Uddevalla Gustafsberg har under ett antal år varit Ran eller Ranias hemmahamn som hon hette då. Nu har Göran Hahne, tillsammans med sin fru Monica Bjelkert, Lantz även förvärvat Rania och samtidigt har fartyget fått tillbaka sitt gamla namn Ran. Ran som i år fyller 75 år och Soten fyller 105 år.
Göran Hahne vid M/S Ran.
Förberedelser inför sommaren.
Just nu förbereds det inför sommaren och jobbet med både Soten och Ran har startat. Ran får en större ansiktslyftning för att kunna användas till de populära turerna med berättarkvällar som de kör. Jag träffade Monica och Göran på Smögenvarvet där M/S Soten precis hade tagits upp på land för översyn.
Fr. vänster: Bengt Wallström, Samuel Bjelkert Lantz, Monica Bjelkert Lantz och Göran Hahne.
De hade först tänkts sig en större båt.
Jag frågade Monica och Göran hur det kom sig att de köpte Ran?
Göran säger direkt; ”Ran är en jättetrevlig båt, men första tanken var att införskaffa en större båt istället för Ran”.
– Den (gamla och riktiga) Soten var en betydligt större båt, om jag får uttrycka mig så. Men den verksamheten som vi bedriver så kanske det hade varit en naturlig fas i utvecklingen. Men så sprang de på Anna och Per som var de förra ägarna till Rania i Göteborg på Skärgårdsredarnas möte. De ville att vi skulle komma och titta på Rania.
Vi tackade ja, till att komma och titta men sa samtidigt att vi lovar inget. Det blev ett besök till Gustafsberg och en titt på Rania. På vägen hem från Uddevalla så tittade Monica på mig och sa; ”vi får nog ta en funderare på detta och vi är nog dumma om vi tackar nej till detta”. I slutet av november bestämde de sig för att köpa Rania.
Sen föll allt på plats och den 8 januari skrevs köpekontraktet på och Rania/Ran fick Smögen som hemmahamn. Men redan några dagar innan kontraktet skrevs på så låg Rania tillsammans med Soten vid kajen på Smögen.
Göran var skeppare på Ran sommaren-96.
Sommaren 1996 var Göran skeppare ombord på Ran när den gick sina turer mellan Lysekil, Östersidan och Fiskebäckskil. Ran fick under sina turer mellan Skaftö och Lysekil många gånger bryta upp isen som la sig över Gullmarsfjorden.
En säsong var Göran skeppare på M/S Ran. Nu när Göran flyttade Ran till Smögens varv så berättar han att det var som han hade kört Ran igår. Den låg så bra i Görans händer, det var en mycket häftig känsla berättar Göran.
Ran var byggd som en militär hjälpbåt och bogserare till Marinen. Byggd i Norrköping 1945 på Norrköpings Varv & Verkstad.
Historik.
1945–1963: BECKHOLMEN, Marinen. 1963–1975: RAN, HB Skärgårdstrafik, Lysekil. 1975-: RAN av Lysekil, Lysekils kommun. 2013: RANIA, Bohusläns Skärgårdstrafik AB 2020: RAN, Soten Sea Vision Rederi AB.
Ran byggs om.
Ran saknar en hel del faciliteter som Soten har ombord idag. Fartyget Soten har idag en komplett restaurang där de lagar maten ombord på till gästerna på berättarturerna. Nu så har arbete med att anpassa Ran så man kan göra samma sak där. Även ett elverk kommer att installera så att all utrustning på Ran kan drivas.
Göran berättar vidare att det kommer att bli en helt ny inredning på Ran som mer liknar den som är på Soten. Ran kommer att bli lite annorlunda men samtidigt väldigt trevlig och mysig tillägger Göran.
M/S Ran blir inte den dagliga bilden i Lysekil i sommar.
Ran fortsätter inte entreprenaden på Havets Hus. Efter kontakt med Tanum var de snabba med att återkomma till Göran med en bättre lösning. Så därför hamnar Ran i sommar i Fjällbacka istället för Lysekil.
Göran säger; ”Men ni kommer allt att få se Ran även i Lysekil i sommar vid olika tillfällen”.
Jag kommer att besöka Göran och Ran igen när den är klar, så ni får en titt på hur Ran ser ut då.
Jag har fått möjligheten att intervjuva Rolf Ericsson, som tillsammans med Klas Hagenfeldt 1967 startade Klubb Skaftö i gamla badrestaurantens lokaler i det lilla samhället Fiskebäckskil på Skaftö. Efter branden 1954, var den anrika badrestaurangen bara öppen några sommarsäsonger. Rolf och Klas var på den tiden sugna på att hitta på något i Fiskebäckskil då de såg den gamla badrestaurangen stå och förfalla. Och ungdomen hade inget att göra utan var tvungna att åka till Lysekil. Vi ville ändra på resandet. Lite entreprenörsanda fanns hos dem båda.
Första Klubb Skaftö affischen.Affischen som var på brunt omslagspapper.
Hyrde badrestaurangen av Sigvard Edberg och Steinar Öster.
Direktörerna Sigvard Edberg och Steinar Öster Lysekil ägde badrestaurangen med societetssalongen och även Hotel Lysekil. Det var inga problem för Rolf och Klas att få hyra den anrika badrestauranten. Det blev en del jobbande förstås med att dra vattenledningar och mycket annat för att stället skulle kunna fungera. Rolf berättar att de hade de gamla skinnmöblerna kvar från den gamle krögaren Arvid Mellins tid. Alla bord och stolar på Klubb Skaftö var original från tiden då det begav sig. En fantastisk miljö och snickarglädje.
Öppnade midsommarafton 1967.
De köpte rödvita dukar på jumborulle från Billingsfors pappersbruk berättar Rolf. Dukarna skar de till själva. Det var levande ljus i tomma champagne och vinflaskor på borden. De hade även stora lampor i frigolit över borden som de målat i guld. Dessutom en klubbgrön färg som de hade på utvalda platser i lokalen.
Annons i Lysekilsposten 1967.Ett klistermärke fanns för att göra reklam för Klubb Skaftö.
Det fanns två ställen här på västkusten som höll på med diskotek. Det var Club Oscars på Marstrand och Klubb Skaftö i Fiskebäckskil. Premiären var på midsommarafton 1967. Det blev stor succé, och biljettkön ringlade sig upp genom Fiskebäckskils små gator. Diskotek var något alldeles nytt på den tiden.
Klas och Rolf hade många egna idéer om hur verksamheten skulle drivas.
Klas och Rolf hade många egna idéer hur verksamheten skulle bedrivas och hur interiören skulle se ut på Klubb Skaftö. Samtidigt var det mycket som man hade gratis som bara fanns där t.ex. den gamla scenbilden plus allt annat. Det gällde att bevara den gamla bad- och kurortsmiljön De gamla träbadkaren i vilka man förr badade tångbad i fanns kvar som användes flitigt som dekoration inne på Klubb Skaftö. En del blev lite glada i hågen och fann sig väl tillrätta, förfriskade i karen.
Här är det Lotta Ericsson (Rolfs fru) och Klas Hagenfeldt som planerar för fullt.
Många kompisar hjälpte till.
De hade dels goda vänner som hjälpte till mot att de fick bo i personalbostäderna som de hade i en stor sjöbod som låg direkt vid gångvägen ut till Klubb Skaftö. Denna bostad kallades för PB som stod för personalbostäder. Förutom goda vänner hade även anställda från skolor i Örebro där Klas kom ifrån. Även ungdommar från universitetet i Göteborg jobbade på Klubb Skaftö. Lönen var 125: – i veckan och det var ju ingen hög lön precis. Dessutom ingick förstås mat och dryck och en gång i veckan ingick personalfest och då åkte de som hjälpte till över till Havsbadet i Lysekil där radioprofilen Carl-Eivar hade måndagsklubben. Trivselfaktorn för personalen var hög och många kom tillbaka år efter år.
Tryckte affischerna på brunt omslagspapper.
Rolf arbetade på ett stort kemiföretag och Klas på en arkitektbyrå på den tiden. Klubb Skaftö drev de således vid sidan om. De åkte själva runt och affischerade och affischerna trycktes på stora rullar i brunt omslagspapper. När de skulle affischera skar de till dem själva. De hade även ”sandwichgrabbar” som gick runt i Lysekil flera timmar varje onsdag, fredag och lördag och gjorde reklam för Klubb Skaftö, med plakat och en handmegafon. Pojkarna ropade ut sitt budskap, ”alla glada människor, välkomna till Klubb Skaftö ikväll”. Grabbarna hette Claes Bille och Dick Poppelman och är sommarboende fortfarande på Skaftö. Ett Piper Cub flygplan var stationerat på Backamo flygplats hela sommaren som användes för att göra flygreklam för Klubb Skaftö. Man flög lågt över badplatser och ställen där det var mycket folk och ropade ut sitt glada budskap, med hjälp av en passagerare och en handhögtalare. Det var Klas Hagenfeldt eller hans bror Tor som var piloter.
Här kan man se folksamlingen utanför Klubb Skaftö en sommarkväll 1971.
Hyrde in Ran.
Ombord på Ran, som passagerarbåten mellan Lysekil och Fiskebäckskil hette, hade man då och då ett dixieband som stod på fördäck och spelade. Båten gled utmed kajen i Lysekil för att locka folk till Klubb Skaftö. När passagerarna senare på kvällen åkte med Ran på väg till Klubb Skaftö så hade den mestadels kraftig slagsida när Ran närmade sig kajen, så mycket folk var det ombord som snabbt ville iland och komma först till biljettkön berättar Rolf. Det var för det mesta utsålt på Klubb Skaftö. De öppnade kl. 20:00 och en halv timma senare var klubben fullsatt. De hade öppet till 24:00 på den tiden. Det är skillnad mot idag berättar Rolf, när man idag börjar festa först vid midnatt och håller på till solen går upp. De hade öl och vinrättigheter som tillhörde Hotell Lysekil och det innebar att det var viktigt att sköta sig noga för få behålla detta tillstånd.
Här är det Lotta Ericsson som tar hand om gästerna som löste entré på Klubb Skaftö.
Serverade mat.
Man fick inte servera från en bar på den tiden, utan enbart vid borden där gästerna satt. Man var tvungen att servera mest mat och mindre dryck enligt lagar och förordningar. På Klubb Skaftö fungerade det inte riktigt så och förhållandet mellan mat och dryck var tvärt om. Baren hade en jättestor bardisk som de hade byggt själva. En enorm stor ekplanka hade man införskaffat från ett riktigt båtvarv som låg längst in i kilen. Från denna bar serverades öl & vin. Gamla träölbackar fick tjänstgöra som hyllinredning och dekoration. Det serverades timmermanskorv som var en speciell och uppskattad korv minns Rolf. Sedan hade de vävda spånkorgar som fylldes med färska räkor och även kycklingklubba serverades. Det var ett kycklinglår som de hade virat aluminiumfolie runt benet. De hade även så kallade skämtsamt ”fislimpor” från Skogaholm som blev till rejäla mackor med prickigkorv eller ost på.
Bakom bardisken på Klubb Skaftö.
Diskotek och levande musik.
Ciggaretter såldes till inköpspris. Hellre sälja på volym än på pris. Mycket folk och stor omsättning till rimliga priser var tanken. Ett roulettbord fanns. Diskotek och levande musik underhöll gästerna. Gamblers, Perhaps, Wayfarers och Flamingokvintetten är några av banden, Rolf minns, som var och spelade på Klubb Skaftö. Det var en fantastik 60-tals musik på den tiden, tyckte Rolf. Alla minns vi väl ”A Whiter Shade of Pale” av musikgruppen Procol Harum. Klubb Skaftö hade den som sista dans i alla år. Dessutom spelade ett dixie-band 2 x 30 minuter varje lördagskväll till gästernas stora förtjusning.
Bandet ”Gamblers” spelade upp för dans på Klubb Skaftö.
Det kom mycket folk från Göteborg och från hela Trestadsområdet.
Från Göteborg och Trestad kom hur mycket folk som helst. Premiären var på midsommar och avslut mitten av augusti. Vissa söndagar kunde de också ha öppet, då de hade bl.a. arrangemang för Skaftö golfklubb. Andra söndagar hade de ”De gamles afton” för äldre som också ville roa sig med lättdansad levande musik. Rolf minns att Lennart Dahlqvist spelade dragspel och showade på scen dessa kvällar. En ordningsvakt var man tvungen att ha förstås på kvällarna, från Lysekil kom Gotte-Bengt, som han kallades, och Agne Olausson jobbade också som vakt på Klubb Skaftö. Passagerarbåten Ran hade en speciell inofficiell turlista för Klubb Skaftö. Ran hjälpte till och transporterade gäster extra när det behövdes berättar Rolf. Allt var så enkelt på den tiden tillägger han. Hälsovårdsnämnden kom också på besök ibland. Då hade vi en larmklocka i entrén som gav en kraftig signal till flickorna i baren som förstod vad som var på gång. Gästerna fick försvinna från baren och blev serverade vid något bord ute i lokalen istället.
Här ses bl.a. discjockeyn Alan Patridge i discobåset på Klubb Skaftö.Roulettebordet på Klubb Skaftö.
Drev Klubb Skaftö till 1971.
Till och med 1971 drev de Klubb Skaftö. Efter det ville Steiner Öster med Hotell Lysekil driva det själva. Rolf berättar att Steiner Öster frågade Rolf och Klas om de var intresserade av att köpa gamla badrestaurangen. Så blev det inte. Arvid Melin den store krögaren i början av förra seklet av badrestaurangen eller hafskuranstalten som den också kallades ägde ”Hotell Klinten” som han ville sälja till Rolf som tackade nej. Det ångrar han kanske idag. Vid mitt besök hos Rolf så får jag en originalaffisch från Klubb Skaftö + affischen som tryckts på brunt omslagspapper. Den senare affischen föreställer en gammal ölkapsyl med en dart-tavla i mitten av kapsylen. Den är ritad av en känd reklamman från Örebro berättar Rolf. Faktiskt en ganska smart affisch.
Rolf Ericsson klipper ut en Klubb Skaftö affisch till mig.
Rolf berättar att om inte hans bror och alla vänner hade hjälpt till så hade det nog inte gått att driva Klubb Skaftö på ett sådant personligt, engagerat och gemytligt sätt.
Stort tack Rolf för att du tog dig tid att berätta om Klubb Skaftö. Ett ställe som fortfarande lever kvar i mångas minnen.
Idag är det före detta hamnchefen Olle Samuelson som berättar om vad som hände när han fick reda på vad som var på gång den 7:e april 1990.
Olle Sameulson jobbade som hamnchef när händelsen med Scandinavian Star inträffade den 7 april 1990.
Polisen hämtar Olle vid sin båt.
Olle minns början av händelsen väldigt tydligt. Han var nere vid sin båt och hade börjat jobba med den. Hans fru var i Stockholm berättar Olle vidare. När han grejar med båten får han se en polisbil som stannar bredvid hans båt. De kommer in under presenningen, och berättar att de trodde han var och jobbade med sin båt. Polisen bad Olle att han skulle följa med i bilen, och berättade samtidigt nu att det var ett fartyg som brann. De som kunde skulle samlas nere vid brandkåren berättade polisen.
Olle var klädd i sina arbetskläder och följde med polisen. Här berättar Olle att han hade dessa kläder på sig till Kl. 06:00 dagen efter. Först då ficka han chansen att gå hem och ta ett bad och byta kläder. Folk tittade lite extra när polisbilen kom och hämtade Olle vid sin båt. Från brandstationen gav det senare iväg till kommunhuset som blev ett center under de dagarna som följde berättar Olle.
Förslaget kom att fartyget skulle bogseras in till Lysekil.
Han fick lite olika uppgifter om vad som hade hänt. När förslaget kom att de skulle bogsera Scandinavian Star till Lysekil, så ställde Olle lite olika frågor som att om det fanns trossar kvar på fartyget, fungerade förtöjningsspelet, fanns det någon ström ombord på Scandinavia Star, kunde man akterförtöja henne och fungerade ankaret. Första tanken var att försöka få reda ut hur det var ställt med den tekniska hanteringen av båten.
Olle flög helikopter ut till Scandinavian Star för att få svar på sina frågor.
Det gick inte att få tag på någon på rederiet, och mäklare fanns de inga. Det slutade med att Olle åkte ut med en helikopter till fartyget där det låg och brann. Då hade alla evakuerats inklusive skepparen på fartyget. Han tror att det var Röda Bolaget som hade helikoptern. Det var en hel del helikoptrar i luften vid fartyget. Röda bolaget fanns på plats på fartyget vid denna tidpunkt och Olle fick svar på en del av sina frågor om fartyget.
Försökte få tag på kapten på Scandinavian Star.
Olle försökte också att få tag på kaptenen på Scandinavian Star. Han gömde de undan redan vid ett tidigt stadie berättar Olle för han gick inte att få tag på. När han kom tillbaka till Grötö var det mycket som skulle förberedas. Det skulle fixas med lots och bogserbåtar. Samtidigt var det trafik som fick ändras på, som skulle till hamnen i Lysekil.
Arbete med förberedandet för fartygets ankomst startar.
Kranar kördes ut till kajen, och extrapersonal var de tvungna att ringa in. De behövdes även ett antal personer till förtöjningen av fartyget. Truckar hade de även fått ut till kajen om de skulle behövas dra olika trossar från land. Det var en hel del pyssel berättar Olle. Brandkåren skulle också etablera sig på platsen med de fordon och annat som de behövde ha på plats.
När fartyget anlände vid 21:00 tiden tyckte Olle att det inte såg så dramatiskt ut. Det pyrde på lite olika ställen. Det gick ganska lätt att få in fartyget till kajen. När den var på plats så kastade sig brandkåren över den. De hade även etablerats en ledningscentral på kajen vid Grötö. Det var olika containers som fick bli kontor. De var en hel del liv och rörelse på kajen vid denna tidpunkt.
Var ombord och försökte att lokalisera var vattnet tog vägen.
Det fanns en sidoport i akterrampen, och någon port som låg lite över kajnivån. Brandkåren tog sig ombord och sprutade väldigt mycket vatten. Det var ton med vatten som vräktes in i fartyget. På något sett fick de öppnat akterrampen, så att man kunde gå från kajen och in på däcket där alla bilarna stod. Där fanns inga döda och det var inte mycket rök där i början. Olle och dåvarande brandchefen gick ombord för att se vad vattnet tog vägen som sprutades in i fartyget. Det gick ner till maskinrummet och tittade, men de kunde in se var det tog vägen. Vattnet sprutades in ganska högt i fartyget.
Olles farhågor var att båtar inte mår bra av att få vatten inuti sig. Sprutas det in högt i fartyget så är det extra känsligt för tyngdpunkten. Den fria vätskeytan är katastrofal för stabiliteten i fartyget. Det behövs inte mycket vatten för att välta en båt berättar Olle. Det är som att bära en långpanna med vatten och då för vattnet sitt eget liv, och så är det med båtar också. Olle blev mer och mer ängslig över detta med vattnet.
Han gick och pratade med både Lysekils och Göteborgs brandkår om att de skulle vara lite försiktiga med mängden vatten som sprutades in i fartyget. Olle la en planka på kajen och fick fast den med lite stenar. Sedan målade han med en färgspruta så han fick en tydlig markering. Båten rörde sig då och då och det var några bogserbåtar som låg på utsidan av Scandinavian Star.
Olle kommunicerade med dem om att de skulle trycka lite hårdare på skrovet så att fartyget rörde sig. Olle berättar att det mest primitiva du kan göra är att mäta rullningsperioden på fartyget. Efter några timmar bad han bogserbåtarna att putta till Scandinavian Star igen. När man då märker att det blir fler sekunder för en rullningsperiod då är stabiliteten inte bra för fartyget. Efter ett tag slutade de att spruta vatten.
Bogserbåtarna höll fartyget på plats vid kajen.
Olle fick även bogserbåtarna att ligga och trycka hårt på Scandinavian Star så hon inte skulle kunna välta ut från kajen. Senare på småtimmarna kommer de fyra inspektörer från Sjöfartsverket till Lysekil. Nu kände Olle en viss lättnad, för nu var de deras jobb på Sjöfartsverket att garantera fartygets stabilitet. Fartygen har olika tabellverk för att räkna ut stabiliteten på ett fartyg. Dessa tabeller borde ligga på bryggan på fartyget berättade en av de fyra inspektörerna. De lyfte upp honom på bryggan med en kran och såg honom försvinna i röken ombord på fartyget. Tillslut kommer han fram ur röken igen med en duk, och i den hade han lagt en massa olika pärmar. Inspektören började räkna och kom fram till samma slutsats som Olle att fartyget var väldigt instabilt.
Sprängde hål i skrovet.
Nu beordrade de in folk som skulle spränga hål i fartygets skrov för att få ut vattnet som fanns ombord. Ifrån Gävle kom de som skulle spränga hål i sidan på fartyget. Fartyget var nu väldigt instabilt, och förtöjningarna var väldigt dåliga berättar Olle. Det gick inte att stabilisera den med förtöjningar. Efter ett tag den natten började fartyget att brinna och då var det inte så mycket man kunde göra. Nu valde de att spruta in skum i fartyget, och det hade nog en bättre effekt än vad vattnet hade tror Olle.
De som skulle spränga hål i båten tejpade och band fast sina dynamitladdningar t med ena sidan på båten där vattensamlingen var mest trolig. Olle minns att de inte varnade för sprängningen, utan när de var klara så firade de av sprängladdningarna. Olle och några for på huvudet när det smällde. Det var en väldig smäll berättar han. Det forsade ut mängder med vatten och nedanför på kajen var det gatsten som spolades bort av vattnet. Stabiliteten på fartyget blev genast mycket bättre.
Laila Freivalds besökte Lysekil på natten.
På morgonkvisten kom Olle hem och tog ett bad och bytte kläder och var tillbaka på arbetsplatsen några timmar senare. På söndagen blev det en massa människor som blev involverade i det som hade hänt. Vad Olle minns så var varken rederiet eller fartygets kapten närvarande någon gång ute vid kajen på Grötö. Olle berättar vidare att Laila Freivalds dök upp på småtimmarna vid kajen i Lysekil. Olle satt inne i ledningsstabens container och pratade med Laila. Även alla försäkringsgivare började dyka upp på söndagen. De flesta av all personer som hade något att göra med fartyget bodde på Hotel Lysekil. Hotellet blev som en stabsplats, och Olle minns sina besök på hotellet.
Många döda ombord.
Först på måndagen tror Olle att det började klarna hur många döda de hade funnit ombord. Man såg inte direkt några döda förrän man kunde gå in i båten. Akter ut så fanns det en glasdörr och där påträffades många döda. Fryshuset var det stället som reviderades för att lägga de döda. Det var poliser och en identifieringsgrupp på plats och började identifiera de döda. De lades i en öppen container som sedan hissades ner med en kran, och sedan kördes de till fryshuset. Efter hand blir identifieringen svårare och svårare ju mer brandskadade folk var. Det blev en långsam procedur.
Norsk präst höll gudstjänst på kajen.
Olle berättar att det var en norsk präst som höll i andakter på kajen. Då stannade allt arbete på kajen och det blev en stämningsfull gudstjänst berättar Olle. De hade lastat lastbilarna med kistor och efter gudstjänsten åkte de iväg mot Oslo.
Hur skulle man få iväg fartyget när allt var klart.
De första farhågorna Olle hade redan den första kvällen var hur de skulle kunna bli av med fartyget när allt var klart. I början så gick det inte att börja parata om att fartyget inte kunde ligga kvar vid kajen på Grötö. Det var först efter några dagar när allt hade lugnat ner sig som det gick att diskutera vad som skulle hända med fartyget. Norrmännen ville absolut inte ha den till Norge, och ingen ville att den skulle flyttas till Köpenhamn heller berättar Olle vidare. De tyckte den kunde ligga kvar i Lysekil. Man kunde inte ha den liggande där. Visst kunde man ta ut en hamnavgift och låta den ligga, men en hamnavgift är kaffepengar i stort sett. Hamnen behövde lasten och omsättningen på de frakter de hade med olika fartyg på den tiden. Olle kände att han inte fick mycket hjälp med att fartyget skulle bort från kajen vid Grötö.
Fick hjälp av Laila Freivalds att flytta båten från Lysekil.
Han använde sig av försäkringsgivarna för att få bort fartyget från Lysekil. Att vädja gick inte berättar Olle. Han påpekade om säkerheten att fartyget låg vid kajen på Grötö. Kajen var inte byggd för stora färjor berättar Olle. Pollarna vid kajen är 15 tum och det finns några enstaka 30 tums pollare också. Vid gott väder går det att förtöja där, men om det blåser så håller de inte.
Olle berättade att skulle det bli kuling är det risk för att det blir ännu en katastrof, för då sliter sig troligtvis den stora färjan Scandinavian Star. Han engagerade Laila Freivalds som han fått en bra kontakt med sedan hon var på platsen och hälsade på. Hon påverkade detta ända upp på ministernivå berättar Olle. Hon påverkade både Norge och Danmark om att båten var tvungen att flyttas.
Det fanns en risk att fartyget kund slita sig från kajen om det blåste upp.
Han hotade med alla slags saker om båten skulle slita sig från kajen i Lysekil. Det var blåst någon dag och sa till att de får ta ut den till sjöss och ankra den där, tills det nått någon lösning var hon skulle läggas. Alternativet var att lägga Röda Bolagets bogserbåtar på utsidan, som såg till att hon låg kvar vid kajen när det blåste. Med den tidens priser så kostade det 5000: – i timman att ha en bogserbåt som låg och höll fartyget på plats. I några dygn låg bogserbåtarna där och körde för att hålla Scandinavian Star på plats. Detta blev tröttsamt i längden för de som skulle betala detta. Det var försäkringsbolagen som fick stå den kostnaden. Det blev dyrare och dyrare för varje dygn som gick. Sjöfartsverket var på Olles sida berättar han. Rederiet blev tvingade till att ansöka om en kajplats någon annanstans. Tillslut så kom det ett beslut att hon skulle flyttas till Danmark.
Fick en lista på vad som skulle fixas på Scandinavian Star innan hon kunde lämna kajen.
Nu blev det fler problem att lösa för att elen försvann på fartyget när det brann. Nu fick de en lista på vad som var tvunget att åtgärdas innan hon kunde flyttas. Fartyget var inte sjödugligt just nu. Det var en massa saker som var tvungna att fungera innan de fick flytta det. Proviantfrysarna på fartyget var avstängda och i dessa låg det en massa mat. De var tvungna att tömmas. Det var en massa proviant som legat i kylarna och som hade blivit dåligt. En nödgenerator fick de ta ombord för att få igång ett av de ankarspel som fanns på fartyget. Alla ventiler i nedre däcket skulle svettsas igen. Det tog några dagar att bli klara med detta.
DFDS ville måla över märket på skorstenen.
DFDS var inblandade och menade att fartyget inte fick komma till Danmark med DFDS skorstensmärke på sig. Detta krävde rederiet. Olle ringde till Byggtjänst och berättade att han skulle få tidernas uppdrag. Skorstenen var tvungen att målas om innan midnatt. Han på Byggtjänst skrattade och sa; ”att det ösregnar”. Olle bad honom att ta dit allt folk han hade och att de skulle bygga ställningar så de kunde måla om skorstenen. Han sa till honom att han fick måla med vilken färg han ville, och behövdes det var det bara att smeta på färgen. Skorstenen blev ommålad.
Ran följde Scandinavian Star när hon lämnade Lysekil.
När Scandinavian Star bogserades från kajen på Grötö var båten Ran med som följebåt. Elva dygn låg Scandinavian Star vid kajen i Lysekil innan hon bogserades till Köpenhamn. Olle var igång hela tiden under dessa dagar. Olles fru tyckte att han luktade brand varje gång han kom hem från jobbet. Han berättar att någon gång i början när det var avspärrat höll han på att inte komma in på området på Grötö, för han hade inga id-handlingar på sig. Det var fullt med journalister och anhöriga. Olle kom inte in. Tillslut så fick han syn på en lokalpolis som hjälpte honom in på området.
Alla bilar och lastbilar tog ett bra tag att köra av. Även där var man tvungen att utreda vilka som var ägare till de olika bilarna. I 33 år jobbade Olle som hamnchef i Lysekils kommun, och detta är den största händelse Olle varit med om på kajen på Grötö. Stort tack Olle för att du ställde upp på en intervju.
