Följ med på en historisk resa med linfärjan som gick mellan Källviken och Lunnevik fram tills den 28 maj 1974.

Sen jag startade bloggen så har jag haft ett visst intresse att återge lite historik om den gamle linfärjan som gick mellan Källviken och Lunnevik. Nu har jag tagit ett första steg när jag hittade lite negativ som pappa Eran hade. Sen har jag varit i kontakt med Lars-Erik Johansson som redan som 13-åring provade på att köra linfärjan mellan Källviken och Lunnevik och som var fjärde generation att köra färja över leden mellan Skaftö och Dragsmark.

CI2A3734
Foto: ©Carla Förlaget.

1844 startade transporterna mellan Skaftö och Dragsmark.

1844 fastställdes av Kammarkollegiet ansökan från hela Skaftö om inrättandet av häradsväg från Rågårdsvik till Skaftö udde. Kostnaden för vägen skulle delas av alla hemmanen på Skaftö, samtidigt skulle det köpas roddfärjor för överfart till Ellös och Oxevik som också hemmanen skulle betala. Den första ”färjan” på udden kostade 150 riksdaler riksmynt som betalades av 1mtl Skaftö ¼ mtl Evensås ¼ mtl Vägeröd de övriga hemmansägare ville inte betala för de tyckte att Skaftö hemmanet ensamt skulle betala, för vid lantmäteriförrättningen 1835 åtog sig Johannes Henriksson ”ägare av Skaftö udde” för all framtid ombesörja färjdragningen.

1884 blev det ny väg till Källviken.

1884 blev det en ny väg på Dragsmarksidan till Källviken. Då började man med färja mellan Lunnevik-Källviken. Den första färjan rodde man sedan drogs den med linor genom att en person hade en specialtillverkad käpp som man fäste i en vajer och vandrade från ena ändan till den andra. Sedan blev den modernare och man fick t.ex. en trumma och vev som drogs för hand. 1929 kom första motorn som var en femhästars Penta och man slapp jobbet med att veva för hand.

CI2A3707.jpg

Gården som Lars-Erik bor på var skyldig att ro över folk. När Johan Olsson Lars-Eriks farfars far 1887 köpte gården på Lunnevik åtogs han sig att sköta färjsysslan. Det var en skyldighet som följde gården. Den mest kände av färjesläkten var Sander Johansson, alias ”Sander på färjan ” som var Lars-Eriks farfar. 1887 var Sander Johansson bara 13 år. Sanders bodde ett antal år i Amerika innan han kom hem till Skaftö. Sanders kom hem 1913 och övertog verksamheten efter brodern Samuel Olsson.

1899 gick Johan Olsson bort.

När Johan Olsson gick bort 1889 så startade samtidigt en epok med Lunneviks Pensionat. De kvarvarande kvinnorna, Maria, Anna och brodern Oskar fick nu ansvaret att sköta transporterna över sundet enligt gårdens skyldighet. 1903 upphörde lagen men släkten Olsson fortsatte och ro folk över sundet.

Klagan på färjedriften från 1913.

Lars-Erik berättar om att det kom in en klagan på färjedriften 1913. Det fanns en person på Skaftö som de vägrade att köra över. Vad Lars-Erik tror så bestämde de själva vilka som fick åka med över sundet. Själva klagan gick vidare och han hoppas att kunna skriva rent dem så han får reda på hela historien.

Första bilen på Skaftö.

Redan 1925 kom första bilen till Skaftö berättar Lars-Erik Johansson. Lars-Erik berättar att de tog över en bil med en fiskebåt samma år eller kanske tidigare. Den fraktades från Ellös till Rågårdsvik. Innan hade det varit bilförbud på Skaftö. I januari 1927 övertog länsstyrelsen färjeförbindelsen. Lars-Erik har sparat den gamla anteckningsboken som hans farfar Sander antecknade i.

CI2A3701.JPG

I boken kan man se att i maj månad 1927 var det 12 bilar som åkt med. På midsommarafton samma år var det 27 bilar som fraktas över. På midsommarafton 1973 var det 2000 bilar på samma dag. 1925 kostade det 1.50 för bil och 75 öre för hästtransport. För en person kostade det 25 öre att åka över.

Scan1
Sander Johansson.

1942 fick man tillstånd att ta med SJ-bussar till Skaftö.

1944 förstatligades alla vägar och Lars-Eriks farbror Olof Johansson blev förste färjevakt. 1952 så flyttas färjelägena på både Källviken och Lunnevik berättar Lars-Erik. Det fanns mycket regler på hur färjetrafiken skulle vara. Här är en kungörelse från 1958 på hur den skulle gå till. Det fanns bestämmelser om vem som hade förtur på färjan m.m. Detta finns även idag på Vägverkets färjor berättar Lars-Erik vidare.

Scan2-3

1969 började Lars-Erik på färjelinjen.

Lars-Erik började på färjelinjen officiellt 1969 som extra timanställd berättar han, men var med och hjälpte till redan vid 13-års ålder. Han bodde alldeles i närheten och såg när det var stopp på linfärjan och gick då ner och hjälpte till att få igång den.

CI2A3711.jpg

Turlistor fanns inte på färjorna. Det var först 1972 som detta infördes på alla färjor. Fast linfärjan mellan Källviken och Lunnevik slapp detta p.g.a. att bron skulle byggas inom en snar framtid. Färjan gick bara när det kom bilar eller folk som skulle över. Linjen gick även på nätterna och Lars-Erik berättar att de hade koll på vad Skaftöborna gjorde på nätterna.

När de löste av varandra kunde de berätta för varandra vilka som var ute och for och när de kunde tänkas återkomma. Bosse Einarssons Åkeri hade varje natt vid 02:00 en lastbil som körde från Skaftö berättar Lars-Erik vidare.

IMG_3798
Källviken idag.

När Bohusläningen började utkörningen av tidningar så kom den på morgonkvisten och skulle leverara den på Skaftö vid 02:30 på natten. När Fiskebäckskilsparken fanns så var det väldigt mycket trafik på färjan. När de väl hade kört hem folket från parken så började alla fritidsfiskare att komma till Skaftö som skulle ut och fiska. Det var Skaraborgare, Vänersborgare och andra som kom och skulle ut och fiska. Lars-Erik berättar att de hyrde bl.a. ut båtar och det var det en väldig tillströmning till.

IMG_3803
Lunnevik idag.

Polis och Ambulans ringde hem till deras privatbostäder. Det fanns inga telefoner på färjan i början så detta var på detta sätt de kunde meddela att de var på väg till Skaftö för att något hade hänt. Var någon hemma i bostaden så sprang de oftast ner till färjan och sa att de fick åka över till Källviken sidan för ambulans eller polis var på väg.

PICT0013-2

PICT0012

Färjetraditionen inom släkten.

Det blev en lång färjetradition genom Johansson släkten och ett av Skaftös viktigaste kommunikationsmedel. Olle började 1925 och lämnade jobbet 1967 efter 42 år. Karl-Erik började officiellt 1947 och som fortfarande var med när färjan lades ner. Lars-Erik var den sista av fyra generationer att köra den sista turen med färjan.

Dessa personer var några av de som jobbat på färjelinjen mellan Källviken och Lunnevik.

Karl Hermansson tillhör de utomstående som jobbade längst på färjelinjen. I hela 29 år från 1945 till 1974. Arnold Carlsson som var svåger med färjesläkten jobbade hela 19 år på linjen. Harry Ödman 13 år. Nils Pettersson började 1966 och jobbade åtta år på linjen. Bo Einarsson var anställd i två år och Gustav Pettersson i något år. Man har även haft sommarvikarie och extraanställda genom åren.

Scan8
Här är en lista på några som jobbade 1972.

Det fanns inga namn på färjorna på den tiden.

Jag frågar Lars-Erik om han minns namnen på färjorna de körde på den tiden. Han berättar att det fanns inga namn utan det var nummer på varje färja. På vintern körde de oftast med en färja, men senare på våren kopplades det ihop två färjor och de kunde ta mycket mer fordon över sundet. Man kunde nu ta sexton bilar eller fyra bussar samtidigt.

Vägen flyttades på 30-talet.

Vägen till färjan i Lunnevik flyttades någon gång på 30-talet berättar Lars-Erik. Han visar ett reportage från 1933 från Göteborgsposten. Den gjordes i olika etapper berättar han vidare.

PICT0059

177 var den första färjan Lars-Erik minns.

Jag frågar Lars-Erik om han minns hur många olika färjor som har åkt över sundet? 177 var den första färjan Lars minns. Det fanns även en färja som hette 240 som var en mindre färja som de kopplade ihop med 177. I början på 60-talet byggdes de tre likadana färjor till Bohuslän. Det var bl.a. till Källviken och Smögen berättar Lars-Erik. Det var samma typ av färjor som var 23 meter långa istället för 17 meter men detta gjorde att det var bättre kapacitet under vintern när det bara var en färja.

Scan3
Här är tillbehörskortet till färjan 177.

PICT0019

PICT0021

PICT0054.jpg

PICT0053

Färjan byggdes om för att de skulle slippa bullret.

I början var det väldigt bullrigt ombord på färjorna och hörselskydd var inget de använde på den tiden. På sommaren var det varmt i hytten och på vintern var det kallt. Man stod bredvid motorn och det mekaniska spelet och körde. Det var också öppet ut för vajrarnas skull. Det gällde att vara bra klädd minns Lars-Erik. Efter ett antal år byggdes den nya färjan om med en liten hytt bredvid motorhytten och det gjorde att det blev tystare och bättre komfort. Man fick också en gasolkamin för uppvärmning på vinter.

PICT0170

Hur man kallade på färjan i tidig början från Källviken.

I början hade de en tuta på Källvikensidan som de tutade i för att de skulle komma och hämta de som var där. Jag frågar Lars-Erik om det var någon som jäklades på den tiden och tutade i tutan bara för att skoja.

På den tiden var det inte så men han minns en gång när en taxiförare kom körande med sin Plymouth och han hörde den inte och han körde på Lars-Erik mitt i knävecket utan att han hörde att han kom. Han glömmer det aldrig för han blev så rädd berättar han och skrattar. Vid senare år fick de en telefon på Källvikensidan som de kunde ringa och säga att de behövde skjuts över sundet.

PICT0043

På 60-talet ökade trafiken.

På 60-talet ökade trafiken till Skaftö explosivartat. När detta skedde så blev det trafikvakter vid färjan som gjorde luckor så att bussen skulle komma förbi. Lars-Erik visar upp ett brev som är till samtliga vägmästare, biträdande vägmästare och arbetsledare i vägmästareområde 03, 05, 06 och 08 att man inte får lämna manöverhytten för att underhålla sig med passagerarna. Då var det sjöfartsverket som hade gjort en inspektion på någon av färjelederna.

Scan6

Lite Allmäna Kungörelser från 1967.

Scan7

Vintern 1969-70.

Efter den svåra isvintern 1969-70 då det var besvärligt för färjan så skaffades det små flottar med en eldriven propeller som gjorde att de skulle bli strömvirvel i vattnet så att det inte blev någon is vid färjlägena. De första som hände när de körde med dem var att strömmen på nästan hela Skaftö gick. Sedan var ankaret till flotten alldeles för svagt så det åkte iväg in i berget och gick sönder. Efter det så kom det med en färja och sänkte ner tyngre förankringar till dessa flottar så de verkligen skulle ligga på plats. Det blev inga stora isvintrar de sista åren för färjan tillägger Lars-Erik.

PICT0004

PICT0032

PICT0049

PICT0048

Köerna vid färjan.

Det bildades långa köer under åren som färjan gick. Lars-Erik berättar om kö tills man svänger av till Vägerödsdalar och nästan till Dragsmark kyrka. Han minns en gång när det var Bohusläningens Sommarflicka i Fiskebäckskilsparken 1972. Lars-Erik var och hämtade någon eller något som skulle till Fiskebäckskilsparken då minns han att kön var jättelång med bilar.

PICT0111

PICT0110

PICT0143

PICT0144

PICT0182

Bommarna vid färjan.

Lars-Erik berättar att de första bommarna drogs upp med rep, men sedan blev det eldrift på bommarna. När de satte ihop två färjor så blev det långt att gå och då fick det radiostyrda bommar som var samma teknik som man styr modellflygplan och kommunikationsradio. Lars-Erik berättar vidare att det var på 27 MHz bandet, så de som hade kommunikationsradio kunde stoppa eller vissla upp bommarna.  PICT0183

PICT0184

 

Lars-Erik körde sista turen med linfärjan den 28 maj 1974.

Den 28 maj 1974 invigdes Skaftöbron och efter 77 år hade linfärjan mellan Källviken och Lunnevik säkert kört flera varv runt jorden och en lång epok såg sitt slut. Klockan 11:00 skulle bron mellan Skaftö och Dragsmark invigas. Lars-Erik berättar att de skulle köra med en T-Ford över bron på invigningen men bilen ville inte starta. Hur det gick med det och mycket annat får vi kanske höra om en annan gång.

CI2A3720.JPG

Det blev ett intressant samtal med Lars-Erik och historiken om linfärjan mellan Lunnevik och Källviken. Har du något minne av den så får du gärna maila till mig på glicko.me@gmail.com och berätta din historia så kommer jag att lägga in det på sidan.

Fakta om linjefärjan har jag fått genom artiklar i Bohusläningen som min far Eric ”Eran” Andersson skrivit och efter en intervju med Lars-Erik Johansson som var den sista att köra färjan mellan Lunnevik och Källviken. Färgfotot kommer från Carla Förlaget som jag använder med tillstånd av Leif ”Carla” Andersson.  Privatfoto från Lars-Erik Johansson och foto som pappa tagit när han jobbade på tidningen Bohusläningen men också privata foton ur pappas samling. Stort tack till Gösta Alexandersson som hade filmat en snutt från Lunnevik och tack för att jag fick lov att använda den filmen.

 

 

 

 

 

 

Idag fortsätter min intervju med den legendariska journalisten Tommy Engstrand. Del 2

Del 2.

Idag fortsätter min intervju med Tommy Engstrand.

ulpqr0xwctvirhxl4i2iq

 

 

Blev väldigt god vän med Lennart Hyland

Efter en trög start ihop med Lennart Hyland så blev de till slut mycket goda vänner Lennart och Tommy. Han var otroligt krävande och kanske trots allt mest mot sig själv berättar Tommy.

Tommy anser att Lennart Hyland är den skickligaste svenska radio- och Tv-medarbetaren genom alla tider. ”Här berättar Tommy om Sveriges Radios 90-årsfirande som nyligen var där de inte sa ett ord om Lennart och det är en skandal utan dess like”.

Tommy och Lennart hade svårt att komma överens i början och Tommy var kanske lite uppkäftig mot Lennart ibland. Lennart var inte van att någon sa emot honom då och då. Det blev tillslut väldigt nära vänner och i slutet på 80-talet när Lennart hade det som svårast och det hände att han kunde ringa mitt i nätterna och ville prata.

Det gjorde han mer en gärna eftersom att han kände att Lennart hade gett honom så mycket genom åren. Den sista juli 1987 slutar Tommy på Sveriges Radio. Samtidigt med att han jobbade på Sveriges radio hade han haft en period på Sveriges Television på sportredaktionen i tre-fyra år berättar Tommy.

 

Tommy började att göra nöjes-Tv

Det blev en hel del nöjes-Tv för Tommy. Han har medverkat i bl.a. Razzel, Babbel, Zig-Zag, På Spåret m.m. Det första programmet med Razzel sändes den 22 oktober 1983. Tommy berättar att det var ett härligt gäng. Det var Tommy, Pelle Berglund, Lennart Swahn och lite senare kom även Gun Hägglund med som programledare. Razzel var väldigt populärt och hade på den tiden tittarsiffror mellan fyra till fem miljoner.

På den tiden fanns det bara två kanaler så det fanns inte så mycket att välja på tillägger Tommy. Han tycker själv att det var ett strålande bra underhållningsprogram. Folk kommer fortfarande fram och frågar Tommy när de skall ta upp det programmet igen. Tommy blev erbjuden att bara jobba med nöjesprogram men valde att stanna på Tv-sporten.

1983 fick han Expressens radiopris och 1984 fick Tommy ”Stora journalistpriset”. Under den tiden jobbade han som chef på Radiosporten.

 

Jämförelse mellan TV och Radio

Jag frågar Tommy hur han ser på TV VS. Radio. Han berättar att det finns nog inget mer tillfredställande än att få göra ett radioreferat från en stor match som man efteråt känner att man är nöjd med. Han har oerhört höga krav på sig själv och skulle han vara nöjd med sig själv så skulle det behövas något extra. Han var väldigt sällan nöjd med sig själv tillägger han. Man får ge så mycket av sig själv när man refererar i radio. I TV ger du bara inom citat att inte störa bilden. Han berättar också att TV är ett kallt medium medan radion är ett varmt och det skriver han under på.

 

 

Jan Steinmann ringer Tommy och frågar om han kan hålla tyst om en sak

Efter 1987 jobbade Tommy med en hel del olika saker. Han berättar att reklamen börjar komma mer och mer inom Tv-branschen. En dag ringer det en snubbe som hette Jan Steinmann och frågar om Tommy kan hålla tyst om en grej. Tommy svarade nej på den frågan avslöjar Tommy med ett skratt. Jan bad att han skulle komma upp till Jans kontor för han skulle berätta något för Tommy.

Tommy går dit och får reda på av Jan att de skall sparka igång TV 3. Jan berättade för honom att de skulle satsa hårt på idrotten och som första stora grej hade köpt in öppna Australienska mästerskapen i tennis. Ishockey-VM hade de också köpt rättigheterna till. Hockey-VM blev det ett väldigt liv om när det 1989 gick i en annan kanal än SVT.

Vidare frågade Jan om Tommy ville jobba på frilansbasis, men var tvungen att skriva på ett kontrakt fast han skulle inte bli anställd utan jobba för dem så skulle Tommy få hur mycket jobb som helst. Tommy berättar att detta är enda gången i sitt liv som Tommy har tjänat lite pengar för de hade så mycket pengar så de visste inte vad de skulle göra av dem.

 

 

Pendlade mellan Stockholm – London

Varje fredagskväll pendlade han mellan Stockholm och London mellan 1990-93. Hem åkte han antingen på söndagskvällen eller på måndag morgon. På den tiden fick man inte sända reklam-TV från Sverige. Sändningssignalen sändes från London och Tommy åkte varje helg dit och jobbade.

Ett program som Tommy minns var ”Söndag med 3:an” där han satt som programledare från 12 tiden på dagarna till 19-20 tiden på kvällen. Programmet innehöll det mesta och var förbannat kul att göra berättar Tommy och till programmet kom olika gäster.

 

 

Fick en förfrågan om ett nytt kontrakt med TV3

1993 ville de skriva ett nytt kontrakt med Tommy, men Tommy var så trött på resandet mellan Stockholm och London så han skrev aldrig på något kontrakt utan kunde tänka sig att ta enstaka uppdrag. 2012 gjorde han sitt sista jobb för Viasat Sport.

 

 

Gjorde programmet ”Engstrand 45 minuter”

På Viasat Sport hade Tommy ett eget TV-program där han intervjuade olika personer. Det blev över 80 program. Det programmet var också väldigt kul att göra tillägger Tommy. Det spelades in i Stockholm och några av gästerna som var med var: Lennart Johansson, Björn Borg, Paolo Roberto, Glenn Hysén, Tumba, Pernilla Wiberg, Torbjörn Nilsson, Magdalena Forsberg, Leif Boork, Helena Alfredsson och Kenta Nilsson, Tina Thörner, Ralf Edström, Stefan Holm, Bengt-Åke Gustafsson och Lars-Gunnar Björklund ihop med Lasse Granqvist med flera.

Programmet med Lars-Gunnar och Lasse blev ett väldigt trevligt program minns Tommy. Han gjorde också ett program med Lennart Johansson som det också var något visst med. Dels så var det de första programmen i serien och Lennart och Tommy är gamla polare.

Ett program som Tommy och minns som väldigt speciellt var programmet om Ingemar Johansson. Ingemar var död men Ingemars bror Rolf Johansson var med i programmet och även boxningsoraklet Olof Johansson. De gjorde ett program där de gick igenom hela Ingemars karriär. Det programmet blev väldigt uppskattat tillägger Tommy.

 

 

Fick anställning på UEFA

Tommy anställdes 1995 av Lennart Johansson för att jobba på UEFA. Tommy flyttade till Schweiz fast han är ingen människa som gillar att sitta i sammanträde hela dagarna så efter ett tag hoppade han av jobbet på UEFA.

 

 

Kompis med Björn Borg

Vi kommer in och pratar om Björn Borg som enligt Tommy är Sveriges störste idrottsman genom tiderna. Tommy såg Björns första Davis Cup match i Båstad då Björn endast var 15 år gammal. Sverige mötte Nya Zeeland och Björn vann båda sina singelmatcher.

Efter det har han följt Björn jorden runt och gjort intervjuer med honom. De fick ett väldigt bra förhållande och Björn ställde alltid upp när Tommy frågade om en intervju. Det blev aldrig något tjafs eller något bråk dem emellan tillägger Tommy. Det har även blivit många middagar med Björn genom åren. Efter Björns karriär har de fortsatt att träffas och Tommy berättar att de ringer alltid varandra och önskar god jul m.m.

 

 

Jobbar med lite olika saker idag

Under de sista åren har Tommy trappat ner betydligt med att jobba. Han sitter bl.a. i sportpanelen på SVT på måndagar. Han har varit med och gjort en dokumentärfilm om Tumba som sändes på TV4 och det har även blivit andra dokumentärer. Föredrag är något annat han håller på med. Han har även skrivit några artiklar för NEWS55 som Artur Ringart har startat.

 

 

2012 gav han ut boken ”Mästare jag mött Muhammad Ali, Björn Borg och jag”

I över 50 år har han varit journalist och 2012 kom boken ”Mästare jag mött Muhammad Ali, Björn Borg och jag”. Han fick en förfrågan om han ville skriva en bok och funderade ett tag och tackade senare ja till detta. I ungefär ett halvår skrev Tommy innan boken blev färdig. Världens största idrottsman Muhammad Ali enligt Tommy har han givetvis intervjuat vid ett flertal gånger och på väggen hemma hos Tommy har han en bild där han står med Ali när han gör en intervju.

img098
Tommy och Muhammad Ali efter en träning i New Orleans. Foto: © Björn Larsson Ask.

 

I en boxningshall i New Orleans står Tommy och intervjuar Ali 1978 eller 79. Tommy jobbade då på Sveriges Television för att göra US. Open i tennis och en del andra inslag för SVT. I New Orleans skulle Ali möta Leon Spinks.

De var på Alis sista träning innan matchen och det var en väldig massa folk där. Tommy ber kamerateamet att följa honom med honom fram mot ringen för att försöka att få en intervju med Muhammad Ali. Det är omöjligt säger de andra i teamet till Tommy.

Väl framme vid ringen så ropade Tommy till Ali som stod I ena ringhörnan; ”Champ, could you give me two minutes” Ali svarar; ”Son i will give you one”. Tommy klättrade upp i ringhörnan och det blev en tio minuter lång intervju med Ali. Muhammed Ali var så vänlig och svarade på alla frågor och efter intervjun frågade Ali honom om han var nöjd. Även en av Alis sekond kom fram och klappade Tommy på axeln och sa; ”well done” berättar Tommy. Ali skulle vara en drömgäst att ha med i svensk TV, men inte dagens sjuka Ali utan mästaren Ali när han var frisk tillägger han.

 

Fått många vänner på vägen genom åren

Boken handlar om Tommys uppväxt och lite olika personer som han träffat genom åren. Han har verkligen mött många mästare och fått många vänner på vägen.

I ett avsnitt i boken så berättar Tommy om när det på julaftonseftermiddagen 2005 ringer på telefonen och det är Björn Borg i andra änden. Tommy är nyskild och sitter ensam med sin hund.

– God Jul, sa Björn. Jag hörde av ”Malmen” att du sitter ensam.

– Fel min vän, svarade jag. Jag är inte ensam, Douglas är här. (Douglas är en hund).

– Du skall inte sitta ensam på julafton, sa Björn. Ta med dig Douglas och sätt dig i en taxi och kom ut till oss. Du känner alla som är här hos oss. Han är inte bara Sveriges störste idrottsman i hård konkurrens; han är också en gedigen kompis, att lita på.

 

Har ni inte läst boken så gör det. Det är en fantastisk berättelse om man som haft ett mycket intressant och händelserikt liv.

ulpqr0xwctvirhxl4i2iq

 

Roligaste minnet från åren som gått

Jag frågar Tommy om det roligaste minnet från alla dessa år med intervjuer och program i både radio och TV. Roligaste minnet är nog något referat han gjort berättar han. Att få följa det svenska fotbollslandslaget på dess väg till VM i Västtyskland 1974 och även att han var på plats där senare och fick uppleva detta.

Det svenska laget mötte Ungern i Budapest och de var tvungna att ta minst en poäng för annars skulle de inte ha en chans att gå vidare i den gruppen. Sverige började väldigt svagt och det stod 3-2 till Ungern och det var en fruktansvärd hetta på arenan. Ungern pressade på och Sven-Gunnar Larsson från Örebro stod i mål och gjorde den ena räddningen efter den andra.

Ove Grahn slog en krossboll utåt vänster och där kommer en haltande Ralf Edström och nickar in 3-3. Ralf var skadad och hade bett om att få bli utbytt av Åby Ericsson som då var förbundskapten. Den poängen gjorde att de fick kontakt igen.

Efter det åkte landslaget till Malta och spelade på en grusplan som blev en hemsk historia som Sverige knappt vann med 2-1. Fotbolls-VM över huvud taget är nog det bästa som finns. Tommy berättar att det inte har så stor betydelse om Sverige är med eller inte i ett VM. Det är så stort och kul att få följa och se alla lag som spelar. Det är en extra bonus om Sverige är med, men jag har inget krav på det berättar Tommy.

Sedan den oerhört dramatiska omspelsmatchen mot Österrike i Gelsenkirchen i november 1973 som fick Sverige till VM 1974. Det var snö på banan och -6 grader och blåste nordliga vindar och Sverige vann med 2-1. Tommy minns att efter han gjort ett sådant referat så har han varit helt färdig efteråt. Han var precis lika slut som spelarna berättar han och skrattar. Den där natten och många nätter efter har han varit så uppskruvad efter referatet så han har helt enkelt inte kunnat sova.

Björn Borgs första Wimbledon vinst 1976 var också stort. Tommy har varit med på alla Björns fem finalvinster, men det var något speciellt med första vinsten. Björns klassiska match ( av många ) mot McEnroe i Wimbledonfinalen 1980: Björn hade sju matchbollar i fjärde set, men McEnroe vann setet eter l8-l6 i tie-break. Då trodde nog alla, inklusive Tommy, att Björn inte skulle komma igen. Men det gjorde han o vann avgörande set med 6-4. Starkt!

 

Lysekil

Tommy har varit både på Smögen och i Kungshamn vid något enstaka tillfälle. Han har varit i Stenungsund någon sommar med TV-laget i fotboll. Marstrand har Tommy också varit på. I Lysekil har han varit i några gånger med Ulf Elfving och Arne Hegerfors och firat semester ihop och haft det otroligt kul. Det finns många roliga minnen från Lysekil berättar Tommy men som nog inte passar sig i ett reportage som detta.

Det blev verkligen en rolig stund att få prata med Tommy Engstrand och höra han berätta om sitt liv för mig. Stort tack Tommy för att du ställde upp på detta.

Även ett stort tack till Björn Larsson Ask för foto och Ekerlids Förlag för omslagsbilden till boken.

Intervju med Tommy Engstrand del1.