Ett nytt turistmål skapas i Lysekils kommun. Den gamla Knottfabriken i Lahälla från 1920-talet i Brastad får nytt liv.

Den gamla Knottfabriken i Lahälla från 1920-talet i Brastad får nytt liv.

Idag får ni följa med till stenbrottet i Lahälla som i folkmun kallades för Sodom. Redan på 1880-talet började man bryta sten i Lahälla. 1920 blev Knottfabriken klar i anslutning till stenbrottet.

CI2A3102.jpg

Under många år har Knottfabriken och stenbrottet stått och förfallit. Knottfabriken och stenbrottet kunde varit ett minne blott om det inte var för Cheyenne och Fredrik Röckner.

 

CI2A2992.jpg

Jag fick en rundvandring med fr. vänster: Cheyenne Röckner, Steve Larsson och  Marianne Gillberg Wallner i föreningen Lahälla Knottfabrik. Även hunden Benji var med.

 

Köpte marken där den gamla Knottfabriken står.

2010 köpte Fredrik och Cheyenne marken vid stenbrottet i Lahälla. Tanken var att de skulle sälja stenen som finns på området, och tanken fanns också på att riva Knottfabriken.

Efter lite forskning om fabriken så visade det sig att en del av den stod på en samfällighet som ägdes av olika personer med mera. Cheyenne och Fredrik köpte ut de andra som ägde delar av marken. Nu har de stora planer för att skapa ett turistmål i Lahälla.

CI2A3179.jpg

 

1920 blev Knottfabriken klar.

I slutet av 1800-talet började man hugga sten ute på bergsplatåerna. I början på 1900-talet fick man idén om att bygga en Knottfabrik. 1920 blev Knottfabriken klar. I fabriken skulle man ha fallhammare. Förtjänsten skulle bli högre, och det skulle gå snabbare och det var bara fördelar trodde man. I fabriken stod det 6 fallhammare. De gick på högtrycksluft efter vad Cheyenne hört.

CI2A3188.jpg

CI2A2996.jpg

 

Fraktade sten till Argentina från knottfabriken i Lahälla.

En del av stenarna från knottfabriken fraktades med fartyg till Argentina. Under fraktens gång gungade det en del och lasten rörde sig. Detta gjorde att många av stenarna gick sönder. När de kom fram så refuserades de stenarna i hamnen. De var mer runda en fyrkantiga berättar Cheyenne vidare.

Man fick dumpa stenarna utanför hamnen i Argentina. Sedan bar det hem igen till Lysekil och då lastade man en ny last och åkte tillbaka till Argentina. Ibland gick det bra och ibland gick det inte så bra.

Kvinnor och barn hjälpte till i stenbrottet. Man kan se märken efter spetten på bergen som de slog på där barnen fick hjälpa till att hålla i dessa.

CI2A3021.jpg

 

Knottfabriken i Lahälla var en flopp.

Problemet med stenen gjorde att det började att läcka pengar och till slut insåg man att Knottfabriken var en flopp och ett fiasko tillägger Cheyenne.

Man slutade delvis på grund av transporterna, och även på grund av deras berg Sodom. Ju längre man kom in i berget, desto sämre blev materialet. I mitten på 1950-talet lade man ner produktionen på knottfabriken i Lahälla.

 

Gjorde en ljusinstallation vid knottfabriken.

Cheyenne kontaktade Rio Kulturkooperativ 2012 och ansökte om pengar från Lider och Västra Götalandsregionen och fick pengar till att göra en ljusinstallation på plats vid Knottfabriken. Redan en vecka innan visningen med ljusinstallationen fanns folk från konstfack och Chalmers med mera på plats och satte upp ljus och såg till att allt skulle fungera.

Samma dag som ljusinstallationen skulle visas var Cheyenne och handlade kaffe för 50 personer. Det var så många som hon trodde skulle komma och titta på detta. Cheyenne skrattar och berättar; ”Det var folk och bilar överallt, jag skulle tippa på att det kom 500 personer och ville titta på detta ljusspel vid Knottfabriken”.

 

Rädda knottfabriken.

Efter detta tänkte Cheyenne, att detta var helt galet. Tänk att så mycket folk kom för att titta på detta. Hon började att läsa mer om den information som fanns om Knottfabriken och började att söka olika bidrag för att rädda det som fanns kvar av fabriken. Men bidragen uteblev. Men efter några år så vände det.

CI2A3162.jpg

CI2A3146.jpg

 

Fick 350 000 kronor från Länsstyrelsen.

Förra året fick de pengar från Länsstyrelsen för att kunna lägga om taket på fabriken. De har även fått bidrag från Thordénstiftelsen och Lysekils kommun.

CI2A3006.jpg

 

Startade föreningen Lahälla Knottfabrik.

4 juli 2018 startade de föreningen Lahälla Knottfabrik. Målen är att bygga upp Knottfabriken, smedjan och utveckla stenbrottet. För er som vill bli medlemmar i föreningen så Swishar ni 100: – till 123 626 8759.

CI2A3064.jpg

CI2A3087.jpg

CI2A3099.jpg

 

Ett litet Dalhalla i Lahälla.

Med stenbrottet har de en idé. De har en arkitekt som ritat en scen i området. De har haft en operasångerska som varit och testat akustiken på plats. Kommentaren från henne var; ”Helt magiskt”. De har även gjort ett studiebesök på Dalhalla och de kommer att skapa ett litet Dalhalla i Lysekil. Men detta ligger i framtiden. För att kunna skapa detta behövs bidrag och tillstånd tillägger Cheyenne.

 CI2A3025.jpg

2018_07_06_09_59_52_4_Lahälla_Knottfabrik_Rockab_Foton.png

CI2A3040.jpg

 

Smedjan.

1985 brann smedjan ner som låg intill knottfabriken. Det stod en stor lokal med en stor matsal i. Tanken är också att få byggt upp den igen och kunna skapa ett museum i den lokalen. Det finns även planer på att få till någon konferenslokal med matsal med mera som man skall kunna hyra ut i framtiden.

 

Kylbrunn.

Vid sidan om där smedjan låg finns det en kylbrunn. Cheyenne berättar att det bor några skygga koikarpar i den. Kylbrunnen var till smedjan och det var det viktigaste för stenhuggarna.

CI2A3119.jpg

CI2A3127.jpg

 

Det fanns många olika verksamheter för i tiden i Lahälla.

Marianne och Cheyenne berättar om affärer, skomakare, bageri, specerier och sömmerskor med mera. Marianne bor där bageriet fanns och Cheyenne och Fredrik bor i den gamla stenförvaltar bostaden. Det fanns allt i Lahälla på den tiden.

 

 Hedra bygden och alla stenhuggare.

Nästa år är det 100 år sedan Knottfabriken var klar. Det kommer att firas med pompa och ståt. Det kommer även att bli en vecka där man hedra bygden och alla stenhuggare som var verksamma.

Marianne Gillberg Wallner som är allt i allo i föreningen berättar att nästa år skall man göra en stenhuggarvecka, och eventuellt sammanfaller den med 100-årsjubileumet av att fabriken var klar.

Marianne säger:

– Det inte var nådigt som de hade de här i Sodom. Det är en stor berättelse om hela verksamheten och hur människorna levde. Vi möter 2000-talet när vi blickar tvärsöver Brofjorden, där det för fanns Brofjordens konservfabrik. Genom hembygdsförbundet kommer de att tillverka en YouTube film, där man via en QR-kod skall kunna följa hela historieskrivningen.

På stenhuggarveckan är det tänkt att det skall bli underhållning. Det kommer att finnas guider som gör en guidad tur två gånger om dagen. Det kommer även att bli aktiviteter för barn och ungdom.

 

Sveriges Hembygdsförbund.

Marianne berättar även att Knottfabriken i Lahälla kommer att hamna under Sveriges Hembygdsförbund. Det är en paraplyorganisation som har alla hembygdsföreningar under sig. Knottfabriken kommer att hamna under kategorin arbetslivsmuseum. Tillsammans med bland annat hällristningar och annat så blir Knottfabriken en stark bärande turistattraktion i Lysekils kommun.

CI2A2994.jpg

 

Renoveringen av Knottfabriken fortsätter.

Inom kort så kommer vägen upp till Knottfabriken att iordningsställas. Man kommer söka bidrag till att ordna väggar och man kommer att sätta in nya fönster i fabriken.

 Filmvisning på Folkans Bio i Lysekil filmvisningen den 26/10 kl. 14:00.

Den 26/10 kl. 14:00 är det filmvisning på Folkets Hus i Lysekil. Då visas Saltstänk och Västkustsol av Erling Zackrisson. Där kommer bland annat knottfabriken i Brastad att visas.

Filmskaparen Jan G Andersson kommer att hålla ett anförande innan filmen där han berättar om Erling Zackrisson som filmat materialet och hur filmen kommit till. Biljetterna kostar 140 kronor och överskottet går till föreningen Lahälla Knottfabrik.

 

Följ gärna Lahälla Knottfabriken på Facebook:  https://www.facebook.com/lahallaknottfabrik/

Stöd gärna Lahälla Knottfabrik genom att bli medlem i föreningen genom att Swisha 100: – till 123 626 8759.

 

Tack Cheyenne, Marianne och Steve för att jag fick följa vara med er en stund på Knottfabriken i Lahälla. Detta kommer bli mycket intressant att följa.

Stort intresse för den holländska gastankern som anlände till Lysekil hamn tidigt på torsdagsnatten.

Den holländska gastankern Coral Methane anlände till Lysekils hamn och Gröto Rev på torsdagsnatten för att rengöra sina tankar genom så kallad purging.

CI2A7973.jpg
Ellinor Jensen framför gastankern Coral Methane vid Grötö. 

Purging är en metod för att göra rent i tankarna på fartyg och detta är det andra fartyget på kort tid som väljer Lysekils hamn för detta uppdrag. Trepartssatsningen görs i samarbete med Lysekils Hamn AB, AGA gas och Ferm & Olsson.

Man använder flytande kväve som ligger på minus 197 grader. Det omvandlas till gas för att få bort syret i tankarna.

IMG_0341.jpg

Med gastankern Coral Methane så kom det också att göras fackling som många säkert såg på torsdagsmorgonen och under dagen. Fackling är en förbränning av gaser. Man kunde se en låga på kajen vid Grötö.

IMG_0338.jpg

Jag träffade Ellinor Jensen som är verksamhetsutvecklare på Lysekils Hamn. Hon berättade att detta är det andra fartyget som anländer Lysekils hamn på kort tid. Det är en kort insegling till Lysekils hamn som ligger väldigt centralt. Gastankern Coral Methane kom från Brofjorden där den lossat.

CI2A7971.jpg

Ellinor berättar vidare att detta sprider sig, och det är ett fantastiskt erbjudande för att kunna utnyttja kajerna här i Lysekil. Det har slagit väldigt bra ut och vi hoppas att det är fler fartyg som kommer hit till Lysekil för detta ändamål.

Allting var väl kontrollerat och berörda myndigheter var informerade berättade både Dan Ericsson som är vd på Lysekils Hamn och Ellinor Jensen verksamhetsutvecklare på Lysekils Hamn.

 

 

Sist ut i denna reportageserie är Stig Nilson som jobbade som kommunalråd när bränderna som tog 159 personers liv ombord på fartyget Scandinavian Star bogserades in till Lysekil och kajen på Grötö.

Idag är det exakt 25 år sedan M/S Scandinavian Star bogserades in till Lysekil. Jag minns att vi åkte över till Lysekil och tittade på båten när den låg i hamnen vid Grötö. Minns även alla journalister från alla världens hörn, och som på måndagen var i Lysekil och besökte Sahlsten TV & Radio där jag jobbade då de behövde kablar, och mycket annat.

Det var limousiner som stannade på utsidan och folk från bl.a. CNN som kom in och handlade i affären. Lukten var också något som satte starka minnen hos mig. Även att man visste att det låg döda folk ombord på båten kändes det mycket konstigt. Idag kommer den sista delen i denna reportageserie om Scandinavian Star. Det är Stig Nilson som får de avslutande ordet.

Jag tog kontakt med dåvarande kommunalrådet Stig Nilson som bara hade varit kommunalråd i ett år när branden ombord på Scandinavian Star hände. Jag frågade Stig vad han minns av händelserna för 25 år sedan. Stig kom hem till mig och vi satt och pratade en lång stund, och här kommer Stigs egen berättelse av händelsen för 25 år sedan.

IMG_6933
Jag och Stig Nilson.

År 2010, 20 år efter katastrofen skrev Stig ner en berättelse om vad han mindes från Katastrofen. Idag får ni exklusivt läsa denna redovisning som hände för 25 år sedan på www.glicko.me.

 

Lördag 7 april.

– Denna råkalla lördag var den stora händelsen det planerade demonstrationståget mot Vattenfalls planer på att bygga ett oljekraftverk i Brofjorden. En bred majoritet av kommunens politiker hade sedan något år umgåtts planerna på att Brofjorden möjligtvis skulle få en ny industri nära Preemraff. Sverige skulle ju avveckla kärnkraften och ny kapacitet av el-generering måste till. Jobb och utveckling stod på spel.

Vattenfall var ett statligt och stabilt bolag, lätta att ha med att göra, och med stora och imponerande resurser. För mig och övriga inom Socialdemokratin, var jobb och investeringar till Lysekil självklara frågor att arbeta för. Att avvisa Vattenfall fanns inte i sinnevärden, om vi skulle ha bra kommunal service så var möjligheterna till jobb och därmed skatteintäkter helt avgörande.

Demonstration var planerad till kl. 11.00. Kvällen innan hade Västnytt sänt en direktsänd debatt om för och emot planerna på Vattenfalls projekt. På plats i Brofjorden satt vi huttrandes, jag och numera framlidne Carl Erik Sandstedt från Vattenfall i Stockholm. På plats fanns några som inte tyckte projektet var någon god idé, och de fick möjlighet att komma till tals under sändningen. När filmkamerorna slocknat parkerades Teracoms direktsändningsbuss prydligt på Rosvikstorg, och medarbetarna tog in på Hotel Lysekil för övernattning.

 

 Elisabeth min syster ringer och berättar att en färja står i brand.

– Tidigt på morgonen, vid 6 tiden den 7 april, ringde min syster Elisabeth som jobbade på sjukhuset, hon berättade att det tydligen brann en färja utanför Lysekil och att det väntades överlevande till Lysekil. Det var till att snabbt stiga upp, känslan som kom inom mig var att detta kommer att beröra Lysekil mer eller mindre.

Kvart i nio lördags morgon, lägger det ryska lilla lastfartyget Fricis Rozin till vid Gullmarskajen. Hon hade tagit upp 52 överlevande från Scandinavian Star och därefter med full maskin stävat mot Lysekil, vilket innebar kraftig varmgång i hennes maskiner. På plats då fanns polis, räddningstjänst och ambulans för att hjälpa de överlevande iland. Frusna chockade och dåligt klädda fick de uppsöka sjukhuset för stöd och hjälp. Jag minns att funderingarna nu snurrade, kommer vi att beröras mera, eller var det detta vi skulle se av färjekatastrofen?

 

 Sjöräddningscentralen Sola i Norge ringer, och begär att få komma till kaj med fartyget.

– Parkerad på Kungstorget, sittandes i min bil, väntade jag på demonstrationståget. Klockan var runt kvart över elva när demonstrationen passerade med ett inte alltför stort antal demonstranter. Då ringer min, vid denna tid, stora fast monterade Panasonic mobiltelefon.

Det är den norska sjöräddningscentralen Sola i Norge, som kort men intensivt berättar- ”att Scandinavian Star fortfarande brinner ute till havs, men att allt räddningsarbete där ute nu inte är meningsfullt utan att fartyget måste till kaj för att arbetet skall kunna fortsätta”. Frågan lyder, – ”vi begär att få komma till kaj i Lysekil, är Du som ordförande beredd att acceptera detta”?

Det var inte lång betänketid, jag blev förvånad över frågan men svaret kom omedelbart, – ”ja vi accepterar er begäran”. Hur många var nu i demonstrationståget, kände jag någon? Allt som jag kom dit för, denna lördags stora händelse var som bortblåst, nu började några av de dygn som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

 

Nyheten om att den brinnande färjan skulle bogseras in till Lysekil spred sig som en löpeld.

 – Nyheten om att den brinnande färjan skulle bogseras till Lysekil spred sig som en löpeld till media. Mina kontakter skedde nu i snabb takt med räddningschefen, vice räddningschef Bengt Elfström, polisen och hamnchefen. Vi bestämde att mötas 12.00 på brandstationen för att lägga upp strategi och formera resurser.

Strax efter mötets inledning kom det folk som vi inte kände, det var folk från Samspel i Malmö. De hade yrken som läkare, brandingenjör och journalist. De hade varit runt i Europa och gjort reportage och utbildningsfilmer från tidigare katastrofer, de hade en stor fördel, sina yrkeslegitimationer som gav de tillträde till platser som inte var till för alla. De inledde genast sina filmningar som senare under året skulle resultera i två utbildningsfilmer om insatsen.

ScSt_65

Massvis med journalister.

 – Ganska snart var vi på det klara på att massvis med journalister skulle ta sig till Lysekil, vi måste sära på organisationerna, att ha tidningar, radio och tv springande på brandstationen gick inte, inte heller att blanda överlevande deras anhöriga med press. Vi beslutade att flytta över allt som inte berörde själva räddningsinsatsen kopplat till räddningstjänsten till stadshuset, där kunde vi hålla presskonferenser och sitta med vårt kansli.

Hotel Lysekil som vid detta lag var boende för de som räddats av det ryska fartyget Fricis Rozin fanns på hotellet. Vi ”rekvirerade” nu hotellet för ändamålet, vakt ställdes utanför och övriga gäster fick flytta ut. Här skulle anhöriga och överlevande kunna träffa psykologer från Uddevalla sjukhus, kyrkan och socialtjänsten. Det handlade om samtal, mat, kläder. Från bl.a. Birgittas shop fick vi hjälp med att öppna butiken för att ge de som behövde kläder på kroppen.

 

 Måste ha in personal.

– Där satt jag nu, i en av kommunens totalt fyra vita leasade WW Passat bilar och försökte samla tankarna på vad som var viktigast. Vi måste ha in personal, mina arbetskamrater på kommunledningskontoret och telefonväxeln var nyckelpersoner.

Vi måste kunna koppla in samtal till organisationen och ha medarbetare som kunde svara, och vi måste kunna föra minnesanteckningar och protokoll över det vi gör samt en massa andra praktiskt. Därför var bland andra Ingegerd, Siw, Britt- Marie, Elisabeth, Maj-Britt och Pia Lill nyckelpersoner för att få detta att fungera.

Jag började ringa men det är en lördag i april, och många svarade inte. Flera befann sig på båtupplagen för att vårrusta båten. Det var till att åka runt, ringa och sedan hämta upp, till slut var vi fulltaliga, alla ställde upp.

Arbetet började i stadshuset och till oss flyttade också ett antal utredare från polisen som skulle svara på frågor från oroliga anhöriga. Vid denna tidpunkt visste vi inte hur många omkomna vi skulle komma att få till oss från färjan, vi hade en aning om hur många som räddats, men inte hur många som saknades. Denna uppgift var något som skulle komma att skaka om oss alla sent på söndagsnatten.

 

Första mötet i Stadshuset.

– I vårt första möte i Stadshuset var vi en stor samling människor från polis, sjukvården, räddningstjänst, kommunledningskontor, tekniska förvaltningen, hamnen, och socialtjänsten. Arbetsuppgifter delades ut och frågor om avspärrningar, var skulle färjan läggas till kaj, presskonferenser, telefonnummer listades och mycket annat diskuterades.

ScSt_10 (1)

Journalister från hela världen.

– Massvis med journalister från hela världen tryckte nu på. Många var på väg till Lysekil och de svenska var i många fall redan på plats. Vi beslutade att ha vår första presskonferens på eftermiddagen i Stadshusets dåvarande lunchrum, ett ynkligt krypin längst nere i källaren.

När vi försökte ta oss dit kunde vi omedelbart konstatera att detta var omöjligt, alltför litet och mörkt, för lågt i tak, kamerastativen gick inte att ställa upp. Vi flyttade snabbt till kommunfullmäktigesalen där jag, socialtjänsten, polisen och ledningsläkaren från Uddevalla sjukhus svarade på hjälpligt på journalisternas frågor.

ScSt_04

  Alla ville skicka hjälp till Lysekil.

– Nu ringde hela Sverige, alla ville skicka hjälp till Lysekil. Vi avböjde många av erbjudandena då vi redan hade ca 30 personer i en krisgrupp. Ett erbjudande som vi tog var från ett privat företag i Uppsala, Boströms Rescue. Företaget hade helikopter och kunde utföra särskilt riskfyllda uppdrag, som att skjuta sönder gasbehållare som riskerade att gå i luften, och mycket annat.

De hjälpte oss med att flyga ut folk till haveristen för att få en uppfattning om slagsida och annat för att kunna fatta rätt beslut om vilken kaj hon skulle lägga till med. Under räddningsarbetets gång användes också Boströms till att spränga hål i färjan för att dränera den på släckvatten för att förhindra att hon slog runt. Dessa bedömningar gjordes av sjöfartsverkets personal som hade rest till Lysekil.

 

Upprättade ett presscentra.

– När vi nu kunde inse vidden av det arbete vi skulle genomföra, och under hur många dygn detta skulle pågå, insåg jag att vi inte kunde fortsätta med presskonferenser på Stadshuset. Mitt i vår organisation med poliser, räddningspersonal och kanslipersonal kunde vi inte ha journalister springande i korridorerna. Vi måste helt enkelt få tag på en lokal där vi kunde upprätta ett presscentra tills på söndagen. Färjan var ännu inte i Lysekil utan väntades hit ca klockan 21.00.

Jag började ringa, min utgångspunkt var, massvis med journalister, många utländska, långt ifrån sina redaktioner i en liten stad på den Svenska västkusten. Alla skulle ha behov av telefoner, faxar och arbetsplatser för att kunna göra sitt jobb, dessa frågor hade vi redan fått. Information och presskonferenser på fasta tider var nödvändiga, kanske till och med på engelska. De behövde mat och möjligheter till sömn och kunna sköta sin hygien. Klarade vi inte detta så fanns risken att de skulle ta till metoder för att få information som skulle störa hela insatsen och ge oss problem.

Mitt första samtal gick till Stadshotellet men de lackade alla golv så där var det stopp. Men kommande vecka var det ju påsklov, Gullmarsskolan var tom, elever och lärare var på påsklov, och aulan där var ju en perfekt lokal för att ha presskonferenser. Dock saknade vi telefoner och faxar i mängd, samtidigt som vi behövde en lokal som kunde fungera som radiostudio. Klassrummen var ju utmärkta arbetslokaler för journalister. Karl Åke Svensson var skolan rektor, jag ringde honom för att fråga om han kunde tänka sig att vara ordningsman i skolan fylld av journalister från hela världen – ”givetvis blev svaret, klart jag ställer upp”.

 

 Fryshuset tömdes och temperaturen drogs ner för att kunna förvara de omkomna.

– Nu hade vi bestämt vart vi skulle lägga färjan som fortfarande brann, delar av fryshuset tömdes och temperaturen drogs ner, här skulle vi tillfälligt förvara de omkomna. Matsalen på PLM öppnades för utspisning av räddningspersonal dygnet runt, här fanns förutom varm mat och kaffe, snus och cigaretter. Personal från statshälsan, kyrkan och socialtjänsten var på plats för att vara till tjänst för de i räddningspersonalen som behövde bearbeta de syner och upplevelser de skulle få se och uppleva ombord på färjan.

Här lagade vi nu mat, även till journalisterna som vi serverade i skolans lärarrum, Gullmarsborg öppnades för dusch och bad. Men vi hade ett stort problem kvar att lösa denna sena lördagseftermiddag för att kunna ge journalisterna vettiga arbetsförhållanden, telefoner och faxar saknades i tillräcklig mängd. Ja, detta var tjugo år sedan, mobiler var inte lika vanliga, datorer var inte var mans egendom, och faxen var ett av de viktigaste verktygen för sända skriven text.

 

Behövde telefoner och faxar.

–  Jag tog modet till mig och ringde Televerkets områdeschef. Jag berättade att jag önskade ett tjugotal telefoner, och ett antal faxar inkopplade i klassrum i Gullmarsskolan som saknade ledningar. Jag mötte en stunds tystnad i telefonen, till slut frågade han, ”vet Du att det är lördag kväll och i morgon är det söndag, vem tror Du skall lösa detta på så kort tid, och vem skall betala”?

Jag insåg att min vädjan inte skulle ge resultat, vi måste försöka lösa detta på annat sätt. Lysekil är litet och vi i Lysekil känner varandra. På Televerket arbetade tekniker och montörer som var kända, Bertil Sjöfeldt var en av dessa. Under mina år som vaktmästare i stadshuset och därmed avlösare i kommunens växel, hade vi stött på honom och hans arbetskamrater titt som tätt.

Jag slog Bertil en signal. Samma fråga ställdes till honom, som jag tidigare ställt till hans chef, och svaret blev, ”visst, jag gör vad jag kan”. Ett antal timmar därefter meddelade Bertil mig att jobbet var klart. Bertil och hans kamrater hade på några timmar sett till att koppla in telefoner och faxar i flera klassrum på Gullmarsskolan, ett fantastiskt arbete som imponerade alla.

 

Räddningstjänsten förberedde sig.

– Uppladdningen hos räddningstjänsten pågick för fullt, förutom personal från vår egen kommun kom personal från andra delar av Västsverige. Dessutom kom personal från olika Svenska myndigheter som Räddningsverket, Länsstyrelsen, Socialstyrelsen, Åklagarämbetet samt ambassadpersonal från olika beskickningar. Jag kände aldrig någon oro för räddningstjänstens arbete, detta var medarbetare som var skickliga på sitt arbete, och de hade under åren fått resurser för att bygga upp sin verksamhet till en av länets bästa räddningstjänster på deltid. Bengt och Ronny drog ett stort och tålmodigt lass på fältet, under hela insatsen tillsammans med alla sina medarbetare.

ScSt_12

 

Scandinavian Star sågs nu i horisonten utanför Lysekil.

– När väl Scandinavian Star syntes i horisonten utanför Lysekil vid åtta tiden på Lördagskvällen var bergen klädda av Lysekilsbor som stod och spanade och stan var full av journalister och räddningspersonal. Vi hade förberett oss så gott vi kunnat, Tekniska förvaltningen hade infört temporärt p-förbud på olika platser då vi väntade många nyfikna, skyltar om vart anhöriga och journalister skulle ta vägen hade i all hast målats upp på masonitskivor vid infarten, vi hade ett presscentra och en organisation. Hamnområdet var avspärrat, och polis var på plats.

ScSt_17

 SVT hade sin sändningsbuss på kajen.

– Elverket hade dragit fram kraft till SVT:s sändningsbuss på kajen, särskild pressparkering hade anordnats, växeln i stadshuset var bemannad och på kommunledningskontoret rådde febril aktivitet. Lysekil var efter fattig förmåga redo att ta emot en brinnande färja som var på väg från Oslo till Fredrikshamn i Danmark. Det första larmet från färjan hade kommit samma natt kl. 02.30 och vi visste att det ombord fanns ett hundratal döda och att hon fortfarande brann när hon skulle lägga till. Nu var det släckning som gällde, inget annat.

 

Söndag 8 april.

– Under hela natten pågick de mycket ansträngande släckningsarbetet. Scandinavian Star brann kraftigt vid midnatt i Lysekils hamn. På söndagsmorgonen kunde Lysekilsborna höra varningar på riksradion om att i onödan inte ge sig ut då staden var täckt av obehaglig rök. Räddningstjänsten arbetade i skift, under tunga förhållanden i obeskrivlig hetta och rök. Utrymmena var trånga och med andningsutrustning på ryggen som fick återfyllas och rengöras. Synerna på det som mötte räddningspersonalen var obeskrivliga då antalet omkomna ständigt ökade vartefter man nådde färjans olika utrymmen.

 

Polisens tekniker var på plats.

 – På plats i Lysekil fanns nu polisens tekniker som arbetade parallellt med räddningspersonalen. Polisen hade personal från både Sverige, Norge och Danmark. Kropp efter kropp markerades i det utrymme det hittats lyftes av färjan med krav och fördes in kylhuset där kropparna lades i kistor vi rekvirerat från Norge. På ett tidigt stadium blev det bestämt att identifieringen skulle ske i Oslo av norsk polis och tekniker. Det innebar att alla omkomna skulle transporteras till Norge i kylbilar.

ScSt_50

 140 journalister från olika media.

 – 140 journalister från olika media dök upp på söndagens presskonferens. TV kanaler som Engelska och Irländska BBC, ABC från USA, Franska TF1, Finska YLE, Norska NRK, Danska DR förutom våra egna Rapport och Aktuellt. Utöver dessa team från Japan, Australien, Tyskland m.fl. samt ett mycket stort antal skrivande journalister. Några av våra språklärare från Gullmarsskolan togs in på presskonferenserna de kommande dagarna för att hjälpa till att tolka våra uttalanden.

 

Fick en fråga av TT på presskonferensen.

– På en presskonferens på söndagen vid lunch fick jag frågan från TT om det var lämpligt att skicka de omkomna i fordon med reklam för havets produkter på. Utan att riktigt tänka över svaret svarade jag att ” när transporterna lämnar Lysekil skall det inte finns någon synlig reklam på bilarna, dessutom ska det ske under värdiga förhållanden och med poliseskort till Norska gränsen där Norsk polis övertar eskorten”.

Mitt löfte skulle visa sig vara något kontroversiellt. Polisen var inte pigg på att sätta in svensk polis för eskorten, de var ansträngda personalmässigt av hela insatsen. Polismästare Onsö var dock en resonabel man som till slut förstod varför detta var viktigt.

 

Ringde Singo Hansson i Brastad för att få hjälp med presenningarna på lastbilarna.

– Nästa steg var nu löftet om att ”maskera” lastbilarna från reklam. Efter en stunds funderande gick mitt samtal till dåvarande chefen på Jonsereds Presenningar i Brastad, Singo Hansson. Singo reagerade som alla andra under dessa dagar, självklart skulle de göra vad de kunde för att hjälpa till. Fram på natten, några timmar innan första transporten skulle lämna Lysekil för färd till Oslo, var lastbilarna omklädda med vit presenning av Singo och hans mannar, fantastiskt.

 

 Portugisiska ambassaden i Stockholm ringde sent på söndagskvällen.

– Av färjans manskap var det många som inte talade engelska. Besättningen bestod av flera olika nationaliteter bl.a. Portugiser. Några av dessa hade räddats och befann sig i Lysekil. Sent på söndagskvällen ringde min telefon på stadshuset, det var Portugisiska ambassaden i Stockholm. De hade fått i uppdrag av presidenten att framföra hans och landets tack till Lysekil och Sverige för att vi räddat flera av hans landsmän. Han hoppades i sin tur att kunna göra staden en gentjänst som tack för det vi gjort.

 

Det hölls en minnestund innan den första transporten till Norge.

– På morgonen, efter några timmars halvdålig sömn hemma hos familjen på Tröten, innan den första transporten till Oslo, höll kyrkans präster en kort minnesstund vid färjan för de som kunde göra ett kort uppehåll i arbetet. Lysekils Kyrka ringde för de omkomna och många Lysekilsbor hade hörsammat vår vädjan om att hala den Svenska flaggan på halv stång för att hedra de omkomna.

Vid samtliga transporter till Norska gränsen följdes samma ritual, först poliseskort sedan begravningsbil med krans från Lysekils kommun, klockringning och minnesstund. Efteråt har jag fått veta att många anhöriga i Norge satte stort värde på att vi alla kunde genomföra detta jobb med så stor värdighet.

ScSt_41

159 omkomna. 

– Efter ett noggrant och närmast detektivartat arbete av räddningspersonal och polis, kunde vi under söndagsnatten och de tidiga timmarna mot måndagen, förfärat konstatera att det var 159 omkomna människor ombord på Scandinavian Star varav 16 stycken var barn under 15 år. Det var tunga besked att lämna på de efterföljande presskonferenserna.

Händelselinje i stort.

02:27 – Scandinavian Star sänder SOS.

02:50 – Stena Saga går emot fartyget för att assistera.

03:23 – Alla i livbåtarna enligt kaptenen på Scandinavian Star.

06:50 – Fricis Rozin mot Lysekil med 52 överlevande. Anländer 09:30.

09:45 – ”Beslut i stort” akut livräddning avslutad. 50 döda ombord.

11:40 – Begär bogsering till Lysekil.

12:00 – Sverige övertar ledningen från Norge.

12:10 – Första ledningsmötet i Lysekil.

159 männioskor omkom i branden ombord på Scandinavian Star.

 

 Onsdag 11 april.

– De kommande dagarna flöt på i samma, något kaotiska takt. På onsdagen den 11 april började alla inblandade att trappa ner sina insatser. Sjöfartsinspektionen och sjöfartsverket inspekterade färjan för att snarast bedöma om hon kunde bogseras från Lysekils hamn till örlogsvarvet i Köpenhamn.

Flera åtgärder måste göras och diskussioner förekom hela tiden med färjans försäkringsbolag om de arbeten som måste göras och vem som skulle betala. Vi såg en uppenbar risk i att Scandinavian Star skulle bli liggandes i hamn i Lysekil utan att något gjordes så därför var det en stor lättnad när Röda Bolaget till slut kunde fästa sina tampar och påbörja bogseringen till Köpenhamn.

Avslutningsvis vill jag säga till läsarna, att jag med detta på intet sätt gör anspråk på att ha givit en fullständig redovisning av vare sig händelseförloppet eller ens mina egna upplevelser, under dessa dagar i april 1990. De är skrivna rakt ur mitt minne 20 år efter katastrofen. De namn jag nämner är de som direkt kommer upp. Alla som var inblandade i denna händelse gjorde fantastiska insatser, detta har vi under åren fått många bekräftelser på.

Under de åren som har gått har jag haft kontakt med den Norska Stöttegruppen, en förening för överlevande och anhöriga i Norge. Vid 15 årsdagen avtäckte man ett stort minnesmärke i Oslo hamn till minne av de omkomna.

Stig Nilson.

Stig fick efter detta, Kung Olavs medalj. Han blev förrättad den ”Kongelige norske Fortjenstorden” som Ridder.

 IMG_2718

IMG_6945

 

Vissa av fotona i reportaget kommer ifrån Stig Nilson. Stort tack Stig för att du tog dig tid till detta. Det här var sista delen på en reportageserie jag haft om Scandinavians Star. Stort tack till alla som ställt upp, och stort tack till alla som läst och delat reportagen på Facebook m.m.

Alla foton i detta reportage använder jag med tilstånd av Stig Nilson.