Idag får ni träffa Lysekilskillen Per Andersson som är född i Australien men som växte upp i Lysekil. Per jobbar idag på stora oljeriggar i Persiska viken

Föddes i Australien

Per Andersson föddes i Altona, en förort till Melbourne i Australien. Pers mamma och pappa och syster, som är några år äldre än Per, emigrerade i slutet på 60-talet till Australien. Det var en hel del som gjorde detta vid den tidpunkten av de som jobbade på Stenungsunds raffinaderi. Det skulle öppnas ett nytt raffinaderi i Australien.

På den tiden berättar Per att man fick flygresan betald och ett litet boende om du stannade i minst två år. Åkte du hem innan de två åren så fick man betala tillbaka pengarna.

Per Andersson.

Familjen flyttade hem till Sverige

Efter fem år i Australien så flyttade de tillbaka till Sverige och Brastad till en början. Att det blev Brastad berodde på att Pers pappa fått jobb på Scanraff, som det hette då. Efter ett antal år i Brastad så flyttade de till Lysekil.

Det blev grundskolan i Brastad för Per under hans uppväxt och efter det blev det årskurs 7–9 på Gullmarsskolan innan han började på Gullmarsgymnasiet. En fyraårig teknisk linje varav två år i Lysekil och sedan de avslutande två åren i Uddevalla. Han passade även på att åka till Australien som utbytesstudent på high school.

Fick jobb på Scanraff

1992 gick Per ur gymnasiet och fick direkt jobb på Scanraff som idag heter Preemraff. Under tiden på Scanraff fick han möjligheten att åka till Saudiarabien under 1 ½ år. Väl tillbaka på raffet så var han driftingenjör ett tag innan han fick möjligheten att jobba offshore inom olje -och gasutvinning för bolaget Maersk Oil i Qatar. Bolaget finns inte längre men de hade ett helt nytt fält i Al Shaheen i Qatar.

Började jobba offshore

Per sökte en tjänst på hösten 2009 för bolaget Maersk Oil i Qatar. Först flögs Per till Köpenhamn för en intervju på två timmar och sedan flögs han hem igen. Per gick vidare och två veckor senare fick han en ny intervju nere i Doa i Qatar. Dit flögs han på natten och gjorde ytterligare en anställningsintervju. Följande natt flögs han hem till Göteborg igen.

Han fick jobbet som Productions Assistent på en oljeplattform i Al Shaheen i Persiska viken. Sedan steg han i graderna och blev Production Supervisor. Efter Maersk Oil började han jobba som Production Supervisor på North Oil Company där han steg i graderna till Operation Team Leader.

Foto: Privat.

Hur var det att få jobb på en offshoreplattform?

– För mig var det lite som vilda västern i början. Det var inte lika strukturerat som att jobba på Preemraff. Det var mer lösa boliner om man säger så, fast säkerheten var skälig. Tempot var väldigt högt och det kom nya plattformar hela tiden, och oljan var det viktigaste att få upp i början. Det har ändrat sig mycket och nu är säkerheten första prioritet.

Hur många är det som jobbar på en plattform?

– Det är lite olika. Den sista plattformen jag varit på nu var vi cirka 180 man. Vi hade en jackup, en enhet som kan hissa upp sig med hjälp av ben som trycks ner i havsbotten, vid oljeriggen och en bostadsplattform med den så var vi ungefär 400 man.

Man har flera olika plattformar runtomkring och de pumpar oftast till den stora oljeriggen. Där separeras olja, vatten och gas. Man vill bli av med så mycket vatten som möjligt så att det är ren olja som går till FSO (Floating storage and offloading unit) tankers. Man borrar till runt 3000 fot.

Foto: Privat.

Jobbar det några kvinnor ombord?

– Det finns inga kvinnor ombord, förutom när de kommer någon kvinna från kontoret och gör undersökningar på plats.

Vad är din uppgift på plattformen?

– Jag har hand om driften på hela plattformen. Det innebär även att jag skriver alla tillstånden ombord.

Foto: Privat.

Hur länge jobbar du ute och hur ser en vecka ut för dig?

– Vanligtvis så jobbar man 28 dagar och är sedan ledig 28 dagar. Jag jobbar 13 timmar varje dag och de resterande 11 timmarna gör du som du vill. För mig är det gymmet en timme, ringa hem, en film och sen är det god natt. Jag går upp kl. 05:00 varje morgon och går till jobbet runt 05:15. Det tar bara 1 minut att gå till jobbet….

Många tycker att 12–13 timmar är inte mycket att jobba under 28 dagar. Det kan jag delvis hålla med om men vi har även larm som går ibland. Det finns 3 olika larm ombord och då måste alla gå till uppsamlingsplatser med mera.

Eftersom det finns olja och gas så har vi mätare på oss mot H2S gas och skulle den ge utslag så bär vi med oss en mask som vi skall ta på oss omedelbart. Om jag inte jobbar så tillhör jag brandstyrkan ombord och är brandledare. Jobbar jag och det händer något så är jag i kontrollrummet, en så kallad emergency center. Därifrån sköter man kontakten med personalen ombord beroende på vad som händer.

Foto: Privat.

Finns det alkohol ombord?

– Nej, det får absolut inte finnas någon alkohol ombord. Men man får röka i speciella rum.

Finns det något att göra på fritiden?

– På de stora plattformarna finns det saker att göra, men inte på de mindre. På den stora plattformen hade vi pingisbord, biljard och ett jättefint gym. Jag promenerar även en hel del på plattformen. 

Foto: Privat.


Är det många olika nationaliteter som möts?

– Det finns olika nationaliteter som filippinare, indier, indonesier, nepaleser och folk från Bangladesh med mera.

Hur är maten?

– Maten är helt okej. Här har vi asiatisk -och västerländsk mat. Det är kanske inte som på Nordsjön, där man hört att jobbar man på Nordsjön så lägger du på dig säger Per och skrattar.

Foto: Privat.

 

Har du några saker som hänt under dessa år som du kan dela med dig av?

–  Ja, jag har sett ormar och rockor som simmar runt plattformen. Whale sharks (Valhaj) kommer en gång om året och lägger sig vid plattformen. Den har ett stråk och det kommer säkert flera hundra som ligger och flyter och äter plankton.

Whale sharks. Foto: Privat.

Foto: Privat.

Det har hänt att Emiren kommit ut med sin yacht och dykt vid någon av plattformarna som haft besök av dessa hajar. Jag har aldrig träffat honom personligen, men han var vid en plattform något år innan jag var där. Då fick de i princip stanna plattformen för att han skulle komma och dyka.

Det jag själv råkat ut för var att vi en kväll fick en påringning om att Emiren ville flyga från vår plattform med en helikopter. Han befann sig ute på sin yacht och behövde åka in till fast mark. Vi fick order om att inte skriva under några tillstånd och inte göra något som kunde riskera en nedstängning av plattformen. Det kom en jättestor helikopter och landade på vår helikopterplatta. Ut kom en butler och två piloter i smoking. De stod standby för att vänta på Emiren. 

Det kom även en gummibåt med filippinare som klättrade upp på plattformen och observerade innan Emiren skulle komma med sin yacht. Efter några timmars väntan så blev det inget. Han hade troligtvis bestämt sig för att stanna kvar yachten. När helikoptern lyft så kunde vi släppa på alla tillstånd igen och gå tillbaka till normal drift. 

Foto: Privat.

En annan sak som hände när jag var ledig och min fru var på plats i Qatar. Vi var utanför shoppingcentret Villaggio i utkanterna av Doha i Qatar. När vi stod där kom det en kvinna med en svart Abaya och började pratat med henne. Hon frågade om hon fick ställa sig bredvid och började röka.

Hon var så pratsam och vi märkte att hon behövde prata med någon västerlänning. Hon bjöd med min fru på ökensafari nästa dag och efter att de samtalat en stund så erbjöd hon sig att hennes man kunde köra oss hem till hotellet och vi tackade ja.

Hon ringer sin man som är ute och letar efter sin Land Cruiser som är vit i färgen som de flesta är där. Han kommer med bilen och stiger ut och är klädd som en shejk med vit dress och palestinasjal på huvudet. 

Det roliga i detta möte var att en månad innan hade jag googlat och hittat en talkshow så jag misstänkte vad som skulle komma. Vi satte oss i bilen och de presenterade sig och vi frågade vad han hette. Han presenterade sig som Bin Laden, och här förstod jag exakt och programmet jag såg innan handlade om Bin Laden.

Bin Laden är en enormt stor firma i Saudiarabien. Vi pratade om vad vi jobbar med och han berättar att han jobbar med konstruktioner och han var jättetrevlig. Hans namn var Omar Bin Laden och var fjärde sonen i Usama familjen. Han har även haft olika talkshower tidigare. Vi kom fram till hotellet där vi bodde och vi fick telefonnumret för de ville bjuda ut oss dagens efter, det gick inte för jag var tvungen att gå på en kurs. Detta var ett mycket udda möte för oss.

Ni är aldrig rädda för att bli kidnappade?

– Nej, det är mest i Afrika det händer. Men vi har tränat på det för ett antal år sedan med militären.

Foto: Privat.

Kan det blåsa mycket på havet så ni känner av det på plattformen?

– Ja, på vintern kan det blåsa mycket. Vinden var upp i 80 sekundmeter en gång och då fick vi svängningar. Jättestora hagelkorn har jag också sätt. Sen har vi några gånger känt av jordbävningar som varit i Iran. Då har det skakat till i vår plattform.

Nu har du sökt nytt jobb, kan du berätta något om det?

– Det har varit långa karantäntider nu på grund av Covid-19 och jag har inte känt mig redo för nya utmaningar. När jag har suttit i karantän längtade jag hem och sökte ett par jobb här hemma i Sverige, men det föll inte på plats. Men jag fick en fråga om jag ville söka ett jobb i Dubai och det gjorde jag. Jag skrev på kontraktet för några veckor sedan. Det är en äldre plattform men mycket större. Jag blir Operation Superintendent i Dubai Petroleum. Min först resa blir nu i slutet av oktober.

Doha City West Bay. Foto: Privat.

På plats utomlands så följer Per bland annat sonen Isac som spelar hockey i Mora och dottern Wilma som spelar handboll.

Tack Per för en mycket intressant pratstund och lycka till med nya jobbet i Dubai.

Idag på bloggen får ni träffa Malin Morén som ursprungligen är från Skaftö men som idag bor i Uruguay

Jag har det stora nöjet att via Facebook få vara vän med en tjej som växte upp på Östersidan på Skaftö och som på sin livsresa hamnade i Göteborg, men som idag bor i byn José Ignacio i självaste Uruguay. Hur hon hamnade där och mycket annat kan ni få läsa om i dagens reportage om Malin Morén på bloggen.

Malin Morén.

Malin Morén bor tillsammans med sin make Trevor på en gård i José Ignacio i Uruguay, där de producerar eget vin och delar ett stort intresse för hästar. Malin jobbar även som ledarskapsutvecklare inom stora organisationer. 2019 drabbades hon av bröstcancer och har varit väldigt öppen med det både på sin blogg och i intervjuer.

Trevor Durnford och Malin Morén.

När vi pratas vid berättar Malin om att vandra i Evert Taubes fotspår, och att hon redan första gången hon besökte Argentina och Uruguay förstod hans kärlek till den här delen av världen. Dessutom ligger inte Samborombom så långt ifrån där de bor idag.

Inte nog med det, Malin berättar vidare att både Shakira, Ronnie Wood och Ricky Martin har eller har haft sommarhus i grannskapet där de bor. Och Lionel Messi är en frekvent gäst i byn.

Men vi backar bandet lite och jag frågar Malin hur det kommer sig att hon en gång i tiden lämnade Skaftö och vart det bar i väg då?

– Efter gymnasiet flyttade jag till Göteborg för att plugga beteendevetenskap på universitetet. Under mina studier gjorde jag min praktik på Scanraff, (nuvarande Preemraff) och blev efter examen erbjuden ett jobb där. Jag jobbade främst med att utveckla de arbetslag som jobbade skift till att bli ännu bättre team, det var en fantastiskt rolig tid. Så under några år pendlade jag mellan Göteborg och Lysekil, tills jag 1995 bestämde mig för att starta mitt eget företag i stället, ett konsultföretag med inriktning på ledarskapsträning, teamutveckling och coaching.

Jag har alltid varit väldigt aktiv inom ridsporten, både som tävlingsryttare och förtroendevald, och min uppväxt på Skaftö präglades väldigt mycket av mitt engagemang i Skaftö Ridklubb. Och hästar har jag fortsatt med hela livet, så även här i Uruguay.



Hur kom det sig att du hamnade i Uruguay?

– När Trevor och jag gifte oss ville vi hitta något intresse vi kunde ha gemensamt… Han spelade landhockey och jag red, så då tänkte vi – hästpolo! Och var spelar man det? Jo, i Argentina. Så vi reste till Buenos Aires för att lära oss spela hästpolo. Och redan då kändes den här delen av världen väldigt mycket som hemma för mig.

– Sedan reste vi många gånger både till Argentina och Uruguay, och började leta efter en plats att slå oss ned på. Uruguay är ett land med så många fördelar; bra hälso- och sjukvård, låg korruption, tryggt och säkert för att inte nämna ett fantastiskt klimat, underbara stränder och möjlighet att odla väldigt gott vin.

Berätta lite mer om vinprojektet!

– Klimatet i Uruguay är ganska likt det i Frankrike, fast här är aldrig riktigt någon risk för frost. Vi ville prova på något vi aldrig gjort förut, och att framställa sitt eget vin var något av en livsdröm. Vi odlar Tannat, som är Uruguays ”nationaldruva”, Merlot och Cabernet Franc. 2020 var vår första årgång, och vinet blev superbra! Två lokala restauranger och en vinkännare i Montevideo köpte snabbt upp nästan allt, och folk har strömmat hit för att besöka vår vingård.

Nu håller vi precis på att skörda och det ska bli spännande att få en årgång till att jämföra med. Där vi bor finns en mängd stora och små vingårdar, mest känd är kanske Garzon som ligger ca 30 km härifrån, och deras viner finns på Systembolaget.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 87394969_10158056032949889_2076140109454901248_o.jpg

Håller du på med hästar fortfarande?

– Ja, absolut! Jag tävlar med två hästar i dressyr, och både 2019 och 2020 blev vi Uruguayanska Mästare, helt galet roligt. Och sedan har vi fler hästar på gården som vi rider ut i naturen med. Det finns hästar överallt här, och kor, tre gånger så många kor som människor bor i Uruguay.


– När jag gick på gymnasiet i Lysekil skrev jag ett arbete om Evert Taube, och har alltid varit nyfiken på hur hans kärlek till platser i Sydamerika uppstod? Att han uppskattade Ängön är ju lätt att förstå när man kommer ifrån Skaftö! Men den här delen av världen är helt fantastisk, och ibland när vi rider runt på pampas här känner jag att det verkligen är som i ”Samborombom, en liten by förutan gata…” där vi bor. Vår gård ligger ”nästan i kanten av den blåa Atlanten” och det lustiga är att jag nu känner mig lika hemma här som jag gör på Skaftö, så vi kanske har det gemensamt, Taube och jag!

– Ridsporten har också varit ett väldigt bra sätt att få nya vänner här, så man umgås med människor som faktiskt är från Uruguay och inte bara andra ”gringos”. Jag har försökt att bidra med kunskaper och erfarenheter från svenskt föreningsliv så mycket jag kunnat, bland annat startade jag förra året ett projekt för att arbeta fram sunda värderingar för ”sportsmanship” och ”horsemanship” för ridsportförbundet här. Det blev jättebra och väldigt uppskattat.



2019 behandlades du för bröstcancer, hur kändes det att vara så långt hemifrån?

– Ja, det är en mardröm så klart, att man flyttar utomlands från trygga Sverige och sedan får en allvarlig sjukdom. Även om många, men tyvärr inte alla, idag blir botade från bröstcancer så är det ju en tuff behandling att gå igenom. Jag har varit väldigt öppen med hur jag hanterade behandlingen för att kunna stötta andra kvinnor som går igenom samma sak (malinmoren.com och en artikel i tidningen Amelia bland annat), att just hålla fokus på att träna så mycket man bara orkar för att klara behandlingarna bättre. Hästarna hjälpte mig jättemycket, och jag måste säga att jag fick fantastisk sjukvård här.

Det som hände med mig under och efter den här perioden var nog att jag blev klar över att jag ännu mer ville leva mitt liv fullt ut, varje dag. Att inte vänta på att göra saker till ”sen”, det kanske inte finns något ”sen”. Hade jag till exempel blivit sjuk när vi bodde i Sverige hade vi kanske inte vågat flytta, och tänk vilka fantastiska upplevelser vi gått miste om då.

Hur mår du idag?

– Bra! Jag går som alla andra som drabbats av den här sjukdomen på regelbundna kontroller, men annars är livet ganska mycket som innan. Fast jag uppskattar nog faktiskt att vara vid liv betydligt mer än jag ens tänkte på före det här hände.



Vad är den största skillnaden mellan att bo i Sverige och Uruguay?

– I Sverige förväntar man sig att saker ska funka, alltid! Till exempel att man alltid har el, att man kan åka till stora varuhus och köpa nytt så snart något går sönder, att bussar eller färjor följer vissa tidtabeller eller att brev kommer fram, oftast i alla fall. Här är det lite tvärtom, man blir glad varje dag saker funkar! I stället lär man sig att leva utifrån de förutsättningar man har, och säkrar upp så man klarar sig ändå.

– Vi har egna brunnar, generatorer, solpaneler, odlar grönsaker och frukt själva, eget vin och en internetlösning som du hade skrattat ihjäl dig åt om du såg, men det funkar! Så det finns något skönt i att lära sig att klara sig på egen hand.

– Ibland när jag tänker på vardagliga märkliga situationer som uppstår här så är det väldigt lätt att bli full i skratt. Igår promenerade en hjord med tjurar rakt in på gården och ställde sig och stirrade på oss genom köksfönstret, och en kvart senare hör vi hur tre gauchos, till häst såklart, kommer galopperande uppför grusvägen och sedan föser i väg dem. I Sverige hade det väl blivit framsida i Aftonbladet, här vinkar vi bara till varandra, gör tummen upp genom fönstret för att de fick i väg dem och fortsätter att laga middag.

Berätta om alla kändisar, hur kommer det sig att de är i José Ignacio?

– José Ignacio är ju en pytteliten by, ett fiskeläge, där det är väldigt lätt att vara anonym. Samtidigt har vi hotell och restauranger av världsklass längs hela kusten, så många vallfärdar hit bara för att äta riktigt god mat, dricka lokala viner och beundra solnedgången över havet. Jag tror just den kombinationen har attraherat många artister, företagsledare och fotbollsspelare – att få vara helt ifred men ändå njuta av alla bekvämligheter. Och vem skulle inte vilja ha det så?

Uruguay och de fantastiska stränder vi har, hela vägen från Rio de la Plata och upp till Brasilien, är lite av en dold diamant. Och eftersom landet har klarat pandemin bättre än de flesta så är vår nästa sommar, det vill säga den svenska vintern, redan väldigt fullbokad här.


När var du hemma sist och saknar du Skaftö?  

– Senast jag var i Sverige och på Skaftö var i juli 2019. Jag saknar så klart mina föräldrar som fortfarande bor på Pinneberget. Men mina två söner valde faktiskt att flytta hit till oss under vintern som varit, eftersom de ändå pluggade och jobbade på distans kunde de lika gärna vara här där det var sommar. Jag saknar att äta färska räkor, havskräftor och ostbågar, finns inga bättre än i Sverige!

Tror du att du kommer att återvända till Skaftö?

– Om vi någon gång väljer att flytta tillbaka till Sverige så kommer det definitivt att vara på Skaftö som vi vill bo. Och efter att ha bott så här lite avlägset på en gård omgiven av kor och får så kommer ju Östersidan att kännas som värsta metropolen! Men vi är inte klara här ännu, först ska vi få till några riktigt bra årgångar av vårt vin och njuta av livet varje dag.

Jag kan tänka mig att pandemin har påverkat er som alla andra, hur ser läget ut där ni bor?

– Uruguay har klarat sig bättre än de flesta länder. Vi har inte haft någon nedstängning av samhället, restauranger har varit öppna hela tiden, men alla bär munskydd, man kollar temperaturen på alla som går in i ett shoppingcenter, och bara en per familj får gå in för att handla mat.

Vår gräns är stängd och har varit det ända sedan mars 2020, främst för att hindra smittan från Brasilien och Argentina att komma in. Vaccinationerna startade 1 mars, och redan efter första veckan har man vaccinerat 5% av befolkningen, så vi håller tummarna för att det ska fortsätta i samma takt. Totalt har drygt 600 avlidit, vilket om man tar gånger tre blir jämförbart med Sverige (i Uruguay bor drygt 3 miljoner invånare).

Stort tack Malin för intervjun och vi lär säkert höras framåt. Som avslutning bad jag Malin skicka en videohälsning.

Idag får ni träffa gitarristen, kompositören och sångförfattaren Clas Yngström på min blogg

Clas berättar bl.a. om året när han jobbade som musiklärare på Gullmarsskolan här i Lysekil och mycket annat kul som han varit med om.

12H13985-2
Clas Yngström. Foto: Heléne Sjöstrand.

Clas Yngström är född i Borlänge 1952. Jag frågar Clas hur det kom sig att han kom in på detta med musiken?

– Jo, min bror sa att jag lärde mig spela skivor innan jag kunde gå. Morsan sjöng och hela släkten bakåt har haft musiken som hobby. Min mormor var pianist på stumfilmsbiografen i Falun. Varje jul och påsk när släkten träffades så sjöng vi. 1962 fick jag min första egna gitarr som var en ljusblå Hagström Kent av farsan i julklapp. Innan dess så spelade jag på morsans Levin.

Vilka hade du som favoriter när du växte upp?

– Mina favoriter var instrumentalgruppen Spotnicks med Bosse Winberg, The Shadows med Hank Marvin och The Ventures. Jag plockade ut musiken på gehör och lärde mig de olika melodierna.

Sedan startade jag ett band med en kille som gick i tvåan som hette Pierre Swärd. De vuxna kallades oss för The Kids. Sen körde vi i lite olika band.Pierre spelade på den den tiden gitarr, men är numer en orgelfantom och vi har lirat ihop i 52 år och spelar fortfarande ihop då och då.

Gick du i någon musikskola under uppväxten?

– Nej ingenting sådant. Det fanns ingenting som jag ville lära mig i musikskolan. Det var tanter som slog en på fingrarna och någon farbror som luktade konstigt som ville att man skulle spela ”Liten fingervisa” och det var inte min grej. Jag ville spela elgitarr och lira rock ´n roll.

Däremot så gick jag till folkparken med min bror och såg Spotnicks, Shadows och oftast alla band och artister som kom till parken. Jag såg The Violents som kompade Jerry Willams. Jerry fick en bas i skallen halvvägs igenom uppträdandet och jag blev så tacksam för jag ville inte höra Jerry utan jag var där för att höra The Violents. De hade en fruktansvärt bra gitarrist som hette Hasse Rosén,  jag såg dem i Hunneboparken, tror det var sommaren -63.

Gick du på något gymnasie?

– Morsan ville att jag skulle göra det men jag skolkade för det mesta för jag ville hålla på med musiken. Antingen var man hemma hos någon kompis och lyssnade på plattor eller så var man inne i någon skivaffär och lyssnade på skivor där. Det var tidigt 70-tal och vi lyssnade bl.a. på Allman Brothers, Chicago, Hendrix, The Who, Clapton och Rolling Stones. Sedan blev det jazz fusion för hela slanten. Jazzen hölls sig till punken kom och då tyckte jag det blev kul med rock ‘n roll igen. Jag gick aldrig klart gymnasiet men läste in det vid ett senare tillfälle.

När gav du dig ut på din första turné?

– Första riksturnén var nog 1971 och då bodde jag i Göteborg. Min bror hade flyttat dit efter gymnasiet och jag hängde på fem år senare, det var problem med att få gig i Dalarna. Det blev kanske två spelningar per år där. I Göteborg hägrade spelningarna och musiklivet. Bl.a så spelade vi i Hagahuset. Jag och Juris ”Jocke”Salmins från Motvind och en annan gitarrist Peter, jag minns inte efternamnet men vi lirade där i källaren. Vi höll till i källaren där och lirade med olika band.

Vi hade en grupp ihop med trummisen i Älgarnas Trädgård Dennis Lund som tyvärr inte finns i livet idag. Vi spelade jämt och där träffade jag även en basist som heter Nikke Ström. Alla samlades i Haga och det var lite som Christiania i Danmark.

Jag var ute och spelade och jammade på olika klubbar mest varje kväll och jobbade samtidigt med att vikariera på olika musikskolejobb i Göteborg. Oftast blev det i grundskolan.

1974 börjar du jobba på Gullmarsskolan i Lysekil hur kom det sig?

– Min svägerska jobbade som bildlärare i Lysekil och tipsade om detta. Jag och min blivande fru fick hyra ett hus i Lysekil för 100 kronor i månaden så det var bara att slå till. Det var skitkul.

Vad minns du av det jobbet?

– Jag hade jättekul. Det är så fint där uppe i Lysekil med omnejd. Jag älskar västkusten och Bohuslän. Jag minns mest de personerna jag hade i skolan och det var bl.a. Leif ”Elo” Johansson och Claes Lindberg. De var två trevliga killar. De hade haft en äldre musiklärare som hade pratat om dynamik och annat. När jag kom in så hoppade de ut genom fönstret. Elo var riktigt duktig på musik och gick från en tvåa till en fyra i betyg. Vi hade mycket roligt ihop.

Jag var inte så mycket äldre än dem så det var riktigt roligt. Jag minns att Nationalteatern släppte skivan ”Livet är en fest” och då jobbade jag med förhållandet med text kontra musik med niorna. Det blev ramaskri bland vissa föräldrar.

Det blev förhör med skolledningen från Uddevalla. Det var någon utifrån öarna som tyckte att det var ogudaktigt. Med låttexten ”Fredagskvällen bubblar i blodet och man är kåt” så hade skolledaren strukit under detta fyra gånger. Jag hade med mig läroplanen och visade bl.a. hur man kan använda musiken i politiska syften. Man använder sig av musiken för att föra ut ett budskap på olika sätt.

Jag hade även ett gäng med elever från Texas vars föräldrar jobbade på Scanraff (Preemraff). De var riktigt roliga. De var väldigt hårt hållna men vi hade riktigt kul på kvällarna när vi drog ner rullgardinerna och spelade ZZ-Top.

Spelade du något när du var här i Lysekil?

– Ja, jag hade Soffgruppen , en instrumental kvartett med bl.a. Pierre Swärd och vi turnerade runt omkring på jazzklubbar och musikföreningar.

Hur länge var du i Lysekil?

– Ett tag efter det så slutade jag för jag fick jobb på musikhögskolan i Göteborg. Dessutom fick jag ett er med att spela med en av mina svenska pianistfavoriter som heter Lars Jansson. Med kom också en jazztrummisen Albert Heath från New York som bodde i Göteborg. Det kändes lite som jag svek mina elever på Gullmarsskolan i Lysekil men det var en mycket rolig tid i Lysekil. 1980 var jag tillbaka i Lysekil i ett källarbandsprojekt och då bodde vi på Pub Lokus. Vi stod på knä och spelade flipperspel på kvällarna och drack starköl.

1978 startade Sky High. Hur kom det sig?

– Jag bodde i Göteborg och mina gamla kompisar från Dalarna brukade komma ner och dricka bärs och partaja en gång varje säsong. Mitt jobb var att fixa gig så de skulle ha råd att komma ner. Vi kallade oss för Yngves Orkester och körde lite dansbandsfejk. Vi brukade alltid börja med Trio me´ Bumbas gamla dänga”Man skall leva för varandra” och efter halva låten så drog vi järnet med ”I’m Going Down” I Beck Bogert & Appice stuk och efter det var det låtar från Hendrix, Bluesbreakers m.m. Vi spelade vi ofta där punkband spelade.

På musikklubben Errols i Göteborg där uppstod Sky High hösten 1978. I en paus när Yngves Orkester spelade där ville en av bandmedlemmarna (som hade en träff med en brud och ville umgås lite), att vi skulle köra som en trio och föreslog att vi skulle köra lite Hendrix och det tog hus i helvete. Vi var även i Stockholm och spelade och där tog det också hus i helvete.

Efter att vi, våren 1979,  gjort radioprogrammet Tonkraft så hade vi helt plötsligt 150 gig inbokade. Vi spelade in programmet på Bill Öhrströms musikklubb, Mariahissen i Stockholm. 1980 så kom vi till det vägskälet att vi var tvungna att välja för vi hade över 200 spelningar på ett år. Skulle vi satsa på Sky High och ge det en chans var frågan. Jag hoppade av musikhögskolan och vi sa upp oss från våra jobb och studier.

Vi gjorde en platta och var nere i Holland och spelade på en minnesgala för Hendrix och gjorde stor succé och fick stora rubriker i den Brittiska tidningen Melody Makers. Vi spelade även med Mitch Mitchell som var Hendrix trummis. Vid starten av Sky High hade vi inga tankar om att det skulle bli så stort som det blev med gruppen.

SKY HIGH 1 besk
Sky High Foto: Hasse Eriksson.

Hur kom namnet Sky High till?

– Det tog jag helt enkelt från en Jimi Hendrix bootleg. Det är en inspelning från The Scene i New York och från ett jam med bl.a. Jim Morrison och Johnny Winter m.m.

1988 släpper du din första solsoplatta, kan du berätta lite om den?

– Ja, 1988 i San Fransisco spelade jag in ”Have Guitar, Will Travel”. Sky High hade splittras på hösten och det var trist med Louise Hoffsten bråket och alla var trötta och det hade gått i stå kan man säga.

Jag hade bokat in en inspelning med Sky High i The Tubes studio i San Fransisco och ringde min kompis Prairie Prince ( trummis i The Tubes m.m. ) och sa att detta spricker för jag har inget band. Prairie säger till mig att kom över du så kör vi. Jag fixar basisten Ross Valory från Journey, på munspel och slagverk blev det Norton Buffalo från Steve Miller Band och på keyboards medverkade Tim Goreman som spelat med Elton John, Stones och The Who m.m.

Jag åkte över och tittade på studion och träffade den legendariske producenten Andy Johns. Jag lånade pengar i banken och åkte över men på grund av vissa saker så gav jag Andy sparken. Men det blev en platta tack vare att de andra var väldigt stöttande. Skivan sålde väldigt bra och jag tror aldrig jag tjänat så mycket på en platta som den. Det beror mycket på att jag då startade ett eget bolag och pengarna gick till mig istället för ett skivbolag.

Du har många strängar på din lyra och även gjort filmmusik under din karriär. Du gjorde filmusik till filmen ”Jägarna” 1996. Hur kom det sig? 

– Efter som vi spelat så mycket så ringde regissören och sa att de ville ha lite bra musik. Över 800 000 såg filmen det första halvåret. Sedan har det blivit någon mer film.

Jag har läst att du är ambassadör för Hagström gitarrer?

– Ja, det är jag. Vi har ett museum  i Falun ( Dalarnas Museum ) där vi försöker bygga en permanent utställning. Det finns, redan nu, en ganska fin utställning där och man kan där se mej dema sex olika Hagströmgitarrer – enbart sådana byggda i Älvdalen, naturligtvis!

Du har även fått fina utmärkelser av organisationen Blues Hall of Fame?

– 2012 blev jag utsedd till ”Master Blues Artist” av organisationen och 2014 blev jag utnämnd till ”Legendary Blues Artist” och det är stort.  Vidare fick jag Faluns Kulturpris 2015 och det var också kul.

Foto: Heléne Sjöstrand.
Foto: Heléne Sjöstrand.

Idag bor Clas mellan Borlänge och Falun. När flyttade ni hem igen?

– Redan 1983 flyttade vi från Göteborg och då skulle jag lägga av med musiken. Men samtidigt skrev jag låten ”I ain´t beggin” som tack vare ZZ-Top blev en superhit. Vi spelade på samma ställe som dem i Norge dagen innan ZZ-Top skulle spela. Allting gick snett. Brandkåren fick komma och jag tror det bara var 75 personer som såg oss. Vi var riktigt deppiga. Produktionsbolaget kom och sa att vi har ZZ-Top imorgon så om ni stannar kvar så bjuder vi på hotell så får ni lite kul i alla fall.

Jag träffade Gibbons och drog honom i skägget och gav honom vår musik. Det ledde till att vi fick en jättefin rockvideo till låten som visades på MTV och Music Box och andra kanaler. Det blev en jättehit i Sverige och det var riktigt roligt.

Billy Gibbons har jag hållit kontakten med och har bjudit honom på surströmming i Stockholm och vi träffades när jag var i Houston.

År 2018 är det 40 år sedan Sky High bildades och ni turnerar fortfarande?

– I mitten på 80-talet hade vi ett rejält break som jag sa tidigare och det har varit lite olika bandmedlemmar under åren och jag är den enda som genomgående varit med hela tiden.

Höjdpunkten var 1985 och förra året gjorde samma gäng en ny platta men namnet ”Stone & Gravel och det var riktigt roligt. Vi har fått någon slags sjätte andning och det känns jättebra.

Jag ser att ni skall till Vänersborg och Uddevalla och spela?

– Ja, vi skall till västkusten och även till Göteborg i en annan konstellation.

 Har du någon kontakt med västkusten idag?

– Det är klart, jag älskar Bohuslän och speciellt från Tjörn och uppåt.

Var du här och spelade på Havsbadet när Totta Näslund och gänget drev det?

– Jag var kompis med Totta och vi hade ett kollektiv i Göteborg med ett par av de som ingick i gruppen Nynningen. Totta brukade alltid komma på festerna och sjunga Dylan låtar. Nikke Ström som jag åkte med på turne´1971 var en av nyckelmännen där i Lysekil.

Yngstrom
Clas på Havsbadet i Lysekil och i bakgrunden syns Lasse Wellander. Foto: Lennart Hård.

Jag spelade även på Jazz och Bluesfestivalen när Benny Engels hade den. Bluesföreningen Ernst har jag också lirat för i Lysekil och på Sjökanten har jag lirat med några kompisar.

Om man sammanfattar allt du har gjort under alla dessa år vad är det roligaste?

– Jag tycker allt är det roligaste. Att få spela musik och träffa människorna man spelar för. Det är möten med alla människor man träffar som artister och andra. Musiken är ett liv för mig och inte enbart ett jobb.

Som sista sak ber jag Clas att beskriva Lysekil med några få ord.

– Gullmarns pärla.

Stort tack Clas för att du tog dig tid. Hoppas vi ses i Lysekil vad det lider och lycka till i framtiden.

Alla foton i reportaget använder jag med tillstånd av Clas.

Tack till Lennart Hård för fotot från Havsbadet.