Just nu är det högsäsong för Marsipanladan som ligger vid Skaftöbron.

Det börjar lacka mot jul och allt som hör den till. Jag besökte Marsipanladan som ligger strax innan Skaftöbron och träffade där Helena Alander-Savik som har hand om butiken och där har de verkligen saker som hör julen till.

CI2A2620.jpg
Helena Alander-Savik tar emot mig när jag kommer på besök till Marsipanladan.

Ägare är Michael Thorell och Karin Klemming som driver Marsipangården i Trosa, Marsipanbåten i Stockholm, den nya butiken på Sibyllegatan 29 i Stockholm, Marsipanladan i Dragsmark och nätbutiken www.kutterkonfekt.se

IMG_5207.jpg

Marsipanladan i Dragsmark har öppet jul, påsk och sommar berättar Helena. Julsäsongen börjar vid första advent och pågår till nyår. Just nu är det fullt tryck och de har öppet 10:00-19:00 varje dag förutom julafton och juldagen då det är stängt. På nyårsafton stänger de kl.15:00.

ci2a2444

De öppnar för påsköppet tre veckor innan påsk. Sommarsäsongen börjar första helgen i juni och sedan är det öppet tills slutet på augusti.

 

Jag frågar Helena vad är det de har i Marsipanladan? 

– Det är marsipan i tretton olika smaker under julsäsongen. Vi har marsipanknutar, säsongens marsipan som är två ciggarer som vi byter smak på tre gånger om året. Vi har även marsipanen i olika kombinationer. Vi har tomtar i både marsipan och choklad och marsipangrisar. 30 olika praliner som Karin och Michael gör. Det finns choklad i alla dess olika former och i olika förpackningar. Idag är det ingen tillverkning i Marsipanladan utan allt tillverkas i Trosa.

CI2A2597.jpg
Marsipanknutar.

CI2A2459.jpg

CI2A2475.jpg

CI2A2484.jpg

CI2A2575.jpg

ci2a2548

ci2a2555

Vad blir det när det blir påsksäsong?
– Då blir det lite andra smaker på marsipanen. Det kan vara päronkonjak eller ägglikör och sådant som man förknippar med påsken. Det blir tuppar, hönor och kycklingar. På påsk har vi även i våra chokladägg som är fyllda med praliner och marsipanfigurer.
Det är femte eller sjätte året som Helena jobbar på Marsipanladan och hon stortrivs där. Helena visar sjölejonet de har på taket och den har de även som marsipanfigur.

CI2A2458.jpg

CI2A2501.jpg

ci2a2523

Sommarsäsongen vad är det då som är speciellt?
– Marsipanfigurer med lite maritima tema, praliner och marsipanknutar är väl det som säljs mest, men framför allt är det cafébiten som är stor då. Grillade mackor, pajer, glass, varm choklad i olika smaker och folk som trivs och njuter i trädgården.

ci2a2558

ci2a2563

CI2A2584.jpg

CI2A2532.jpg

Hela upplägget med ladan är fantastiskt fint. Man blir lyrisk bara man kommer innanför dörrarna på Marsipanladan och får se allt det goda som ryms där. För er som inte varit där än så finns det fortfarande tid att åka dit. Marsipanladan är öppen varje dag mellan 10-19:00.

Tack Helena för att jag fick komma och hälsa på.

Följ med på en historisk resa med linfärjan som gick mellan Källviken och Lunnevik fram tills den 28 maj 1974.

Sen jag startade bloggen så har jag haft ett visst intresse att återge lite historik om den gamle linfärjan som gick mellan Källviken och Lunnevik. Nu har jag tagit ett första steg när jag hittade lite negativ som pappa Eran hade. Sen har jag varit i kontakt med Lars-Erik Johansson som redan som 13-åring provade på att köra linfärjan mellan Källviken och Lunnevik och som var fjärde generation att köra färja över leden mellan Skaftö och Dragsmark.

CI2A3734
Foto: ©Carla Förlaget.

1844 startade transporterna mellan Skaftö och Dragsmark.

1844 fastställdes av Kammarkollegiet ansökan från hela Skaftö om inrättandet av häradsväg från Rågårdsvik till Skaftö udde. Kostnaden för vägen skulle delas av alla hemmanen på Skaftö, samtidigt skulle det köpas roddfärjor för överfart till Ellös och Oxevik som också hemmanen skulle betala. Den första ”färjan” på udden kostade 150 riksdaler riksmynt som betalades av 1mtl Skaftö ¼ mtl Evensås ¼ mtl Vägeröd de övriga hemmansägare ville inte betala för de tyckte att Skaftö hemmanet ensamt skulle betala, för vid lantmäteriförrättningen 1835 åtog sig Johannes Henriksson ”ägare av Skaftö udde” för all framtid ombesörja färjdragningen.

1884 blev det ny väg till Källviken.

1884 blev det en ny väg på Dragsmarksidan till Källviken. Då började man med färja mellan Lunnevik-Källviken. Den första färjan rodde man sedan drogs den med linor genom att en person hade en specialtillverkad käpp som man fäste i en vajer och vandrade från ena ändan till den andra. Sedan blev den modernare och man fick t.ex. en trumma och vev som drogs för hand. 1929 kom första motorn som var en femhästars Penta och man slapp jobbet med att veva för hand.

CI2A3707.jpg

Gården som Lars-Erik bor på var skyldig att ro över folk. När Johan Olsson Lars-Eriks farfars far 1887 köpte gården på Lunnevik åtogs han sig att sköta färjsysslan. Det var en skyldighet som följde gården. Den mest kände av färjesläkten var Sander Johansson, alias ”Sander på färjan ” som var Lars-Eriks farfar. 1887 var Sander Johansson bara 13 år. Sanders bodde ett antal år i Amerika innan han kom hem till Skaftö. Sanders kom hem 1913 och övertog verksamheten efter brodern Samuel Olsson.

1899 gick Johan Olsson bort.

När Johan Olsson gick bort 1889 så startade samtidigt en epok med Lunneviks Pensionat. De kvarvarande kvinnorna, Maria, Anna och brodern Oskar fick nu ansvaret att sköta transporterna över sundet enligt gårdens skyldighet. 1903 upphörde lagen men släkten Olsson fortsatte och ro folk över sundet.

Klagan på färjedriften från 1913.

Lars-Erik berättar om att det kom in en klagan på färjedriften 1913. Det fanns en person på Skaftö som de vägrade att köra över. Vad Lars-Erik tror så bestämde de själva vilka som fick åka med över sundet. Själva klagan gick vidare och han hoppas att kunna skriva rent dem så han får reda på hela historien.

Första bilen på Skaftö.

Redan 1925 kom första bilen till Skaftö berättar Lars-Erik Johansson. Lars-Erik berättar att de tog över en bil med en fiskebåt samma år eller kanske tidigare. Den fraktades från Ellös till Rågårdsvik. Innan hade det varit bilförbud på Skaftö. I januari 1927 övertog länsstyrelsen färjeförbindelsen. Lars-Erik har sparat den gamla anteckningsboken som hans farfar Sander antecknade i.

CI2A3701.JPG

I boken kan man se att i maj månad 1927 var det 12 bilar som åkt med. På midsommarafton samma år var det 27 bilar som fraktas över. På midsommarafton 1973 var det 2000 bilar på samma dag. 1925 kostade det 1.50 för bil och 75 öre för hästtransport. För en person kostade det 25 öre att åka över.

Scan1
Sander Johansson.

1942 fick man tillstånd att ta med SJ-bussar till Skaftö.

1944 förstatligades alla vägar och Lars-Eriks farbror Olof Johansson blev förste färjevakt. 1952 så flyttas färjelägena på både Källviken och Lunnevik berättar Lars-Erik. Det fanns mycket regler på hur färjetrafiken skulle vara. Här är en kungörelse från 1958 på hur den skulle gå till. Det fanns bestämmelser om vem som hade förtur på färjan m.m. Detta finns även idag på Vägverkets färjor berättar Lars-Erik vidare.

Scan2-3

1969 började Lars-Erik på färjelinjen.

Lars-Erik började på färjelinjen officiellt 1969 som extra timanställd berättar han, men var med och hjälpte till redan vid 13-års ålder. Han bodde alldeles i närheten och såg när det var stopp på linfärjan och gick då ner och hjälpte till att få igång den.

CI2A3711.jpg

Turlistor fanns inte på färjorna. Det var först 1972 som detta infördes på alla färjor. Fast linfärjan mellan Källviken och Lunnevik slapp detta p.g.a. att bron skulle byggas inom en snar framtid. Färjan gick bara när det kom bilar eller folk som skulle över. Linjen gick även på nätterna och Lars-Erik berättar att de hade koll på vad Skaftöborna gjorde på nätterna.

När de löste av varandra kunde de berätta för varandra vilka som var ute och for och när de kunde tänkas återkomma. Bosse Einarssons Åkeri hade varje natt vid 02:00 en lastbil som körde från Skaftö berättar Lars-Erik vidare.

IMG_3798
Källviken idag.

När Bohusläningen började utkörningen av tidningar så kom den på morgonkvisten och skulle leverara den på Skaftö vid 02:30 på natten. När Fiskebäckskilsparken fanns så var det väldigt mycket trafik på färjan. När de väl hade kört hem folket från parken så började alla fritidsfiskare att komma till Skaftö som skulle ut och fiska. Det var Skaraborgare, Vänersborgare och andra som kom och skulle ut och fiska. Lars-Erik berättar att de hyrde bl.a. ut båtar och det var det en väldig tillströmning till.

IMG_3803
Lunnevik idag.

Polis och Ambulans ringde hem till deras privatbostäder. Det fanns inga telefoner på färjan i början så detta var på detta sätt de kunde meddela att de var på väg till Skaftö för att något hade hänt. Var någon hemma i bostaden så sprang de oftast ner till färjan och sa att de fick åka över till Källviken sidan för ambulans eller polis var på väg.

PICT0013-2

PICT0012

Färjetraditionen inom släkten.

Det blev en lång färjetradition genom Johansson släkten och ett av Skaftös viktigaste kommunikationsmedel. Olle började 1925 och lämnade jobbet 1967 efter 42 år. Karl-Erik började officiellt 1947 och som fortfarande var med när färjan lades ner. Lars-Erik var den sista av fyra generationer att köra den sista turen med färjan.

Dessa personer var några av de som jobbat på färjelinjen mellan Källviken och Lunnevik.

Karl Hermansson tillhör de utomstående som jobbade längst på färjelinjen. I hela 29 år från 1945 till 1974. Arnold Carlsson som var svåger med färjesläkten jobbade hela 19 år på linjen. Harry Ödman 13 år. Nils Pettersson började 1966 och jobbade åtta år på linjen. Bo Einarsson var anställd i två år och Gustav Pettersson i något år. Man har även haft sommarvikarie och extraanställda genom åren.

Scan8
Här är en lista på några som jobbade 1972.

Det fanns inga namn på färjorna på den tiden.

Jag frågar Lars-Erik om han minns namnen på färjorna de körde på den tiden. Han berättar att det fanns inga namn utan det var nummer på varje färja. På vintern körde de oftast med en färja, men senare på våren kopplades det ihop två färjor och de kunde ta mycket mer fordon över sundet. Man kunde nu ta sexton bilar eller fyra bussar samtidigt.

Vägen flyttades på 30-talet.

Vägen till färjan i Lunnevik flyttades någon gång på 30-talet berättar Lars-Erik. Han visar ett reportage från 1933 från Göteborgsposten. Den gjordes i olika etapper berättar han vidare.

PICT0059

177 var den första färjan Lars-Erik minns.

Jag frågar Lars-Erik om han minns hur många olika färjor som har åkt över sundet? 177 var den första färjan Lars minns. Det fanns även en färja som hette 240 som var en mindre färja som de kopplade ihop med 177. I början på 60-talet byggdes de tre likadana färjor till Bohuslän. Det var bl.a. till Källviken och Smögen berättar Lars-Erik. Det var samma typ av färjor som var 23 meter långa istället för 17 meter men detta gjorde att det var bättre kapacitet under vintern när det bara var en färja.

Scan3
Här är tillbehörskortet till färjan 177.

PICT0019

PICT0021

PICT0054.jpg

PICT0053

Färjan byggdes om för att de skulle slippa bullret.

I början var det väldigt bullrigt ombord på färjorna och hörselskydd var inget de använde på den tiden. På sommaren var det varmt i hytten och på vintern var det kallt. Man stod bredvid motorn och det mekaniska spelet och körde. Det var också öppet ut för vajrarnas skull. Det gällde att vara bra klädd minns Lars-Erik. Efter ett antal år byggdes den nya färjan om med en liten hytt bredvid motorhytten och det gjorde att det blev tystare och bättre komfort. Man fick också en gasolkamin för uppvärmning på vinter.

PICT0170

Hur man kallade på färjan i tidig början från Källviken.

I början hade de en tuta på Källvikensidan som de tutade i för att de skulle komma och hämta de som var där. Jag frågar Lars-Erik om det var någon som jäklades på den tiden och tutade i tutan bara för att skoja.

På den tiden var det inte så men han minns en gång när en taxiförare kom körande med sin Plymouth och han hörde den inte och han körde på Lars-Erik mitt i knävecket utan att han hörde att han kom. Han glömmer det aldrig för han blev så rädd berättar han och skrattar. Vid senare år fick de en telefon på Källvikensidan som de kunde ringa och säga att de behövde skjuts över sundet.

PICT0043

På 60-talet ökade trafiken.

På 60-talet ökade trafiken till Skaftö explosivartat. När detta skedde så blev det trafikvakter vid färjan som gjorde luckor så att bussen skulle komma förbi. Lars-Erik visar upp ett brev som är till samtliga vägmästare, biträdande vägmästare och arbetsledare i vägmästareområde 03, 05, 06 och 08 att man inte får lämna manöverhytten för att underhålla sig med passagerarna. Då var det sjöfartsverket som hade gjort en inspektion på någon av färjelederna.

Scan6

Lite Allmäna Kungörelser från 1967.

Scan7

Vintern 1969-70.

Efter den svåra isvintern 1969-70 då det var besvärligt för färjan så skaffades det små flottar med en eldriven propeller som gjorde att de skulle bli strömvirvel i vattnet så att det inte blev någon is vid färjlägena. De första som hände när de körde med dem var att strömmen på nästan hela Skaftö gick. Sedan var ankaret till flotten alldeles för svagt så det åkte iväg in i berget och gick sönder. Efter det så kom det med en färja och sänkte ner tyngre förankringar till dessa flottar så de verkligen skulle ligga på plats. Det blev inga stora isvintrar de sista åren för färjan tillägger Lars-Erik.

PICT0004

PICT0032

PICT0049

PICT0048

Köerna vid färjan.

Det bildades långa köer under åren som färjan gick. Lars-Erik berättar om kö tills man svänger av till Vägerödsdalar och nästan till Dragsmark kyrka. Han minns en gång när det var Bohusläningens Sommarflicka i Fiskebäckskilsparken 1972. Lars-Erik var och hämtade någon eller något som skulle till Fiskebäckskilsparken då minns han att kön var jättelång med bilar.

PICT0111

PICT0110

PICT0143

PICT0144

PICT0182

Bommarna vid färjan.

Lars-Erik berättar att de första bommarna drogs upp med rep, men sedan blev det eldrift på bommarna. När de satte ihop två färjor så blev det långt att gå och då fick det radiostyrda bommar som var samma teknik som man styr modellflygplan och kommunikationsradio. Lars-Erik berättar vidare att det var på 27 MHz bandet, så de som hade kommunikationsradio kunde stoppa eller vissla upp bommarna.  PICT0183

PICT0184

 

Lars-Erik körde sista turen med linfärjan den 28 maj 1974.

Den 28 maj 1974 invigdes Skaftöbron och efter 77 år hade linfärjan mellan Källviken och Lunnevik säkert kört flera varv runt jorden och en lång epok såg sitt slut. Klockan 11:00 skulle bron mellan Skaftö och Dragsmark invigas. Lars-Erik berättar att de skulle köra med en T-Ford över bron på invigningen men bilen ville inte starta. Hur det gick med det och mycket annat får vi kanske höra om en annan gång.

CI2A3720.JPG

Det blev ett intressant samtal med Lars-Erik och historiken om linfärjan mellan Lunnevik och Källviken. Har du något minne av den så får du gärna maila till mig på glicko.me@gmail.com och berätta din historia så kommer jag att lägga in det på sidan.

Fakta om linjefärjan har jag fått genom artiklar i Bohusläningen som min far Eric ”Eran” Andersson skrivit och efter en intervju med Lars-Erik Johansson som var den sista att köra färjan mellan Lunnevik och Källviken. Färgfotot kommer från Carla Förlaget som jag använder med tillstånd av Leif ”Carla” Andersson.  Privatfoto från Lars-Erik Johansson och foto som pappa tagit när han jobbade på tidningen Bohusläningen men också privata foton ur pappas samling. Stort tack till Gösta Alexandersson som hade filmat en snutt från Lunnevik och tack för att jag fick lov att använda den filmen.

 

 

 

 

 

 

Från Gateau och Sturecompagniet i Stockholm till Marsipanladan i Dragsmark.

Från Gateau och Sturecompagniet i Stockholm till Marsipanladan i Dragsmark.

Jag vet inte om ni känner till Gateau eller Sturecompagniet i Stockholm, men jag fick den äran att göra en intervju med Tomas Klemming, en gång delägare i båda dessa företag. Han lämnade företaget 1994 av olika själ och flyttade till Källviken och startade där Marsinpanladan. Jag träffade Tomas när jag var där och gjorde en grej till min blogg om Marsipanladan. Han kom in i ladan och jag hade ingen aning om vem denna person var. Helena Alander som jobbar på Marsipanladan berättade vem jag var och att min pappa hade jobbat på Bohusläningen. Han berättade att pappa var den första journalisten som kom och gjorde ett reportage om Marsipanladan. Vi stod säkert och pratade i en halvtimma och då kände jag att jag ville veta mer om Tomas och frågade om han hade lust att vara med i en artikel på min blogg. När vi sen träffas så berättar Tomas att han idag inte gärna ger några intervjuer. Vi satt och pratade i 3 timmar. Här kommer ett litet reportage om Tomas Klemming.

Jag kliver in i torpet i Dragsmark som han iordningställt under åren och vi slår oss ner vid den tända kakelugnen som Tomas installerat själv.

Tomas Klemming född 1946 i Stockholm. Utbildad till arkitekt. Bor ihop med Ingrid (Lillan) Klemming bagarens dotter som Tomas säger. Ingrids pappa Tord Christenson föddes i Lysekil och flyttade som 25 åring till Stockholm där han startade bageri och konditori. Tomas hade en snickeriverkstad i Stockholm och designade möbler för industrin i cirka 10 år. Denna verkstad låg bredvid Ingrid pappa Tords bageri i Stockholm. Han övergav snickeriverksamheten 1981 och startade Gateau och Sturecompagniet tillsammans med sin svåger. Tomas berättar att de hade en omsättning på cirka 3 miljoner när han började och när han klev ur så omsattes ungefär 400 miljoner. De gick från 7 anställda till cirka 400 anställda på den tiden. Han berättar vidare att han basade över 200 byggjobbare på Sturecompagniet. Gateau var konditori och bageri. Sturecompagniet var krog och nattklubb och där fanns även ett konditori. Sturecompagniet var cirka 2000 kvadratmeter stort. Gateau fanns det 4 stycken av i Stockholm. De hade världens största diskar, 30 meter långa, som Tomas designat och köpt i Tyskland. Tomas har varit på västkusten många gånger. Sitt första jobb i livet hade Tomas på Smögen då han i tidig ungdom trålade räkor. Hans familj som många andra sökte sig till västkusten och hyrde sommarhus. De hyrde övervåningen hos familjen Konradsson i Smögen många år. Där fick han kontakt med sonen i huset John-Hugo och de blev väldigt goda vänner. När de blev lite äldre så köpte John-Hugo en trålare och satte igång att fiska. När Tomas var där en sommar så frågade han om han inte ville komma ombord. Här började han sitt första jobb med att tråla räkor. Han tyckte det var så roligt ”Det stal mitt hjärta” berättar Tomas. Han lärde sig navigera, starta dessa stora motorer och detta var början på hans stora intresse för båtar. Att på morgonen få gå ner till hamnen och höra dessa stora råoljemotorer var fantastiskt berättar Tomas.

Flyttade till Dragsmark

1994 flyttade Tomas och Lillan till Dragsmark från Stockholm och startade Marsipanladan. 1989 dog Lillans far tragiskt i en bilolycka och Torpet stod sedan obebott i några år. Tre år innan de flyttade hit så köpte han 1991 en Engelsk kutter som han och Lillan renoverade helt och hållet. Hade de några timmar över så var de och jobbade med båten. Tibnor som den hette då köptes av Kryssarklubben. Det är en Engelsk kutter byggd i Aurice i Västtyskland 1980. Längd: 18,3 m. Bredd: 5 m. Djupgående: 3 m. Skrovet är av stål. Båten kunde bryta decimetertjock is så det var inga problem att kryssa på vintern mellan de olika hamnarna här i Bohuslän. De döpte båten till S/Y Trygvason. Marsinpanladan var inte det första Tomas tänkte på när han flyttade hit utan det var båten och att få starta charter. Redan 1992 startade Tomas charter i liten skala i Stockholm. Företaget hette då ”Knubbsälens Charter” Tomas berättade att han kallades knubbsälen av sina kompisar på jobbet. Han seglade hit båten från Stockholm och Trygvason fick Källviken som hemmahamn. Marsipanladan startades och efter ett tag så föddes idén till Marsipanbåten. Marsipanbåten åkte ju runt här på västkusten i många år. Charter blev det också. Västindien var en av många ställen Tomas har seglat till. Han berättar om stormar, hur han har blivit förföljda av pirater m.m. Han har också bott i Grekland i 3 år och haft charter där. 2005 säljer Tomas båten. Idag används båten till charter på Estland.

Seglats till Västindien.

Han berättar om en seglats från Sverige till Västindien. Två månader ungefär tar det totalt från Sverige till Västindien om man är en klok skeppare och man seglar med vinden och låter vädret styra. Går man härifrån så möter man den stora sjön när man rundar Skagen och då börjar det ta emot. Eftersom det är sydvästlig vind mestadels så möter man den där. Alternativet är Kielkanalen och man kommer ut lite längre ner och får lite bättre vinkel och kan gå mot Dover och sen vidare utmed Englands kust till landsend eller startingpoint som det så fint heter. Därifrån har alla fartyg gått över Biscaya förr i världen. Fartygen från förr kunde inte kryssa berättar han, de var tvungna att rätta sig efter naturen för att få rätt vind. Så därför har mänskligheten lärt sig hur vindarna blåser vid de olika säsongerna. Det finns rutter, gamla kunskaper om hur man på bästa sätt hur man går och när man skall starta och det har Tomas alltid tyckt varit väldigt fascinerande och rättat sig efter det. Sedan vidare till A Coruna som är ett uråldrigt angöringsställe. Vissa årstider får man den Portugisiska nordanvinden där och det är början på att man får garanterat vinden med sig. Sedan seglar man vidare till Lissabon och därifrån seglar man vidare till Madeira och där lägger man till i Funchal. Sedan seglar man vidare till Kanarieöarna. Helst så skall man komma till i Västindien på julafton. Problemet i Västindien att det är mycket orkaner och de kan vara ungefär ett halvår.. Det finns en lång ramsa om just detta berättar Tomas vidare. Det sista av ramsan lyder, November remember. December är en fri månad för orkaner säger Tomas. Sen har man ett halvt år innan orkansäsongen börjar igen så det gäller att ge sig av i tid.

Renoverar båten Otto.

Jag frågar Tomas om han inte skall skriva en bok om sitt liv. Han har fått förfrågan ett antal gånger både att skriva som spökskrivare m.m. men tackat nej. Här berättar Tomas att han är dyslektiker och hans uppväxt inte var så lätt. Han känner att han inte vågar, han fegar som han säger om att skriva en bok. Sen handlar det om ett ord som han kallar ”en överskrift över Tomas”. Det är ett litet litet ord som heter ”lust”. Fast jag hoppas verkligen att han gör det, för han har så mycket att berätta från sin tid i Stockholm och sina resor i hela världen. Hans fritidsintresse är hantverk. Golf började han med redan i tidig ålder och hade väldigt lågt handicap, men har inte spelat på många år. Långfärdsskridskor har Tomas också sysslat med. Har även sjungit mycket Jazz varit med i körer. Just nu håller han på att renovera en båt som heter Otto. En dansk båt som han köpte för några år sedan av en som hette Otto. Samtidigt säger han att en tändkulemotor låter ju nästan som ottoottootto., så den fick heta Otto. Den skall sjösättas till våren. Vidare så följer han dottern Karin och hennes man Michael i deras jobb och utveckling med Marsipangården i Trosa och Marsipanbåten i Stockholm och tittar även till Helena i Marsipanladan då och då. Jag frågar om han fortfarande har kontakt med gamla kompisar ifrån Stockholm. Ja det har han, men flyttar man så långt så får man räkna med att kontakten inte blir som förr. Sen så känner han att det har varit lite svårt att knyta nya kontakter här när man bor lite avsides här i Dragsmark. Han säger att det skulle nog varit lättare att vara Skaftöbo. Samtidigt så ångrar han inte en sekund att han flyttade hit och han känner sig som en västkustbo och har fått många nya vänner. Han saknar inte tiden från Stockholm.  Vi fortsätter och pratar om båtar och om barnen. Tomas berättar att han gick ombord på Gladan och Falken i sin ungdom som officersaspirant och seglade med dem. Tanken var att bli officer. Hans dotter Karin har gjort precis samma sak. Vidare så blev det Nyckelvikskolan som är en konstnärsskola i Stockholm där har också hans dotter Karin gått. Sedan blev det konstfackskolan i 5 år där han utbildade sig till designer och där har Karin också gått och sedan en tid tillbaka har hon tagit över rörelsen. Äldsta dottern Stina är läkare och det var väl Tomas dröm att också bli det. Men på grund av dyslexin så gick inte det. Sonen Ville som läste i Lysekil är idag chefsekonom på HM. Idag är Tomas pensionär och bor i Dragsmark, men har även ett hus i Kungshamn. Ibland när man träffar människor så känns det nästan som man känt dem hela livet. I detta fall med Tomas så känns det faktiskt så. Hoppas du slår en signal när du sjösätter Otto. Tack Tomas för att jag fick besöka dig och dela med mig lite av ditt liv på min blogg.

Tomas Klemming.
Tomas Klemming.