Den legendariska journalisten Tommy Engstrand berättar om sitt liv för mig med spännande möten med bland annat Muhammad Ali och Björn Borg m.m. Del 1 av 2

Idag får ni möta ännu en legendar inom journalistiken. Jag har haft den stora äran att få intervjua Både Ulf Elfving och Arne Hegerfors och nu är det ingen mindre än sportjournalisten, programledaren m.m. och som även kan titulera sig författare efter att han 2012 gav ut en bok som heter ”Mästare jag mött”. Tommy Engstrand heter han och jag fick en pratstund med honom där han berättar om sitt liv för mig. Tommy som vid ett antal tillfällen var här på semester i Lysekil i sin ungdom med sina polare Ulf Elfving och Arne Hegerfors.

ulpqr0xwctvirhxl4i2iq

Tommy Clarence Engstrand är född i Stockholm den 30 september 1939. Efter fyra år i folkskolan gick han fem år på Vasa Realskola och tog sin realexamen i Stockholm 1955. Tommy berättar att han var väldigt trött på skolan och ville helst komma ifrån den och istället komma ut och jobba för pengar var något det var ont om.

Efter några år kom lusten tillbaka för att läsa och Tommy började att läsa lite när tillfälle gavs, ofta före, på lunchraster eller efter jobbet. Att läsa på dagarna var inget Tommy strävade efter för han ville utnyttja tiden på dagarna till att jobba och tjäna pengar. Han berättar att han växte upp i ganska tuffa förhållande när han bodde hemma.

För att överhuvudtaget få pengar var han tvungen att börja jobba. Redan som tioåring jobbade han med att köra ut blommor på dagarna och på sommaren när han var ledig från skolan. Tommy berättar vidare att han också var cykelbud på Nordiska Bokhandeln i ung ålder och han gillade verkligen att jobba och tjäna pengar i tidig ålder.

Från det att Tommy slutade på Vasa Real i juni 1955 till han började som journalist 1960 så avverkade Tommy mellan 10-12 olika jobb. Detta har gett honom en enorm erfarenhet som han har haft mycket nytta av genom åren. Han jobbade på posten som trappsnigel eller brevbärare som det heter. Det blev även jobb i hamnen blev det också där han hjälpte killarna som lyfte tungt och jobbade även på ritkontor m.m.

 

Intresset för journalistiken startade tidigt

Redan i tidig ålder startade intresset för det journalistiska. Tommy var kompis med både Lars-Gunnar Björklund och Åke Wilhelmsson. Åke och Tommy bodde på Tomtebogatan 32 i Birkastan i Stockholm. På Tomtebogatan 37 tvärs över gatan bodde Lars-Gunnar Björklund.

Tommy var den som var yngst i den trion och han fick hänga med på ett hörn när de träffades. Redan som sjuåring märkte Tommy av Lars-Gunnars och Åkes fanatiska idrottsintresse. Hans intresse för idrott började också ta fart och det blev inte mindre erkänner han efter att han umgicks med Lars-Gunnar och Åke.

img101
Åke Wilhelmsson, Lars-Gunnar Björklund och Tommy. Foto: © Björn Larsson Ask.

 

 

De refererade när de spelade bordshockey

Till historien hör att Lars-Gunnar hade fått ett bordshockeyspel som de satt och drog i spakarna. Tommy berättar att det var mest tjafs om vem som skulle sitta som tredje man och referera matchen när de två andra spelade. Detta är ungefär vid årtalet 1947-48 tror Tommy. På den tiden var Lennart Hyland på gång, fast den store sportkommentatorn då var Sven Järring.

Lennart Hyland kom fram och var revolutionerande på sitt sätt som han gav referat från ishockeyn. Det var de väldigt imponerade av berättar Tommy.

 

 

Gav ut en tidning ihop

Dessa tre ungdomar hade också en tidning ihop där Åke var chefredaktör, Lars-Gunnar var redaktionschef och Tommy var någon slags alltiallo som fick utföra olika ärende.

Tidningen skrev de för hand i fyra till fem exemplar i gamla blårutiga räkneböcker som man hade i skolan. Efter den var klar så gick de runt i kåkarna och hyrde ut den för 15-20 öre. Nästa dag fick de lämna tillbaka den och Tommy, Åke och Lars-Gunnar gick vidare och hyrde ut dem på nästa ställe.

Tommy berättar att de snodde helt vilt från olika tidningar där det fanns bilder och text om olika sportevenemang och klistrade in i tidningen.

 

 

Intervjuade det svenska fotbollslaget

De hade även en insändarspalt där Lars-Gunnars mamma Gerda skrev och en intervjuhörna i tidningen. Tommy minns att när Sverige skulle möta England 1949 på Råsunda, var Lars-Gunnar och han nere på Hotell Regina på Drottninggatan i Stockholm där de svenska spelarna bodde och gjorde intervjuer med dem. Chefredaktören Åke Wilhelmsson var mycket nöjd med materialet när de kom hem berättar Tommy och skrattar.

 

Tog realexamen 1955

Direkt efter examen försökte han få jobb som journalist. Att bli journalist var den stora pojkdrömmen för Tommy. Det var även Lars-Gunnars och Åkes dröm. Det var oerhört svårt att ta sig in på en tidning och Tommy hade inga meriter att peka på.

 

 

Tommy såg en annons i tidningen DN

I januari 1960 låg Tommy i lumpen och fick se en annons i DN att Idrottsbladet sökte någon till tidningen. Idrottsbladet var en facktidning som var väldigt bra berättar Tommy. Den kom ut tre dagar i veckan. Rekordmagasinet var också en populär tidning. Det fanns även en tidning som hette All Sport som också gavs ut av Edwin Ahlqvist i Göteborg.

De sökte en rutinerad redaktionssekreterare och en reporter med ett gediget intresse för idrott. Tommy som alltid gillat utmaningar gick till Tunnelgatan 3 där idrottsbladet låg och sökte jobbet som rutinerad redaktionssekreterare för det jobbet skulle säkert vara bättre betalt än det andra som reporter. Tommy blir totalt avslöjad och blir mer eller mindre utsparkad från tidningen berättar han.

Annonsen kom igen hela den vintern i modifierad form där de till slut bara sökte en reporter med ett gediget idrottsintresse. Tommy funderade och kom på att han inte vågade gå upp till tidningen igen och konfrontera sig med de som hade avslöjat honom förra gången han var där.

 

 

Han ringde upp chefredaktören på Idrottsbladet

Tommy tog mod till sig och ringde hem till chefredaktören Torsten Tegnér. Det måste ha varit en av de märkligaste anställningsintervjuerna som någonsin har gjorts berättar Tommy. TT var väldigt originel och hade en lätt stamning. Chefredaktören frågade inte om några akademiska meriter eller om han hade någon journalistisk erfarenhet.

TT frågade lite stammande om idrottsliga meriter och Tommy berättade att han hade spelat lite fotboll, bandy, ishockey och hade precis börjat med att spela lite tennis m.m. Bra sa Torsten och frågade om höjdhopp. Tommy berättade att någon spänst hade han aldrig haft men klarade väl ungefär 1:50 i skolan; ”Cyklar du” frågade han Tommy, som berättade att han hade en gammal harv som han körde runt med i Stockholm. Då säger Torsten; ”bra börja morgon” och så la TT på luren i örat på Tommy.

 

 

Den 19 mars 1960 går han upp till redaktionen på Idrottsbladet

 Den 19 mars 1960 stegar rekryten Engstrand som skulle mucka om några dagar upp till redaktionen på tidningen. När Tommy kommer in på andra våningen så är det helt tomt i lokalerna p.g.a. att de flesta var på lunch. Från ett av rummen hörde han hur någon skrev på en skrivmaskin och han traskade dit. Tommy hostade till lite för att få personens uppmärksamhet. Där satt en smal svarthårig kille och skrev på en skrivmaskin och det var ingen mindre än Bosse Hansson som sedermera jobbade på TV.

Bosse Hansson var då redaktionssekreterare på Idrottsbladet. Tommy berättar för Bosse att han skall börja jobba på tidningen idag. Bosse skrattar högt och säger; ”det är väl gubben som har anställt dig”.

Bosse berättade vidare för Tommy att det var ett redaktionsmöte om en halvtimme på övervåningen och att han skulle få en månad på sig och om han gillade dem och de gillade han så skulle han få vara kvar. Tommy stannade i sex år på Idrottsbladet och berättar att det var oerhört lyckliga och givande år som han fick vara med om där.

 

 

Tommy cyklade hem lycklig varje kväll efter jobbet

Även om de som jobbade där var krävande så lärde man sig så mycket under denna tid. Det fanns en mycket känd medarbetare som Tommy berättar om som hette Sven Lindhagen. Tommy anser att Sven är Sveriges bäste skrivande sportjournalist genom tiderna. Sven hade en ofantlig koll på dem som var yngre, och det fanns flera mycket duktiga medarbetare tillägger han.

Tommy minns att de satsade på honom direkt och han fick resa och gavs chanser som han aldrig trodde var möjliga. Tommy berättar att han var alltid lycklig de kvällarna han cyklade hem från jobbet.

 

 

Ville utveckla sig mer som journalist

Tommy slutade på Idrottsbladet för att han ville utveckla sig inom journalistiken. Han fick ett anbud från tidningen Se. Den 1 mars 1966 började Tommy på tidningen Se och stannade där i tre år. Om idrottsbladet hade det knapert med pengar genom åren så var det skillnad på Åhlén & Åkerlund och Bonniers som vadade i pengar samtidigt som det var stora år för veckopressen berättar Tommy. Här var han ständigt ute och reste och gjorde reportage.

 

 

Får ett bud från Aftonbladet

I maj 1969 får han ett bud av Sigurd Glans som var en legendarisk redaktionschef på Aftonbladet om att börja jobba på tidningen. Han sa upp sig från Se och började jobba på Aftonbladet.

Han hade jobbat knappt ett år när hans telefon ringer när han sitter på Aftonbladet. I telefonen är det en röst som säger; ”det är Hyland”. Tommy tror att det är någon som driver med honom men svarar; ”jaha”. Hyland säger; ”du skall komma till mig för jag har följt dig”.

Hyland var allas idol och när han ringde upp en och ville anställa någon så fanns det inget val. 1969 börjar Tommy på Sveriges Radio.

Slut del:1 fortsättning följer. 

Del 2

Idag får ni möta lite olika personer som minns katastrofen med Scandinavian Star.

Den 7 april 1990 gick larmet om att det var brand ombord på en färja väster om Väderöarna. Idag får ni möta lite olika personer som berättar om vad de minns från den dagen och några dagar framåt om katastrofen med Scandinavian Star.

img003
Foto: Kjell Johansson.

 

FullSizeRender

Anders Buhlin Polischef Lysekil. Foto: Thomas Andersson.

–Jag befann mig på polisstationen här i Lysekil, i jour, då larmet kom via Vakthavande i Uddevalla. Mycket förvirrat framgick att det var brand ombord på en båt och att ”båten” var på väg in till Lysekil. Den skulle vara rysk. Lite längre fram på förmiddagen visade det sig att den ryska båten bara transporterade in räddade personer från båten som brann. Fortfarande visste vi inte riktigt vad som brann, utom att det var en brand ombord på en båt. I och med den ryska båten kom till kaj följde en mycket intensiv period, där jag och min kollega i princip var engagerade ända fram till dess att Scandinavian Star, lämnade kajen i Lysekil. Jag var siste man ombord innan den lämnade Lysekil med en stackars ensam lots vid nödrodret. Detaljer runt detta finns i mängd, men jag väljer att, tills vidare i alla fall, stanna där.

IMG_7909

Ingegerd Thornadtsson näringslivsenheten,  Lysekils kommun.

– Jag blev hämtad i Valbodalen, iklädd ”båtrustarkläder” och hamnade direkt i Stadshuset. Så här skrev jag i mina dagboksanteckningar lördagen den 7 april 1990: “Scandinavian Star-katastrofen. Stig N hämtade mig i Valbodalen kl 14. Elisabeth och jag jobbade till kl 01.00. Trött.”

Vi höll på att vårrusta båten. Jag hade alltså riktiga “skrotkläder” på mig och hamnade direkt på ett ledningsmöte i Stadshuset med kriminalare, läkare, många kommuntjänstemän med flera. Men min klädsel var det minsta jag tänkte på då. På söndagen skrev jag: “Jobbade 8.30-17.00. Åt och sov. Jobbade på natten 24.00-03.00.”

Denna händelse kommer jag aldrig att glömma. Dels var händelsen i sig så ofattbart tragisk, dels var anspänningen mycket stor på jobbet. Jag minns att polisen flyttade in i Stadshuset och tog emot de flesta telefonsamtalen. Vi assistenter, turades om att vara med på ledningsmötena och ta anteckningar, skrev telefonlistor med mera. Det fanns ju inga mobiltelefoner då men olika nyckelpersoner var tvungna att nå varandra.

Ett mediabolag från Malmö var på plats från första stund och dokumenterade allt. Det kom kondoleanser från hela världen och till presskonferenserna kom många långväga journalister. Det var många kommunanställda som blev involverade på olika sätt, socialsekreterare, tekniska kontoret, hamnkontoret, växelpersonal, skolpersonal (t ex för presscentra) men framför allt räddningstjänsten.

Nu när vi har krisledningsövningar på jobbet så kommer alltid känslan från dessa dagar tillbaka. Jag hoppas att Lysekils kommun aldrig ska behöva uppleva något liknande igen. Det finns mycket mycket mer att berätta men jag nöjer mig med detta.

 

IMG_8736

Jan Andersson Sveriges Radios Utrikeskorrespondent i Bryssel.

– Jag fick reda på av mamma Gunnel och pappa Gösta direkt på morgonen när jag vaknade vad som hänt eftersom de hört det på Ekot på morgonen. Då pratades det redan om att den här brinnande färjan också skulle bogseras in till hamnen i Lysekil.
Jag skulle göra ett skolarbete tillsammans med en klasskompis där vi skulle filma och ta några bildsekvenser på åkrarna och marken kring Preemraff eftersom det då talades om en omfattande utbyggnad. Därför skjutsade min pappa Gösta in mig till Lysekil (jag var ju för ung för körkort). När vi kom in till Lysekil anlöpte ett mindre fartyg hamnen med färjepassagerare som räddats och förts med det här fartyget in till hamnen i Lysekil. De hade filtar kring sig och det var fullt med räddningspersonal överallt längs Anderssons kaj.
När jag senare på dygnet såg den brinnande färjan bogseras in kändes det väldigt overkligt för då 16-årig grabb som jag (hade inte hunnit fylla 17 år) att en sådan fruktansvärd sak och händelse hamnar i lilla Lysekil där jag bodde.
När fartyget sedan fortsatt brinna under natten inne vid kaj, så hade brandröken spridits ända till hemmet i Häggvall. Den söta men stickiga röklukten kommer jag ihåg än idag. Konstigt nog har jag kommit att göra åtskilliga radioinslag om just Scandinavian Star under mina år som journalist, för än är ju inte gåtan om vem eller vilka som startade och låg bakom branden löst…

1916612_102190796467908_2696308_n

Tomas Fahleson Preem.

–Jag var i Danmark, Hirtshals de dagarna på pingisresa. Fick reda på det mesta via telefon av min dåvarande fru Mimmi. Lysekils Kommun/ Stig Nilson upprättade en telefoncentral där många kommunaltanställda (bl.a där min dåvarande fru Mimmi satt med.) Minns att jag tänkte mycket på personerna som fick hjälpa till vid katastrofen. Lotsen som tog in färjan. Har ju mycket kontakt med dem genom jobbet. Alla brandmän från kommun och Scanraff som det hette då, och de på vår sambandscentral, alla anhöriga som kom hit. Lysekil kommun skötte säkert detta på ett mycket bra sätt dessa hemska dagar.

10959252_990260774335598_1716703377_n

Katarina Sjöberg som jobbade som sjuksköterska när katastrofen inträffade. Idag jobbar hon som sjuksköterska.

–Den dagen minns jag . Då arbetade jag på Lysekils Sjukhus Medicinavdelningen. Vi fick meddelande om att vara beredda för att ev.ta emot patienter. Det kom inga skadade till Lysekils sjukhus.

Star_9
Foto: Lennart Hård.

IMG_7006

Tommy Thörnblom som jobbade på LysekilsPosten när det hände berättar att:

– Jag låg hemma och var sjuk. Skulle egentligen haft helgjouren på LysekilsPosten, men det blev Anders Thorén som fick det tunga och svåra jobbet den helgen. Hörde på nyheterna på TV att M/S Scandinavian Star brann och att den skulle bogseras mot Lysekil. Gick upp i berget ovanför tomten hemma och såg i kikaren ett fartyg långt ute till sjöss och svart rök. Men då visste man inte vidden av katastrofen.

IMG_1003

Lasse Edwartz Fotograf på Bohusläningen.

– Den dagen var jag på reportageresa i Estland. Det var ju så att ryssarna höll på att lämna Baltikum och vi hade varit där en vecka för att se vad som hände då. Sedan när vi skulle åka hem, på den tiden var man tvungen att åka båt mellan Tallinn och Helsingfors och vidare Helsingfors till Stockholm, så när jag bordar båten i Helsingfors får jag se en TV-bild på ett brinnande fartyg, Scandinavian Star. Ulf Johansson, som jag reste tillsammans med, hade bokat hytt som låg insiders långt ner i fartyget så man funderade väl lite när man lagt sig att sova den kvällen.

IMG_8079

Cerry Holmgren f.d. massör i Svenska handbollslandslaget

– Jag var i Lysekil denna sorgens dag , åkte ut till Scanraff som det hette då och såg bogseringen in till Lysekil. Det blev verkligen ett grymt avslut på firandet av VM-guldet som vi tog den 10/3 1990 i Prag. Ringde till kommunen och anmälde mig att vara frivillig om det skulle behövas hjälp.

IMG_2245

Terje Fredh Journalist.

– Den aktuella morgonen lördag väcktes jag av telefon från lotsutkiken i Brofjorden. En båtman berättade att en norsk färja brinner sydost om Väderöbod. Jag ringde snabbt mina kollegor Eric Andersson och Lars Johansson samt nyhetschefen och någon fotograf på Bohusläningen i Uddevalla men där, svarade ingen. Jag tog också kontakt med min vän Rolf Jonasson på LP och Lars Helgen på GP.
Lars och jag var de första som kom ner till Gullmarskajen där även folk från Räddningstjänsten och polisen befann sig. På plats fanns också Stig Nilsson från kommunledningen.
Efterhand kom mer mediafolk men det var svårt att veta vad som hände ute på havet. Lotsarna var min kontakt och jag fick veta att två fartyg, en Stenafärja och ett ryskt lastfartyg tagit ombord överlevande. Vi fick veta att det ryska fartyget Fritzis Rozin var på väg Lysekil.
Efter ett par timmar lade ryssen till vid kajen. På däck stod det räddade, kanske ett drygt hundratal. Inga avspärrningar, det var fritt fram att gå ombord, Eran och jag gjorde de första intervjuerna med de räddade, lotsen och kaptenen. Ingen var skadad men många var svårt chockade. De åkte med taxi till Hotel Lysekil för mat och rum, där gjorde vi ytterligare intervjuer och säkrade bilder.
Under dagen kom det mer och mer media till Lysekil, TV, radio och tidningar. De kom till vårt kontor som mest tio på en gång. Några av media var Berlinske Tidende i Köpenhamn och Aftenposten i Oslo,
Vid 22-tiden på kvällen kom den brunna färjan till Grötökajen som då var avspärrad. Vi fick ett samtal med lotsen Alf Aronsson som tog in färjan till Lysekil. Vid 23-tiden var arbetsdagen slut på en spännande dag
Min tidning kom ut först på måndag, men vi gjorde ett fylligt reportage där vi hade en bit om redaren av färjan.

Terje minns också att Lotsen Alf Aronsson sa. Terje återger vad Alf sagt till honom.

– Denna lördag hade jag lotsat ut en tankbåt från raffinaderiet när vi fick order att jag skulle gå ombord i den eldhärjade färjan. Vi körde lotsbåten intill färjans mitt så öppnade de en port i sidan som jag klättrade in i. Jag gick till kommandobryggan där jag mötte färjans befälhavare, kapten Larsen. Han var tröttkörd men vänlig och vi resonerade igenom vad som hänt, vi talade aldrig om orsaken till branden. Fram på seneftermiddagen stod det klart att vi skulle bogseras till Lysekil. Bogserbåtar från Röda bolaget kopplades och vi körde sakta mot Lysekil, Larsen och jag var hela tiden på kommandobryggan. En stickande röklukt kom i dunster, färjan gick inte att styra då all el var utslagen, och det var bogserbåtarna som drog medan jag höll kursen. När det nästan var mörkt kunde vi lägga till vid Grötökajen.
Flera år senare hade jag kontakt med kapten Larsen som inte hade någon orsak till olyckan, Larsen medgav att det var en oerhört pressad situation för honom.

skanna0016

Lotsen Alf Aronsson Foto: Terje Fredh.

Terje har även skrivit en bok där han intervjuar bl.a. mästerlotsen Alf Aronsson och även skriver om mysteriet med Scandinavian Star. Boken heter ”Segt Virke Västlig Storm” och finns att låna på biblioteket här i Lysekil.

IMG_6722

Kent Olsson Politiker.

Politikern Kent Olsson berättar att han varje år åker till Åre. Den 7 april 1990 startade de resan till Åre. Kent och familjen fick nyheten via radion på morgonen när färden gick mot Åre. På den tiden var det nyheter varje timma så radion gick varm i bilen hela vägen till Åre. Kent berättar att det tar cirka 10 timmar att köra till Åre. Han blev inte själv direkt inblandad men följde hela tiden vad som hände i Lysekil via Radio och Tv. Känslan var dock chockartad berättar Kent vidare. På den tiden sysslade han i förstahand med kommun-och landstingspolitik, men berättar att han jobbade även lite som lärarvikarie. Politiken tog över mer och mer av Kents tid.

När man kom hem från Åre så var fortfarande detta med Scandinavian Star i högsta grad aktuellt. Båten låg kvar vid kaj och det var ingen rolig syn berättar Kent. Kent berömmer Stig Nilsons som tog snabba och viktiga beslut och som gjorde en fantastisk insats. Kent säger; ”Det är imponerande att vi som kommun klarade av detta och alla inblandade skötte detta mycket bra”. Det är den känslan som Kent har idag när han tänker tillbaka på katastrofen.

IMG_1108

Lars Johansson Journalist.

– 25 år är lång tid – mina minnen är vid det här laget rätt dimmiga. Jag befinner mig dessutom i Frankrike lång tid framöver och har inte tillgång till arkiv och inte heller riktigt ro att fundera på vad som hände den 7 april.

Jag minns att jag jobbade helg när katastrofen inträffade och att jag på lördagsmorgonen kontaktades av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) som ville ha hjälp med bevakningen om fartyget skulle bogseras till svensk hamn. På så vis fick jag reda på vad som var på gång. Senare på dagen var jag i Lysekils hamn för att med andra journalister möta det ryska (tror jag) fartyg som kom in med överlevande passagerare.

Vidden av katastrofen insåg jag när en kriminalpolis från Uddevalla lät undslippa sig en fråga om var man skulle kunna härbärgera ett stort antal kroppar i Lysekil. Det skedde när han och vi journalister stod utanför Hotel Lysekil.

På lördag kväll följde fotograf Gösta Axelsson och jag med lotsbåten ut till Scandinavian Star. Lotsen Alf Aronsson gick där ombord för att föra den brinnande färjan in till Lysekil.

Under helgen satt jag annars vid datorn för att ”skriva ihop” alla de texter som Terje, din far och jag själv producerade under den här dramatiska helgen.

 

Kjell  Johansson 001_redigerad-1

Kjell Johansson som jobbade som kranförare i hamnen i Lysekil när Scandinavian Star låg här.

Lördagen 7 april

– Tage Andersson ringer mig på förmiddagen och berättar att en färja brinner och är på väg till Lysekil, den beräknas vara inne på eftermiddagen.

Denna vecka14, hade jag jour och åkte till hamnen för att köra ut Demag och Kato kranen.

När båten hade lagt till var det förberett ett containerflak som brandmännen skulle stå i och spola vatten från båtens kommandobrygga, detta pågick hela eftermiddagen och kvällen och natten. Jag ser i min dagbok att jag började kl. 13:00 på lördag och jobbade till på söndag kl. 09:00, då fick jag avlösning av Riber Sjösten.

Jag minns, på natten till söndagen blossade branden upp med väldig kraft igen när vi satt på PLM:s restaurang, elden var tydligen inte alls under kontroll, fartyget fylldes med massor av vatten så båten började få stark slagsida och flera hål måste sprängas i sidan för att få ut vattnet. Jag satt i kranens övre hytt när det small, det var en öronbedövande smäll, men det som var mer läskigt var när nödraketerna exploderade vid kommandobryggan, det ven projektiler runt hytten åt alla håll, men som tur var träffade ingen.

Söndag kl. 13.00  började jag köra kranen igen, det var döda människor ”54 stycken” som låg inpackade i svarta plastsäckar och skulle in i fryshuset för förvaring för vidare transport till Norge.

Jag jobbade till 21:00 den kvällen, då var det mesta under kontroll.

Stort tack till alla som medverkat. Tack till Kjell Johansson, Lennart Hård och Terje Fredh för foto.

Fortsättning följer.

Terje Fredh minns del 2. Min barndoms kvarter.

Terje minns del 2. Min barndoms kvarter.

Inga förskolor, inga fritidsgårdar, inga idrottshallar och inga bollplaner för ungdomar. Detta var betingelserna för den som växte upp i Lysekil från i början av 30-talet och åren framåt. Men ungdomarna förströdde sig själva. Detta gällde i högsta grad för de som växte upp kring Södra Kvarngatan. Intill gatans entré` mot öster låg en stor ful röd byggnad. Före detta Karlson bryggeri, byggnaden övertogs av Aro Mekaniska när bryggeriet flyttade.
Att bryggeriet en gång låg där berodde på att det i skogsbacken fanns två stycken vattenbrunnar som gav vara till drickan. Bryggarna var ett farlig lekplats för ungdomarna. Plankor lades över vattenytan och sedan blev det balansgång. Detta slutade när en gosse Rune Johansson, föll av plankan, slog i huvudet och medvetslös drev med ryggen mot vattnet. Vi räddade Rune och fick belöningen i form av ett handslag av pappan Algot som var sopare på Skandia.
Aro var en mekanisk verkstad som ägdes av två män Karlsson som varje dag vandrade från verkstaden till sina bostäder vid Södra Kvarngatan. Intill verkstaden hade Shell en bensintapp, när någon skulle tanka, såg man det från verkstaden som skickade ner en man som pumpade upp bensinen som med självfall rann i bilen tank.

Världens mest lutande bollplan.

Den stora sysselsättningen var att spela boll men detta skedde på världens mest lutande bollplan som gick från Norra Kvarngatan och sluttade ner mot Aro. Bollklubben Stjärnan bildades av gossarna Bengt-Erik, Bernt, Roland. Ingvar Lyselius och Bengt. Grejerna var enkla och skorna av märket blå Tretorns gymnastiksdojor. Flera blev långt senare betydande spelare i Slättens IK.
Det gällde att spela bollen uppför backen men det hände att den rullande nedför backen, förbi Södra och Landsvägsgatan och stannade vid järnvägsstationen. När SJ chefen Swedenfeldt såg detta tog han bollen som fick avhämtas mot beskrivning!
Stjärnan ordnade också små fester och minitivoli där en katt skulle trollas bort. Detta gick så illa att katten aldrig återfanns! Drivande motor i Stjärnan var smeden Olsson gosse, Bengt- Erik, sedermera Bertilsson med bostad i Uddevalla.

005 (1)
Här spelade de fotboll.

Många hus revs.

När området skulle ge plats för ICA huset och bostadshuset norrut revs många hus. Ett av de mera moderna var nummer 19 där bodde familjerna Algert och Arvidsson. Algert, lik Boris Karlov, blev systembolagschef, varm hemvärnsman och gymnast. Han tyckte om att vi spelade boll men ansåg det var bättre att vi gick till Parkskolans gymnastiksal och tränade kroppen. Mellan 19 och 23 låg ett hus från 1800-talet, hem för Helge Svensson, allsvensk handbollsspelare i Majorna som var med 1942 och invigningsspelade i hallen Kyrkvikshallen.

Gemenskap i kvarteret .

 

Folk arbetade hårt och arbetsveckan slutade efter lunch på lördag. Då var det vanligt att vänner eller grannar träffades för att umgås. Lite av atmosfären från TV-serien Söderkåkar. Alkoholen var ransonerad och det blev inga större utsvävningar. Vanligt att han man hade med sig en flaska stark. Man satt vid köksbordet, populärt var kaffehalv med tilltugg av saltad makrill och krydd(saltad torskrom). Något kanske spelade dragspel eller gitarr och man sjöng.
Lördagseftermiddagen började med att husägaren sopade trottoar och rännsten. Arbetskläderna ersattes av i första hand en ren skjorta.
Jag minns tre bröder Oskar, Harry och Ragnar, alla med rötter från övre Slätten. De var ofta tillsammans i ett hus vid Södra Kvarngatan. Kvarterets spefågel visste att de tyckte om kaffehalv och bröderna döptes till Oskar Kron, Harry Bord och Ragnar Grönstedt, allt efter populära spritsorter
Husen var inte av bästa kvalité` Ett hus stod tomt i flera månader innan rivningen då en förbipasserande upptäckte en katt som satt i fönstret. Katten hade tagit sig in i ett hål i ytterväggen bakom en bokhylla.
Många glada personer fanns i kvarteret bland dem herr Allme`r som var försäljare på Flodins konservfabrik. Glädjen fanns också hos sonen Anders numera med fritidshus i Gamlestan.

 

Även mörka sidor.

Det lyckliga kvarteret var inte alltid så lyckligt för alla. Jag minns en man, född 1931, som hade en trasig uppväckt med svag familj, han skolkade från skolan och konfirmandundervisningen, mobbing fanns redan då. Han begick inga brott men stod utanför det etablerade samhället.
Barnavårdsnämnden i Lysekil hade inga resurser utan enda lösningen var skicka pojken till uppfostringsanstalt. Bona hette en anstalt, ett fängelse berättade pojken för mig. Eleverna misshandlades och det hände värre saker från personalen som jag inte vill relatera. Idag hade det vart ett uppslag för en kvällstidning.
När pojken skulle till anstalten kom två poliser och knackade på hans dörr. En av föräldrarna öppnade, pojken gömde sig i det lilla huset. Poliserna hittade honom, pojken tog de armarna och det var hemskt att höra denne stora kraftige pojke storgråta och streta emot poliserna. Han visste vad som väntade på fängelset Bona. Pojken dog ung av en orsak som ingen fick reda på.
En annan mörk sida av 30 och i början av 40-talet var när någon dog. Hos en del familjer fick barnen, sex till sjuåringar gå runt i grannhusen och berättade att deras mamma, pappa, mor-eller farföräldrar dött. Flera gråtande barn kom jag att se under dessa år.
Jag minns också att kistan med den döde ställdes i ett uthus som kläddes med vita lakan och dekorerades med granris. Jordfästningsdagen hämtades kistan och sattes på den vackra kistvagnen för den sista färden till Åkerbräckan som var kvarterets kyrkogård.
Terje W Fredh.

Stort tack Terje för din berättelse.