Olle Samuelson jobbade som hamnchef när den fruktansvärda händelsen med Scandinavian Star skedde den 7 april 1990.

Idag är det före detta hamnchefen Olle Samuelson som berättar om vad som hände när han fick reda på vad som var på gång den 7:e april 1990.

IMG_7974
Olle Sameulson jobbade som hamnchef när olyckan med Scandinavian Star inträffade den 7 april 1990.

Polisen hämtar Olle vid sin båt.

Olle minns början av händelsen väldigt tydligt. Han var nere vid sin båt och hade börjat jobba med den. Hans fru var i Stockholm berättar Olle vidare. När han grejar med båten får han se en polisbil som stannar bredvid hans båt. De kommer in under presenningen, och berättar att de trodde han var och jobbade med sin båt. Polisen bad Olle att han skulle följa med i bilen, och berättade samtidigt nu att det var ett fartyg som brann. De som kunde skulle samlas nere vid brandkåren berättade polisen.

Olle var klädd i sina arbetskläder och följde med polisen. Här berättar Olle att han hade dessa kläder på sig till Kl. 06:00 dagen efter. Först då ficka han chansen att gå hem och ta ett bad och byta kläder. Folk tittade lite extra när polisbilen kom och hämtade Olle vid sin båt. Från brandstationen gav det senare iväg till kommunhuset som blev ett center under de dagarna som följde berättar Olle.

 

Förslaget kom att fartyget skulle bogseras in till Lysekil.

Han fick lite olika uppgifter om vad som hade hänt. När förslaget kom att de skulle bogsera Scandinavian Star till Lysekil, så ställde Olle lite olika frågor som att om det fanns trossar kvar på fartyget, fungerade förtöjningsspelet, fanns det någon ström ombord på Scandinavia Star, kunde man akterförtöja henne och fungerade ankaret. Första tanken var att försöka få reda ut hur det var ställt med den tekniska hanteringen av båten.

 

Olle flög helikopter ut till Scandinavian Star för att få svar på sina frågor.

Det gick inte att få tag på någon på rederiet, och mäklare fanns de inga. Det slutade med att Olle åkte ut med en helikopter till fartyget där det låg och brann. Då hade alla evakuerats inklusive skepparen på fartyget. Han tror att det var Röda Bolaget som hade helikoptern. Det var en hel del helikoptrar i luften vid fartyget. Röda bolaget fanns på plats på fartyget vid denna tidpunkt och Olle fick svar på en del av sina frågor om fartyget.

 

Försökte få tag på kapten på Scandinavian Star.

Olle försökte också att få tag på kaptenen på Scandinavian Star. Han gömde de undan redan vid ett tidigt stadie berättar Olle för han gick inte att få tag på. När han kom tillbaka till Grötö var det mycket som skulle förberedas. Det skulle fixas med lots och bogserbåtar. Samtidigt var det trafik som fick ändras på, som skulle till hamnen i Lysekil.

 

Arbete med förberedandet för fartygets ankomst startar.

Kranar kördes ut till kajen, och extrapersonal var de tvungna att ringa in. De behövdes även ett antal personer till förtöjningen av fartyget.  Truckar hade de även fått ut till kajen om de skulle behövas dra olika trossar från land. Det var en hel del pyssel berättar Olle. Brandkåren skulle också etablera sig på platsen med de fordon och annat som de behövde ha på plats.

När fartyget anlände vid 21:00 tiden tyckte Olle att det inte såg så dramatiskt ut. Det pyrde på lite olika ställen. Det gick ganska lätt att få in fartyget till kajen. När den var på plats så kastade sig brandkåren över den. De hade även etablerats en ledningscentral på kajen vid Grötö. Det var olika containers som fick bli kontor. De var en hel del liv och rörelse på kajen vid denna tidpunkt.

Star_2

 

Var ombord och försökte att lokalisera var vattnet tog vägen.

Det fanns en sidoport i akterrampen, och någon port som låg lite över kajnivån. Brandkåren tog sig ombord och sprutade väldigt mycket vatten. Det var ton med vatten som vräktes in i fartyget. På något sett fick de öppnat akterrampen, så att man kunde gå från kajen och in på däcket där alla bilarna stod.  Där fanns inga döda och det var inte mycket rök där i början. Olle och dåvarande brandchefen gick ombord för att se vad vattnet tog vägen som sprutades in i fartyget. Det gick ner till maskinrummet och tittade, men de kunde in se var det tog vägen. Vattnet sprutades in ganska högt i fartyget.

Olles farhågor var att båtar inte mår bra av att få vatten inuti sig. Sprutas det in högt i fartyget så är det extra känsligt för tyngdpunkten. Den fria vätskeytan är katastrofal för stabiliteten i fartyget. Det behövs inte mycket vatten för att välta en båt berättar Olle. Det är som att bära en långpanna med vatten och då för vattnet sitt eget liv, och så är det med båtar också. Olle blev mer och mer ängslig över detta med vattnet.

Han gick och pratade med både Lysekils och Göteborgs brandkår om att de skulle vara lite försiktiga med mängden vatten som sprutades in i fartyget. Olle la en planka på kajen och fick fast den med lite stenar. Sedan målade han med en färgspruta så han fick en tydlig markering. Båten rörde sig då och då och det var några bogserbåtar som låg på utsidan av Scandinavian Star. Olle kommunicerade med dem om att de skulle trycka lite hårdare på skrovet så att fartyget rörde sig. Olle berättar att det mest primitiva du kan göra är att mäta rullningsperioden på fartyget. Efter några timmar bad han bogserbåtarna att putta till Scandinavian Star igen. När man då märker att det blir fler sekunder för en rullningsperiod då är stabiliteten inte bra för fartyget. Efter ett tag slutade de att spruta vatten.

 

Bogserbåtarna höll fartyget på plats vid kajen.

Olle fick även bogserbåtarna att ligga och trycka hårt på Scandinavian Star så hon inte skulle kunna välta ut från kajen. Senare på småtimmarna kommer de fyra inspektörer från Sjöfartsverket till Lysekil. Nu kände Olle en viss lättnad, för nu var de deras jobb på Sjöfartsverket att garantera fartygets stabilitet. Fartygen har olika tabellverk för att räkna ut stabiliteten på ett fartyg. Dessa tabeller borde ligga på bryggan på fartyget berättade en av de fyra inspektörerna. De lyfte upp honom på bryggan med en kran och såg honom försvinna i röken ombord på fartyget. Tillslut kommer han fram ur röken igen med en duk, och i den hade han lagt en massa olika pärmar. Inspektören började räkna och kom fram till samma slutsats som Olle att fartyget var väldigt instabilt.

 

Sprängde hål i skrovet.

Nu beordrade de in folk som skulle spränga hål i fartygets skrov för att få ut vattnet som fanns ombord. Ifrån Gävle kom de som skulle spränga hål i sidan på fartyget. Fartyget var nu väldigt instabilt, och förtöjningarna var väldigt dåliga berättar Olle. Det gick inte att stabilisera den med förtöjningar. Efter ett tag den natten började fartyget att brinna och då var det inte så mycket man kunde göra. Nu valde de att spruta in skum i fartyget, och det hade nog en bättre effekt än vad vattnet hade tror Olle.

De som skulle spränga hål i båten tejpade och band fast sina dynamitladdningar t med ena sidan på båten där vattensamlingen var mest trolig. Olle minns att de inte varnade för sprängningen, utan när de var klara så firade de av sprängladdningarna. Olle och några for på huvudet när det smällde. Det var en väldig smäll berättar han. Det forsade ut mängder med vatten och nedanför på kajen var det gatsten som spolades bort av vattnet. Stabiliteten på fartyget blev genast mycket bättre.

Star_8

 

Laila Freivalds besökte Lysekil på natten.

På morgonkvisten kom Olle hem och tog ett bad och bytte kläder och var tillbaka på arbetsplatsen några timmar senare. På söndagen blev det en massa människor som blev involverade i det som hade hänt. Vad Olle minns så var varken rederiet eller fartygets kapten närvarande någon gång ute vid kajen på Grötö. Olle berättar vidare att Laila Freivalds dök upp på småtimmarna vid kajen i Lysekil. Olle satt inne i ledningsstabens container och pratade med Laila. Även alla försäkringsgivare började dyka upp på söndagen. De flesta av all personer som hade något att göra med fartyget bodde på Hotel Lysekil. Hotellet blev som en stabsplats, och Olle minns sina besök på hotellet.

 

Många döda ombord.

Först på måndagen tror Olle att det började klarna hur många döda de hade funnit ombord. Man såg inte direkt några döda förrän man kunde gå in i båten. Akter ut så fanns det en glasdörr och där påträffades många döda. Fryshuset var det stället som reviderades för att lägga de döda.  Det var poliser och en identifieringsgrupp på plats och började identifiera de döda. De lades i en öppen container som sedan hissades ner med en kran, och sedan kördes de till fryshuset. Efter hand blir identifieringen svårare och svårare ju mer brandskadade folk var. Det blev en långsam procedur.

 

Norsk präst höll gudstjänst på kajen.

Olle berättar att det var en norsk präst som höll i andakter på kajen. Då stannade allt arbete på kajen och det blev en stämningsfull gudstjänst berättar Olle. De hade lastat lastbilarna med kistor och efter gudstjänsten åkte de iväg mot Oslo.

 

Hur skulle man få iväg fartyget när allt var klart.

De första farhågorna Olle hade redan den första kvällen var hur de skulle kunna bli av med fartyget när allt var klart. I början så gick det inte att börja parata om att fartyget inte kunde ligga kvar vid kajen på Grötö. Det var först efter några dagar när allt hade lugnat ner sig som det gick att diskutera vad som skulle hända med fartyget. Norrmännen ville absolut inte ha den till Norge, och ingen ville att den skulle flyttas till Köpenhamn heller berättar Olle vidare. De tyckte den kunde ligga kvar i Lysekil. Man kunde inte ha den liggande där. Visst kunde man ta ut en hamnavgift och låta den ligga, men en hamnavgift är kaffepengar i stort sett. Hamnen behövde lasten och omsättningen på de frakter de hade med olika fartyg på den tiden. Olle kände att han inte fick mycket hjälp med att fartyget skulle bort från kajen vid Grötö.

 

Fick hjälp av Laila Freivalds att flytta båten från Lysekil.

Han använde sig av försäkringsgivarna för att få bort fartyget från Lysekil. Att vädja gick inte berättar Olle. Han påpekade om säkerheten att fartyget låg vid kajen på Grötö. Kajen var inte byggd för stora färjor berättar Olle. Pollarna vid kajen är 15 tum och det finns några enstaka 30 tums pollare också. Vid gott väder går det att förtöja där, men om det blåser så håller de inte.

Olle berättade att skulle det bli kuling är det risk för att det blir ännu en katastrof, för då sliter sig troligtvis den stora färjan Scandinavian Star. Han engagerade Laila Freivalds som han fått en bra kontakt med sedan hon var på platsen och hälsade på. Hon påverkade detta ända upp på ministernivå berättar Olle. Hon påverkade både Norge och Danmark om att båten var tvungen att flyttas.

 

Det fanns en risk att fartyget kund slita sig från kajen om det blåste upp.

Han hotade med alla slags saker om båten skulle slita sig från kajen i Lysekil. Det var blåst någon dag och sa till att de får ta ut den till sjöss och ankra den där, tills det nått någon lösning var hon skulle läggas. Alternativet var att lägga Röda Bolagets bogserbåtar på utsidan, som såg till att hon låg kvar vid kajen när det blåste. Med den tidens priser så kostade det 5000: – i timman att ha en bogserbåt som låg och höll fartyget på plats. I några dygn låg bogserbåtarna där och körde för att hålla Scandinavian Star på plats. Detta blev tröttsamt i längden för de som skulle betala detta. Det var försäkringsbolagen som fick stå den kostnaden. Det blev dyrare och dyrare för varje dygn som gick. Sjöfartsverket var på Olles sida berättar han. Rederiet blev tvingade till att ansöka om en kajplats någon annanstans. Tillslut så kom det ett beslut att hon skulle flyttas till Danmark.

Star_4

 

Fick en lista på vad som skulle fixas på Scandinavian Star innan hon kunde lämna kajen.

Nu blev det fler problem att lösa för att elen försvann på fartyget när det brann. Nu fick de en lista på vad som var tvunget att åtgärdas innan hon kunde flyttas. Fartyget var inte sjödugligt just nu. Det var en massa saker som var tvungna att fungera innan de fick flytta det. Proviantfrysarna på fartyget var avstängda och i dessa låg det en massa mat. De var tvungna att tömmas. Det var en massa proviant som legat i kylarna och som hade blivit dåligt. En nödgenerator fick de ta ombord för att få igång ett av de ankarspel som fanns på fartyget. Alla ventiler i nedre däcket skulle svettsas igen. Det tog några dagar att bli klara med detta.

 

DFDS ville måla över märket på skorstenen.

DFDS var inblandade och menade att fartyget inte fick komma till Danmark med DFDS skorstensmärke på sig. Detta krävde rederiet. Olle ringde till Byggtjänst och berättade att han skulle få tidernas uppdrag. Skorstenen var tvungen att målas om innan midnatt. Han på Byggtjänst skrattade och sa; ”att det ösregnar”. Olle bad honom att ta dit allt folk han hade och att de skulle bygga ställningar så de kunde måla om skorstenen. Han sa till honom att han fick måla med vilken färg han ville, och behövdes det var det bara att smeta på färgen. Skorstenen blev ommålad.

 

Ran följde Scandinavian Star när hon lämnade Lysekil.

När Scandinavian Star bogserades från kajen på Grötö var båten Ran med som följebåt. Elva dygn låg Scandinavian Star vid kajen i Lysekil innan hon bogserades till Köpenhamn. Olle var igång hela tiden under dessa dagar. Olles fru tyckte att han luktade brand varje gång han kom hem från jobbet. Han berättar att någon gång i början när det var avspärrat höll han på att inte komma in på området på Grötö, för han hade inga id-handlingar på sig. Det var fullt med journalister och anhöriga. Olle kom inte in. Tillslut så fick han syn på en lokalpolis som hjälpte honom in på området.

Alla bilar och lastbilar tog ett bra tag att köra av. Även där var man tvungen att utreda vilka som var ägare till de olika bilarna. I 33 år jobbade Olle som hamnchef i Lysekils kommun, och detta är den största händelse Olle varit med om på kajen på Grötö. Stort tack Olle för att du ställde upp på en intervju.

Tack Lennart Hård för foto.

Fortsättning följer!

Idag får ni möta Bengt Mattsson som är avdelningschef på IFO i Lysekil, och Thomas Johnsson som var en av de som drev Hotel Lysekil när katastrofen med Scandinavian Star skedde den 7 april 1990.

Idag får ni möta Bengt Mattsson som är avdelningschef på IFO i Lysekil, och Thomas Johnsson som var en av de som drev Hotel Lysekil när katastrofen med Scandinavian Star skedde den 7 april 1990. Först ut är det Bengt Mattsson som minns olyckan.

IMG_7215
Bengt Mattsson.

Bengt Mattsson jobbar på Lysekils Kommun, och är avdelningschef på IFO. Han berättar att han fick ett telefonsamtal tidigt på morgonen den 7 april 1990. Bengt skulle skynda sig ner för det var ett ryskt fartyg ute på Skagerrak som brann. Det var bråttom och Bengt åkte ner till brandstationen för att samlas med de andra där. Olle Samuelson som då var hamnchef hade legat under sin båt och målat och kom klädd som han var. Folk började droppa in och Stig Nilson tog befälet, och försökte att ge en samlad bild av vad som hade hänt. Bengt hade fått i uppdrag att försöka få tag på ryska tolkar. Efter ett tag klarnade bilden om att det inte var ryssar eller ett ryskt fartyg som brann.

 

Kamera- och ljud dokumentation.

Bengt kommer ihåg när de satt där, och ingen visste riktigt omfattningen av vad som hänt. Men de hade suttit där i en timma ungefär, och alla kände varandra. Det var förvaltningschefer och alla som var ansvariga i Lysekils kommun berättar Bengt. De kunde ha en öppen dialog och prata om detta och ställa frågor tillvarandra. Helt plötsligt när de sitter där och pratar kommer det in två stora poliser, och den ena har en stor filmkamera på axeln. Polisen brukar dokumentera alla stora katastrofer i Europa. De filmar och tar upp ljudinspelning på precis allt de säger.

Ingen hade erfarenhet av detta med en storkatastrof sedan tidigare. Alla var nybörjare berättar Bengt. Detta gjorde att man fick tänka sig för vad man sa. Detta var lite jobbigt erkänner Bengt idag.

 

Bilden klarnade av vad som hade hänt.

Under förmiddagen klarna bilden av vad som hänt berättar Bengt. Det var ett norskregistrerat fartyg med mest norrmän ombord, och inga tolkar behövdes. Det fanns ingen lagstiftning på att man skulle vara förberedd. Räddningstjänsten visste att det kunde hända olyckor och olika saker, men de hade inte samverkat i kommunen som det senare blev aktuellt med efter att Scandinavian Star olyckan skedde, med att bygga upp olika scenario.

 

Hotel Lysekil blev ett kriscenter.

När de förstod att det skulle komma in folk och att de skulle få i uppdrag att ta hand om dem, och man visste inte riktigt hur många som hade överlevt. Det beslutades att Hotel Lysekil skulle bli ett kriscenter.  Valet av kriscentrum var suveränt berättar Bengt. Det fanns mat, kaffe, rum så man kunde gå undan om man kände att man behövde det, och sängar att vila i. Det var ett makalöst bra val.

 

Folk ställde upp när Bengt ringde dem.

Bengt ringde runt inom hans organisation och samlade folk som kom till hotellet. Vad behöver de införskaffa, och vad kommer att hända. Det var lördag och många var hemma i Lysekil så det var lätt att få tag på personal som hjälpte till.

De fick uppgifter på att de folk som överlevt kunde vara illa tilltygade och traumatiserade av det som de upplevt ombord på Scandinavian Star när de klev iland i Lysekil.

 

All heder till Stig Nilson som gjorde ett fantastiskt jobb.

Bengt berömmer dåvarande kommunalrådet Stig Nilson, som då var både ung och oerfaren. Stig gjorde ett fruktansvärt bra jobb från första till sista stund i det som hände dessa dagar. Bengt förstår inte riktigt hur Stig klarade av det.

Det som händer vid en sådan här katastrof, där ingen var tränad för detta. När det blev allvar så fungerade det i detta fall klockrent. De hade sina träffar och Stig utsåg sekreterare som antecknade allt. De hade bestämda tider för träffar och alla fick uppdrag och allt klaffade perfekt berättar Bengt vidare.

 

Första gången Bengt mötte journalister.

Journalisterna började invadera Lysekil. och vissa uppträdde som hyenor berättar Bengt. Det fanns även bra journalister. Det fanns de som på alla vägar försökte komma åt uppgifter och få ta hemska bilder. Stig tog beslut på att inkalla någon televerkare som drog kablar upp till gymnasiet, och gjorde ett presscentra där. Stig såg dem och gav dem utrymme för att de skulle kunna rapportera från Lysekil. Stig var väldigt noga med att ge journalisterna materiel från händelser under tiden som situationen var akut-ett sätt att undvika att det spekulerades från journalistkåren och som också ledde till respekt från journalistkåren för det jobb som utfördes.

 

Anhöriga kom till Hotel Lysekil.

Anhöriga från Norge, Danmark och bl.a. Sverige börjar komma till Hotel Lysekil. De som hade varit ombord saknade i vissa fall kläder. Bengt ringde till Birgitta som hade affär i Gallrian i Lysekil, och hon öppnade upp affären så alla skulle kunna få kläder. Det var inget tal om vem som skulle betala ut de löste det senare. Det var så självklart av henne att hjälpa till berättar Bengt.

Det som alltid händer vid en så här stor katastrof är att det blir en väldig uppmarksamhet med journalister, och som inte beter sig som de förväntas göra. De kröp in via fönster och försökte ta foton bl.a. på gråtande folk inne på Hotel Lysekil. De var väldigt förvånade hur  ett litet antal journalister betedde sig.

 

Det dök upp människor som inte alls hade med fartyget att göra.

Det som händer när det blir en sådan massmedial rapportering, är att det finns människor som har ett behov att synas. Det finns alltid personer som vid dessa tillfällen dyker upp och som inget har med katastrofen att göra och anmäler sig och minglar sig in i detta och som då spelar att de är väldigt illa däran, och behövde all uppmärksamhet de kunde få.  Dessa människor fick de kalla in läkare till som de gör tvångsomhändertagande på berättar Bengt. Liknande händelser finns vid de flesta omfattande katastrofer.

 img004

 Det blev många samtal.

Det hade många samtal och inga människor som var direkt skadade som kom till hotellet, utan de tog sjukvården hand om direkt. De dokumenterade samtalen, och listor upprättades för att kunna kontakta nära och kära samt även i kontakten med norska och danska myndigheter. Det arrangerades med bussar och det flöt på bra berättar Bengt vidare. Alla som behövdes fanns på plats som prästerna t.ex. Han kan inte påminna sig om att något inte fungerade under denna katastrof. Det blev en mycket bra sammanhållning mellan de som jobbade med detta.

 

Det var viktigt att folk fick gå hem och vila upp sig mellan passen.

När något sådant här händer är det lätt att folk inte går hem utan jobbar på. Största vikten lades på Räddningstjänsten som fick se allt elände ombord, med bl.a. de döda familjerna ombord. Det var viktigt att de hela tiden fick kortare pass. Det var folk ur räddningstjänst och polis som jobbade med detta, hörde om berättelser då personal när de kom hem gick och väckte sina barn bara för att hålla om dem.

 

Det kallades in präster.

De tog hand om de döda och det gjordes på ett värdigt sätt och prästerna som var med hade små tal berättar Bengt. De samlades till mindre mässor där alla som var med deltog. Allt var väldigt respektfullt gjort tillägger Bengt. De hade även andakter på Hotel Lysekil. De som mådde väldigt dåligt satt man med på olika enskilda rum och tog hand om och pratade med.

 

Gick hem på morgonen och sov några timmar.

Bengt jobbade långt in på natten och gick hem tidigt på morgonen. Han berättar att han sov några timmar och sen gick han tillbaka och fortsatte att jobba. Dagen efter var det kvar folk på Hotel Lysekil. De såg till att folk kom med bussarna som fanns på plats och som skulle köra hem de överlevande till bl.a. Norge.  Bengt minns att de täckte för reklamen på lastbilarna innan de körde liken till Norge. De gavs även hjälp till alla som var med att samtala med någon om man behövde det. Men samtidigt berättar Bengt att man pratade med varandra hela tiden under dessa dagar.

 

Allt var väldigt overkligt.

Bengt hade aldrig tidigare varit med om en sådan olycka. Han har mött enskilda människor i kris, men inte i den mängden som blev då med Scandinavian Star. Men när man är inne i det, så är man fullt fokuserad på det man gör. Allt skall fungera, och att informationen skall ut. När man inte hade något att göra efter katastrofen så kunde man bli bedrövad och se båten ligga där, och man förstod vad brandmännen som var ombord fick gå igenom. Då blir man bedrövad när man tänker på detta, och då blir det väldigt overkligt. Det som hände följde med en i tankarna månader efter det hade hänt, berättar Bengt som avslutning.

Tack Bengt för att du tog dig tid att vara med på denna intervju.

 

Vidare är det Thomas Johnsson som 1990 drev Hotel Lysekil som berättar vad han minns av katastrofen.  

scan0013 (1)

Hotel Lysekil drevs 1990 bl.a. av Thomas Johnsson som i dag bor i Fjällbacka. Thomas minns det som hände för 25 år sedan i Lysekil när Hotel Lysekil blev ett räddningscenter istället för ett Hotell.

 

Jag var i Helsingborg när jag fick reda på det.

– Jag var i Helsingborg och det var tidigt lördag morgon när jag fick reda på att de troligtvis skulle bogsera in båten till Lysekil. De skulle ta Hotellet i besittning, och om det var länsstyrelsen eller vad det var kommer jag inte riktigt ihåg. Vi blev i alla fall uppmanade att säga till alla gäster att lämna hotellet för det skulle förberedas till att vara en sambandcentral.

Vi skulle kunna ta emot eventuellt överlevande, räddningspersonal och anhöriga m.m. Jag fick sätta mig i bilen och åka mot Lysekil på lördag morgon. Det blev t.o.m. fortkörningsböter nere på Hallandsåsen kommer jag ihåg.

När jag kom hem till Lysekil kändes det som allt var i ett vakuum, och det kanske det blir i samband vid denna typ av olyckor. Det var ingen som hade någon typ av befäl överhuvudtaget. Jag tror att vi först på lördag eftermiddag hade första kontakten med kommunen. Frågan blev vad vi skulle göra för att hjälpa till. Vi fick beskedet att vi skulle bjuda på mat till räddningspersonalen, psykologer och andra människor som jobbade med detta.

 

Den filippinska besättningen skulle bo på hotellet.

– Den filippinska besättningen skulle bo hos oss på hotellet och där fick vi göra ordning ett telefonrum så det kunde ringa sina anhöriga. Vi var nere på Anderssons kaj och hämtade några av den filippinska besättningen när de kom in med en båt. Frågan som kom upp från kommunen var om vi skulle flagga på halvstång och den frågan minns jag så väl och det tyckte jag var en självklarhet. Vi fick improvisera så mycket vi kunde och eftersom det var påsk så var det flera gäster som fick lämna hotellet.

Smugglade in kaptenen bakvägen på Hotel Lysekil. 

– Journalisterna var ett jätteproblem. Jag hade jättebra kontakt med polisen och underdagen fick bl.a. han reda på att kaptenen skulle komma till hotellet. Kaptenen var ett hett byte för journalisterna, men honom smugglade vi in bakvägen. Vi tog in bilar i omgångar, men innan han skulle komma så lätt vi ett antal bilar köra fram och tillbaka in bakom hotellet. Så småningom fick vi in honom bakvägen.

Journalisterna var som vilda och vi kunde inte hålla undan journalisterna, och de klättrade på staket och annat utanför hotellet för att kunna fota in i bl.a. matsalen.  Jag var ute och rykte ner en tjej som jobbade som journalist för Aftonbladet och hon kallade mig för ”jävla fascist”.

 

Anhöriga började anlända till Hotel Lysekil. 

– Efter någon dag började det även att anlända mycket anhöriga och även mycket konstigt folk. Vi fick olika uppgifter och jag fick uppgiften att hålla reda på antalet saknade personer i förhållande till döda som de hittade på båten. Jag kommer inte ihåg exakt, men tror jag hade en lista på 225 personer vid namn som var saknade. Nu var det 159 döda ombord och det glappet mellan 159 till cirka 225, det var personer som hade kontaktat rederiet troligtvis själva och sa att de var med ombord. Troligtvis var detta personer som skulle passa på att försvinna. Vid stora katastrofer där de inte tror att de kan identifiera offren så är detta ganska vanligt.

Star_11

 Röjdykarna hade det tufft.

– Röjdykarna bodde på hotellet och hade det väldigt tufft. De skulle få någon slags krishjälp men vet inte om de fick någon hjälp på hotellet. Prästerna som kom till hotellet gjorde ett fantastiskt jobb minns jag. De var vana att hantera detta med döden och klarade att både ta hand om de anhöriga som kom, och även de andra som behövdes samtalshjälp. Alltihop var givetvis upprörande. I ungefär 14 dagar var de igång på hotellet. Även utredarna kom och försäkringsbolagen kom efter ett tag och bodde hos oss. De första presskonferenserna ordnade vi i den lokalen som ligger längst upp mot Swedbank. Redan på söndagen tror jag att den första var. Sedan var det presskonferenser två gånger om dagen.

Jag frågar Thomas här om han fick sova något, Thomas säger:

– Man tror inte det, men det gjorde vi antagligen. Man drog sig undan och sov troligtvis några timmar. Adrenalinet pumpade så sova var inte så lätt.

Jag hade det tufft efteråt.

– Jag hade det väldigt tufft efteråt innan jag fick bort det, i cirka ett år satt det i. Efter ett år hade de ett återmöte på hotellet för den personalen som jobbat. Det var allt ifrån prästerna, till röjdykare och annan personal som hade varit på plats året innan när det hände. Vi var inte inbjudna, men var med på det till en viss del. Det gjorde faktiskt gott. Där vid det tillfället fick man en slutpunkt för det som hade hänt och det var en stor lättnad.

 

Hade mycket kontakt med kommunalrådet Stig Nilson.

–  Jag vet att röjdykarna hade det värsta jobbet och hade en typ av andakt efter varje arbetspass. Till och med jag var nere på fartyget och letade efter någon och gick i gångarna och fick se de som låg döda där. Jag hade mycket kontakt med Stig Nilson under dessa dagar och han gjorde ett bra jobb. Något som gjorde mig mycket illa berörd, var det skulden de la på dem från Filippinerna. Det pratades och pressen påstod att det inte gick att kommunicera med dem. Alla killarna pratade hur bra engelska som helst.

 

Kaptenen var ett hett byte. 

– Kapetenen var ett jättehett byte och det var därför vi gjorde hela detta arrangemang när vi skulle plocka in honom bakvägen. Han var också dömd redan från första dagarna i pressen. Jag kommer även ihåg de norska försäkringsbolagen, som norska Veritas och Skuld som kom till Lysekil i ett väldigt tidigt skede. Det bollades olika teorier helt vilt fram och tillbaka. Teorin om en dansk pyroman kom väldigt tidigt om inte jag minns fel. Den teorin lätt väl väldigt rätt från början även om jag inte vet hur det gick med det.

Det här med knepigheter och anhöriga som dök upp på hotellet som inte var anhöriga. Det kom en dam med taxi ifrån Oslo, i festklänning och högklackade skor. Vi tog uppgifterna på henne och skickade in henne på ett rum. Efter en halvtimma kom hon ner och undrade var dansen var någonstans. Det var väldigt mycket knepigt folk som dök upp under dessa dagar.

Stort tack Thomas för att du tog dig tid och berättade hur du upplevde denna händelse som utspelade sig för 25 år sedan.

Tack även till Kjell Johansson och Lennart Hård för foto.

 Fortsättning följer.