Idag på bloggen får ni träffa en världskändis. Han har precis varit aktuell i tv-serien Saltön där han spelade Allan som i serien är tillsammans med baddräktsmiljonären Philip O’Don som spelas av Erik Ståhlberg. Kola Krauze berättar bl.a. om hur det var att vara med i tv-serien Saltön som spelades in på Skaftö.

Idag på bloggen får ni träffa en världskändis. Han har precis varit aktuell i tv-serien Saltön där han spelade Allan som i serien är tillsammans med baddräktsmiljonären Philip O’Don som spelas av Erik Ståhlberg, som öppnade en spaanläggning på Saltön.

Kola Krauze har medverkat i en rad olika filmer – och tv-serier. Helt nyligen vann han priset för bästa skådespelarinsats på Sveriges kortfilmsfestival. Han har bl.a. medverkat i allt från Kvinnor emellan, Kvarteret Skatan, Hey baberiba, Wallander, Solsidan, 24: Live Another Day, Pojken med guldbyxorna, Jönssonligan – Den perfekta stöten, Outlander, Innan vi dör, Half Brother, Torpederna och nu senast i Saltön som spelades in hösten 2015 på Skaftö.

kola_krauze_medium_1200
Kola Krauze Foto: Bengt Säll.

När jag får tag på Kola Krauze befinner han sig i Visby och spelar in en kommande Maria Wern-film. Kola Krauze är uppväxt i Storbritannien. Jag frågar Kola hur det kom sig att han blev skådespelare och varför han flyttade till Sverige?

–Ja, det ena har inget med det andra att göra egentligen. Jag flyttade till Sverige som kärleksinvandrare, jag tycker att det är den bästa anledningen att flytta till Sverige.

Jag var med i en hårdrocksgrupp i London på nittiotalet och stod på konsertscenen och vrålade för full hals, och i publiken stod en vacker ung blond kvinna. Våra ögon möttes och 22 år senare är vi gifta och har tre barn. Detta är bevis på att hårdrock är väldigt farligt. Jag flyttade till Sverige för hennes skull. Och varför inte, nu när jag är här vill jag absolut inte lämna landet, jag tycker att det är det bästa landet i världen.

Men hur jag blev skådespelare, det hände helt enkelt senare. Jag kom till en punkt i mitt liv där jag inte trivdes med nånting, förutom med min relation. Jag ställde mig frågan; ”om du kunde göra vad som helst och det inte fanns hinder och saker i vägen, vad skulle du göra då”?

Jag hade nyligen sett den första filmen i trilogin om Ringarnas herre, The Fellowship of the Ring och jag kommer ihåg att jag var helt överväldigad av filmen. Jag tror jag såg den fem kvällar på rad på bio, och det är för övrigt min favoritbok. En av de många tankar som jag fick från den filmen var, men vad fasiken, varför gör inte jag det här, så enkelt var det.

Jag hade nybörjartur för att jag fick en roll i en SVT-serie, och den första skådespelare jag spelade mot var Reine Brynolfsson av alla människor, en väldigt trevlig person för övrigt. Självklart tog det ett tag efter det innan det blev någon fortsättning, men den där nybörjarturen som jag fick, det är nåt som jag tror många människor erfarar som satsar på något. När man har gjort ett val så får man en liten knuff, som om universum säger; ”här får du lite uppmuntran, sedan kommer det bli jävligt svårt, men när det bli svårt, kom ihåg att det gick lite bra där i början”. På den vägen har det varit. Sedan dröjde det, och jag skulle nog säga att vändpunkten kom 2010 och efter det har det fortsatt.

 

Hur det kom sig att du medverkade i tv-serien Saltön?

–Ja, det var ganska längesen nu, 2014. Jag jobbade på Polishögskolan i flera år med övningar med avgångseleverna, ett väldigt bra jobb förresten. Där träffade jag en annan skådespelare som föreslog att jag borde ta kontakt med en rollsättare för en serie som heter Viva Hate. Jag ringde upp och fick en provfilmning för Viva Hate som polis. Jag fick inte rollen, men det är ingen fara för att jag tycker så här; ”att alla möten är provfilmningar, och alla provfilmningar kan leda till något i framtiden”. Och mycket riktigt, lite längre fram fick jag plötsligt ett mejl från rollsättaren Lotta Forsblad, för övrigt en helt underbar kvinna, som frågade om jag ville provfilma för Allan. Jag gjorde en provfilmning där regissören Lena Koppel var med, och jag fick rollen. Det var verkligen en gudagåva kan jag säga, utan tvekan. Jag är otroligt glad över just den här rollen.

 

Varför betydde den rollen att få spela karaktären Allan så mycket för dig?

–Allan är en mångfacetterad karaktär. Det fanns väldigt mycket jag kunde göra med den. Det är en komplex roll, om jag får säga så. Det är sällan man får så bra karaktärer att spela. Sedan fick jag väldigt fria händer. Jag måste verkligen ge en eloge till regissören Lena Koppel för det. Det flöt på bra när vi spelade in. Vi kanske bara hade två scener där vi diskuterade lite. Jag vill påpeka att hon fick som hon ville.

Men annars upplever jag att jag fick skapa Allan utifrån manuset, mina egna idéer, min egen forskning och mina egna förberedelser. Det är precis såna roller jag vill ha, d.v.s. inte roller som Allan, men en roll där man kan göra väldigt mycket. Jag är inte en skådespelare som spelar mig själv. Många gör det, i olika grader. Det funkar väldigt bra för vissa skådespelare, det är inte nödvändigtvis dåligt, men jag är av en annan skola.

Gary Oldman när han var ung, och som kanske gör comeback snart som Winston Churchill, Daniel Day-Lewis och Robert De Niro när han var ung, det är mina förebilder. Jag hoppas att folk som inte vet vem jag är, inte känner mig och som tittar på Saltön, tror att Allan finns på riktigt i stort sätt. Men jag kan säga att skillnaden mellan mig och Allan är så enorm att det är som dag och natt.

 

1371120KolaKrauze02_0
Kola Krauze som Allan i Saltön. Foto: SVT.

Serien Saltön har åter igen blivit en succé med en miljonpublik. När vi pratades vid berättade du att Saltöninspelningen var en fantastisk upplevelse för dig, vad har du för minnen av Skaftö och inspelningen?

–Vi spelade in på Skaftö och var där i tre månader. Jag var givetvis inte där hela tiden, men ändå har jag väldigt många minnen från den tiden. Dessutom för jag dagbok, och för väldigt noga anteckningar. Jag skulle lätt kunna skriva en roman bara om den inspelningen.

Det första jag tänker på är att i scenen i början på avsnitt tre, när Allan räddar Philip från bassängen, det var jätteroligt. Det som hände var att vi gick nära bassängen, Philip fanns redan i bassängen. Jag hade läst manuset och där står det att Allan dyker i bassängen, simmar till botten där Philips kropp ligger, som det brukar hända med folk som har drunknat eller halvdrunknat, och jag skall rädda Philip.

Jag var helt beredd på att dyka i och simma under vattnet. Men givetvis visste jag att det där kan vara svårt att filma och att man inte kan göra omtagningar, särskilt eftersom man måste vara torr innan det händer. Jag hoppade inte i, utan jag väntade. Det var en lite förvirrad stämning, och jag frågade många gånger, Ska jag hoppa i nu? För att försäkra mig att jag verkligen skulle hoppa i bassängen. Jag fick svaret ja, flera gånger. Ja, hoppa i, så jag gjorde det. Plask!

Ja, tystnaden som uppstod var så tjock att ja, det är en kliché, men man kunde höra tystnaden. Lena regissören, lade sitt ansikte i sina knän. Jag förstod att något hade gått väldigt, väldigt fel. Jag vet inte riktigt varför jag fick instruktionen att hoppa i, om det bara var en förvirring, ett missförstånd, eller om Lena sade ja när hon menade nej, men ja, nu kan jag skratta åt det. Då kände jag mig som om jag hade förstört allt för alla.

Tack och lov fanns det en andra uppsättning av mina kläder. Så i den scenen ser man faktiskt att jag är lite blöt, och det kan man köpa, för Allan har plaskat ivrigt för att få Philips kropp närmare bassängkanten, men egentligen är det för att jag faktiskt hade dykt i bassängen några minuter innan av misstag. Sånt händer.

 

Hade du någon tid över att utforska Skaftö när du var ledig från inspelningen av Saltön?

–Jag hade egentligen inte så mycket tid, för att det var långa dagar, och oftast kom vi ganska sent till Skaftö kvällen innan och filmade hela nästa dag. På morgonen dagen efter åkte vi hem. Jag är en som är lite besatt av att förbereda mig dessutom. När jag hade någon ledig stund eller ledig tid satt jag oftast på hotellrummet och rabblade repliker eller gjorde andra förberedelser som jag tyckte var viktiga för rollen.

Men jag simmade i havet och jag vandrade runt i hela Fiskebäckskil. Det var väldigt vackert och fantastiskt. Jag var även i Lysekil några gånger, fast bara väldigt kort. Samtidigt var det också väldigt viktigt för mig att umgås med Erik Ståhlberg så mycket som möjligt. Jag hängde mycket med honom.

Jag kan berätta om en rolig grej eller konstig grej som hände. Erik och jag satt och åt en fin middag på Gullmarsstrand, och två lite uppfriskade fiskare som brukade fiska kräftor satte sig nära oss. Jag vet inte om de kände igen Erik eller hur det var, men de fattade att vi var skådespelare och att vi var med i Saltön. De började prata med oss, och det var ingen fara för det var bara trevligt. Men det som var lite sjukt var att de hade just varit i Lysekil och gått in på nån krog och blivit blåslagna av någon för att de kommit till Lysekil för att fiska kräftor på ett helt lagligt sätt vill jag tillägga. Men de var inte från Bohuslän.

Jag minns inte om de var skåningar eller vad de var, men jag var lite förvånad. I efterhand låter det som en spännande vilda västern historia. Det kändes väldigt konstigt att man kunde bli blåslagen bara för att man kom och fiskade kräftor i Lysekil år 2015.

 

 Har du besökt västkusten och Bohuslän någon gång tidigare?

–Nej tyvärr, det har jag inte. Eller rättare sagt, jag har bara varit i Göteborg innan, och det många gånger. Göteborg är ett stort område för filmproduktion och jag har bara varit i Göteborg på grund av jobb. Där spelade jag in Jönssonligan, Pojken med guldbyxorna och även två extremt bra kortfilmer varav början på en av dem är inspelad på Röda Sten, den så kallade ökända Ghettoplayan. Så nej, förutom Göteborg så är Fiskebäckskil och Lysekil mina enda riktiga erfarenheter av västkusten.

 

Eftersom jag är ett stort 24 fan där jag anser att det är en av de bästa tv-serierna som gjorts med Jack Bauer i huvudrollen. Jack Bauer spelas av Kiefer Sutherland. Efter det jag läst, så åkte du över till London och sökte en av rollerna i 24. Du fick rollen som Danilo. Hur var det att medverka i 24, och hur var Kiefer Sutherland?

 –24 var en enorm erfarenhet för mig. Tempot under inspelningen, stressen var på en helt annan nivå än någon annan produktion jag varit med i tidigare, och faktiskt då jag även gjort andra stora saker efter 24. Men det var väldigt bra och väldigt bra för mig. Det är på grund av den produktionen som jag fick en av de största agenterna i England att representera mig.

Kiefer Sutherland var verkligen fantastisk. Det här säger jag inte för att smöra, jag har gillat honom som skådespelare sedan tidigare. Min favoritroll med honom är faktiskt inte så känd, det är en film som heter Dark City. Där han gör en riktigt bra roll.

Han gör sina egna stunts, och det är hårda stunts. Han är faktiskt ganska skadad efter alla dessa år, och det erkände han själv. Han hade svårt att gå mellan tagningarna. Jag har stor respekt för det där. Han gjorde tagning efter tagning efter tagning där han var helt perfekt och klockren, men tyvärr, omtagningarna behövdes för att de andra stuntmännen inte riktigt hängde med.

Det var en av de stressigaste produktioner jag har varit med om, och jag tror att alla led av stress förutom Kiefer Sutherland som verkade ha stenhård koll på allt. Men jag hade en scen med honom, och i efterhand tog vi hand och han sade till mig; ”Thank you my brother”. Han var jättevarm och välkomnande. Jag gick därifrån och kände mig helt varm i kroppen. Åh, Kiefer Sutherland, han kallade mig my brother. Sedan kom jag på att han kom inte ihåg vad jag heter, han hade just jobbat med 33 andra skådespelare. Men det var roligt.

 

Saltön spelades in 2015 och jag antar att du hunnit med mycket sedan dess. Jag såg att du skall medverka i fjärde och sista säsongen av Bron. Vad föredrar du att spela när du är med i en tv-serie eller film?

–Det är lite som det jag redan sagt om Allan. Det handlar om att få en roll där jag kan göra mycket. Jag får faktiskt inte säga nånting om Bron, och det är rätt så nyligen som det blev tillåtet att ens säga att man är med i fjärde säsongen. Det enda jag vill säga är att min roll i Bron är helt annorlunda jämfört med det jag gör i Saltön, och det gläder mig för det är fantastiskt roligt. Det är precis så jag vill ha det med en enorm variation.

Jag vill kunna visa min bredd, och tänja på min bredd, därför att vi har alla begränsningar. Till och med de bredaste skådespelarna som kan spela vad som helst har nån begränsning nånstans, och jag tror inte det gäller att hålla sig inom de begränsningarna. Jag tror att man kan tänja på dem genom att utmana sig själv.

Om du fick välja en drömroll som du fick spela, vilken hade du valt då?

–Det där med drömroller är svårt. Samma år som jag spelade in 24 fick jag provfilma för min drömroll. Det var verkligen min drömroll, det var huvudrollen i en brittisk tv-serie. Det skulle bli sju säsonger, och det var den mest påkostade brittiska tv-serien genom tiderna. Jag fick provfilma för huvudrollen, och var på kortlistan i flera månader. Till slut fick jag veta att jag inte fick huvudrollen. Och var… knäckt, eller knäckt är kanske ett för hårt ord. Jag var inte knäckt, men jag var ledsen, eller jag vet inte vad för att jag inte hade fått den. Jag var nog lite knäckt för jag tänkte att den där chansen kommer inte igen. Det är som att se en komet som kommer en eller kanske två gånger i ens liv.

Men jag har verkligen tänkt om där därför att åren gick, och nu är det 2017. Det var faktiskt häromdagen som jag tänkte igen på den där drömrollen jag hade provfilmat för. Jag tänkte, hur gick det för den serien som var en sjusäsongers mastodontserie som britterna skulle göra? Jag googlade lite. Jag vill inte säga vad det är för serie, bara för att jag inte vill vara negativ. De hade gjort en säsong, den hade fått usel kritik och de lade ner serien.

Han som fick huvudrollen, inget ont mot honom, jag känner inte honom men han fick usel kritik. Det blev en kalkonserie. Och jag menar inte att det var för att jag inte var med. Antagligen hade jag fått rollen så skulle det också blivit en kalkonserie, och jag skulle också fått usel kritik. I alla roller är det ett samarbete mellan regissören, skådespelaren, fotografen och klipparen som måste fungera. Uppenbarligen var det nåt som gick extremt snett med den storsatsningen. Numera tänker jag inte längre i sådana termer som drömroller.

Jag vill jobba med bra regissörer, bra manus, bra klippare och bra fotografer. Men det där var kanske ett lite tråkigt svar.

Om vi ska bara hitta på något nu… Lon Chaney, jag tror hans namn fortfarande betyder mycket för folk som åtminstone är intresserade av film. Det är en skådespelare från tjugotalet i USA. Jag såg en av hans filmer från tjugotalet, det är självklart tysta filmer. Jag slogs återigen av vilket geni den här skådespelaren var. Jag tycker det skulle vara otroligt spännande att göra en långfilm eller en tv-serie om honom, och då vill jag spela honom. Det blir nån sorts metafilm, en skådespelare som spelar en skådespelare, och det är självklart inte första gången det har gjorts. Lon Chaney är någon som förtjänar uppmärksamhet än idag, och om vi ska hitta på ett drömprojekt till mig själv så ja, då kan jag spela Lon Chaney.

Stort tack för att du ställde upp på en intervju Kola Krauze, och det skall bli intressant att få följa dig i framtiden. Stort lycka till. Foton använder jag med tillstånd av SVT och Kola Krauze.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag får ni möta Lysekils före detta polischef Anders Buhlin på min blogg.

Idag får ni träffa Lysekils före detta polischef Anders Buhlin som gick i pension för några veckor sedan och som jag fick en intervju med där han berättar om sina år inom polisyrket.

CI2A0022
Polischef Anders Buhlin under avtackningen på Lysekils polistation.

Anders Buhlin är född och uppvuxen i Värmland. Under sin uppväxt så växte intresset för det militära och när det var dags så blev han uttagen till PCS ”plutonchefsskolan” och gjorde lumpen i 18 månader och blev pionjärplutonschef.

Efter att utbildningen var klar var Anders lite trött på det militära och jobbade ett halvår med att bl.a. köra lite truck på ett sågverk i Skattkärr.

1973 söker Anders in till Polisskolan. Utbildningen tar två terminer och sedan skall du ut på praktik. Praktiken gjorde han på lite olika avdelningar i Stockholm. Efter avslutad utbildning började han jobba på Söder i Stockholm. Där jobbade Anders med allt från att åka radiobil, fotpatrullering, piketen och mycket annat. Anders jobbade på Söder i Stockholm fram till 1978.

Hur kom det sig att du hamnade i Lysekil?

– Jag hade träffat min blivande hustru i Lysekil. Jag hade under många år åkt båt från Kristinehamn upp till Strömstad på somrarna och tillbringat mycket tid i bl.a. Lysekil.

Även om landet var indelat i många olika regioner och polisdistrikt på den tiden så fanns det alltid möjlighet att söka en tjänst var som helst i landet. Vi fick papper där man kunde se vart det fanns lediga tjänster. Jag och min blivande hustru funderade på var vi skulle bosätta oss. Vi valde mellan Västervik, Strömstad och bl.a. Lysekil. Vi tyckte båda två att Lysekil var bra för vi kände att vi trivdes bra här och dessutom fanns det en ledig tjänst i Lysekil.

 

När började du i Lysekil?

– Jag började jobba 1978 som extraordinarie polisman. Men efter bara ett tag fick jag en polisassistent tjänst. Det var en av killarna som gick över till polisbåten och då fick jag hans tjänst.

 

Hur kom det sig att du 1997 tjänstgjorde som polis i Bosnien?

– Jo, 1997 sökte jag FN-tjänst. När man har barn så är det alltid fel tid i livet att åka på något sådant och vara borta ett helt år. Fast jag var så pass nyfiken att jag gärna ville prova på detta en gång i livet. Barnen hade hunnit bli 14 och 17 år och jag tänkte att de får klara sig utan sin pappa nu när de är så stora.

Hur fungerade det med språket?

– FN-språket är nästan alltid på engelska i hela världen och innan du kommer ner och blir antagen som FN-polis måste du gå en kurs. Kursen gjorde man i Södertälje tillsammans med poliser från hela världen som hade sökte till FN. När du kommer på plats på ett tjänstgöringsställe så har du alltid med dig en eller två tolkar för att få hjälp med språket på plats.

Hur var det i Bosnien?

– Det var fattigt och sönderbombat. Vi levde på valnötter, russin och öl. Mat gick knappast att få tag på i början. Sedan kunde man åka till andra ställen för att ordna mat och dylikt.

Vi gick alltid i uniform och var obeväpnade för FN hade inget mandat just då att vi skulle få använda vapen. Det kändes bra för vapnen som vi hade emot oss var minimum Kalasjnikovs. Att komma med ett litet vapen som en Sig sauer hade bara varit löjligt för då hade man bara blivit ett hot för dem. Det sköts mycket runt omkring oss men aldrig mot oss.

Vad gjorde du i Bosnien?

– Under en tid när jag var i Bosnien jobbade jag tillsammans med den Brittiska polisen och då utbildade jag de olika styrkorna av serbiska, muslimska och kroatiska poliser i demokratic-policeing. Det handlade om hur de skall arbeta under demokratiska former.

På den tiden så bestod en FN-mission av 6 månaders tjänstgöring med möjlighet att söka en mission till om man ville det. Under ett års tid om man var villig att jobba så kunde du göra en livskarriär som tagit mig 43 år att göra här hemma men som jag gjorde där på ett år.

Jag ville gärna visa framfötterna när jag var där och var ivrig att testa på olika saker hela tiden. Under tiden som du är där så blir du draftad till olika jobb.

Högkvarteret låg i Sarajevo. Jag ansvarade för det som hade med humanrights att göra på ett drygt tiotal polisstationer. Jag hade väldigt mycket folk ute på stationerna. Det tog mig ungefär två dagar att åka runt och besöka de olika stationerna. Vägarna var urusla och det var livsfarligt att gå vid sidan om för det fanns minor utlagda lite överallt.

Oftast så var det väldigt branta slänter ner mot vägarna man körde på. När det regnade mycket så rann leran och sanden ner från slänterna och då och då hände det att det följde med en mina och detta fick du hålla koll på när man körde.

Jag jobbade cirka 10 timmar om dagen sju dagar i vecka och hade tre lediga dagar på en månad.

Vad gjorde du på dina lediga dagar?

– Vid några tillfällen åkte jag hem men det hände också att vi åkte och ö-luffade i Kroatien. Jag hade planerat att jag, en kompis och min kompis Leif, eller sambo som vi kallade det för vi bodde ihop. För att komma till Kroatien så trodde jag att vi skulle sitta på någon buss eller liknande för att ta oss dit.

Leif hade en kontakt på Tyska S-for så han hade fixat en transport i en helikopter. Vi åkte med en gigantisk helikopter. Det var sen vår och ganska varmt och vi hade på oss uniformerna men när vi landat gick vi in på en toalett eller något liknande och skiftade till civila kläder.

Vi åkte båt och kom till Dubrovnik. Där bodde vi och hade det väldigt trevligt. Där var också krigsskadat men inte lika mycket som på andra platser.

När vi skulle åka hem så fick vi lift med några tyskar som också hade FN-tjänst och som hade hyrt en folkabuss för att ta sig till Kroatien. Vi var tvungna att plocka av skyltarna på Folkabussen innan vi åkte för att inte utsätta oss för risken att bli beskjutna eller att någon förstörde bussen om de såg nummerskyltarna på den.

När man blev stoppad av polisen och man inte hade några skyltar på bilen och man visade sin FN-legitimation så förstod det varför vi hade tagit av skyltarna. Vi hade fullständigt diplomatisk immunitet. Vi tog oss upp till Sarajevo och tyskarna fortsatte vidare där de kom ifrån.

Det var ett mycket spännande år och ibland har jag haft mina funderingar om man skulle åkt tillbaka men det har inte fungerat med den familjära biten.

När blev du polischef i Lysekil?

– Jag minns inte riktigt det men tror att det var i början på 2000-talet.

CI2A9833
Före detta kommunalrådet Roland Karlsson var på plats när Anders avtackades.

Hur tycker du samhället utvecklats sedan du började som polis tills nu?

– Det var bättre förr brukar man säga men man färgas hela tiden av den tiden man lever i just nu. Brotten var inte alls lika råa förr och busarna var mer lokala. En buse som vi hugger på idag kan vara lika aktuell i Åmål som här, så var det aldrig förr för då var busarna mer lokala och höll sig inom kommungränserna.

Vi hade mer poliser ute och vi övervakade betydligt bättre vilket medförde att de inte alls hade samma rörelsefrihet som de har idag. Risken för att upptäckas var mångfaldigt större förr än den är idag.

 

Varför finns det så få poliser i Lysekil och vems är felet att det är så?

– Polisens uppgifter idag har blivit betydligt mer diversifierade. Polisen gör många fler saker idag än vad vi gjorde förr. Idag är vi inte lika många på utsidan som vi var förr i tiden. På lönelistorna har det inte blivit färre poliser vi är nog snarare fler poliser idag än förr.

Vi har betydligt mer utbildningar, det är mycket fler ledigheter med t.ex. föräldraledigheter och semestrarna är längre än de var förr .m.m.

Det är stora fotbollsmatcher där stora enheter sätts in. När vi var yngre var det aldrig några problem med sådant. En högriskmatch i Göteborg kan dra ett par hundra poliser som måste jobba.

Om vi skall skicka ner en polis från Fyrbodal till exempelvis Skåne som skall ta hand om något som har med invandringar att göra så gör du per automatik ett hål någonstans här och då börjar man flytta pjäserna och då gäller det att hitta ett hål som gör minst ont kan man säga. Dessa faktorer påverkar denna numerären.

Men du som tidigare polischef som sitter och ser allt som händer i Lysekil och ser att det finns inga poliser att tillgå här hur tänker man då?

– Det är mycket frustrerande skall du veta. Det är rikspolitiker som sagt till mig och då i synnerhet när det är valtider som säger att nu får du jobba på att få hit folk Anders. Då vänder jag på steken och säger så här; ”ni politiker det är ni som sitter där uppe i maktens korridorer som är dem som skall påverka på det sättet så vi får fler poliser. Jag är inte den som tar de politiska besluten”. Då tittar de lite frågande på mig men jag håller fortfarande fast vid att det är politikerna som bestämmer hur de skall vara. Vi röstar fram våra politiker och vi får de politikerna som vi förtjänar.

Det är alltså riksdag och regering som bestämmer om polisens vara eller icke vara i en kommun?

– Ja, det yttersta ansvaret ligger där. Tittar man i ett regionalt perspektiv som Fyrbodal är så gäller det för den som är polischef där att fördela styrkorna så bra som möjligt.

Jag tycker att vi har dragit ett för stort lass i Lysekil i förhållande till vad många andra har gjort. Jag känner fortfarande det att vi med några enkla medel eller styrningar och sättet att leda verksamheten så skulle vi kunna var en patrull till så vi blev tre fulla patruller. För att göra verksamheten mer heltäckande borde det tillsättas ytterligare någon utredare där tyngdpunkten borde riktas mot ungdomsbrottsligheten. Finge vi detta så skulle jag vara nöjd.

Vi har ett regionalt krav på oss att vi inte får lov att ha öppet polisstationen mer än tre timmar i veckan. Alla polisstationer i samma kategori har samma ok att dras med.

Vi går nästan alltid på minimistyrkor och det är regionledningens krav. De har satt en nivå som inte får understigas i olika områden. Förr var det ett undantag att vi gick ner på minimistyrkor idag är det en regel. Där måste man täcka med övertid för annars tar det hus i helsicke rent ut sagt.

När de går på minimistyrkor så betyder det att jag inte kan och får inte lov att nyttja dem till något som jag tycker är angeläget.

När de påbörjar sitt pass är de i klorna på chefen på länskommunikationscentralen i Göteborg. De bestämmer över varenda kotte i uniform i första hand som ingår i denna dimensionering. Jag har haft en massa duster om detta genom åren men har tyvärr förlorat varje gång.

När vi sitter och pratar om polisen vara eller inte vara så berättar Anders om en modell som han kallar ”Buhlins Lag”. Jag frågar Anders vad det är och han säger:

– När folk döms till en påföljd så tycker man att de borde förvinna från gatan. På papperet får de oftast lite böter som de aldrig kommer att kunna betala ändå. Sen så är de ute igen. Då ringer folk till mig och frågar vad vi håller på med. Nu är den jäveln ute igen är det jag får höra. Fångar ni inte in dem frågar de då och jag svarar; ”jo det gör vi men resten av rättsapparaten fångar inte upp dem och låser in dem”.

Vi behöver inte höja straffskalan på brotten utan de magnituder vi har räcker, utan problemet är att de inte tillämpas.

Ta t.ex. en person som snattar. Lås in honom på maxstraffet på 6 månader efter t.ex. tredje gången. Då är den personen borta ett tag och på den tiden hinner vi ägna oss åt något annat än den eller de personerna. Då hade vi helt plötsligt kunnat komma ner och jobba med det här preventiva som alla vill att vi skall göra. Det går inte när vi bara har folk till att släcka bränder när någon tänder på hela tiden. Väck med pyromanen så blir du av med problemen.

CI2A9944
Hasse Ekbrand var och hälsade på Anders vid avtackningen.

Du har sagt till media att drograttfylleriet ökat i Lysekil med över 250 % i Lysekil under gångna vintern och våren -2015. Varför då?

– Jo, detta är en homage till de fyra personer som var här i vintras och våras. De fick ingen som helst kredit för deras arbete de utförde här förutom av mig. Jag peppade dem så mycket jag orkade. Det första jag sa till dem när de kom hit förra vintern var att; ”nu skall ni jobba offensivt och proaktivt och det är ingen socialpolisverksamhet ni skall ägna er åt”. Nu skall ni nypa busarna för det är det som biter bäst”. De tog tills sig vad jag sa till dem.

Antalet drograttfyllerier ökade då med cirka 250 %. Det är bara att titta på statistiken som talar sitt eget språk.

Det är bara frågan om vad ledningen i Uddevalla säger om det faktum att det var på det viset. Vad jag kan bedöma så har det förgåtts med tystnad, men för mig är det klart och tydligt att det inte har tillskrivits de fyra som var här i någon större omfattning. Men jag har tittat igenom systemen och de är klart och tydligt så att det är deras sätt att jobba på som gjort att de upptäckt så många fler drograttfyllerister.

Då kan man ställa sig frågan att när de slutade här och inte fick vara kvar då gick det ner igen till samma nivå som det var och vi var tillbaka på ruta ett igen.

Problemet är att jag tror att det ser likadant ut i varenda kommun och inte minst i Sotenäs om man tittar på statistiken. Det händer väl inte så mycket där kan man tycka, men det är klart att det gör, för det finns ingen polis som är där och jagar brottslingarna.

Tänk på det när ni är ute och kör att den mötande bilisten kan vara ett rattfyllo som du riskerar att krocka med. Det är konstigt att det inte händer mer olyckor för det finns hur många som helst där ute och Lysekil är inget undantag.

Vad är det roligaste du varit med om under dina år som polis?

– Ja, det är ingen lätt fråga att svara på. För att väcka den frågan om det värsta och det bästa så skall man sitta några äldre ärrade poliser och ta en pilsner och prata lite. Då poppar det upp minnen men att bara sitta så här och bara komma på något är svårt. På min avtackning så berättade en vän och kollega en grej som jag gärna bjuder på.

Vi hade under en tid en massa bekymmer på Brattön där det var ett tillhåll för busar. En kille som bodde på Brattön greps och sattes in på polisstationen här i Lysekil och lyckades rymma.

Ganska snart efter det att han hade rymt så fick vi klart för oss var han befann sig. Då tog jag för mig och körde över både ledningscentralen och yttre poliskommissarie m.m.

Till platsen kommer det då 3-4 radiobilar dundrande. Strax efter så kommer det en helikopter som landar i trädgården och som har en hundpatrull ombord. Hundföraren släpper hunden och denne tar busen direkt. Sedan händer det saker där som gjorde att många skrattade och inte minst jag…..

När jag blir uppringd av både vakthavande i Uddevalla och chefen för LKC som undrade vad i helvete jag höll på med där. Svarade jag; ”jag har bedrivit vanligt hederligt polisarbete och vi har gripit en storbuse, vad är problemet?”.

Vad sa de då?

– Du kan väl inte göra på det sättet förstår du väl. Jo, det kan jag svara jag.

Har du gjort så fler gånger?

– Det behöver vi inte gå in på här. (Anders skrattar) Men jag har genom åren varit tämligen resultatorienterad och detta har väl inte alla tyckt att det varit så muntert.

CI2A0119

Om du hade växt upp idag och fick välja ett yrke skulle det då vara polisyrket som du valde?

– Det är inte troligt. Det är ett helt annat jobb idag än det var förr. Det som stör mig allra mest är det samma som lärarna har drabbats av är bristen på respekt.

Den allra största fostraren av barn är föräldrarna så det ligger i deras händer att se till att deras barn sköter sig. Väldigt många struntar i det och jag tycker fortfarande att det är skamligt att inte de som har ungar i en känslig ålder som puberteten i skolan där det är tufft att ta en bläcka eller att det är tufft att slåss och du skall imponera på tjejer och alla möjliga sådana saker.

Att då inte ställa upp och vara förälder på stan som när våra barn växte upp då var jag inte bara polis på stan utan även förälder på stan. Det organiserades sådana vandringar och det är inte mycket jobb. Ställde alla upp på detta så skulle det betyda att varje förälder bara skulle behöva gå en helg per termin. Hur svårt kan det vara? Jag förstår inte det.

Finns det poliser i Lysekil om tio år eller är stationen nerlagd?

– Jag är fullständigt övertygande om att den kommer att vara kvar.

Vem blir ny polischef i Lysekil?

– Jag vet inte det och det är lite tråkigt för de kommer inte att kallas för polischef eftersom vi nu gått in i en helt ny organisation som bygger på helt andra kriterier. Den som kommer att sitta på min stol kommer att få titeln ”Kommunpolis”. Han eller hon kommer inte att ha en chefsbefattning.

Chefen finns i de gruppindelningarna som har gjorts över hela Sverige i samband med den nya organisations förändring. Hela Sverige skall nu se likadant ut om man tittar på en organisationstablå över varje region.

Lysekil är en del i detta som har sin egen chef med arbetsmiljöansvar och sen har vi det operativa och det är det yttre befälet som bestämmer vad som skall göras.

Vad har du för fritidsintresse?

– Barn och barnbarn. Jag gillar att greja och resa. Jag och hustrun gillar att resa och favoritmålet är Söderhavet och där har vi varit ett antal gånger. Där har vi vår egna lilla hydda och där umgås vi med den lokala befolkningen.

Hur kom ni till Fiji?

– Vi tänkte vi skulle åka på en resa jorden runt innan vi la näsan i vädret. Detta var någon gång på 2000-talet. Datumgränsen går rakt genom Fiji och där har du ett ställe som du kan sitta och dricka en öl med en fot i varje datum. När vi är där så brukar vi stanna en månad ungefär. När vi kommer dit så står de på stranden och spelar och sjunger och välkomnar oss.

Vad gör ni där?

– Det blir lite olika saker. Bl.a. så fiskar vi, vandrar, åker på utflykter, seglar, snorklar och dyker. En gång när vi var ute och fiskade fick jag en 18 kg:s Giant Trevally på kroken och det var en upplevelse.

CIMG1521
Anders med den 18 kg:s Giant Trevally som han fångade.
CIMG1522
Här är beviset.

Beskriv Lysekil med några få ord.

Staden vid havet är mycket träffande och mycket naturnära. Har man möjligheten att bo här så finns det inte mycket som är bättre!

CI2A0109
Anders och jag.

Stort tack Anders för att du tog dig tid för mig och lycka till med allt du företar dig nu på din fritid.