Det skapades pophistoria när The Spencer Davis Group spelade på Folkets Hus i Lysekil torsdagen den 7 juli 1966

The Spencer Davis Group i Lysekil 1966

Jag fick ett tips av Torgny Jansson på Lysekils kommun om att han hade hört att Steve Winwood hade varit i Lysekil och spelat i Folkets Hus B-sal. Hörde jag rätt? Steve Winwood, detta musikgeni som slog igenom med bandet The Spencer Davis Group på 60-talet.

Fakta: The Spencer Davis Group, brittisk musikgrupp bildad 1963 i Birmingham, England av bröderna Muff Winwood (basgitarr) och Steve Winwood (gitarr/orgel/sång). Först gick de under gruppnamnet The Muff Woody Jazz Band, men när gitarristen Spencer Davis tillkom bytte man till ovanstående namn. Detta var mest för att det var Davis som tog hand om intervjuer med media. I övrigt bestod gruppen också av trummisen Pete York. Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/The_Spencer_Davis_Group



Jag gjorde en efterlysning om spelningen i Lysekils Folkets Hus B-sal

Jag la ut en efterlysning på olika sociala medier och fick ganska snart ett svar på frågan. Någon sa att det var 1967, men efter att jag fick kontakt med Anna-Lena Bellberg, som tidigare hette Ehrenholm och som var den som på Folkets Hus scen på Estraden presenterade dessa fyra ynglingar från England när de uppträdde här i Lysekil. Hon berättade att det var sommaren 1966.

Anna-Lena var en i kompisgänget och detta ledde mig vidare till Göran Jacobsson vars pappa Gunnar var professor och född i Lysekil. Görans farfar var bryggmästare på Karlsons Bryggeri här i Lysekil.

Jacob som han kallades eller Göran Jacobsson fick jag kontakt med tack vare Anna-Lena. Göran var en av två delägare till klubben Shake Club som bildades i Göteborg av tre ungdomar men där den tredje parten lämnade klubben ganska tidigt.

När det väl drog igång i Lysekil på allvar så var det Karlis Paulis som tyvärr gick bort hösten 2003 och Göran Jacobsson som drog igång Shake Club här i Lysekil.

Göran Jacobsson och Karlis Paulis.




Jag slog en signal till Göran som idag bor i Skåne och frågade hur allting började?

– Vi startade i Göteborg i januari 1965. Det var jag, Karlis Paulis och en kille som hette Johan. Johan blev kär i en tjej från Gävle och stack dit istället.

Kalle och jag träffades på hösten 1964 och gillade varandra. Vi tänkte att vi skulle bli popartister. Men vi behövde få pengar till instrument och musikanläggning så vi startade en klubb. Efter att ha hört en del artister insåg vi att vi är nog bättre på att ha en klubb än att spela.

Göran idag med fotot på The Spencer Davis Group och en litet reklamblad för Shake Club. Foto: Privat.

Eftersom jag varit mycket i Lysekil så körde vi igång där på sommaren 1965 och kallade det för Shake Club II, av någon mystisk anledning.

Kalle och jag kom upp till Lysekil sommaren 1965 någon vecka innan vi skulle starta. När vi klev av tåget gick papperet runt en av de två buntarna med stora affischer sönder och de spreds ut på perrongen. Stinsen kom fram och var snäll och hjälpte oss att samla ihop affischerna. Han berättade att hans dotter hört talas om klubben och tänkte gå dit. Det kändes bra som välkomnande.

Optimistisk som man är som ung, tänkte vi tälta. Vi slog upp tältet i Långevik och det gick bra några nätter, sedan regnade det flera dagar i sträck och tjusningen med tältning var helt borta.

Vi hörde oss för om någonstans att bo och Anna-Lena erbjöd gentilt sitt gårdshus. Ett riktigt lyxboende tyckte vi efter plaskboendet i Långevik. Snart blev Anna-Lena och jag tillsammans och Kalle flyttade efter tag till en kille som kallades ”Spenat” och var 2 meter och två centimeter lång.

Vi fick vänner bland unga tjejer som jobbade extra på DEFA-baren vid Rosvikstorg. Då och då blev det en gratisfrukost eller lunch. Överhuvudtaget var det mycket unga människor i vår ålder i Lysekil från främst Lysekil men också alla möjliga delar av landet Ibland på kvällarna satt vi uppe vid gamla vattentornet och spelade gitarr och sjöng och pratade.

Foto från Shake Club i Folkets Hus B-sal i Lysekil. Foto: Anna-Lena Bellberg.



Hur länge höll ni på i Lysekil?

Två somrar och en höst, fast den hösten 1966 kom det inte mycket folk så det blev bara en gång. Hösten 1966 så slutade vi även med Shake Club i Göteborg.

Foto från Shake Club i Folkets Hus B-sal i Lysekil. Foto: Anna-Lena Bellberg.




Hur gamla var ni när ni startade?

Jag var 16 år och Kalle var nog ett år yngre än mig. Vi var unga och man kan väl säga att anledningen att vi slutade var att när popen växte blev det en större konkurrens, då det kom in äldre folk och allt började handla om pengar. Där stog vi oss slätt i våra unga år.


Kommer du ihåg vilka artister eller grupper ni hade första året här i Lysekil?

– Ja, du. Det jag minns är att vi hade bland annat Shakers, Hi-Fi Five, The Beat Stones med flera här i Lysekil. Shakers blev jag god vän med då jag slarvade med skolan och hängde med dem på turné i Sverige ihop med deras manager Rolf Hedin, som sedan blev manager för Tages.



På en bild så står det Rolling Stones, spelade de hos er i Göteborg?

– Det var så här att Rolling Stones blev gratismedlemmar i Shake Club. De spelade aldrig hos oss. Stones var i Göteborg 31 mars 1965. Vi gick och frågade Simon Brehm, Lill-Babs manager, som arrangerade Stones-galan, om vi kunde få träffa dem. Det blev bara ett vänligt fuck off.

Vi gick dit tidigt samma dag som Stones skulle spela och då var det en gubbe som monterade högtalare. Vi frågade om vi kunde hjälpa till om vi fick stanna kvar. Det fick vi och vi höll på där hela dagen utan mat för vi vågade inte gå utanför området. På kvällen lyssnade vi på Stones och träffade dem i pausen och fick deras autografer och efter det kallade vi det att de blev medlemmar i Shake Club. Vi fick alla autograferna utom Bill Wymans.


Här är medlemskortet som fanns 1965 till Shake Club. Biljettpriset till vanliga kvällar var 5 kronor för medlemmar och 6 kronor för icke-medlemmar.

Vi går vidare i historien och jag frågar Göran hur de fick bokat The Spencer Davis Group till Lysekil?

Vi satt våren 1966 och bokade artister till Lysekil, och då ringer man runt till olika personer och agenturer och kollar läget. Jag tror vi fick tidigt på året ett erbjudande för Spencer Davis Group, som ännu inte hade inte slagit igenom riktigt. Därför fick vi ett mycket bra pris för bandet. Vi betalade 4280 kronor för The Spencer Davis Group för att spela i Lysekil.

Det var jättemycket pengar för oss, men det var jäkligt lite för ett internationellt band. Efter att vi skrivit kontrakt så slog de igenom med låten ”Keep on Running” och intresset för gruppen tog fart.

Här är bilden som Göran fick efter de bokat Spencer Davis Group.


Hur minns du den kvällen i Lysekil Folkets Hus?

– Ja, du. Polisen kom och hade stenkoll denna kväll på Folkets Hus i Lysekil. De räknade varenda person som gick in denna kväll, och jag tror att vi hade 400 personer på plats i Folkets Hus. Hade det inte varit för polisen hade vi nog haft det dubbla. Vi gick precis ihop och fick ta växelpengarna för att betala banden. När Spencer Davies Group spelade var biljettpriset 10 kronor för medlemmar och 13 kronor för icke-medlemmar.

Foto från Shake Club på i Folkets Hus B-sal i Lysekil. Foto: Anna-Lena Bellberg.



Sov de över i Lysekil?

– De gjorde de. Och samma dag var Povel Ramel i Lysekil. Efter spelningen så gick de iväg på Lysekils gator och hamnade på ett ställe på Södra Hamngatan med serveringen i trädgården. Där satt Povel och resten av sällskapet. Att jag minns detta berodde på att vi fortfarande efter spelningen var skyldiga lite pengar och det var där växelpengarna kom in i bilden. Jag gick nämligen till platsen och lämnade de pengar som var kvar att betala av gaget, direkt till bandledaren Spencer Davies själv.

Foto: Privat.



Vad minns du mer av kvällen?

– Den var väldigt kort. Spencer Davies hade bara en halvtimmes scenshow. Vi hade ett annat band som hette New Look som spelade innan Spencer Davies Group, men scenshowen kom igång så sent så det blev kvällens sista.

Från Göteborg och Cue Club kom Styrbjörn Colliander, som senare blev skjuten på sin Cue Club i Göteborg. Jag tyckte det var trevligt att en klubbägare från Göteborg kom hit så jag släppte in honom och vi stod bredvid kassan och kollade showen och pratade.


Kommer du ihåg vilka låtar de spelade?

– Keep On Running kommer jag ihåg. Jag stod hela kvällen och ’småbråkade’ med polisen vid dörren och höll koll, så jag minns inte så mycket, mer än att det var bra och mycket häftigt att höra dem live. Speciellt Steve Winwood, han var ja bara sexton år som vi, men redan stor artist.


Kommer du ihåg vilka band som spelade i Lysekil?

– En del av banden sommaren 1966 var: New Look (tidigare Hi-Fi Five), The Spencer Davies Group den 7 juli 1966, Beathovens, The Beat Stones, Nursery Rhymes, Beachers, Annabee-Nox, Shakers, Armas, Shanes. Shanes var det bandet som kostade mest efter The Spencer Davis Group.  Shanes spelade i Lysekil den 24 juli den sommaren. Vidare spelade Ola & The Janglers, Fabians, Nameloosers, Streaplers, Scarlett Ribbons, Wolss, Seagulls och även Anders Hammarquist, lokal trubadur från Lysekil.

Anders, som spelat på Shake Club i Göteborg också, var vi managers för. Han fick spela in en singel i Stockholm. Jag minns när vi två var i Stockholm för inspelningen. Detta var mitt första besök i en professionell studio.


Hur upplevde du 60-talet?

– Det var en ganska rolig tid för vi var unga och detta med popen och det som hände då var alldeles nytt och fortfarande ganska snällt. 1965 spelades bara en timmes pop i veckan i radion. Att man var så ung gjorde att vi kunde hålla på med detta och samtidigt hade vi skoj och träffade massor av folk. Ett tag så tänkte vi att vi skulle öppna popklubbar i halva Sverige.

Vi var i Arvika och Linköping och hälsade på folk som varit på vår klubb i Lysekil på sommaren. Vi tänkte att de kunde vara med och starta upp klubbar lokalt men så blev det inte. Vi hade stora visioner.

Foto: Anna-Lena Bellberg.
                 

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är img_5308-1.jpg

Foto: Anna-Lena Bellberg.

Hur ofta var du i Lysekil efter att ni slutade med Shake Club?

– Mina föräldrar köpte en sommarstuga i Sandvik vid Brastad längst nere i Brofjorden 1956. Jag var i Lysekil många somrar. 1968–69 jobbade jag på Lysekils kommun på byggnadsnämnden och gatukontoret. Jag skrev även en uppsats om beslutsprocessen i Lysekil vid OK Raffinaderiets (nuvarande Preem) lokalisering till Lysekil 1970. Senast jag var i själva Lysekil var för cirka 3 år sedan, men jag var i Grundsund i slutet på juli i år. 

Vidare så fick jag även en intervju med Anna-Lena Bellberg, som tidigare hette Ehrenholm. Anna-Lena som är känt ansikte för många i Lysekil. Anna-Lena har varit den som gjort att jag fick tag i Göran och även delat med sig av de flesta fotona som är med i reportaget.

Anna-Lena Bellberg som tidigare hette Ehrenholm, utanför Folkets Hus i Lysekil.



Kan du berätta lite om din bakgrund till Lysekil?

–  Jag är född och uppväxt i Kyrkvik i Lysekil. Jag började i Lysekils äldsta skola 1955. Där hade en gång både min pappa och farfar gått. Den är numera riven. Jag tog studenten 1967 i Gullmarsskolan, reste utomlands ett par år och flyttade sedan till Stockholm för att studera.  Jag blev waldorflärare, och under fyra år 2006-2010 arbetade jag i Waldorfskolan i Slussen på Orust, och pendlade då från Lysekil.

Min pappa Nils Ehrenholm var en omtyckt brevbärare i stan och många minns honom. Han gick mestadels i Gamlestan. Där var han också född 1912. Släkten kom hit 1886 när min farfar var liten. Pappa gick bort 2002, 90 år gammal.

Min mamma Eva kom hit på 30-talet, för att hennes äldsta syster Karin Wassholm flyttat hit. Mamma hade platser i ett par familjer, bland annat hos bryggare Karlssons dotter Inga, som var gift med Hakon Lundbom. Sedan arbetade hon bland annat i fabrikerna och på Hotell Lysekil. Mamma gick bort för två år sedan, 99 år gammal.

Några minns kanske mina bröder Åke 81, som gick till sjöss i unga år och sedan bosatte sig i Stockholm. Han brukar återvända till Lysekil på somrarna. Och Arne 79, lärare som var på Gullmarsskolan en tid i slutet på 60-talet. Han och hans fru Gunnel har kvar hennes föräldrahem i Sandvik, Brastad.

I 30 år har jag och min familj haft ett hus på Strandvägen. Jag har i stort sett tillbringat alla somrar och många skollov i Lysekil. Jag har här en del trofasta vänner, som jag uppskattar mycket.

Hur lärde du känna Göran och Kalle?

– Jag lärde känna Jacob och Kalle och deras Shake Club 1965. De kom till Pressbyrån, där jag sommarjobbade, och undrade om jag visste någonstans där de kunde bo? -Ni kan bo hos mig… Så kunde det alltså gå till i min gröna ungdom. Mamma sa när jag i efterskott frågade: -varför fråga; du gör ju ändå alltid som du vill.

Jag frågar Anna-Lena hur det var att presentera dessa fyra killar från England?

– Jag var jättestolt och tyckte det var en stor grej att få presentera The Spencer Davis Group på Folkets Hus scen här i Lysekil. Jag minns vidare att jag var jättenervös på scenen och bandet skulle jag presentera på engelska för att bandet skulle förstå vad jag sa och det gick bra.

Här på scenen i Folkets Hus B-sal stod Anna-Lena och presenterade The Spencer Davis Group i juli 1966.

Historik från andra personer och myntandet av hur ordet öken kom till på Shake Club i Lysekil

När jag försökte få lite historik om detta med att The Spencer Davis Group hade spelat på Folkets Hus här i Lysekil så berättade Leif Ahlberg att han och hans fru fanns på plats denna kväll. Leif nämnde för mig att de spelade några låtar från albumet ”Autumn 66” som släpptes den 28 augusti samma år. Leif fanns på plats i Lysekils Folkets Hus ihop med Lars ”Walle” Wannelius och Leifs syster Kerstin och de stod på första parkett och tittade.

Här är ett foto med Leif Ahlberg och Caj Högberg i Lysekil. På bilden finns även Leifs två systrar och fru. Fotot är taget av Lars ”Walle” Wannelius. Foto: privat.

Caj Högberg

Med den kvällen var även Leif Ahlbergs kompis Caj Högberg, musiker och låtskrivare som turnerat med Jerry Williams i bandet Roadworks. Caj skrev även låten ”I Can Jive” till Jerry Williams. Han har varit på Europaturné med Abba, spelade med Beatmakers med Boris som bland annat spelade här på västkusten och gjort en massa andra saker. Länk till Caj Högbergs hemsida http://www.demos.nu/

Caj Högberg när han spelade i gruppen Long John’s på 60-talet. Foto: Privat.




Caj berättar för mig om kvällen med The Spencer Davis Group att han var där och hade biljetten kvar länge, men kan inte hitta den just nu. Steve Winwood hade vit skjorta, blåa jeans och en vit Strata. De spelade bland annat ”Somebody Help Me” som då släpptes.

Leif berättar för mig att på Shake Club någon gång 1966 så myntades ordet ”Öken” och detta får jag bekräftat av Caj Högberg. Lysekilskillen Lars ”Walle” Wannelius sa när de repade i Folkets Hus B-sal i Lysekil; ”Nej grabbar, sluta med den där ökenmusiken nu!”. Under här får ni texten med ”Öken ”som Caj har berättat om för musiktidningen 4Sound.

ÖKEN av Caj Högberg.

Ett ord som används flitigt inom vår bransch. Faktum är att det har funnits i musikermun sedan slutet på sextiotalet.

I begynnelsen uppstod ordet på Shake Club i Lysekil – lokalen var inhyst i Folkets Hus. Här spelade till exempel Spencer Davis Group och entréavgiften sprang väl upp i en tia eller två. Those were the days….

Jag spelade gitarr i ett band och vi repade i denna historiska lokal. En tekniskt bevandrad kompis hade byggt en hemmagjord fuzzbox till mig. Vi försökte få liv i elektroniken medan några lokala förmågor slamrade runt på trummor och gitarrer. Någon stämde sitt instrument och en annan testade pukorna Till slut tröttnade min kamrat på larmet och ropade: ”Nej grabbar, sluta med den där ökenmusiken nu!”

Faktum var att det de spelade lät som om den kom från ett beduintält i Sahara. Vi tittade på varandra och lyste upp: ”Bra ord! Ökenmusik!”

Så småningom började vi använda ordet i andra sammanhang. Det blev ökenman, ökengig, ökenresa och ökenturné. Men framför allt funkade ordet även fristående: ”Nej, det här är öken…”

Jag bar med mig ordet när jag flyttade till Stockholm 1972. Under åren med Beatmakers turnerade vi med ABBA och jag lärde snart känna större delen av den tidens musikbransch. Ordet fördes vidare. Det uppstod böjningar som Öknigt och när Janne Beime startade sitt företag föreslog jag namnet Desert….

Idag är Öken ett vedertaget begrepp och nu väntar vi bara på att Svenska Akademins Ordlista ska inkludera ordet under sin riktiga betydelse. Allvarligt talat, vem tänker på afrikansk hetta när man säger att det är ökenväder?

Caj Högberg

Stort tack Göran för att du ställde upp på en intervju och jag hoppas vi ses här i Lysekil eller på Österlen när coronaviruset lagt sig. Tack Anna-Lena för all hjälp. Utan dig så hade detta inte blivit av. Tack Leif och tack Caj för att ni tog er tid att svarade på mina frågor. Tack Torgny för att du tipsade om detta och Lysekils Folkets Hus för att jag fick komma in och fotografera.

Minns du något från den tiden från Folkets Hus i Lysekil så får ni gärna kontakta mig på glicko.me@gmail.com

Ett nytt turistmål skapas i Lysekils kommun. Den gamla Knottfabriken i Lahälla från 1920-talet i Brastad får nytt liv.

Den gamla Knottfabriken i Lahälla från 1920-talet i Brastad får nytt liv.

Idag får ni följa med till stenbrottet i Lahälla som i folkmun kallades för Sodom. Redan på 1880-talet började man bryta sten i Lahälla. 1920 blev Knottfabriken klar i anslutning till stenbrottet.

CI2A3102.jpg

Under många år har Knottfabriken och stenbrottet stått och förfallit. Knottfabriken och stenbrottet kunde varit ett minne blott om det inte var för Cheyenne och Fredrik Röckner.

 

CI2A2992.jpg

Jag fick en rundvandring med fr. vänster: Cheyenne Röckner, Steve Larsson och  Marianne Gillberg Wallner i föreningen Lahälla Knottfabrik. Även hunden Benji var med.

 

Köpte marken där den gamla Knottfabriken står.

2010 köpte Fredrik och Cheyenne marken vid stenbrottet i Lahälla. Tanken var att de skulle sälja stenen som finns på området, och tanken fanns också på att riva Knottfabriken.

Efter lite forskning om fabriken så visade det sig att en del av den stod på en samfällighet som ägdes av olika personer med mera. Cheyenne och Fredrik köpte ut de andra som ägde delar av marken. Nu har de stora planer för att skapa ett turistmål i Lahälla.

CI2A3179.jpg

 

1920 blev Knottfabriken klar.

I slutet av 1800-talet började man hugga sten ute på bergsplatåerna. I början på 1900-talet fick man idén om att bygga en Knottfabrik. 1920 blev Knottfabriken klar. I fabriken skulle man ha fallhammare. Förtjänsten skulle bli högre, och det skulle gå snabbare och det var bara fördelar trodde man. I fabriken stod det 6 fallhammare. De gick på högtrycksluft efter vad Cheyenne hört.

CI2A3188.jpg

CI2A2996.jpg

 

Fraktade sten till Argentina från knottfabriken i Lahälla.

En del av stenarna från knottfabriken fraktades med fartyg till Argentina. Under fraktens gång gungade det en del och lasten rörde sig. Detta gjorde att många av stenarna gick sönder. När de kom fram så refuserades de stenarna i hamnen. De var mer runda en fyrkantiga berättar Cheyenne vidare.

Man fick dumpa stenarna utanför hamnen i Argentina. Sedan bar det hem igen till Lysekil och då lastade man en ny last och åkte tillbaka till Argentina. Ibland gick det bra och ibland gick det inte så bra.

Kvinnor och barn hjälpte till i stenbrottet. Man kan se märken efter spetten på bergen som de slog på där barnen fick hjälpa till att hålla i dessa.

CI2A3021.jpg

 

Knottfabriken i Lahälla var en flopp.

Problemet med stenen gjorde att det började att läcka pengar och till slut insåg man att Knottfabriken var en flopp och ett fiasko tillägger Cheyenne.

Man slutade delvis på grund av transporterna, och även på grund av deras berg Sodom. Ju längre man kom in i berget, desto sämre blev materialet. I mitten på 1950-talet lade man ner produktionen på knottfabriken i Lahälla.

 

Gjorde en ljusinstallation vid knottfabriken.

Cheyenne kontaktade Rio Kulturkooperativ 2012 och ansökte om pengar från Lider och Västra Götalandsregionen och fick pengar till att göra en ljusinstallation på plats vid Knottfabriken. Redan en vecka innan visningen med ljusinstallationen fanns folk från konstfack och Chalmers med mera på plats och satte upp ljus och såg till att allt skulle fungera.

Samma dag som ljusinstallationen skulle visas var Cheyenne och handlade kaffe för 50 personer. Det var så många som hon trodde skulle komma och titta på detta. Cheyenne skrattar och berättar; ”Det var folk och bilar överallt, jag skulle tippa på att det kom 500 personer och ville titta på detta ljusspel vid Knottfabriken”.

 

Rädda knottfabriken.

Efter detta tänkte Cheyenne, att detta var helt galet. Tänk att så mycket folk kom för att titta på detta. Hon började att läsa mer om den information som fanns om Knottfabriken och började att söka olika bidrag för att rädda det som fanns kvar av fabriken. Men bidragen uteblev. Men efter några år så vände det.

CI2A3162.jpg

CI2A3146.jpg

 

Fick 350 000 kronor från Länsstyrelsen.

Förra året fick de pengar från Länsstyrelsen för att kunna lägga om taket på fabriken. De har även fått bidrag från Thordénstiftelsen och Lysekils kommun.

CI2A3006.jpg

 

Startade föreningen Lahälla Knottfabrik.

4 juli 2018 startade de föreningen Lahälla Knottfabrik. Målen är att bygga upp Knottfabriken, smedjan och utveckla stenbrottet. För er som vill bli medlemmar i föreningen så Swishar ni 100: – till 123 626 8759.

CI2A3064.jpg

CI2A3087.jpg

CI2A3099.jpg

 

Ett litet Dalhalla i Lahälla.

Med stenbrottet har de en idé. De har en arkitekt som ritat en scen i området. De har haft en operasångerska som varit och testat akustiken på plats. Kommentaren från henne var; ”Helt magiskt”. De har även gjort ett studiebesök på Dalhalla och de kommer att skapa ett litet Dalhalla i Lysekil. Men detta ligger i framtiden. För att kunna skapa detta behövs bidrag och tillstånd tillägger Cheyenne.

 CI2A3025.jpg

2018_07_06_09_59_52_4_Lahälla_Knottfabrik_Rockab_Foton.png

CI2A3040.jpg

 

Smedjan.

1985 brann smedjan ner som låg intill knottfabriken. Det stod en stor lokal med en stor matsal i. Tanken är också att få byggt upp den igen och kunna skapa ett museum i den lokalen. Det finns även planer på att få till någon konferenslokal med matsal med mera som man skall kunna hyra ut i framtiden.

 

Kylbrunn.

Vid sidan om där smedjan låg finns det en kylbrunn. Cheyenne berättar att det bor några skygga koikarpar i den. Kylbrunnen var till smedjan och det var det viktigaste för stenhuggarna.

CI2A3119.jpg

CI2A3127.jpg

 

Det fanns många olika verksamheter för i tiden i Lahälla.

Marianne och Cheyenne berättar om affärer, skomakare, bageri, specerier och sömmerskor med mera. Marianne bor där bageriet fanns och Cheyenne och Fredrik bor i den gamla stenförvaltar bostaden. Det fanns allt i Lahälla på den tiden.

 

 Hedra bygden och alla stenhuggare.

Nästa år är det 100 år sedan Knottfabriken var klar. Det kommer att firas med pompa och ståt. Det kommer även att bli en vecka där man hedra bygden och alla stenhuggare som var verksamma.

Marianne Gillberg Wallner som är allt i allo i föreningen berättar att nästa år skall man göra en stenhuggarvecka, och eventuellt sammanfaller den med 100-årsjubileumet av att fabriken var klar.

Marianne säger:

– Det inte var nådigt som de hade de här i Sodom. Det är en stor berättelse om hela verksamheten och hur människorna levde. Vi möter 2000-talet när vi blickar tvärsöver Brofjorden, där det för fanns Brofjordens konservfabrik. Genom hembygdsförbundet kommer de att tillverka en YouTube film, där man via en QR-kod skall kunna följa hela historieskrivningen.

På stenhuggarveckan är det tänkt att det skall bli underhållning. Det kommer att finnas guider som gör en guidad tur två gånger om dagen. Det kommer även att bli aktiviteter för barn och ungdom.

 

Sveriges Hembygdsförbund.

Marianne berättar även att Knottfabriken i Lahälla kommer att hamna under Sveriges Hembygdsförbund. Det är en paraplyorganisation som har alla hembygdsföreningar under sig. Knottfabriken kommer att hamna under kategorin arbetslivsmuseum. Tillsammans med bland annat hällristningar och annat så blir Knottfabriken en stark bärande turistattraktion i Lysekils kommun.

CI2A2994.jpg

 

Renoveringen av Knottfabriken fortsätter.

Inom kort så kommer vägen upp till Knottfabriken att iordningsställas. Man kommer söka bidrag till att ordna väggar och man kommer att sätta in nya fönster i fabriken.

 Filmvisning på Folkans Bio i Lysekil filmvisningen den 26/10 kl. 14:00.

Den 26/10 kl. 14:00 är det filmvisning på Folkets Hus i Lysekil. Då visas Saltstänk och Västkustsol av Erling Zackrisson. Där kommer bland annat knottfabriken i Brastad att visas.

Filmskaparen Jan G Andersson kommer att hålla ett anförande innan filmen där han berättar om Erling Zackrisson som filmat materialet och hur filmen kommit till. Biljetterna kostar 140 kronor och överskottet går till föreningen Lahälla Knottfabrik.

 

Följ gärna Lahälla Knottfabriken på Facebook:  https://www.facebook.com/lahallaknottfabrik/

Stöd gärna Lahälla Knottfabrik genom att bli medlem i föreningen genom att Swisha 100: – till 123 626 8759.

 

Tack Cheyenne, Marianne och Steve för att jag fick följa vara med er en stund på Knottfabriken i Lahälla. Detta kommer bli mycket intressant att följa.