Etikett: Brevbärare

Ramon De Paz Rivera född 1959 i en liten by utanför Suchitoto i El Salvador. Han gick i skolan till niondeklass, men berättar att det var väldigt blandade åldrar i klasserna. Det kunde vara yngre och vuxna som läste ihop. Varje familj hade många barn och ibland kunde en familj ha upp till 8 barn. Pappan hade aldrig gått i skolan, medans mamman kunde läsa och hade gått i skolan. Efter skolan gick alltid Ramon med mat till pappan som jobbade på sitt fält där han odlade, majs, bönor och bl.a. ris. Pappan jobbade även extra på sockerrörplantagen eller plockade kaffebönor för att tjäna mer pengar till familjen.

 Byggde ny skola. 

I Ramons hemby byggde de en ny och fin skola. De fick gå och hämta material och det var ungefär lika lång väg som det är mellan Lysekil och Brastad. Alla hjälpte till att bära och det gick inte att köra med hästar eller någon annat för terrängen tillät inte det. Den nya skolan gjorde att de kunde läsa i flera klasser uppåt.

För att kunna fortsätta att läsa började han att läsa i Suchitoto och bodde där hos en släkting och gick där i femte- och sjätteklass. Ramon berättar att Pappan och mamman kom varje helg med mat till honom.

Flyttade tillbaka till landet.

Han flyttade tillbaka till landet där föräldrarna bodde och började sjuan i en annan by som låg långt från byn och det tog många timmar till och från skolan. Skoltiden var ungefär kl. 8:00 till 16:00 på eftermiddagen och sen fick Ramon gå hem och det tog över 2 timmar att komma hem. Han passerade en liten och en stor flod på dit och hemvägen, och hade det regnat så fick han sitta och vänta på att vattnet skulle sjunka undan annars gick det inte att passera. Ibland gick det inte så han fick gå tillbaka till närmaste byn och hoppas att någon kunde hjälpa honom med bostad under natten. Man lärde sig att klara sig i vilket väder det än var. Idag kan han sitta och titta på Google Maps, och kan se terrängen och hur långt det var att gå emellan byn och skolan.

Efter nian börjar han jobba på en grossistfirma. 

Åttan och nian gick han på ett annat ställe, och där bodde han hos pappans syster. Efter nian så började han jobba på en grossistfirma som levererade dricka till stora och små affärer runt om i landskapet.

Vädret var alltid väldigt varmt i El Salvador och på vintern så regnade det istället för att snöa. När det regnade så kom allt regn på en gång och inte som här när det kan regna en hel dag. Det regnade i ungefär 30 minuter och då kom det väldigt mycket regn och det förekom väldigt mycket åska under den perioden.

Fick jobb på ett statligt företag vid 18-års ålder.

Mamman var oftast hemma och passade barnen och lagade maten till familjen. De var som mest 7 personer i familjen, men Ramon berättar att tre av hans syskon dog ganska tidigt.

Vid 18-års ålder får Ramon jobb på ett statligt företag som renoverade hus. Jobbet på det statliga företaget låg några timmar från hemmet och att ta sig fram och tillbaka tog några timmar berättar han. Men berättar samtidigt att när han jobbade på veckorna så bodde han där.

När han jobbade på det statliga företaget så hände en tragisk olycka med Ramons pappa. En av hans syskon kom till Ramons jobb för säga att deras pappa var död. För att komma hem var de tvungen att springa hela vägen för att komma hem så fort som möjligt för att se sin pappa. Han berättar att det kom folk från polismyndigheten i Suchitoto som skulle titta vad som hade hänt med pappan. Ramon berättar att pappa stod och högg träd när ett annat träd helt plötsligt ramlade på honom och han dog. Redan dagen efter var det begravning.

Ingen ström.

Någon ström fanns inte när Ramon växte upp hemma, men berättar att idag har de flesta ström i El Salvador. Jag frågar Ramon om det var fattigt och han berättar att de hade oftast allt de behövde, men visst fanns det folk som hade det sämre. Det gällde att jobba och Ramon berättar att hans pappa jobbade oftast från klockan 6:00 på morgonen till 18:00 på kvällen.

1980 bröt kriget ut i El Salvador.

Ramon berättar att redan innan kriget bröt ut så var de förföljda och var tvungna att sova ute i skogen på nätterna. De hade ett berg som det gick till varje dag efter jobbet. Han berättade att det var bara mamman och barnen som stannade hemma i husen, och de andra gömde sig i bergen. Ibland när de kom tillbaka så stod det soldater och väntade på dem, och de var tvungna att vända tillbaka till skogen. Det var väldigt hårda tag berättar Ramon. Redan 1975 började de demonstrera i San Salvador. Ramon var inte 18 år vid detta tillfälle och hade inte kallats in till armén utan gömde sig i skogen. Demonstrerade man från 1975 och framåt kunde man bli fängslad berättar Ramon. Den nuvarande regeringen i El Salvador bildade dödskvadronen som hämtade folk i byarna och sköt dem till döds . I början hade de inga vapen att försvara sig med men efter ett tag så fick motståndsrörelsen vapen och kunde försvara sig.

Han hade fortfarande kvar jobbet men berättar att han som skötte det statliga jobbet hjälpte troligtvis motståndsrörelsen och tillslut stängdes för att det farlig, man kunde inte jobba därför att man var förföljd av militären. De stängde det statliga verksamheten där och den mannen som var chef där stannade kvar och öppnade en flyktingförläggning där. Ramon berättar att huset inte räckte till alla flyktingarna som försökte söka sig dit. Det blev en väldig press på folk som var tvungna att välja antingen gerillasidan eller regeringssidan.

Gerillasidan gick allt djupare in i skogen för att skydda sig. De som inte kunde följa med gick till flyktingförlängningarna. Ramons mamma och andra flyktingar hängde även på Ramon och de andra kamraterna. Ibland kunde det vara så att soldaterna var efter dem och att skottlossning utbröt. Det hände även att soldaterna hittade folk som gömt sig in skogen och då blev de dödade. Ramon berättar vid ett tillfälle så var hans mamma med hans mindre syskon  och gömde sig när soldaterna kom. De letade omkring i området som folk hade gömt sig och de som blev hittade dödades på plats. Hans familj klarade sig den här gången men de var nära och kunde se vad som hände med de som blev hittade.

Ramons syskon dog 1983.

Det blev ett krig som varade i tolv år och 1983 blev 3 av Ramons syskon dödades i ett flyganfall. De han inte in i skyddsrummet utan blev dödade av en bomb i en flygattack. Mamman klarade sig. Ramons yngre bror blev skadad i benen bara några dagar efter att hans minsta syskon hade dödats. Det var mycket jobbig tid för Ramons mamma berättar han. Ramon var med gerillan på ett annat ställe för att befästa det området de befanns sig i. När han började närma sig hemmafronten fick han reda på att hans familj dödades i ett flyganfall.

1986 blir Ramon skadad.

De skulle undersöka ett ställe och det var då han blev skadad . Ramon var ansvarig för gruppen. Han berättar att det var en väldigt liten grupp och skulle man titta på ett ställe var det bättre att man var i små grupper. Ramon blev beskjuten och skottet tog i armen. Han sa till sina kompisar att de skulle besvara elden men de blev tvungna att backa tillbaka. Armen hängde som när man har brutit halsen av en höna. Han hade med sig en walkie-talkie men hade lyckats att tappa de koder som de skulle använda om de behövde det. Istället fick han skicka iväg två killar till lägret för att hämta hjälp. Han minns att klockan kunde ha varit sju på kvällen.

Klockan fyra på morgonen kom killarna tillbaka berättar han. Han var tidvis helt avsvimmad och borta men vaknade till då och då med att han frös och hade ont. De hade inget förstahjälpen låda utan någon av killarna gjorde sönder sin tröja och använde som förband runt Ramons arm. Killarna som varit för att hämta hjälp i lägret kom med en tjej  som var utbildad sjukvårdare och gav honom bl.a. en spruta och fixade till armen så gott hon kunde på plats. De hade även med sig en hängmatta som de bar Ramon i för han klarade inte att gå p.g.a. blodförlusten av den skadade armen. Framme vid lägret så tittade en läkare på Ramon som knappt var kontaktbar, men såg att han rörde lite på fingrarna och bestämde sig för att inte amputera armen utan försökte laga den så gott det gick. Det var den 23 december han blev skadad  och nästa dag var det jul då Ramon låg på sin sovplats och hörde bara när de andra hade roligt när de firade jul.

Flyttas till Chalatenango.

Han flyttas till en annan provins/ landskap som heter Chalatenango som var ett ställe som det var mycket lugnare och som låg nära gränsen till Honduras. Efter det skall han transporteras ut ur El Salvador eftersom han var krigsskadad. Röda korset transporterade dem och det var olika vägspärrar där soldater stod och gick igenom bilarna och hade de haft riktigt otur så kunde de blivit skjutna på plats.

Till slut kom han till flygplatsen i El Salvador och där fick han ett papper som var ett resedokument för han hade inget pass. Han fick uppge sitt namn som inte var hans rätta utan ett falskt och även födelsenumret var falskt berättar han. Namnet han hade i gerillan var Walter Martinez. Man var tvungen att ha ett annat namn för att han inte skulle bli igenkänd. De var 98 stycken som gick ombord på planet som först tog dem till Kuba. Där gick de flesta av. Resten av de som var kvar kunde hamna i Holland, Tyskland, Norge eller t.ex. Sverige. Det här kunde inte genomförts om FMLN, (Frente Farabundo marti Para La Liveración Nacional)  inte hade förhandlat med regeringen så att de krigsskadade kunde lämnat landet.

 Ramon kommer till Sverige.

Nästa anhalt var Mexiko där flyget senare gick vidare till Sverige där Ramon skulle tas emot som en kvotflykting och landade i Norrköping den 3 juli 1987. Det blev bussfärd vidare till ett lasarett i Linköping med Ramon och de åtta andra som hamnade i Sverige. Ramons modersmål är spanska men det fanns tolkar på avdelning som var förbered för att ta emot krigsskadade med skott och brännskador, och där fick han bra hjälp. Det var inte så lätt med maten för den var främmande för han. Men de fick hjälp med att laga annan mat som de var vana vid berättar Ramon vidare.

Armen opererades i Linköping och de satte bl.a. in en spik för att få armen att läka rätt. Känner man på armbågen på Ramon så känner man huvudet på spiken. Armen blev mycket bättre efter operationen och han kan idag använda den till viss del. Han känner av att de bränner i armen då och då för det är något med någon nerv berättar han. Under tiden han bor på lasarettet i Linköping börjar han läsa svenska.

 Flyttar till Lysekil.

Han blev kvar i Linköping i cirka ett år och ville stanna där men kommer till Lysekil och träffar en flyktingsamordnare som visar dem runt i Lysekil. 1988 flyttar han och de andra som var med till Sverige till Lysekil. De blev först inkvarterade i ett hus i Gamlestan där de bodde tillsammans, men efter ett tag så fick han flytta till en lägenhet. Han läste svenska för invandrare på komvux och där kände han en lärare som efter ett tag blev hans fästmö och de har idag tre barn. Han läste tills han gick ut gymnasiet på Komvux.

1989-90 läste han på folkhögskolan i Stockholm. 1993 avskaffades postmonopolet och då började Ramon fundera på att starta eget här i Lysekil. Han besökte både Uddevalla och Åmål som hade Lokalpostföretag och som konkurrerade med posten. Ramon gick ett starta eget projekt och 1998 startar han Lysekils Lokalpost. Han har haft och har bra kontakt med posten för att enligt lagen måste de samarbeta med till exempel utbyte av post som ska delas ut till postboxar. Han har många vänner på posten som han känner och ibland känns det nästan som att han jobbar tillsammans med dem berättar han. I år är det 16 år sedan han startade och han håller på fortfarande, och fortsätter i minst 10 år till berättar han.

Idag har han fyra lådor ute som han tömmer och även byter ut ibland när de blir för slitna. Ibland kan det bli så att någon har väldigt mycket post att skicka då cyklar Ramon dit och hämtar den för den skulle inte få plats i postlådan annars. Han tömmer postlådorna varje dag och har en källarlokal som han hyr, och där han förvarar cyklar, brevlådor och sorterar posten. På Ica och Akademibokhandeln kan man köpa frimärke till Lokalpost berättar han. Han jobbar också med att dela ut reklam på helgerna och sorterar även post för VTD, Västsvensk tidningsdistribution. Det gäller att få det att gå ihop och då måste man syssla med flera olika saker berättar Ramon.

 Cyklat Vätternrundan 6 gånger.

Ramon berättar att han har blivit mycket idrottsintresserad. Han har cyklat Vätternrundan 6 gånger och sprungit både hel- och halvmaraton med väldig bra tider. Musselloppet här i Lysekil gillar han också att springa för att det finns så många som människor hejar när man springer här och då får man mycket bättre tider berättar han och skrattar. Han bor ihop med Tina och har 3 barn som heter Carolina, Maja och Oscar. Semestern brukar han försöka klämma in på sommaren och då informerar han sina kunder i förväg och tejpar han eller tar ner lådorna.

Han tycker att Lysekils känns som hemma, det ligger nära vattnet som hans hemby gjorde när han växte upp i El Salvador i Suchitoto. Han har fått väldigt många vänner här i Lysekil, både äldre och yngre berättar han. Senast han var i El Salvador var 1997, men han var även där och hälsade på 1994 och var då orolig för hur han skulle tas emot. Det gick bra och 1997 reste han tillbaka. 1999 dog hans mamma  och fem år efter dog hans näst yngste bror som var den sista levande i familjen. Han har fortfarande släkt där och hans brors barn som lever där och dem har han kontakt med. Ungefär mellan 20-30 timmar tar det att resa till El Salvador och han vet inte riktigt när han kommer att åka tillbaka nästa gång. Stort tack för att jag fick intervjua dig Ramon.

Lysekils lokalpost på Facebook

Lysekils Lokalpost hemsida