Etikett: Indien

Idag får ni träffa Caroline Bergqvist från Lysekil. Hon är 19 år och har bl.a. varit i Vietnam och Indien och jobbat som volontär. Hon tog studenten i våras efter tre år på ekonomiprogrammet på Campus Väst här i Lysekil. Efter det var hon helt säker på att hon ville ut och resa.

Visste du vart du ville resa?
– Vart eller hur visste jag inte. Dock har jag alltid varit väldigt intresserad av människor och andra kulturer, så när jag hittade en länk från volontärresor.se på Facebook så passade det helt perfekt för mig.

Man kan välja i princip vilket land i världen man vill och olika projekt. Finns både med djur- och människor. Jag var dock mest sugen på Asien och bestämde mig tillslut för Vietnam och Indien då de verkade som två väldigt häftiga länder.

 

Varför valde du just barnhem?
– Hemma i Sverige tränar jag själv dans flera dagar i veckan och tävlar en hel del. Är även danstränare för barngrupper i olika åldrar vilket jag tycker är helt fantastiskt roligt! Därför blev det att jag valde att åka som volontär för att jobba på barnhem.

 

Vad betyder det att jobba som volontär?
– Att jobba som volontär betyder att man jobbar utan lön. Man får betala för att vara där. Det finns annars andra lokala människor som gärna hade velat ha gratis boende och mat för att göra de jobb vi gör. Istället skapar vi lite fler jobb. Någon lagade vår mat, städade och hjälpte oss med annat.

Var i Vietnam har du varit?
– Jag har varit i Vietnam och Ho Chi Minh City. Där var jag i 4 veckor. Jag jobbade måndag-fredag och var ledig på helgerna. Barnhemmet jag var på drivs av en kristen katolsk fond. Där bor 38 barn totalt. Av dessa är 8 av dem små bebisar. Den minsta var bara 2 veckor när vi kom hit och den äldsta av bebisarna är 7 månader. Det bor också 6 ganska grovt funktionshindrade barn där.
Barnen är nu mellan 4 veckor till 16 år. På hemmet bor endast 7 vuxna. De är nunnor och är en del av den katolska kyrkan. Som man säkert förstår finns det inte en chans för de vuxna att hinna ha tid för alla dessa barn. Hemma i Sverige hade ett av de funktionshindrade barnen haft minst en anställd personlig assistent dygnet runt. En förälder hade varit hemma på heltid med ett spädbarn. Ekvationen går inte riktigt ihop som man märker. Därför blir vår roll här att umgås med barnen. Lyssna på dem, mysa, kramas, trösta och bara finnas nära.

– Alla barn har sin historia här och man kan inte förstå hur de kan vara så glada, underbara barn. T.ex. en blind och förlamad flicka här, blev lämnad på gatan för att dö av sina föräldrar… En syskonskara på tre bor där. Två systrar och en lillebror. Båda deras föräldrar är döda och deras morföräldrar hade inte råd att ta hand om dem.
Nu kommer dem och hälsar på 1 gång om året. Den mellersta flickan berättade att hon saknade sina föräldrar väldigt mycket och att hon kände sig helt ensam. Alla har liknande historier. Antingen är båda eller en av deras föräldrar döda och ingen kan ta hand om dem, eller så har barnen blivit lämnade åt ödet.

Att de får chans att komma och bo där är helt fantastiskt och systrarna där gör ett helt fantastiskt jobb. De försöker verkligen att göra allt de kan för barnen.

 

Vad fick du göra?
– Varje morgon myste vi med alla bebisar, matade och gosade. Efter det hade jag tillsammans med en annan volontär engelska lektion. Barnen går bara i skolan halva dagen. De yngre på förmiddagen och de äldre på eftermiddagen. Så när barnen inte var i den statliga skolan hade de engelska lektion med oss (mig och en annan volontär).

– Efter första lektionen med barnen hade vi en kortare lektion för nunnorna, så kul haha! Efter det var det lunch. Då hjälpte vi till att mata de minsta barnen. När lunchen var över så går alla och sover i 1,5 h, under tiden myste vi med bebisarna igen innan det var dags för eftermiddagslektionen!

Varannan kväll fick vi hjälp av en lokal universitetslärare i engelska med att planera lektionerna och han hjälpte oss även ta fram material. Superbra hjälp! Eftersom vi va de första volontärerna på detta barnhem så blev det otroligt stor skillnad efter att vi varit där. De vill verkligen lära sig och var hur duktiga som helst!

Hur bodde du?
– Jag bodde i ett volontärhus tillsammans med andra volontärer från hela världen. Det var så spännande och kul att träffa dessa personer. På helgerna när vi alla var lediga passade vi på att upptäcka landet. Vi har verkligen passat på och vi har fått se och göra hur mycket som helst.

– I huset bodde också 2 anställda personer som hjälpte oss med allt. Lagar mat, om de skulle vara några frågor, problem eller vad som helst så fanns de alltid till hands och kunde hjälpa till.

 

Hur var maten och vad åt du?
– Så bra! Miss Van lagade mat tre gånger om dagen till oss. Alltid olika rätter och fantastisk god och fräsch mat. Det var alltid ris eller nudlar, mycket kyckling i olika former, grytor, soppor, mycket fisk och otroligt mycket frukt. De har färska örter och kryddor i allt. Jag gillade verkligen maten. Jag har gillat allt jag provat!

På restauranger var det lite annorlunda, då var jag alltid vegetarian ha ha. De hade ett stort akvarium med levande djur i där man fick välja vilken man ville ha. Det fanns: Råttor, grodor, ål, ormar, fiskar och olika sorters skaldjur. Många lokala hade smakat allt och gillar det. Apa och hund var också en sak som många hade ätit. Ja, lite annorlunda från Sverige ha ha..

Den 27 september åkte Caroline till Indien och fortsatte sitt äventyr där.

 

Fick du göra samma saker när du kom till Indien som du gjorde i Vietnam?
– Det var ganska annorlunda i Indien. På förmiddagarna är jag på en förskola där barnen är 3-4 år. Men istället för att leka, mysa och lära sig vara en bra kompis lär sig dessa barn alfabetet och siffror.

– De är väldigt tufft och lärarna är fruktansvärt hårda.
Det är en helt annan kultur här. Det är egentligen olagligt att aga barn i Indien men det händer hela tiden ändå. Om barnen inte skriver rakt på linjerna, skriver för långsamt eller liknande så får det utskällningar som jag aldrig varit med om förut. Lärarna går också runt och hotar barnen med linjal och smäller dem på fingrarna.

– På mellanmålet är de liknande saker, äter de för långsamt så blir de hotade. Det går inte 2 minuter utan att läraren skriker på någon.
De första dagarna höll jag helt på att bryta ihop. Men efter att jag pratat med både lärarna lite försiktigt och även vår manager så har det blivit helt annorlunda! De har slutat med nästan allt. De skriker en del fortfarande men inte ens i närheten som de gjorde i början. Helt otroligt skönt!
Man märker också redan efter 2 veckor här att lärarna har fått ett litet annat perspektiv på hur man kan bete sig och att barnen faktiskt lyssnar ännu bättre och att det kan vara superkul när man inte hotar med att slå barnen utan berömmer dem istället när de gör bra ifrån sig.
På eftermiddagen är jag på ett barnhem och hjälper flickorna med läxorna. Skönt för här är jag ensam med flickorna och de vuxna är inte i klassrummet. Det är så ambitiösa och duktiga tjejer i åldrarna 8-17 år. De är duktiga på engelska så man kan verkligen prata med dem ordentligt. De berättar dock att de bara vill bli äldre så de kan komma därifrån. De trivs verkligen inte.

Var någonstans Indien är du?

– Jag är i Goa. Det ligger på västkusten och har milslånga vita sandstränder, lyxhotell, fina villaområden. Några kilometer in i landet finns ett enormt slumområde där tusentals människor bor på ett sopberg utan rinnande vatten eller elektricitet. Det är där mestadels av projekten ligger.

Om du jämför Vietnam och Indien tyckte du att det var någon skillnad på att vara volontär i de olika länderna?
– Oj, det är väldigt annorlunda. Den största skillnaden är de vuxna. I Vietnam var de vuxna helt fantastiska förebilder för barnen, de kunde känna sig trygga och det var helt otroligt att få komma dit! I Indien där jag varit är det mycket mer fattigdom, de agar och skriker på barnen. Samtidigt som lärarna i Indien verkligen är snälla och trevliga människor annars så är de så präglade av den gamla kulturen. Det är svårt att förklara och jag tror att man nästan måste uppleva för att förstå. Men det är iallafall den absolut största skillnaden.

 

Hur var maten i Indien?
– Den är helt fantastisk! Även här har vi lokala människor som lagar maten. Mycket curry, ris, olika grytor, massor av wokade grönsaker och ett speciellt tunnbröd. Nästan allt är vegetariskt, ibland är det kyckling i någon form. Supergott och väldigt kryddigt!

Vad skall du göra när du kommer hem till Lysekil igen?

– När jag kommer hem ska jag först bara landa i allt, umgås med min familj och vänner. Sedan ska jag jobba några månader innan jag förhoppningsvis ska ut och resa igen.

 

Att vara borta två månader hemifrån är en ganska lång tid. Har du haft hemlängtan?

– Man pendlar hela tiden från att vara så glad och positiv. Då känns det som man skulle kunna vara där hur länge som helst.  Men sedan kommer också tillfällen då man saknar alla där hemma och familjen. Då har jag bara velat packa mina saker och åka hem. Jag har brutit ihop några gånger och jag tror man behövde det.

Man får uppleva så himla mycket både positivt men också många väldigt jobbiga situationer som man inte kan göra mycket åt. Som tur är har man många runt sig som är med om liknande saker. Så vi hjälper, tröstar och pratar mycket med varandra och det hjälper mycket! Men nu efter två månader ska det verkligen bli skönt att komma hem, ja.

 

Hur skulle du sammanfatta denna resan?

– Jo, för att sammanfatta allt så tycker jag det absolut bästa med denna resa har varit att man verkligen har fått komma alla så nära. Vi har blivit en del av familjen på barnhemmen. Alla fantastiska barn. Man åkte ändå hit i hopp om att kanske kunna göra något för någon och det märks faktiskt verkligen att det gör skillnad att vi varit här. Både i Vietnam och här i Indien.
Utan volontärer på projekten i Indien hade de inte fått någon undervisning alls eftersom de flesta inte har råd att gå i den statliga skolan. Dock får man minst dubbelt så mycket tillbaka av alla. Det är helt fantastiskt med all glädje som ändå finns. Man klarar verkligen mer än vad man tror och man lär sig väldigt mycket om sig själv och andra.

Detta är det absolut värsta men också det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag är glad att jag bor i Sverige.

Tusen tack Caroline för att du tog dig tid att ställa upp på en intervju.
Caroline har också en blogg där du kan läsa mer om hennes resa.

Bloggen heter http://nouw.com/carolineebergqvist/2016/08