur kom det sig att du flyttade till Skaftö?

– Min sambo Lotta och hennes syster äger Hannas i Hamnen i Grundsund och Ladan på Östersidan. Sedan är svärmor och svärfar här väldigt mycket. Vi levde ett extremt hektiskt liv i Stockholm och jobbade otroligt mycket. Vi hade en femårig son som vi kände att vi ville tillbringa mer tid med och ville även ha det lugnare och skönare. Samtidigt ville vi att han skulle få vara nära dem som älskar honom mest.

Jag älskar Skaftö och har varit här på somrarna under många år. Sen så fick vi tips om ett ställe och det fick vi köpa.

Som sista fråga ber jag Ola beskriva Skaftö med några få ord.

– Mirakeleön säger många och det är verkligen en mirakelö. För mig är Skaftö att verkligen bo på landet men samtidigt får den här ön så otroligt mycket influenser utifrån eftersom det är så mycket sommargäster här. Det är så stor del av kulturen på ön vilket jag tycker märks och det känns inte som man har flyttat till en håla någonstans i Sverige. Det känns fortfarande som man befinner sig i världen fastän man bor på ett litet ställe. Det är det viktigaste förutom att det är så ofantligt vackert här på Skaftö.

Stort tack Ola för intervjun och lycka till med bok och allt annat. Här kan ni följa Ola på Facebook.

Ola boksläpp

 

 

 

 

 

 

Idag får ni möta allkonstnären Mikael Hjelm på min blogg.

Idag får ni möta allkonstnären Mikael Hjelm på min blogg. Mikael som jobbar som Kyrkogårdschef sedan tre år tillbaka här i Lysekils pastorat.

IMG_5298
Mikael Hjelm med en av skyltarna han gjort till Kyrkans Hus.

Mikael är född 1971 i Lysekil. Gick i Boviks skola första och andra klass, Färgarskolan i tredje och fjärde till sjätte klass blir i Kronbergsskolan här i Lysekil. Efter åren i högstadiet i Gullmarsskolan flyttar Mikael till Strömstad för att läsa marinbiologi.

Läste två år i Strömstad.

Tanken var att han skulle bli marinbiolog på grund av havet och fiskeintresset som han fick i tidig ålder. Mikael berättar att det fanns en linje i Strömstad som gav högstadiekompetens. I två år läste han där, och trivdes fantastiskt bra. Han fick mycket kontakter med andra människor från de två åren i Strömstad. På helgerna åkte han hem och hjälpte sin pappa med affären eller var ute och fiskade.

Hade bra avtal med skolan i Strömstad.

Under tiden han läste i Strömstad passade han på att ta lite olika certifikat, som skepparexamen, maskin, radar och dykarcertifikat m.m. Under tiden han går i Strömstad söker han till Göteborgs universitet för att bli ”Fiskerikonsulent”.  Efter skolan i Strömstad kommer han hem ett tag, och pga. lite olika saker så ändrar sig Mikael och söker jobb här hemma i Lysekil.

Sökte jobb på kyrkogården i Lysekil.

Det blev inget universitet i Göteborg. Han sökte jobb på kyrkogården och fick ett säsongsjobb på ett år i Lyse som kyrkovaktmästare. Detta var 1989. Efter det året blev det lumpen i Uddevalla som det sista stridande innan I 17 stängdes ner. Chefen på kyrkogården ringde Mikael strax innan han muckade, och frågade om han ville fortsätta jobba där. Sedan dess har han jobbat där. För tre år sedan tog han över som kyrkogårdschef. Han berättar vidare att han trivs fantastiskt bra med sitt jobb. Mikael är chef över nio kyrkogårdar, och fyra kyrkor.

Mikaels stora hobby är bl.a. att jobba med sten.

Alla Mikaels gamla släktingar har varit stenhuggare. Morfar och farfar var stenhuggare berättar han, och intresset fanns redan som barn för Mikael. När han träffade sin fru Monica så hade Monicas pappa också varit stenhuggare. Monicas pappa Bengt Nilsson som bor i Blekinge har jobbat med sten sedan barnsben, och är en oerhört duktig stenhuggare enligt Mikael. Blekinge liksom Bohuslän är en stenhuggarbyggd. Bengt var också kyrkvaktmästare precis som honom själv berättar Mikael.

Mikaels svärfar har alla sina verktyg kvar. Han jobbade inte med tryckluft utan jobbade på det gamla sättet. Under femton års tid har han försökt att lära sig allt vad hans svärfar kan om stenhuggeriet.

Han har gjort mycket av inredningen hemma i sten.

Bordet vi sitter vid i vardagsrummet har han gjort. Det är en stor stenskiva som han huggit ut och polerat. Bordsbenen till bordet har en historia där han suttit och glödritat in olika mönster på ställningen som bordet ligger på. Under bordet finns Bohuslän och Blekinge ihop. Där under finns landskapsdjur, landskapsblomma och kanadagäss som flyger in i v:et under bordet. Lampan över bordet är gjort av ett gammalt vagnshjul, och lampan har han också gjort.

IMG_5198
Mikael sittande vid stenbordet och lampan av ett vagnshjul som han gjort.

Svetsar och smider också. 

Han håller även på med att smida och svetsa också. Poleringen av bordet tar ett antal timmar, och huggningen är det som tar längst tid. Han har även gjort en köksö och mycket annat i huset. Graniten blir så otroligt fin när den är klar. Han gör även namnskyltar i sten och trä.

IMG_5182
En väggklocka av sten som Mikael gjort.

Hade ett dykföretag tidigare.

Att dyka har också varit ett stort intresse för Mikael. Så stort att han hade ett företag där han dök. Han dök bl.a. efter ostron för Lars Marstone på Lysekils Ostron & Musslor, och några andra firmor. Firman omfattade också sjötransporter där han körde virke och annat ut till öarna runt omkring här.

I tre år hade han firman innan han kände att det var svårt att hinna med allt, och beslöt sig för att lägga ner den.

Stort fiskeintresse.

Mickes och Monicas barn Calle, Pelle och Lisa har ett stort fiske intresse. De har blivit TV för dem i ”Fiska med Anders” som sänds i SVT. Tre gånger har Mikael varit med i ”Fiska med Anders ”och barnen har varit med två gånger. Mikaels bror Lars Hjelm jobbar som stuntman. Förr så hände det att Lars behövde hjälp och då var Mikael med vid film och TV-inspelningar. Han berättar att han var med i Danmark när de spelade in kommissarie Winter. Där spelade han polis. Han är också jägare. När han jagar så blir det sjöfågel han jagar, och det sker mest på vintertid. Mikaels pappa var handlare och styckmästare, och detta har Mikael också prövat på.

Håller på med ett trädgårdsbord i sten till sig och sin syster.

Vi kommer in och pratar om det här med stenen igen. Gör han ett bord så sågar han ut detta med en vinkelslip. Sedan hugger han bordet och då får det stå på högkant när han jobbar med det. Det blir många vändningar innan det blir klart förklarar Mikael. Kanten på bordet slipas sedan med ett bryne. Han gillar den huggna ytan berättar han, för då ser man att det är riktig sten. Ytan blir fantastiks, och det finns inget som gör åverkan på det. Du kan ha varmt eller kalt på det spelar ingen roll. Spiller du så är det bara att torka av. Ett stenbord är oerhört stryktåligt. Graniten är ett fantastiskt material. Han gör ett trädgårdsbord till sig själv, och ett stort till sin syster som väger 1,6 ton.

Bordet vi sitter vid inne i Mikaels hus går inte att ha ute. Det blir ett sådant solblänk i det. En vattendroppe på bordet, och då blir det som en diamant skulle lysa.

Har tillverkat ett eget schackbräde i trä.

Mikael förvinner några minuter till källaren och hämtar upp ett schackbräde som han tillverkat. Schackbrädet är en inspiration från ”Sagan om ringen” berättar han. Brädet har han tillverkat själv, och figurerna har han fått av sin bror i present. De är inköpta i USA och är figurer från filmerna. Den ena sidan är den goda och den andra den onda berättar Mikael vidare. Han är fascinerad av ”Sagan om ringen”, och hade en del spillbitar i mahogny och ask. På så sätt kom brädet till, och på brädet finns det olika figurer från ”Sagan om ringen”. När brädet står i källaren har lacken krackelerat. Det är ett antal hundra timmar bakom tillverkningen av brädet berättar Mikael.

IMG_5175-2
Schackbrädet som Mikael har gjort.

Mikael gillar att rita och teckna och på kanterna på brädet har han skrivit in en lång berättelse på alviska och runskrift. Med en glödritningsapparat har han gjort alla tecken och figurer på spelet.

IMG_5168

Vi går ut och tittar till trädgården.

Det finns mycket sten i trädgården hos Mikael och Monica. På ett ställe har de Bohuslänsgranit och Blekingegranit som ligger bredvid varandra. Stenen från Blekinge har svärfar fixat till honom berättar han. Båten som står där är i betong, och är en bröllopspresent. Mikael har även en stor rök i trädgården där han röker både fisk och kött.

IMG_5199

Klockstapeln vid kyrkogården.

Den gamla klockstapeln var gjord i trä och var 16 meter hög, och skulle besiktas. Den blev utdömd, och antingen skulle de behöva renovera den eller så fick den rivas. Mikael lämnade in ett förslag till kyrkorådet om att han kunde bygga en ny för vad det kostade att renovera den gamla. Han fick klartecken på detta och började med att söka bygglov för den nya klockstapeln som skulle stå på en annan plats.

Mikael och hans bror Lars satt och spanade på hur man kunde göra en klockstapel av sten. Lars sa till Mikael; ”gör en som Stonehenge”. Två stenar stående, och en sten ytterligare på toppen. Mikael började skissa på detta. Han fick tag på en stenfirma i Brastad som skulle kunna ta ut stenblocken. Tyvärr så sålde den personen sin firma, och ingen kunde ta ut ett sådant stort block här i närheten. Bara det översta blocket väger 22 ton.

IMG_5229

I Norge vid Idefjorden hittade han en kille som kunde ordna detta. Han tyckte projektet lät väldigt roligt. Stenen blev väldigt billig, och det som kostade mest pengar var att få stenarna till Lysekil och på plats. Mikael hög alla kanter och tog bort kilhål m.m. De gjöt fundamentet till stenen och det syns inte idag. En 220 tons kran kom och lyfte allt på plats.

Sidostenarna väger 11 ton styck, och överliggaren väger 22 ton. Stenarna är satta på ett expanaderbruk på ett rakt fundament. Klockan är upphängd i något som kallas hästskoform. Det är för att det inte skall skapas några vibrationer i klockstapeln. Klockan väger cirka 400 kg. Själva klockan fick byggas om i Höganäs innan berättar Mikael vidare. Klockan användes vid begravningar, och den har ingen automatringning. Önskemål finns från folk att de skall ringa med den på t.ex. nyårsafton, men det får tas under beaktning.

Idag finns det även ett vattenfall vid platsen. Vattenfallet var inte Mikaels idé utan det var Mikaels företrädare som kom på det. Det blev väldigt uppskattat, och samtidigt tar det bort en massa ljud från trafiken på stora vägen.

Fyra minnesstenar i Havsbadsparken i Lysekil.

Vi åker vidare och stannar till vid Havsbadsparken i Lysekil. Mikael berättar att dessa fyra minnesstenar har det varit mycket rabalder om. Det har även varit mycket positivt också tillägger han. Det var en del protester om placeringen berättar han. Uppdraget fick han av Lysekils Vänner. Detta var ett projektarbete han hade förra sommaren, och dessa har han huggit till hemma i trädgården och även graverat texten på stenarna. Stenarna är ett minnesmonument över olika personer som gjort något för Lysekil.

IMG_5250
Minnesstenarna vid Havsbadsparken i Lysekil.

Minnesstenen vid kyrkogården i Kyrkevik.

Vid alla kustsamhällen finns det oftast minnesstenar, och nu har Lysekil också en. Oftast är det män vars namn står på stenen. De kan ha förolyckats på sjön. Vissa ha ren gravplats, och vissa har inte hittats. Man skall ha dött under sin näring är det sagt så som fiske eller sjöfart. Det är många som varit med och tagit fram dokumentationen om detta. Man utgick från personer från Lysekils församlings som var drunknade eller saknade på havet.

IMG_5256

Det är väldigt positivt med närheten till kyrkogården med minnesstenen, men också en bra plats tycker Mikael. Han fick förfrågan om han kunde hjälpa till att hugga stenen. Stenen är från Skärholmen i Rabbalshede. Leif Carla Andersson har ritat de två båtarna som är på stenen med hjälp av Alf Havstam. Mikael var hos ett stenhuggeri i Hunnebostrand, och där hjälptes de åt med att blästra och hugga ut båtarna och namnen på stenen. Det blev väldigt mycket bokstäver så därför valde de en sten med en polerad yta.

Efter det så monterade de upp den och sedan var det invigning av stenen. De två ankaren som står bredvid stenen fick de till skänks, och de passar väldigt bra in där tycker Mikael.

Vidare har han gjort mycket stenarbete vid båtföreningen med bl.a. någon mur och lite annat.

Samarbetar med Sotenäs kommun.

Han håller på med ett ganska stort projekt med sten. Gamla gravramar utan text håller han på med att prospektera med att få lägga ut och göra hummerrev av.  Han har redan samlat ihop 20 ton som vaktmästarna har sparat. Man har inte riktigt hjärta att slänga det gamla hantverket, och med att de sparar dem så känner Mikael att det kommer till nytta. Det är ett projekt med Sotenäs kommun om att lägga dessa på någon botten och se om det kan bildas hummerrev där stenarna ligger.  Han gjorde en ansökan hos kyrkorådet som tyckte det var ett bra alternativ istället för att stenarna skulle kastas och krossas sönder. Mikael har även en annan grej på gång som han hoppas kunna förverkliga, men det hoppas jag kunna berätta om till vid ett annat tillfälle. Tusen tack Mikael att du tog dig tid att berätta om ditt liv och allt du gjort hittills. Fantastiskt intressant att höra om.