Idag på bloggen skall ni få träffa två herrar som figurerar en hel del i TV – och press just nu. Enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund träffas varje lördag förmiddag på varsin sida gränsen mellan Sverige och Norge på gamla Svinesundsbron under dessa coronatider. Idag på bloggen berättar de lite minnen från den tiden de var bosatta i Lysekil

Idag på bloggen skall ni få träffa två herrar som figurerar en hel del i TV – och press just nu. Jag fick ett meddelande via min blogg Glicko.me där hade Pontus Berglund, läst om Folkan här i Lysekil och på detta sätt fick jag kontakt med enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund som för bara ett litet tag sedan fyllde 72 år. Pontus är 45 minuter äldre än Ola.

IMG_2385
Pontus och Ola Berglund.

Pontus skickade ett meddelande och berättade att han och hans tvillingbror Ola och deras syster Lotten bodde i Lysekil 1956–1961. I dagens blogginlägg kommer Pontus och Ola berätta om lite minnen om Lysekil som jag bad dem skriva ner.

 

Under coronarestriktionerna, träffas de på gamla Svinesundsbron

Enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund kan inte träffas på grund av coronaviruset. Pontus bor i Strömstad och Ola är bosatt i Halden i Norge. Men de har kommit på ett sätt att träffas en gång i veckan under detta med coronarestriktionerna. De träffas på mitten av den gamla Svinesundsbron och sitter med en meters mellanrum från gränsdragningen. När coronakrisen stängde gränsen mellan Sverige och Norge startade Pontus och Ola Berglund en ny tradition.

CI2A2817

Jag fick den stora äran att träffa dessa båda herrar mitt på den gamla Svinesundsbron, där gränsen går mellan Sverige och Norge, och fick ett mycket trevlig samtal och passade på att ta lite foton på plats.

 

Både Ola och Pontus jobbade i Halden

Pontus och Ola är födda i Göteborg. Ola utbildade sig till sjuksköterska och tog vidareutbildning i Norge som Helsesöster, en sådan jobbar bara förebyggande, inte kurativt. De jobbar oftast på skolor och mödravårdscentraler samt vaksinationskontor, men de arbetar aldrig i distriktssjukvården.

Pontus fick jag jobb som cellolärare på musikskolan i Halden 1988, samtidigt som han även undervisade i Strömstad. Efterhand fick Pontus fullt upp i Halden, och började undervisa också i fiol, blockflöjt och bild. Så Pontus jobbade nästan lika länge i Halden som Ola, det vill säga, nästan 30 år. Idag är båda pensionärer.

CI2A2823

 

Minnen från Lysekil

Det är rätt fantastiskt att man läser om två personer som man aldrig träffat och helt plötsligt så hör Pontus av sig och berättar att de bott i Lysekil ett antal år. Därför har vi haft lite e-post utbyte under några dagar och det har varit mycket trevligt. Att dessutom få träffa dem live på en bro mellan Sverige och Norge gör det inte sämre.

CI2A3049

 

I det första meddelandet från Pontus, skrev han så här: 

Jag och min tvillingbror Ola och syster Lotten bodde i Lysekil 1956–1961, och gick 1: a klass i Parkskolan, sedan i en skola i en källarlokal vid Kronberget och sist hamnade vi på Färgarskolan. Därefter flyttade vi tillbaka till Göteborg, på grund av att mor fick ett annat jobb.

Men vi hade fantastiska år, och bodde på Rösgatan 1 sedan på Järnvägsgatan och sist vid Bryggarbacken i ett hus som kallades Solbacken. Vi gick ofta på någon av de tre biograferna.

Det vilar ett oskuldens skimmer över åren på 50–60 talen de åren vi bodde i Lysekil. Just det lilla formatet efter att ha bott i Göteborg var ganska behagligt. Jag såg just Leif GW Perssons liv som serie i tre delar och där säger han att han leker Kalle Blomqvist och nedtecknade bilnummer i en svart anteckningsbok, precis som jag och min bror gjorde efter att vi sett filmen på Storan om Mästerdetektiven Kalle Blomqvist.

Fantastiskt roligt att ni verkar köra bio på en av biograferna. Vi satt också och vek halva biljetten och visslade som besatta när vi var barn och gick på matinéföreställningar, tror det kostade 1 krona per person då. Med hälsning från Pontus och Ola.

IMG_2315
Här kommer Ola gående på norska sidan av gränsen

Efter detta meddelande svarade jag Pontus via e-post och frågade om han minns några kompisar här i Lysekil?

Han berättade att han minns Christer Jönsson som tidigare hade Jönssons Katt, Yngve Berlin, Gunnar Kristensson, Ingemar Larson, Leif Ahl och många andra. 2005 hade de en klassträff, men då var tyvärr många av de gamla klasskamraterna redan borta.

CI2A2865
Ola framme vid gränsen mellan Norge och Sverige.
CI2A2932
Pontus och Ola sätter upp flaggorna på varsin sida om gränsen.

CI2A2947

 

Efter det så frågar jag både Ola och Pontus om de vill berätta lite minnen från Lysekil och under här kommer lite historia som både Ola & Pontus minns från Lysekil.

Jag heter Pontus, och min tvillingbror Ola och jag och vår syster Lotten flyttade med familjen till Lysekil hösten 1956. Ola och jag hade avverkat vår första skoltermin i Göteborg på den trevliga lilla Mårten Krakow-skolan mitt emot Tobaksmonopolet med sitt gröna Kinainspirerade koppartak i Nordstan och Lotten var redan inne på sitt tredje skolår.

Våra föräldrar, båda var konstnärer, hade alltid längtat ut till kusten och mor sökte jobb som kartritare dels på Hönö i Göteborgs skärgård och även på Stadsingenjörskontoret i Lysekil.

IMG_2397
Pontus Berglund.

Det blev Lysekil

Det blev Lysekil, en på den tiden inte alls särskilt välbesökt liten stad som nu. Dessutom hade mina föräldrar en konstnärskollega från Valandstiden Alf Hjalmarsson i Fiskebäckskil, och att ta båten Ran I eller II över till ”Hjalmar” i Kristineberg där han bodde och få uppleva havet på nära håll var svårslaget.

PICT0135

Båda föräldrarna var förtjusta i skärgården och att detta skulle bli vår hemvist i hela fem år, hade vi inte en aning om. Jag är glad att vi valde Lysekil, pittoreska lilla staden med vackra hus och klippor.

Där fanns redan en eller två konstnärer förutom våra föräldrar, (den enda med skägg var vår far) nämligen Helge Andersson, en religiöst influerad Valandskonstnär boende i Valbodalen, och John Ullman som betraktades med viss skepsis, men 11-åringen i mig tyckte han målade fantastiska stadsbilder. Vi ungar samlades runt honom och beundrade hans skicklighet. Till slut tröttnade han på våra frågor, svor till och satte flinande en grön färgklick på min näsa.

 

Slippa storstadens jäkt

Anledningen till flytten från Göteborg var mest för att vi skulle slippa storstadens jäkt och den allt starkare trafiken, och Lysekil var ett fantastiskt bra val för en barnfamilj. Först bodde vi inneboende hos fröken Tengdahl längst ned i det så kallade ”Kråkslottet” på Rösgatan1 i Kyrkvik och fick börja höstterminen på parkskolan nedanför kyrkan. En fin skola och trevlig på alla sätt.

UMFA54484_2545
”Rösgatan 1. : FOTOGRAF Clevfors, Alvar

 

Vi stod i två raka led utanför dörren när det ringde in till morgonsamling. Inringningen gick till så att någon av eleverna tog den stora mässingsklockan, sneglade på kyrkans urtavla och svängde klockan när rasten var slut.

Ibland blev det vår tur, och det var fruktansvärt, för trots våra 8 år kunde vi inte klockan. Det var en nervpärs av stora mått att dels sikta in rätt visarställning på kyrkklockan och dänga till med bjällran och sedan behöva stå ut med hånet av att inte kunna klockan.

På andra sidan vägen låg ”Annexet” dit vi skulle få komma när vi började tredje klass, vi längtade redan, men när det skulle ske så förflyttades klassen istället till gamla Skolkökets källarlokal i Kronberget med den ganska stränga fröken.

Där satt örfilarna löst för dem som råkade somna under lektionen. Tänk vilket uppvaknande! Vi glodde allt mer längtansfull på det lilla Annexet efter detta. Senare blev byggnaden en fin konstsalong, där vår mor Elsa Pärs Berglund, cirka 1997 ställde ut sina politiskt radikala vävar och damastdukar, och där även jag hade kunnat tänka mig att ställa ut någon gång med mina akvareller.

Till slut kanske jag kommer dit i alla fall, till Parkskolans Annex. Själva skolbyggnaden och gymnastiksalen vid kyrkan finns kvar, men i annan regi.

 

Flyttade till Järnvägsgatan

Efter några år flyttade vi till den gula hyreshuslängan på Järnvägsgatan där Brandts restaurang höll till. Järnvägsgatan hyste många barnfamiljer och vi fick många kamrater. Där fanns ett stort berg, och vana som vi var efter all bergsklättring under somrarna på Tjörn, så var de inga problem att komma först upp till toppen.

Jag minns när vi var riktigt små tre eller fyra år och ser gamla kort där vi klättrar som apor i bergen på Tjörn, farligt nära branter och klipputsprång, medan mor satt i jullen i viken och målade tavlor, hela tiden med ett öga på oss, och far stod lite längre bort på någon gräsbetäckt kulle och målade västerhavet.

CI2A2994

Både Pontus och Ola har fullt upp. Pontus bygger en kopia på ett lusthus från 1750-talet med handmålade tapeter, och som finns att se på den otroligt fina gården von Echstedtska huset i Kil i Värmland. Här visar han ritningen till lusthuset.

 

Satte smatterlappar på cyklarna

Ibland samlades vi några stycken, satte smatterlappar på cyklarna och for iväg likt, småilskna mopeder genom Lysekil gränder. Lysekil var en behändig liten stad för cyklande ungdom. Vi brukade åka lite var stans, och alltid fann vi på något spännande.

På Grötö låg tidigare en fin badplats med trampolin. Det saknades sandstrand, och man fick hoppa direkt ut i djupet från klipporna, så det var inget för små djupvattenrädda 11-åringar. Jag tror badplatsen fungerade även när den stora sopstationen låg där.

 

Tillbringade mycket tid på Grötö

Mycket av tiden tillbringade Ola och jag och våra kamrater bröderna Gunnar, Kåre och Gösta med flera på själva sop- eller skräpområdet på Grötö. Folk slängde det mesta och ibland hade man tur och fann fina grejer. Vissa saker var nästan som nya. Rätt som det var när jag satt och rotade bland gamla leksaker och övrigt metallskrot som pojkar gillade att syssla med på den tiden, mekanograbbar som vi var, så kom en av gubbarna i renhållningen fram till mig med en gammal vevarmad bakelittelefon antagligen från sekelskiftet.

– Du, ta den här, den kan du plocka isär så du får något vettigt att göra, log gubben vänligt och gick därifrån. Det fanns vänliga gubbar även på den tiden, även om vissa tyckte instinktivt illa om besvärliga ungdomar. I dag hade vi blivit bortkörda direkt från en sådan farlig plats.

Den var sannerligen inte riskfri, snarare tvärtom, begagnade knarksprutor fanns troligen ännu inte i det oskyldiga 60-talets Lysekil, men tusen andra ting att akta sig för när man är äventyrligt lagd.

Jag måste nog tillstå att när mina barn var 11–12 år hade jag aldrig vågat släppa dem till en sådan plats utan tillsyn. Vi satte min dyrbara telefon på pakethållaren och ledde cyklarna hemåt. Vad Ola hittade minns jag inte, men han unnade mig säkert mitt fina fynd.

Längs vägen fick vi sällskap med Hoganders grabb. Han var klart intresserad av telefonen och ville köpa den. Det var så nära jag sade ja, men när jag tänkte närmare efter kanske den blir värdefull med tiden.

Till saken hör att ett par år senare när vi skulle flytta, slängde mamma den i soporna. Jag glömde aldrig mitt vackra gamla fynd, så vid fyllda 60, fick jag tag i en liknande, som nu pryder hallen i huset där jag bor.

CI2A2907

Lämnade Järnvägsgatan och flyttade in i Bryggarbacken

Ungar i dag sitter mest bakom skärmen och är inte ute så mycket som vi var. Efter några år lämnade vi Järnvägsgatan och flyttade in hos den snälla fru Mattson i Bryggarebacken och vid påsktiden så ägnade vi oss åt att lunta i berget ovanför Mattsons.

UMFA53318_0320
Foto: Terje Fredh.

Bryggarebacken var en fantastisk lekplats och dessvärre även för tjuvrökning. Där satt jag som 12–13-åring och drog halsbloss högt uppe i furorna i Bryggarebacken.

Ola var mer skötsam. Men en gång stal jag pengar ur Olas spargris och köpte ett helt paket John Silver utan filter, som jag gömde i bergen och rökte en stund innan skolan.

Ola tyckte inte om att jag tog hans besparingar som han tänkt använda vid inköp av ytterligare exemplar till sin redan då förnämliga Kalle Anka samlingen, så han skvallrade för pappa, som tog in mig till förhör och förmaningar om det jag sysslade med.

Så här efteråt är jag glad för att Ola skvallrade, många år efter den händelsen ansåg jag det var elakt gjort. Det skall erkännas att jag var lite illa ute ett tag, och allt hade mycket väl kunnat gå över styr för mig, jag var orolig och rastlös och sökte mig till kamrater med en helt annan syn på vad som är rätt och fel och farligt och ofarligt.

 

Började i Färgarskolan

Så började mellanstadiet i Färgarskolan, denna oerhört pampiga byggnad som tyvärr inte fick vara en skola, men man behöll i alla fall fasaden. Helt plötsligt hade de fem åren gått och det var dags att flytta tillbaka till Göteborg. För egen del som tonåring kände jag mig som en främmande fågel utan rede, blev alltmer rastlös och stod allt oftare vid järnvägsstationen och såg tågen komma och gå.

Jag längtade bort, och gick till och med ombord och pratade med lokföraren som visade alla sina rattar och mätinstrument. Jag har tänkt på det ibland, att hade vi inte flyttat till Göteborg då, så kanske mitt liv sett helt annorlunda ut i dag.

Att lära sig ta lite ansvar och vara mer rädd om sig och våga prata med vuxna om hur man känner sig är inget fel, tvärtom, för tonårstiden i dag med alla sina frestelser är 10 gånger svårare för ungdomar än den var på Olas och min tid.

 

Detta var några minnen från de första åren i Lysekil, nedtecknade av Pontus Berglund i juni 2020

Här kan du läsa mer om Pontus Berglund som är Akvarellmålare, illustratör och musiker.

 

 

IMG_2372
Ola Berglund.

 

Även Ola delar här med sig av lite historik från sin tid i Lysekil.

Erinringar och minnen från en barndom

Året var 1956. En solig förmiddag i juni ankom familjen Berglund med ångfartyget S/S Albrektssund T-Bryggan i Lysekil. Familjen bestod av mor Elsa, far Bengt, syster Lotten, min tvillingbror Pontus och jag. Vår lilla strävhåriga foxterriervalp Tippan blev naturligtvis med på lasset, för detta var ju ett flyttlass.

Fo129418
S/S Albrektssund.

 

Mor hade fått arbete som kartriterska på Stadsingenjörskontoret, och vi hade tidigt denna sommarmorgon startat resan från stenpiren i Göteborg till T- bryggan i Lysekil. Färden längs kusten och in mellan kobbar och skär var verkligt spännande för en 7 åring. Jag känner fortfarande de rullande dyningarna som fick den 66 år gamla trygga passagerarbåten att mjukt vältra sig i havet på sin väg norrut.

Lysekil visade sig från sin bästa sida denna dag och vi lämnade båten vid T- bryggan. På Rosvikstorg gick vi in i gottebutiken medan far stod ute med Tippan. Mor köpte klubbor och glass och den gamle mannen med vit rock som troligen ägde butiken gav oss varorna i en påse och viskade vänligt till oss barn:

– Har ni sett så stort svart skägg den gubben har därute? och pekade på vår far Bengt genom skyltfönstret. – Jaaa, det är vår pappa! sade Pontus och jag i korus.

Mannen bakom disken krämtade förläget och tackade för besöket. Det var kanske ovanligt med skägg i Lysekil på den tiden. Vi vandrade vidare mot vårt nya hem, ”Kråkslottet” på Rösgatan 1 i Lysekil.

image
Ola till vänster och Pontus håller deras hund Tippan i Lysekil vid Rösgatan 1. Foto: Privat.

– Jaså, bor ni i Kråkslottet, sade senare våra kommande klasskamrater. Fröken Tengdahls hus kallades visst så, kanske på grund av sin speciella och fantasirika arkitektur. Huset med sin långa överbyggda veranda mot Rösgatan, var nog byggt i slutet på 1800-talet och låg vackert inbäddat i den lummiga och något vildvuxna trädgården. Genom en 7-årings ögon var den gamla villan inte så olik ett litet romantiskt träslott och för mig, som kom från den stora sten – och hamnstaden Göteborg, kändes allt detta som en saga.

 

Konstapel Mattsson och ett märkligt loppisfynd

Som vuxna fick vi av vår far reda på att familjen faktiskt hade en släkting i Lysekil, det var konstapel Per August Mattsson, vår farmors kusin. Han bodde ensam på Södra Kvarngatan 8 sedan många år. Då vi flyttade till Lysekil skulle han leva ytterligare fyra år och det grämer mig att vi aldrig hälsade på denne gamle släkting eller ens bevistade hans begravning.

Efter ett studium av hans historia på senare tid, fick jag klart för mig att han levde helt ensam sina sista år. Hustrun Elin dog redan 1946. Gravtalet över henne hölls av den kvarlevande sonen Per Elner, som bara 10 månader senare fick göra henne sällskap i graven, endast 32 år gammal.

IMG_2399

Änkemannen Per August blev därmed också barnlös då deras förstfödde son Erik Helmer hade avlidit redan som 4 åring 1913. Jag skall här inte gå närmare in på Per August Mattsson, men har en del data om honom om någon är intresserad att veta mer. Då släktforskning intresserar mig vill jag gärna meddela läsarna en liten kuriositet i samband med denna konstapel.

För fem år sedan var jag som mest ivrig efter att samla data om Per August Mattsson och då skedde något som förvånade mig. Jag besökte en loppis i Dals Högen på svensk sida gränsen vid Kornsjö och frågade efter fler böcker än de som fanns i lokalen. -Javisst, ta en titt ute på baksidan!

Där kan du ta vad du vill för de böckerna skall jag köra till soptippen i morgon bitti, sade innehavaren. Jag höll på en god stund att bläddra bland travarna av böcker och se på boktitlar utan att finna något som lockade och återvände till bilen.

Men tursamt nog hade jag glömt väskan och gick tillbaka. En sista gång lät jag blicken fara över böckerna och fick då syn på en liten bok med rödbrun pärm. Boken hade titeln ”Polisinstruktioner 1”, tryckt 1912. På pärmens insida såg jag ett namn stämplat i blått med sirligt tryck ”Per August Mattsson Poliskonstapel”. Farmors kusin, var detta möjligt? Jag trodde nästan inte vad jag såg.

CI2A2921

Att på detta sätt, 60 år efter hans död finna konstapel Mattssons privata minne i en hög med böcker som dagen efter skulle brännas, var onekligen speciellt och inte lätt att glömma.

Till saken hör att i boken fanns inte bara polisinstruktioner, utan också Per Augusts spridda och handskrivna dagboksnotater med start från december 1913. Det var bara några sidor med egna anteckningar, mest om väder och vind, men också om världsläget och en del speciella händelser. En av dem återger jag här, då det ger en intressant ögonblicksbild från Gullmaren.

CI2A2927

”1929, den 3 mars gingo Elin, jag, Per och fröken Ingrid Nordin, över Gullmaren till Fiskebäckskil där vi promenerade runt motorfartyget Ran, där det låg infruset i isen vid Sälvik. Vid tillfället var den 6 grader varmt i skuggan, solklart och vackert väder.”

 

Familjens paradis, Finnsbo

Vår far och mor med sina relativt fria men inte så inkomstbringande yrken som konstnärer, gav alltid oss barn det fantastiska privilegiet att få tillbringa minst två månader av alla våra somrar på landet. Detta är både jag och min bror oerhört tacksamma för, då det starkt har påverkat vår syn på livet, kulturen och miljön. Men utan bil var det ett formidabelt arbete för våra föräldrar att få med sig allt som en barnfamilj behöver.

hus 1
Foto: Privat

Det mesta fick polletteras per tåg eller buss till alla våra hyrda sommarställen och flytten till Lysekil blev inget undantag. Strax efter denna började våra föräldrar genast leta efter ett sommarställe för sig och sina tre barn inför sommaren 1956. De fastnade för det idylliska Finnsbo, en halv mil norr om Lysekil.

En vacker jordbruksbygd och en dal som 18 år senare skulle klyvas av en bred asfalterad bilväg och förvandlas till ett urbaniserat, slamrande och motoriserat färjeläge mot Bokenäs på andra sidan Gullmaren.

Men år 1956 var trakten fortfarande ren lantbruksbygd i en lugn och stillsam dal mot den vackra Gullmarsfjorden. Vår familj fick hyra en liten röd drängstuga hos en lokal bonde, där vi bodde under två somrar. Samtidigt byggde far och mor en liten stuga på en arrenderad tomt vid Finnsbo Gullmarsvik.

Men då ekonomin till ett konstnärspar på den tiden inte var något att skryta av, kunde stugan inte få kosta för mycket. Därför valde de att bygga huset av vanlig matjord. Stugan mätte cirka 25 kvadratmeter och slutpriset blev klart överkomligt, bara 800 kronor, inklusive allt material. Att det blev så billigt berodde nog på att far fick begagnade dörrar och fönster gratis, samt gamla stockar från en riven lagård att bygga med.

 

Stampa ett jordhus

Den matjord som blev över då de byggde grunden siktades och befriades från sten och rötter. Av denna jord restes väggarna på följande sätt: Vår utomordentligt händige far tillverkade meterhöga träkassar av kraftiga plankor och säkrade dem med järnbeslag, då de måste tåla högt tryck.

Kassen placerades på stengrunden och fylldes med nysiktad jord, varefter far och mor beväpnade med varsin stöt (en två meter lång käpp med en järnbeslagen formad träklump) stampade samman 40 cm matjord tills det komprimerats till 10 cm. När kassen var fylld med stampad jord lyftes den upp ett hack och så var det dags att fylla den på nytt och stampa vidare. När pelaren nått en höjd på två meter lyftes kassen av och jordpelaren stod där stabilt för sig själv att torka på stenmuren.

Efter en månads torktid täcktes ytan av ett tunt lager murbruk för att inte jorden skulle spolas bort vid regn. Men far hade använt cementbruk som ytskikt när han istället borde ha använt kalkbruk. Detta visade sig vara ett felgrepp som orsakade frostsprängningar på vintrarna och varje sommar medförde en del lagningsarbeten.

De torra jordväggarna var annars extremt goda på att isolera från kyla, vilket väl vore något att ta efter också i våra dagar. Taket täcktes av korrugerade eternitplattor och vare ett fantastiskt tåligt material som åldrades vackert, men som sedermera blev förbjudet då det var en asbestprodukt.

Golvet inne i stugan bestod i 4-5 år av stampad mat ord med torr halm ovanpå. Detta blev sedermera utbytt mot golvplank som hämtades i en gammal patriciervilla mitt emot slottsskogen i Göteborg.

Fönster hade far fått från den gamla villan på Rösgatan. Fru Tengdahl hade dem stående i ett uthus efter att ha bytt ut de vackra gamla krysspostfönstren som vi fick, mot nya. De andra fönstren fick vi från familjens gode vän Alf Henrik Hjalmarsson. Också han var konstnär och fars och mors studiekamrat från Valands målarskola på 40-talet. ” Hjalmar” var född – och bodde i Fiskebäckskil.

En sommardag kom han roende i sin stora eka, tungt lastad med minst 20 fönster från sitt gamla hus. Dessa höga fönster kom också väl till pass i stugan, några av dem också i den senare påbyggda verandan. Vår kära jordstuga stod där i 47 år, men då bonden inte lät oss köpa marken som vi önskade måste vi lämna den ifrån oss då arrendet började bli smärtsamt högt.

Jag och Pontus försökte få kommunen intresserad av att spara stugan, då den i nästan 50 år troligen hade varit Bohusläns enda äkta jordhus, men intresse saknades. Det blev bara en liten artikel i Lysekilsposten, vi lämnade huset och tomten såldes direkt till andra. Men 47 år i samma stuga är ju inte så dåligt!

 CI2A3021

Vi barn, somrarna och lantbruket

För oss barn var Finnsbo det ultimata sommarnöjet, vi hoppade i höet hos bonden, vi körde dragkärra med mjölk till lastpallen på vägen och hämtade där det färdiga smöret som kom från mejeriet. Vi matade kor och grisar och klättrade på det vackra berget ”Finnsbo Tuva” med sin utsikt över den glittrande Gullmaren. Vi lekte indianer i skogarna, fiskade och badade.

Dessa somrar som våra föräldrar skänkte oss i olika delar av Sverige satte oförglömliga spår. Att som barn få sådana upplevelser av landet och lantbruket det unnar jag också alla nutidens barn. Jag är oändligt tacksam för alla dessa upplevelser. Vi barn, som nu är i pensionsåldern, fick uppleva Gammelsveriges sista årtionden, där delar av de äldre traditionerna för jordbruk fortfarande levde kvar.

På Tångaberg i Halland var vi med om att binda hö i små stackar med strån och åkte i hölasset efter häst, plockade ägg i hönshusen och red barbacka på bondens hästar. På Tjörn fick vi segla julle och uppleva havet.

I Bullaren plockade vi kantareller och fångade fjärilar. Vid Finnsbo klappade vi korna och njöt av kalvar och föl och hämtade mjölk i ladugården. Man lade så många stenar som man ville ha liter mjölk på mjölkspannens lock och hämtade den fyllda spannen på morgonen, 5 stenar gav 5 liter mjölk.

IMG_2410

Detta var upplevelser och erfarenheter jag haft nytta och glädje av hela livet. Men moderniseringen smög sig sakta in i jordbruket på både gott och ont. På ont, när en del ” rationella” jordbruksmetoder på 1950-talet höll på att utrota delar av djurlivet.

Därför var det sällsynt med både korpar och rovfåglar på den tiden när kvicksilverbetningen förgiftade gnagarna fåglar och rävar skulle äta. Men efter att detta farliga utsäde blev förbjudet har den fantastiskt intelligente korpen och många av rovfåglarna återhämtade sig och är numera ett vanligt och fascinerande inslag i svensk natur.

Ola Berglund / Halden

Under här kommer en videohälsning från Ola och Pontus från deras mötesplats på Svinesundsbron. Jag kan berätta att det blåste kraftigt i mitten på bron, men några fraser skall nog höras från Ola och Pontus.

Tack Pontus och Ola för en underbar trevlig förmiddag mitt på Svinesundsbron och välkommen till Lysekil när coronaviruset har avtagit.

 

 

 

 

 

 

Idag är det f.d. radioreporten Lasse Wieslander som jobbade på Sveriges Radio Väst, och Gunilla Åhman Olausson som berättar vad de minns av katastrofen med Scandinavian Star 1990.

Idag fortsätter reportageserien om Scandinavian Star. Den 7:e april i år är det 25 år sedan olyckan med Scandinavian Star inträffade. Lasse Wieslander som då jobbade som radioreporter på Sveriges Radio Väst, och Gunilla Åhman Olausson som jobbade hos sina föräldrar på Athinas blommor här i Lysekil berättar vad de minns, hur de fick reda på det och vad de gjorde de dagarna Scandinavian Star låg vid kajen vid Grötö.

 

Lasse Wislander radio väst
Lasse Wieslander Foto: Lasse Edwartz

Lasse Wieslander berättar:

– Min första tanke när jag hörde på radion om en färjebrand på Skagerack var en plötslig skräck och det innan omfattningen var känd – Himmel, hur är det med mina föräldrar?! Jag visste att de var på väg med en färja till Oslo för att fira Fars 75-årsdag 7 april. Och nästan innan jag tänkt efter en gång till, så ringde telefonen. Jag råkade vara helgreporter på Sveriges Radio Väst just den helgen. Så gick larmet, och det var att kasta sig i bilen, från Strömstad, där jag bor, och till Lysekil. På vägen ner hann jag tänka efter igen – Nej, föräldrarna satt på en annan båt…

 

 Ekot ville ha med mig i sändning kl.08:00.

  – Ekot i Stockholm ville ha med mig i en sändning så fort det gick, det kanske var till klockan 8. Och jag visste ju ingenting än, så Ekot försåg mig med några uppgifter som de grävt fram per telefon. /Faktiskt var mobiltelefonen uppfunnen år 1990./ Så till den första sändningen när jag satt i bilen med Lysekil nätt och jämnt inom synhåll, så blev det en någorlunda sakkunnig ”prata” som det heter. Till en början hade vi inte klart för oss hur stor olyckan var. I något tidigt läge var det tal om något tiotal drabbade som hade tagits om hand av en rysk båt. Det var inte ens självklart att de skulle komma till Lysekil.

 

Stod på Rosvikstorg och ville göra en intervju.

 – Men så rullade det vidare. En del drabbade landade ganska tidigt och togs om hand på hotellet. Här gjorde någon i Lysekil ett klokt drag – man såg till att chockade och frusna överlevande slapp träffa journalisterna. Det kan jag tycka numera – det var något helt annat, när vi hela kopplet av journalister stod på Rosvikstorg och ville intervjua.

Till sist lyckade vi få fram ett budskap till dem där inne på hotellet om att någon frivillig kunde vara snäll och säga några ord till oss. Den förste stackars mannen fick säkert hjärtklappning av bara detta – att vara helt omgiven av journalister som pratade i mun på varandra.

 

Scandinavian Star skulle bogseras till Lysekil.

 – Efter hand blev det klart att Scandinavian Star verkligen skulle bogseras till Lysekil. Det tog lång tid av väntan i den småkalla vårblåsten. Men man kände inte så mycket av kylan, det hände nya saker hela tiden. Allt fler fick klart för sig hur stor katastrofen var, även om vi inte hade de exakta siffrorna för antalet döda och skadade.

Det kom allt fler anhöriga till färjepassagerarna. Vissa kunde återförenas med överlevande, andra kunde bara vänta. Det kom fler och fler journalister under dagen. Allt detta ställde förstås våldamma krav på den lilla kommunen Lysekil och som krisen bara blev större växte kommunalrådet Stig Nilson till en stor organisatör. Vad gör man när det behövs tolkar för anhöriga och för journalister från när och fjärran? Jo, även den lilla kommunen har språklärare att ta till. Och vad gör man när telenätet och kommunväxeln blir överlastade? Jo, man ropar och skriker på dåvarande Televerket att kalla in montörer trots helgledigt. Gullmarsskolan förvandlades till presscentrum. Det här var innan datorerna var så vanliga, men tydligen var ändå det här en av de värsta nötterna att knäcka, att komma förbi byråkratin.

Det måste ha gjorts en massa improviserade insatser förutom det som vi journalister märkte – hur anhörigcentret organiserades, om psykvård och präster engagerades, hur beredskapen höjdes på sjukhusen i området, hur ordnades det med utspisning osv, jag minns inte att jag var hungrig trots alla timmars arbete, men någon måste ha tänkt på det också, även om jag inte minns att jag åt någonting heller.

 

Jag rapporterade varje timme i Ekot.

 – Mitt minne är att det tog hela dagen innan Scandinavian Star syntes vid horisonten och flera timmar innan hon låg vid kaj. Hela tiden rapporterade jag varje timme i Ekot om det senaste som hänt.

Ekot på den tiden var vanligen ganska kräsna med att ta emot svenska rapporter som kom längre bortifrån än Stureplan, men den här perioden tog de allt jag levererade. Efter hand hade jag fått teknikhjälp från Uddevalla, först kom programchefen Kjell Arvidsson ut med en sändarbil, sedan teknikchefen Göran Blomquist. Så för min högst personliga del var allt väldigt lättjobbat – det var bara att leverera så mycket som möjligt.

En sista rapport för dagen gjorde jag stående på kajen i skymningen nedanför den utbrända färjan – jag var aldrig ombord men tårarna kom i ögonen när jag rapporterade om brandlukten och om hur gardinerna fladdrade ut från de krossade fönstren.

Star_11

Söndag dag 2

– Söndagen, dag 2, gick i samma stil, jobb och jobb och jobb, även om det fanns fler kollegor på plats. Ett minne är lösningen på problemet med de 159 liken. Många av dem var norrmän och många av dessa transporterades i kylbilar från fiskindustrin. Man hade dolt texten ”Frionor” på långtradarna. Jag ställde en del kritiska frågor till Stig Nilson om detta – på temat att det skulle vara ovärdigt att frakta avlidna i fiskbilar. Men numera så har jag mer förståelse för att det var nödvändigt att göra så.

Och sen är min historia slut. En sak till bara – när jag kom hem ringde Statistiska Centralbyrån och frågade om min jobbsituation. Jag hade blivit slumpvis utvald. SCB-damen i andra änden blev tyst och klentrogen när jag berättade om min övertid senaste veckan. Nää, det går inte. Jo, det gjorde det.

Lasse Wieslander, före detta reporter på Sveriges Radio Väst.

 

Vidare är det Gunilla Åhman Olausson som berättar vad hon minns av katastrofen med Scandinavian Star. 

IMG_6708
Gunilla Åhman Olausson.

Bodde över hos mor och far på Härnäset.

– Jag bodde över på Härnäset hos mor och far. Familjen hörde på nyheterna att en färja brann. Vi skulle åka in till Lysekil och öppna Athinas blommor där jag jobbade när mina föräldrar ägde det. Man lyssnade på radion med stor bävan och tyckte det var otrevligt det man hörde. På kvällen var vi hos goda vänner på Bergmansliden här i Lysekil. Vi stod och såg när båten bogserades in i Lysekil.

 

Stig Nilson ringer till mig.

– De uppgifter vi hade hört under dagen var att det var båten som kom och att alla var räddade som fanns ombord. Jag tyckte det var skönt att inte båten sjönk där ute utan att de kunde bogsera in den till Lysekil. På måndagen hade vi tillagat revben med potatisgratäng till här hemma, och skulle få besök. Precis när jag skulle servera maten så ringer Lysekils kommunalråd Stig Nilson till mig. Han frågar om jag kunde komma ner och göra en kistdekoration, för de första kistorna skulle köras iväg till Oslo.

 

Gjorde kistdekoration till de kistorna som kördes i bårbilen.

– Nu hade man hört att det fanns döda folk ombord när den Scandinavian Star bogserades in i Lysekil. Jag tackade ja till detta, och kistdekorationen skulle vara i de norska färgerna.

Det var med en bävan man åkte ner till affären, och samlade in dekorationer och tog blomsterbussen ut till Grötö. Jag har lite svårt att minnas vad som hände när jag kom till kajen på Grötö. Det var så överväldigande att vara där. Jag var där några gånger och dekorationen skulle vara på den kistan som bårbilen från Fonus körde, och som körde före lastbilarna i kortegen till Oslo.

 

Minns lukten från Scandinavian Star.

– Idag minns jag inte om jag var där tre eller fem gånger och gjorde dessa dekorationer. Jag minns att när jag stod där nere, så är det lukten jag kommer ihåg. Våra barn var hos mina föräldrar på Härnäset och jag var gravid i 7:e månaden. När vi kom hem den kvällen så tog min man Jeff vår mat och gick och slängde den, för den luktade exakt lika dant som de gjorde på kajen på Grötö. Det luktade grillade revben. De tog många år innan jag kunde äta revben igen. Känslan och den lukten sitter fortfarande kvar idag när jag äter revben.

 

Den sista kistan var en barnkista som skulle transporteras i bårbilen.

– Sista dekorationen minns jag med att jag kom till kajen och representanten från Fonus kom fram till mig och sa att jag får vänta lite för det hade tillstött problem. Jag sa till att jag inte vill stå här så länge på grund av att jag tyckte det var otäckt att vara där vid kajen och transporterna med döda människor. Efter en stund kom representanten tillbaka och sa att han försökt att ordna detta, men berättade att det fanns en kista kvar och det var en barnkista som skall göras i ordning med dekoration. Detta hade han försökt ändrat på, men eftersom lastbilarna var plomberade så gick inte det att ändra på. Det var känslan av att behöva göra iordning en barnkista som kändes väldigt starkt efter allt som varit under dessa dagar och representanten förklarade för mig att han inte kände att köra med en barnkista i bårbilen. Det var väldigt tungt förstod jag då och han tyckte att det var att spela på folks känslor för bl.a. när han körde in i Norge så stod det folk längs vägarna och tittade på konvojen som kom med alla döda människorna. Det var mycket tankar och känslor under dessa dagar i Lysekil.

Star_12

 

Väldigt få pratade om båten.

– Något som jag minns väldigt väl var att folk på i Lysekil inte pratade om båten. Kunderna i affären sa inget och mötte jag någon ute i Lysekil var det ingen som sa något. Det verkade som ingen orkade prata om det som hänt. Alla såg den men ingen ville prata om den, det var nog för känslosamt tror jag. Minns även alla de som kom och satte sig med sina fikakorgar uppe i Åkerbräcka. Det kom norrmän och andra som skulle se Scandinavian Star när det låg där nere vid Grötökajen. Det finns många minnen kvar även om det är 25 år sedan det hände.

 

Förstår inte hur kaptenen kunde lämna fartyget.

– Jag minns att när man såg Scandinavian Stars kapten på Tv:n så kunde jag inte titta på honom. Att lämna skeppet utan att ta reda på hur många som var kvar tycker jag var fruktansvärt. Att samtidigt säga att det inte var några människor kvar på båten är något jag inte förstår än idag.

Hon minns att hjärtat slog när hon stod i affären och skulle göra kistdekorationen. Buketten på kistdekorationen innehöll: Blå iris, röda rosor, vita nejlikor och vit ginst.

Stort tack Lasse och Gunilla för att ni berättade om vad ni kom ihåg om katastrofen med Scandinavian Star. Tack även till Lasse Edwartz och Lennart Hård för foto.

Fortsättning följer!

Idag får ni möta journalisten Terje Fredh som berättade om sitt liv för mig.

Jag fick den stora äran att få göra en intervju med journalisten Terje Fredh. Terje är en legend inom journalistkåren. Han var dessutom arbetskamrat med min pappa Eric på tidningen Bohusläningen i många år och därför blev jag väldigt glad och när Terje tackade ja till detta.

IMG_2248
Terje Fredh.

Föddes 1934 och växte upp på Södra Kvarngatan.

Terje föddes 1934 i Lysekil och växte upp på Södra Kvarngatan. Det var en spännande tid då det var mycket tåg som kom och gick och lite längre bort var det fiskauktion och dit gick man ner och tittade när de små fiskebåtarna kom in och landade fisk, det var ett riktigt skådespel att se detta berättar Terje. Det fanns även en fotbollsklubb i kvarteret Bryggarbacken. Klubben hette ”Stjärnan” och de spelade fotboll i den sluttande backen bakom där ICA ligger idag.

De som sköt hårdast sköt på bollen ner till järnvägsstationen. Allting var enkelt på den tiden, det fanns inga fritidsgårdar så ungdomarna förströdde sig själva. Terje berättar att de var sex syskon i familjen. Redan som 13-åring började Terje med att skrapa plåt på Thores Bageri här i Lysekil. Det var ett tufft jobb som han gjorde på eftermiddagarna efter att skolan slutat. Terjes pappa jobbade på Otto Werners en möbelfirma som låg i Lysekil och där jobbade även Terje som springpojke. Att jobba som springpojke var väldigt vanligt på 40-talet.

 

Terje fick som 15-årong jobb på Erikssons Bosättningsaffär.

När Terje fyllde 15 fick han jobb på Erikssons Bosättningsaffär. Där jobbade han med att köra ut bl.a. varor och glas och porslin. När folk hade kalas förr så hade de inte så mycket koppar och porslin utan hyrde det av Erikssons Bosättningsaffär berättar Terje. Fast det var väl inte direkt det vanliga folket som hyrde utan det brukade vara de bättre bemedlade personerna som hyrde detta berättar han vidare. Det var inga stora löner när man jobbade men man fick livserfarenhet på det viset.

När det gäller sport var det bara fotboll och handboll som var stort i Lysekil på den tiden. Terje spelade även fotboll med Slätten. Allt var väldigt uppspaltat, de som bodde i Kyrkvik spelade fotboll med ”LFF”, de som bodde neråt ICA hållet spelade med ”Slätta”. Han berättar att de cyklade till Stångenäs med en flaska ”Orangea” och kläderna på pakethållaren och spelade matcher. Terje var även ofta och tittade på handboll i Lysekils idrottshall för handbollen stod högt i kurs hos Lysekilsborna.

 

Började gå i skolan på Slätten.

I Slättens skola gick Terje de första 3-4 åren. Det var en väldigt gammal skola med de äldre lärarna och innan man fick gå in i skolan ställde alla klasserna upp på två led. Det ena ledet gick först in och så ställde de sig vid sin bänk men ingen fick sätta sig förrän läraren hade sagt godmorgon. Sedan sjöng de en psalm och skolan var väldigt inriktad på religion.

Vid den här tidpunkten startade Terjes intresse för att skriva. De skrev mycket uppsatser och Terje brukade vara den som satt längst och blev oftast klar sist av alla. 1946 skrev Terje den första barnteatern som någonsin har spelats i Lysekil. Det fanns ingen teater i skolan då men Terje skrev en teater som han spelade upp i klassrummet. Terjes fröken som hette Margit Olsson frågade klassen inför jul om de inte kunde göra något trevligt och han fick i uppdrag att ordna något.

Terje berättar att han skrev en barnteater som handlade om julen. Det var inga pojkar som ville vara med utan flickorna ställde upp på detta. De spelade upp den för klassen och sen spelade de även upp den för alla elever i Lysekil. Det var det första försöket att ha barnteater i Lysekil. Det här har aldrig Terje berättat om för någon säger han.

Andra världskriget.

1939-1945 var det andra världskriget och det var ganska spännande berättar Terje. Det hände hela tiden saker på Gullmarsfjorden. Hit till Gullmarsfjorden kom det norska, danska och finska ångfartyg som inte vågade gå vidare. Terje hade en lådkamera och stod på berget vid kyrkan och tog bilder ut över havet.

En höstdag stod Terje och hans pappa där på kajen i Norra hamnen och det var disigt men de såg en liten båt som kom från Kornöhållet med slagsida. Den lägger till vid kajen och Terje berättar att upp ur båten kom det 15-20 norrmän som var med båten och det var en flyktinglinje som gick från Sandefjord till Lysekil med flyktingar. Så fort det var dåligt väder kom det en båt med flyktingar, det var norrmän som var jagade av nazisterna och som kom till Lysekil.

Terje berättar att han följde upp det senare och de togs om hands av myndigheterna och de låg ofta över i församlingshemmet och fick lite mat och kaffe, sen skickades de vidare och det var både vuxna och barn.

Terje berättar om en annan händelse när de var nere vid Valbodalen och hörde en mina explodera och det var ett väldigt väsen och de upptäckte också en död engelsk flygare som drev iland. Det blev många intryck som barn. Här hade Terje en anteckningsbok som han skrev om sina upplevelser i och som kom till användning när han blev äldre.

Terje fick jobb på Plåtmanefaktur AB på Grötö.

Efter Slätten skolan blev det Färgarskolan och efter det blev det realskola för Terje. Den låg nere i Kyrkvik och det var elever från Skaftö, Brastad, Brodalen och Lyse. Av olika anledningar gick inte Terje ur realskolan. Han prövade på olika saker bl.a. som målare, men kände att han måste ha ett fast jobb. Han fick jobb på Plåtmanefaktur AB på Grötö som senare blev PLM och som idag heter G&M. Där tryckte de mönster på konservburkar.

Detta var inte riktigt Terjes grej, de hade skiftarbete och det tyckte Terje var jobbigt. Vid den här tidpunkten var Terje gift och hade småbarn. Han trivdes inte på jobbet. Han sökte andra möjligheter men samtidigt så hade han inte de ekomiska förutsättningarna till att göra något större.

Började på Lysekilsposten som radskrivare.

Han började på Lysekilsposten som radskrivare där han skrev om sport och musik. Han gick på olika matcher och ibland någon konsert eller revy och skrev om detta. På detta viset träffade han Bo Antonsson som var lokalredaktör på Bohusläningen. De skulle vara 2 stycken här i Lysekil men oftast var Bo ensam. Det togs ett beslut och Terje började på Bohusläningen 1962. Lönen var då 875 kronor i månaden. Terje minns att det var gamla dåliga lokaler och skrivmaskinerna var av märket Halda. De satt och skrev ett manus och så skickades det med post eller så ringde man in det till Uddevalla. Sedan blev det lite moderna när de skaffade en teleprinter.

Våren 2013 slutade han skriva för Bohusläningen vid 79 års ålder. Idag jobbar han på Lysekilsposten som frilansare och nästa sommar fyller han 80 år. Terje är Sveriges äldsta journalist. I Lysekilsposten skriver han mycket om historia och båtar bl.a. Han har lusten kvar säger han, hade det varit tråkigt hade jag slutat för länge sedan.

Lysekils jazzklubb.

1950 startade Terje ”Lysekils Jazzklubb” och med där var bl.a. bröderna Lundborg där den ena brodern var gift med Anna-Lena Löfgren. De hade tillställningar på Oscars och de samlades även i källaren på Folkets hus. Terje berättar att kända musiker som var och spelade på Hotell Lysekil dök ibland upp och var med och spelade. Efter några år dog jazzklubben ut för det var inte lätt att driva något sådant i lilla Lysekil.

 

Började skriva om andra världskriget.

1975 vaknade Terjes intresse för att skriva om andra världskriget. Han gick till biblioteket och tittade men fann snabbt att det inte fanns mycket om detta i bokväg. 1975 gav han ut den första boken om andra världskriget som hette ”Exporten av kullager”. Sen dess har Terje hunnit med att skriva 53 böcker.

Jag frågar om han inte funderat på att skriva sina memoarer men det har Terje inte funderat på. Han har tagit på sig så mycket och har svårt att säga nej så tiden har inte alltid räckt till. Man måste ju samtidigt sätta av tid till familjen och barnbarn m.m.

 

Fick Kung Olavs medalj i den 5:e storleken.

1995 fick han ett uppdrag av den Norska regeringen där de ville ta reda på om det fanns några svenskar som fanns på norska båtar under kriget. De hade hittat hundra svenskar. Terje åkte till Oslo och jobbade för regeringen och hittade 550 stycken till.  En dag fick Terje ett glatt brev från den norska regeringen där det stod: För ditt arbete får du Kung Olavs medalj i den 5:e storleken. Han har gjort samma jobb för den svenska regeringen berättar Terje.

IMG_2242
Terje med Kung Olavs medalj i den 5:e storleken.

Intervjuat 7000 personer.

Under årens lopp med jobbet med böckerna har han intervjuat ungefär 7000 personer och filmat ungefär 100 personer, allt ifrån sjöfolk, träsnidare, bagare och stenhuggare m.m. Allt detta har Terje lämnat ifrån sig till Lysekils bibliotek. Terje har även haft många föredrag under åren och berättar att det blivit 1560 föredrag. Han har varit på fångvårdsanstalter, långvården, skolor och föreningar ja listan kan göras lång. Under alla dessa år har han träffat många personer och skapat sig ett kontakt-nät.

 

Minnen från tiden på Bohusläningen.

Jag frågar om minnen från tiden på Bohusläningen, Terje säger ”oftast minns man de tråkiga sakerna som bl.a. när Scandinavian Star brann, jag var tidigt ute med lotsbåten och tittade på branden och vi 3 som var på Bohusläningen, Eric (pappa), Lars Johansson och jag hjälptes åt att jobba med det här”. Ett annat minne han har var när lotsutkiken ringde kl. 4 på morgonen och berättar om att Tjörnbron hade körts ner av en båt. Terje satte sig i bilen och berättar att det var en sådan fruktansvärt tät dimma när han körde runt Munkedal och tillslut kom han fram till brofästet. ”Det fanns inga avspärrningar utan bron slutade bara, jag kunde inte ta någon bild för dimman var tjock som ärtsoppa, det fanns inte en människa där”.

En annan hemsk historia är väskmordet 1969. Terje och pappa visste ganska tidigt vem som var mördaren men kunde inget säga till polisen p.g.a. tystnadsplikt berättar han. De fick tips från lite olika håll och hade i ett tidigt stadium klart för sig vem det var. De sa aldrig något till polisen utan de fick spana på så gott de kunde. För var det så att hände det en olycka så åkte de ut. Det kunde räcka med att en moped kört omkull i Häggvall var de där och tog kort.

 

Hade goda kontakter med polisen.

Terje berättar att de hade oerhört goda kontakter med polisen. De kunde ringa och säga att det hade hänt något eller att något var på gång. Terje berättar att de ringde från polisen och detta var nog i början på 60-talet när Terje var frilansare att en bil hade krockat med en ubåt på Anderssons kaj. Där stod en PV 444 som hade stått på Fiskaregatan och rullat ner och krockat med ubåten ”Makrillen”. Ägaren av bilen hade glömt att dra handbromsen och blev åtalad för detta berättar Terje.  Detta kort minns Terje väldigt väl och bilden har cirkulerat i olika tidningar världen runt.

Makrillen
Krock mellan bil och ubåt.

Musikintresse.

Terje har alltid haft ett stort intresse för musik. Från det han var liten samlade han på sig 5000 stycken 78-varvare. Dessa köpte radiotjänst av Terje och de finns nu i Stockholm. Terje jobbade extra på lördagar på Hörnfeldts musik på Kungsgatan i Lysekil. Han berättar att han nog var den första som ägde en skiva som var en 45-varvare och detta var med Elvis Presley och låten ”Hound dog”och ”Don´t be cruel” på andra sidan.

Terje hittade en amerikansk tidning och i den tidningen stod det en annons där Terje beställde 45-varvaren med Elvis. Skivan gick inte att spela när han fick den för de skivspelarna hade inte kommit till Sverige. Tidningen ”GT” hade med en liten notis om detta i tidningen att det var en samlare i Lysekil som hade fått tag i en EP-skiva med Elvis Presley inspelad på Sun Record. Han skickade ett kuvert med dollar och fick skivan med posten efter ett tag.

 

Terje beställde jeans från en firma i New York.

Han berättar även om när han beställde jeans från en firma i New York. Här hade han också hittat en annons i en amerikansk tidning. Han var inte först med jeans i Lysekil tror han, men han var först med ett par jeans av märket Lee. Han la dollar i ett kuvert och skickade och en dag ringde de från tullen i Lysekil och sa, ”vi har fått ett paket från USA som måste öppnas det skall förtullas”. Terje fick betala några kronor i tullavgift. Jag frågar Terje om han träffat några kändisar under åren på Bohusläningen. Han berättar att fotografen Lennart Nilsson var och hälsade på hos Bohusläningen flera gånger i Lysekil. Terje tror han var hyresgäst på Skaftö på sommaren. Lennart var där och frågade om de ville använda en bild från boken ”Ett barn blir till”. Bohusläningen tackade nej och sedan publicerades denna bild över hela världspressen.

 

Clark Olofsson.

Terje åkte varje måndag och tisdag till tinget som då låg i Munkedal och satt där och väntade på domarna som avklarades i tingsrätten. En gång körde han från Lysekil och kom till Brastad och där stod en man och liftade. Terje hade gott om tid så han stannade och mannen frågade om Terje skulle åka norrut. Terje berättade att han skulle till Munkedal ”det skall jag också” sa mannen, ”får jag lov att åka med”. Mannen åkte med och de satt och småpratade och mannen frågar Terje om vart han skall i Munkedal. ”Jag skall till tingshuset” svara Terje. Mannen svarade, ”det skall jag också”. Det var Clark Olofsson som liftade med Terje.

I pausen i tinget så kom Clark fram och pratade med Terje och berättade att han var utbildad journalist. Terje berättar att han var trevlig att prata med och höll ett lysande försvarstal i tingshuset.

 

Många ouppklarade bränder i Lysekil.

En annan sak Terje tar upp är att Lysekil har under åren drabbats av 14 stora bränder mellan 1939-1970 och inga av dessa bränder blev uppklarade. Det antogs att några bränder var anlagda men det blev aldrig uppklarade. Jag frågar Terje om han har några andra intressen och här berättar han att han har ett stort intresse för Bob Marley. Han var intervjuad av radioväst en gång i tiden och de frågade Terje om han ville önska en låt, Terje sa, ”du kan spela en skiva med Bob Marley som heter ”Kaya”, de sände från Havsbadsparken här i Lysekil och de sa ”då skall vi spela den för dig Terje”, men det gick inte för den var svartlistad.

Han minns musiken från 40-talet med Benny Goodman bl.a. Ulf Lundell har han alltid gillat berättar han. Benny Andersson är en annan favoritmusiker när han spelar med Orsa- spelmän.

Vi kommer in på sport igen och Terje berättar att den sport han haft som ett intresse för var gång. De var cirka 15-20 stycken i Lysekils cykelamatörer som startade med gång och de gick från Slättens skola och gick till Lyse station och vände och på sig på fötterna hade de Tretorns gymnastikskor. Annars var det inte så mycket sport. Det fanns inte så mycket att välja på i ungdomen.

 

Lärde sig att segla.

Han jobbade även på pressbyrån vid järnvägsstationen i Lysekil och körde ut tidningar till olika affärer och sålde även tidningar på tåget mellan Lysekil och Munkedal. Då hade de uniform på sig berättar Terje vidare. På den tiden var det mycket folk som åkte tåg. Han har skrivit om tusentals båtar men aldrig ägt någon själv. Men när han var i tioårs ålder lärde han sig att segla. De var en stor familj och föräldrarna hade en segeleka som låg nere vid fiskhallen som de seglade ut med ibland och även fiskade och på den tiden var det mycket fisk i havet här utanför.

IMG_2245
Terje med sina böcker och litteratur från sjöfarten.

Hur har Lysekil utvecklats under åren.

Lysekils nackdel är att det ligger längst ut på ett näs. Han ser på befolkningsutvecklingen och många som går i skolan och läser klart gymnasiet och flyttar då och läser vidare något annat ställe och där träffar de oftast en partner och blir kvar. Skall Lysekil göra någonting så skall de satsa på jobb det är absolut det nödvändigaste.

Kommunikationer är viktig men att bygga bro över Gullmaren tror han inte på. Lysekil har liksom Sotenäs åldrande befolkning. Det måste byggas bostäder och då pratar vi inte om lägenheter för flera miljoner utan bostäder där folk har råd att bo. Man måste satsa på ungdomarna. På 40-talet när han växte upp och de som slutade sexan och inte ville läsa vidare gick till Skandiaverken, PLM eller varven. Töserna som inte ville läsa gick till konservindustrin.

På den tiden fanns det 14 konservfabriker i Lysekil. Sammantaget var konservindustrin större än både Skandiaverken och stenindustrin. Senare kom även plastvarven och många pojkar tycket det var spännande att jobba där. Handeln har fått svår konkurrens p.g.a. av de stora köpcentrumen som dyker upp.

 

Alla Terjes böcker är tryckt på eget förlag.

Vi kommer in och pratar om böckerna Terje har gett ut och han berättar att han har besökt alla samhällen i hela Västsverige och tagit reda på vilka personer som var ute under kriget. Han har tryckt alla böcker på eget förlag och aldrig sökt några pengar för det. Han vill vara sig själv berättar han. Den förste boken tryckte han i några 100 ex. och han berättar att han får brev ifrån Kanada, England och Holland m.m. som vill köpa de gamla böckerna. De finns inte kvar och Terje har bara tryckt en upplaga av varje och berättar att de är slut de går inte att få tag på. Han trycker aldrig mer än en gång. Han har inte sett detta som ett kommersiellt bruk utan har bara velat att det skall gå ihop.

 

Får ofta frågor från skolelever.

Han berättar att han ofta får frågor från skolelever när de skall göra en uppsats. Då ställer Terje upp med tips och råd men han berättar även att ibland har de frågat honom om inte han kan skriva lite för dem. ”Nej” säger Terje ”det går inte ni får allt skriva själva”. Som avslutning berättar Terje att han nu skriver en loggbok som skall komma ut nästa år med intervjuer han gjort tidigare men inte gett ut.

Tusen tack Terje för att jag fick träffa dig och sitta och lyssna på allt fantastiskt du hunnit med och gjort. Det var en stor ära för mig att göra detta.