Idag får ni träffa gitarristen, kompositören och sångförfattaren Clas Yngström på min blogg.

Clas berättar bl.a. om året när han jobbade som musiklärare på Gullmarsskolan här i Lysekil och mycket annat kul som han varit med om.

12H13985-2
Clas Yngström. Foto: Heléne Sjöstrand.

Clas Yngström är född i Borlänge 1952. Jag frågar Clas hur det kom sig att han kom in på detta med musiken?

– Jo, min bror sa att jag lärde mig spela skivor innan jag kunde gå. Morsan sjöng och hela släkten bakåt har haft musiken som hobby. Min mormor var pianist på stumfilmsbiografen i Falun. Varje jul och påsk när släkten träffades så sjöng vi. 1962 fick jag min första egna gitarr som var en ljusblå Hagström Kent av farsan i julklapp. Innan dess så spelade jag på morsans Levin.

Vilka hade du som favoriter när du växte upp?

– Mina favoriter var instrumentalgruppen Spotnicks med Bosse Winberg, The Shadows med Hank Marvin och The Ventures. Jag plockade ut musiken på gehör och lärde mig de olika melodierna.

Sedan startade jag ett band med en kille som gick i tvåan som hette Pierre Swärd. De vuxna kallades oss för The Kids. Sen körde vi i lite olika band.Pierre spelade på den den tiden gitarr, men är numer en orgelfantom och vi har lirat ihop i 52 år och spelar fortfarande ihop då och då.

Gick du i någon musikskola under uppväxten?

– Nej ingenting sådant. Det fanns ingenting som jag ville lära mig i musikskolan. Det var tanter som slog en på fingrarna och någon farbror som luktade konstigt som ville att man skulle spela ”Liten fingervisa” och det var inte min grej. Jag ville spela elgitarr och lira rock ´n roll.

Däremot så gick jag till folkparken med min bror och såg Spotnicks, Shadows och oftast alla band och artister som kom till parken. Jag såg The Violents som kompade Jerry Willams. Jerry fick en bas i skallen halvvägs igenom uppträdandet och jag blev så tacksam för jag ville inte höra Jerry utan jag var där för att höra The Violents. De hade en fruktansvärt bra gitarrist som hette Hasse Rosén,  jag såg dem i Hunneboparken, tror det var sommaren -63.

Gick du på något gymnasie?

– Morsan ville att jag skulle göra det men jag skolkade för det mesta för jag ville hålla på med musiken. Antingen var man hemma hos någon kompis och lyssnade på plattor eller så var man inne i någon skivaffär och lyssnade på skivor där. Det var tidigt 70-tal och vi lyssnade bl.a. på Allman Brothers, Chicago, Hendrix, The Who, Clapton och Rolling Stones. Sedan blev det jazz fusion för hela slanten. Jazzen hölls sig till punken kom och då tyckte jag det blev kul med rock ‘n roll igen. Jag gick aldrig klart gymnasiet men läste in det vid ett senare tillfälle.

När gav du dig ut på din första turné?

– Första riksturnén var nog 1971 och då bodde jag i Göteborg. Min bror hade flyttat dit efter gymnasiet och jag hängde på fem år senare, det var problem med att få gig i Dalarna. Det blev kanske två spelningar per år där. I Göteborg hägrade spelningarna och musiklivet. Bl.a så spelade vi i Hagahuset. Jag och Juris ”Jocke”Salmins från Motvind och en annan gitarrist Peter, jag minns inte efternamnet men vi lirade där i källaren. Vi höll till i källaren där och lirade med olika band.

Vi hade en grupp ihop med trummisen i Älgarnas Trädgård Dennis Lund som tyvärr inte finns i livet idag. Vi spelade jämt och där träffade jag även en basist som heter Nikke Ström. Alla samlades i Haga och det var lite som Christiania i Danmark.

Jag var ute och spelade och jammade på olika klubbar mest varje kväll och jobbade samtidigt med att vikariera på olika musikskolejobb i Göteborg. Oftast blev det i grundskolan.

1974 börjar du jobba på Gullmarsskolan i Lysekil hur kom det sig?

– Min svägerska jobbade som bildlärare i Lysekil och tipsade om detta. Jag och min blivande fru fick hyra ett hus i Lysekil för 100 kronor i månaden så det var bara att slå till. Det var skitkul.

Vad minns du av det jobbet?

– Jag hade jättekul. Det är så fint där uppe i Lysekil med omnejd. Jag älskar västkusten och Bohuslän. Jag minns mest de personerna jag hade i skolan och det var bl.a. Leif ”Elo” Johansson och Claes Lindberg. De var två trevliga killar. De hade haft en äldre musiklärare som hade pratat om dynamik och annat. När jag kom in så hoppade de ut genom fönstret. Elo var riktigt duktig på musik och gick från en tvåa till en fyra i betyg. Vi hade mycket roligt ihop.

Jag var inte så mycket äldre än dem så det var riktigt roligt. Jag minns att Nationalteatern släppte skivan ”Livet är en fest” och då jobbade jag med förhållandet med text kontra musik med niorna. Det blev ramaskri bland vissa föräldrar.

Det blev förhör med skolledningen från Uddevalla. Det var någon utifrån öarna som tyckte att det var ogudaktigt. Med låttexten ”Fredagskvällen bubblar i blodet och man är kåt” så hade skolledaren strukit under detta fyra gånger. Jag hade med mig läroplanen och visade bl.a. hur man kan använda musiken i politiska syften. Man använder sig av musiken för att föra ut ett budskap på olika sätt.

Jag hade även ett gäng med elever från Texas vars föräldrar jobbade på Scanraff (Preemraff). De var riktigt roliga. De var väldigt hårt hållna men vi hade riktigt kul på kvällarna när vi drog ner rullgardinerna och spelade ZZ-Top.

Spelade du något när du var här i Lysekil?

– Ja, jag hade Soffgruppen , en instrumental kvartett med bl.a. Pierre Swärd och vi turnerade runt omkring på jazzklubbar och musikföreningar.

Hur länge var du i Lysekil?

– Ett tag efter det så slutade jag för jag fick jobb på musikhögskolan i Göteborg. Dessutom fick jag ett er med att spela med en av mina svenska pianistfavoriter som heter Lars Jansson. Med kom också en jazztrummisen Albert Heath från New York som bodde i Göteborg. Det kändes lite som jag svek mina elever på Gullmarsskolan i Lysekil men det var en mycket rolig tid i Lysekil. 1980 var jag tillbaka i Lysekil i ett källarbandsprojekt och då bodde vi på Pub Lokus. Vi stod på knä och spelade flipperspel på kvällarna och drack starköl.

1978 startade Sky High. Hur kom det sig?

– Jag bodde i Göteborg och mina gamla kompisar från Dalarna brukade komma ner och dricka bärs och partaja en gång varje säsong. Mitt jobb var att fixa gig så de skulle ha råd att komma ner. Vi kallade oss för Yngves Orkester och körde lite dansbandsfejk. Vi brukade alltid börja med Trio me´ Bumbas gamla dänga”Man skall leva för varandra” och efter halva låten så drog vi järnet med ”I’m Going Down” I Beck Bogert & Appice stuk och efter det var det låtar från Hendrix, Bluesbreakers m.m. Vi spelade vi ofta där punkband spelade.

På musikklubben Errols i Göteborg där uppstod Sky High hösten 1978. I en paus när Yngves Orkester spelade där ville en av bandmedlemmarna (som hade en träff med en brud och ville umgås lite), att vi skulle köra som en trio och föreslog att vi skulle köra lite Hendrix och det tog hus i helvete. Vi var även i Stockholm och spelade och där tog det också hus i helvete.

Efter att vi, våren 1979,  gjort radioprogrammet Tonkraft så hade vi helt plötsligt 150 gig inbokade. Vi spelade in programmet på Bill Öhrströms musikklubb, Mariahissen i Stockholm. 1980 så kom vi till det vägskälet att vi var tvungna att välja för vi hade över 200 spelningar på ett år. Skulle vi satsa på Sky High och ge det en chans var frågan. Jag hoppade av musikhögskolan och vi sa upp oss från våra jobb och studier.

Vi gjorde en platta och var nere i Holland och spelade på en minnesgala för Hendrix och gjorde stor succé och fick stora rubriker i den Brittiska tidningen Melody Makers. Vi spelade även med Mitch Mitchell som var Hendrix trummis. Vid starten av Sky High hade vi inga tankar om att det skulle bli så stort som det blev med gruppen.

SKY HIGH 1 besk
Sky High Foto: Hasse Eriksson.

Hur kom namnet Sky High till?

– Det tog jag helt enkelt från en Jimi Hendrix bootleg. Det är en inspelning från The Scene i New York och från ett jam med bl.a. Jim Morrison och Johnny Winter m.m.

 

1988 släpper du din första solsoplatta, kan du berätta lite om den?

– Ja, 1988 i San Fransisco spelade jag in ”Have Guitar, Will Travel”. Sky High hade splittras på hösten och det var trist med Louise Hoffsten bråket och alla var trötta och det hade gått i stå kan man säga.

Jag hade bokat in en inspelning med Sky High i The Tubes studio i San Fransisco och ringde min kompis Prairie Prince ( trummis i The Tubes m.m. ) och sa att detta spricker för jag har inget band. Prairie säger till mig att kom över du så kör vi. Jag fixar basisten Ross Valory från Journey, på munspel och slagverk blev det Norton Buffalo från Steve Miller Band och på keyboards medverkade Tim Goreman som spelat med Elton John, Stones och The Who m.m.

Jag åkte över och tittade på studion och träffade den legendariske producenten Andy Johns. Jag lånade pengar i banken och åkte över men på grund av vissa saker så gav jag Andy sparken. Men det blev en platta tack vare att de andra var väldigt stöttande. Skivan sålde väldigt bra och jag tror aldrig jag tjänat så mycket på en platta som den. Det beror mycket på att jag då startade ett eget bolag och pengarna gick till mig istället för ett skivbolag.

Du har många strängar på din lyra och även gjort filmmusik under din karriär. Du gjorde filmusik till filmen ”Jägarna” 1996. Hur kom det sig? 

– Efter som vi spelat så mycket så ringde regissören och sa att de ville ha lite bra musik. Över 800 000 såg filmen det första halvåret. Sedan har det blivit någon mer film.

Jag har läst att du är ambassadör för Hagström gitarrer?

– Ja, det är jag. Vi har ett museum  i Falun ( Dalarnas Museum ) där vi försöker bygga en permanent utställning. Det finns, redan nu, en ganska fin utställning där och man kan där se mej dema sex olika Hagströmgitarrer – enbart sådana byggda i Älvdalen, naturligtvis!

Du har även fått fina utmärkelser av organisationen Blues Hall of Fame?

– 2012 blev jag utsedd till ”Master Blues Artist” av organisationen och 2014 blev jag utnämnd till ”Legendary Blues Artist” och det är stort.  Vidare fick jag Faluns Kulturpris 2015 och det var också kul.

Foto: Heléne Sjöstrand.
Foto: Heléne Sjöstrand.

 

Idag bor Clas mellan Borlänge och Falun. När flyttade ni hem igen?

– Redan 1983 flyttade vi från Göteborg och då skulle jag lägga av med musiken. Men samtidigt skrev jag låten ”I ain´t beggin” som tack vare ZZ-Top blev en superhit. Vi spelade på samma ställe som dem i Norge dagen innan ZZ-Top skulle spela. Allting gick snett. Brandkåren fick komma och jag tror det bara var 75 personer som såg oss. Vi var riktigt deppiga. Produktionsbolaget kom och sa att vi har ZZ-Top imorgon så om ni stannar kvar så bjuder vi på hotell så får ni lite kul i alla fall.

Jag träffade Gibbons och drog honom i skägget och gav honom vår musik. Det ledde till att vi fick en jättefin rockvideo till låten som visades på MTV och Music Box och andra kanaler. Det blev en jättehit i Sverige och det var riktigt roligt.

Billy Gibbons har jag hållit kontakten med och har bjudit honom på surströmming i Stockholm och vi träffades när jag var i Houston.

År 2018 är det 40 år sedan Sky High bildades och ni turnerar fortfarande?

– I mitten på 80-talet hade vi ett rejält break som jag sa tidigare och det har varit lite olika bandmedlemmar under åren och jag är den enda som genomgående varit med hela tiden.

Höjdpunkten var 1985 och förra året gjorde samma gäng en ny platta men namnet ”Stone & Gravel och det var riktigt roligt. Vi har fått någon slags sjätte andning och det känns jättebra.

Jag ser att ni skall till Vänersborg och Uddevalla och spela?

– Ja, vi skall till västkusten och även till Göteborg i en annan konstellation.

 Har du någon kontakt med västkusten idag?

– Det är klart, jag älskar Bohuslän och speciellt från Tjörn och uppåt.

Var du här och spelade på Havsbadet när Totta Näslund och gänget drev det?

– Jag var kompis med Totta och vi hade ett kollektiv i Göteborg med ett par av de som ingick i gruppen Nynningen. Totta brukade alltid komma på festerna och sjunga Dylan låtar. Nikke Ström som jag åkte med på turne´1971 var en av nyckelmännen där i Lysekil.

Yngstrom
Clas på Havsbadet i Lysekil och i bakgrunden syns Lasse Wellander. Foto: Lennart Hård.

Jag spelade även på Jazz och Bluesfestivalen när Benny Engels hade den. Bluesföreningen Ernst har jag också lirat för i Lysekil och på Sjökanten har jag lirat med några kompisar.

Om man sammanfattar allt du har gjort under alla dessa år vad är det roligaste?

– Jag tycker allt är det roligaste. Att få spela musik och träffa människorna man spelar för. Det är möten med alla människor man träffar som artister och andra. Musiken är ett liv för mig och inte enbart ett jobb.

Som sista sak ber jag Clas att beskriva Lysekil med några få ord.

– Gullmarns pärla.

Stort tack Clas för att du tog dig tid. Hoppas vi ses i Lysekil vad det lider och lycka till i framtiden.

Alla foton i reportaget använder jag med tillstånd av Clas.

Tack till Lennart Hård för fotot från Havsbadet.

Idag får ni träffa Pegge Haglund som 1977 fick en förfrågan om att spela bas i ett band från Halmstad där en av bandmedlemmarna hette Per Gessle…

Idag får ni möta Per-Gunnar Haglund på min blogg eller rättare sagt ”Pegge” som han kallas av alla. Pegge Haglund är född 1957 i Uddevalla. 1994 flyttar han till Lysekil men innan dess har han hunnit med att bo i Göteborg, Skåne tillbaka till Göteborg och sen till Skåne igen och var även i Stockholm ett tag. Allt det här berodde på teatern som Pegge jobbade med.

IMG_2417
Pegge Haglund.

1982 började Pegge med att spela teater på heltid. Han hade gått lite kurser och när han läste i Karlstad 1977 halkade han in på något som hette ”Teaterverkstaden” och där gick han bl.a. ihop med Rikard Wolff. Pegge säger; ”en ung djävligt begåvad Rikard Wolff”. Efter det så flyttar han till Göteborg och börjar läsa där. Han börjar även nu att spela musik med ett band i Uddevalla och det gör att han väljer att flytta dit och får jobb som musiklärare där. Han hade pluggat barn- och ungdomspsykologi för att kunna jobba med sociala arbeten och det var det han främst ville.

 

Blir kontaktad av Wästswänska Teatern.

1982 blir han kontaktad av Wästswänska Teatern som visste vem Pegge var och att han kunde musik och hade en fot inne på det här med teater, och att han var teknikkunnig. De höll på med att turnera med pjäsen ”Vi betalar inte, vi betalar inte” av Dario Fo. Pegge hoppade in som tekniker och musiker och gjorde även en liten roll i föreställningen. 1984 gör han även en turné med Claes Malmberg där han jobbar som musiker. Han blir kvar på Wästswänska Teatern till 1985 och flyttar till Göteborg och bor där ett kort tag. Det var nu en teater i Lund som sökte en manlig skådespelare och Pegge åkte ner dit på audition. Det var Teatersällskapet Proteus som var en av de första fria teatergrupperna i Sverige berättar Pegge. Han jobbade med dem i ungefär 2 år. Pegge fick nu se att Nationalteatern sökte folk till uppsättningen av Peter Pan. Med Reventberg som ansvarade för regin åkte upp till Stockholm och såg bl.a. Pegge spela teater och ringde efter det upp Pegge och sa till honom att han var välkommen att börja jobba med Nationalteatern.

Börjar jobba med Nationalteatern 1987.

Två år blev det med Nationalteatern och Peter Pan blev en succé. Det blev hela 220 föreställningar med den. Det var då den mest sedda teaterföreställningen i Göteborg berättar han. Det fanns delvis teatergruppen Nationalteatern och det fanns Nationalteaterns Rockorkester. Pegge berättar att Totta Näslund ofta kom upp och tjatade med dem på teatern. Det var väldigt många bra skådespelare med även sådana som inte var så kända. Han har många roliga minnen från tiden med Nationalteatern. Lasse Brandeby berättar Pegge att han var mycket roligare privat än som Kurt Olsson. Han var fullständigt oförutsägbar på vad han kunde hitta på för tokigheter. Lasse var gammal dansbandsmusiker och tror att han var med och vann den västsvenska Sveriges twistbandstävling i Sveriges Radio 1964.

Åkte hiss med Lasse Brandeby och spelade musik samtidigt.

Pegge berättar om ett roligt minne där han och Lasse åker i hissen som gick från grönsakshallen och upp till verkstaden som fanns på Nationalteatern. Det var någon fest och Lasse säger till Pegge att; ”ta med dig munspelet så tar vi hissen så skall du få höra på världens häftigaste akustik”. Brandeby hade fått tag på nyckeln till hissen så de stapplade in där han och Pegge och åkte från bottenvåningen till 3 våningen fram och tillbaka och spelade på sina instrument. Pegge spelade munspel och Lasse Brandeby spelade saxofon. Akustiken ändrade sig när man åkte upp och ner berättar Pegge och skrattar. Lasse var mycket trevlig och hade tusen historier att berätta. Hans Rosenfeldt var en annan person som han lärde känna genom Nationalteatern. Hans spelade en av piraterna i Peter Pan. Peter Pan spelades in på skiva och vann en grammis 1988 för bästa barnproduktion.

IMG_2419
Pegge med skivan ”Peter Pan” som han medverkar på med Nationalteatern.

Efter Nationalteatern flyttar Pegge och hans fru tillbaka till Lund.

Pegge flyttar till Lund och börjar jobba med Månteatern. Här hände ganska mycket berättar Pegge. Dels hade de interna utbildningar med jämna mellanrum av de bästa pedagogerna. Under tiden i Lund börjar Pegges pappa bli dålig och nu sensommaren 1993 flyttar de upp och blir boende vid Skår på Uddevallasidan. Han var tvungen att hitta ett arbete och gick upp och pratade med Marianna Andersson som var kultursekreterare på Lysekils kommun. Fältassistenten Tomas Rydén och Marianna hade talats vid att de behövde någon som skulle kunna driva olika kulturprojekt i kommunen med en del av de ungdomarna som var lite struliga. Det blev starten på epoken Skottegränd som blev ett väldigt lyckat projekt. Pegge gjorde olika teaterprojekt. Helena Fernadez tillkom till gruppen och hon startade olika skrivprojekt. Bl.a. gjordes en dokumentationsbok om konservindustrin som hette ”Skarpa sillar och vassa knivar”. Längst ner på Skottegränd fanns ett café med en stor scen och den stora salen ovanför som var en stor konsert- och teatersal och det fanns ett ställe på vinden där det var skrivarsal. Det var författarbesök av bl.a. makarna Myrdal, Kallifatides och Birgitta Stenberg bl.a.

Satte upp en föreställning om konservindustrin.

I samband med boken skarpa sillar ville de ha någon dramatisk grej. ABF kontaktade Statens kulturråd och Pegge fick betalt för att skriva och sätta upp en amatörföreställning som utspelar sig inom konservindustrin. Pegge skrev ”Fina filéer”.  Det var allt ifrån folk från PRO till ungdomar som medverkade i föreställning och det var riktigt kul berättar Pegge. Janne Ragnarsson var också med och det var här Pegge träffade sin kompis Janne för första gången som sen blev Pegges kompis och medmusikant genom åren. Bit för bit skar kommunen ner anslagen till Skottegränd och det var synd berättar Pegge. Projektet Skottegränd var det enda ungdomsprojektet i hela Sverige som stod namngivet på ”Ungdomsstyrelsens” hemsida, och så pass mycket respekt fick det över hela landet och det är Pegge väldigt stolt över.

 

Projektet bantades ner av kommunen.

Pegge berättar att det var en hel del strul med de ungdomar som kom utsocknes ifrån och företrädesvis från Marinbiologerna. Nu ville de få in någon fältassistent som jobbade med dem.   Tomas Rydén hade sedan tidigare slutat. Pegge fick denna tjänst 1998 på 75 %. Han var dessutom anställd på skolan 27 % som dramaledare för de som valt estetiskt tillval på gymnasiet. Detta höll han på med till 2001. Pegge han även med att göra lite andra saker på bl.a. sommarlov och semester. Han spelade bl.a. i Kent Anderssons pjäs ” Svärdet och människovärdet”. Pegge läste i GP att Kent skulle sätta upp en pjäs och Pegge fick tag i Kents telefonnummer och ringde till honom. Kent förslog att de skulle träffas. De träffades och efter en stund säger Kent till Ivo Cramér som var Initiativtagare till pjäsen att; ”Ivo här har vi Tomas”: Pegge fick rollen som var en munk från Irland och som ung blivit tvångskristnad.

Det var många roliga personer med i förställningen som bl.a. Agnetha Danielsson och Örjan Ramberg. Örjan fick Pegge en del kontakt med och de tränade ihop på deras texter. Örjan hade väldigt mycket text och Örjan bad Pegge att efter de repeterat klart på kvällarna skulle de träffas och Pegge skulle bli Örjans motläsare. Han berättar att Örjan bl.a. bjöd på midsommarfest i Strömstad när de var där. En annan episod var när Örjan sov över i Pegges lägenhet. De hade varit och spelat föreställningen i Lyse. I sammanhanget hör att producent för pjäsen var prästen Staxäng från Strömstad. Kyrkan gick även in och sköt till pengar till detta. Örjan och några till sov här i Lysekil i Björsellshuset och Pegge hade en stor skogskatt. Örjan är pälsallergiker och på morgonen när han vaknade var han alldeles uppsvullen i ansiktet berättar Pegge. Katten hade hoppat upp till Örjan och strukit sig mot honom på natten.

Gjorde filmen Kyrkklockan 1994-95.

Det blev lite olika projekt för Pegge. Bl.a. en film som gjordes när de var på Skottegränd. Pegge skrev manus tillsammans med de som var på Skottegränd och de fick även lära sig att filma och redigera. Detta var ett väldigt roligt projekt att få jobba med ungdomar och samtidigt var det ungdomar där som aldrig hade trott att de skulle få jobba med något sådan här och som verkligen gillade det. Det var säkert personer som inte trodde på dem, men de lyckades att gå igenom projektet och kom ut stärkta efter det och de gjorde det riktigt bra berättar Pegge.

IMG_2428

 

Medverkar i filmen ”Dykaren” som spelades in bl.a. här i Lysekil.

Jim Cagnard tipsade Pegge om filmen ”Dykaren” som spelades in här i Lysekil. Pegge gick ner och pratade med den ansvarige på produktionskontoret men fick ett nej till svars. Efter 2 dagar ringer de till Pegge och ger honom en roll i filmen. Pegge spelade en torped som en av Orlovs män i filmen. Klaus Maria Brandauer spelade Orlov i filmen som fått guldpalmen i Cannes som världens bästa manliga skådespelare. Han är även professor på teaterhögskolan i Wien och spelat skurk i en Bondfilm. Pegge berättar att Klaus var kaxig i början och skulle bli kallad för ”Herr Doctor”, men bara efter ett par dagar så var han som oss andra berättar Pegge. Han minns att de på filmkrönikan sa att detta var årtusendets sämsta film och det blev inte riktigt som han hade tänkt sig berättar han vidare. Izabella Scorupco var inte bara snygg utan också otroligt trevlig berättar han. Stefan Sauk fick Pegge bra kontakt med efter det att inspelningen var klar.

 

 Lekte med dottern i parken.

Izabella hade en barnflicka från Lysekil och hon hade sett Pegge när han var med sin dotter i stadsparken här i Lysekil. En dag när de filmade kom Izabella fram till Pegge och frågade om det inte var han som lekte med sin dotter i parken. Izabella var väldigt trevlig och jordnära tillägger han. Det var väldigt många bra skådisar med, och egentligen en bra film men som enligt Pegge blev sönderklippt. I samband med filmen så gavs det ut en bok om ”Dykaren” och i den finns det en sida där det står om Pegge.

 

 Gjorde lite olika monologer.

Efter ”Dykaren” blev det bl.a. amatörteater föreställningar. Han gjorde även en del monologer som t.ex. Dario Fo ”En gycklares födelse” som han repade in och spelade bl.a. på Nobeldagen när Dario Fo fick Nobelpriset i litteratur och den åkte han runt med och spelade på olika håll här i Bohuslän. Han hittade även ett kapitel ur en norsk väldigt hemsk roman av Aksel Sandemose som heter ”Vi pyntar oss med horn” som är en fruktansvärt svart sjömanshistoria som han reste runt med och spelade upp på olika ställen. Efter det så har det varit lugnt med teatern berättar Pegge.

Musiken har betytt mycket för Pegge genom åren.

Gitarrspelet och sången började han med väldigt tidigt. Han hade väldigt lätt för gitarrspelet och sången. Uddevalla sjöscoutkår är väl de som gjort att han utvecklats inom musiken, för de som var ledare där såg Pegge upp till. De spelade mycket olika musikstilar som passade honom och han lärde sig mycket utantill genom att bl.a. spela musik med scouterna. Musiken blev elektrificerad när han var ungefär 18 år och då var det väldigt populärt med instrumentalmusik. Han berättar att de gjorde instrumentala låtar som de döpte till t.ex. ”kovarm mjölk med punsch” och lite andra fina titlar på låtarna berättar Pegge och skrattar. Problemet var att de inte hade råd med något riktigt bra PA-anläggning till sången utan de hade satsat på att de skulle ha bra förstärkare till deras instrument.

The Golden Age Of Rock´n Roll i Uddevalla.

Pegge berättar att det fanns många bra band i Uddevalla och många korsbefruktningar emellan dessa band. Man kunde spela i tre band samtidigt och det var väldigt många som gjorde det. Pegge och några till bildade bandet ”Beelzebub”. Ordet fick de från Röde Orm. Det är många från den tiden som håller på att spela fortfarande och en del har det gått riktigt bra för. En kille som spelade i ett band i Uddevalla och som Pegge och hans kompisar tyckte var lite väl ambitiösa, den killen drog till Los Angeles och har varit ute och turnerat med musiker från bandet ”Weather Report” och hamnade i den nivån som musiker och det är stort tycker Pegge.

Var med och startade musikföreningen Adrian i Uddevalla.

På Adrian kom det en massa olika band och spelade och han minns bl.a. ”Strasse” med Mats Westling som han träffade i början på 80-talet. Mats har han kontakt med än idag och Pegge var en av grundaren till att boken och skivan KosterVis kom till. Om det kan ni läsa om på min blogg. En länk ligger längst ner här på sidan. Ensamma Hjärtan och Bo Wilson Band minns han också från Adrian tiden. Pegge fick bra kontakt med Bo och hans band och när de var i Uddevalla så hoppade han in och spelade munspel med Bo och bandet. Detta ledde till att Pegge var ute med Bo ibland på lite turnéer. Det blev resor både Gotland och Danmark m.m. berättar han.

Träffar Clas Yngström i Sky High.

Clas Yngström är en annan kille som han haft kontakt med. Honom blev det också en liten tur med Clas som spelade och spelar med Sky High. De spelade bl.a. i Karlskrona och där insåg han hur stor Clas Yngström var. Det hade blivit fel på hotellrumsbokningen och det fattades två rum. Pegge berättar att de hade ett stort sällskapsrum på hotellet och det fick Pegge och Clas dela på. De satte in två sängar i rummet och de fick sova där. I gryningen vaknar Pegge av att en telefon ringer och Clas svarar; ”Hallo Billy”. Det var Billy Gibbons i ZZ-Top som ringde till Clas. Pegge ligger där och hör samtalet med denna superartist.

 

Har spelat mycket med sin kompis Janne Ragnarsson.

Pegge fick tag på Janne när han var ute och reste i Asien för det fattades en person till rollen i ”Fina Filéer”. Janne kom hem och hoppade in i rollen och gjorde det jättebra berättar han. Kicki Eld var före detta scenograf på Folkteatern i Göteborg och gjorde scenografin till ”Fina Filéer” och berättade för Pegge att Janne är så bra, han skulle ha kunnat gå upp på scenen på Folkteatern utan problem och ingen skulle inte tro att han inte var utbildad. Där lärde Pegge känna Janne. Det blev en stor kräftskiva sista augusti 1997 tror Pegge att det var. Till kräftskivan så hade Pegge och Janne med sina gitarrer och de hittade varan direkt. De hade aldrig repat ihop utan bara satte igång och spelade och där hittade de deras grej berättar Pegge. På kräftskivan var det en kille från Volvos personalavdelningar som gillade vad han hörde så han bokade dem till en kompetensutvecklingskurs till alla avdelningar på Volvo som de la här i Lysekil. Det blev 20 stycken spelningar direkt för dem. Efter det har det bara fortsatt och det blir oftast spelningar ihop på sommaren. Pegge vill inte spela själv utan skall han spela så skall det vara med Janne för han tycker att det är så kul.

Fick en fråga om att spela bas i ett band från Halmstad.

Efter jobbet som fältassistens och dramalärare, drog han tillbaka till Göteborg och hade dubbelt boende. Han jobbade ett tag på Atelier Teatern, som pedagog och for runt på grundskolor i innerstan och lärde ut Forumspel, som år ett verktyg för att motverka och hantera mobbning. Sedan blev han kontaktad av NBI/Aspero AB och jobbade där i ungefär i 1 1/2 år som mentor/kompetensutvecklare för långtidsarbetslösa ungdomar. Pegge berättar att företaget bytte inriktning och blev privatgymnasium (man tjänade bättre på det). Sedan satt han något år som kommunal ungdomsutvecklare i Munkedal. Efter det jobbade han cirka ett år som lärarvikarie i Partille. Sen flyttade Bitthe och han till Lysekil för gott. Musiken har alltid följt han med: rock, blues, salsa, reggae och visor. After Ski i Sälen eller i Alperna, After Beach på Ibiza eller i Lysekil, gatumusikant i Paris eller på väg till Halmstad, där han och Dan Ericsson (trummis från Lysekil) liftade då E6 inte var utbyggd till motorväg. Utanför Träslövsläge fick Dan lift med en bil som inte hade plats för mer än en. Pegge fortsatte att lifta själv och hamnade i Halmstad där han spelade ihop pengar till en lunch och där han fick förfrågan om ville spela bas i ett band som var från Halmstad. Pegge fick ett telefonnummer till bandets ledare. Det telefonnumret hade trillat ur hans ficka när han kom till Hamburg. Bandledaren hette Per Gessle…

Vad har Lysekil betytt för Pegge.

Jag frågar honom vad Lysekil har betytt för honom, han svarar:

– Lysekil har betytt mycket, jag trivs väldigt bra här. Jag skulle inte vilja flytta tillbaka till Uddevalla. Här i Lysekil har jag mina vänner och min fästmö Bitthe får rondellfrossa när hon kommer utanför rondellen i Lysekil. Jag stortrivs och det beror både på staden och att jag har ett sådant rikt liv här i Lysekil.

Jag ber som sista grej att be Pegge beskriva Lysekil med några få ord och han säger:

– Jag känner att det är så ”Laid Back”, det är så nära kontakt med folk och man behåller kontakten med dem man träffar. Man är i ett sammanhang här i Lysekil och det gillar jag. Stort tack Pegge för att du ställde upp på en intervju.

 

KosterVis.