Per-Gunnar ”Peggen” Andersson var och hälsade på i Lysekil och det var Boo Brasta som 1977 fick Peggen att gå i Boo Brastas fotspår

Idag får ni träffa Per-Gunnar ”Peggen” Andersson, född 15 augusti 1957 i Falkenberg. Peggen är uppvuxen på en liten lantgård två mil utanför Falkenberg, och en mil från Ullared. Han gick i skolan i Okome, och sedan blev det högstadiet i Ullared där han hängde på Gekås och kaféet Nimo, på håltimmarna. Sko-Boo fanns också på den tiden men allt var ju en bråkdel så stort som det är idag berättar Peggen.

Efter högstadiet blev det fordonsteknisk linje i Falkenberg och han jobbade även ett år på en Volvoverkstad, som bilmekaniker. Volvo hade även väldigt mycket billeveranser av försäljningsbilar till dåtidens Falken Bryggerier så även där fick Peggen hjälpa till med att göra dessa klara.

Peggen minns att han blev medbjuden till Rejmes Personvagnar AB anläggning, i Halmstad, som invigde en ny lastbilsverkstad, under den tiden han jobbade på företaget. Väl i Halmstad visades en film från dåtidens Volvo Cup. Här pratade Peggen, och hans arbetskamrat, om att köpa en Volvo 140 och börja tävlingsåka, redan 76. Men det visade sig att den cupen lades ner ungefär samtidigt.


Peggen startade dock senare sin egen racekarriär och tog bland annat fyra SM-guld i standardbilsklassen med mera. Här får ni träffa Per-Gunnar ”Peggen” Andersson som var här i Lysekil och hälsade på en dag i augusti.

Per-Gunnar ”Peggen” Andersson.

Ryckte in i lumpen

Peggen ryckte in i lumpen och kom in som gruppbefäl för en mekanikergrupp, i Skövde, på T2. Efter en månad blev alla, som gått en teknisk linje på gymnasiet, erbjudna att gå på en information om Armétekniker-yrket.

Eftersom det första steget var en test i Stockholm så hoppade Peggen på detta vilket blev en trevlig utflykt från Skövde till Stockholm. Över alla under, så kom Peggen in på utbildningen. Då ställdes han i valet att åka upp och göra lumpen i Stockholm i stället för Skövde. Det blev Stockholm för Peggen och några av kamraterna, från T2.

Muckade från lumpen.


I slutet på maj 1977 så skulle de mucka från lumpen. Men man fick ett erbjudande att ytterligare fortsätta utbildningen under två år, med lön och traktamente och detta var allt för bra att tacka nej till berättar Peggen.

Det hände att han åkte hem på helgerna och vid ett tillfälle så åkte Peggen med sin mamma till Gekås som ligger en mil från Falkenberg. Peggen berättar vidare att det var lika tråkigt då, som det är nu, att gå där och titta. Han satte sig i bilen och funderade och kom på att det var kul att de har ett racingteam här. Det var ju en stolthet att företagen hemma hade en Superstar-bil, där Boo Brasta var bilens förare.

Fick en idé och kontaktade en av teamets ägare

Peggen gick in på kontoret, på Sko-Boo, som låg strax bredvid.  Bo Carlsson, som ägde Boo Brasta´s Camaro, tillsammans med Göran Karlsson, berättade att de mycket väl, skulle behöva en springpojke som hämtade bensin och däck med mera.

Där började Peggens racingkarriär. 1977 hade de en kille som hette Mike Hoskins från England som skötte bilen. Mike hade byggt om bilen i en verkstad i Ullared, som numera är ombyggt till ett hotell.
Med i teamet var också Roland Josefsson, från Brastad.  

Peggen hjälpte till helgerna

På helgerna var Peggen där och hjälpte till så gott han kunde. Första tävlingen som han var med på, så var de sent ute. På lördag morgon skulle de åka ner till Knutstorp, och det var givetvis ett dygn för sent.

Peggen minns hur Boo Brasta kom och hämta honom hemma på gården, och det var stort. Boo var känd redan då både i Ullaredstrakten och i övriga Sverige inom motorsporten. Peggen var med på många tävlingar med Boo, bland annat på Knutstorp, Anderstorp, Mantorp, Kinnekulle och Karlskoga. Det blev en säsong med Boo Brasta eftersom Boo valde att sluta efter den säsongen.

Fick många vänner i teamet

Oddmund Olsen från Norge, men som tidigare bodde i Stenungsund var den som gjorde designen på Boo Brastas bil och även på nästan alla andra tävlingsbilar. Oddmund gjorde även affischer till Anderstorp och massor av olika tävlingar.

Han var även flitigt anlitad av Volvo och gjorde designen till R-Sport och det som tidigare hette Volvo Competition Service som 1977–78 gick från blått och vitt till vit och svart med en gulblå dekor. Oddmund designade bland annat Bo ”Emma” Emanuelssons bilar och senare, även Peggens bilar.

Peggen fick också träffa, och lära känna, Göran Karlsson. Göran Karlsson som startade lågprisvaruhuset Ge-Kås Manufaktur 1963 i källaren på en villa, i Ullared, och resten är historia! Honom träffade Peggen då och då, även senare, eftersom han bodde i trakterna och hade ett stort bilintresse. Peggen berättar att han var väldigt jordnära.

Bo Karlsson som drev Sko-Boo med familj blev också vänner för livet. Han lärde även känna Ulf Karlsson som drev IMS =Illustrerad Motorsport och som har tagit massor av foton från den tiden på Boo Brasta.

Team Tjabo 1977, från vänster: Roland Josefsson, Mike Hoskins, Peggen, Bo Carlsson, Oddmund Olsen, Erling Karlsson, Sonja Nilsson och Boo Brasta. Foto: Ulf ”Lance” Karlsson.

Hur kom det sig att du startade med tävlingsåkandet?

– Allt blev så tråkigt året efter att Boo hade slutat att tävla, så jag kontaktade Bosse Ridström och frågade om jag fick vara med honom i hans stall, och det fick jag. Bo ”Ridas” bodde ju i Stockholm så det var praktiskt, när jag gick i skolan där.

När jag var med honom 1978, så utvecklade det sig så att vi åkte ner till Tyskland och åkte en tävling. Det blev flera resor utomlands som Belgien, England och Finland med mera och allt detta under en tidsperiod av två år, om jag inte minns fel.

Hösten 1978 fick jag för mig att jag skulle ta min tävlingslicens. Jag tog min 142 och åkte till Anderstorp och fick min licens. Jag hade Greger Pettersson som lärare.

Hur gick du vidare sen?

– Jag började att lusläsa idrottsbladet och hittade en gammal 140: a i ett bedrövligt skick som kostade 11 000 kronor. Men den gick att köra med. Med den bilen började jag att ta de första stapplande stegen med mot bilsporten. 

En midsommarhelg 1979 så körde jag min första tävling, på Kinnekulle Ring, och sköt motorn redan på den fria träningen. Det som skulle bli en semester hemma i Falkenberg slutade med att jag skruvade ur motorn och skickade den, och mig själv, med ett team skulle till Stockholm.

När jag motorn var hel, igen, var jag säkert fyra gånger på Kinnekulle och tävlade utan att komma i mål.

Efter ett antal tävlingar så märkte jag att jag kunde hänga med de andra rätt bra. Sista tävlingen för den säsongen så planterade jag bilen i ett räcke. Björn Persson, som vann klassen, i en Porsche, sköt motorn och när jag kom på krönet så var det olja på hela banan och jag kraschade i räcket.


Johor, Malaysia, 1977. Foto: Privat.

Vad hände med bilen?

– Karossen blev skrot, men jag hade sedan tidigare bestämt att byta karossen för den var ändå inte bra. Jag åkte till skroten, i Falkenberg, och hittade en kaross i nyskick. Till min stora glädje fick jag den billigt. Sen byggde jag en ny bil av den och så började jag tävla.

Jag blev trea i SSK-serien första året och två andra. Det gav mig blodad tand.

Jag antar att du fortsatte att tävla?

– 1982 startade Volvo Turbo Cup. Det var en standardlik tävling där det inte var så mycket gjort med bilarna. Den blev mycket populär och lockade stjärnförare som Ulf Granberg och gästförare i varje race som Lill-Lövis Johansson, Eje Elgh, Slim Borgud, Björn Waldegård, Stig Emilsson och Stig Blomqvist med mera.

Pressbild från Volvo inför Turbo Cup. Foto: Privat.

– Där var det mycket roligt att vara en underdog. Jag körde två säsonger och vi körde både is, bana och backe. Där träffade jag tre profiler som var norrlänningar. Det var Göran Lindwall, Benny Larsson och Thomas Wirén som var de stora stjärnorna på isen. I somras träffade jag dem igen och det var riktigt roligt.

Volvo Grupp A-Racing

Peggen berättar vidare att 1984 blev året då 240 Turbo på allvar började tävla i Grupp A-racing. Greger Pettersson och Peggen hade ett team ihop första året. Greger fick för sig att de skulle åka EM i England. Peggen, Greger och Anders Olofsson åkte till England. De var först med att tävla i EM i England i sin grupp, men redan året efter var det flera som fanns på plats från Sverige för att vara med.

Volvo fick smak för detta så de tillverkade en Evolution serie, där de var tvungna att bygga 500 exemplar. De satte dit de komponenter som var nödvändiga för att göra det till en tävlingsbil.

 Det var detta som hjälpt honom under sin karriär som tävlingsförare. Att Volvo lyckades så bra på banan. Peggen hade inte haft råd med någon annan bil. 1984 kostade en BMW 635: a 600 000 kronor. Den första Volvon han byggde gick på 100 000 kronor att bygga. Han åkte ner till Tyskland, och DTM, med den bilen och åkte skjortan av de andra trots att de hade dyrare bilar.

Kör hela DTM-serien

1985 bestämmer sig Peggen för att köra hela DTM-serien. Här känner han att han har lite dåligt med resurser och att det krånglar en hel del med bilen. Bröt du ett lopp så förlorade du poäng och tätkänning direkt. Per Sturesson vann 1985 på 117,5 poäng och Peggen slutade på en sjunde plats med 86 poäng. 1986 slutar peggen på en åttonde plats med 75 poäng. Dock var peggen ofta den snabbaste, med en Volvo, och han var den som hade lett flest varv, av de som åkt Volvo.


Peggen har varit med i ett projekt där man byggt replikor av den Gamla 242 Grupp A bilen. Här är ett exemplar. Foto: Privat.

Tävlade på Nya Zeeland

Hösten 1985, när han är på Volvos tävlingsavdelning, slänger någon fram ett papper till honom om en tävling på Nya Zeeland. Det handlade om ett streetrace. De bjuder på två flygbiljetter och transport med flyg från England får Peggen reda på.

Efter några telefonsamtal så ringer det en kille som heter Mike Pedersen, som var danskättling, och hans bror, Garry tävlade i Nya Zeeland. De var mycket intresserade av om Peggen kunde komma ner med bilen och Gary var den som skulle köra bilen, tillsammans med Peggen, som ska köras på gatorna i Wellington. De skulle även fixa med transporter och finansiering med mera.

Peggen och tre mekaniker flög ner till Nya Zeeland. De kom trea i racet. Många utav världseliten fanns på plats. Men Garry, som också skulle köra, hade brutit armen, i ett tidigare lopp.  De hade då kallat in en annan kille.  

Men han tävlade även i ett lopp för Formula-bilar, och lyckades där skada handen, så Peggen fick köra det mesta av de fem timmar som loppet pågick. Det var en pärs säger Peggen och skrattar, men blev en stor succé för Pedersen familjen på Nya Zeeland. Hela sex gånger har Peggen varit på nya Zeeland. Varav fyra gånger med tävlingsbil. 

Hösten 1986 hade Peggen uppnått sin dröm

Hösten 1986 ringer de från Volvo och berättar att de skall ha tre bilar i de sista racen i European Touring Car Championship. Peggen skulle få köra en av de tre bilarna. Då fick han åka fabriksbil på banan i Zolder i Belgien. Där var han helt överlägsen de övriga Volvoförarna.

När de körde nästa lopp, Jarama i Madrid, var han lite övermodig och det gick inte alls så bra som han hade hoppats. Vid den avslutande tävlingen i Lissabon, på Estoril, var han lite mer ödmjuk, och ordningen nästan återställd berättar Peggen. De blev femma i det racet.

Foto: Privat.

Där fick Peggen ett halvt löfte om att han skulle få fortsätta. Men så blev det inte. Efter tre veckor så ringer de från Hallands nyheter och frågar Peggen vad han tycker om att Volvo lägger ner tävlingsverksamheten, och hur det påverkar han? Peggen säger; ”vad, det hade jag ingen aning om”.

Det var ett jäkla dråpslag för Peggen. Nu var Peggen trött på allt, fast han åkte över till Nya Zealand och körde några tävlingar, som redan var inplanerade.

Tävlade i Thailand

Historien om Thailand börjar i att han var på Nya Zealand med sin Volvo. Han hade låtit Volvo veta att han var intresserad av att sälja sin bil. Då ringer de, från Volvo motorsport, och berättar att de har en köpare på tävlingsbilen. Den skall gå till Volvo i Thailand.

Volvon var redan inpackad i en container för att transporteras hem. Men nu var de tvungna att packa om bilen i en annan container för den skulle gå med ett annat bolag. Samtidigt vid ompackningen försvann Peggens hela ranson med Nya Zealands inhemska vin berättar Peggen och skrattar.

Senar på våren 1987 skulle han åka ner till Thailand för att göra upp affären. Banan ligger i Pattaya och Peggen blev erbjuden att köra det första racet på plats när han ändå var i Thailand. Han vann racet och efter vinsten där Peggen slog BMW:s 325: a med sin före detta Volvo så blev han erbjuden att köra de tävlingar som var kvar.

I nästa tävling slog han en M3: a och det blev ett jäkla liv berättar Peggen. De hade hittat något kryphål i reglerna så de påstod att hans bakvinge inte var godkänd. Han fick plocka bort den, men vann även den avslutande tävlingen. Peggen blev erbjuden att köra hela nästa säsong och då vann han hela serien och blev thailändsk mästare.

Det Thailändska teamet, på Johor, i Malaysia. Iraniern  Sepehr Khodayar drev teamet Zepspeed Foto: Privat.

Fick en förfrågan att köra SM 1987

Hösten 86 ville Peggen hitta på något nytt, efter Volvos avhopp, och ringde informationschefen på BMW, Leif Hansén. Han berättade för Leif att gärna skulle vilja ha en BMW 325: a att åka SM med. Leif tyckte inte att det var en vinnarbil, och sa till Peggen att de inte är med om de inte har en vinnarbil.

Dock fick Peggen en förfrågan från Hans-Åke Söderqvist, som tidigare jobbat på Volvo, och varit lite chef på tävlingsavdelningen, om Peggen ville köra för honom. Då han hade inte direkt någon annat för sig utan tackade ja. Lite kuriosa är att teamets verkstad låg i före detta avgångshallen på Torslanda flygplats. 

Tretton säsonger med BMW

1987, BMW M3, regerade på värdens racerbanor. Då ringde Peggen åter Leif, på BMW, och sa; ”nu har ni en vinnarbil”!  Även Gokartsvärldsmästaren, Lennart Bohlin, som ville köra BMW, på bana ville ha en BMW. Leif sa; ”Kan ni hitta på något tillsammans så är vi med”.

Sagt och gjort. Peggen åker till Skövde för att träffa Lennart som var på kurs där. De satte upp planer som de visade för Leif och Förenade bil köpte in den bil som vunnit DTM, samma år, som sedan lånades ut till de båda.

Den BMW M3, som Peggen körde 88, 90 och 91, står nu på Förenade Bils museum. Foto: Privat.

Peggen berättar även om ett tillfälle när de var nere på Förenade Bil och pratade med Leif Hansén och så skulle de gå och äta lunch. Då möter de Lars Söderström som ägde företaget. Leif presenterar Lennart och Peggen för Lars och berättar att de är förarna som skall köra den nya bilen de köpt.

Foto: Privat.

Lars frågade om allt var under kontroll. Peggen sa att; ”just nu tittar vi på reservdelar och det hade varit bra att ha en motor, i reserv”. Lars sa; ”då köper vi en sådan också”.

Bilen som Peggen vann SM med 1989 och som nu Peggen renoverar. Foto: Privat.

Efter det blev det BMW i många år för Peggen. Peggen har vunnit SM för standardvagnar fyra gånger och NM lika många gånger. Han blev även thailändsk mästare 1988.


Blev inbjuden att köra med Nettan Lindgren

1990 blev han inbjuden att köra med Nettan Lindgren i England. Här föddes även idéerna på STCC och så började de jobba med det projektet.

1995 så hade han väl tankarna på att sluta helt, men STCC började ta fart och statusen höjdes och racingen for i topp i popularitet. 

Så karriären återstartade 1997, efter ett sabbatsår, med en privat BMW-satsning. Det gick så bra att Peggen åter fick plats i det BMW stödda teamet och där blev det nu tre säsonger.

I samband med återstarten kontaktade Peggen sin gamle vän Oddmund Olsen, han som designat bilar, åt bland annat Brasta, och det blev Oddmund som fick designa peggens BMW-bilar de kommande fyra åren. I samband med visningen, av den nya tävlingsbilen, på Stockholms Bilsalong, 97, var Oddmund på plats och i hans följe kom Boo Brasta.

Det blev en trevlig middag med en blandning av gamla racingvänner och nya sponsorer den kvällen. Boo berättade, bland annat om strapatserna när han skull ta hem den Vauxhall Viva som han körde säsongen 1970.

2001

Vi flyttar fram till 2001 då Peggen körde EM igen. Det blev tio tävlingar i Europa, för BMW. Efter den säsongen taggade han ner igen och fick för sig att han skulle köra i USA. Dessa planer hade han haft ett tag och det fanns en serie som är bra med ett bra reglemente.

Peggen köpte en BMW M3 och skickade dit. De var på Daytona och körde. Där var det tvåtimmarslopp och Peggen hade en kille som körde och de kvalade nog in på en tiondeplats i deras klass. Under depåstoppet byter de förare och Peggen fortsätter loppet och ligger tvåa.

I det kurviga området ser Peggen något i backspegeln och undrar om bilen skall försöka köra om här. Det gjorde han inte, han hade tappat sin bil och for över gräsmattan i full fart och när Peggen tar u-svängen så kommer den farandes rakt in i framdäcket på hans bil. Där var Peggens USA äventyr över. 

STCC

Idén till STCC kom till när han var och körde några tävlingar ihop med Nettan Lindgren i England. Året efter var vi tillbaka i varsin bil i England. Efter det så började övertalningskampanjen här hemma. Dels så var det förbundet som skulle övertalas och förarna.

Peggen drog detta vidare till och fick väl lite kommentarer under vägen av en del människor. STCC blev till och blev, så småningom, en av Sveriges största succéer i motorsporten.  

Långlopp i Sverige

I början av 2000-talet blev Peggen inbjuden att köra i ett team som skulle köra Svenska Långloppscupen här i Sverige. Ett team som delvis bestod av folk som jobbade på Saab i Trollhättan. De hade en 9–3 diesel och en specialbyggd Saab med lite häftigare hjulupphängningar bland annat. Den hade en turbomotor på 450 hästar, vilket fungerade alldeles utmärkt, trots framhjulsdrift! – Lite kul att ha varit fabriksförare åt både Saab och Volvo säger Peggen och ler.

2010 gjorde Peggen ”come back” i den då nya Camaro Cup. Det var ett röramschassi, med plastkaross, med en V8 på drygt 400 hästar. 2011 förseddes bilen med reklam för Gekås och Sko Boo. Man kan säga att cirkeln var sluten. Mycket tekniska problem gjorde att resultaten uteblev, men när bilen fungerade så var Peggen fortfarande bland de snabbaste.

Peggen säger; ”det blev lite väl mycket skruvande, för att passa mig och man brann inte längre för den delen, som när jag började hos Team Tjabo, som Brasta´s team kallades”.


Körde Classic Race Århus

Still going strong. Nu i september i år var han i gång med tävlandet igen. Denna gång i Danmark och Classic Race Århus. Inför 2022 funderar han på att satsa på en ”full säsong” med både Classic Race Århus och Köpenhamn Grand Prix med sin Volvo 242 Turbo Grupp A

Sveriges bästa racerförare genom tiderna?

– Det är en svår fråga. Varje tid och varje klass har sina svårigheter. Ronnie Peterson är den som kommer att vara längst fram.

Träffade du Ronnie?

– Inte närmare än att han 1978 på Knutstorp cirka en månad innan han dog stod han mycket eftertänksamt lutande mot en bil och tittade på när jag skruvade på Camaron. Ronnie körde då en BMW 320 på Knutstorp.



Boo Brastas garage i Brastad.

Peggen och Magnus Lundqvist vid Boo Brastas gamla garage i Brastad.

Bosse ”Brastad” Johansson född i det lilla samhället Brastad här i Lysekils Kommun. I femton år var han med i racingeliten i Sverige som banracingförare. Han tog hem 7 SM-guld, 5 silver och 8 brons. Bilarna har varit av lite olika märken, men han tog SM-guld med den Ford Capri som ni ser här under som modellbil. Den brann upp vid en brand på Liseberg vid en bilutställning.

Han körde även Volvo/Daf, Fiat, Porsche, SAAB, Vauxhall, Opel och Chevrolet med mera. Vi var hemma hos Magnus Lundqvist i Brastad som visade upp garaget som Boo hade på 60-talet. Där drev han en bilverkstad och hade en anställd minns Magnus. Magnus farfar har byggt garaget. Garaget som sedan Magnus pappa Ronny Lundqvist hade och Ronny blev god vän med Boo. Magnus berättar vidare att han fick ibland uppdraget av Bosse att svara i telefonen.

Han minns ett speciellt tillfälle att han råkade trycka på ett tidtagarur som Boo hade. Magnus blev lite rädd och undrade vad han gjort, men det var ingen fara berättar han och skrattar. Magnus tillägger att han hade även ett stort garage uppe vid Stångenässkolan, där han hade lite bildelar med mera.

Magnus Lundqvist vid Boo Brastas Camaro vid Bynanders Museum i Svenljunga.

Boo Brasta med en av Porscharna han tävlade med.

Boo och jag i ett garage i Lysekil.

Det känns som att du har ett väldigt stort hjärta för Boo Brasta?

– Jo, men det var där det hela startade. Jag minns så mycket roligt med Bosse. Han hade en kompis som drev något hotell i Hjo. Det ligger säkert 8 mil från Kinnekulle, men vi skulle naturligtvis bo där. Vi pendlade mellan Kinnekulle och Hjo när vi körde den tävlingen där.

En annan episod var när vi var i Karlskoga. Boo kände ju alla och en av Sveriges då största motorjournalister var Rune Månzon på Dagens Nyheter. Han hade en sommarstuga strax norr om Karlskoga. Vilket gjorde att hela teamet bodde där. Hur alla fick plats begriper jag ännu inte idag, men det fick vi. Det var en mycket rolig upplevelse med Boo Brasta.

– Sen finns det en episod som inte var så rolig, men som jag tycker är viktig att berätta. Det är nog bara jag som är sanningsvittne i detta.  Mot slutet av säsongen 1977 så kom jag ner från Stockholm och kommer in i verkstaden i Ullared. Det är filspån överallt på arbetsbänken. Jag frågade Mike om vad som hänt. Men fick inget vettigt svar.

Vi åker upp till Anderstorp och kör racet och Boo vinner. Bosses bil tas in för efterkontroll och så uppdagas det att topplocken är filade, och han blir diskad. Vi körde även Mantorp efter detta, men detta var ett av Boo Brastas sista lopp i hans karriär.  

Detta har jag ältat genom åren och tyvärr så är både Boo Brasta och Bosse Carlsson borta. Jag är helt övertygad om att Boo inte hade en susning om detta. Jag är ganska säker på att detta var en setup. Nu är detta mina egna spekulationer och vi kommer aldrig att få svaret. Det gjordes inga sådana kontroller vad jag känner till tidigare och varför just där och då?

Gjort massor av saker genom åren

Han har gjort många saker under åren. Startade företaget Förarutveckling 1995. Han lärde folk köra BMW där folk fick lära sig att använda ABS bromsen och annat. Jobbade även mycket med julbelysningar som han monterade upp för folk. Startade ett glasscafé på Skrea strand som blev en succé. Han blev inbjuden till kommunen på idédagar och där förslog han och en annan att de skulle bygga cykelvägar på de gamla banvallarna. Det har blivit 4 mils cykelväg, hittills, berättar Peggen.

Peggen arrangerar resor till Daytona 500. 2022 blir det både Daytona 500 och Indycar, på samma resa! Foto: Privat.

I flera år har han även arrangerat resor med Swanson till Daytona 500. 2022 har han en ny resa på gång. Nu med både Daytona 500 och Indycar, i St. Petersburg, på samma resa! Vill ni följa med så är länken till resan här under: https://www.swansons.se/vara-resor/specialresa-nascar-indycar-kombination/

Glasscafé

För yngre sommarfalkenbergare är Peggen nog mest känd för glasscafét han byggde 2004.

Foto: Privat.


Han har även jobbat som fastighetsmäklare med mera. Lagom tills hans pensionsdag har han nu funderingar på att starta upp detta med fastighetsmäklare igen.

Peggen skrattar och avslutar intervjun med att säga; ”man måste ju ha något att göra”.

Jag och Peggen.

Stort tack Peggen för dit besök i Lysekil i augusti i Boo Brastas fotspår.

Alla foton på Peggen använder jag med tillstånd från honom.   

Idag får ni möta Bo ”Kulon” Lennartsson på min blogg som bl.a. coachat fram Färjestad BK till två SM-guld

Idag får ni möta Bo ”Kulon” Lennartsson på min blogg. Bo har bl.a. coachat fram Färjestad till två SM-guld. Han var i Lysekil i somras på en snabbvisit och jag fick den stora äran att få en intervju med honom hemma hos mig.

IMG_6893
Bo ”Kulon” Lennartsson.

Bo ”Kulon” Lennartsson född den 7 maj 1955 i Bofors i Karlskoga. Han växte upp i en bruksanda och spelade både fotboll och hockey. I fotboll var det KB Karlskoga och i ishockey Bofors IK.

Bo hade en väldigt engagerad pappa som tog med honom överallt. Redan vid tre år ålder förlorade han sin mamma. Det blev Bo´s pappa som fick ta hand om honom på egen hand. När Bo var sexton år förlorade han även sin pappa och fick lära sig stå på egna ben.

Var med och vann TV-pucken 1971

Samma år som han förlorade sin far så spelade han TV-pucken med Värmland. Han var även uttagen till ett Halmstadsläger i fotboll. Det var idrottens som gjorde att han klarade sig igenom en svår period, vilket han var tvungen att göra endast 16 år gammal.

Han skaffade egen lägenhet och försökte skapa sig ett liv. Han fick hjälp av en farbror med finanserna men resten skötte han själv. Det var en tuff tid där han skulle börja gymnasiet. Han berättar vidare att studietiden blev så där, men med ishockeyn gick det bra. I gymnasiet gick han samhällsprogrammet.

Kom med tidigt i A-laget i Bofors

Han kom med tidigt i A-laget i hockey i Bofors där han hade en backplats bredvid legenden Lennart ”Lillen” Gustafsson. Bo gjorde 11 raka säsonger i Bofors, det var nästan i samma femma det också blev 11 år tillägger han. Han berättar att på den tiden bytte man inte klubb lika ofta som man gör idag.

Ledarintresset växte fram

Ledarintresset växte fram ganska tidigt hos Bo. Det blev naturligt att man blev lite ledare i laget och engagerade sig i andra människor. Arne Strömberg som är en gammal hockeylegend startade Sveriges första hockeyskola i Tyringe i Skåne. Han startade även en skola i Skellefteå. Bo berättar att Arne var först ut med detta och idag finns det cirka 100 hockeyskolor i Sverige.

Tack vare en tränare i Bofors som jobbade åt Strömberg, så tog han med Bo eftersom han var ensam på somrarna. Vid 20-22 års ålder var han med på sitt första läger som hjälptränare. Det blev tre somrar i Tyringe för honom. Parallellt med detta så passade han på att gå några tränarkurser.

Under sin aktiva karriär i Bofors jobbade han även som lärarvikarie och var mycket ute i skolorna och jobbade med ungdomsverksamheten. Bo ordnande lite kabaréer och jobbade med drogfria projekt och sysslade med lite av varje.

Flyttade till Halmstad

Han flyttar till Halmstad och börjar läsa till idrottspedagog. De flesta av hans kompisar läste på GIH, fast Bo var mer intresserad av de mjuka värderingarna. Där läste han i tre år, och var samtidigt spelande tränare i Halmstad Hammers, skötte kansliet och var sekreterare i styrelsen. Det var ett elddop berättar Bo och skrattar.

Flyttar hem

Efter det blev det Bofors igen och där blev han junioransvarig i några år. Han hade hand om både A-B juniorerna och parallellt fick han en utbildningsledartjänst inom kommunen. Efter ett tag blev han även tränare för A-laget och tränade dem i några år och gick färdigt alla kurser som han hade vid sidan om.

Väsby IK

1987 tog sig Vilda Väsby IK in i Elitserien i hockey. När de åkte ur så fick Bo ett erbjudande om att flytta till Stockholm. De lockade med en utbildning inom Folksam som försäkringssäljare. I kombination som tränare och som försäljare av försäkringar jobbade han där i två säsonger. Efter det så jobbade han inom Folksam i några år och flyttade hem till Värmland igen. Där var han verksam i bl.a. Kristinehamn HT och Hammarö HC.

Flyttar till Österrike

1993 flyttar han till Österrike och börjar träna EHC Ehrwald i högsta ligan. I samma liga spelade bl.a. Thomas Rundqvist och Bengt-Åke Gustafsson (EHC Feldkirch). Det var också ett äventyr och där det gick jättebra. Efter Ehrwald flyttar han hem och då lockar Örebro honom dit genom ett jobb för Folksam. Där börjar han träna Kumla som ramlat ur ettan och ner i tvåan. På två säsonger gick Kumla sedan till Allsvenskan i hockey.

Håkan Lobb ringer från Färjestads BK

Håkan Lobb ringer från Färjestads BK och vill att han skall börja jobba där. Med Färjestad blev det två SM-guld 1998, 2002 och några silver.

Bo hinner även med att jobba med J20 landslaget i några år. Där hade han 91-92-93 kullen som bl.a. Henrik Lundqvist m.m. Bo såg redan då Henriks potential, men det hänger alltid på en skör tråd hur det skall gå. Han minns särskilt Henriks starka drivkraft.

Bo minns att de spelade mot Kanada i Västerås på något genrep. De fick stryk med 7 – 1. Henke stod i två perioder och ville bli utbytt i tredje. Bo berättar att han sa till Henke; ”nej, VM börjar om några dagar och du skall stå”. Det var några tuffa nätter där Henrik tappade lite av sitt starka självförtroende. När de åkte till VM i Moskva så spikade han igen målet. De slog ut Ryssarna i semin och det var fantastiskt.

Hos en J20 spelare kan man ofta se potentialen rollen hos en spelare, hos en 15-åring är det tuffare. En del tror att man kan se en världsmästare hos en 15-åring men så är inte fallet tillägger han. Däremot vid 14-15 års ålder så får man nog sätta ner foten och veta vad man vill om man skall kunna nå sitt mål. Många talanger som han sett lyckades inte ända fram. Det krävs jättemycket och så är det på alla nivåer i alla idrotter.

1997-98 börjar Färjestads framgångssaga

Han har varit i Färjestadsbåset i olika etapper och även jobbat med utvecklingsfrågor. 1997-98 där började Färjestads framgångssaga. Med två guld i rad och där Färjestad byggde till att bli det riktigt stora varumärket de är idag. Den resan har varit väldigt kul att få vara med på.

SM-guldet i Globen 1998 är det roligaste

Det första SM-guldet 1998 är det roligaste. De spelade mot Djurgården och det var ett hatmöte kan man säga berättar han. Det är klassats som ett av det roligaste guldet under Färjestads historia. De vinner i femte avgörande i Globen. På den tiden var det bäst av fem matcher och inte sju som det är idag.

De vann i sudden i avgörande matchen i Globen framför Niklas Wikegård och grabbarna i Djurgårdens bås. Bo träffar Wikegård ibland, och har även hört han berätta när han föreläser att han fortfarande drömmer mardrömmar om den matchen. Det är väl det närmaste Wikegård har varit ett guld tillägger Bo lite skämtsamt.

Färjestad hade då en målvakt som hette Boris Rousson från Kanada. När de skulle gå ut och spela sudden sa Rousson till hela laget; ”No problem out there, the pucks are like basketballs”. Boris menade att han tar allt och han ser allt. Greger Artursson tryckte in det berömda målet mellan benskydden på Tommy Söderström och guldet var ett faktum.

Varit i Färjestad organisation i 18 år

Elva år var han i Bofors. Hittills i Färjestad har det blivit cirka 18 år. Han har fått erbjudande från andra håll men har valt att stanna i Färjestad. Han skulle inte kunna tänka sig att ställa sig i ett annat bås i något svenskt lag. Banden med Färjestad är för starka för att kunna göra det. Han har jobbat med att vara tränare och ledare i nästan 25 år, och efter det fick det räcka. Med Färjestad där ville han sätta punkt som tränare.

Utvecklingen av ishockeyn

Han tycker att hockeyn har blivit mycket snällare. Det har inte blivit mer skador, utan det är olika medier som sprider det lättare om det händer något, så var det inte förr.

Tillgängligheten är större där de sätter kameror i omklädningsrummen och där domarna har mikrofoner på sig idag. Ett slagskott i krysset uppmärksammas inte idag på samma sätt som ett slagsmål som exempel.

Hockeyn har blivit snabbare och roligare. Mer spel och mer öppet och även små tekniska spelare har sitt utrymme på isen idag. Det som märks mest med hockeyn idag är den är så starkt kommersialiserad. Den är förknippad med business som all proffsidrott är idag.  Talanger som jagar NHL-kontrakt och galna farsor som jagar sina söner till att bli proffs. Blir man draftad av ett NHL-lag så sätts det in en och en halv miljon på ett konto utan att du har spelat ända match för klubben. Kommersialiseringen är både på gott och ont tillägger Bo.

Hockeyn är samtidigt en fantastiks sport där det är gemenskap och man kan flytta och spela på olika ställen. Idag har de blivit mer individuell träning där varje spelare får en egen utvecklingsplan. Lagtänket kommer lite senare i utvecklingen. Bo berättar att de lag som han har lyckats med och där kommer den här pedagogdelen in kontra GIH. Man kan ha bäst kondition, skjuta hårdast eller åka fortast, men det är när man kommer i flow med hela laget, det är då man lyckas.

VM i Sveriges television från 2018

Han tycker att det är jättebra att SVT får rättigheterna till Hockey-VM, men samtidigt tror han inte att det kommer att lyfta intresset för Tre Kronor direkt. Det var skillnad förr, när bara SVT sände hockey. Idag finns utbudet överallt.

Tre Kronor har väl inte direkt haft någon större framgång de senaste åren och det är svårt att få de bästa spelarna att ställa upp. Det som är roligt med Hockey-VM att det är en otrolig fest. Bo var i Prag och såg VM, och där slogs alla publikrekord någonsin. Det var så mycket glädje och i ett av partytältet var det fyra olika nationer som umgicks och hade kul utan att någon bråkade. De som åker iväg på ett Hockey-VM förstår verkligen vilken fest det är.

Champions Hockey League ligger i SVT och det tycker Bo är bra för då sprids deras varumärke på ett bra sätt.

Har besökt Lysekil i många år på sommaren

Hockeyskolor har alltid legat Bo varmt om hjärtat. Han berättar att han haft en skola ihop med Bengt-Åke Gustafsson i femton år. Han har fått flera erbjudande om att komma till Lysekil tidigare.

För ett antal år sedan fick han nöjet att få komma hit och få stötta Lysekil Hockey Vikings hockeyskola. Det är en fantastisk hockeyskola med värdegrunden att alla kan komma hit och ha det trevligt på sommaren. Idag jobbar Bo´s söner som instruktörer här under hockeyskolan i Lysekil.

Skillnaden mellan NHL, KHL och SHL

NHL står i en klass för sig själv och vill vara den ledande ligan. KHL vill vara den ledande och har tagit upp konkurrensen för att tävla mot NHL. KHL skaffade sig enorma resurser genom oljepengar för att kalla hem ryska spelare.

NHL har en stor status och där samlas de absolut bästa spelarna. SHL finns mittemellan dessa två drakarna berättar Bo. Det får den betydelsen att det har dränerat svensk hockey ändå mer. Framförallt vår inhemska liga har tappat bra spelare. Det gör det att vi har väldigt svårt att behålla stjärnor som säljer produkten idag. Så fort någon bra spelare dyker upp så blir det antingen NHL eller KHL som tar den spelaren.

SHL går från 12 till 14 lag denna säsongen. Leksand föll ur och det var inte bra enligt Bo. Leksand är ett av de starkaste varumärkena i Sverige som drar mycket publik vart de än kommer. Kvalitativt blir det ingen förbättring i SHL. Produkten lever i sig och utvecklas, men det blir inte per automatik bättre hockeyspelare i ligan.

Ansvarig för damsatsningen inom hockeyn i Färjestad

I år gör Färjestads BK en damsatsning inom ishockeyn. Idag skall ett elitlag ha ett damlag i hockey tycker han. De har redan kvalat in till högsta serien efter första året. Detta är Bo mycket stolt över och leder detta lag med stor glädje.

Idag jobbar Bo även med Champions Hockey League

Parallellt med damhockeyn så jobbar han även med Champions Hockey League. Han är ”Sport director” i Champions Hockey League med ett kontor i Zürich. Innan skötte han European Trophy som var Europabaserad i fem år.

Champions Hockey League är det tredje försöket med att skapa någonting som liknar fotbollens satsning. Förra året spelade de med 44 lag i 11 ligor. I år blir det 48 lag i 12 ligor. De har bra finansiering bakom sig och på lång sikt kommer de att skapa något riktigt stort.

Detta är sett ur två perspektiv. Europeiska lag möter varandra och därigenom skapas mervärden för deras sponsorer som idag jobbar i Europa worldwide. Den sportsliga sidan är att det är en öppen annorlunda hockey med fantastiska matcher.

De har samtidigt sneglat lite åt fotbollen. När fotbollen skapade detta med Champions League gick tyskarna ut och demonstrerade mot detta berättar han. Idag vet vi hur stort Champions League i fotboll är.

Den 20 augusti släpps pucken och Bo har en del att förbereda inför detta. Han har hand om 48 lag i 12 länder. Det är ett stort äventyr men samtidigt jätteroligt. SHL i Sverige har med 8 lag i serien. Finalspelet blir i januari 2016. Han tycker att det är enormt roligt att få vara med och bygga denna produkt.

Utan Kulon hade inte CHL funnits

Med under intervjun med Kulon var även Mikael Lund som verkat i Färjestads BK i många år. Han berättar att utan Kulon hade inte Champions Hockey League funnits. Han har byggt detta från grunden och varit i princip själv. Han har haft ganska mycket motstånd, men han har jobbat in det och fått klubbar att köpa in sig i konceptet. Kulon har även spritt detta i hela Europa. Han brinner verkligen för detta avslutar Mikael Lund med.

Som avslutning på ett mycket trevligt samtal frågar jag Bo vilken som enligt honom är världens bäste hockeyspelare genom tiderna; ”Nicklas Lidström” svarar han direkt. Bo var också back genom sin karriär. Nicklas har varit en leadingplayer genom alla sina år och verkligen blivit erkänd för det.

Stort tack Bo för att jag tillslut fick denna intervju med dig. Lycka nu till med damlaget och Champions Hockey League så hoppas jag vi ses i Lysekil nästa sommar.

IMG_6895
Jag och Kulon.