Från Gateau och Sturecompagniet i Stockholm till Marsipanladan i Dragsmark.
Jag vet inte om ni känner till Gateau eller Sturecompagniet i Stockholm, men jag fick den äran att göra en intervju med Tomas Klemming, en gång delägare i båda dessa företag. Han lämnade företaget 1994 av olika själ och flyttade till Källviken och startade där Marsinpanladan. Jag träffade Tomas när jag var där och gjorde en grej till min blogg om Marsipanladan. Han kom in i ladan och jag hade ingen aning om vem denna person var. Helena Alander som jobbar på Marsipanladan berättade vem jag var och att min pappa hade jobbat på Bohusläningen. Han berättade att pappa var den första journalisten som kom och gjorde ett reportage om Marsipanladan. Vi stod säkert och pratade i en halvtimma och då kände jag att jag ville veta mer om Tomas och frågade om han hade lust att vara med i en artikel på min blogg. När vi sen träffas så berättar Tomas att han idag inte gärna ger några intervjuer. Vi satt och pratade i 3 timmar. Här kommer ett litet reportage om Tomas Klemming.
Jag kliver in i torpet i Dragsmark som han iordningställt under åren och vi slår oss ner vid den tända kakelugnen som Tomas installerat själv.
Tomas Klemming född 1946 i Stockholm. Utbildad till arkitekt. Bor ihop med Ingrid (Lillan) Klemming bagarens dotter som Tomas säger. Ingrids pappa Tord Christenson föddes i Lysekil och flyttade som 25 åring till Stockholm där han startade bageri och konditori. Tomas hade en snickeriverkstad i Stockholm och designade möbler för industrin i cirka 10 år. Denna verkstad låg bredvid Ingrid pappa Tords bageri i Stockholm. Han övergav snickeriverksamheten 1981 och startade Gateau och Sturecompagniet tillsammans med sin svåger. Tomas berättar att de hade en omsättning på cirka 3 miljoner när han började och när han klev ur så omsattes ungefär 400 miljoner. De gick från 7 anställda till cirka 400 anställda på den tiden. Han berättar vidare att han basade över 200 byggjobbare på Sturecompagniet. Gateau var konditori och bageri. Sturecompagniet var krog och nattklubb och där fanns även ett konditori. Sturecompagniet var cirka 2000 kvadratmeter stort. Gateau fanns det 4 stycken av i Stockholm. De hade världens största diskar, 30 meter långa, som Tomas designat och köpt i Tyskland. Tomas har varit på västkusten många gånger. Sitt första jobb i livet hade Tomas på Smögen då han i tidig ungdom trålade räkor. Hans familj som många andra sökte sig till västkusten och hyrde sommarhus. De hyrde övervåningen hos familjen Konradsson i Smögen många år. Där fick han kontakt med sonen i huset John-Hugo och de blev väldigt goda vänner. När de blev lite äldre så köpte John-Hugo en trålare och satte igång att fiska. När Tomas var där en sommar så frågade han om han inte ville komma ombord. Här började han sitt första jobb med att tråla räkor. Han tyckte det var så roligt ”Det stal mitt hjärta” berättar Tomas. Han lärde sig navigera, starta dessa stora motorer och detta var början på hans stora intresse för båtar. Att på morgonen få gå ner till hamnen och höra dessa stora råoljemotorer var fantastiskt berättar Tomas.
Flyttade till Dragsmark
1994 flyttade Tomas och Lillan till Dragsmark från Stockholm och startade Marsipanladan. 1989 dog Lillans far tragiskt i en bilolycka och Torpet stod sedan obebott i några år. Tre år innan de flyttade hit så köpte han 1991 en Engelsk kutter som han och Lillan renoverade helt och hållet. Hade de några timmar över så var de och jobbade med båten. Tibnor som den hette då köptes av Kryssarklubben. Det är en Engelsk kutter byggd i Aurice i Västtyskland 1980. Längd: 18,3 m. Bredd: 5 m. Djupgående: 3 m. Skrovet är av stål. Båten kunde bryta decimetertjock is så det var inga problem att kryssa på vintern mellan de olika hamnarna här i Bohuslän. De döpte båten till S/Y Trygvason. Marsinpanladan var inte det första Tomas tänkte på när han flyttade hit utan det var båten och att få starta charter. Redan 1992 startade Tomas charter i liten skala i Stockholm. Företaget hette då ”Knubbsälens Charter” Tomas berättade att han kallades knubbsälen av sina kompisar på jobbet. Han seglade hit båten från Stockholm och Trygvason fick Källviken som hemmahamn. Marsipanladan startades och efter ett tag så föddes idén till Marsipanbåten. Marsipanbåten åkte ju runt här på västkusten i många år. Charter blev det också. Västindien var en av många ställen Tomas har seglat till. Han berättar om stormar, hur han har blivit förföljda av pirater m.m. Han har också bott i Grekland i 3 år och haft charter där. 2005 säljer Tomas båten. Idag används båten till charter på Estland.
Seglats till Västindien.
Han berättar om en seglats från Sverige till Västindien. Två månader ungefär tar det totalt från Sverige till Västindien om man är en klok skeppare och man seglar med vinden och låter vädret styra. Går man härifrån så möter man den stora sjön när man rundar Skagen och då börjar det ta emot. Eftersom det är sydvästlig vind mestadels så möter man den där. Alternativet är Kielkanalen och man kommer ut lite längre ner och får lite bättre vinkel och kan gå mot Dover och sen vidare utmed Englands kust till landsend eller startingpoint som det så fint heter. Därifrån har alla fartyg gått över Biscaya förr i världen. Fartygen från förr kunde inte kryssa berättar han, de var tvungna att rätta sig efter naturen för att få rätt vind. Så därför har mänskligheten lärt sig hur vindarna blåser vid de olika säsongerna. Det finns rutter, gamla kunskaper om hur man på bästa sätt hur man går och när man skall starta och det har Tomas alltid tyckt varit väldigt fascinerande och rättat sig efter det. Sedan vidare till A Coruna som är ett uråldrigt angöringsställe. Vissa årstider får man den Portugisiska nordanvinden där och det är början på att man får garanterat vinden med sig. Sedan seglar man vidare till Lissabon och därifrån seglar man vidare till Madeira och där lägger man till i Funchal. Sedan seglar man vidare till Kanarieöarna. Helst så skall man komma till i Västindien på julafton. Problemet i Västindien att det är mycket orkaner och de kan vara ungefär ett halvår.. Det finns en lång ramsa om just detta berättar Tomas vidare. Det sista av ramsan lyder, November remember. December är en fri månad för orkaner säger Tomas. Sen har man ett halvt år innan orkansäsongen börjar igen så det gäller att ge sig av i tid.
Renoverar båten Otto.
Jag frågar Tomas om han inte skall skriva en bok om sitt liv. Han har fått förfrågan ett antal gånger både att skriva som spökskrivare m.m. men tackat nej. Här berättar Tomas att han är dyslektiker och hans uppväxt inte var så lätt. Han känner att han inte vågar, han fegar som han säger om att skriva en bok. Sen handlar det om ett ord som han kallar ”en överskrift över Tomas”. Det är ett litet litet ord som heter ”lust”. Fast jag hoppas verkligen att han gör det, för han har så mycket att berätta från sin tid i Stockholm och sina resor i hela världen. Hans fritidsintresse är hantverk. Golf började han med redan i tidig ålder och hade väldigt lågt handicap, men har inte spelat på många år. Långfärdsskridskor har Tomas också sysslat med. Har även sjungit mycket Jazz varit med i körer. Just nu håller han på att renovera en båt som heter Otto. En dansk båt som han köpte för några år sedan av en som hette Otto. Samtidigt säger han att en tändkulemotor låter ju nästan som ottoottootto., så den fick heta Otto. Den skall sjösättas till våren. Vidare så följer han dottern Karin och hennes man Michael i deras jobb och utveckling med Marsipangården i Trosa och Marsipanbåten i Stockholm och tittar även till Helena i Marsipanladan då och då. Jag frågar om han fortfarande har kontakt med gamla kompisar ifrån Stockholm. Ja det har han, men flyttar man så långt så får man räkna med att kontakten inte blir som förr. Sen så känner han att det har varit lite svårt att knyta nya kontakter här när man bor lite avsides här i Dragsmark. Han säger att det skulle nog varit lättare att vara Skaftöbo. Samtidigt så ångrar han inte en sekund att han flyttade hit och han känner sig som en västkustbo och har fått många nya vänner. Han saknar inte tiden från Stockholm. Vi fortsätter och pratar om båtar och om barnen. Tomas berättar att han gick ombord på Gladan och Falken i sin ungdom som officersaspirant och seglade med dem. Tanken var att bli officer. Hans dotter Karin har gjort precis samma sak. Vidare så blev det Nyckelvikskolan som är en konstnärsskola i Stockholm där har också hans dotter Karin gått. Sedan blev det konstfackskolan i 5 år där han utbildade sig till designer och där har Karin också gått och sedan en tid tillbaka har hon tagit över rörelsen. Äldsta dottern Stina är läkare och det var väl Tomas dröm att också bli det. Men på grund av dyslexin så gick inte det. Sonen Ville som läste i Lysekil är idag chefsekonom på HM. Idag är Tomas pensionär och bor i Dragsmark, men har även ett hus i Kungshamn. Ibland när man träffar människor så känns det nästan som man känt dem hela livet. I detta fall med Tomas så känns det faktiskt så. Hoppas du slår en signal när du sjösätter Otto. Tack Tomas för att jag fick besöka dig och dela med mig lite av ditt liv på min blogg.
