Idag får ni träffa gitarristen, kompositören och sångförfattaren Clas Yngström på min blogg.

Clas berättar bl.a. om året när han jobbade som musiklärare på Gullmarsskolan här i Lysekil och mycket annat kul som han varit med om.

12H13985-2
Clas Yngström. Foto: Heléne Sjöstrand.

Clas Yngström är född i Borlänge 1952. Jag frågar Clas hur det kom sig att han kom in på detta med musiken?

– Jo, min bror sa att jag lärde mig spela skivor innan jag kunde gå. Morsan sjöng och hela släkten bakåt har haft musiken som hobby. Min mormor var pianist på stumfilmsbiografen i Falun. Varje jul och påsk när släkten träffades så sjöng vi. 1962 fick jag min första egna gitarr som var en ljusblå Hagström Kent av farsan i julklapp. Innan dess så spelade jag på morsans Levin.

Vilka hade du som favoriter när du växte upp?

– Mina favoriter var instrumentalgruppen Spotnicks med Bosse Winberg, The Shadows med Hank Marvin och The Ventures. Jag plockade ut musiken på gehör och lärde mig de olika melodierna.

Sedan startade jag ett band med en kille som gick i tvåan som hette Pierre Swärd. De vuxna kallades oss för The Kids. Sen körde vi i lite olika band.Pierre spelade på den den tiden gitarr, men är numer en orgelfantom och vi har lirat ihop i 52 år och spelar fortfarande ihop då och då.

Gick du i någon musikskola under uppväxten?

– Nej ingenting sådant. Det fanns ingenting som jag ville lära mig i musikskolan. Det var tanter som slog en på fingrarna och någon farbror som luktade konstigt som ville att man skulle spela ”Liten fingervisa” och det var inte min grej. Jag ville spela elgitarr och lira rock ´n roll.

Däremot så gick jag till folkparken med min bror och såg Spotnicks, Shadows och oftast alla band och artister som kom till parken. Jag såg The Violents som kompade Jerry Willams. Jerry fick en bas i skallen halvvägs igenom uppträdandet och jag blev så tacksam för jag ville inte höra Jerry utan jag var där för att höra The Violents. De hade en fruktansvärt bra gitarrist som hette Hasse Rosén,  jag såg dem i Hunneboparken, tror det var sommaren -63.

Gick du på något gymnasie?

– Morsan ville att jag skulle göra det men jag skolkade för det mesta för jag ville hålla på med musiken. Antingen var man hemma hos någon kompis och lyssnade på plattor eller så var man inne i någon skivaffär och lyssnade på skivor där. Det var tidigt 70-tal och vi lyssnade bl.a. på Allman Brothers, Chicago, Hendrix, The Who, Clapton och Rolling Stones. Sedan blev det jazz fusion för hela slanten. Jazzen hölls sig till punken kom och då tyckte jag det blev kul med rock ‘n roll igen. Jag gick aldrig klart gymnasiet men läste in det vid ett senare tillfälle.

När gav du dig ut på din första turné?

– Första riksturnén var nog 1971 och då bodde jag i Göteborg. Min bror hade flyttat dit efter gymnasiet och jag hängde på fem år senare, det var problem med att få gig i Dalarna. Det blev kanske två spelningar per år där. I Göteborg hägrade spelningarna och musiklivet. Bl.a så spelade vi i Hagahuset. Jag och Juris ”Jocke”Salmins från Motvind och en annan gitarrist Peter, jag minns inte efternamnet men vi lirade där i källaren. Vi höll till i källaren där och lirade med olika band.

Vi hade en grupp ihop med trummisen i Älgarnas Trädgård Dennis Lund som tyvärr inte finns i livet idag. Vi spelade jämt och där träffade jag även en basist som heter Nikke Ström. Alla samlades i Haga och det var lite som Christiania i Danmark.

Jag var ute och spelade och jammade på olika klubbar mest varje kväll och jobbade samtidigt med att vikariera på olika musikskolejobb i Göteborg. Oftast blev det i grundskolan.

1974 börjar du jobba på Gullmarsskolan i Lysekil hur kom det sig?

– Min svägerska jobbade som bildlärare i Lysekil och tipsade om detta. Jag och min blivande fru fick hyra ett hus i Lysekil för 100 kronor i månaden så det var bara att slå till. Det var skitkul.

Vad minns du av det jobbet?

– Jag hade jättekul. Det är så fint där uppe i Lysekil med omnejd. Jag älskar västkusten och Bohuslän. Jag minns mest de personerna jag hade i skolan och det var bl.a. Leif ”Elo” Johansson och Claes Lindberg. De var två trevliga killar. De hade haft en äldre musiklärare som hade pratat om dynamik och annat. När jag kom in så hoppade de ut genom fönstret. Elo var riktigt duktig på musik och gick från en tvåa till en fyra i betyg. Vi hade mycket roligt ihop.

Jag var inte så mycket äldre än dem så det var riktigt roligt. Jag minns att Nationalteatern släppte skivan ”Livet är en fest” och då jobbade jag med förhållandet med text kontra musik med niorna. Det blev ramaskri bland vissa föräldrar.

Det blev förhör med skolledningen från Uddevalla. Det var någon utifrån öarna som tyckte att det var ogudaktigt. Med låttexten ”Fredagskvällen bubblar i blodet och man är kåt” så hade skolledaren strukit under detta fyra gånger. Jag hade med mig läroplanen och visade bl.a. hur man kan använda musiken i politiska syften. Man använder sig av musiken för att föra ut ett budskap på olika sätt.

Jag hade även ett gäng med elever från Texas vars föräldrar jobbade på Scanraff (Preemraff). De var riktigt roliga. De var väldigt hårt hållna men vi hade riktigt kul på kvällarna när vi drog ner rullgardinerna och spelade ZZ-Top.

Spelade du något när du var här i Lysekil?

– Ja, jag hade Soffgruppen , en instrumental kvartett med bl.a. Pierre Swärd och vi turnerade runt omkring på jazzklubbar och musikföreningar.

Hur länge var du i Lysekil?

– Ett tag efter det så slutade jag för jag fick jobb på musikhögskolan i Göteborg. Dessutom fick jag ett er med att spela med en av mina svenska pianistfavoriter som heter Lars Jansson. Med kom också en jazztrummisen Albert Heath från New York som bodde i Göteborg. Det kändes lite som jag svek mina elever på Gullmarsskolan i Lysekil men det var en mycket rolig tid i Lysekil. 1980 var jag tillbaka i Lysekil i ett källarbandsprojekt och då bodde vi på Pub Lokus. Vi stod på knä och spelade flipperspel på kvällarna och drack starköl.

1978 startade Sky High. Hur kom det sig?

– Jag bodde i Göteborg och mina gamla kompisar från Dalarna brukade komma ner och dricka bärs och partaja en gång varje säsong. Mitt jobb var att fixa gig så de skulle ha råd att komma ner. Vi kallade oss för Yngves Orkester och körde lite dansbandsfejk. Vi brukade alltid börja med Trio me´ Bumbas gamla dänga”Man skall leva för varandra” och efter halva låten så drog vi järnet med ”I’m Going Down” I Beck Bogert & Appice stuk och efter det var det låtar från Hendrix, Bluesbreakers m.m. Vi spelade vi ofta där punkband spelade.

På musikklubben Errols i Göteborg där uppstod Sky High hösten 1978. I en paus när Yngves Orkester spelade där ville en av bandmedlemmarna (som hade en träff med en brud och ville umgås lite), att vi skulle köra som en trio och föreslog att vi skulle köra lite Hendrix och det tog hus i helvete. Vi var även i Stockholm och spelade och där tog det också hus i helvete.

Efter att vi, våren 1979,  gjort radioprogrammet Tonkraft så hade vi helt plötsligt 150 gig inbokade. Vi spelade in programmet på Bill Öhrströms musikklubb, Mariahissen i Stockholm. 1980 så kom vi till det vägskälet att vi var tvungna att välja för vi hade över 200 spelningar på ett år. Skulle vi satsa på Sky High och ge det en chans var frågan. Jag hoppade av musikhögskolan och vi sa upp oss från våra jobb och studier.

Vi gjorde en platta och var nere i Holland och spelade på en minnesgala för Hendrix och gjorde stor succé och fick stora rubriker i den Brittiska tidningen Melody Makers. Vi spelade även med Mitch Mitchell som var Hendrix trummis. Vid starten av Sky High hade vi inga tankar om att det skulle bli så stort som det blev med gruppen.

SKY HIGH 1 besk
Sky High Foto: Hasse Eriksson.

Hur kom namnet Sky High till?

– Det tog jag helt enkelt från en Jimi Hendrix bootleg. Det är en inspelning från The Scene i New York och från ett jam med bl.a. Jim Morrison och Johnny Winter m.m.

 

1988 släpper du din första solsoplatta, kan du berätta lite om den?

– Ja, 1988 i San Fransisco spelade jag in ”Have Guitar, Will Travel”. Sky High hade splittras på hösten och det var trist med Louise Hoffsten bråket och alla var trötta och det hade gått i stå kan man säga.

Jag hade bokat in en inspelning med Sky High i The Tubes studio i San Fransisco och ringde min kompis Prairie Prince ( trummis i The Tubes m.m. ) och sa att detta spricker för jag har inget band. Prairie säger till mig att kom över du så kör vi. Jag fixar basisten Ross Valory från Journey, på munspel och slagverk blev det Norton Buffalo från Steve Miller Band och på keyboards medverkade Tim Goreman som spelat med Elton John, Stones och The Who m.m.

Jag åkte över och tittade på studion och träffade den legendariske producenten Andy Johns. Jag lånade pengar i banken och åkte över men på grund av vissa saker så gav jag Andy sparken. Men det blev en platta tack vare att de andra var väldigt stöttande. Skivan sålde väldigt bra och jag tror aldrig jag tjänat så mycket på en platta som den. Det beror mycket på att jag då startade ett eget bolag och pengarna gick till mig istället för ett skivbolag.

Du har många strängar på din lyra och även gjort filmmusik under din karriär. Du gjorde filmusik till filmen ”Jägarna” 1996. Hur kom det sig? 

– Efter som vi spelat så mycket så ringde regissören och sa att de ville ha lite bra musik. Över 800 000 såg filmen det första halvåret. Sedan har det blivit någon mer film.

Jag har läst att du är ambassadör för Hagström gitarrer?

– Ja, det är jag. Vi har ett museum  i Falun ( Dalarnas Museum ) där vi försöker bygga en permanent utställning. Det finns, redan nu, en ganska fin utställning där och man kan där se mej dema sex olika Hagströmgitarrer – enbart sådana byggda i Älvdalen, naturligtvis!

Du har även fått fina utmärkelser av organisationen Blues Hall of Fame?

– 2012 blev jag utsedd till ”Master Blues Artist” av organisationen och 2014 blev jag utnämnd till ”Legendary Blues Artist” och det är stort.  Vidare fick jag Faluns Kulturpris 2015 och det var också kul.

Foto: Heléne Sjöstrand.
Foto: Heléne Sjöstrand.

 

Idag bor Clas mellan Borlänge och Falun. När flyttade ni hem igen?

– Redan 1983 flyttade vi från Göteborg och då skulle jag lägga av med musiken. Men samtidigt skrev jag låten ”I ain´t beggin” som tack vare ZZ-Top blev en superhit. Vi spelade på samma ställe som dem i Norge dagen innan ZZ-Top skulle spela. Allting gick snett. Brandkåren fick komma och jag tror det bara var 75 personer som såg oss. Vi var riktigt deppiga. Produktionsbolaget kom och sa att vi har ZZ-Top imorgon så om ni stannar kvar så bjuder vi på hotell så får ni lite kul i alla fall.

Jag träffade Gibbons och drog honom i skägget och gav honom vår musik. Det ledde till att vi fick en jättefin rockvideo till låten som visades på MTV och Music Box och andra kanaler. Det blev en jättehit i Sverige och det var riktigt roligt.

Billy Gibbons har jag hållit kontakten med och har bjudit honom på surströmming i Stockholm och vi träffades när jag var i Houston.

År 2018 är det 40 år sedan Sky High bildades och ni turnerar fortfarande?

– I mitten på 80-talet hade vi ett rejält break som jag sa tidigare och det har varit lite olika bandmedlemmar under åren och jag är den enda som genomgående varit med hela tiden.

Höjdpunkten var 1985 och förra året gjorde samma gäng en ny platta men namnet ”Stone & Gravel och det var riktigt roligt. Vi har fått någon slags sjätte andning och det känns jättebra.

Jag ser att ni skall till Vänersborg och Uddevalla och spela?

– Ja, vi skall till västkusten och även till Göteborg i en annan konstellation.

 Har du någon kontakt med västkusten idag?

– Det är klart, jag älskar Bohuslän och speciellt från Tjörn och uppåt.

Var du här och spelade på Havsbadet när Totta Näslund och gänget drev det?

– Jag var kompis med Totta och vi hade ett kollektiv i Göteborg med ett par av de som ingick i gruppen Nynningen. Totta brukade alltid komma på festerna och sjunga Dylan låtar. Nikke Ström som jag åkte med på turne´1971 var en av nyckelmännen där i Lysekil.

Yngstrom
Clas på Havsbadet i Lysekil och i bakgrunden syns Lasse Wellander. Foto: Lennart Hård.

Jag spelade även på Jazz och Bluesfestivalen när Benny Engels hade den. Bluesföreningen Ernst har jag också lirat för i Lysekil och på Sjökanten har jag lirat med några kompisar.

Om man sammanfattar allt du har gjort under alla dessa år vad är det roligaste?

– Jag tycker allt är det roligaste. Att få spela musik och träffa människorna man spelar för. Det är möten med alla människor man träffar som artister och andra. Musiken är ett liv för mig och inte enbart ett jobb.

Som sista sak ber jag Clas att beskriva Lysekil med några få ord.

– Gullmarns pärla.

Stort tack Clas för att du tog dig tid. Hoppas vi ses i Lysekil vad det lider och lycka till i framtiden.

Alla foton i reportaget använder jag med tillstånd av Clas.

Tack till Lennart Hård för fotot från Havsbadet.

Jag fick en intervju med Ulf Dageby.

Det tog ungefär ett år, men tillslut fick vi ihop det jag och Ulf Dageby som har haft en hektisk tid både före och efter ”Så mycket bättre”. Förr kunde Ulf gå ut och handla på Ica utan att bli igenkänd, men idag kan han knappt visa sig ute för alla känner igen honom och det är både på gott och ont berättar Ulf som i vanliga fall vill vara ganska anonym och är mer en bandmedlem istället för en soloartist. Idag får ni möta Ulf Dageby som fyller 70 år om några dagar och som är en av Sveriges största rockartister och som med Nationalteaterns Rockorkester fortsätter spela rock ´n roll. Men sommarens turné blir nog den sista för Ulf Dageby som har så mycket annat på sin lista som han vill få gjort och inte hunnit med ännu.

IMG_3879
Ulf Dageby.

Ulf Thorbjörn Dageby född den 10 maj 1944 i Landala i Göteborg. ”Det känns fruktansvärt längesen” säger Ulf och skrattar. Sina första 18 år bodde Ulf i Landala. Han berättar att han gick om någon klass under skoltiden. Han började sin skoltid på Gullhedsskolan i Göteborg som ligger nära Wavrinskys plats och där gick han i fyra år. Resten av skoltiden gick han på Hvitfeldtska tills han tog studenten.

Musikintresset startade vid skoldanserna

 

Ulfs musikintresse startade vid skoldanserna och på den tiden var det alltid tradjazz som spelades på skoldanserna med influenser från Chris Barber m.m. och där stod Ulf framme vid scenen och lyssnade och hans dröm var att själv stå där en gång och spela. Han fick en klarinett av sin mamma i tidig ålder och på den vägen är det. Ulf har spelat jazz i många år och det tog tid innan det blev rock ‘n roll. En vit Stratocaster gjorde att Ulf fick sparken från tradjazzbandet han spelade i och dessutom var gitarren elförstärkt och det var för mycket för de andra.

Ulf flyttar till Lund och börjar läsa juridik i några år. Han tyckte detta var jättekul med att läsa juridik och tanken var väl att han skulle bli advokat eller något åt det hållet. Problemet för Ulf var att han inte hade så bra betyg för att läsa vidare så han fick välja det som var bäst för honom. Från juridik tog han steget till att läsa litteraturhistoria och där kände sig Ulf hemma. Han säger; ”mina sammanlagda akademiska meriter är väl två betyg i litteraturhistoria”.

 

 

I Lund startar hela historien om kultbandet Nationalteatern

 

Ulf berättar att han är helt självlärd när det gäller de instrumenten han spelar. Det fanns inte ens en grammofon hemma berättar han. Han jobbade som springpojke på Konsum i Landala och tjänade 1:10 i timmen. För en del av pengarna han tjänade där köpte Ulf sig sin första grammofon. Den första skivan han köpte var en ”EP” med ”The Kalins Twins”. Han har ingen aning varför han köpte den berättar han men det var den första skivan. Chris Barber och tradjazz var hans förebild när han växte upp men tyckte också om Duke Ellington. Efter det kom Stones och Beatles och det var då Ulf började intressera sig för rock ‘n roll.

Vi börjar prata om Lund och hur det hela började och hela den historien med Nationalteatern men den går inte att berätta  för den är ganska invecklad och det hände så mycket på den tiden. Men Ulf berättar om ett erbjudande som de fick från Socialförvaltningen i Göteborg om att komma till Göteborg och börja spela teater för ungdomar ute i Backa vid Selma Lagerlöfs torg. Det började redan i Lund men då var inte Ulf Med. Han var med från de att de började i Göteborg.

De jobbade på Backa fritidsgård och gjorde många pjäser för ungdom och barn. Alla de berömda låtarna som alla känner till var i början med i pjäser. När de släppte Albumet ”Rövarkungens ö” då var det inte några låtar med som hade varit med i några pjäser berättar Ulf. Sen var det turnerande över hela Sverige och då bar de alla instrument och högtalarutrustningen själva. 1982 slutade Ulf i Nationalteatern.

 

 

1982 slutar Ulf i Nationalteatern

När vi sitter och pratar så kommer vi in på det här med att skriva en bok. Ulf berättar att han börjat skriva flera gånger men märkt att om man skall vara sanningsenlig så blev det så känsliga historier med andra människor och vissa lever inte idag, Han lekte med tanken att kalla folk för X men det gick inte det kändes inte riktigt rätt berättar Ulf så någon bok blir det inte. Jag frågar Ulf om bandet Nynningen och han berättar att det var så Totta Näslund och Ulf träffades. Totta var med i Nynningen som de samarbetade med och Totta kom senare även över till Nationalteatern. Ulf berättar att han var i Lysekil ganska många gånger och spelade på Havsbadet när Totta och de andra drev det.

Varför han slutade i Nationalteatern 1982 var för han var ganska trött på att skriva låtar till pjäser. Ämnet skulle passa till pjäserna men han ville skriva från eget huvud. Han var även trött på politik och ville skriva om vad som helst. 1983 släpper han ”En dag på sjön” som jag är fullkomligt förälskad i. Jag minns att jag träffade Ulf flera gånger hemma hos Öbarna som jag under en tid bodde hos. ”En dag på sjön” är ett mästerverk även om han berättar att det finns alltid en eller två skitlåtar på en platta.

 

 

1983 släpper han sitt första album ”En dag på sjön”

1983 släpps skivan som enligt Ulf blir en bomb efter det att han lämnat Nationalteatern. Han ger ut ett eget album som får titeln ”En dag på sjön”. Han berättar att han redan innan avhoppet från gruppen börjat fila lite på egna låtar för ett soloprojekt. Ulf var ute på lite blandade turnéer med egna kvartetter under dessa år som soloskivorna gavs ut. Banden under dessa år skiftade ganska mycket men var en otroligt rolig tid berättar han. Redan 1984 släpper han nästa album och berättar att här hade han en väldig skrivarlust. Skivan ”Lata Rika” är en riktigt prillig skiva om han får säga det själv. Låten ”Lata rika” trodde många var en politisk låt men det var en fet smäll på alla rigida rättrogna politiska människor, men det var många som inte förstod det berättar Ulf.

 

 

1986 släpps albumet ”Minnen från jorden”

1986 släpps skivan ”Minnen från jorden” som är baserad på Birger Sjöbergs senare dikter berättar Ulf. Om han minns rätt så var han fruktansvärt trött på popmusik och barnsligheter som höll på i popbranschen. Popmusiken började mer och mer vända sig till barn. När Ulf var i Lund då fanns David Bowie, Bob Dylan och Jimi Hendrix och det var musik för vuxna och det måste ha varit en guldålder för rock och pop för vuxna människor och inte för barn. Det var detta fjomperiet som Ulf var trött på och han ville syssla med musik på allvar. Albumet ”Minnen från jorden” var ett samarbete med ”Skymningskvarteten”. Under dessa år gör han även film- och teatermusik till olika teatrar runt omkring i Sverige. Ulf säger; ”För att klara sig som frilansare så måste man ha många flöten guppande i ån”. Det gick inte att leva på en grej och idag är det värre än någonsin att försöka klara sig och leva på att bara göra musik. Han är glad att han klarat sig men det är för att han gjort så många olika grejer berättar han. 1989 släpper han soloalbumet” Känsliga soldater”.

 

 

 Filmmusik

Filmmusik är något Ulf jobbat mycket med. Han har samarbetat med bl.a. Stefan Jarl och filmerna ”Ett anständigt liv” och Hotet m.m. Han gjorde också musiken till den första Hamilton filmen ”Coq Rouge”. Musik till Tv-serien ”Hästens öga”. De första åtta Beck-filmerna gjorde han musiken till och det tyckte han var kul. Mikael Persbrandt har han träffat genom Torsten Flinck som Ulf jobbat med. Det är ett väldigt pill och gnetjobb med att göra filmmusik, det får inte ta för lång tid och det är väldigt tidspressande och samtidigt är det ett slags problemlösande att göra filmmusik berättar Ulf.

 

 

Börjar studera vid 50 års ålder

1993 börjar han jobbet med en ny soloskiva som inte blev klar för Ulf sökte in till musikhögskolan i Göteborg och kom in. Ulf sökte till kompositionslinjen som var på 4 år. Han var för gammal för att få studielån och detta visste inte han när han sökte in på skolan. Han blev tvungen att jobba samtidigt och det visste nog inte lärarna om berättar han men han var tvungen att försörja sig och familjen. Det blev lite körigt för Ulf och han berättar att han jobbade bl.a. för Kjell Sundvall med filmmusik och Kjell tjatade på Ulf att han får bli klar med musiken för Kjell väntade på den. Allt löste sig och det var fyra fantastiska år berättar han och examensjobbet var för Norrköpings symfoniorkester.

 

 

Lirar med kompisar från Skaftö

Ulf har ett litet hobbyprojekt ihop med några killar från Skaftö och bandet kallar sig för ”Dageby och bandet”. Det började för x-antal år sedan och de träffades på Skaftö och började lira i all enkelhet. Det är ett himla bra band berättar Ulf och det är jätteroligt att träffas och spela ihop. Det blir inga turnéer utan de spelar när de kan och för Ulf egna höga nöjes skull och förhoppningsvis för de andras också. Trummisen i bandet Peter Knaif jobbar som läkare och det är jättebra att ha en läkare i bandet tycker Ulf. Peter är faktiskt en av de bästa trummisarna han jobbat med berättar han vidare. De har spelat Dylan, Cornelis och Taube när de framträtt. De övriga killarna i bandet är: Jesper Wilén, Peter Jonsvik och Peter Knaif.

317776_466079263433753_1302741879_n
Dageby & Bandet.

 

 

Så mycket bättre

2013 ringer de från produktionsbolaget och vill att han skall vara med i Tv-programmet ”Så mycket bättre” ”på ålderns höst” säger han och skrattar. Han tackade inte ja direkt utan tvekade in i det längsta för att medverka. De ville ha en intervju med honom och han frågade om han skulle gå på en auditions för att få vara med, då garvade de och sa till han att de bara ville prata med honom. Han var tveksam och berättar att han alltid varit lite hemlig av sig och de varnade honom att han skulle förstå att det betyder mycket att medverka i ett sådant program och du kommer inte att kunna leva som du gjorde innan programmet för det har en sådan stor genomslagskraft.

Idag är han glad att han vågade tacka ja för han hade som han säger; ”skitkul”. Ulfs bror sa till honom att; ”va fan är det med dig, du kommer att ångra dig hela ditt liv om du tackar nej, du förminskar dig själv om du tackar nej till det här”, det tyckte Ulf var ett väldigt bra argument berättar han och skrattar. Ulf tackade ja tillslut och berättar att han var jättenervös. Ulf har oftast alltid gömt sig i grupper och plötsligt skall det handla om honom som person och det går inte att bara sitta där och inte säga något.

 

 

Inspelningen pågick i tio dagar

Det var ett hårt tempo på inspelningsdagarna. De började kl. 7 på morgonen och höll på till efter midnatt och ibland ändå längre berättar Ulf. Det var minutschema med 3 kamerateam, massor av intervjuer, middagarna och att man skulle spela. Det var hårt men väldigt kul. Ulf berättar att de som gör programmet är fantastiskt duktiga och proffsiga och även bandet i programmet är grymt bra. Ulf har sett ”Så mycket bättre” innan så han visste vad han gav sig in på och tycker hela programmet är bra. ”Alla har roligt och alla litar på varandra” säger Ulf. Det finns ingen som dissar en i programmet och det är bra tycker han. ”Det är det som är fördomsfriheten i programmet att de låter mig möta t.ex. Agnes, och man kan inte tänka sig en större skillnad på ålder, bakgrund och Agnes tar min musik på största allvar och jag gör samma med Agnes och de andras musik”.

Jag frågar Ulf om när de senare på kvällen väljer vilken låt de skall avsluta med hur han tänkte då. han svarar; ”valet där var inte fritt utan det finns en producent som styr programmet och som ger förslag på olika saker”. Ulf hade ett villkor för att han skulle ställa upp i programmet och det var att han ville absolut göra ”Du är den ende” en av Lill Lindfors paradlåt. Tidningarna försökte snedvända olika saker de olika veckorna som programmet gick men det var aldrig några problem eller bråk allt funkade jättebra berättar Ulf. Det var ett heltidsjobb att kolla vilka låtar de andra hade gjort. Han visste t.ex. inte om vad Ken Ring hade gjort för låtar, däremot hade han hört lite olika låtar med Agnes innan. Det var ett väldigt letande och sökande berättar han. När de anlände till inspelningen så var alla låtval klara så det behövde inte syssla med det de dagarna de var där. De hade repat med bandet vid flera olika tillfällen under våren 2013 innan programmet spelades in. Låtarna till skivan spelades in under hösten efter det att programmet spelats in.

 

Så-mycket-bättre-2
Grå Gåsen där delar av ”Så mycket bättre” spelas in. Foto: Tommy Ekerum.

 

 

Ulf berömmer bandet igen för de är så hemma med vilken musik som helst, det är otroligt berättar han. Maten var väldigt god, fast problemet var att det var ingen som åt under själva inspelningen utan de åt när det var paus för det var väldigt jobbigt att sitta och äta när de blir filmade. Ulf berättar att han gick och la sig direkt efter att inspelningarna för dagen var klara så det blev inga sena nätter med efterfester för hans del. Efter inspelningen var klar av ”Så mycket bättre” och han kommit hem uppstod en väldig tomhet för Ulf. Han berättar att alla verkligen trivdes ihop de tio dagarna de var tillsammans. Han tror att alla de som varit med i tidigare inspelningar kanske också säger att de varit ett unikt gäng. Men Ulf tycker verkligen det att de var unika i årets ”Så mycket bättre”. Han berättar att han håller kontakten med alla som var med i programmet och i januari hade de en spelning ihop på Fryshuset med orkestern ifrån programmet. Jag frågar Ulf om han fastnade för någon speciell låt som de andra gjorde. Den stora grejen var vad de skulle tycka om vad Ulf hade gjort med de andra artisternas låtar för Ulf ville inte förstöra dem. Han var mer engagerad i vad han skulle göra med de andras artisternas låtar. Han säger; ”Mina egna låtar är aldrig heliga, folk får tolka mina låtar efter sitt eget huvud”.

 

 

De flesta vet idag vem Ulf Dageby är

Ulf berättar att alla känner igen honom när han går och handlar på t.ex. Ica. Folk tittar på honom och kommer fram och pratar med honom, men det har bara varit kul och han förstår varför de kommer fram. Han har idag skivkontrakt med Universal och kan göra skivor om han vill och han kommer att göra skivor berättar han. Samtidigt känner han nu att han vill göra så mycket annat och berättar att han jobbat här i Lysekil med Projektkören och även sjungit i den. Klara Ensemble är en annan kör som Ulf också jobbat med och skrivit för här i Lysekil. De har också varit ute och rest och 2012 var de i Reykjavik och sjöng ett stycke som Ulf hade skrivit för kören. Att skriva körmusik är jätteroligt berättar Ulf och jag frågar givetvis om han skulle kunna ställa upp i körslaget. Där tvekar Ulf och tycker nog att det här med TV räcker för honom med det som varit.

 

Turné med Nationalteatern

Efter succén med ”Så mycket bättre” så bestämdes det att det skulle bli en turné med Nationalteaterns Rockorkester. En konserthusturné där det skulle bli en lång kväll där de spelade för sittande publik och även hade mellansnack med publiken. Det blev jättelyckat och alla ställen de spelade på var det fullsatt. Nu blir det en fortsättning i sommar och det lär bli den sista resan med Nationalteatern berättar han. Den 24 juli kommer de till Lysekil och det blir lite som att spela på hemmaplan för Ulf. Han säger; ”Jag kan ta min båt från Skaftö och åka över och spela”. Det skall bli jätteroligt tycker Ulf. Vi pratar lite om Nationalteatern och kommer in på Sweden Rock som de var på och spelade inför 42,000 personer år 2012 och Ulf berättar att under de senaste åren när de spelat med Nationalteatern har det alltid varit utsålt. Nationalteatern är unikt och det är generationer efter generationer som kan dessa odödliga sånger som de framför. Det är en riktig kulturskatt inflickar jag med och nu är de också med i ”Hall of Fame” och det är stort tycker Ulf. Framtidsplanerna Ulf har är att bl.a. skriva körmusik, kammarmusik och sedan har Ulf sitt analoga syntlaboratorium som han jobbar med i sin arbetslokal.

 

 

Vad har varit det roligaste han gjort under alla dessa år

Ulf har svårt att svara på frågan vad som varit det roligaste genom alla år för det har varit så mycket som varit kul. De åtta Beck-filmerna han gjorde klart musiken till inom ett år var lite speciellt berättar han för han började då jobba med hårdiskinspelning och började klippa musiken direkt i datorn och det var ett fantastiskt hjälpmedel berättar han. Jag frågar om det var en svår omställning att gå över till datavärlden och det tycker inte Ulf att det var för han har alltid älskat teknik. När de var i Reykjavik och uruppförde stycket han hade skrivit är nog något av det roligaste han gjort.

Island är ett fantastiskt land berättar han. Jag frågar Ulf hur han ser på detta med Spotify och hur marknaden har ändrat sig. Han säger; ”Det är jättebra, fast det är ingen som kan göra skivor idag för det är nästan ingen som köper skivor”. ”Skivmarknaden håller på att rasa samman men samtidigt har vinylen kommit tillbaka och folk gillar att sitta och hålla i en LP och skulle jag ge ut en skiva idag så skulle jag ge ut den på vinyl”.

”En EP detta fantastiska format funderar jag på om man inte skulle ge ut med 4 låtar på, det hade varit perfekt”. Jag frågar som sista fråga vad Skaftö betyder för Ulf. ”Vi har bott där i 30 år och det är där vi har alla våra vänner och Skaftö är fantastiskt men innerst inne så är jag en stadskille och kan inte släppa Göteborg och måste gå på gatorna där då och då”. Tusen tack Ulf för en fantastiskt trevlig eftermiddag och att du tog dig tid och kom över och hälsade på mig. Stort tack och stort Grattis på din födelsedag.

IMG_3891
Jag och Ulf Dageby.