Etikett: Bonniers

Idag får ni träffa Ola Lindholm på min blogg. Jag åkte hem till Ola och fick en mycket trevlig pratstund med honom där han bl.a. berättar om sin barnboksdebut som han släpper den 1 mars och där han har valt att lägga bokreleasen hos Hasse Ekbrand på Akademibokhandeln i Lysekil.

Ola Lindholm är född i Lund den 5 november 1970. Han flyttade med familjen till Karlshamn när han var sex år. Efter grundskolan blev det samhällsvetenskaplig linje på Väggaskolan i Karlshamn.

Jag frågar Ola om han redan tidigt var inne på det här med programledare för TV?

– Nej absolut inte, jag hade inte en aning om vad jag ville bli och det vet jag fortfarande inte. Livet är ett äventyr och man får se vad som händer på vägen.

Hur kom du in på det här med TV? 

– 1993 för 23 år sedan kom jag in i TV. Jag bodde på soffan hos en kompis i Stockholm. Han spelade gitarr och sjöng och jag spelade på en tvättbräda. Tvättbrädan var det enda instrument jag kunde spela och hålla takten på. Jag hade långt hår och så spelade vi på krogar runt om i Stockholm. Vi fick tretusen kronor direkt i fickan per kväll. Det var perfekt.

Killen jag sov hos hade en kompis som jobbade med TV. De letade efter någon som skulle vara hallåa på TV 3 mellan några ungdomsprogram på eftermiddagen. De tipsade om den där Blekingen med långt hår och som pratade så konstigt. Jag fick testa detta och fick jobbet.

Hur gick det?

– Jag var värdelös på detta och fick hatbrev hela tiden där de bl.a. skrev ”kasta ut honom”.  Det var hemskt för jag var riktigt värdelös men samtidigt var det roligt att fått ha varit med om detta.

Hur gick du vidare efter hallåandet i TV 3?

– På 90-talet behövde de veejays på ZTV och då började jag där med att presentera musikvideos och hade fortfarande långt hår och var tuff. På den vägen var det och därefter rullade det på.

Sen började du på SVT?

– Ja, kommer man in i branschen så är det svårt att ta sig ur. (Ola skrattar). En kompis till mig hade gått en TV-producentlinje och hon ville göra ett naturprogram för sexåringar. Hon hade lagt upp idén för SVT och fick klartecken att få göra sex stycken program.

Hon ringde mig och frågade om inte jag ville vara programledare. Nja, jag var inte riktigt inne på detta med att bli barnprogramledare. Jag var runt 26 år och tyckte att barnprogramledare skall man inte vara. Jag ville vara tuff och gå före i köerna på Stureplan och det får man inte om man blir barnprogramledare. Hon tjatade och tillslut sa jag ja.

Vi satt på ett möte och vi skulle bestämma vad som skulle vara med i programmet. Vi tittade på ett inslag från ett danskt TV-program där de hade byggt upp en liten miniscen med en ridå. De drog för ridån och där låg det en liten bajs. Sedan presenterade de den där bajsen och sa; ”att den här kommer från kamelen”.

Detta gjorde vi om till ”Gissa bajset”. Det var där på det mötet på SVT det började och jag visste att det skulle bli en succé för det kändes helt rätt. Vi spelade in programmen och redan efter första programmet blev det en supersuccé. ”Myror i brallan ” hette programmet och det sändes för första gången 1999.

Söndagsöppet ihop med Richard Olsson och Lotta Engberg gjorde du år 2000, hur var det?

– Ja, där var det jag och Gorillan som bl.a. gjorde en talkshow för barn. Det var ihop med mina kompisar Lotta Engberg och Richard Olsson som jag gjorde det programmet. Det blev hela femtio program på fyra säsonger.

2002 vinner du en Grammis.

– Ja, det stämmer. Fast jag har varit nominerad en gång tidigare för Myror i brallan skivan. Signaturmelodin skrev jag texten till när jag satt på en buss på väg hem från SVT. Skivan Ola & Gorillan fick vi en Grammis för 2002. Jag har bara sett Grammisen en gång och det var den kvällen vi vann den. Mats som var Gorillan har haft den de senaste tio åren. Jag hoppas att jag snart får hem den till Skaftö.

Vi turnerade i ungefär tre år och det var jag, Mats och min gode vän Oscar. Jag var stjärnan och var konferencier. När jag någon gång fick lite feeling och trodde jag var popstjärna så drog alltid ljudteknikern ner mickrofonen så jag inte hördes.

2004 gjorde du Melodifestivalen och året efter Wild Kids hur var det?

– Jajamensan, det var ett två intensiva år med dels Melodifestivalen och planeringen av Wild Kids. Melodifestivalen hade det året 4.3 miljoner tittare. Jag ligger på tredje eller fjärde plats på någon tittartopp genom tiderna ihop med Charlotte Perrelli och Peter Settman och det är stort.

Vad minns du av Melodifestivalen 2004?

– Melodifestivalen är väldigt speciell och det var väldigt roligt att få göra den. Men det är också ett sammanhang där alla som är inblandade kliver in i en bubbla under sex veckor och tror att de är i det absoluta epicentrumet i världen under de sex veckorna. Det spelar ingen roll om ett tredje världskrig hade brutit ut, ingen i Melodifestivalen hade märkt detta. Det är rätt häftigt att få vara med om det engagemanget men samtidigt är det en väldigt märklig värld.

Kommer du ihåg vem som vann?

– Det var Lena Philipsson med låten ”Det gör ont” och det glömmer jag aldrig. Jag kommer ihåg många roliga saker. När jag hör vinjettmusiken till det årets Melodifestival så ökar pulsen på mig även om det har gått tolv år sedan den var. Den pulsen man får när man vet att det är 4 miljoner tittare och man är i Globen och det är fullsatt och alla skriker för fullt och man vet att fuckar man upp nu då fuckar man upp rejält.

Jag gjorde faktiskt det för i finalen sjöng jag, Peter och Charlotte en sång i inledningen i Globen. Först sjöng Charlotte och sedan Peter och när det var min tur så tappade jag bort texten och fick lalla igenom den. Jag tror inte det var någon som märkte det.

Hur var det att göra Wild Kids?

– Jag var med och startade det och byggde upp det.

Hur kom man på idén till det?

– Jag tror man ville göra ett Robinsson fast för barn. Det är en svensk idé från början och vi var det första landet som gjorde det och sedan är det några länder som gjort det efteråt.

Ingen hade gjort något liknande och första året var vi ute i fem veckor i skogen. Det spelades in på Kolmården i Norrköping. Det var sex ungar som började med hela äventyret och de var i skogen i fem veckor utan sina föräldrar och vi hade ansvaret för dem.

Jag minns att vi stod på första inspelningsdagen och det kom helikoptrar som de skulle åka med. Det fanns även sjöflyg och det var en stor inspelningsplats med hela sjuttio personer som jobbade med produktionen. Jag och producenten Joel tittade på varandra och sa att; ”tänk om barnen vill åka hem imorgon, va fan har vi gjort vi kan inte skicka ut sex ungar i skogen utan sina föräldrar i fem veckor, är vi helt dumma i huvudet. Tänk om de blir mörkrädda och säger att de vill åka hem”.

Produktionen kostade över tio miljoner kronor och vad skulle hända då om de inte ville vara kvar. Det gick helt fantastiskt och allt gick perfekt och blev en av de största barnserie-succéerna någonsin i Sverige. På den tiden sändes det på SVT 1 på fredagkvällarna och vi hade miljonpublik.

Hände det något roligt under inspelningarna av Wild Kids?

– Det hände hur mycket som helst. Jag minns ett speciellt tillfälle när Bert Karlsson var med och ungarna verkligen älskade Bert. De puttade honom i vattnet och han blev så stressad att han höll på att drunkna. Vi drog upp honom på flotten och allt gick bra.

Sen blev du chefredaktör för Kamratposten hur kom det sig?

– Jag blev headhuntad, för Bonnier hade letat efter någon runt om i Sverige som de trodde kunde sätta lite ljus på Kamratposten och kanske modernisera den lite och se till att fler ville prenumerera på den. De tjänade inga pengar på den när jag kom dit men det var min uppgift att den skulle gå med vinst. Jag jobbade där i fem år och lyckades ganska väl med den. Det var väldigt roligt. Kamratposten startade 1892 och är världens äldsta barntidning.

Sedan började du jobba med Sean Banan?

– Det stämmer. Chefen på Sony Music ringde och ville att jag skulle hjälpa Sean med texter till nya låtar till en platta. Jag tackade ja och vi började sammarbeta. Sen blev det Melodifestivalen där jag skrev texten till ”Copacabanana” och även regisserade hela showen till numret i Melodifestivalen.

Sean säger alltid att vi jobbar mot varandra än med varandra. Först skriver jag en text som jag tycker är bra och sedan förstör han den. Tillslut så enas vi.

Hur var det att vara tillbaka i Melodifestivalen?

– Det var roligt att vara där som upphovsman. Samtidigt gjorde jag det för jag fick chansen att göra den galnaste showen som Melodifestivalen någonsin har sett. Sen så fick jag med tvillingarna Tommy och Roger Fransson från Lysekil och det var jättekul. Vi träffades på en fika på Jönssons Katt i Lysekil och jag berättade vad de skulle göra. De tackade ja och var supermodiga.

Blir det något mer samarbete med Sean?

– Ja, det kommer nya häftiga saker framöver med Sean. Vad det är kan jag tyvärr inte säga idag.

Vad gör du idag?

– Dels så har jag jobbat en del med SVT och förra året producerade jag två helkvällar. En med Tomas Ledin och en med Lisa Nilsson som sändes i SVT. Jag har jobbat med Nobelfesten och sändningarna med bl.a. Kattis Ahlström. Det var roligt att få jobba med Kattis och kliva tillbaka in i rutan igen. Jag har även suttit och jobbat med utvecklingen vilket betyder att man hittar på nya TV-program.

Du kommer att släppa din bokdebut den 1 mars. Hur kom du på den idén?

– Jag har alltid vetat att jag förr eller senare kommer att skriva en bok. Jag har så många historier i huvudet och det har jag haft sedan jag var fem år. För att kunna skriva böcker så behöver man ha någon sorts tid och lugn i kroppen som jag aldrig tidigare har haft, men som jag fick när jag flyttade till Bohuslän.

Man blir lite äldre och man har inte lika bråttom längre och helt plötsligt sitter man där och har både tid, kraft, ork och förmåga att skriva och då gjorde jag det. När jag väl var färdig så skickade jag in manuset till boken och Bonniers sa att det var kanon och den ger vi ut.

Det blev en barnbok.

– Ja, det blev en barnbok som heter ”Drömfångaren odjuret vaknar”. Jag håller redan med på en uppföljare till den. Det är en tvådelad historia så det blir två böcker. Den första boken släpps 1 mars och den andra kommer lagom till bokmässan i Göteborg i höst. Så just nu har jag fullt upp med skrivandet.

Kan du berätta lite om vad boken handlar om?

– Det är en äventyrsberättelse som handlar om en liten pojke som har haft det tufft i livet där föräldrarna dog i en bilolycka och han bodde i ett fosterhem där han blir slagen. Han blir inlåst i ett litet rum i källaren och en natt drömmer han om ett fruktansvärt odjur. När han vaknar inser han att odjuret har kommit till liv genom hans drömmar och han ser en enorm man som slåss mot odjuret utanför huset där han bor. Då bestämmer han sig från att fly från odjuret och sin fosterfamilj.

Sen träffar han på en mycket märklig familj som heter Angel. I den familjen finns det en flicka i hans egen ålder och en enorm man som är pappan i familjen. Den familjen visar sig vara drömdjursfångare i den 21:a generationen. De har fångat in drömdjur som barn har drömt fram genom århundraden för att skydda dem och de har samlat alla dess drömdjur på en mycket hemlig ö långt ute på en ocean, och där börjar äventyret.

bokreleasen blir i Lysekil hos Hasse Ekbrand på Akademibokhandeln. Hur kommer det sig?

– Jag satt på Bonniers förlag och vi hade ett stort möte. Vi började diskutera om ett releaseparty och funderade på var det skulle vara någonstans. Då sa jag att det skall vi ha i Lysekil. Jag har inte frågat honom ännu men det finns en härlig man där som driver en bokhandel och som är en riktig eldsjäl.

Jag frågade Hasse om de ville vara värdar för min releasefest och de var de vänliga nog att ställa upp på. Det tyckte jag var jättetrevligt. Lördagen den 12 mars kl. 11:00 blir det stor releasefest på Akademibokhandeln i Lysekil.

Hur kom det sig att du flyttade till Skaftö?

– Min sambo Lotta och hennes syster äger Hannas i Hamnen i Grundsund och Ladan på Östersidan. Sedan är svärmor och svärfar här väldigt mycket. Vi levde ett extremt hektiskt liv i Stockholm och jobbade otroligt mycket. Vi hade en femårig son som vi kände att vi ville tillbringa mer tid med och ville även ha det lugnare och skönare. Samtidigt ville vi att han skulle få vara nära dem som älskar honom mest.

Jag älskar Skaftö och har varit här på somrarna under många år. Sen så fick vi tips om ett ställe och det fick vi köpa.

Som sista fråga ber jag Ola beskriva Skaftö med några få ord.

– Mirakeleön säger många och det är verkligen en mirakelö. För mig är Skaftö att verkligen bo på landet men samtidigt får den här ön så otroligt mycket influenser utifrån eftersom det är så mycket sommargäster här. Det är så stor del av kulturen på ön vilket jag tycker märks och det känns inte som man har flyttat till en håla någonstans i Sverige. Det känns fortfarande som man befinner sig i världen fastän man bor på ett litet ställe. Det är det viktigaste förutom att det är så ofantligt vackert här på Skaftö.

Stort tack Ola för intervjun och lycka till med bok och allt annat. Här kan ni följa Ola på Facebook.