Per-Gunnar ”Peggen” Andersson var och hälsade på i Lysekil och det var Boo Brasta som 1977 fick Peggen att gå i Boo Brastas fotspår

Idag får ni träffa Per-Gunnar ”Peggen” Andersson, född 15 augusti 1957 i Falkenberg. Peggen är uppvuxen på en liten lantgård två mil utanför Falkenberg, och en mil från Ullared. Han gick i skolan i Okome, och sedan blev det högstadiet i Ullared där han hängde på Gekås och kaféet Nimo, på håltimmarna. Sko-Boo fanns också på den tiden men allt var ju en bråkdel så stort som det är idag berättar Peggen.

Efter högstadiet blev det fordonsteknisk linje i Falkenberg och han jobbade även ett år på en Volvoverkstad, som bilmekaniker. Volvo hade även väldigt mycket billeveranser av försäljningsbilar till dåtidens Falken Bryggerier så även där fick Peggen hjälpa till med att göra dessa klara.

Peggen minns att han blev medbjuden till Rejmes Personvagnar AB anläggning, i Halmstad, som invigde en ny lastbilsverkstad, under den tiden han jobbade på företaget. Väl i Halmstad visades en film från dåtidens Volvo Cup. Här pratade Peggen, och hans arbetskamrat, om att köpa en Volvo 140 och börja tävlingsåka, redan 76. Men det visade sig att den cupen lades ner ungefär samtidigt.


Peggen startade dock senare sin egen racekarriär och tog bland annat fyra SM-guld i standardbilsklassen med mera. Här får ni träffa Per-Gunnar ”Peggen” Andersson som var här i Lysekil och hälsade på en dag i augusti.

Per-Gunnar ”Peggen” Andersson.

Ryckte in i lumpen

Peggen ryckte in i lumpen och kom in som gruppbefäl för en mekanikergrupp, i Skövde, på T2. Efter en månad blev alla, som gått en teknisk linje på gymnasiet, erbjudna att gå på en information om Armétekniker-yrket.

Eftersom det första steget var en test i Stockholm så hoppade Peggen på detta vilket blev en trevlig utflykt från Skövde till Stockholm. Över alla under, så kom Peggen in på utbildningen. Då ställdes han i valet att åka upp och göra lumpen i Stockholm i stället för Skövde. Det blev Stockholm för Peggen och några av kamraterna, från T2.

Muckade från lumpen.


I slutet på maj 1977 så skulle de mucka från lumpen. Men man fick ett erbjudande att ytterligare fortsätta utbildningen under två år, med lön och traktamente och detta var allt för bra att tacka nej till berättar Peggen.

Det hände att han åkte hem på helgerna och vid ett tillfälle så åkte Peggen med sin mamma till Gekås som ligger en mil från Falkenberg. Peggen berättar vidare att det var lika tråkigt då, som det är nu, att gå där och titta. Han satte sig i bilen och funderade och kom på att det var kul att de har ett racingteam här. Det var ju en stolthet att företagen hemma hade en Superstar-bil, där Boo Brasta var bilens förare.

Fick en idé och kontaktade en av teamets ägare

Peggen gick in på kontoret, på Sko-Boo, som låg strax bredvid.  Bo Carlsson, som ägde Boo Brasta´s Camaro, tillsammans med Göran Karlsson, berättade att de mycket väl, skulle behöva en springpojke som hämtade bensin och däck med mera.

Där började Peggens racingkarriär. 1977 hade de en kille som hette Mike Hoskins från England som skötte bilen. Mike hade byggt om bilen i en verkstad i Ullared, som numera är ombyggt till ett hotell.
Med i teamet var också Roland Josefsson, från Brastad.  

Peggen hjälpte till helgerna

På helgerna var Peggen där och hjälpte till så gott han kunde. Första tävlingen som han var med på, så var de sent ute. På lördag morgon skulle de åka ner till Knutstorp, och det var givetvis ett dygn för sent.

Peggen minns hur Boo Brasta kom och hämta honom hemma på gården, och det var stort. Boo var känd redan då både i Ullaredstrakten och i övriga Sverige inom motorsporten. Peggen var med på många tävlingar med Boo, bland annat på Knutstorp, Anderstorp, Mantorp, Kinnekulle och Karlskoga. Det blev en säsong med Boo Brasta eftersom Boo valde att sluta efter den säsongen.

Fick många vänner i teamet

Oddmund Olsen från Norge, men som tidigare bodde i Stenungsund var den som gjorde designen på Boo Brastas bil och även på nästan alla andra tävlingsbilar. Oddmund gjorde även affischer till Anderstorp och massor av olika tävlingar.

Han var även flitigt anlitad av Volvo och gjorde designen till R-Sport och det som tidigare hette Volvo Competition Service som 1977–78 gick från blått och vitt till vit och svart med en gulblå dekor. Oddmund designade bland annat Bo ”Emma” Emanuelssons bilar och senare, även Peggens bilar.

Peggen fick också träffa, och lära känna, Göran Karlsson. Göran Karlsson som startade lågprisvaruhuset Ge-Kås Manufaktur 1963 i källaren på en villa, i Ullared, och resten är historia! Honom träffade Peggen då och då, även senare, eftersom han bodde i trakterna och hade ett stort bilintresse. Peggen berättar att han var väldigt jordnära.

Bo Karlsson som drev Sko-Boo med familj blev också vänner för livet. Han lärde även känna Ulf Karlsson som drev IMS =Illustrerad Motorsport och som har tagit massor av foton från den tiden på Boo Brasta.

Team Tjabo 1977, från vänster: Roland Josefsson, Mike Hoskins, Peggen, Bo Carlsson, Oddmund Olsen, Erling Karlsson, Sonja Nilsson och Boo Brasta. Foto: Ulf ”Lance” Karlsson.

Hur kom det sig att du startade med tävlingsåkandet?

– Allt blev så tråkigt året efter att Boo hade slutat att tävla, så jag kontaktade Bosse Ridström och frågade om jag fick vara med honom i hans stall, och det fick jag. Bo ”Ridas” bodde ju i Stockholm så det var praktiskt, när jag gick i skolan där.

När jag var med honom 1978, så utvecklade det sig så att vi åkte ner till Tyskland och åkte en tävling. Det blev flera resor utomlands som Belgien, England och Finland med mera och allt detta under en tidsperiod av två år, om jag inte minns fel.

Hösten 1978 fick jag för mig att jag skulle ta min tävlingslicens. Jag tog min 142 och åkte till Anderstorp och fick min licens. Jag hade Greger Pettersson som lärare.

Hur gick du vidare sen?

– Jag började att lusläsa idrottsbladet och hittade en gammal 140: a i ett bedrövligt skick som kostade 11 000 kronor. Men den gick att köra med. Med den bilen började jag att ta de första stapplande stegen med mot bilsporten. 

En midsommarhelg 1979 så körde jag min första tävling, på Kinnekulle Ring, och sköt motorn redan på den fria träningen. Det som skulle bli en semester hemma i Falkenberg slutade med att jag skruvade ur motorn och skickade den, och mig själv, med ett team skulle till Stockholm.

När jag motorn var hel, igen, var jag säkert fyra gånger på Kinnekulle och tävlade utan att komma i mål.

Efter ett antal tävlingar så märkte jag att jag kunde hänga med de andra rätt bra. Sista tävlingen för den säsongen så planterade jag bilen i ett räcke. Björn Persson, som vann klassen, i en Porsche, sköt motorn och när jag kom på krönet så var det olja på hela banan och jag kraschade i räcket.


Johor, Malaysia, 1977. Foto: Privat.

Vad hände med bilen?

– Karossen blev skrot, men jag hade sedan tidigare bestämt att byta karossen för den var ändå inte bra. Jag åkte till skroten, i Falkenberg, och hittade en kaross i nyskick. Till min stora glädje fick jag den billigt. Sen byggde jag en ny bil av den och så började jag tävla.

Jag blev trea i SSK-serien första året och två andra. Det gav mig blodad tand.

Jag antar att du fortsatte att tävla?

– 1982 startade Volvo Turbo Cup. Det var en standardlik tävling där det inte var så mycket gjort med bilarna. Den blev mycket populär och lockade stjärnförare som Ulf Granberg och gästförare i varje race som Lill-Lövis Johansson, Eje Elgh, Slim Borgud, Björn Waldegård, Stig Emilsson och Stig Blomqvist med mera.

Pressbild från Volvo inför Turbo Cup. Foto: Privat.

– Där var det mycket roligt att vara en underdog. Jag körde två säsonger och vi körde både is, bana och backe. Där träffade jag tre profiler som var norrlänningar. Det var Göran Lindwall, Benny Larsson och Thomas Wirén som var de stora stjärnorna på isen. I somras träffade jag dem igen och det var riktigt roligt.

Volvo Grupp A-Racing

Peggen berättar vidare att 1984 blev året då 240 Turbo på allvar började tävla i Grupp A-racing. Greger Pettersson och Peggen hade ett team ihop första året. Greger fick för sig att de skulle åka EM i England. Peggen, Greger och Anders Olofsson åkte till England. De var först med att tävla i EM i England i sin grupp, men redan året efter var det flera som fanns på plats från Sverige för att vara med.

Volvo fick smak för detta så de tillverkade en Evolution serie, där de var tvungna att bygga 500 exemplar. De satte dit de komponenter som var nödvändiga för att göra det till en tävlingsbil.

 Det var detta som hjälpt honom under sin karriär som tävlingsförare. Att Volvo lyckades så bra på banan. Peggen hade inte haft råd med någon annan bil. 1984 kostade en BMW 635: a 600 000 kronor. Den första Volvon han byggde gick på 100 000 kronor att bygga. Han åkte ner till Tyskland, och DTM, med den bilen och åkte skjortan av de andra trots att de hade dyrare bilar.

Kör hela DTM-serien

1985 bestämmer sig Peggen för att köra hela DTM-serien. Här känner han att han har lite dåligt med resurser och att det krånglar en hel del med bilen. Bröt du ett lopp så förlorade du poäng och tätkänning direkt. Per Sturesson vann 1985 på 117,5 poäng och Peggen slutade på en sjunde plats med 86 poäng. 1986 slutar peggen på en åttonde plats med 75 poäng. Dock var peggen ofta den snabbaste, med en Volvo, och han var den som hade lett flest varv, av de som åkt Volvo.


Peggen har varit med i ett projekt där man byggt replikor av den Gamla 242 Grupp A bilen. Här är ett exemplar. Foto: Privat.

Tävlade på Nya Zeeland

Hösten 1985, när han är på Volvos tävlingsavdelning, slänger någon fram ett papper till honom om en tävling på Nya Zeeland. Det handlade om ett streetrace. De bjuder på två flygbiljetter och transport med flyg från England får Peggen reda på.

Efter några telefonsamtal så ringer det en kille som heter Mike Pedersen, som var danskättling, och hans bror, Garry tävlade i Nya Zeeland. De var mycket intresserade av om Peggen kunde komma ner med bilen och Gary var den som skulle köra bilen, tillsammans med Peggen, som ska köras på gatorna i Wellington. De skulle även fixa med transporter och finansiering med mera.

Peggen och tre mekaniker flög ner till Nya Zeeland. De kom trea i racet. Många utav världseliten fanns på plats. Men Garry, som också skulle köra, hade brutit armen, i ett tidigare lopp.  De hade då kallat in en annan kille.  

Men han tävlade även i ett lopp för Formula-bilar, och lyckades där skada handen, så Peggen fick köra det mesta av de fem timmar som loppet pågick. Det var en pärs säger Peggen och skrattar, men blev en stor succé för Pedersen familjen på Nya Zeeland. Hela sex gånger har Peggen varit på nya Zeeland. Varav fyra gånger med tävlingsbil. 

Hösten 1986 hade Peggen uppnått sin dröm

Hösten 1986 ringer de från Volvo och berättar att de skall ha tre bilar i de sista racen i European Touring Car Championship. Peggen skulle få köra en av de tre bilarna. Då fick han åka fabriksbil på banan i Zolder i Belgien. Där var han helt överlägsen de övriga Volvoförarna.

När de körde nästa lopp, Jarama i Madrid, var han lite övermodig och det gick inte alls så bra som han hade hoppats. Vid den avslutande tävlingen i Lissabon, på Estoril, var han lite mer ödmjuk, och ordningen nästan återställd berättar Peggen. De blev femma i det racet.

Foto: Privat.

Där fick Peggen ett halvt löfte om att han skulle få fortsätta. Men så blev det inte. Efter tre veckor så ringer de från Hallands nyheter och frågar Peggen vad han tycker om att Volvo lägger ner tävlingsverksamheten, och hur det påverkar han? Peggen säger; ”vad, det hade jag ingen aning om”.

Det var ett jäkla dråpslag för Peggen. Nu var Peggen trött på allt, fast han åkte över till Nya Zealand och körde några tävlingar, som redan var inplanerade.

Tävlade i Thailand

Historien om Thailand börjar i att han var på Nya Zealand med sin Volvo. Han hade låtit Volvo veta att han var intresserad av att sälja sin bil. Då ringer de, från Volvo motorsport, och berättar att de har en köpare på tävlingsbilen. Den skall gå till Volvo i Thailand.

Volvon var redan inpackad i en container för att transporteras hem. Men nu var de tvungna att packa om bilen i en annan container för den skulle gå med ett annat bolag. Samtidigt vid ompackningen försvann Peggens hela ranson med Nya Zealands inhemska vin berättar Peggen och skrattar.

Senar på våren 1987 skulle han åka ner till Thailand för att göra upp affären. Banan ligger i Pattaya och Peggen blev erbjuden att köra det första racet på plats när han ändå var i Thailand. Han vann racet och efter vinsten där Peggen slog BMW:s 325: a med sin före detta Volvo så blev han erbjuden att köra de tävlingar som var kvar.

I nästa tävling slog han en M3: a och det blev ett jäkla liv berättar Peggen. De hade hittat något kryphål i reglerna så de påstod att hans bakvinge inte var godkänd. Han fick plocka bort den, men vann även den avslutande tävlingen. Peggen blev erbjuden att köra hela nästa säsong och då vann han hela serien och blev thailändsk mästare.

Det Thailändska teamet, på Johor, i Malaysia. Iraniern  Sepehr Khodayar drev teamet Zepspeed Foto: Privat.

Fick en förfrågan att köra SM 1987

Hösten 86 ville Peggen hitta på något nytt, efter Volvos avhopp, och ringde informationschefen på BMW, Leif Hansén. Han berättade för Leif att gärna skulle vilja ha en BMW 325: a att åka SM med. Leif tyckte inte att det var en vinnarbil, och sa till Peggen att de inte är med om de inte har en vinnarbil.

Dock fick Peggen en förfrågan från Hans-Åke Söderqvist, som tidigare jobbat på Volvo, och varit lite chef på tävlingsavdelningen, om Peggen ville köra för honom. Då han hade inte direkt någon annat för sig utan tackade ja. Lite kuriosa är att teamets verkstad låg i före detta avgångshallen på Torslanda flygplats. 

Tretton säsonger med BMW

1987, BMW M3, regerade på värdens racerbanor. Då ringde Peggen åter Leif, på BMW, och sa; ”nu har ni en vinnarbil”!  Även Gokartsvärldsmästaren, Lennart Bohlin, som ville köra BMW, på bana ville ha en BMW. Leif sa; ”Kan ni hitta på något tillsammans så är vi med”.

Sagt och gjort. Peggen åker till Skövde för att träffa Lennart som var på kurs där. De satte upp planer som de visade för Leif och Förenade bil köpte in den bil som vunnit DTM, samma år, som sedan lånades ut till de båda.

Den BMW M3, som Peggen körde 88, 90 och 91, står nu på Förenade Bils museum. Foto: Privat.

Peggen berättar även om ett tillfälle när de var nere på Förenade Bil och pratade med Leif Hansén och så skulle de gå och äta lunch. Då möter de Lars Söderström som ägde företaget. Leif presenterar Lennart och Peggen för Lars och berättar att de är förarna som skall köra den nya bilen de köpt.

Foto: Privat.

Lars frågade om allt var under kontroll. Peggen sa att; ”just nu tittar vi på reservdelar och det hade varit bra att ha en motor, i reserv”. Lars sa; ”då köper vi en sådan också”.

Bilen som Peggen vann SM med 1989 och som nu Peggen renoverar. Foto: Privat.

Efter det blev det BMW i många år för Peggen. Peggen har vunnit SM för standardvagnar fyra gånger och NM lika många gånger. Han blev även thailändsk mästare 1988.


Blev inbjuden att köra med Nettan Lindgren

1990 blev han inbjuden att köra med Nettan Lindgren i England. Här föddes även idéerna på STCC och så började de jobba med det projektet.

1995 så hade han väl tankarna på att sluta helt, men STCC började ta fart och statusen höjdes och racingen for i topp i popularitet. 

Så karriären återstartade 1997, efter ett sabbatsår, med en privat BMW-satsning. Det gick så bra att Peggen åter fick plats i det BMW stödda teamet och där blev det nu tre säsonger.

I samband med återstarten kontaktade Peggen sin gamle vän Oddmund Olsen, han som designat bilar, åt bland annat Brasta, och det blev Oddmund som fick designa peggens BMW-bilar de kommande fyra åren. I samband med visningen, av den nya tävlingsbilen, på Stockholms Bilsalong, 97, var Oddmund på plats och i hans följe kom Boo Brasta.

Det blev en trevlig middag med en blandning av gamla racingvänner och nya sponsorer den kvällen. Boo berättade, bland annat om strapatserna när han skull ta hem den Vauxhall Viva som han körde säsongen 1970.

2001

Vi flyttar fram till 2001 då Peggen körde EM igen. Det blev tio tävlingar i Europa, för BMW. Efter den säsongen taggade han ner igen och fick för sig att han skulle köra i USA. Dessa planer hade han haft ett tag och det fanns en serie som är bra med ett bra reglemente.

Peggen köpte en BMW M3 och skickade dit. De var på Daytona och körde. Där var det tvåtimmarslopp och Peggen hade en kille som körde och de kvalade nog in på en tiondeplats i deras klass. Under depåstoppet byter de förare och Peggen fortsätter loppet och ligger tvåa.

I det kurviga området ser Peggen något i backspegeln och undrar om bilen skall försöka köra om här. Det gjorde han inte, han hade tappat sin bil och for över gräsmattan i full fart och när Peggen tar u-svängen så kommer den farandes rakt in i framdäcket på hans bil. Där var Peggens USA äventyr över. 

STCC

Idén till STCC kom till när han var och körde några tävlingar ihop med Nettan Lindgren i England. Året efter var vi tillbaka i varsin bil i England. Efter det så började övertalningskampanjen här hemma. Dels så var det förbundet som skulle övertalas och förarna.

Peggen drog detta vidare till och fick väl lite kommentarer under vägen av en del människor. STCC blev till och blev, så småningom, en av Sveriges största succéer i motorsporten.  

Långlopp i Sverige

I början av 2000-talet blev Peggen inbjuden att köra i ett team som skulle köra Svenska Långloppscupen här i Sverige. Ett team som delvis bestod av folk som jobbade på Saab i Trollhättan. De hade en 9–3 diesel och en specialbyggd Saab med lite häftigare hjulupphängningar bland annat. Den hade en turbomotor på 450 hästar, vilket fungerade alldeles utmärkt, trots framhjulsdrift! – Lite kul att ha varit fabriksförare åt både Saab och Volvo säger Peggen och ler.

2010 gjorde Peggen ”come back” i den då nya Camaro Cup. Det var ett röramschassi, med plastkaross, med en V8 på drygt 400 hästar. 2011 förseddes bilen med reklam för Gekås och Sko Boo. Man kan säga att cirkeln var sluten. Mycket tekniska problem gjorde att resultaten uteblev, men när bilen fungerade så var Peggen fortfarande bland de snabbaste.

Peggen säger; ”det blev lite väl mycket skruvande, för att passa mig och man brann inte längre för den delen, som när jag började hos Team Tjabo, som Brasta´s team kallades”.


Körde Classic Race Århus

Still going strong. Nu i september i år var han i gång med tävlandet igen. Denna gång i Danmark och Classic Race Århus. Inför 2022 funderar han på att satsa på en ”full säsong” med både Classic Race Århus och Köpenhamn Grand Prix med sin Volvo 242 Turbo Grupp A

Sveriges bästa racerförare genom tiderna?

– Det är en svår fråga. Varje tid och varje klass har sina svårigheter. Ronnie Peterson är den som kommer att vara längst fram.

Träffade du Ronnie?

– Inte närmare än att han 1978 på Knutstorp cirka en månad innan han dog stod han mycket eftertänksamt lutande mot en bil och tittade på när jag skruvade på Camaron. Ronnie körde då en BMW 320 på Knutstorp.



Boo Brastas garage i Brastad.

Peggen och Magnus Lundqvist vid Boo Brastas gamla garage i Brastad.

Bosse ”Brastad” Johansson född i det lilla samhället Brastad här i Lysekils Kommun. I femton år var han med i racingeliten i Sverige som banracingförare. Han tog hem 7 SM-guld, 5 silver och 8 brons. Bilarna har varit av lite olika märken, men han tog SM-guld med den Ford Capri som ni ser här under som modellbil. Den brann upp vid en brand på Liseberg vid en bilutställning.

Han körde även Volvo/Daf, Fiat, Porsche, SAAB, Vauxhall, Opel och Chevrolet med mera. Vi var hemma hos Magnus Lundqvist i Brastad som visade upp garaget som Boo hade på 60-talet. Där drev han en bilverkstad och hade en anställd minns Magnus. Magnus farfar har byggt garaget. Garaget som sedan Magnus pappa Ronny Lundqvist hade och Ronny blev god vän med Boo. Magnus berättar vidare att han fick ibland uppdraget av Bosse att svara i telefonen.

Han minns ett speciellt tillfälle att han råkade trycka på ett tidtagarur som Boo hade. Magnus blev lite rädd och undrade vad han gjort, men det var ingen fara berättar han och skrattar. Magnus tillägger att han hade även ett stort garage uppe vid Stångenässkolan, där han hade lite bildelar med mera.

Magnus Lundqvist vid Boo Brastas Camaro vid Bynanders Museum i Svenljunga.

Boo Brasta med en av Porscharna han tävlade med.

Boo och jag i ett garage i Lysekil.

Det känns som att du har ett väldigt stort hjärta för Boo Brasta?

– Jo, men det var där det hela startade. Jag minns så mycket roligt med Bosse. Han hade en kompis som drev något hotell i Hjo. Det ligger säkert 8 mil från Kinnekulle, men vi skulle naturligtvis bo där. Vi pendlade mellan Kinnekulle och Hjo när vi körde den tävlingen där.

En annan episod var när vi var i Karlskoga. Boo kände ju alla och en av Sveriges då största motorjournalister var Rune Månzon på Dagens Nyheter. Han hade en sommarstuga strax norr om Karlskoga. Vilket gjorde att hela teamet bodde där. Hur alla fick plats begriper jag ännu inte idag, men det fick vi. Det var en mycket rolig upplevelse med Boo Brasta.

– Sen finns det en episod som inte var så rolig, men som jag tycker är viktig att berätta. Det är nog bara jag som är sanningsvittne i detta.  Mot slutet av säsongen 1977 så kom jag ner från Stockholm och kommer in i verkstaden i Ullared. Det är filspån överallt på arbetsbänken. Jag frågade Mike om vad som hänt. Men fick inget vettigt svar.

Vi åker upp till Anderstorp och kör racet och Boo vinner. Bosses bil tas in för efterkontroll och så uppdagas det att topplocken är filade, och han blir diskad. Vi körde även Mantorp efter detta, men detta var ett av Boo Brastas sista lopp i hans karriär.  

Detta har jag ältat genom åren och tyvärr så är både Boo Brasta och Bosse Carlsson borta. Jag är helt övertygad om att Boo inte hade en susning om detta. Jag är ganska säker på att detta var en setup. Nu är detta mina egna spekulationer och vi kommer aldrig att få svaret. Det gjordes inga sådana kontroller vad jag känner till tidigare och varför just där och då?

Gjort massor av saker genom åren

Han har gjort många saker under åren. Startade företaget Förarutveckling 1995. Han lärde folk köra BMW där folk fick lära sig att använda ABS bromsen och annat. Jobbade även mycket med julbelysningar som han monterade upp för folk. Startade ett glasscafé på Skrea strand som blev en succé. Han blev inbjuden till kommunen på idédagar och där förslog han och en annan att de skulle bygga cykelvägar på de gamla banvallarna. Det har blivit 4 mils cykelväg, hittills, berättar Peggen.

Peggen arrangerar resor till Daytona 500. 2022 blir det både Daytona 500 och Indycar, på samma resa! Foto: Privat.

I flera år har han även arrangerat resor med Swanson till Daytona 500. 2022 har han en ny resa på gång. Nu med både Daytona 500 och Indycar, i St. Petersburg, på samma resa! Vill ni följa med så är länken till resan här under: https://www.swansons.se/vara-resor/specialresa-nascar-indycar-kombination/

Glasscafé

För yngre sommarfalkenbergare är Peggen nog mest känd för glasscafét han byggde 2004.

Foto: Privat.


Han har även jobbat som fastighetsmäklare med mera. Lagom tills hans pensionsdag har han nu funderingar på att starta upp detta med fastighetsmäklare igen.

Peggen skrattar och avslutar intervjun med att säga; ”man måste ju ha något att göra”.

Jag och Peggen.

Stort tack Peggen för dit besök i Lysekil i augusti i Boo Brastas fotspår.

Alla foton på Peggen använder jag med tillstånd från honom.   

Idag på bloggen får ni möta Lysekilstjejen Sara Axelsson som i höstas gjorde succé i rollen som Maria von Trapp i Sound of Music när den sattes upp på Intiman i Stockholm.

Idag på bloggen får ni möta Lysekilstjejen Sara Axelsson som jobbar som musikalartist. I vår och höst är hon aktuell med att spela huvudrollen som Maria von Trapp i Sound of Music, först i Falkenberg och sen på Lisebergsteatern i Göteborg.

CI2A0612.jpg
Sara Axelsson.

 

Gjorde succé i Stockholm i rollen som Maria von Trapp.

Hon gjorde succé i rollen som Maria när Sound of Music sattes upp på Intiman i Stockholm. Hennes drömroll är just Maria och även Kristina i Kristina från Duvemåla. 2007 fick hon kulturstipendium på 10 000 kronor här i Lysekil.

 

Jag träffade Sara när hon var hemma i Lyse och jobbade och fick en intervju med henne. Sara växte upp i Lyse och gick i Gullmarsskolan här Lysekil. Jag frågade Sara hur hennes intresse för musiken startade?

– Det var nog innan jag kunde prata. Jag har hört att jag helst sjöng innan jag började prata. Så musikintresset har nog varit med sedan jag var liten.

 

IMG_9262.jpg

Hur utvecklade du musikintresset när du växte upp?

– Det var mycket musik hemma! Piano, sång och en salig blandning. Sedan var det även på musiklektionerna i skolan. Jag tror att det var vanligt att man började med blockflöjt i tidig ålder men jag spelade fiol, och efter det var det dragspel och piano. Min mamma Margareta jobbar som kantor i Lyse församling och jag var med i körerna som hon hade. Efter högstadiet i Lysekil blev det Agnebergsgymnasiets Musiklinje Uddevalla.

 

Vad hade du för förebilder när du växte upp?

– Det var både min pappa och mamma. Men jag har nog sjungit mest ihop med pappa, både hemma och vid andra tillfällen. Min stora idol var Carola. Det var jag och min kusin som hade det intresset med Carola ihop. Vi åkte på olika konserter med henne.

När jag såg Sound of Music med Carola och Tommy Körberg så var nog det största som jag varit med om.

 

Har du träffat Carola?

– Ja, det har jag och upplevelsen var att hon är väldigt trogen sina fans. Hon satt där efter spelningarna och man fick ta kort och ge henne en kram. Jag gjorde även en köraudition en gång för henne. Idag är hon inte min idol på samma sätt även om jag gillar henne och samtidigt är det en stor nostalgi med allt som hon gjort. Men hon var en förebild för mig under min uppväxt.

IMG_9285.jpg

 

Du läste på lite olika linjer under ett antal år. Vad gjorde du efter att du läst i Uddevalla?

– Efter gymnasiet i Uddevalla blev det Balettakademiens Yrkesförberedande Musikallinje i Stockholm under ett år och efter det blev det Balettakademiens Musikalutbildning i Göteborg under tre år.

 

Hur gick du vidare sen?

– Som sista projektet i trean på Balettakademien gjorde man en musikal med en inhyrd regissör. Efter avslutat termin fick jag en förfrågan från samma regissör om jag ville vara med i ett projekt på Norrlandsoperan. Det var bloggoperan Sjökor och Stekare, där jag spelade rollen som Angelica. Det var ett både roligt och spännande projekt.

Parallellt med musikalen fick jag hoppa in i Abbatribute-bandet Arrival. Anneli Axelsson som var min sånglärare på gymnasiet var med i bandet Arrival. Jag tror det var 2005 som jag fick hoppa in som körsångare i bandet. Vi gjorde lite shower runt om i Sverige och sedan blev det även mer och mer spelningar i USA.

Mestadels så blev det sommarturnéer, men även höst och vår. Det var ett riktigt privilegium att få komma till så många olika platser i USA. Det var otroligt häftigt att få vara med att se hur mycket ABBAS musik betyder för människor.

CI2A0633.jpg

 

Kunde du se storheten i ABBA?

– Ja verkligen. Min känsla var att ABBA var mycket större där en de är här i Sverige.

 

Efter Norrland så drog du vidare till Kristianstad, vad gjorde du där?

– Där var jag i tre olika produktioner under tre år. Först som Sugar i I hetaste laget, sen Nancy i Oliver och slutligen Charity Hope Valentine i Sweet Charity.

Sommaren 2011 var jag en snabb sväng till Stockholm där jag spelade älskarinnan Jennifer Bristow i farsen Hotelliggaren på Fjäderholmarna i Stockholm, där stod Sven Melander för regin.

 

Vad hände efter Stockholm?

– Efter det kom jag i kontakt med Kålle Gunnarsson i Falkenberg genom min goda vän Emmi Kristensson som gick i samma klass som mig, och som är från Falkenberg. Kålle Gunnarsson är regissör, producent och en riktig eldsjäl. Kålle hade börjat i Falkenberg med stora familjeföreställningar med Astrid Lindgren-teman. Han har även undervisat i teater i många år.

När jag kom i kontakt med Kålle hade han precis tagit över Teatern Storan i Falkenberg och öppnat en teater – och musikalskola där. Jag fick undervisa på skolan med honom och några andra i olika musikklasser.

Som första projekt på teatern i Falkenberg sattes Blodsbröder upp, som nu blivit en av mina favoriter. Efter det fortsatte jag att jobba med honom. Om jag inte stod på scen kunde jag hålla i sånginstuderingar till ensemblen eller annan typ av undervisning. Under de somrarna satte han upp Emil i Lönneberga och sen även Saltkråkan.

Efter det rullade det på och 2014 satte han upp Sound of Music i Falkenberg. Vi var ett gäng som jobbade ganska tätt och under ett år var jag heltidsanställd hos honom.

CI2A0564.jpg

 

Du gjorde även Sällskapsresan i Malmö på Nöjesteatern 2015/16 och sen var du med i Soldat Fabian Bom på Vallarnas Teater i Falkenberg 2017. Hur var det att vara med i Soldat Fabian Bom?

– Det var spännande. Nils Poppes dotter Mia Poppe var bl.a med och spelade på Vallarna. Vi var ett jättefint gäng och det var lärorikt att få spela fars. Jag gillade verkligen manuset och det var en hyllning till Nils Poppes paradroll. Att få se alla dessa etablerade skådespelare när de repade var en ynnest.

Jag var inte med hela säsongen i Soldat Fabian Bom utan fick en förfrågan av Kålle Gunnarsson om jag ville medverka i Sound of Music som skulle sättas upp igen fyra år efter att den sattes upp första gången i Falkenberg. Den skulle nu sättas upp i Stockholm på Intiman. Jag hade skrivit på ett kontrakt men eftersom det är samma bolag som samproducerar med Kålle så bad jag Kålle bestämma hur jag skulle göra. Rollen som Maria i Sound of Music ville jag jättegärna göra igen.

De tog beslutet att jag skulle hoppa av Bom och fortsätta med Sound of Music i Stockholm. En annan tjej tog min roll i Soldat Fabian Bom.

CI2A0644.jpg

Hur var det att spela Sound of Music i Stockholm?

– Det var alldeles fantastiskt! Jag tyckte det var väldigt roligt även när jag gjorde den under första perioden 2014 men att få hoppa i Marias skor igen och på något sätt lära känna henne ännu mer var en ynnest. Samtidigt är det mycket nytt som nya barn och annat.

På något sätt kände jag mig fri i rollen och kunde utveckla och utforska vem hon på mitt eget sätt. Jag är så fascinerad över hennes liv och att det är en verklig person bakom rollen.

 

DSC02833 2.jpg
Sara i rollen som Maria von Trapp. Foto: Privat.

nkte du på Carola någon gång när du spelar samma roll som hon spelade?

– Hmm, (Sara skrattar). Ja, det har jag gjort. Vissa låtar, eller rättare sagt en av låtarna lärde jag mig genom Carola. Jag kan inte säga att jag direkt minns föreställningen med Carola och Tommy Körberg i detalj men jag minns att vi såg den och hur häftigt hon var i sin roll, men annars är det skivan med henne och Tommy som jag lyssnat sönder.

Nu när jag spelade Maria så tänkte jag inte på Carola utan det var mer den ursprungliga Maria som finns i mina tankar. Jag är mycket tacksam att jag får vara med i detta gänget och få berätta innebörden av den historien som Sound of Music innebär.

 

Sound of Music kommer att fortsätta i vår och till hösten.

Sound of Music kommer att fortsätta i vår och höst, först i Falkenberg och sedan på Lisebergsteatern i Göteborg i oktober med Sara i huvudrollen som Maria.

IMG_9268.jpg

 

Efter Sound of Music har du spelat Lina i Emil i Lönneberga, hur var det att spela Lina?

– Det var något helt annat. Fast denna rollen gjorde jag tidigare och då gjorde jag också Lina.

CI2A0649.jpg

 

Jag läste att du var tvungen att lära dig småländska, stämmer det?

– Ja, det var en liten chock. Kålle sa till mig att jag måste prata småländska och jag trodde det var ett stort skämt för det kändes som att det inte skulle fungera med småländskan. Jag har ingen fallenhet för detta, men det var bara att kasta sig ut och pröva på det. Lina är en liten skruvad karaktär, hon är som ett litet barn, fast väldigt rolig att vara med.

 

Du har varit i din hemmatrakt här i Lysekil och spelat både Sound of Music och Kristina från Duvemåla som fyllt kyrkan hemma i Lyse, kan du berätta mer om det?

– Vi gjorde ett projekt med en fantastisk storkör och strålande musiker. Det var bl.a min mamma ihop med ett grymt medarbetargäng som höll i detta. I somras fylldes kyrkan fyra gånger med Sound of Music.

CI2A0065.jpg

 

Du är med i ett annat projekt som heter Dagnys Döttrar, vad är det?

– Dagnys Döttrar startade när vi hade det lite lugnare och det var för cirka sju år sedan. Pernilla Karlsson och Emelie Dybeck är minna goda goda vänner från balettakademien. Vi kände att vi inte träffade den äldre generationen så mycket och insåg att vi ville åka runt på äldreboenden. Vi ringde runt och frågade om de ville att vi skulle komma och besöka lite olika äldreboende med ett musikteaterprogram, ideellt.

En föreståndare för ett äldreboende berättade för oss att det fanns något i Göteborgs stad som hette ”Speldags” som grundar sig i att om de gamla inte kan komma till kulturen så skall kulturen komma till dem. Man kunde vara med i en katalog där man fick bokningar och sen åkta runt på ett schema och samtidigt få betalt.

Vi jobbade en period för dem och åkte runt på alla möjliga äldreboenden. Vi tyckte detta var så roligt. I Halland fanns det en liknande organisation som heter Hallands bildningsförbund, och där hade vi även glädjen att komma med i deras katalog. Vi har förnyat programmet under tiden vi varit ute och spelat.

CI2A0653.jpg

Vad har ni bjudit på när ni uppträtt?

– Tanken var att musiken skulle grunda sig i deras musik från deras tid där vi kunde mötas och att de kände igen musiken. Första programmet hade vi låtar från deras skolbänk från att de var små och uppåt till dansbanan. Det blev jättefint och vi hade inte anat att musiken kunde bygga möten mellan oss och dem.

Efter ett tag fick vi en förfrågan från Stadsteatern och deras lunchteater. Där gjorde vi en ny föreställning om Dagnys Döttrar. Det var även företag som vile att vi skulle komma och uppträda.

Vi har även åkt runt på ett projekt som heter ”Skapande skola”. Där har vi haft musikalblock där vi jobbat för kommunen på olika skolor. Gymnasiet har vi inte besökt, men vi hörde att man kunde söka ett kulturbidrag i Hallandsregionen. Det gjorde vi och fick det. Projektet heter det ”Kvinnliga geniet” och riktar sig mot gymnasieungdomar.

 

Om du lyssnar på musik vad lyssnar du på då?  

– Det går i vågor. Jag lyssnar mycket när jag är ute och springer. Kristina från Duvemåla har jag lyssnat på hur mycket som helst. Samuel Ljungblad, Whitney Houston, Helen Sjöholm som är en enorm förebild för mig. Maria Gustin Bergström lyssnar jag på också. Sen har jag mina LP-skivor hemma och då kan det bli allt möjligt.

Dagnys0852.jpg
Foto: Privat.

 

Har du några fritidsintressen, hinner du med det?

– Ja, att vara med mina syskonbarn. Jag älskar även att vara ute mycket och njuta av naturen och vara med minna vänner. De jag inte kan umgås med brukar jag prata med via telefonen så det blir en hel del telefonsamtal.

 

Hur ofta hinner du vara hemma i Lyse?

– Nu har jag varit hemma på torsdagar i ett antal veckor. Jag försöker åka hem så ofta det går för Lyse är en av de bästa platserna på jorden.

 

Har du någon drömmusikal som du skulle vilja göra?

– Om Kristina från Duvemåla skulle sättas upp igen, hade det varit drömmen. Kristina från Duvemåla är nästan lite helig för mig, för att den har följt med mig under så många år. Och Helen Sjöholm är helt fantastisk.

 

Beskriv Lyse och Lysekil med några få ord.

– Hemma, avkoppling, hav, familj, natur och musik.

 

Tusen tack Sara för intervjun och lycka till i framtiden.