Slättamoppers från Lysekil satsar på ett Gullmarsrally med mopeder här i Lysekil.

Redan nu börjar det planeras inför nästa år om vad som händer i Lysekil. En ny grej är att Slättamoppers från Lysekil kommer att satsa på ett Gullmarsrally med mopeder här i Lysekil.

Slättamoppers startades 2010 av Johan Olsson, Torbjörn Hesselrot och Jonas Mellert. Idag är de 16 medlemmar i klubben och alla älskar mopeder. I april nästa år kommer de ordna ett mopperally i Lysekil med en bana som är cirka 9 mil.

23518891_1767525769934633_2016727279774491543_n (2).jpg

Jag frågade Johan Olsson som är en av entusiasterna i Slättamoppers hur de kom på idén med ett mopperally?

-Vi i Slättamoppers har fått förfrågan av andra moppeklubbar om att ha ett mopperally i Lysekil. Vi snackade igenom detta och tyckte det lät som en kanonidé, och vi har fått bra respons redan nu.

 

Vad har ni för mopeder i Slättamoppers?

-De flesta kör Zundapp i klubben men vi har några andra märken och modeller också.

 

Jag vet att ni brukar åka ut på riktiga långturer med era moppar, vad är det längsta ni åkt?

– De flesta rallyna ligger på 6–8 mil med lite fika m.m. Det blir en heldag när vi i är i väg på våra moppar. Det finns massor av mopedentusiaster ute i Sverige och det brukar vara mycket folk när det anordnas träffar. 

 

Vad händer på mopperallyt den 21 april nästa år?

-Vi håller på och förbereder nu, och det är mycket som skall göras klart. Det kommer bli en heldag med några roliga aktiviteter under resans gång. Mer info kommer lite längre fram.

23319172_1758793480807862_4108810610670645047_n.jpg

Kommer detta bli ett återkommande mopperally om det slår väl ut?

-Går det som planerat och det är uppskattat av moppetokarna så kommer vi köra Gullmarsrallyt varje år.

21 april nästa år blir det Gullmarsrallyt i Lysekil.

 

 

 

Följ med på en historisk resa med linfärjan som gick mellan Källviken och Lunnevik fram tills den 28 maj 1974.

Sen jag startade bloggen så har jag haft ett visst intresse att återge lite historik om den gamle linfärjan som gick mellan Källviken och Lunnevik. Nu har jag tagit ett första steg när jag hittade lite negativ som pappa Eran hade. Sen har jag varit i kontakt med Lars-Erik Johansson som redan som 13-åring provade på att köra linfärjan mellan Källviken och Lunnevik och som var fjärde generation att köra färja över leden mellan Skaftö och Dragsmark.

CI2A3734
Foto: ©Carla Förlaget.

1844 startade transporterna mellan Skaftö och Dragsmark.

1844 fastställdes av Kammarkollegiet ansökan från hela Skaftö om inrättandet av häradsväg från Rågårdsvik till Skaftö udde. Kostnaden för vägen skulle delas av alla hemmanen på Skaftö, samtidigt skulle det köpas roddfärjor för överfart till Ellös och Oxevik som också hemmanen skulle betala. Den första ”färjan” på udden kostade 150 riksdaler riksmynt som betalades av 1mtl Skaftö ¼ mtl Evensås ¼ mtl Vägeröd de övriga hemmansägare ville inte betala för de tyckte att Skaftö hemmanet ensamt skulle betala, för vid lantmäteriförrättningen 1835 åtog sig Johannes Henriksson ”ägare av Skaftö udde” för all framtid ombesörja färjdragningen.

1884 blev det ny väg till Källviken.

1884 blev det en ny väg på Dragsmarksidan till Källviken. Då började man med färja mellan Lunnevik-Källviken. Den första färjan rodde man sedan drogs den med linor genom att en person hade en specialtillverkad käpp som man fäste i en vajer och vandrade från ena ändan till den andra. Sedan blev den modernare och man fick t.ex. en trumma och vev som drogs för hand. 1929 kom första motorn som var en femhästars Penta och man slapp jobbet med att veva för hand.

CI2A3707.jpg

Gården som Lars-Erik bor på var skyldig att ro över folk. När Johan Olsson Lars-Eriks farfars far 1887 köpte gården på Lunnevik åtogs han sig att sköta färjsysslan. Det var en skyldighet som följde gården. Den mest kände av färjesläkten var Sander Johansson, alias ”Sander på färjan ” som var Lars-Eriks farfar. 1887 var Sander Johansson bara 13 år. Sanders bodde ett antal år i Amerika innan han kom hem till Skaftö. Sanders kom hem 1913 och övertog verksamheten efter brodern Samuel Olsson.

1899 gick Johan Olsson bort.

När Johan Olsson gick bort 1889 så startade samtidigt en epok med Lunneviks Pensionat. De kvarvarande kvinnorna, Maria, Anna och brodern Oskar fick nu ansvaret att sköta transporterna över sundet enligt gårdens skyldighet. 1903 upphörde lagen men släkten Olsson fortsatte och ro folk över sundet.

Klagan på färjedriften från 1913.

Lars-Erik berättar om att det kom in en klagan på färjedriften 1913. Det fanns en person på Skaftö som de vägrade att köra över. Vad Lars-Erik tror så bestämde de själva vilka som fick åka med över sundet. Själva klagan gick vidare och han hoppas att kunna skriva rent dem så han får reda på hela historien.

Första bilen på Skaftö.

Redan 1925 kom första bilen till Skaftö berättar Lars-Erik Johansson. Lars-Erik berättar att de tog över en bil med en fiskebåt samma år eller kanske tidigare. Den fraktades från Ellös till Rågårdsvik. Innan hade det varit bilförbud på Skaftö. I januari 1927 övertog länsstyrelsen färjeförbindelsen. Lars-Erik har sparat den gamla anteckningsboken som hans farfar Sander antecknade i.

CI2A3701.JPG

I boken kan man se att i maj månad 1927 var det 12 bilar som åkt med. På midsommarafton samma år var det 27 bilar som fraktas över. På midsommarafton 1973 var det 2000 bilar på samma dag. 1925 kostade det 1.50 för bil och 75 öre för hästtransport. För en person kostade det 25 öre att åka över.

Scan1
Sander Johansson.

1942 fick man tillstånd att ta med SJ-bussar till Skaftö.

1944 förstatligades alla vägar och Lars-Eriks farbror Olof Johansson blev förste färjevakt. 1952 så flyttas färjelägena på både Källviken och Lunnevik berättar Lars-Erik. Det fanns mycket regler på hur färjetrafiken skulle vara. Här är en kungörelse från 1958 på hur den skulle gå till. Det fanns bestämmelser om vem som hade förtur på färjan m.m. Detta finns även idag på Vägverkets färjor berättar Lars-Erik vidare.

Scan2-3

1969 började Lars-Erik på färjelinjen.

Lars-Erik började på färjelinjen officiellt 1969 som extra timanställd berättar han, men var med och hjälpte till redan vid 13-års ålder. Han bodde alldeles i närheten och såg när det var stopp på linfärjan och gick då ner och hjälpte till att få igång den.

CI2A3711.jpg

Turlistor fanns inte på färjorna. Det var först 1972 som detta infördes på alla färjor. Fast linfärjan mellan Källviken och Lunnevik slapp detta p.g.a. att bron skulle byggas inom en snar framtid. Färjan gick bara när det kom bilar eller folk som skulle över. Linjen gick även på nätterna och Lars-Erik berättar att de hade koll på vad Skaftöborna gjorde på nätterna.

När de löste av varandra kunde de berätta för varandra vilka som var ute och for och när de kunde tänkas återkomma. Bosse Einarssons Åkeri hade varje natt vid 02:00 en lastbil som körde från Skaftö berättar Lars-Erik vidare.

IMG_3798
Källviken idag.

När Bohusläningen började utkörningen av tidningar så kom den på morgonkvisten och skulle leverara den på Skaftö vid 02:30 på natten. När Fiskebäckskilsparken fanns så var det väldigt mycket trafik på färjan. När de väl hade kört hem folket från parken så började alla fritidsfiskare att komma till Skaftö som skulle ut och fiska. Det var Skaraborgare, Vänersborgare och andra som kom och skulle ut och fiska. Lars-Erik berättar att de hyrde bl.a. ut båtar och det var det en väldig tillströmning till.

IMG_3803
Lunnevik idag.

Polis och Ambulans ringde hem till deras privatbostäder. Det fanns inga telefoner på färjan i början så detta var på detta sätt de kunde meddela att de var på väg till Skaftö för att något hade hänt. Var någon hemma i bostaden så sprang de oftast ner till färjan och sa att de fick åka över till Källviken sidan för ambulans eller polis var på väg.

PICT0013-2

PICT0012

Färjetraditionen inom släkten.

Det blev en lång färjetradition genom Johansson släkten och ett av Skaftös viktigaste kommunikationsmedel. Olle började 1925 och lämnade jobbet 1967 efter 42 år. Karl-Erik började officiellt 1947 och som fortfarande var med när färjan lades ner. Lars-Erik var den sista av fyra generationer att köra den sista turen med färjan.

Dessa personer var några av de som jobbat på färjelinjen mellan Källviken och Lunnevik.

Karl Hermansson tillhör de utomstående som jobbade längst på färjelinjen. I hela 29 år från 1945 till 1974. Arnold Carlsson som var svåger med färjesläkten jobbade hela 19 år på linjen. Harry Ödman 13 år. Nils Pettersson började 1966 och jobbade åtta år på linjen. Bo Einarsson var anställd i två år och Gustav Pettersson i något år. Man har även haft sommarvikarie och extraanställda genom åren.

Scan8
Här är en lista på några som jobbade 1972.

Det fanns inga namn på färjorna på den tiden.

Jag frågar Lars-Erik om han minns namnen på färjorna de körde på den tiden. Han berättar att det fanns inga namn utan det var nummer på varje färja. På vintern körde de oftast med en färja, men senare på våren kopplades det ihop två färjor och de kunde ta mycket mer fordon över sundet. Man kunde nu ta sexton bilar eller fyra bussar samtidigt.

Vägen flyttades på 30-talet.

Vägen till färjan i Lunnevik flyttades någon gång på 30-talet berättar Lars-Erik. Han visar ett reportage från 1933 från Göteborgsposten. Den gjordes i olika etapper berättar han vidare.

PICT0059

177 var den första färjan Lars-Erik minns.

Jag frågar Lars-Erik om han minns hur många olika färjor som har åkt över sundet? 177 var den första färjan Lars minns. Det fanns även en färja som hette 240 som var en mindre färja som de kopplade ihop med 177. I början på 60-talet byggdes de tre likadana färjor till Bohuslän. Det var bl.a. till Källviken och Smögen berättar Lars-Erik. Det var samma typ av färjor som var 23 meter långa istället för 17 meter men detta gjorde att det var bättre kapacitet under vintern när det bara var en färja.

Scan3
Här är tillbehörskortet till färjan 177.

PICT0019

PICT0021

PICT0054.jpg

PICT0053

Färjan byggdes om för att de skulle slippa bullret.

I början var det väldigt bullrigt ombord på färjorna och hörselskydd var inget de använde på den tiden. På sommaren var det varmt i hytten och på vintern var det kallt. Man stod bredvid motorn och det mekaniska spelet och körde. Det var också öppet ut för vajrarnas skull. Det gällde att vara bra klädd minns Lars-Erik. Efter ett antal år byggdes den nya färjan om med en liten hytt bredvid motorhytten och det gjorde att det blev tystare och bättre komfort. Man fick också en gasolkamin för uppvärmning på vinter.

PICT0170

Hur man kallade på färjan i tidig början från Källviken.

I början hade de en tuta på Källvikensidan som de tutade i för att de skulle komma och hämta de som var där. Jag frågar Lars-Erik om det var någon som jäklades på den tiden och tutade i tutan bara för att skoja.

På den tiden var det inte så men han minns en gång när en taxiförare kom körande med sin Plymouth och han hörde den inte och han körde på Lars-Erik mitt i knävecket utan att han hörde att han kom. Han glömmer det aldrig för han blev så rädd berättar han och skrattar. Vid senare år fick de en telefon på Källvikensidan som de kunde ringa och säga att de behövde skjuts över sundet.

PICT0043

På 60-talet ökade trafiken.

På 60-talet ökade trafiken till Skaftö explosivartat. När detta skedde så blev det trafikvakter vid färjan som gjorde luckor så att bussen skulle komma förbi. Lars-Erik visar upp ett brev som är till samtliga vägmästare, biträdande vägmästare och arbetsledare i vägmästareområde 03, 05, 06 och 08 att man inte får lämna manöverhytten för att underhålla sig med passagerarna. Då var det sjöfartsverket som hade gjort en inspektion på någon av färjelederna.

Scan6

Lite Allmäna Kungörelser från 1967.

Scan7

Vintern 1969-70.

Efter den svåra isvintern 1969-70 då det var besvärligt för färjan så skaffades det små flottar med en eldriven propeller som gjorde att de skulle bli strömvirvel i vattnet så att det inte blev någon is vid färjlägena. De första som hände när de körde med dem var att strömmen på nästan hela Skaftö gick. Sedan var ankaret till flotten alldeles för svagt så det åkte iväg in i berget och gick sönder. Efter det så kom det med en färja och sänkte ner tyngre förankringar till dessa flottar så de verkligen skulle ligga på plats. Det blev inga stora isvintrar de sista åren för färjan tillägger Lars-Erik.

PICT0004

PICT0032

PICT0049

PICT0048

Köerna vid färjan.

Det bildades långa köer under åren som färjan gick. Lars-Erik berättar om kö tills man svänger av till Vägerödsdalar och nästan till Dragsmark kyrka. Han minns en gång när det var Bohusläningens Sommarflicka i Fiskebäckskilsparken 1972. Lars-Erik var och hämtade någon eller något som skulle till Fiskebäckskilsparken då minns han att kön var jättelång med bilar.

PICT0111

PICT0110

PICT0143

PICT0144

PICT0182

Bommarna vid färjan.

Lars-Erik berättar att de första bommarna drogs upp med rep, men sedan blev det eldrift på bommarna. När de satte ihop två färjor så blev det långt att gå och då fick det radiostyrda bommar som var samma teknik som man styr modellflygplan och kommunikationsradio. Lars-Erik berättar vidare att det var på 27 MHz bandet, så de som hade kommunikationsradio kunde stoppa eller vissla upp bommarna.  PICT0183

PICT0184

 

Lars-Erik körde sista turen med linfärjan den 28 maj 1974.

Den 28 maj 1974 invigdes Skaftöbron och efter 77 år hade linfärjan mellan Källviken och Lunnevik säkert kört flera varv runt jorden och en lång epok såg sitt slut. Klockan 11:00 skulle bron mellan Skaftö och Dragsmark invigas. Lars-Erik berättar att de skulle köra med en T-Ford över bron på invigningen men bilen ville inte starta. Hur det gick med det och mycket annat får vi kanske höra om en annan gång.

CI2A3720.JPG

Det blev ett intressant samtal med Lars-Erik och historiken om linfärjan mellan Lunnevik och Källviken. Har du något minne av den så får du gärna maila till mig på glicko.me@gmail.com och berätta din historia så kommer jag att lägga in det på sidan.

Fakta om linjefärjan har jag fått genom artiklar i Bohusläningen som min far Eric ”Eran” Andersson skrivit och efter en intervju med Lars-Erik Johansson som var den sista att köra färjan mellan Lunnevik och Källviken. Färgfotot kommer från Carla Förlaget som jag använder med tillstånd av Leif ”Carla” Andersson.  Privatfoto från Lars-Erik Johansson och foto som pappa tagit när han jobbade på tidningen Bohusläningen men också privata foton ur pappas samling. Stort tack till Gösta Alexandersson som hade filmat en snutt från Lunnevik och tack för att jag fick lov att använda den filmen.

 

 

 

 

 

 

My baby drove up in a brand new Cadillac

Det här är som hämtat från sången med Snowstorms låt ”Sommarnatt”… Rosa lack och kromad list i 59 års modell jag öser på för fullt i stan som en 50 tals rebell.

Idag får ni möta Johan Olsson 37 år från Lysekil som älskar 50-talet. Intresset kommer från början från Johans pappa. Johan har några speciella intressen för utom sin familj. Det är Arsenal i fotboll och sen är det bilar, 50 tals bilar och det är Cadillac och även Slätta Moppers  och med det följer så klart ett mopedintresse. Men om vi börjar med bilar, så har han en 58 årsmodell Cadillac-Cab som står i hans garage. Han har även haft en Cadillac-58 guldfärgad men den sålde han i mars i år.  Den här bilen har han inte gjort något med, men berättar att när barnen blir äldre så kommer han renovera den. Johan har även en Amazon och berättar att han har haft 4 Amazoner i sin ägo.

Cadillac-58
Cadillac-58

 IMG_3381

IMG_3384

IMG_3390

IMG_3438

IMG_3377

Den Cadillacen han har nu köpte han 2009. Bilen finns på vykort och Johan har lyckats få tag i några som han stolt visar upp.

Johan med vykortet på hans bil.
Johan med vykortet på hans
bil.

Projektet Johan håller på med nu är en Chevrolet El Camino från 59. Bilen är helt nerplockad och Johan visar delar han börjat få ordning på. Skruvar ligger räknade i olika påsar och ska iväg på behandling. Bilen kommer bli en hottad version av en El Camino när den är klar. Johan började att skruva isär bilen i december förra året och hoppas på att den skall bli klar i vår.

Han har fått mycket hjälp med att få i ordning på olika delar säger han flera gånger att många är delaktiga i detta projekt. Johan berättar att han är sponsrad med all färg från Lackman i Uddevalla.

El Camino 59.
El Camino 59. Så här såg den ut innan Johan plockade ner den.

284788_239251779428714_6961066_n

Här kommer lite bilder på delar som är behandlade och nu börjar Johan se en ljusning på det hela.

IMG_3358
Ram.

IMG_3354

Kaross.
Kaross.

36611_483681851652371_385796406_n

557708_483681671652389_1199370881_n

Han har t.o.m. en specialtryckt jacka med El Camino,

och glas som har El Camino graverat på glaset som jag blev en stolt ägare till.

IMG_3498

IMG_3432
Johan med sin El Camino jacka. Lägg märke till att siffran 50 är utbytt till 59 som årsmodellen på caminon han har. Detta har en kille som heter Hampus kommit på.

Inte nog med det. Johan har tatuerat in hastighetsmätaren på halsen.

Johan med sin El Camino tatuering.
Johan med sin El Camino tatuering.

Johan har lovat att när delarna på El Caminon börjar sättas ihop så får jag lov att komma och ta bilder på detta. Så fortsättning följer.

Det finns inte bara bilar i Johans garage, Han har även en båt. En Red Fish från 1959.

IMG_3403
Red Fish-59
Originalsläppet till båten har Johan också.
Originalsläppet till båten har Johan också.

IMG_3411

IMG_3398

Johan visar broschyrer och allt möjligt han har, jag är bara så imponerad. Helt otroligt vilken eldsjäl för dessa bilar.

Vidare berättar Johan att han har ett rattprojekt på gång också. Han ska ha alla rattar från olika Cadillacmodeller från 58 hängande på väggen i hemmet.

Johan med en av rattarna i samlingen.
Johan med en av rattarna i samlingen.
Johans verktygskåp.
Johans verktygskåp.

Nu lämnar vi garaget och går vidare till huset. Pecis när vi kommer in i entrén så står det en Zundapp från 1970 där.

Zundapp från 1070.
Zundapp från 1970.

Vidare en bit in i huset så har Johan ett Arsenal rum. Han har Arsenal som sina stora favoriter och har gjort ett helt rum till detta. Där hänger flaggor, tröjor på rad, ett kylskåp som är rött med stor Arsenal dekal på. Sebastian Larssons fotbollskor står på hyllan och även ett signerat foto på Sebastian med hälsning till Johan finns på väggen. Johan visar mig runt i huset. På väggen hänger det tavlor med Cadillac. Det finns även tavlor med belysning i.

IMG_3462

IMG_3469

Det är ungefär som man kan tänka sig 50-talet och när man kom in i en bilfirma och såg dessa på väggarna. Vidare så visar Johan originalbilderna på Cadillac som han fått tag i. Han har en hel pärm med bilder. Museum, Johan, säger jag till honom och han skrattar. Sen så börjar vi prata om mopeder igen och det är väl där Johan finner sin höjdpunkt med Slätta Moppers. Ett gott gäng som ger sig ut på mopedutflykter på sina Zundappar där även familjen får följa med. Johan beskriver Slätta Moppers så här:

Moppers startades av Johan Olsson,Torbjörn Hesselroth,Jonas Mellert 2010 som en rolig grej (chansen att få vara 15 igen).
De total renoverar mopparna och hjälps åt med det mesta.
De 3 som startade kör ZUNDAPP modell 517 Årsm 67-76
8 st är de idag som kör, men Johan hoppas det skall bli fler på deras goa utflykter.
Johans bästa vän är Torbjörn Hesselroth (tobbe) De skall flytta ihop och bo på ett litet rött torp i Dalsland när de blir vuxna :).

 Här har även Johan gjort en tatuering med Slätta Moppers.

IMG_3454

Jag kommer följa Johan under våren som kommer och lägga ut lite bilder på hur det går med El Caminon.

Till slut så ställde jag 5 frågor till Johan!

1: Vilken är den finaste bilen du vet? Cadillac 58 e den finaste bilen man kan ha.

2: Roligaste bil minnet?  Resorna med familjen till Rättvik ca 50 mil.

3: Bästa musiken i din Cadillac 58?  Arthur Alexander (your the reason) e en riktig rykare:)  får bara spelas  rock n roll i bilen 🙂

4: Vad är dina framtidsdrömmar?  Hoppas på att El Caminon kommer ut på vägen snart (en riktig utmaning)

5: Beskriv Lysekil med några få ord.  Härlig sommarstad och en av dom bästa cruisingarna som finns 🙂

Tusen tack Johan för att jag fick komma och hälsa på dig och se alla saker du har och vilket fantastiskt jobb du gör.

IMG_3415

Här kan ni lyssna på Johans favorit som han spelar i sin Cadillac-58