Den legendariska journalisten Tommy Engstrand berättar om sitt liv för mig med spännande möten med bland annat Muhammad Ali och Björn Borg m.m. Del 1 av 2

Idag får ni möta ännu en legendar inom journalistiken. Jag har haft den stora äran att få intervjua Både Ulf Elfving och Arne Hegerfors och nu är det ingen mindre än sportjournalisten, programledaren m.m. och som även kan titulera sig författare efter att han 2012 gav ut en bok som heter ”Mästare jag mött”. Tommy Engstrand heter han och jag fick en pratstund med honom där han berättar om sitt liv för mig. Tommy som vid ett antal tillfällen var här på semester i Lysekil i sin ungdom med sina polare Ulf Elfving och Arne Hegerfors.

ulpqr0xwctvirhxl4i2iq

Tommy Clarence Engstrand är född i Stockholm den 30 september 1939. Efter fyra år i folkskolan gick han fem år på Vasa Realskola och tog sin realexamen i Stockholm 1955. Tommy berättar att han var väldigt trött på skolan och ville helst komma ifrån den och istället komma ut och jobba för pengar var något det var ont om.

Efter några år kom lusten tillbaka för att läsa och Tommy började att läsa lite när tillfälle gavs, ofta före, på lunchraster eller efter jobbet. Att läsa på dagarna var inget Tommy strävade efter för han ville utnyttja tiden på dagarna till att jobba och tjäna pengar. Han berättar att han växte upp i ganska tuffa förhållande när han bodde hemma.

För att överhuvudtaget få pengar var han tvungen att börja jobba. Redan som tioåring jobbade han med att köra ut blommor på dagarna och på sommaren när han var ledig från skolan. Tommy berättar vidare att han också var cykelbud på Nordiska Bokhandeln i ung ålder och han gillade verkligen att jobba och tjäna pengar i tidig ålder.

Från det att Tommy slutade på Vasa Real i juni 1955 till han började som journalist 1960 så avverkade Tommy mellan 10-12 olika jobb. Detta har gett honom en enorm erfarenhet som han har haft mycket nytta av genom åren. Han jobbade på posten som trappsnigel eller brevbärare som det heter. Det blev även jobb i hamnen blev det också där han hjälpte killarna som lyfte tungt och jobbade även på ritkontor m.m.

 

Intresset för journalistiken startade tidigt

Redan i tidig ålder startade intresset för det journalistiska. Tommy var kompis med både Lars-Gunnar Björklund och Åke Wilhelmsson. Åke och Tommy bodde på Tomtebogatan 32 i Birkastan i Stockholm. På Tomtebogatan 37 tvärs över gatan bodde Lars-Gunnar Björklund.

Tommy var den som var yngst i den trion och han fick hänga med på ett hörn när de träffades. Redan som sjuåring märkte Tommy av Lars-Gunnars och Åkes fanatiska idrottsintresse. Hans intresse för idrott började också ta fart och det blev inte mindre erkänner han efter att han umgicks med Lars-Gunnar och Åke.

img101
Åke Wilhelmsson, Lars-Gunnar Björklund och Tommy. Foto: © Björn Larsson Ask.

 

 

De refererade när de spelade bordshockey

Till historien hör att Lars-Gunnar hade fått ett bordshockeyspel som de satt och drog i spakarna. Tommy berättar att det var mest tjafs om vem som skulle sitta som tredje man och referera matchen när de två andra spelade. Detta är ungefär vid årtalet 1947-48 tror Tommy. På den tiden var Lennart Hyland på gång, fast den store sportkommentatorn då var Sven Järring.

Lennart Hyland kom fram och var revolutionerande på sitt sätt som han gav referat från ishockeyn. Det var de väldigt imponerade av berättar Tommy.

 

 

Gav ut en tidning ihop

Dessa tre ungdomar hade också en tidning ihop där Åke var chefredaktör, Lars-Gunnar var redaktionschef och Tommy var någon slags alltiallo som fick utföra olika ärende.

Tidningen skrev de för hand i fyra till fem exemplar i gamla blårutiga räkneböcker som man hade i skolan. Efter den var klar så gick de runt i kåkarna och hyrde ut den för 15-20 öre. Nästa dag fick de lämna tillbaka den och Tommy, Åke och Lars-Gunnar gick vidare och hyrde ut dem på nästa ställe.

Tommy berättar att de snodde helt vilt från olika tidningar där det fanns bilder och text om olika sportevenemang och klistrade in i tidningen.

 

 

Intervjuade det svenska fotbollslaget

De hade även en insändarspalt där Lars-Gunnars mamma Gerda skrev och en intervjuhörna i tidningen. Tommy minns att när Sverige skulle möta England 1949 på Råsunda, var Lars-Gunnar och han nere på Hotell Regina på Drottninggatan i Stockholm där de svenska spelarna bodde och gjorde intervjuer med dem. Chefredaktören Åke Wilhelmsson var mycket nöjd med materialet när de kom hem berättar Tommy och skrattar.

 

Tog realexamen 1955

Direkt efter examen försökte han få jobb som journalist. Att bli journalist var den stora pojkdrömmen för Tommy. Det var även Lars-Gunnars och Åkes dröm. Det var oerhört svårt att ta sig in på en tidning och Tommy hade inga meriter att peka på.

 

 

Tommy såg en annons i tidningen DN

I januari 1960 låg Tommy i lumpen och fick se en annons i DN att Idrottsbladet sökte någon till tidningen. Idrottsbladet var en facktidning som var väldigt bra berättar Tommy. Den kom ut tre dagar i veckan. Rekordmagasinet var också en populär tidning. Det fanns även en tidning som hette All Sport som också gavs ut av Edwin Ahlqvist i Göteborg.

De sökte en rutinerad redaktionssekreterare och en reporter med ett gediget intresse för idrott. Tommy som alltid gillat utmaningar gick till Tunnelgatan 3 där idrottsbladet låg och sökte jobbet som rutinerad redaktionssekreterare för det jobbet skulle säkert vara bättre betalt än det andra som reporter. Tommy blir totalt avslöjad och blir mer eller mindre utsparkad från tidningen berättar han.

Annonsen kom igen hela den vintern i modifierad form där de till slut bara sökte en reporter med ett gediget idrottsintresse. Tommy funderade och kom på att han inte vågade gå upp till tidningen igen och konfrontera sig med de som hade avslöjat honom förra gången han var där.

 

 

Han ringde upp chefredaktören på Idrottsbladet

Tommy tog mod till sig och ringde hem till chefredaktören Torsten Tegnér. Det måste ha varit en av de märkligaste anställningsintervjuerna som någonsin har gjorts berättar Tommy. TT var väldigt originel och hade en lätt stamning. Chefredaktören frågade inte om några akademiska meriter eller om han hade någon journalistisk erfarenhet.

TT frågade lite stammande om idrottsliga meriter och Tommy berättade att han hade spelat lite fotboll, bandy, ishockey och hade precis börjat med att spela lite tennis m.m. Bra sa Torsten och frågade om höjdhopp. Tommy berättade att någon spänst hade han aldrig haft men klarade väl ungefär 1:50 i skolan; ”Cyklar du” frågade han Tommy, som berättade att han hade en gammal harv som han körde runt med i Stockholm. Då säger Torsten; ”bra börja morgon” och så la TT på luren i örat på Tommy.

 

 

Den 19 mars 1960 går han upp till redaktionen på Idrottsbladet

 Den 19 mars 1960 stegar rekryten Engstrand som skulle mucka om några dagar upp till redaktionen på tidningen. När Tommy kommer in på andra våningen så är det helt tomt i lokalerna p.g.a. att de flesta var på lunch. Från ett av rummen hörde han hur någon skrev på en skrivmaskin och han traskade dit. Tommy hostade till lite för att få personens uppmärksamhet. Där satt en smal svarthårig kille och skrev på en skrivmaskin och det var ingen mindre än Bosse Hansson som sedermera jobbade på TV.

Bosse Hansson var då redaktionssekreterare på Idrottsbladet. Tommy berättar för Bosse att han skall börja jobba på tidningen idag. Bosse skrattar högt och säger; ”det är väl gubben som har anställt dig”.

Bosse berättade vidare för Tommy att det var ett redaktionsmöte om en halvtimme på övervåningen och att han skulle få en månad på sig och om han gillade dem och de gillade han så skulle han få vara kvar. Tommy stannade i sex år på Idrottsbladet och berättar att det var oerhört lyckliga och givande år som han fick vara med om där.

 

 

Tommy cyklade hem lycklig varje kväll efter jobbet

Även om de som jobbade där var krävande så lärde man sig så mycket under denna tid. Det fanns en mycket känd medarbetare som Tommy berättar om som hette Sven Lindhagen. Tommy anser att Sven är Sveriges bäste skrivande sportjournalist genom tiderna. Sven hade en ofantlig koll på dem som var yngre, och det fanns flera mycket duktiga medarbetare tillägger han.

Tommy minns att de satsade på honom direkt och han fick resa och gavs chanser som han aldrig trodde var möjliga. Tommy berättar att han var alltid lycklig de kvällarna han cyklade hem från jobbet.

 

 

Ville utveckla sig mer som journalist

Tommy slutade på Idrottsbladet för att han ville utveckla sig inom journalistiken. Han fick ett anbud från tidningen Se. Den 1 mars 1966 började Tommy på tidningen Se och stannade där i tre år. Om idrottsbladet hade det knapert med pengar genom åren så var det skillnad på Åhlén & Åkerlund och Bonniers som vadade i pengar samtidigt som det var stora år för veckopressen berättar Tommy. Här var han ständigt ute och reste och gjorde reportage.

 

 

Får ett bud från Aftonbladet

I maj 1969 får han ett bud av Sigurd Glans som var en legendarisk redaktionschef på Aftonbladet om att börja jobba på tidningen. Han sa upp sig från Se och började jobba på Aftonbladet.

Han hade jobbat knappt ett år när hans telefon ringer när han sitter på Aftonbladet. I telefonen är det en röst som säger; ”det är Hyland”. Tommy tror att det är någon som driver med honom men svarar; ”jaha”. Hyland säger; ”du skall komma till mig för jag har följt dig”.

Hyland var allas idol och när han ringde upp en och ville anställa någon så fanns det inget val. 1969 börjar Tommy på Sveriges Radio.

Slut del:1 fortsättning följer. 

Del 2

Idag får ni möta killen som tog upp konkurrensen med Posten och startade Lysekils första Lokalpost.

Ramon De Paz Rivera född 1959 i en liten by utanför Suchitoto i El Salvador. Han gick i skolan till niondeklass, men berättar att det var väldigt blandade åldrar i klasserna. Det kunde vara yngre och vuxna som läste ihop. Varje familj hade många barn och ibland kunde en familj ha upp till 8 barn. Pappan hade aldrig gått i skolan, medans mamman kunde läsa och hade gått i skolan. Efter skolan gick alltid Ramon med mat till pappan som jobbade på sitt fält där han odlade, majs, bönor och bl.a. ris. Pappan jobbade även extra på sockerrörplantagen eller plockade kaffebönor för att tjäna mer pengar till familjen.

IMG_4599
Ramon De Paz Rivera.

 

 Byggde ny skola. 

I Ramons hemby byggde de en ny och fin skola. De fick gå och hämta material och det var ungefär lika lång väg som det är mellan Lysekil och Brastad. Alla hjälpte till att bära och det gick inte att köra med hästar eller någon annat för terrängen tillät inte det. Den nya skolan gjorde att de kunde läsa i flera klasser uppåt.

För att kunna fortsätta att läsa började han att läsa i Suchitoto och bodde där hos en släkting och gick där i femte- och sjätteklass. Ramon berättar att Pappan och mamman kom varje helg med mat till honom.

Flyttade tillbaka till landet.

Han flyttade tillbaka till landet där föräldrarna bodde och började sjuan i en annan by som låg långt från byn och det tog många timmar till och från skolan. Skoltiden var ungefär kl. 8:00 till 16:00 på eftermiddagen och sen fick Ramon gå hem och det tog över 2 timmar att komma hem. Han passerade en liten och en stor flod på dit och hemvägen, och hade det regnat så fick han sitta och vänta på att vattnet skulle sjunka undan annars gick det inte att passera. Ibland gick det inte så han fick gå tillbaka till närmaste byn och hoppas att någon kunde hjälpa honom med bostad under natten. Man lärde sig att klara sig i vilket väder det än var. Idag kan han sitta och titta på Google Maps, och kan se terrängen och hur långt det var att gå emellan byn och skolan.

 

Efter nian börjar han jobba på en grossistfirma. 

Åttan och nian gick han på ett annat ställe, och där bodde han hos pappans syster. Efter nian så började han jobba på en grossistfirma som levererade dricka till stora och små affärer runt om i landskapet.

Vädret var alltid väldigt varmt i El Salvador och på vintern så regnade det istället för att snöa. När det regnade så kom allt regn på en gång och inte som här när det kan regna en hel dag. Det regnade i ungefär 30 minuter och då kom det väldigt mycket regn och det förekom väldigt mycket åska under den perioden.

 

Fick jobb på ett statligt företag vid 18-års ålder.

Mamman var oftast hemma och passade barnen och lagade maten till familjen. De var som mest 7 personer i familjen, men Ramon berättar att tre av hans syskon dog ganska tidigt.

Vid 18-års ålder får Ramon jobb på ett statligt företag som renoverade hus. Jobbet på det statliga företaget låg några timmar från hemmet och att ta sig fram och tillbaka tog några timmar berättar han. Men berättar samtidigt att när han jobbade på veckorna så bodde han där.

När han jobbade på det statliga företaget så hände en tragisk olycka med Ramons pappa. En av hans syskon kom till Ramons jobb för säga att deras pappa var död. För att komma hem var de tvungen att springa hela vägen för att komma hem så fort som möjligt för att se sin pappa. Han berättar att det kom folk från polismyndigheten i Suchitoto som skulle titta vad som hade hänt med pappan. Ramon berättar att pappa stod och högg träd när ett annat träd helt plötsligt ramlade på honom och han dog. Redan dagen efter var det begravning.

IMG_4613

 

Ingen ström.

Någon ström fanns inte när Ramon växte upp hemma, men berättar att idag har de flesta ström i El Salvador. Jag frågar Ramon om det var fattigt och han berättar att de hade oftast allt de behövde, men visst fanns det folk som hade det sämre. Det gällde att jobba och Ramon berättar att hans pappa jobbade oftast från klockan 6:00 på morgonen till 18:00 på kvällen.

 

1980 bröt kriget ut i El Salvador.

Ramon berättar att redan innan kriget bröt ut så var de förföljda och var tvungna att sova ute i skogen på nätterna. De hade ett berg som det gick till varje dag efter jobbet. Han berättade att det var bara mamman och barnen som stannade hemma i husen, och de andra gömde sig i bergen. Ibland när de kom tillbaka så stod det soldater och väntade på dem, och de var tvungna att vända tillbaka till skogen. Det var väldigt hårda tag berättar Ramon. Redan 1975 började de demonstrera i San Salvador. Ramon var inte 18 år vid detta tillfälle och hade inte kallats in till armén utan gömde sig i skogen. Demonstrerade man från 1975 och framåt kunde man bli fängslad berättar Ramon. Den nuvarande regeringen i El Salvador bildade dödskvadronen som hämtade folk i byarna och sköt dem till döds . I början hade de inga vapen att försvara sig med men efter ett tag så fick motståndsrörelsen vapen och kunde försvara sig.

Han hade fortfarande kvar jobbet men berättar att han som skötte det statliga jobbet hjälpte troligtvis motståndsrörelsen och tillslut stängdes för att det farlig, man kunde inte jobba därför att man var förföljd av militären. De stängde det statliga verksamheten där och den mannen som var chef där stannade kvar och öppnade en flyktingförläggning där. Ramon berättar att huset inte räckte till alla flyktingarna som försökte söka sig dit. Det blev en väldig press på folk som var tvungna att välja antingen gerillasidan eller regeringssidan.

Gerillasidan gick allt djupare in i skogen för att skydda sig. De som inte kunde följa med gick till flyktingförlängningarna. Ramons mamma och andra flyktingar hängde även på Ramon och de andra kamraterna. Ibland kunde det vara så att soldaterna var efter dem och att skottlossning utbröt. Det hände även att soldaterna hittade folk som gömt sig in skogen och då blev de dödade. Ramon berättar vid ett tillfälle så var hans mamma med hans mindre syskon  och gömde sig när soldaterna kom. De letade omkring i området som folk hade gömt sig och de som blev hittade dödades på plats. Hans familj klarade sig den här gången men de var nära och kunde se vad som hände med de som blev hittade.

 

Ramons syskon dog 1983.

Det blev ett krig som varade i tolv år och 1983 blev 3 av Ramons syskon dödades i ett flyganfall. De han inte in i skyddsrummet utan blev dödade av en bomb i en flygattack. Mamman klarade sig. Ramons yngre bror blev skadad i benen bara några dagar efter att hans minsta syskon hade dödats. Det var mycket jobbig tid för Ramons mamma berättar han. Ramon var med gerillan på ett annat ställe för att befästa det området de befanns sig i. När han började närma sig hemmafronten fick han reda på att hans familj dödades i ett flyganfall.

 

1986 blir Ramon skadad.

De skulle undersöka ett ställe och det var då han blev skadad . Ramon var ansvarig för gruppen. Han berättar att det var en väldigt liten grupp och skulle man titta på ett ställe var det bättre att man var i små grupper. Ramon blev beskjuten och skottet tog i armen. Han sa till sina kompisar att de skulle besvara elden men de blev tvungna att backa tillbaka. Armen hängde som när man har brutit halsen av en höna. Han hade med sig en walkie-talkie men hade lyckats att tappa de koder som de skulle använda om de behövde det. Istället fick han skicka iväg två killar till lägret för att hämta hjälp. Han minns att klockan kunde ha varit sju på kvällen.

Klockan fyra på morgonen kom killarna tillbaka berättar han. Han var tidvis helt avsvimmad och borta men vaknade till då och då med att han frös och hade ont. De hade inget förstahjälpen låda utan någon av killarna gjorde sönder sin tröja och använde som förband runt Ramons arm. Killarna som varit för att hämta hjälp i lägret kom med en tjej  som var utbildad sjukvårdare och gav honom bl.a. en spruta och fixade till armen så gott hon kunde på plats. De hade även med sig en hängmatta som de bar Ramon i för han klarade inte att gå p.g.a. blodförlusten av den skadade armen. Framme vid lägret så tittade en läkare på Ramon som knappt var kontaktbar, men såg att han rörde lite på fingrarna och bestämde sig för att inte amputera armen utan försökte laga den så gott det gick. Det var den 23 december han blev skadad  och nästa dag var det jul då Ramon låg på sin sovplats och hörde bara när de andra hade roligt när de firade jul.

 

Flyttas till Chalatenango.

Han flyttas till en annan provins/ landskap som heter Chalatenango som var ett ställe som det var mycket lugnare och som låg nära gränsen till Honduras. Efter det skall han transporteras ut ur El Salvador eftersom han var krigsskadad. Röda korset transporterade dem och det var olika vägspärrar där soldater stod och gick igenom bilarna och hade de haft riktigt otur så kunde de blivit skjutna på plats.

Till slut kom han till flygplatsen i El Salvador och där fick han ett papper som var ett resedokument för han hade inget pass. Han fick uppge sitt namn som inte var hans rätta utan ett falskt och även födelsenumret var falskt berättar han. Namnet han hade i gerillan var Walter Martinez. Man var tvungen att ha ett annat namn för att han inte skulle bli igenkänd. De var 98 stycken som gick ombord på planet som först tog dem till Kuba. Där gick de flesta av. Resten av de som var kvar kunde hamna i Holland, Tyskland, Norge eller t.ex. Sverige. Det här kunde inte genomförts om FMLN, (Frente Farabundo marti Para La Liveración Nacional)  inte hade förhandlat med regeringen så att de krigsskadade kunde lämnat landet.

 

 Ramon kommer till Sverige.

Nästa anhalt var Mexiko där flyget senare gick vidare till Sverige där Ramon skulle tas emot som en kvotflykting och landade i Norrköping den 3 juli 1987. Det blev bussfärd vidare till ett lasarett i Linköping med Ramon och de åtta andra som hamnade i Sverige. Ramons modersmål är spanska men det fanns tolkar på avdelning som var förbered för att ta emot krigsskadade med skott och brännskador, och där fick han bra hjälp. Det var inte så lätt med maten för den var främmande för han. Men de fick hjälp med att laga annan mat som de var vana vid berättar Ramon vidare.

Armen opererades i Linköping och de satte bl.a. in en spik för att få armen att läka rätt. Känner man på armbågen på Ramon så känner man huvudet på spiken. Armen blev mycket bättre efter operationen och han kan idag använda den till viss del. Han känner av att de bränner i armen då och då för det är något med någon nerv berättar han. Under tiden han bor på lasarettet i Linköping börjar han läsa svenska.

IMG_4620
Ramon med sin brevlåda.

 Flyttar till Lysekil.

Han blev kvar i Linköping i cirka ett år och ville stanna där men kommer till Lysekil och träffar en flyktingsamordnare som visar dem runt i Lysekil. 1988 flyttar han och de andra som var med till Sverige till Lysekil. De blev först inkvarterade i ett hus i Gamlestan där de bodde tillsammans, men efter ett tag så fick han flytta till en lägenhet. Han läste svenska för invandrare på komvux och där kände han en lärare som efter ett tag blev hans fästmö och de har idag tre barn. Han läste tills han gick ut gymnasiet på Komvux.

1989-90 läste han på folkhögskolan i Stockholm. 1993 avskaffades postmonopolet och då började Ramon fundera på att starta eget här i Lysekil. Han besökte både Uddevalla och Åmål som hade Lokalpostföretag och som konkurrerade med posten. Ramon gick ett starta eget projekt och 1998 startar han Lysekils Lokalpost. Han har haft och har bra kontakt med posten för att enligt lagen måste de samarbeta med till exempel utbyte av post som ska delas ut till postboxar. Han har många vänner på posten som han känner och ibland känns det nästan som att han jobbar tillsammans med dem berättar han. I år är det 16 år sedan han startade och han håller på fortfarande, och fortsätter i minst 10 år till berättar han.

Idag har han fyra lådor ute som han tömmer och även byter ut ibland när de blir för slitna. Ibland kan det bli så att någon har väldigt mycket post att skicka då cyklar Ramon dit och hämtar den för den skulle inte få plats i postlådan annars. Han tömmer postlådorna varje dag och har en källarlokal som han hyr, och där han förvarar cyklar, brevlådor och sorterar posten. På Ica och Akademibokhandeln kan man köpa frimärke till Lokalpost berättar han. Han jobbar också med att dela ut reklam på helgerna och sorterar även post för VTD, Västsvensk tidningsdistribution. Det gäller att få det att gå ihop och då måste man syssla med flera olika saker berättar Ramon.

IMG_4636

 Cyklat Vätternrundan 6 gånger.

Ramon berättar att han har blivit mycket idrottsintresserad. Han har cyklat Vätternrundan 6 gånger och sprungit både hel- och halvmaraton med väldig bra tider. Musselloppet här i Lysekil gillar han också att springa för att det finns så många som människor hejar när man springer här och då får man mycket bättre tider berättar han och skrattar. Han bor ihop med Tina och har 3 barn som heter Carolina, Maja och Oscar. Semestern brukar han försöka klämma in på sommaren och då informerar han sina kunder i förväg och tejpar han eller tar ner lådorna.

Han tycker att Lysekils känns som hemma, det ligger nära vattnet som hans hemby gjorde när han växte upp i El Salvador i Suchitoto. Han har fått väldigt många vänner här i Lysekil, både äldre och yngre berättar han. Senast han var i El Salvador var 1997, men han var även där och hälsade på 1994 och var då orolig för hur han skulle tas emot. Det gick bra och 1997 reste han tillbaka. 1999 dog hans mamma  och fem år efter dog hans näst yngste bror som var den sista levande i familjen. Han har fortfarande släkt där och hans brors barn som lever där och dem har han kontakt med. Ungefär mellan 20-30 timmar tar det att resa till El Salvador och han vet inte riktigt när han kommer att åka tillbaka nästa gång. Stort tack för att jag fick intervjua dig Ramon.

Lysekils lokalpost på Facebook

Lysekils Lokalpost hemsida