Sen jag startade bloggen så har jag haft ett visst intresse att återge lite historik om den gamle linfärjan som gick mellan Källviken och Lunnevik. Nu har jag tagit ett första steg när jag hittade lite negativ som pappa Eran hade. Sen har jag varit i kontakt med Lars-Erik Johansson som redan som 13-åring provade på att köra linfärjan mellan Källviken och Lunnevik och som var fjärde generation att köra färja över leden mellan Skaftö och Dragsmark.
1844 startade transporterna mellan Skaftö och Dragsmark.
1844 fastställdes av Kammarkollegiet ansökan från hela Skaftö om inrättandet av häradsväg från Rågårdsvik till Skaftö udde. Kostnaden för vägen skulle delas av alla hemmanen på Skaftö, samtidigt skulle det köpas roddfärjor för överfart till Ellös och Oxevik som också hemmanen skulle betala. Den första ”färjan” på udden kostade 150 riksdaler riksmynt som betalades av 1mtl Skaftö ¼ mtl Evensås ¼ mtl Vägeröd de övriga hemmansägare ville inte betala för de tyckte att Skaftö hemmanet ensamt skulle betala, för vid lantmäteriförrättningen 1835 åtog sig Johannes Henriksson ”ägare av Skaftö udde” för all framtid ombesörja färjdragningen.
1884 blev det ny väg till Källviken.
1884 blev det en ny väg på Dragsmarksidan till Källviken. Då började man med färja mellan Lunnevik-Källviken. Den första färjan rodde man sedan drogs den med linor genom att en person hade en specialtillverkad käpp som man fäste i en vajer och vandrade från ena ändan till den andra. Sedan blev den modernare och man fick t.ex. en trumma och vev som drogs för hand. 1929 kom första motorn som var en femhästars Penta och man slapp jobbet med att veva för hand.
Gården som Lars-Erik bor på var skyldig att ro över folk. När Johan Olsson Lars-Eriks farfars far 1887 köpte gården på Lunnevik åtogs han sig att sköta färjsysslan. Det var en skyldighet som följde gården. Den mest kände av färjesläkten var Sander Johansson, alias ”Sander på färjan ” som var Lars-Eriks farfar. 1887 var Sander Johansson bara 13 år. Sanders bodde ett antal år i Amerika innan han kom hem till Skaftö. Sanders kom hem 1913 och övertog verksamheten efter brodern Samuel Olsson.
1899 gick Johan Olsson bort.
När Johan Olsson gick bort 1889 så startade samtidigt en epok med Lunneviks Pensionat. De kvarvarande kvinnorna, Maria, Anna och brodern Oskar fick nu ansvaret att sköta transporterna över sundet enligt gårdens skyldighet. 1903 upphörde lagen men släkten Olsson fortsatte och ro folk över sundet.
Klagan på färjedriften från 1913.
Lars-Erik berättar om att det kom in en klagan på färjedriften 1913. Det fanns en person på Skaftö som de vägrade att köra över. Vad Lars-Erik tror så bestämde de själva vilka som fick åka med över sundet. Själva klagan gick vidare och han hoppas att kunna skriva rent dem så han får reda på hela historien.
Första bilen på Skaftö.
Redan 1925 kom första bilen till Skaftö berättar Lars-Erik Johansson. Lars-Erik berättar att de tog över en bil med en fiskebåt samma år eller kanske tidigare. Den fraktades från Ellös till Rågårdsvik. Innan hade det varit bilförbud på Skaftö. I januari 1927 övertog länsstyrelsen färjeförbindelsen. Lars-Erik har sparat den gamla anteckningsboken som hans farfar Sander antecknade i.
I boken kan man se att i maj månad 1927 var det 12 bilar som åkt med. På midsommarafton samma år var det 27 bilar som fraktas över. På midsommarafton 1973 var det 2000 bilar på samma dag. 1925 kostade det 1.50 för bil och 75 öre för hästtransport. För en person kostade det 25 öre att åka över.
1942 fick man tillstånd att ta med SJ-bussar till Skaftö.
1944 förstatligades alla vägar och Lars-Eriks farbror Olof Johansson blev förste färjevakt. 1952 så flyttas färjelägena på både Källviken och Lunnevik berättar Lars-Erik. Det fanns mycket regler på hur färjetrafiken skulle vara. Här är en kungörelse från 1958 på hur den skulle gå till. Det fanns bestämmelser om vem som hade förtur på färjan m.m. Detta finns även idag på Vägverkets färjor berättar Lars-Erik vidare.
1969 började Lars-Erik på färjelinjen.
Lars-Erik började på färjelinjen officiellt 1969 som extra timanställd berättar han, men var med och hjälpte till redan vid 13-års ålder. Han bodde alldeles i närheten och såg när det var stopp på linfärjan och gick då ner och hjälpte till att få igång den.
Turlistor fanns inte på färjorna. Det var först 1972 som detta infördes på alla färjor. Fast linfärjan mellan Källviken och Lunnevik slapp detta p.g.a. att bron skulle byggas inom en snar framtid. Färjan gick bara när det kom bilar eller folk som skulle över. Linjen gick även på nätterna och Lars-Erik berättar att de hade koll på vad Skaftöborna gjorde på nätterna.
När de löste av varandra kunde de berätta för varandra vilka som var ute och for och när de kunde tänkas återkomma. Bosse Einarssons Åkeri hade varje natt vid 02:00 en lastbil som körde från Skaftö berättar Lars-Erik vidare.
När Bohusläningen började utkörningen av tidningar så kom den på morgonkvisten och skulle leverara den på Skaftö vid 02:30 på natten. När Fiskebäckskilsparken fanns så var det väldigt mycket trafik på färjan. När de väl hade kört hem folket från parken så började alla fritidsfiskare att komma till Skaftö som skulle ut och fiska. Det var Skaraborgare, Vänersborgare och andra som kom och skulle ut och fiska. Lars-Erik berättar att de hyrde bl.a. ut båtar och det var det en väldig tillströmning till.
Polis och Ambulans ringde hem till deras privatbostäder. Det fanns inga telefoner på färjan i början så detta var på detta sätt de kunde meddela att de var på väg till Skaftö för att något hade hänt. Var någon hemma i bostaden så sprang de oftast ner till färjan och sa att de fick åka över till Källviken sidan för ambulans eller polis var på väg.
Färjetraditionen inom släkten.
Det blev en lång färjetradition genom Johansson släkten och ett av Skaftös viktigaste kommunikationsmedel. Olle började 1925 och lämnade jobbet 1967 efter 42 år. Karl-Erik började officiellt 1947 och som fortfarande var med när färjan lades ner. Lars-Erik var den sista av fyra generationer att köra den sista turen med färjan.
Dessa personer var några av de som jobbat på färjelinjen mellan Källviken och Lunnevik.
Karl Hermansson tillhör de utomstående som jobbade längst på färjelinjen. I hela 29 år från 1945 till 1974. Arnold Carlsson som var svåger med färjesläkten jobbade hela 19 år på linjen. Harry Ödman 13 år. Nils Pettersson började 1966 och jobbade åtta år på linjen. Bo Einarsson var anställd i två år och Gustav Pettersson i något år. Man har även haft sommarvikarie och extraanställda genom åren.
Det fanns inga namn på färjorna på den tiden.
Jag frågar Lars-Erik om han minns namnen på färjorna de körde på den tiden. Han berättar att det fanns inga namn utan det var nummer på varje färja. På vintern körde de oftast med en färja, men senare på våren kopplades det ihop två färjor och de kunde ta mycket mer fordon över sundet. Man kunde nu ta sexton bilar eller fyra bussar samtidigt.
Vägen flyttades på 30-talet.
Vägen till färjan i Lunnevik flyttades någon gång på 30-talet berättar Lars-Erik. Han visar ett reportage från 1933 från Göteborgsposten. Den gjordes i olika etapper berättar han vidare.
177 var den första färjan Lars-Erik minns.
Jag frågar Lars-Erik om han minns hur många olika färjor som har åkt över sundet? 177 var den första färjan Lars minns. Det fanns även en färja som hette 240 som var en mindre färja som de kopplade ihop med 177. I början på 60-talet byggdes de tre likadana färjor till Bohuslän. Det var bl.a. till Källviken och Smögen berättar Lars-Erik. Det var samma typ av färjor som var 23 meter långa istället för 17 meter men detta gjorde att det var bättre kapacitet under vintern när det bara var en färja.
Färjan byggdes om för att de skulle slippa bullret.
I början var det väldigt bullrigt ombord på färjorna och hörselskydd var inget de använde på den tiden. På sommaren var det varmt i hytten och på vintern var det kallt. Man stod bredvid motorn och det mekaniska spelet och körde. Det var också öppet ut för vajrarnas skull. Det gällde att vara bra klädd minns Lars-Erik. Efter ett antal år byggdes den nya färjan om med en liten hytt bredvid motorhytten och det gjorde att det blev tystare och bättre komfort. Man fick också en gasolkamin för uppvärmning på vinter.
Hur man kallade på färjan i tidig början från Källviken.
I början hade de en tuta på Källvikensidan som de tutade i för att de skulle komma och hämta de som var där. Jag frågar Lars-Erik om det var någon som jäklades på den tiden och tutade i tutan bara för att skoja.
På den tiden var det inte så men han minns en gång när en taxiförare kom körande med sin Plymouth och han hörde den inte och han körde på Lars-Erik mitt i knävecket utan att han hörde att han kom. Han glömmer det aldrig för han blev så rädd berättar han och skrattar. Vid senare år fick de en telefon på Källvikensidan som de kunde ringa och säga att de behövde skjuts över sundet.
På 60-talet ökade trafiken.
På 60-talet ökade trafiken till Skaftö explosivartat. När detta skedde så blev det trafikvakter vid färjan som gjorde luckor så att bussen skulle komma förbi. Lars-Erik visar upp ett brev som är till samtliga vägmästare, biträdande vägmästare och arbetsledare i vägmästareområde 03, 05, 06 och 08 att man inte får lämna manöverhytten för att underhålla sig med passagerarna. Då var det sjöfartsverket som hade gjort en inspektion på någon av färjelederna.
Lite Allmäna Kungörelser från 1967.
Vintern 1969-70.
Efter den svåra isvintern 1969-70 då det var besvärligt för färjan så skaffades det små flottar med en eldriven propeller som gjorde att de skulle bli strömvirvel i vattnet så att det inte blev någon is vid färjlägena. De första som hände när de körde med dem var att strömmen på nästan hela Skaftö gick. Sedan var ankaret till flotten alldeles för svagt så det åkte iväg in i berget och gick sönder. Efter det så kom det med en färja och sänkte ner tyngre förankringar till dessa flottar så de verkligen skulle ligga på plats. Det blev inga stora isvintrar de sista åren för färjan tillägger Lars-Erik.
Köerna vid färjan.
Det bildades långa köer under åren som färjan gick. Lars-Erik berättar om kö tills man svänger av till Vägerödsdalar och nästan till Dragsmark kyrka. Han minns en gång när det var Bohusläningens Sommarflicka i Fiskebäckskilsparken 1972. Lars-Erik var och hämtade någon eller något som skulle till Fiskebäckskilsparken då minns han att kön var jättelång med bilar.
Bommarna vid färjan.
Lars-Erik berättar att de första bommarna drogs upp med rep, men sedan blev det eldrift på bommarna. När de satte ihop två färjor så blev det långt att gå och då fick det radiostyrda bommar som var samma teknik som man styr modellflygplan och kommunikationsradio. Lars-Erik berättar vidare att det var på 27 MHz bandet, så de som hade kommunikationsradio kunde stoppa eller vissla upp bommarna.
Lars-Erik körde sista turen med linfärjan den 28 maj 1974.
Den 28 maj 1974 invigdes Skaftöbron och efter 77 år hade linfärjan mellan Källviken och Lunnevik säkert kört flera varv runt jorden och en lång epok såg sitt slut. Klockan 11:00 skulle bron mellan Skaftö och Dragsmark invigas. Lars-Erik berättar att de skulle köra med en T-Ford över bron på invigningen men bilen ville inte starta. Hur det gick med det och mycket annat får vi kanske höra om en annan gång.
Det blev ett intressant samtal med Lars-Erik och historiken om linfärjan mellan Lunnevik och Källviken. Har du något minne av den så får du gärna maila till mig på glicko.me@gmail.com och berätta din historia så kommer jag att lägga in det på sidan.
Fakta om linjefärjan har jag fått genom artiklar i Bohusläningen som min far Eric ”Eran” Andersson skrivit och efter en intervju med Lars-Erik Johansson som var den sista att köra färjan mellan Lunnevik och Källviken. Färgfotot kommer från Carla Förlaget som jag använder med tillstånd av Leif ”Carla” Andersson. Privatfoto från Lars-Erik Johansson och foto som pappa tagit när han jobbade på tidningen Bohusläningen men också privata foton ur pappas samling. Stort tack till Gösta Alexandersson som hade filmat en snutt från Lunnevik och tack för att jag fick lov att använda den filmen.