Idag får ni träffa författaren Lennart Brohed på min blogg.

Idag får ni träffa författaren Lennart Brohed på min blogg. Lennart är en hejare på att bl.a. skriva deckare. Han släpper en ny deckare varje år som utspelar sig i Lysekil. En återkommande gestallt i boken är bl.a. konstapeln Göran Persson. Hela 14 böcker med Göran Persson har det blivit. Den första deckaren kom 2003 ”Änkan som inte sörjde” och då var även frun Monika medskribent.

 

CI2A4712.jpg
Lennart Brohed.

 

Jag frågar Lennart hur det kom sig att han hamnade i Lysekil?

– Mina föräldrar är födda här i Lysekil, men flyttade senare till Göteborg där jag växte upp. Jag har varit i Lysekil sedan tidig ålder och gick även i skolan här. Jag och min fru trivdes väldigt bra när vi var här och hälsade på, och samtidigt fanns släkten här.

 

Hur kom det sig att ni startade ett bokförlag?

– Jag och min fru flyttade till Orust och startade där Slussens Bokförlag. Både jag och min fru är bibliotekarier från början. Vi började vid universitetsbiblioteket i Linköping och jobbade även vid universitetsbiblioteket i Göteborg. Jag kände att jag tröttnade på detta och hade funderingar på att starta ett bokförlag. Vi flyttade till Lysekil, för skulle man till banken eller något annat var man tvungen att åka in till banken i Henån. I Lysekil fanns allt så nära.

Vi hittade en bransch med böcker om sorgebearbetning, livskrisen och sådant. Det var en bra nisch för det var inte många som jobbade med detta. Vi tog hem böcker från England och USA och översatte dem. USA och England låg långt före Sverige i detta med sorg – och livskriser. Vi var nog några av de första som startade med detta i Sverige. När vi närmade oss pensionsåldern avvecklade vi företaget.

 

Men från att översätta böcker till att börja skriva själv är väl lite skillnad?

– Vi reste en hel del på den tiden och åkte ofta till Lanzarote. Vi reste till Alghero på Sardinien. Vi kom på att det fattades böcker om resandet dit. Vi började med att skriva en resehandbok till Alghero och även en om Lanzarote och det gick bra. Då fick vi blodad tand och funderade på vad vi skulle göra när vi pensionerades, vi kunde inte bara sitta och rulla tummarna.

Vi kom på att vi skulle se om vi kunde skriva en deckare som blev som en historia över Lysekil. Första boken ”Änkan som inte sörjde” släpptes 2003. Tanken efteråt var att den kanske innehöll för mycket om Lysekil, så historien kom lite i bakgrunden. Till den andra boken tyckte jag att vi balanserade det bättre.

 

Hur var första utgivningen av en deckare?

– Vi kunde bokbranschen såpass bra och vi visste hur man bar sig åt. Den sålde väldigt bra och hittills har den sålt i över 3000 exemplar.

 

Efter det blir det några böcker till innan du lämnar deckarlinjen och ger ut boken Hummerfarmen 2013, hur kom det sig?

– Jag tyckte att jag skulle skriva något som utspelade sig i våra dagar. Det blev en satir om det moderna livet med frostade dörrar till badrum och färgade kylskåp. Ventilationsingenjör Eskil Svensson lämnade sin plats i kommunhuset i Kungshamn för ett lugnare liv i stugan vid Västerhavet.

 

Varför Kungshamn?

– Jag vet inte, det bara blev så. Jag har varit mycket i Kungshamn och det är en mycket trivsam ort.

 

Lennart har gett ut 17 böcker sedan han startade. 14 deckare, 1 roman och 2 resande böcker. Lennart jobbar med att ge ut en bok per år. Det tar ungefär ett år att färdigställa en bok från idé till den är tryckt.

 

Hur har du kommit på karaktärerna i böckerna?

– De växte fram i huvudet när jag började skriva. Det är en process som växer hela tiden. När man skriver en ny deckare så skall man även ha nya karaktärer förutom dem som är återkommande. Då får man sitta och fundera.

Först planlägger jag handlingen och bestämmer vilka som är brottslingarna. Sedan bestämmer jag personligheten på de som skall vara med. Det är en lång process innan det är klart.

 

Tar du uppslag från mord som hänt på riktigt?

– Det kan hända att man läser om något mord och då kan man få impulser från det, och använda delar av brottet. Jag tar aldrig rakt av utan det blir att man hittar på delar i skildringen om mordet eller vad det är som sker.

 

 

Blir du inspirerad av andra författare?

– Donna Leon är amerikansk författarinna som skriver deckare som utspelar sig i Venedig. Jag har varit rätt mycket i Italien och jag gillar verkligen hennes böcker.

 

 

I den nya boken ”Utan bevis” anspelar du lite till Gåsö-mordet”, eller ”väskmordet” som det kallades.  Hur kom du på idén till det?

– Jag läste en artikel i en tidning om en läkare som var misstänkt för detta mord och vars föräldrar bodde på Gåsö, och att han hade växt upp på Gåsö. I artikeln var det en hypotes om att han levde och någon hade sett honom i Milano. Detta satte fantasin i rörelse och detta måste jag skriva om. Jag hade aldrig skrivit en bok där jag använt ett verkligt fall förut, utan allt annat är påhittat. Nu är inte boken ”Utan bevis” en kopia på väskmordet utan det mesta är påhittat.

 

Vad tycker du om Lysekil?

– Jag tycker väldigt bra om Lysekil. Vi flyttade hit 1995 och har alltid trivts här. Det är en bra stad att beskriva i litteraturen för den är lagom stor och överskådlig.

 

Vinter eller sommar?

– Både och faktiskt. Det är lite lugnare på vintern, men det är ganska skönt.

 

 CI2A1839.jpg

 

Jag såg att du sprungit Musselloppet, hur var det?

– Det var bara för att testa hur det var. Jag brukade träna och började med det redan på 70-talet.

 

Har du något fritidsintresse?

– Skrivandet tar all tid, så jag hinner inte med så mycket mer.

 

Senaste lästa bok?

– ”Ett jävla solsken”, som är en biografi om den banbrytande journalisten Ester Blenda Nordström som Fatima Bremmer skrivit. Hon fick Augustpriset för den boken som årets fackbok.

 

 

Hur går tankarna för nästa bok, har du börjat tänka ut något redan nu?

– Jag tar en bok i taget, fast skall det komma en ny så får jag nog börja tänka på det inom en snar framtid om jag skall hinna med den.

 

För er som vill läsa Lennart Broheds böcker så går de att beställa genom Lennart eller köpa dem på Lysekils Bokhandel Ugglan. Under här är en länk till Lennarts hemsida. Stort tack Lennart för att du ställde upp på en intervju.

 

http://www.brohed.se/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag får ni möta Lysekilskillen Tobias Gerdås på min blogg. Tobias bor idag i Stockholm och mellan intervjun och publicering här på bloggen så får Tobias chef lämna regeringen. Det innebär att även Tobias mister sitt arbete, men efter ett par dagar anställs han på finansdepartementet åt civilminister Ardalan Shekarabi.

Idag på bloggen får ni träffa Lysekilskillen Tobias Lundin Gerdås som idag är bosatt i Stockholm. Mellan intervjun och publicering här på bloggen så får Tobias chef lämna regeringen. Det innebär att även Tobias mister sitt arbete men efter ett par dagar anställs han på finansdepartementet åt civilminister Ardalan Shekarabi.

Tobias blev i år utsedd av TCO som en av de 99 mäktigaste personerna inom samhälle, politik, och näringsliv i framtiden. Det blev en intressant stund med Tobias och under intervjun berättar han om när han blev ansvarig för en blogg som han ens inte hade inloggningsuppgifterna till. Detta har aldrig Tobias berättat om tidigare.

CI2A8893
Tobias Lundin Gerdås.

Tobias är född 1983. Han är född och uppvuxen på Badhusberget här i Lysekil. Efter de första sex-sju åren flyttade familjen till ett hus här i Lysekil som de hyrde;1998 köpte de ett eget hus på Föreningsgatan i Lysekil. Tobias gick på Färgarskolan, Kronbergsskolan, Gullmarsskolan och sedan blev det gymnasiet där han läste samhällskunskap.

 

När startade intresset för det politiska?

– Jag var vid ett jättetidigt skede av min uppväxt intresserad av samhällsfrågor och politik.

 

 

Du gick på Gullmarsgymnasiet och där jobbade både din mamma och pappa hur var det?

– Ja, det stämmer. När jag gick på Gullmarsgymnasiet jobbade båda mina föräldrar där. Mamma var bibliotekarie och pappa var lärare och det var lite jobbigt för de hade stenkoll på allt man gjorde.

 

 

Hur kom du in på detta med politiken?

– Jag var superintresserad av politiken och gick med i SSU när jag var 17 år. Jag var inte så engagerad i den lokala politiken det var mer att jag läste. Samtidigt räckte inte tiden till för jag höll på med både handboll och fotboll på fritiden.

 

 

Då var du med i LHK och LFF?

– Ja, och det med handbollen var otroligt roligt. Det är en fantastisk klubb vi har i Lysekil. Nu är de inte så bra på seniorsidan men vilken fantastisk ungdomshandboll och vilka ledare det finns inom handbollen i Lysekil.

13867153_10153629538475025_1711859053_n
Tobias som liten. Foto: Privat.

 

 

Vad gjorde du efter att du gick ut gymnasiet 2002?

– Först så jobbade jag ett tag på ICA här i Lysekil, och sedan åkte jag till Australien och pluggade på Martin College i Sydney. Jag har alltid drömt om Australien. Samtidigt så gjorde OS i Sydney 2000 att de fick ett uppsving i landet och många ville åka dit. I Australien läste jag ekonomi i sex-sju månader.

 

 

Vad gjorde du efter Sydney?

– Jag kom hem och visste inte direkt vad jag skulle göra. Jag sommarjobbade på ICA här i Lysekil. Jag sökte ett jobb av en ren slump. Det var att jobba med folkomröstningen om Euron. Det är det politiska ställningstagande som jag tydligast ångrar. Jag jobbade för Ja-sidan. Redan kort tid efter folkomröstningen ångrade jag mitt ställningstagande.

Det som betydde mest för mig under den tiden var att jag bara var 19 år och fick ett politiskt jobb. Jobbet varade bara i sex veckor men det var en stor sak för mig att bl.a. att få lön för att jobba med det som man i vanliga fall engagerar sig ideellt i.

Bara några dagar före folkomröstningen blev Anna Lindh mördad och det satte djupa spår hos mig. Detta gjorde att jag bestämde mig för att det var politik jag ville hålla på med på ett mer seriöst plan än vad jag hade gjort tidigare. Det berörde många och Anna var min politiska förebild även om jag aldrig fick träffa henne. Jag var på minneshögtiden efter mordet.

Under kampanjen lärde jag känna en del personer som hade olika poster inom SSU. 1 oktober 2003 gick flyttlasset till Stockholm för att göra något men jag visste inte då riktigt vad jag ville göra.

Jag bodde hos en kompis från Lysekil på en madrass första månaden. Det var i en gammal butikslokal som låg på Bondegatan.

 

 

Vad jobbade du med?

– Jag jobbade som telefonförsäljare för Skandia. Efter att jag jobbat där i en månad exploderade Skandiaskandalen och alla vi som var telefonförsäljare fick sparken.

Jag fick ett boende ute i Mörby centrum en bra bit utanför Stockholm och mina vänner jobbade hela tiden så jag kände mig rätt ensam. Det var rätt oklart om jag verkligen ville bo kvar i Stockholm.

 

 

Vad berodde det på att du blev kvar i Stockholm?

– En fighting spirit kanske. Jag började plugga företagsekonomi i Stockholm hösten 2004. Under 2004 hade jag parallellt engagerat mig i SSU och fick en förfrågan att jobba med europaparlamentvals kampanjen åt en kandidat som hette Åsa Westlund. Detta jobbade jag med under våren 2004. På sommaren 2004 fick jag en förfrågan om jag ville bli ombudsman för SSU i Stockholms län.

 

 

Då måste du varit väldigt aktiv inom politiken?

– Ja, antagligen såg väl någon att jag hade något att komma med. Jag minns att jag var i Lysekil och åkte upp till Stockholm på en intervju. Jag fick jag jobbet och började i augusti 2004.

 

Hur gick det jobbet?

– Det var ett jäkla jobb. Jag jobbade 60-70 timmar i veckan och det var kurser, klubbmöten och en massa andra saker. I två år ungefär jobbade jag med detta och det var under valrörelsen 2006 när vi förlorar valet.

Jag förstod att det var ett viktigt jobb jag hade när jag sprang på Göran Persson på en kursgård utanför Stockholm. När jag stod vid salladsbuffén så sa Göran Persson till mig; ”så Gerdås gillar broccoli” och så gick han. Än idag vet jag inte hur han visste mitt namn. Jag var bara 21 år och han var statsminister.

 

 

Sen händer det något under vintern som kunde gjort slut på din karriär inom politiken. Vad var det som hände?

– Vintern 2006 fick jag ett samtal från en bekant som hade ett betydligt mycket mer uppsatt jobb inom politiken. Han ringde och berättade att de hade en nystartad blogg som granskade moderaterna men de kunde inte stå som ansvariga för den. De ville de att jag skulle ta på mig ansvaret för bloggen.

Jag tackade ja och sa; ”ja, absolut” och kände mig väldigt hedrad och sedd. Två dagar senare ringer Expressen till mig. De hade hört att jag stod bakom den där bloggen och att det skrivits en massa skit om Fredrik Reinfeldt. Detta var inför valet 2006 och det var hårt tryck i media från båda håll.

Detta har jag aldrig tidigare berättar för någon, men jag hade ingen aning vad som stod på bloggen. Jag visste inte om inloggningsuppgifterna eller vad som var postat där. Men jag stod som ansvarig.

Dagen efter var det OS-final mellan Sverige – Finland i ishockey. Jag bodde i Sundbyberg och promenerar ner till centrum. På löpsedlarna är det en bild av mig och med en text som avslutas med ”på toppmannens blogg”.

 

 

Hur kände du dig då?

– Jag stängde av telefonen och gömde mig och såg på OS-finalen i ishockey. Jag gömde mig i flera dagar och bet ihop för jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag berätta hur det egentligen var då skulle jag ange folk som bekanta och kompisar. Istället valde jag att ta på mig hela skulden för något jag inte gjort.

 

 

Men tog du inte kontakt med de som låg bakom bloggen?

– Jo jag kontaktade dem och sa att de får reda ut detta. De fanns folk som ville att jag skulle bli av med jobbet. Jag krävde att de som låg bakom detta skulle förklara för mina chefer hur det låg till för att skydda mig.

Nu såg jag baksidan av politiken hur hårt och orättvist det kunde vara. Jag bet ihop men det var jobbigt i flera år efter det. Jag kunde t.ex. inte svara på telefonen när det ringde med dolt nummer.

När något sådant händer så ringer det hela tiden. Det tar aldrig stopp. Jag var bara 22 år gammal och fick kanske uppleva det som många politiker när de är stadsråd och mycket äldre får uppleva. Jag tryckte undan det men det kom senare som en våg av trötthet över mig. Bloggen stängdes ner och efter ett tag så lades fokus på valrörelsen.

Mellan 2007-2008 jobbade Tobias på SSU förbundet. Efter det blev han pressekreterare åt Carin Jämtin. Inför valet 2010 jobbade han med den Socialdemokratiska valorganisationen åt Mona Sahlin.

Tobias säger så här om valet 2010:

– Trots att vi ledde med 10% när vi gick in i valåret så förlorade vi. Det var ohyggligt bittert. Jag kände att jag hade en tung roll trots min ålder så förlusten tog extra hårt. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och moderaterna blev omvalda med rekordstarkt stöd. Det tog månader att hämta sig från den förlusten.

 

 

Vad gjorde du efter valet 2010 när ni förlorade?

– Mitt vikariat på valorganisationen gick ut i januari 2011. Efter det börjar jag jobba på LO. Egentligen hade jag tänkt söka ett jobb inom näringslivet men det blev LO. Kommunikationschefen på LO ringde och frågade om jag var intresserad av att jobba på LO för hon hade hört att jag var på väg bort från partiet efter nederlaget i valet. Jag blev kvar på LO i fem år och lärde mig väldigt mycket där.

13706262_10153629538225025_821688279_n
Foto: Privat.

I mars fick du ett nytt erbjudande om jobb. Vad var det?

– Det var att jobba som sakkunnig åt Aida Hadzialic som var gymnasie-och kunskapsminister. Aida kom till Sverige som flyktingbarn endast fem år gammal. Hon är en mycket häftig person och vi har haft en superrelation och vi har pratar mycket om både svensk och internationell politik.

Som politiskt sakkunnig åt regeringen så agerar man bollplank åt ministrar. Man skriver tal och man skriver artiklar. Håller koll på nyhetsflödet och vad omvärlden säger om politiska förslag. Man träffar organisationer som vill påverka regeringen och man reser mycket tillsammans med statsrådet. Det var ett fantastiskt jobb. Det som hände är oerhört sorgligt, hon var en fantastisk person att jobba för.

13872464_10153629538550025_2007603099_n
Tobias med Aida.

 

Hur har dagarna varit?

– Turbulent såklart. Från en dag till en annan ställs du utan arbete. Alla planer för hösten förändras. Men det är villkoren. Lika roligt är det när det går bra. Lika sorgligt känns det när det går dåligt.
Hårt, hårt jobb men jag är väldigt stolt över vad jag åstadkom hos Aida och jag är säker på att hon kommer tillbaka.

 

Vad ska du göras hos Ardalan Shekarabi?

– Bl.a. jobba med frågan om vinster i välfärden och hur vi ger bättre förutsättningar för kommunerna att leverera bättre service till medborgarna.

 

Skulle du kunna tänka dig jobba politiskt i Lysekil i framtiden?

– Det hade varit kul att någon gång i livet kunnat göra skillnad här i Lysekil. Jag fick chansen att förstamajtala här i Lysekil för två år sedan. Det var otroligt roligt och något av det roligaste jag gjort. Tänk att stå i den stadsparken där man drack sin första folköl och hålla sitt förstamajtal. Det var fantastiskt kul.

13672565_10153629538615025_69720891_n
Tobias talar i Parsnäckan i stadsparken i Lysekil 1 maj. Foto: Privat.

 

Beskriv Lysekil med några få ord.

– En av Sveriges allra vackraste städer, en stad med enorma förutsättningar, nära Oslo och Göteborg och Sveriges vackraste skärgård.

 

 

Vad har du gjort när du varit hemma här nu några veckor?

– Jag har fiskat makrill, paddlat med pappa det borde alla pröva på det där med att paddla. Det finns så fina paddelvatten här.

13672338_10153629538405025_1643632263_n
Pappa Jan och Tobias.

Saknar du Lysekil?

– Jättemycket, men ändå är jag här ganska mycket. Jag brukar komma hit på hösten och fiska hummer med pappa och är här vid jul och förhoppningsvis någon gång på våren också. Min mamma gick bort för fem år sedan och sedan dess har det blivit lite mindre då pappa kommer till Stockholm oftare.

Idag älskar jag Stockholm. Den är vacker och fylld av möjligheter. Stressen många pratar om märker jag inte av. Det är en lyx att få bo på söder i Stockholm och att kunna åka hem till Lysekil såpass ofta som jag gör.

I juli 2011 när min mamma gick bort såg jag verkligen hur otroligt fin en liten stad kan vara. Människor ställde upp för oss, Ingen glömde oss. I en storstad finns inte den närheten. Jag hoppas någon gång få göra nytta i Lysekil. Det vore otroligt roligt att ta ansvar och få göra skillnad här.

CI2A8892.jpg
Jag och Tobias.

Tack Tobias för att jag fick träffa dig det var riktigt roligt och lycka nu till med allt du gör.

Alla foton använder jag med tillstånd av Tobias.

Jan Andersson från Lysekil har intervjuat allt från Kronprinsessan till regeringsledare i andra länder.

Jag fick det stora nöjet att få en pratstund med Jan Andersson från Lysekil som sedan i höstas jobbar som rikschef för ekots riksorganisation på Sveriges Radio i Stockholm. Han har hand om elva rikskorrespondenter ute i landet. Samtidigt har han samordningsansvar för Ekots nyheter i alla p4 kanaler ute i landet.

Han har intervjuat mängder med personer. Kronprinsessan Victoria gjorde han en intervju med på hennes 25-årsdag. Jens Stoltenberg, Fredrik Reinfeldt, Göran Persson, presidenter och regeringsledare i andra länder. Listan kan göras lång. Idag får ni möta Jan Andersson från Lysekil på min blogg.

DSC_0243
Jan intervjuar Jens Stoltenberg.

 

Bor på två ställen.

Han bor på två ställen berättar han, I Lysekil och Stockholm. Jag besökte Jan hemma i Lyse där han har en liten gård med sin fru Michelle och där de har höns och katt. De bor fantastiskt fint. Jag frågade Jan hur det kom sig att han gav sig in på den journalistiska banan? Det var inte en självklarhet berättar han. Han ville bli allt möjligt när han var yngre.

Han kunde tänkt sig bli präst, läkare, åklagare och lärare. Präst var väl kanske det första valet. Han berättar att det var därför han gick samhällvetenskaplig linje på gymnasiet. Men präst blev han inte utan vid gymnasietiden så kom han in på tankarna att bli journalist. Han tyckte det verkade väldigt kul med journalistik och har alltid varit intresserad av samhällsfrågor. Jan

gick ur gymnasiet och tog ett sabbatsår och började jobba på Lysekilsposten. Efter sabbatsåret kom han in på Ljungskilefolkhögskola och började läsa där i 3 år. Samtidigt så jobbade han extra på radio väst i Uddevalla. Han jobbade som resultatinsamlare av sportresultat på söndagar. Efter några månader så behövde de en nyhetsreporter och då började Jan med det. Sedan så blev han nyhetspresentatör för nyheterna samtidigt som han läste i Ljungskile.

En dag kunde se ut så här för Jan. Var i Uddevalla klockan 4 på morgonen. Klockan 8 körde han sista sändningen. På den tiden var de lokala nyheter varje heltimma mot idag när de kör varje halvtimma. Efter det så körde han till Ljungskile och var på lektionen vid 08:30. Det höll han på med i flera månader. Efter han var klar med skolan i Ljungskile började han jobba på tv4 i Uddevalla som reporter och programledare och var där i 2 år.

IMG_8730
Jan på trappen vid huset i Lyse.

 

Började på Radio Väst igen.

De hörde av sig från Radio Väst igen och Jan fick anställning där i januari 1999. På Radio Väst var han reporter, programledare och producent. 2001 började han på Ekot i Stockholm. Han deltog i ett utbytesprogram som radion har. Sista dagen på utbytesprogrammet så erbjöd de Jan ett vikariat på 8 månader och han tackade ja till detta.

 

Började som rikskorrespondent i Göteborg.

2004 började han som rikskorrespondent i Göteborg. 2005 så sökte han ett vikariat som utrikeskorrespondent i Mellanöstern vilket han inte trodde han skulle få, men det fick han. Han berättar att våren 2005 så satt han och läste allt om Mellanöstern som han kunde hitta. 3 ½ månader tillbringade han i Mellanöstern 2005. 2006 var han tillbaka i Mellanöstern och då var det bl.a. Libanon kriget. Han berättar att han sett mycket skit. Döda kroppar och kroppsdelar som legat utspridda.

 

Blivit beskjuten.

Jan har blivit beskjuten. Han berättar att han sett så mycket skit så det räcker för flera livstider. Han berättar att de är tränade innan de åker iväg som utrikeskorrespondent. Oftast om det hänt något otrevligt som pratar man igenom det med någon reporter eller kollega som är på plats. Man måste prata för att bearbeta det säger han. Vi kommer in på fattigdom i de länder han besökt och Jan berättar. På vissa ställen finns det affärer, men det finns inget att köpa.

Här i Sverige kan du gå och köpa mjölk eller kött t.ex. Vi har det väldigt bra säger han. Jan berättar vidare att i västvärlden finns en större ödmjukhet kring andra kulturer och andra människors historier. Att lämna ett land och komma till Sverige är ingen självklarhet för många.

Vi kan sitta här och dricka kaffe och gå och köpa wienerbröd, det är självklart för oss. Det är väl självklart att många vill hit. Han säger att ibland skulle han vilja att vi hade ödmjukare sätt mot olika kulturer och olika människor. 2007 blev det också Mellanöstern.

 

Bombanfall.

Jag frågar om han hade svårt att sova när han var ute och reste.

– Nej säger han och berättar om ett tillfälle 2006 när han befann sig i Beirut. kl. 04:00 går man oftast upp på morgonen när man var ute. Kl. 06:00 skall ekot ha en uppdatering. Jan hade varit ute kvällen innan och ätit. Han berättar att de brukar tejpa fönstren när de är ute om det blir bombanfall eller så öppnar man dem och det är bara för att det inte skall bli glassplitter om det bombas i närheten. Han väljer att öppna dem för han hittar ingen tejp och går och lägger sig.

Han vaknar vid 4 tiden på morgonen. Han läser att de fällt 16 ton bomber inte alls lång ifrån det hotellet han bodde på den natten. Han skickar iväg ett inslag och går och lägger sig igen. Vaknar och går ner och äter frukost. På vägen ner ser han att alla är uppe och det ser ut som de varit ute och festat. Han frågar: hade ni fest igår utan att fråga mig. Nej vi har inte haft fest men har du inte hört att alla har varit uppe i natt p.g.a. bombningarna säger de till Jan. De kunde inte fatta att han kunde sova när det small som det gjorde. Jan sover bra konstaterar vi.

 

Minnesceremoni i Norge.

2008 i Georgien blev han beskjuten. Han berättar även att de har skyddsvästar på sig när de var ute på reportage.

Vi kommer in på Utöya. Det var det sista riktiga reporterjobbet han gjorde . Jan åkte dit och var med och skulle rapportera om minnesceremonin från Spectrum i Oslo. Han berättar att när han kom in där i salen där alla radioreportrar satt såg han sina kompisar som han träffat från de åren han varit ute och rest. En del satt och grät. De visade bilder på de som dött och läste även upp namnen på de döda från Utöya.

Han funderade på hur han skulle kunna sända ”Kvart i fem Ekot”. Efteråt gick han till hotellet och la sig på sin säng och allt bara snurrade. Han berättar att i tio minuter höll det på. Då ringde han kompisar han träffat och pratade en lång stund. Det lättade som tur var. Senare den kvällen så träffade han det norska teamet som hade haft hand om hela sändningen. Detta med Utöya var det värsta Jan har upplevt berättar han.

 

En dag i Mellanöstern.

Jag bad Jan berätta hur en dag kunde se ut när han var ute och reste. Arbetsdagen börjar vid kl. 04:00 på morgonen. Han tittar vad CNN och BBC har på sina nyhetssändningar. Läser igenom de stora nyhetsbyråernas sidor. Går sen ner till hotellobbyn och ser vilka tidningar som finns där. Ibland kunde han göra en intervju tidigt på morgonen med någon. Sen skriver han en text och gör klart inslaget. Sen kanske han sover en stund.

Han berättar att han äter alltid en lång frukost, för man vet inte riktigt när man får mat under dagen.  Han kanske inte får mat förrän vid kl:20 på kvällen så han måste ha energi för att orka med dagen. Efter frukost ringer han till Stockholm, och kollar vad som har hänt och vad man kan tänkas göra under dagen. Sedan pratar han ihop sig med en lokal fixare som är chaufför och guide. Efter det ger de sig ut och pratar med olika folk, ministrar och organisationer eller vad det kan vara.

Telefonen går ju varm nästan hela tiden. Det ringer från Stockholm eller från olika program. Han har även med sig en satellit för direktsamtal om det behövs. Han lever per timme säger han. Det kan vara radio Värmland som vill ha med honom eller p4 extra eller någon annan kanal. På kvällen går man oftast och äter med någon kollega.

 

Händer det att du kan få åka var som helst på reportage?

– Man jobbar utefter sitt eget område som man fått träning för.

När han åkte till Georgien så var det egentligen utanför hans område. Det berodde på att han vid det tillfället var i Istanbul. Han är helt själv när han är ute. Jan säger; ”jag hade ingen stab runt mig”.

 

Minnen från åren som gått.

Jag frågar om han har något speciellt minne han kommer ihåg? Det är många, men han berättar om en grej han minns. Han första egna avslöjande. Jan jobbade som ung vikarie på Radio Väst under skoltiden. Han var Ljungskile på spåren att de skulle få Helsingborgs läktare.

Han ringer och ringer och ringer och lägger pussel för att få reda på hur det ligger till. Till slut har han storyn klar. Ljungskile skall få Helsingborgs läktare mot att de plockar ner dem själv. Detta blev hans första riktiga avslöjande.

 

11 september.

Han berättar även om 11 september när han sitter som ung studioreporter på ”Ekot kvart i sex”. Planen flyger in i de två tornen och Jan står på schemat den dagen och har ”Lunch ekot” och ”Kvart i sex Ekot” som han skall sända.

Vid 15 tiden nås ekot av nyheten. Jan och Anne-Marie Johansson var studioreportrar, Li Hellström var producent. De hade med korrespondenter från hela världen. Anders Ask som då var New York korrespondent  fick de inte tag på för att hela telefonsystemet hade rasat samman i USA.

12 år sedan var detta och Jan berättar att han var ju ljusgrön med en sådan världsnyhet. Han hade bara varit på ekot i ett halvår. 3 tekniker och 2 programassistenter står och jobbar med sändningen. Normalt är det 1 tekniker och 1 assistent. Vd:n kom ner, programdirektören alla möjliga kom ner och stod i kontrollrummet berättar Jan för alla ville ju vara med och lyssna på vad som hände.

Jan fick gå ut ur studion och prata med producenten. Till slut så körde nyhetschefen iväg alla som inte tillhörde sändningen. Jag frågar Jan om han var nervös? ;”Nej inte nervös,”, Jan berättar att han väldigt sällan blir nervös. Men berättar vidare, att efteråt hade han så mycket adrenalin i kroppen att han fick gå två varv runt radiohuset.

 

Arbetskamrater.

Vi kommer in och pratar om den tiden han var på Lysekilsposten och han berättar att Rolf Jonasson som han satt mittemot var nog den person som formade honom till den journalist han är idag. Varje gång Jan hade ringt upp någon så frågade alltid Rolf ;”Va sa han”.

Jan tyckte det var så otroligt tröttsamt, han skulle ju skriva en artikel om personen eller något annat om det Jan pratade med den andra personen om i telefonen.  Men det var det Rolf menade, sammanfatta och hitta vinkeln vad var det viktigaste han sa som Jan pratade med. Där lärde sig Jan mycket.

Han berättar även om några personer som betytt väldigt mycket för honom är Bosse Adriansson och Peter Sundblad på radio väst. Bosse hade en sådan analytisk förmåga att se bakom de folk säger och kunna lägga pussel, det är inte många journalister som har den förmågan som Bosse har säger han.

 

Jobbade mycket med Saab.

Här kommer vi in på Saab. 18 december 2009 minns han, då kom första regeringsbeslutet om Saab. Det hade varit mycket spekulationer och GM ville ju inte sälja Saab. Han berättar att han satt och åt en jullunch här i Lysekil som kyrkan hade. Då började telefonen ringa om att de skulle lägga ner Saab.

Jan var tvungen att avbryta lunchen och åka iväg och då var klockan cirka 14:45. KL 16:00 skulle det vara en presskonferens i Trollhättan. Maud Olofsson skulle dit. Man ville inte säga var det var, men det var en stor presskonferens. Men Jan var tvungen att åka dit och bevaka den.

15:59 var Jan vid Stallbackabron i Trollhättan. Presskonferensen skulle sändas direkt i studio 1 i P1. De ringer Jan och säger att presskonferensen verkar vara försenad men kan du vara med och prata på den och rama in den frågar de från Stockholm. ;”Ja” säger Jan.

Där sitter han på Stallbackabron och sänder via handsfree direkt medan han kör mot Saab. Han hinner till Saab och parkerar och får besked att det verkar som att presskonferensen dröjer och att de måste runda av. Jan pratar då via sin mobil i direktsändning i studio 1. Då ser Jan entrébyggnanden som är en utställningshall. Han ser Jan-Åke Jonsson, Maud Olofsson och alla andra kom ner från administrationsbyggnaden.

Nu säger Jan i direktsändning att nu är de på väg ut här. Monica Saarinen som då satt som programledare i studio ett säger till Jan att kan du inte ställa en fråga. Jo säger Jan men blev bryskt bortknuffad av vakter. Då beslutade de i Stockholm att de skulle sända presskonferensen fast det dragit ut på tiden. Precis dagarna före jul kom beskedet att Saab skulle läggas ner.

 

Gjorde första intervjun med Victor Muller i Sverige.

Jan berättar vidare att han gjorde första intervjun med Victor Muller i Sverige. Jag frågar hur var han? Jan berättar att han var en vältalig kille, väldigt intensiv och väldigt välklädd. De säger att det är tack vare honom de har scarfar i Sverige istället för slips. Det var han som införde det bland företagsledare.

Jan berättar att veckan efter regeringsbeslutet om nedläggning så kom ryktet att Victor befann sig i Trollhättan. Han hade varit i Trollhättan och var på väg till Uddevalla för att äta lunch med en kollega. Han fick då ett inofficiellt samtal som bekräftade det men fick inte säga var det kom ifrån. Denne mytomspunne man var i Trollhättan. Klockan 13:55 fick han tag i facket och de berättade att Stefan Lövfen som då var metallordförande var i Trollhättan. Lövfen hade träffat Victor Muller.

Jan var med i direktsändning kl 14:00 med Stefan Lövfen som då kunde bekräfta att Muller var i Trollhättan och var en seriös spekulant till Saab. Jan ville träffa Victor Muller. Han stannade kvar och företagsledare och facket sa: nej han kommer inte ut. De kunde bekräfta att han är här men han har inte tid att prata med Jan.

Jan sa ;” jag väntar här”. 16:15 kommer Victor ner. Jan ville ha med Muller till ”Kvart i fem Ekot”.

Jan ställde 5-6 frågor och 16:20 hade han gjort klart intervjun med Muller. 16:40 hade han redigerat klart ett inslaget på 2 minuter till Ekot. Men säger Jan; ”det tar 3 gånger så lång tid som inslaget är på att skicka till radion”. Klockan 16:46 hade ekot inslaget hos sig i Stockholm som då sände det.

Victor Muller1
Jannes första bild på Muller.

Jag frågar Jan, om någon känner igen han när han är ute i affärer och handlar går på restaurang eller något liknande?

– Ingen känner igen mig på utseende säger han, men rösten händer att folk känner igen.

Idag hörs han inte så mycket i radion, Han kanske gör några inslag i radion några gånger i månaden.  Stort tack Jan för att jag fick träffa dig. Det var några otroligt spännande timmar du delade med dig av.