Idag får ni följa med långt in i Hälsingeskogarna till något som heter Fluren och som är en idyll i skogen.

Fluren på Skogen.

Ibland får man vara med om saker som man inte trodde att det fanns. Förra året var jag i Järvsö och då tog kompisen med mig på en tur långt in i Bollnässkogarna och helst plötsligt kom vi till en idyll i skogen som jag aldrig tidigare upplevt. I denna skog låg det ett litet samhälle med olika byggnader.

CI2A4464.jpg

Väl där i Fluren på skogen så passade jag på att ta lite foton. Min dröm var efter det att få komma tillbaka till detta fantastiska ställe och få gå en rundvandring i byn.

Jag tog kontakt med Katarina Wådell som tillsammans med bl.a. sin man Tor Wådell har byggt upp denna fantastiska by och som samtidigt tagit hand om och för historien om Fluren vidare.
I augusti när jag var och hälsade på vänner i Järvsö så hade jag bestämt träff med Katarina Wådell för ett besök hos dem. Fluren ligger några mil in i skogen och man kan tyckas att man kör och kör på dessa grusvägar, men till slut så kommer man fram.

Det regnade när jag steg ur bilen vid Fluren. Men regnet gjorde inte så mycket förutom att kameran blev lite blöt och att det kom lite regn på linsen. Jag var äntligen här igen och skulle få se detta jag väntat ett helt år på att få se igen och då även få gå in i byggnaderna.

Jag promenerar upp till ett av husen och knackar på och Tor Wådell öppnar och hälsar mig välkommen. Han ber mig komma in och ropar på sin fru Katarina som kommer och tar hand om mig.

Fluren består av privata fastigheter och är normalt inte öppet för besök.

Vi sätter oss vid ett bord och Katarina berättar att de har visningar av Fluren där de några gånger varje sommar tar emot några busslaster som vill komma och se på Fluren.

De har även något som heter ”Skogens Dag” på Fluren där de då öppnar upp för allmänheten som får komma och titta. 2010 instiftade de även Flurens Kulturpris.
Katarina berättar vidare att Fluren består av privata fastigheter och är normalt inte öppet för besök. Men de kan under begränsad omfattning, mot förbeställning, ta emot grupper under sommaren.

De arrangerar även tvådagars kultur-och upplevelseresor till Hälsingland och Fluren med middag med musikunderhållning i Flurgaraget och övernattning på Harsagården.
Framtidsplanerna för Fluren är bl.a. att bygga en skola. Efter en stunds trevligt samtal så ger vi oss ut i regnet och Katarina visar mig runt på Fluren.

Historik om Fluren.

Lite historik om Fluren: Från en start år 1647 som ett enkelt gästgiveri utvecklades Fluren till en liten by med bostadshus, såg, kvarn, trösklada, skola och handelsbod. Vid slutet av 1800-talet fanns där ett 80-tal invånare. Sedan 1860 fanns det en skola med en lärarinna och 5-15 elever. Fluren blev en industriort 1920. Då byggdes en riktig ångsåg vid tjärnen. Den kom att vara i drift under 25 år – dock inte varje år, för sågen kördes bara när man kunde få avsättning för trävarorna.

De somrar då sågen var i drift, kunde den ha ett 30-tal anställda. Sedan Simeåsågen brunnit 1936 var Flursågen Underviks sockens största industri. Och det var många som arbetade i skogen med huggning och körning. 1927 kom bilväg till Fluren. Det var byns storhetstid.

Sen lades skolan ner 1939. Sågen stängde 1945. Byn avfolkades. Hästtransporter och bilar åkte byn förbi. Många hus blev fritidshus – vilade på vintern och levde upp på sommaren. Andra hus blev öde och förföll. Åkrarna och täkterna växte igen. Men på 1990-talet vände det igen. Befintliga hus började renoveras. Nya hus byggdes.

Gamla miljöer återuppstod. I dag bevarar vi historiken och traditionerna. Täkterna slås. Tjärnen hålls öppen. Byn är åter bebodd. Invånarantalet ökar. Fluren har nu fyra bofasta invånare. Och på sommaren syns folk i alla stugor.

Källa: http://www.fluren.se/b-historik.html

Smedjan.

Vi går först till smedjan. Här berättar Katarina bl.a. att på Skogens Dag så har de en kille som står i smedjan och jobbar. 2009 invigdes Smedjan.

CI2A4471.jpg
Smedjan.

ci2a1075

ci2a1078

Bagarstugan.

Nedanför smedjan ligger bagarstugan, vävstugan och kvarnen. 2002 byggdes bagarstugan med en bakugn. Den är ritat efter äldre förlagor.

ci2a1130
Bagarstugan ligger till vänster.

ci2a1079

ci2a1080

Vävstugan.

Katarina visar mig in i vävstugan som var klar 2003. Denna byggnad kallas för Härbre eller stolpbod. Det finns två vävstolar varav en är tillverkad av Tallåsens Vävstolsfabrik.
Foto vävstugan.

CI2A1094.jpg
Vävstugan.

ci2a1083

ci2a1085

ci2a1086
På andra våningen står vävstolarna.

Kvarnen.

Vi går vidare till kvarnen som vars ursprung är från Rosseån. Den är från slutet av 1800-talet och förvärvades år 1999. Den flyttades till Fluren där den renoverades och monterades upp. Den har ett helt fungerande maskineri och 2001 invigdes den. I kvarnen kan man se namn som besökare har skrivit på väggarna.

Inne i kvarnen.

Flurgaraget.

Nu går vi vidare och går ner till Flurgaraget med handelsboden, vattenfabriken och skomakeriet på Fluren. Katarina berättar att på 30-talet hade man en butik här på Fluren. Boddisken kommer från Hedins gamla affär här på Fluren. Byggnaden uppfördes 2005.

CI2A4488.jpg

ci2a1156

CI2A1158.jpg

CI2A1159.jpg

Inne i butiken har de saker från Järvsö Vattenfabrik där de tillverkade läskedrycker. I varje socken skulle det finnas en vattenfabrik som tillverkade läsk. På Fluren har de hela linjen som fanns i Järvsö. Från det att de rengjorde flaskorna tills de fyller på essenser på flaskorna och tills de satte på korkarna.

ci2a1168

ci2a1165

ci2a1166

ci2a1167

CI2A1170.jpg

ci2a1174

Nu kommer vi in i Flurgaraget och där står ett antal äldre ekipage av bilar. Bilarna har de köpt in och alla går att köra. Det finns även några olika motorcyklar. Under tiden vi går runt så berättar Katarina historik om det mesta som finns på Fluren. Katarina har besökt folk och bett dem ta fram gamla foton från området som finns bevarade och de har de hjälpt till med. Det finns massor av historik som folk bidraget med.

ci2a1176
T-Ford Touring från 1926
ci2a1180
Packard Six Touring Sedan 1938.
ci2a1182
T-Ford 1925 med flak och försäljningsbox.

CI2A1185.jpg

Shellmacken.

Bredvid Flurgaraget står det en mack som tidigare haft en plats vid gamla riks-13 vid Furuvik och som kom till Fluren 2005.

CI2A4490.jpg

Kolarkojan.

Vi går ut igen och passerar Kolarkojan som revs på 60-talet men som byggdes upp igen 2003.

CI2A4478.jpg

CI2A1199.jpg

Verkstad med Järnhandel och Biograf.

ci2a4481

ci2a1234

Katarina visar mig in i en stor byggnad där det finns både en Järn & Diversehandel och där står mer bilar och ovanpå ligger det en biograf. Det första jag möts av är en äldre modell av dåvarande Televerkets bilar. Katarina berättar att Tekniska museet i Stockholm valde att sälja ut lite saker.

ci2a1215

ci2a1218

Den är helrenoverad både av Volvo- och Televerket. Den gick ut på anbud och den hamnade här på Fluren. Katarina berättar att de var nog inte högst i budgivningen men de hade den bästa idén hur den skulle visas upp. Bilen är från 1966 och har varit placerad i Borlänge och rullat i Dalarna.

ci2a1219

Bredvid Televerkets bil står det en Volvo PV 444 från 1947.

CI2A1207.jpg

Bredvid PV 444 står en Buick Super Eight från samma år som Volvo PV 444.

CI2A1210.jpg

CI2A1211.jpg

Egen biograf.

Nu går vi en trappa upp. På Fluren finns en bio med 700 stycken pilsnerfilmer. Tors kusin var fascinerad av det och samlade på dessa. De har 700 stycken och totalt gjordes det 900 stycken berättar Katarina. Biografstolarna är från Kilafors. På Skogens Dag är det biografvisning och det händer ibland att Katarina och de andra kanske tar en biostund när lusten faller på.

CI2A1221.jpg

ci2a1225

ci2a1224

Gulfmack.

Gulfmacken med servicehall och smörjgrop invigdes på Skogens Dag 2012. Inne i Gulfmacken står en Volvo PV 144 från 1971. Bilen ägdes från början av Katarinas far och har sedan gått vidare inom släkten. 2013 genomgick den en totalrenovering berättar Katarina.

CI2A4482.jpg

ci2a1236

ci2a1239

Linskäkten.

2014 kom den sista byggnaden till Fluren. Den innehåller bl.a. en linskäkt, kvarn och en spånspänt. Timmerladan är den senaste kulturbyggnaden som flyttades till Fluren. Här finns grannbyns första slåttermaskin, en skördetröska, gamla plogar och en solomotor – spännande saker som användes i jordbruket för 100 år sedan.

ci2a1265

ci2a1259

Vilken fantastisk rundvandring jag fick på Fluren. Det är inte lätt att smälta alla intryck man får av att se detta och höra allt historiskt som Katarina berättade under visningen. Stort tack till Katarina och Tor Wådell för att jag fick komma och besöka er. Ni som vill läsa mer om Fluren kan göra det på deras hemsida som det ligger en länk till här under.

Fluren.se

Idag får ni träffa gitarristen, kompositören och sångförfattaren Clas Yngström på min blogg.

Clas berättar bl.a. om året när han jobbade som musiklärare på Gullmarsskolan här i Lysekil och mycket annat kul som han varit med om.

12H13985-2
Clas Yngström. Foto: Heléne Sjöstrand.

Clas Yngström är född i Borlänge 1952. Jag frågar Clas hur det kom sig att han kom in på detta med musiken?

– Jo, min bror sa att jag lärde mig spela skivor innan jag kunde gå. Morsan sjöng och hela släkten bakåt har haft musiken som hobby. Min mormor var pianist på stumfilmsbiografen i Falun. Varje jul och påsk när släkten träffades så sjöng vi. 1962 fick jag min första egna gitarr som var en ljusblå Hagström Kent av farsan i julklapp. Innan dess så spelade jag på morsans Levin.

Vilka hade du som favoriter när du växte upp?

– Mina favoriter var instrumentalgruppen Spotnicks med Bosse Winberg, The Shadows med Hank Marvin och The Ventures. Jag plockade ut musiken på gehör och lärde mig de olika melodierna.

Sedan startade jag ett band med en kille som gick i tvåan som hette Pierre Swärd. De vuxna kallades oss för The Kids. Sen körde vi i lite olika band.Pierre spelade på den den tiden gitarr, men är numer en orgelfantom och vi har lirat ihop i 52 år och spelar fortfarande ihop då och då.

Gick du i någon musikskola under uppväxten?

– Nej ingenting sådant. Det fanns ingenting som jag ville lära mig i musikskolan. Det var tanter som slog en på fingrarna och någon farbror som luktade konstigt som ville att man skulle spela ”Liten fingervisa” och det var inte min grej. Jag ville spela elgitarr och lira rock ´n roll.

Däremot så gick jag till folkparken med min bror och såg Spotnicks, Shadows och oftast alla band och artister som kom till parken. Jag såg The Violents som kompade Jerry Willams. Jerry fick en bas i skallen halvvägs igenom uppträdandet och jag blev så tacksam för jag ville inte höra Jerry utan jag var där för att höra The Violents. De hade en fruktansvärt bra gitarrist som hette Hasse Rosén,  jag såg dem i Hunneboparken, tror det var sommaren -63.

Gick du på något gymnasie?

– Morsan ville att jag skulle göra det men jag skolkade för det mesta för jag ville hålla på med musiken. Antingen var man hemma hos någon kompis och lyssnade på plattor eller så var man inne i någon skivaffär och lyssnade på skivor där. Det var tidigt 70-tal och vi lyssnade bl.a. på Allman Brothers, Chicago, Hendrix, The Who, Clapton och Rolling Stones. Sedan blev det jazz fusion för hela slanten. Jazzen hölls sig till punken kom och då tyckte jag det blev kul med rock ‘n roll igen. Jag gick aldrig klart gymnasiet men läste in det vid ett senare tillfälle.

När gav du dig ut på din första turné?

– Första riksturnén var nog 1971 och då bodde jag i Göteborg. Min bror hade flyttat dit efter gymnasiet och jag hängde på fem år senare, det var problem med att få gig i Dalarna. Det blev kanske två spelningar per år där. I Göteborg hägrade spelningarna och musiklivet. Bl.a så spelade vi i Hagahuset. Jag och Juris ”Jocke”Salmins från Motvind och en annan gitarrist Peter, jag minns inte efternamnet men vi lirade där i källaren. Vi höll till i källaren där och lirade med olika band.

Vi hade en grupp ihop med trummisen i Älgarnas Trädgård Dennis Lund som tyvärr inte finns i livet idag. Vi spelade jämt och där träffade jag även en basist som heter Nikke Ström. Alla samlades i Haga och det var lite som Christiania i Danmark.

Jag var ute och spelade och jammade på olika klubbar mest varje kväll och jobbade samtidigt med att vikariera på olika musikskolejobb i Göteborg. Oftast blev det i grundskolan.

1974 börjar du jobba på Gullmarsskolan i Lysekil hur kom det sig?

– Min svägerska jobbade som bildlärare i Lysekil och tipsade om detta. Jag och min blivande fru fick hyra ett hus i Lysekil för 100 kronor i månaden så det var bara att slå till. Det var skitkul.

Vad minns du av det jobbet?

– Jag hade jättekul. Det är så fint där uppe i Lysekil med omnejd. Jag älskar västkusten och Bohuslän. Jag minns mest de personerna jag hade i skolan och det var bl.a. Leif ”Elo” Johansson och Claes Lindberg. De var två trevliga killar. De hade haft en äldre musiklärare som hade pratat om dynamik och annat. När jag kom in så hoppade de ut genom fönstret. Elo var riktigt duktig på musik och gick från en tvåa till en fyra i betyg. Vi hade mycket roligt ihop.

Jag var inte så mycket äldre än dem så det var riktigt roligt. Jag minns att Nationalteatern släppte skivan ”Livet är en fest” och då jobbade jag med förhållandet med text kontra musik med niorna. Det blev ramaskri bland vissa föräldrar.

Det blev förhör med skolledningen från Uddevalla. Det var någon utifrån öarna som tyckte att det var ogudaktigt. Med låttexten ”Fredagskvällen bubblar i blodet och man är kåt” så hade skolledaren strukit under detta fyra gånger. Jag hade med mig läroplanen och visade bl.a. hur man kan använda musiken i politiska syften. Man använder sig av musiken för att föra ut ett budskap på olika sätt.

Jag hade även ett gäng med elever från Texas vars föräldrar jobbade på Scanraff (Preemraff). De var riktigt roliga. De var väldigt hårt hållna men vi hade riktigt kul på kvällarna när vi drog ner rullgardinerna och spelade ZZ-Top.

Spelade du något när du var här i Lysekil?

– Ja, jag hade Soffgruppen , en instrumental kvartett med bl.a. Pierre Swärd och vi turnerade runt omkring på jazzklubbar och musikföreningar.

Hur länge var du i Lysekil?

– Ett tag efter det så slutade jag för jag fick jobb på musikhögskolan i Göteborg. Dessutom fick jag ett er med att spela med en av mina svenska pianistfavoriter som heter Lars Jansson. Med kom också en jazztrummisen Albert Heath från New York som bodde i Göteborg. Det kändes lite som jag svek mina elever på Gullmarsskolan i Lysekil men det var en mycket rolig tid i Lysekil. 1980 var jag tillbaka i Lysekil i ett källarbandsprojekt och då bodde vi på Pub Lokus. Vi stod på knä och spelade flipperspel på kvällarna och drack starköl.

1978 startade Sky High. Hur kom det sig?

– Jag bodde i Göteborg och mina gamla kompisar från Dalarna brukade komma ner och dricka bärs och partaja en gång varje säsong. Mitt jobb var att fixa gig så de skulle ha råd att komma ner. Vi kallade oss för Yngves Orkester och körde lite dansbandsfejk. Vi brukade alltid börja med Trio me´ Bumbas gamla dänga”Man skall leva för varandra” och efter halva låten så drog vi järnet med ”I’m Going Down” I Beck Bogert & Appice stuk och efter det var det låtar från Hendrix, Bluesbreakers m.m. Vi spelade vi ofta där punkband spelade.

På musikklubben Errols i Göteborg där uppstod Sky High hösten 1978. I en paus när Yngves Orkester spelade där ville en av bandmedlemmarna (som hade en träff med en brud och ville umgås lite), att vi skulle köra som en trio och föreslog att vi skulle köra lite Hendrix och det tog hus i helvete. Vi var även i Stockholm och spelade och där tog det också hus i helvete.

Efter att vi, våren 1979,  gjort radioprogrammet Tonkraft så hade vi helt plötsligt 150 gig inbokade. Vi spelade in programmet på Bill Öhrströms musikklubb, Mariahissen i Stockholm. 1980 så kom vi till det vägskälet att vi var tvungna att välja för vi hade över 200 spelningar på ett år. Skulle vi satsa på Sky High och ge det en chans var frågan. Jag hoppade av musikhögskolan och vi sa upp oss från våra jobb och studier.

Vi gjorde en platta och var nere i Holland och spelade på en minnesgala för Hendrix och gjorde stor succé och fick stora rubriker i den Brittiska tidningen Melody Makers. Vi spelade även med Mitch Mitchell som var Hendrix trummis. Vid starten av Sky High hade vi inga tankar om att det skulle bli så stort som det blev med gruppen.

SKY HIGH 1 besk
Sky High Foto: Hasse Eriksson.

Hur kom namnet Sky High till?

– Det tog jag helt enkelt från en Jimi Hendrix bootleg. Det är en inspelning från The Scene i New York och från ett jam med bl.a. Jim Morrison och Johnny Winter m.m.

 

1988 släpper du din första solsoplatta, kan du berätta lite om den?

– Ja, 1988 i San Fransisco spelade jag in ”Have Guitar, Will Travel”. Sky High hade splittras på hösten och det var trist med Louise Hoffsten bråket och alla var trötta och det hade gått i stå kan man säga.

Jag hade bokat in en inspelning med Sky High i The Tubes studio i San Fransisco och ringde min kompis Prairie Prince ( trummis i The Tubes m.m. ) och sa att detta spricker för jag har inget band. Prairie säger till mig att kom över du så kör vi. Jag fixar basisten Ross Valory från Journey, på munspel och slagverk blev det Norton Buffalo från Steve Miller Band och på keyboards medverkade Tim Goreman som spelat med Elton John, Stones och The Who m.m.

Jag åkte över och tittade på studion och träffade den legendariske producenten Andy Johns. Jag lånade pengar i banken och åkte över men på grund av vissa saker så gav jag Andy sparken. Men det blev en platta tack vare att de andra var väldigt stöttande. Skivan sålde väldigt bra och jag tror aldrig jag tjänat så mycket på en platta som den. Det beror mycket på att jag då startade ett eget bolag och pengarna gick till mig istället för ett skivbolag.

Du har många strängar på din lyra och även gjort filmmusik under din karriär. Du gjorde filmusik till filmen ”Jägarna” 1996. Hur kom det sig? 

– Efter som vi spelat så mycket så ringde regissören och sa att de ville ha lite bra musik. Över 800 000 såg filmen det första halvåret. Sedan har det blivit någon mer film.

Jag har läst att du är ambassadör för Hagström gitarrer?

– Ja, det är jag. Vi har ett museum  i Falun ( Dalarnas Museum ) där vi försöker bygga en permanent utställning. Det finns, redan nu, en ganska fin utställning där och man kan där se mej dema sex olika Hagströmgitarrer – enbart sådana byggda i Älvdalen, naturligtvis!

Du har även fått fina utmärkelser av organisationen Blues Hall of Fame?

– 2012 blev jag utsedd till ”Master Blues Artist” av organisationen och 2014 blev jag utnämnd till ”Legendary Blues Artist” och det är stort.  Vidare fick jag Faluns Kulturpris 2015 och det var också kul.

Foto: Heléne Sjöstrand.
Foto: Heléne Sjöstrand.

 

Idag bor Clas mellan Borlänge och Falun. När flyttade ni hem igen?

– Redan 1983 flyttade vi från Göteborg och då skulle jag lägga av med musiken. Men samtidigt skrev jag låten ”I ain´t beggin” som tack vare ZZ-Top blev en superhit. Vi spelade på samma ställe som dem i Norge dagen innan ZZ-Top skulle spela. Allting gick snett. Brandkåren fick komma och jag tror det bara var 75 personer som såg oss. Vi var riktigt deppiga. Produktionsbolaget kom och sa att vi har ZZ-Top imorgon så om ni stannar kvar så bjuder vi på hotell så får ni lite kul i alla fall.

Jag träffade Gibbons och drog honom i skägget och gav honom vår musik. Det ledde till att vi fick en jättefin rockvideo till låten som visades på MTV och Music Box och andra kanaler. Det blev en jättehit i Sverige och det var riktigt roligt.

Billy Gibbons har jag hållit kontakten med och har bjudit honom på surströmming i Stockholm och vi träffades när jag var i Houston.

År 2018 är det 40 år sedan Sky High bildades och ni turnerar fortfarande?

– I mitten på 80-talet hade vi ett rejält break som jag sa tidigare och det har varit lite olika bandmedlemmar under åren och jag är den enda som genomgående varit med hela tiden.

Höjdpunkten var 1985 och förra året gjorde samma gäng en ny platta men namnet ”Stone & Gravel och det var riktigt roligt. Vi har fått någon slags sjätte andning och det känns jättebra.

Jag ser att ni skall till Vänersborg och Uddevalla och spela?

– Ja, vi skall till västkusten och även till Göteborg i en annan konstellation.

 Har du någon kontakt med västkusten idag?

– Det är klart, jag älskar Bohuslän och speciellt från Tjörn och uppåt.

Var du här och spelade på Havsbadet när Totta Näslund och gänget drev det?

– Jag var kompis med Totta och vi hade ett kollektiv i Göteborg med ett par av de som ingick i gruppen Nynningen. Totta brukade alltid komma på festerna och sjunga Dylan låtar. Nikke Ström som jag åkte med på turne´1971 var en av nyckelmännen där i Lysekil.

Yngstrom
Clas på Havsbadet i Lysekil och i bakgrunden syns Lasse Wellander. Foto: Lennart Hård.

Jag spelade även på Jazz och Bluesfestivalen när Benny Engels hade den. Bluesföreningen Ernst har jag också lirat för i Lysekil och på Sjökanten har jag lirat med några kompisar.

Om man sammanfattar allt du har gjort under alla dessa år vad är det roligaste?

– Jag tycker allt är det roligaste. Att få spela musik och träffa människorna man spelar för. Det är möten med alla människor man träffar som artister och andra. Musiken är ett liv för mig och inte enbart ett jobb.

Som sista sak ber jag Clas att beskriva Lysekil med några få ord.

– Gullmarns pärla.

Stort tack Clas för att du tog dig tid. Hoppas vi ses i Lysekil vad det lider och lycka till i framtiden.

Alla foton i reportaget använder jag med tillstånd av Clas.

Tack till Lennart Hård för fotot från Havsbadet.

Idag får ni träffa Berith Larsson som är en av de få som tillverkar hattar i Sverige.

Idag får ni följa med och träffa en hattmakerska på bloggen och det är inte vilket hattmakerska som helst utan Lysekils egen hattmakerska Berith Larsson. Idag finns det bara åtta stycken hattaffärer i Sverige och en av dem ligger i Lysekils kommun.

Född i Borlänge. 

`HattBerith´ som hon kallas för är född 1951 och uppvuxen i Borlänge där hon gick i skolan innan hon som 18-åring flyttade till Stockholm och arbetade som barnflicka i ett år. Läste sedan in 3:e gymnasieåret på folkhögskola och  utbildade sig därefter till förskollärare. Bodde och arbetade i Stockholm i flera år och flyttade sedan med familjen till Gävle.

IMG_0519
Berith Larsson.

Hon jobbade som förskollärare, men sedan hon skadat ryggen behövde hon omskola hon sig. Modistyrket kom upp när hon gjorde ett test, och hon tänkte att jag testar det och ser hur det går. Under tiden hon hade jobbat som förskollärare hade hon målat akvareller, minimålningar och gjort egendesignade tittskåp och deltog på flera olika hantverksmässor i flera år. Hattintresset tog över för Berith som såg hattar överallt, berättar hon och skrattar. När någon i familjen ropade att det var hattar när de såg på Tv så kom Berith springande och tittade och skissade.

 

Läste på ”Tillskärarakademin” i Stockholm.

1993 kom hon in på `grundutbildning i hattsömnad´ på ”Tillskärarakademin”i Stockholm det blev det 3 terminer. Hon bor i Gävle och pendlar till Stockholm under denna tid. Hon berättar vidare att hon hoppade av i Uppsala på vägen hem efter att hon gått på kursen i Stockholm och gick nu även en kvällskurs i Uppsala hos en annan modist. Eftersom det blev kortkurser för att bli ”Modist” så försökte hon få tag på så många modister som möjligt för att gå i lära hos dem. Hon berättar vidare att hon lärde sig mycket som hon kunde vidareutveckla till sin egen stil.

IMG_0507Berith visar en träskalle/hattstock och en brättstock /en platt träform som man gör brättet på. Hon formar filtstommar med blöt presstrasa och strykjärn till hattkullar och brätten som sedan sys ihop för hand och dekoreras . Efter ett antal dagar så blir det tillslut en hatt berättar hon.

 

Öppnar ateljé i Gävle.

1995 öppnar hon affär och ateljé i Gävle. Stock & Sten – Hatt & Diversehandel blev namnet. Där producerade hon hattar, köpte in varor och hade även då recycling som var ett ganska nytt fenomen i Sverige. Butiken i Gävle var ganska unik och den såg inte ut som andra butiker. Hon gjorde även tittskåp som blev väldigt populärt. 1999 var hon tvungen att stänga affären när hennes mamma, som bodde i Dalarna,blev sjuk. Hon gjorde sig av med butiken hyrde en mindre lokal som ateljé och började vikariera som lärare . Hon kombinerar nu hattillverkning och lärarjobb igen. Istället för butiken i Gävle hyr hon och 5 andra kvinnliga en designerslokal i Christina Schollins butik i Gamla Stan i Stockholm. Där jobbade de var femte vecka och hjälptes åt att sälja åt varandra. När hon inte var i Stockholm så jobbade hon extra som lärare i Gävle och tillverkade även nya hattar. I ungefär ett år höll de på med detta tills Christina behövde lokalen själv.

 

 Hyr hus i Lysekil.

2001 hyrde hon och familjen ett hus i Gamlestan här i Lysekil. Hon kände direkt att här vill hon bo. 2003 letade de boende här i Lysekil, och i december 2003 går flyttlasset från Gävle till en lägenhet på Kungsgatan . I januari 2004 började hon jobba på en förskola här i Lysekil.

IMG_0510

På Kungsgatan fick hon hyra gårdshuset som ateljé där hon tillverkar hattar och mössor. Hon lämnade en del av mössorna till Havsnålen som låg på Kungsgatan i Lysekil och var medlem där ett par år. Efter ett tag kände hon att hon ville en egen lokal och till slut lyckades hon hitta en. Nu 2015 är det 8-års jubileum för HattBerith. Berith berättar att hon sålt fler hattar och mössor här i Lysekil än hon gjorde i Stockholm och Gävle. Hon har i princip kunder från hela världen, och berättar om en kund som ringde och frågade var hon höll till någonstans på Kungsgatan för hon vill göra ett besök och beställa en stor festhatt, hon trodde att butiken låg på Kungsgatan i Stockholm, när den i själva verket låg i Lysekil. Berith fick måtten , gjorde klar hatten, skickade den och hon blev jättenöjd berättar Berith.

Mösshatten är den som är populärast under hösten och vintern.

Mösshatten är den som är populärast under denna årstid om man fryser om öronen. När det är fest är det coiffer / en liten hatt mera som en hårdekor, som gäller eller en vidbrättad bananfiberhatt.  Hon sydde dotterns brudhatt, en vit coiffe med flor och pärlor, som även fotograferades och kom med i en bröllopstidning inför en bröllopsmässa på Grand i Stockholm.

IMG_0515

 

Har haft egna utställningar av sina hattar. 

Berith har också haft några egna utställningar i bl.a. i Älvängen på ”Repslagarmuseet”. Berith tror att det är närmare tusen hattar hon gjort genom åren. Hon deltog i hattparaden på Skansen och vann pris för en coiffe med piggsvinspiggar på . Skärgårdshatten – med öar hus och flygande måsar är en hatt som väcker uppmärksamhet. Berith håller gärna föredrag om sina hattar och yrket hon utför. Falu kommun gjorde en skolfilm och då fick hon beställning på hattar som skulle vara med i filmen om Falu koppargruva. Det var en rolig utmaning att göra dem så tidstypiska som möjligt berättar hon.

IMG_0543
Berith i olika hattkreationer.

IMG_0550

IMG_3847
Berith med hatten med sjöbodar på.

Jobbar 75 % på en förskola.

Hon berättar att hon gärna vill hålla på med sina hattar när hon går i pension. Idag jobbar hon 75 % på förskolan och resten av sin lediga tid tillbringar hon i sin ateljé och butik.  Hon märker en ökning av försäljningen för varje år och hoppas det håller i sig i framtiden. Jag frågar Berith hur hon kommer på modellerna. Hon berättar att det bara kommer. Hon kan få syn på ett tyg, se en film eller vara ute i naturen och bli inspirerad. Hon har t.o.m. använt rostiga spikar som dekoration på en hatt berättar hon.

Från medeltiden ungefär var det endast män som tillverkade hattar och därifrån härstammar skrået hattmakare. I slutet av 1800-talet började även kvinnor att tillverka hattar det blev hantverksyrket modist. Det var Paris som styrde hur modellerna skulle se ut, modister åkte till Paris och köpte material och idéer.

IMG_0540

 

Hållit på med hattar i tjugo år. 

Berith berättar att det är som hennes egna barn hattarna,  ibland har det varit hattar hon gjort som hon varit tveksam till om hon vill sälja. Man lägger ner hela sin själ i dem och då får de stå ett tag tills jag känner att jag kan släppa iväg dem säger hon. I drygt tjugo år har hon hållit på med detta och man lär sig nya saker varje dag tillägger hon. Jag frågar Berith om det är ett utdöende yrke och hon berättar att risken finns eftersom det är en sådan liten nisch. Det går att köpa fabriksgjorda hattar och alla förstår inte jobbet med detta hantverk en del tycker att det är dyrt med en hatt eller mössa men allt är handsytt även om symaskinen används till mössorna, men alla är unika. Det mesta är sytt för hand och cirka en vecka tar det att tillverka en hatt.

 IMG_0523

Visade hattar på Lysekilshemmet. 

Ibland har hon gjort hattar som hon inte blivit klar med för hon vet inte riktigt hur den skall se ut, och då får den stå och helt plötsligt så kommer hon på hur hon vill ha den. Hon har haft hattar som stått ett år innan de blivit färdiga. Hon berättar att hon var och visade hattar på Lysekilshemmet där både gamla och dementa bor. Flera av dem spratt till när de fick se Beriths hattar, de blev så glada över att få prova olika hattar och man såg glädjen i deras ansikte berättar hon. Hon har också hattkurser och det har varit mycket uppskattat.

IMG_0526

IMG_0556

 

Framtidsdrömmar. 

Jag frågar henne om hon har några framtidsdrömmar, och Berith berättar för mig att hon har en dröm och det är att få ha en utställning om och med  hattar på konstmuseet här i Lysekil. Vissa av hattarna är ett konstverk säger kunderna. Att få ställa ut hattarna och få visa upp sig för en annan publik skulle vara jätteroligt. Även att åka iväg och föreläsa mera står högt upp på hennes önskelista. Jag blev väldigt glad att du ställde upp på en intervju Berith och ni som vill läsa mer om HattBerith kan göra det på länkarna under här.

Stock & Sten på Facebook.

Stock & Sten hemsida.