Marcus Olofsson bördig från Lysekil fick några härliga dagar med norska skidlandslaget.

Marcus tävlar i sportgrenen OCR (Obstacle Course Racing.) Sporten uppfanns i England i början på 80-talet och växer väldigt fort nu, både i Sverige och utomlands.

Det är väldigt krävande sport där alla sina fysiska förmågor sätts på prov. Det är ofta tuff terränglöpning där man har byggt olika hinder. Det kan vara svåra klätterhinder, tunga bärmoment, simma och klassiska över och under. Olika arrangörer har olika banlängd och hinderantal. Oftast är banlängden ca: 7 – 9 km med 40–80 hinder.

CI2A8063
Marcus Olofsson.

Innan vi kommer in på resan till Norge så bad jag Marcus att berätta hur det gått för honom under 2018?

– Det gick väldigt bra. Jag var med i Toughest och där blev jag rankad som 15:e bästa innan finalen skulle bli av. På grund av utmaningen eller tävlingen i Norge så missade jag finalen i Toughest. I stora drag så gick det överlag mycket bra under 2018.

 

Kan du berätta lite om Toughest-touren?

– Banan är 8 km lång som de flesta andra, men touren är mycket större och deltagarantalet är upp till 7000 personer. Under touren fick jag en topp 10 placering. Jag kom på en 9:e plats och den tävlingen gick riktigt bra. Den tävlingen är den som räknas som svårast och där det är tävlande från hela Europa.

 

Hur gick det på EM och VM?

-Tyvärr fick jag inte till det riktigt under EM och VM. VM avgjordes i England 2018. Jag kvalade in i proffsklassen, men kom ungefär på plats 70, men jag hade betydligt högre ambitioner.  Jag fick inte ihop det den dagen tyvärr.

 

Hur många tävlingar hann du med under 2018?

– Det blev ungefär 18 tävlingar. Det är ganska mycket så jag kommer att minska ner på tävlandet i år. Under 2019 kommer jag att köra 8 tävlingar för att kunna förbereda mig bättre för varje tävling.

 

Sprang du Musselloppet här i Lysekil 2018?

-Tanken var att jag skulle gjort det, men det krockade med en annan tävling tyvärr. Det blir tyvärr samma i år. Jag skall upp till Tromsö i Norge och springa, men Musseloppet står fortfarande högt på önskelistan.

 

Vilken blir din första tävling i år?

– Det blir den 11 maj i Malmö. Då drar Toughest-touren igång. Efter det är det uppehåll i 2 veckor innan jag beger mig till Finland för nästa tävling. EM i år går i Polen.

 

Har ni fått något förbund?

– Det är på gång, men när det blir klart vet jag inte. Det som finns idag är Swedish Obstacle Course Race Association = SOCRA.

På SOCRAS hemsida står det: ”SOCRA, Swedish Obstacle Course Race Association, är en svensk ideell hinderbaneförening med ambitionen att stötta utövare av sporten hinderbana (OCR) i Sverige, såväl motionär som elit, samt främja sporten och dess tillväxt både nationellt och internationellt.

Föreningen är en gemensam plats för alla som älskar OCR och vill vara med och påverka sportens framtid”.

 

Hur kom du in på detta med Norge och norska skidlandslaget?

-Jag satt hemma och tittade på Facebook och fick se en promotion video om en utmaning. Det var lite hemlighetsfullt men det lät lockande. Det stod att man skulle utmana det norska skidlandslaget i uthållighet. Det lät intressant så jag gjorde en ansökan.

Man klickade på en ansökningslänk som man skulle fylla i. De ville även att jag skulle lägga upp en video på sig själv. Tanken var att det struntar jag i. Jag lät fliken ligga uppe och min fru frågade vad jag höll på med.

Jag förklarade men sa att jag struntar i detta för jag kommer inte att bli uttagen. Hon sa till mig att jag hade fyllt i hälften av frågeformuläret så det var bara att fylla i resten enligt henne. Jag gjorde färdigt den men skickade inte med någon video.

IMG_20180927_231700_362.jpg
Marcus och Björn Dählie.

– Dagarna gick och jag tänkte inte mer på det. Efter ett tag fick jag ett meddelande på Instagram av alla ställen. De hade fått fel meijladress av mig så de hörde av sig via Instagram. De frågade om jag fortfarande var intresserad av att medverka.

När jag fick meddelandet var jag på väg i en bil till Oslo för att tävla. Jag skrev tillbaka att jag var intresserad men tanken kom att jag får nog titta lite närmare på detta. De frågade även vilken som var min närmaste flygplats i Sverige, och jag svarade att det var Landvetter.

De svarade med att det kommer komma ett mejl med lite kort information från dem. Jag var inte så säker på om detta var så jätteseriöst. Jag var mycket undrande i början. Några dagar senare hade jag en flygbiljett i inkorgen som skulle ta mig till Gardermoen utanför Oslo. Detta skulle ske i början av september 2018.

 

Fick du någon mer information om vad som skulle hända i Norge?

– Efter att flygbiljetten kommit fick jag lite mer information. Fast det var fortfarande bara lite information.

 

Vad hände när du landade på Gardermoen, var det någon som mötte upp dig?

– När jag landade och blev mottagen och kom utanför portarna så hade man 3 stycken kameror som filmade mig. Hela denna resa finns i fyra korta filmer på webben som man kan titta på. Man fick även en Björn Dählie tröja för detta arrangemang var genom Dählie Sportswear. Det klädmärket är huvudsponsor till norska skidlandslaget. Det stod en person i en norsk folkdräkt och hälsade oss välkomna.

Var du ensam från Sverige?

– Ja, jag var ensam från Sverige. Det var 2 personer från Finland, 2 från Tyskland, 1 från USA, 1 från Australien och 3 norrmän. Alla hade något gemensamt och det var att man kom från någon sport med löpning. Under dessa dagar i Norge hade vi med oss skidlandslagets tränare.

 IMG_20180928_221504_666.jpg

Vad hände sedan efter att ni tagits emot på flygplatsen?

– Då åkte vi och fick träffa Björn Dählie och fick lite information om vad som skulle hända och lärde känna varandra. Sedan åkte vi till ett ställe utanför Lillehammer där vi åt middag och fick kläder.

Nästa dag fick vi träffa damerna i det norska skidlandslaget. Vi hade ett träningspass ihop med dem och utmaningen var att vi skulle springa i en uppförsbacke i fem minuter med stavar.

IMG_20180928_120456.jpg
Marcus med bl.a. Therese Johaug.

 

 

Hur gick det i backen?

– Jo, av oss utmanare så hamnade jag på en 3:e plats. Jag lyckades hålla jämn takt med Maiken Caspersen Falla och Ingvild Flugstad Østberg i det norska landslaget. Therese Johaug var helt överlägsen i backen. De berättade att de försöker att ha henne med herrarna vid sådana här tillfällen för hon är så bra i backen.

IMG_20180929_231727_610.jpg

– Efter utmaningen så åkte vi tillbaka till deras hotell och åt lunch med dem. Efter det åkte vi vidare till ett ställe som heter Åndalsnes i Norge. Där hade vi ännu en utmaning, men då bara med oss deltagare.

Det var ett berg som man skulle springa uppför i terräng, och man skulle vara snabbast uppför berget. Det var ungefär 2,5 km och 500 höjdmeter. Där kom jag på en 4:e plats.

Efter utmaningen åkte vi vidare till Molde och bodde på samma hotell som herrarna i det norska skidlandslaget.

På morgonen dagen efter åkte vi med herrarna och tränade på att åka rullskidor. Vi hade en intern tävling om vem som var snabbast på rullskidor. Efter det hade vi lunch med herrarna i landslaget. Sedan åkte vi tillbaka till hotellet och umgicks med landslaget.

Lite senare på eftermiddagen hade vi en lugn löpning i 2 timmar uppe på fjället för att återhämta oss. Senare blev det middag igen på hotellet.

 

IMG_20180930_082942.jpg

IMG_20180930_173705.jpg

Hur gick det på rullskidorna?

– Det var riktigt svårt. Jag har åkt en del längdskidor innan, men rullskidor var mycket svårare att åka.

Vad fick ni göra sista dagen?

– Då skulle vi springa på myrar i över 3 timmar. Det blev myrlöpning med riktig terräng kan man säga.

IMG_20181007_142013_094.jpg

 

Det måste ha varit en upplevelse att få ha varit med om detta?

– Ja, det var helt fantastiskt. De berättade att det var ungefär 2000 sökande och jag blev en av dem som fick vara med om denna upplevelsen, helt otroligt.

 

Du har även medverkat i TV-programmet ”Sofias Änglar”. Du har vad jag förstår medverkat två gånger kan du berätta lite om hur det var?

– Det kommer sig av att jag jobbar på Kålltorps Bygg AB i Göteborg. De fick en förfrågan om att vara med i ett program. Sedan fick jag och två andra killar vara med från Kålltorps Bygg. Vi tre var med de andra i programmet.

Det första programmet handlade om en familj, vars mamma i familjen hade fått ALS. Vi gjorde om deras hus på olika sätt för att underlätta för kvinnan och familjen. Det var mycket trevligt att medverka och vi kom väldigt nära familjen och de andra i teamet.

image0000001
Marcus med Sofias Änglar.

Sen kommer du även att medverka i ett program till och hur kommer det sig?

– Jag kan inte berätta mer om det andra programmet för det har ännu inte sänts. Kålltorps Bygg fick en till förfrågan av projektledaren på Sofias Änglar om att sponsra programmet och de tackade ja. Vi tre är med i ännu ett program av Sofias Änglar. Måste bara tillägga att alla var fantastiskt trevliga.

Podden ”Hårdare Träning”​ har du också varit med i och under här finns en länk till dem som vill lyssna på den.

(https://open.spotify.com/episode/4pmhuHQmxq7yoe4yFxBWKi…

Här på Instagram kan ni följa Marcus.

Tack Marcus för intervjun.

 

 

Olle Samuelson jobbade som hamnchef när den fruktansvärda händelsen med Scandinavian Star skedde den 7 april 1990.

Idag är det före detta hamnchefen Olle Samuelson som berättar om vad som hände när han fick reda på vad som var på gång den 7:e april 1990.

IMG_7974
Olle Sameulson jobbade som hamnchef när olyckan med Scandinavian Star inträffade den 7 april 1990.

Polisen hämtar Olle vid sin båt.

Olle minns början av händelsen väldigt tydligt. Han var nere vid sin båt och hade börjat jobba med den. Hans fru var i Stockholm berättar Olle vidare. När han grejar med båten får han se en polisbil som stannar bredvid hans båt. De kommer in under presenningen, och berättar att de trodde han var och jobbade med sin båt. Polisen bad Olle att han skulle följa med i bilen, och berättade samtidigt nu att det var ett fartyg som brann. De som kunde skulle samlas nere vid brandkåren berättade polisen.

Olle var klädd i sina arbetskläder och följde med polisen. Här berättar Olle att han hade dessa kläder på sig till Kl. 06:00 dagen efter. Först då ficka han chansen att gå hem och ta ett bad och byta kläder. Folk tittade lite extra när polisbilen kom och hämtade Olle vid sin båt. Från brandstationen gav det senare iväg till kommunhuset som blev ett center under de dagarna som följde berättar Olle.

 

Förslaget kom att fartyget skulle bogseras in till Lysekil.

Han fick lite olika uppgifter om vad som hade hänt. När förslaget kom att de skulle bogsera Scandinavian Star till Lysekil, så ställde Olle lite olika frågor som att om det fanns trossar kvar på fartyget, fungerade förtöjningsspelet, fanns det någon ström ombord på Scandinavia Star, kunde man akterförtöja henne och fungerade ankaret. Första tanken var att försöka få reda ut hur det var ställt med den tekniska hanteringen av båten.

 

Olle flög helikopter ut till Scandinavian Star för att få svar på sina frågor.

Det gick inte att få tag på någon på rederiet, och mäklare fanns de inga. Det slutade med att Olle åkte ut med en helikopter till fartyget där det låg och brann. Då hade alla evakuerats inklusive skepparen på fartyget. Han tror att det var Röda Bolaget som hade helikoptern. Det var en hel del helikoptrar i luften vid fartyget. Röda bolaget fanns på plats på fartyget vid denna tidpunkt och Olle fick svar på en del av sina frågor om fartyget.

 

Försökte få tag på kapten på Scandinavian Star.

Olle försökte också att få tag på kaptenen på Scandinavian Star. Han gömde de undan redan vid ett tidigt stadie berättar Olle för han gick inte att få tag på. När han kom tillbaka till Grötö var det mycket som skulle förberedas. Det skulle fixas med lots och bogserbåtar. Samtidigt var det trafik som fick ändras på, som skulle till hamnen i Lysekil.

 

Arbete med förberedandet för fartygets ankomst startar.

Kranar kördes ut till kajen, och extrapersonal var de tvungna att ringa in. De behövdes även ett antal personer till förtöjningen av fartyget.  Truckar hade de även fått ut till kajen om de skulle behövas dra olika trossar från land. Det var en hel del pyssel berättar Olle. Brandkåren skulle också etablera sig på platsen med de fordon och annat som de behövde ha på plats.

När fartyget anlände vid 21:00 tiden tyckte Olle att det inte såg så dramatiskt ut. Det pyrde på lite olika ställen. Det gick ganska lätt att få in fartyget till kajen. När den var på plats så kastade sig brandkåren över den. De hade även etablerats en ledningscentral på kajen vid Grötö. Det var olika containers som fick bli kontor. De var en hel del liv och rörelse på kajen vid denna tidpunkt.

Star_2

 

Var ombord och försökte att lokalisera var vattnet tog vägen.

Det fanns en sidoport i akterrampen, och någon port som låg lite över kajnivån. Brandkåren tog sig ombord och sprutade väldigt mycket vatten. Det var ton med vatten som vräktes in i fartyget. På något sett fick de öppnat akterrampen, så att man kunde gå från kajen och in på däcket där alla bilarna stod.  Där fanns inga döda och det var inte mycket rök där i början. Olle och dåvarande brandchefen gick ombord för att se vad vattnet tog vägen som sprutades in i fartyget. Det gick ner till maskinrummet och tittade, men de kunde in se var det tog vägen. Vattnet sprutades in ganska högt i fartyget.

Olles farhågor var att båtar inte mår bra av att få vatten inuti sig. Sprutas det in högt i fartyget så är det extra känsligt för tyngdpunkten. Den fria vätskeytan är katastrofal för stabiliteten i fartyget. Det behövs inte mycket vatten för att välta en båt berättar Olle. Det är som att bära en långpanna med vatten och då för vattnet sitt eget liv, och så är det med båtar också. Olle blev mer och mer ängslig över detta med vattnet.

Han gick och pratade med både Lysekils och Göteborgs brandkår om att de skulle vara lite försiktiga med mängden vatten som sprutades in i fartyget. Olle la en planka på kajen och fick fast den med lite stenar. Sedan målade han med en färgspruta så han fick en tydlig markering. Båten rörde sig då och då och det var några bogserbåtar som låg på utsidan av Scandinavian Star. Olle kommunicerade med dem om att de skulle trycka lite hårdare på skrovet så att fartyget rörde sig. Olle berättar att det mest primitiva du kan göra är att mäta rullningsperioden på fartyget. Efter några timmar bad han bogserbåtarna att putta till Scandinavian Star igen. När man då märker att det blir fler sekunder för en rullningsperiod då är stabiliteten inte bra för fartyget. Efter ett tag slutade de att spruta vatten.

 

Bogserbåtarna höll fartyget på plats vid kajen.

Olle fick även bogserbåtarna att ligga och trycka hårt på Scandinavian Star så hon inte skulle kunna välta ut från kajen. Senare på småtimmarna kommer de fyra inspektörer från Sjöfartsverket till Lysekil. Nu kände Olle en viss lättnad, för nu var de deras jobb på Sjöfartsverket att garantera fartygets stabilitet. Fartygen har olika tabellverk för att räkna ut stabiliteten på ett fartyg. Dessa tabeller borde ligga på bryggan på fartyget berättade en av de fyra inspektörerna. De lyfte upp honom på bryggan med en kran och såg honom försvinna i röken ombord på fartyget. Tillslut kommer han fram ur röken igen med en duk, och i den hade han lagt en massa olika pärmar. Inspektören började räkna och kom fram till samma slutsats som Olle att fartyget var väldigt instabilt.

 

Sprängde hål i skrovet.

Nu beordrade de in folk som skulle spränga hål i fartygets skrov för att få ut vattnet som fanns ombord. Ifrån Gävle kom de som skulle spränga hål i sidan på fartyget. Fartyget var nu väldigt instabilt, och förtöjningarna var väldigt dåliga berättar Olle. Det gick inte att stabilisera den med förtöjningar. Efter ett tag den natten började fartyget att brinna och då var det inte så mycket man kunde göra. Nu valde de att spruta in skum i fartyget, och det hade nog en bättre effekt än vad vattnet hade tror Olle.

De som skulle spränga hål i båten tejpade och band fast sina dynamitladdningar t med ena sidan på båten där vattensamlingen var mest trolig. Olle minns att de inte varnade för sprängningen, utan när de var klara så firade de av sprängladdningarna. Olle och några for på huvudet när det smällde. Det var en väldig smäll berättar han. Det forsade ut mängder med vatten och nedanför på kajen var det gatsten som spolades bort av vattnet. Stabiliteten på fartyget blev genast mycket bättre.

Star_8

 

Laila Freivalds besökte Lysekil på natten.

På morgonkvisten kom Olle hem och tog ett bad och bytte kläder och var tillbaka på arbetsplatsen några timmar senare. På söndagen blev det en massa människor som blev involverade i det som hade hänt. Vad Olle minns så var varken rederiet eller fartygets kapten närvarande någon gång ute vid kajen på Grötö. Olle berättar vidare att Laila Freivalds dök upp på småtimmarna vid kajen i Lysekil. Olle satt inne i ledningsstabens container och pratade med Laila. Även alla försäkringsgivare började dyka upp på söndagen. De flesta av all personer som hade något att göra med fartyget bodde på Hotel Lysekil. Hotellet blev som en stabsplats, och Olle minns sina besök på hotellet.

 

Många döda ombord.

Först på måndagen tror Olle att det började klarna hur många döda de hade funnit ombord. Man såg inte direkt några döda förrän man kunde gå in i båten. Akter ut så fanns det en glasdörr och där påträffades många döda. Fryshuset var det stället som reviderades för att lägga de döda.  Det var poliser och en identifieringsgrupp på plats och började identifiera de döda. De lades i en öppen container som sedan hissades ner med en kran, och sedan kördes de till fryshuset. Efter hand blir identifieringen svårare och svårare ju mer brandskadade folk var. Det blev en långsam procedur.

 

Norsk präst höll gudstjänst på kajen.

Olle berättar att det var en norsk präst som höll i andakter på kajen. Då stannade allt arbete på kajen och det blev en stämningsfull gudstjänst berättar Olle. De hade lastat lastbilarna med kistor och efter gudstjänsten åkte de iväg mot Oslo.

 

Hur skulle man få iväg fartyget när allt var klart.

De första farhågorna Olle hade redan den första kvällen var hur de skulle kunna bli av med fartyget när allt var klart. I början så gick det inte att börja parata om att fartyget inte kunde ligga kvar vid kajen på Grötö. Det var först efter några dagar när allt hade lugnat ner sig som det gick att diskutera vad som skulle hända med fartyget. Norrmännen ville absolut inte ha den till Norge, och ingen ville att den skulle flyttas till Köpenhamn heller berättar Olle vidare. De tyckte den kunde ligga kvar i Lysekil. Man kunde inte ha den liggande där. Visst kunde man ta ut en hamnavgift och låta den ligga, men en hamnavgift är kaffepengar i stort sett. Hamnen behövde lasten och omsättningen på de frakter de hade med olika fartyg på den tiden. Olle kände att han inte fick mycket hjälp med att fartyget skulle bort från kajen vid Grötö.

 

Fick hjälp av Laila Freivalds att flytta båten från Lysekil.

Han använde sig av försäkringsgivarna för att få bort fartyget från Lysekil. Att vädja gick inte berättar Olle. Han påpekade om säkerheten att fartyget låg vid kajen på Grötö. Kajen var inte byggd för stora färjor berättar Olle. Pollarna vid kajen är 15 tum och det finns några enstaka 30 tums pollare också. Vid gott väder går det att förtöja där, men om det blåser så håller de inte.

Olle berättade att skulle det bli kuling är det risk för att det blir ännu en katastrof, för då sliter sig troligtvis den stora färjan Scandinavian Star. Han engagerade Laila Freivalds som han fått en bra kontakt med sedan hon var på platsen och hälsade på. Hon påverkade detta ända upp på ministernivå berättar Olle. Hon påverkade både Norge och Danmark om att båten var tvungen att flyttas.

 

Det fanns en risk att fartyget kund slita sig från kajen om det blåste upp.

Han hotade med alla slags saker om båten skulle slita sig från kajen i Lysekil. Det var blåst någon dag och sa till att de får ta ut den till sjöss och ankra den där, tills det nått någon lösning var hon skulle läggas. Alternativet var att lägga Röda Bolagets bogserbåtar på utsidan, som såg till att hon låg kvar vid kajen när det blåste. Med den tidens priser så kostade det 5000: – i timman att ha en bogserbåt som låg och höll fartyget på plats. I några dygn låg bogserbåtarna där och körde för att hålla Scandinavian Star på plats. Detta blev tröttsamt i längden för de som skulle betala detta. Det var försäkringsbolagen som fick stå den kostnaden. Det blev dyrare och dyrare för varje dygn som gick. Sjöfartsverket var på Olles sida berättar han. Rederiet blev tvingade till att ansöka om en kajplats någon annanstans. Tillslut så kom det ett beslut att hon skulle flyttas till Danmark.

Star_4

 

Fick en lista på vad som skulle fixas på Scandinavian Star innan hon kunde lämna kajen.

Nu blev det fler problem att lösa för att elen försvann på fartyget när det brann. Nu fick de en lista på vad som var tvunget att åtgärdas innan hon kunde flyttas. Fartyget var inte sjödugligt just nu. Det var en massa saker som var tvungna att fungera innan de fick flytta det. Proviantfrysarna på fartyget var avstängda och i dessa låg det en massa mat. De var tvungna att tömmas. Det var en massa proviant som legat i kylarna och som hade blivit dåligt. En nödgenerator fick de ta ombord för att få igång ett av de ankarspel som fanns på fartyget. Alla ventiler i nedre däcket skulle svettsas igen. Det tog några dagar att bli klara med detta.

 

DFDS ville måla över märket på skorstenen.

DFDS var inblandade och menade att fartyget inte fick komma till Danmark med DFDS skorstensmärke på sig. Detta krävde rederiet. Olle ringde till Byggtjänst och berättade att han skulle få tidernas uppdrag. Skorstenen var tvungen att målas om innan midnatt. Han på Byggtjänst skrattade och sa; ”att det ösregnar”. Olle bad honom att ta dit allt folk han hade och att de skulle bygga ställningar så de kunde måla om skorstenen. Han sa till honom att han fick måla med vilken färg han ville, och behövdes det var det bara att smeta på färgen. Skorstenen blev ommålad.

 

Ran följde Scandinavian Star när hon lämnade Lysekil.

När Scandinavian Star bogserades från kajen på Grötö var båten Ran med som följebåt. Elva dygn låg Scandinavian Star vid kajen i Lysekil innan hon bogserades till Köpenhamn. Olle var igång hela tiden under dessa dagar. Olles fru tyckte att han luktade brand varje gång han kom hem från jobbet. Han berättar att någon gång i början när det var avspärrat höll han på att inte komma in på området på Grötö, för han hade inga id-handlingar på sig. Det var fullt med journalister och anhöriga. Olle kom inte in. Tillslut så fick han syn på en lokalpolis som hjälpte honom in på området.

Alla bilar och lastbilar tog ett bra tag att köra av. Även där var man tvungen att utreda vilka som var ägare till de olika bilarna. I 33 år jobbade Olle som hamnchef i Lysekils kommun, och detta är den största händelse Olle varit med om på kajen på Grötö. Stort tack Olle för att du ställde upp på en intervju.

Tack Lennart Hård för foto.

Fortsättning följer!