Lena Andersson uppträder på Allsången och Bakgården på Café Kungsgatan i Lysekil den 16 juli.

1971 slog Lena Andersson igenom med dunder och brak och den 10 juli samma år uppträdde hon i Fiskebäckskilsparken på Skaftö.

40092697_311028642988021_6100061412497817600_n

Nu 48 år senare kommer hon tillbaka till västkusten och uppträder på Allsången i stadsparken och Café Kungsgatans Bakgård här i Lysekil den 16 juli. Jag tog kontakt med Lena och ställde lite frågor inför hennes besök i Lysekil i sommar.

40002116_2078372585812482_589795259957903360_n.jpg
Lena Andersson och Ulf Elfving 1971 i Fiskebäckskilparken.

 

Hur startade ditt musikintresse?

– Jag började sjunga redan när jag var 3–4 år. Min första sång som jag minns var ”En hatt med flor och blommor på” som var populär på den tiden. Mormor sjöng och spelade dragspel på kalas och pappa var en stor jazzfantast. Han älskade storbandsjazz men även artister som Mahalia Jackson och Josh White.

Jag stod ofta framför spegeln och ”uppträdde”. Ännu mer när jag som 12-åring fick en gitarr. Jag hittade amerikanska folksånger i olika böcker som jag gjorde min egen version av.

Jag älskade Joan Baez och Pete Seeger till exempel. Jag skrev också låtar tillsammans med min kompis Pia som tyckte om att dikta. Det här var ju 60-talet med en fullkomlig musikrevolution med The Beatles och alla andra band vars poplåtar spelades på radion så det fanns gott om influenser.

Foto Tobbe Hubbard.jpg
Lena Andersson Hubbard. Foto: Tobbe Hubbard.

 

Du slog igenom som 15-åring med dunder och brak, kan du berätta hur det gick till?

– Jag skickade in ett band till Sveriges Radio till ett program som hette ”Så det kan bli” med Janne Forssell som programledare. Jag sjöng 7 sånger på engelska till eget gitarr-ackompanjemang.

Jag blev uppringd av Janne Forssell som undrade om de fick spela upp några sånger i programmet. Det fick de givetvis och medan programmet pågick började musikproducenter ringa hem till oss.

Bl.a. ringde Lill-Babs bror Lasse Svensson och Stikkan Andersson. Det här var i december 1970. Stikkan var mest enträgen och vi beslöt oss för att åka och träffa honom. Pappa och jag tog tåget till Stockholm.

Jag spelade in samma sånger som på mitt band fast med hjälp av gitarristen Tony Lindberg som förstärkning för radioprogrammet ”Midnight Hour” samtidigt som vi var där. Vi träffade Stikkan och det bestämdes att vi skulle spela in en LP på mitt sportlov i februari. Det här var i början på januari.

Lp:n spelades in live med sång tillsammans med musikerna som bland annat bestod av Janne Schaffer och Janne Boqvist. Jag kunde bara sånger på engelska så skivbolaget hjälpte till med att hitta svenska sånger. Halva skivan var på engelska. ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” gick direkt upp på första plats på Svensktoppen i april. Jag gjorde även debut i Hylands Hörna i april.

 

 Tidigare när vi har haft kontakten berättade du att den sommaren 1971 gjorde du hela 79 spelningar. Hur lyckades du hinna med så många spelningar, och hur var det?  

– På den tiden hade man inte massiva ljudanläggningar som man har nu. Vi kunde ha 3 spelningar på en och samma dag ibland och turne’-ledaren körde så fort han kunde för att vi skulle hinna i tid. Det var ett under att man överlevde.

Jag var i stort sett ute på turne’ hela sommaren med korta avbrott som tillbringades i Stockholm. Det var stressigt men roligt. Det jobbiga var väl att komma tillbaka och sätta sig på skolbänken efter allt detta ståhej.

39993393_525364574572712_8961391246685765632_n
Lena i Fiskebäckskilsparken 1971.

1972 är du med i Melodifestivalen och slutar på en tredjeplats. 1977 är du med i Melodifestivalen igen med en låt av Ted och Kenneth Gärdestad som hette ”Det bästa som finns”. Hur var det att vara med i Melodifestivalen?

-1972 sjöng jag “Säj det med en sång” som var skriven av Björn och Benny och som  var segertippad. Den vann inte tyvärr men jag kom etta i Japan där jag tävlade med sången på ”Tokyo Music Festival” samma vår. Polar Music och Stikkan släppte den engelska versionen med mej över hela världen. Den hette då ”Better to have loved”.

Då 1977 var jag mitt uppe i ABBA’s första världs-turne’ där jag var en av 3 bakgrundssångerskor tillsammans med Maritza Horn och Lena-Maria Gårdenäs. Jag tror jag var lite splittrad för jag hade svårt att komma ihåg texten till ”Det bästa som finns”. Jag kom av mig 3 gånger och stackars Ulf Elfving som var programledare fick ta om inledningen lika många gånger eftersom jag var först ut. Lite pinsamt var det allt….

Vi hade en stor fest hemma hos Stikkan på kvällen efter Melodifestivalen och kl. 5 på morgonen dagen efter skulle jag bege mig till flygplatsen för att flyga till Australien. Alla de andra hade redan åkt så jag fick flyga ensam. Björn och Benny var snälla och lät mig flyga 1: a klass eftersom jag var själv. Det var ”nice”.

 

 Du turnerade med Ted Gärdestad som blev en nära vän till dig i tidig ålder, och medverkade i bakgrundskören tillsammans med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad på låten ”Helena” på Ted Gärdestads första LP ”Undringar” 1972. Du har även spelat in Gärdestadslåten ”Sol, vind och vatten.

Hur var det att turnera med Ted, och du något roligt minne som du kan dela med dig av?  

 – Det var mycket fniss och skratt i turne’-bussen. Vi älskade att lyssna på Kalle Sändare och Ted imiterade gärna några av personerna som Kalle ringde upp. Vi kunde lyssna på samma telefonsamtal om och om igen och vi tröttnade aldrig.

På Liseberg fick Ted och jag hoppa ut genom ett fönster i logen eftersom publiken trängde på och det var svårt att ta sig ut någon annan väg. Främst var det väl tjejer som var ute efter Ted som precis började slå igenom rejält. Vi smög oss iväg under berg – och dalbanan och en vakt visade vägen.

 

Polar blev ditt skivbolag som Stikkan Anderson ägde. Då kommer man lättsökt in på ABBA som du berättar om i texten ovanför som du turnerade med världen över som bakgrundsångerska. Hur var det att turnera med ett av världens största band genom tiderna?

– Det var häftigt och storslaget på många sätt. Bara det att vi flög mellan spelningarna var speciellt. Och alla de stora arenorna. Särskilt i Australien där vi som mest hade 40 000 i publiken. Kul med alla musiker och även filmteamet med Lasse Hallström i spetsen som tillkom i Australien. Vi var ca 150 personer med ”roddare” m.m.

foto malin k
Foto: Malin K.

2001 gifter du dig med en amerikan och samma år flyttar du till USA. Hur kommer det sig att du flyttade från Sverige?

– Min man är amerikan så det föll sig naturligt. Jag hade inget emot att flytta och tyckte det var spännande. Jag hade vänner som hade gjort samma sak och det verkade funka bra.

Första 10 åren bodde vi i Kalifornien. Först i San Diegoområdet och sen i vad som kallas Central Valley som är inlandet mellan Los Angeles och San Francisco. 2011 flyttade vi till Arizona som min man Tobe kommer ifrån ursprungligen.

 

 Idag bor du i Phoenix i USA, och 2015 släppte du ett nytt album som heter ”Open Your Heart”. Du har medverkat i olika tv-program i Sverige de sista åren, men vad sysslar du med idag?

– Vi jobbar vidare med ny musik men jag har också ett s.k. vanligt jobb. Jag försöker turnera i Sverige på somrarna så mycket jag kan och sen jobba med ny musik på vinter – halvåret. Jag har ju min publik i Sverige även om jag sjungit mycket här i USA också främst i de olika församlingar som vi har varit med i.

 

Du framförde ” Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, men längtar du tillbaka till Sverige nån gång?

– Jag kommer alltid att vara svensk även om jag kanske inte precis längtar efter att bo i Sverige. Om jag får komma hem lite då och då så är jag nöjd. Jag följer vad som händer och sker så mycket jag kan. Vi skulle gärna vilja ha ett sommarhus i Sverige. Det vore drömmen…

 

Den 16 juli kommer du till Lysekil och medverkar på Allsången och Bakgården, hur känns det att komma tillbaka till våra breddgrader och uppträda?

– Som sagt, jag vet att jag har en publik i Sverige och jag känner mej väldigt uppskattad och ihågkommen vilket känns roligt. Önskar att jag får göra mer av konserter och även TV och radio i framtiden. Bohuslän är ett av de vackraste landskapen tycker jag och det ska bli jätteroligt att få återse Lysekil och jag ser verkligen fram emot det.

 

Tack Lena för intervjun, och den 16 juli uppträder Lena på Allsången i stadsparken här i Lysekil och efter allsången blir det Café Kungsgatans Bakgård.

Öbarna firar 50-årsjubileum och deras inspelning av ”Inbjudan till Bohuslän” är den mest önskade låten i Sveriges Radios program ”Ring så spelar vi”.

Idag på bloggen får ni träffa Eva Jarnedal och Janne Magnarsson som har något gemensamt med Radioprogrammet ”Ring så spelar vi”. Ring så spelar vi och Öbarna firar 50 årsjubileum. ”Inbjudan till Bohuslän” med Öbarna är den mest önskade låten i Sveriges Radios ”Ring så spelar vi”.

CI2A2293.jpg
Eva & Janne i Grundsund.

Ett av Sveriges populäraste önskeprogram.

Sveriges populäraste önskeprogram som glatt många lyssnare under åren, började sända 1968 och firar i år 50 år. Lisa Syren som varit programledare i 22 år och som lockar 1,6 miljoner lyssnare varje lördag. En annan som ni säkert minns som programledare var Hasse Tellemar.

 

Öbarnas inspelning av ”Inbjudan till Bohuslän ”är den mest önskade i programmet.

Den mest önskade sången i programmet är enligt Lisa Syren, Öbarnas inspelning av ”Inbjudan till Bohuslän.” Den är komponerad av Evert Taube och spelades in av Öbarna 1987.  Öbarna är artistnamnet för äkta paret Eva Jarnedal och Janne Magnarsson från Grundsund i Bohuslän. När jag träffar Eva och Janne hemma på Grundsund är de så glada för att Lisa Syren berättade denna nyheten om deras inspelning av ”Inbjudan till Bohuslän”. Det är stort.

 

Debuten skedde i Fiskebäckskilsparken för 50 år sedan.

Eva och Janne träffades 1968 och sjöng första gången tillsammans i Fiskebäckskilsparken samma år. Sedan dess har paret kamperat ihop. Nu 2018 är det 50 år sedan.

PICT0187 (1).JPG
Janne & Eva i Fiskebäckskilsparken. Foto: privat.

 

Eva vann Sveriges vismästerskap 1969.

Eva vann 1969 Sveriges vismästerskap som sändes från Vispråmen Storken i Stockholm med Cornelis Vreeswijk som programledare. Programmet var den tidens motsvarighet till idol och hade en stor lyssnarskara. Eva sjöng bl.a Jannes första komposition som heter ”Sommarideal”

Eva 1.jpg
Eva med priserna hon vann i Sveriges vismästerskap 1969. Foto: privat.

Namnet Öbarna kom till 1972.

Namnet Öbarna kom 1972 då Eva och Janne jobbade tillsammans med Moody Magnusson som spelade bas och kom från Island.

 

1977 släpper de sitt debutalbum ”ÖBARNA”

Den första skivan som hette ÖBARNA släpptes 1977. Sången ”Bohuslän” hamnade på svensktoppen och var där 10 veckor Vilket var maxtid då. Den låg på andra plats då den lyftes bort och inte fick vara med längre.

Nästa skiva kom året efter med titeln ”Öbarna i Vått och Torrt” Det dröjde till 1983 innan nästa album kom. Den fick namnet ”Från Grundsund till Parana”.

Janne och Eva.jpg
Janne & Eva. Foto privat.

 

Stor succé med plattan ”Med båt och låt på fiskestråt”.

Barnskivan ”Med båt och låt på fiskestråt” kom 1984 och blev en stor succé med många turnéer och sålda skivor. I föreställningen ”Med båt och låt på fiskestråt” ingår en monteringsfärdig båt som rekvisita. Under åren som gått har det suttit c:a  70 000 barn i båten. Janne var rastlös efter att han hade slutat snusa och skrev sångerna under en semester i Grekland.

 

Albumet ”Med Taube på Ängön” från 1987 sålde guld.

Albumet ”Med Taube på Ängön” där bl.a ”Inbjudan till Bohuslän” ingår, kom 1987 – blev guldskiva och sålde i 65 000 exemplar.

 

Albumet ”Sol hav och kärlek” blev nominerad till Grammisgalan.

1989 kom ” Sol hav och kärlek”. Janne hade inspirerats av fadomusik från Portugal och albumet ”andas saudade”. Skivan blev grammisnominerad. 1991 kom ännu en Taube skiva som hade titeln ” Med Taube i vals och ballader”.

 

”Sol hav och kärlek” och ”När daggen kom” formade Öbarnas sound.

”När Daggen kom” hette nästa album och släpptes 1992. Sångerna från det här albumet satte i fortsättningen stor prägel på Öbarnas repertoar med titlar som ” Sommar 55”, ”Dryckesvisa från Grundsund”, När Daggen Kom” och ”Läge för bravader”. Egentligen var det sångerna från ”Sol hav och kärlek” och ”När daggen” kom som formade Öbarnas sound.

CI2A2278

 

 1998 släpptes ”Öbarna 25 år Samlingsskiva”.

1998 kom ”Öbarna 25 år Samlingsskiva”. En samling av gamla inspelningar men också nya som ”Ellös Folkets Park, ”Om du vill mig väl” och ”Nu lever jag” Det här albumet sålde också guld. 2004 var det dags för ”Resor och promenader”, ännu en skiva med Jannes kompositioner.

 

2009 släpptes det sista fullängdsalbumet med Öbarna.

Det sista fullängdsalbumet från Öbarna kom 2009. Den fick namnet ”En samling somriga sånger”. Det var en samlingsskiva, men där fanns också nyskrivna sånger som ” Doggy Bag blues” ”Hej du gamle kämpe” och en nyinspelning av ” Sommarideal.  Sången Eva sjöng på Vispråmen Storken 1969.

 

Det har också blivit några singlar under åren.

1982 kom en singel med titlarna ”När oljan gick till” och ”Vattensång från Kynnefjäll”.

1985 ” ”Inbjudan till Bohuslän” och Kuttervals från Skaftö. Skivan gjordes som en gåva till föreningen som senare införskaffade skolfartyget ”Kvartsita. Då vi sen spelade ”Inbjudan till Bohuslän” på våra konserter förstod vi att vår tolkning berörde folk berättar Janne.

CI2A2334.jpg
Eva och Janne vid deras hus i Grundsund.

Släppte låten ”Makrillen” 2011.

2011 Var det dags för” Makrillen”. Den blev en lokal hit i Bohuslän.

 

500 000 sålda skivor med Öbarnas inspelning av ”Inbjudan till Bohuslän”.

Öbarna har med sina stämningsfulla sånger och sin västkustprofil nått en stor och trogen publik i hela landet. Om det vittnar bland annat 500 000 sålda skivor med Öbarnas inspelning av Inbjudan till Bohuslän. Deras egna skivor har sålt i över 200 000 exemplar. Affären som sålt mest av deras skivor låg på Drottninggatan i Stockholm, minns Janne Magnarsson.

 

Många Taube-visor med på Öbarnas repertoar.

Taubes visor finns ofta med på Öbarnas repertoar, men sångerna som de använt mest är Janne Magnarssons egna. 85 st. inspelningar finns på Öbarnas Cd-skivor.

 

Öbarna har fått många utmärkelser genom åren.

Öbarna har fått många utmärkelser genom åren. De har bland annat fått kulturpris från Bohuslandstinget, Lysekils kommun, Sällskapet Astri och Evert Taubes Vänner, Svenska Kommunalarbetarförbundet, Hyresgästföreningen och även fått utmärkelsen Bohuslän Tackar. Sist men inte minst är Öbarna också upptagna som hedersmedlemmar hos Svenska Västkustfiskarna.

Scan.jpg
Eva & Janne. Foto Owe Tollesby.

Lite kuriosa.

Öbarna var de första artisterna som fick äran att framträda i Sveriges Riksdag. De har gjort 2 turnéer i USA. Legat 2 gånger på Svensktoppen och var i slutet på 80-talet tvåa på försäljningslistan. De medverkade på samlingsskivan Absolute Sommar med ”Inbjudan till Bohuslän”.

Heltidsproffs, Eva och Janne började uppträda för publik 1969, och var från mitten av 70-talet under 40 år artister på heltid, med spelningar och skivförsäljning som enda inkomstkälla. Öbarna slutade spela offentligt för 4 år sedan men det händer att de sjunger vid speciella tillfällen, som t.ex. bröllop och begravningar.

Öbarna är idag inte aktiva som band, och även om de inte är ute och turnerar så lever Öbarna kvar med sin musik och som genom alla år har gjort så fin reklam för Grundsund, Skaftö, Lysekils kommun, Bohuslän och för Sverige.

 

Som avslutning frågar jag Eva och Janne vad de gör idag?

– Jag väver, syr, promenerar och arbetar i trädgården, och sjunger till husbehov säger Eva.

– Jag har fortfarande lite spelningar, dels med en föreställning där jag berättar historier från min bok om femtiotalet och sedan kompletterar med egna sånger och örhängen från den tiden. Jag gör också några barnföreställningar med ”Båt och Låt på fiskestråt”.

På fritiden går jag på gubbgym med bastu 2 gånger i veckan, har gått på buggkurs och fiskar makrill avslutar Janne med.

 

Tack Eva och Janne för att jag fick träffa er.

Följ med på en historisk resa med linfärjan som gick mellan Källviken och Lunnevik fram tills den 28 maj 1974.

Sen jag startade bloggen så har jag haft ett visst intresse att återge lite historik om den gamle linfärjan som gick mellan Källviken och Lunnevik. Nu har jag tagit ett första steg när jag hittade lite negativ som pappa Eran hade. Sen har jag varit i kontakt med Lars-Erik Johansson som redan som 13-åring provade på att köra linfärjan mellan Källviken och Lunnevik och som var fjärde generation att köra färja över leden mellan Skaftö och Dragsmark.

CI2A3734
Foto: ©Carla Förlaget.

1844 startade transporterna mellan Skaftö och Dragsmark.

1844 fastställdes av Kammarkollegiet ansökan från hela Skaftö om inrättandet av häradsväg från Rågårdsvik till Skaftö udde. Kostnaden för vägen skulle delas av alla hemmanen på Skaftö, samtidigt skulle det köpas roddfärjor för överfart till Ellös och Oxevik som också hemmanen skulle betala. Den första ”färjan” på udden kostade 150 riksdaler riksmynt som betalades av 1mtl Skaftö ¼ mtl Evensås ¼ mtl Vägeröd de övriga hemmansägare ville inte betala för de tyckte att Skaftö hemmanet ensamt skulle betala, för vid lantmäteriförrättningen 1835 åtog sig Johannes Henriksson ”ägare av Skaftö udde” för all framtid ombesörja färjdragningen.

1884 blev det ny väg till Källviken.

1884 blev det en ny väg på Dragsmarksidan till Källviken. Då började man med färja mellan Lunnevik-Källviken. Den första färjan rodde man sedan drogs den med linor genom att en person hade en specialtillverkad käpp som man fäste i en vajer och vandrade från ena ändan till den andra. Sedan blev den modernare och man fick t.ex. en trumma och vev som drogs för hand. 1929 kom första motorn som var en femhästars Penta och man slapp jobbet med att veva för hand.

CI2A3707.jpg

Gården som Lars-Erik bor på var skyldig att ro över folk. När Johan Olsson Lars-Eriks farfars far 1887 köpte gården på Lunnevik åtogs han sig att sköta färjsysslan. Det var en skyldighet som följde gården. Den mest kände av färjesläkten var Sander Johansson, alias ”Sander på färjan ” som var Lars-Eriks farfar. 1887 var Sander Johansson bara 13 år. Sanders bodde ett antal år i Amerika innan han kom hem till Skaftö. Sanders kom hem 1913 och övertog verksamheten efter brodern Samuel Olsson.

1899 gick Johan Olsson bort.

När Johan Olsson gick bort 1889 så startade samtidigt en epok med Lunneviks Pensionat. De kvarvarande kvinnorna, Maria, Anna och brodern Oskar fick nu ansvaret att sköta transporterna över sundet enligt gårdens skyldighet. 1903 upphörde lagen men släkten Olsson fortsatte och ro folk över sundet.

Klagan på färjedriften från 1913.

Lars-Erik berättar om att det kom in en klagan på färjedriften 1913. Det fanns en person på Skaftö som de vägrade att köra över. Vad Lars-Erik tror så bestämde de själva vilka som fick åka med över sundet. Själva klagan gick vidare och han hoppas att kunna skriva rent dem så han får reda på hela historien.

Första bilen på Skaftö.

Redan 1925 kom första bilen till Skaftö berättar Lars-Erik Johansson. Lars-Erik berättar att de tog över en bil med en fiskebåt samma år eller kanske tidigare. Den fraktades från Ellös till Rågårdsvik. Innan hade det varit bilförbud på Skaftö. I januari 1927 övertog länsstyrelsen färjeförbindelsen. Lars-Erik har sparat den gamla anteckningsboken som hans farfar Sander antecknade i.

CI2A3701.JPG

I boken kan man se att i maj månad 1927 var det 12 bilar som åkt med. På midsommarafton samma år var det 27 bilar som fraktas över. På midsommarafton 1973 var det 2000 bilar på samma dag. 1925 kostade det 1.50 för bil och 75 öre för hästtransport. För en person kostade det 25 öre att åka över.

Scan1
Sander Johansson.

1942 fick man tillstånd att ta med SJ-bussar till Skaftö.

1944 förstatligades alla vägar och Lars-Eriks farbror Olof Johansson blev förste färjevakt. 1952 så flyttas färjelägena på både Källviken och Lunnevik berättar Lars-Erik. Det fanns mycket regler på hur färjetrafiken skulle vara. Här är en kungörelse från 1958 på hur den skulle gå till. Det fanns bestämmelser om vem som hade förtur på färjan m.m. Detta finns även idag på Vägverkets färjor berättar Lars-Erik vidare.

Scan2-3

1969 började Lars-Erik på färjelinjen.

Lars-Erik började på färjelinjen officiellt 1969 som extra timanställd berättar han, men var med och hjälpte till redan vid 13-års ålder. Han bodde alldeles i närheten och såg när det var stopp på linfärjan och gick då ner och hjälpte till att få igång den.

CI2A3711.jpg

Turlistor fanns inte på färjorna. Det var först 1972 som detta infördes på alla färjor. Fast linfärjan mellan Källviken och Lunnevik slapp detta p.g.a. att bron skulle byggas inom en snar framtid. Färjan gick bara när det kom bilar eller folk som skulle över. Linjen gick även på nätterna och Lars-Erik berättar att de hade koll på vad Skaftöborna gjorde på nätterna.

När de löste av varandra kunde de berätta för varandra vilka som var ute och for och när de kunde tänkas återkomma. Bosse Einarssons Åkeri hade varje natt vid 02:00 en lastbil som körde från Skaftö berättar Lars-Erik vidare.

IMG_3798
Källviken idag.

När Bohusläningen började utkörningen av tidningar så kom den på morgonkvisten och skulle leverara den på Skaftö vid 02:30 på natten. När Fiskebäckskilsparken fanns så var det väldigt mycket trafik på färjan. När de väl hade kört hem folket från parken så började alla fritidsfiskare att komma till Skaftö som skulle ut och fiska. Det var Skaraborgare, Vänersborgare och andra som kom och skulle ut och fiska. Lars-Erik berättar att de hyrde bl.a. ut båtar och det var det en väldig tillströmning till.

IMG_3803
Lunnevik idag.

Polis och Ambulans ringde hem till deras privatbostäder. Det fanns inga telefoner på färjan i början så detta var på detta sätt de kunde meddela att de var på väg till Skaftö för att något hade hänt. Var någon hemma i bostaden så sprang de oftast ner till färjan och sa att de fick åka över till Källviken sidan för ambulans eller polis var på väg.

PICT0013-2

PICT0012

Färjetraditionen inom släkten.

Det blev en lång färjetradition genom Johansson släkten och ett av Skaftös viktigaste kommunikationsmedel. Olle började 1925 och lämnade jobbet 1967 efter 42 år. Karl-Erik började officiellt 1947 och som fortfarande var med när färjan lades ner. Lars-Erik var den sista av fyra generationer att köra den sista turen med färjan.

Dessa personer var några av de som jobbat på färjelinjen mellan Källviken och Lunnevik.

Karl Hermansson tillhör de utomstående som jobbade längst på färjelinjen. I hela 29 år från 1945 till 1974. Arnold Carlsson som var svåger med färjesläkten jobbade hela 19 år på linjen. Harry Ödman 13 år. Nils Pettersson började 1966 och jobbade åtta år på linjen. Bo Einarsson var anställd i två år och Gustav Pettersson i något år. Man har även haft sommarvikarie och extraanställda genom åren.

Scan8
Här är en lista på några som jobbade 1972.

Det fanns inga namn på färjorna på den tiden.

Jag frågar Lars-Erik om han minns namnen på färjorna de körde på den tiden. Han berättar att det fanns inga namn utan det var nummer på varje färja. På vintern körde de oftast med en färja, men senare på våren kopplades det ihop två färjor och de kunde ta mycket mer fordon över sundet. Man kunde nu ta sexton bilar eller fyra bussar samtidigt.

Vägen flyttades på 30-talet.

Vägen till färjan i Lunnevik flyttades någon gång på 30-talet berättar Lars-Erik. Han visar ett reportage från 1933 från Göteborgsposten. Den gjordes i olika etapper berättar han vidare.

PICT0059

177 var den första färjan Lars-Erik minns.

Jag frågar Lars-Erik om han minns hur många olika färjor som har åkt över sundet? 177 var den första färjan Lars minns. Det fanns även en färja som hette 240 som var en mindre färja som de kopplade ihop med 177. I början på 60-talet byggdes de tre likadana färjor till Bohuslän. Det var bl.a. till Källviken och Smögen berättar Lars-Erik. Det var samma typ av färjor som var 23 meter långa istället för 17 meter men detta gjorde att det var bättre kapacitet under vintern när det bara var en färja.

Scan3
Här är tillbehörskortet till färjan 177.

PICT0019

PICT0021

PICT0054.jpg

PICT0053

Färjan byggdes om för att de skulle slippa bullret.

I början var det väldigt bullrigt ombord på färjorna och hörselskydd var inget de använde på den tiden. På sommaren var det varmt i hytten och på vintern var det kallt. Man stod bredvid motorn och det mekaniska spelet och körde. Det var också öppet ut för vajrarnas skull. Det gällde att vara bra klädd minns Lars-Erik. Efter ett antal år byggdes den nya färjan om med en liten hytt bredvid motorhytten och det gjorde att det blev tystare och bättre komfort. Man fick också en gasolkamin för uppvärmning på vinter.

PICT0170

Hur man kallade på färjan i tidig början från Källviken.

I början hade de en tuta på Källvikensidan som de tutade i för att de skulle komma och hämta de som var där. Jag frågar Lars-Erik om det var någon som jäklades på den tiden och tutade i tutan bara för att skoja.

På den tiden var det inte så men han minns en gång när en taxiförare kom körande med sin Plymouth och han hörde den inte och han körde på Lars-Erik mitt i knävecket utan att han hörde att han kom. Han glömmer det aldrig för han blev så rädd berättar han och skrattar. Vid senare år fick de en telefon på Källvikensidan som de kunde ringa och säga att de behövde skjuts över sundet.

PICT0043

På 60-talet ökade trafiken.

På 60-talet ökade trafiken till Skaftö explosivartat. När detta skedde så blev det trafikvakter vid färjan som gjorde luckor så att bussen skulle komma förbi. Lars-Erik visar upp ett brev som är till samtliga vägmästare, biträdande vägmästare och arbetsledare i vägmästareområde 03, 05, 06 och 08 att man inte får lämna manöverhytten för att underhålla sig med passagerarna. Då var det sjöfartsverket som hade gjort en inspektion på någon av färjelederna.

Scan6

Lite Allmäna Kungörelser från 1967.

Scan7

Vintern 1969-70.

Efter den svåra isvintern 1969-70 då det var besvärligt för färjan så skaffades det små flottar med en eldriven propeller som gjorde att de skulle bli strömvirvel i vattnet så att det inte blev någon is vid färjlägena. De första som hände när de körde med dem var att strömmen på nästan hela Skaftö gick. Sedan var ankaret till flotten alldeles för svagt så det åkte iväg in i berget och gick sönder. Efter det så kom det med en färja och sänkte ner tyngre förankringar till dessa flottar så de verkligen skulle ligga på plats. Det blev inga stora isvintrar de sista åren för färjan tillägger Lars-Erik.

PICT0004

PICT0032

PICT0049

PICT0048

Köerna vid färjan.

Det bildades långa köer under åren som färjan gick. Lars-Erik berättar om kö tills man svänger av till Vägerödsdalar och nästan till Dragsmark kyrka. Han minns en gång när det var Bohusläningens Sommarflicka i Fiskebäckskilsparken 1972. Lars-Erik var och hämtade någon eller något som skulle till Fiskebäckskilsparken då minns han att kön var jättelång med bilar.

PICT0111

PICT0110

PICT0143

PICT0144

PICT0182

Bommarna vid färjan.

Lars-Erik berättar att de första bommarna drogs upp med rep, men sedan blev det eldrift på bommarna. När de satte ihop två färjor så blev det långt att gå och då fick det radiostyrda bommar som var samma teknik som man styr modellflygplan och kommunikationsradio. Lars-Erik berättar vidare att det var på 27 MHz bandet, så de som hade kommunikationsradio kunde stoppa eller vissla upp bommarna.  PICT0183

PICT0184

 

Lars-Erik körde sista turen med linfärjan den 28 maj 1974.

Den 28 maj 1974 invigdes Skaftöbron och efter 77 år hade linfärjan mellan Källviken och Lunnevik säkert kört flera varv runt jorden och en lång epok såg sitt slut. Klockan 11:00 skulle bron mellan Skaftö och Dragsmark invigas. Lars-Erik berättar att de skulle köra med en T-Ford över bron på invigningen men bilen ville inte starta. Hur det gick med det och mycket annat får vi kanske höra om en annan gång.

CI2A3720.JPG

Det blev ett intressant samtal med Lars-Erik och historiken om linfärjan mellan Lunnevik och Källviken. Har du något minne av den så får du gärna maila till mig på glicko.me@gmail.com och berätta din historia så kommer jag att lägga in det på sidan.

Fakta om linjefärjan har jag fått genom artiklar i Bohusläningen som min far Eric ”Eran” Andersson skrivit och efter en intervju med Lars-Erik Johansson som var den sista att köra färjan mellan Lunnevik och Källviken. Färgfotot kommer från Carla Förlaget som jag använder med tillstånd av Leif ”Carla” Andersson.  Privatfoto från Lars-Erik Johansson och foto som pappa tagit när han jobbade på tidningen Bohusläningen men också privata foton ur pappas samling. Stort tack till Gösta Alexandersson som hade filmat en snutt från Lunnevik och tack för att jag fick lov att använda den filmen.