Idag är det Anders Thorén som jobbade som journalist på Lysekilsposten här i Lysekil när katastrofen med Scandinavian Star var ett faktum.

Idag är det Anders Thorén som jobbade som journalist på Lysekilsposten här i Lysekil när katastrofen var ett faktum. Anders jobbade senare även på Sveriges Radio Väst. Idag är han förvaltningschef på Byggnadskontoret i Halmstad kommun.

anderst
Anders Thorén.

Jobbade på Lysekilsposten när katastrofen inträffade.

Anders har precis innan vi börjar en intervju via telefon läst ”Socialstyrelsens” redogörelse från branden för att friska upp minnet. Anders jobbade när det hände som journalist på den lokala tidningen Lysekilsposten i Lysekil och var 20 år när katastrofen inträffade.

 

Kaptenen meddelade att alla lämnat fartyget.

Larmet drogs cirka 02:25 berättar Anders. De allra flesta dog av gaserna från branden och blev kvar i sina hytter.  KL 03:23 meddelade fartygets kapten Hugo Larsen via en bärbar radio när han satt i en av livräddningsflottarna och var på väg till Stena Saga och att alla var räddade. Senare återvänder kapten Larsen till fartyget.

 

Kl. 07:00 ringde de till Anders och berättade vad som var på gång.

Terje Fredh på Bohusläningen ringde Anders och berättade att de var ett fartyg som brann. Efter en stund ringde även Tommy Thörnblom som då jobbade på Lysekilsposten tillsammans med Anders men som var sjuk.  Anders gissar att klockan var runt 07:00 på morgonen när Terje ringde. Samtidigt efter det hörde Tommy av sig.

 

Nyheten kablades ut via Ekot.

Anders berättar att nyheten hade kablats ut via Ekot där de berättar att ett passargerarfartyg hade fattat eld i höjd med Väderöarna, och släckningsarbetet pågick. Det var väldigt knapphändiga uppgifter minns Anders, som hade svårt att tro att det som hade hänt verkligen hade hänt. Han berättar att det var svårt att ta in det just då. Vidden av katastrofen förstod inte Anders så tidigt.

 

Fick erbjudanded att åka med Sjöräddningsmanskapets båt Ellen Landin.

Anders minns att det var prat om ett Sovjetiskt fartyg först. Anders minns även här att sjöräddningsmanskapets båt Ellen Landin gick in till Lysekil för att hämta sjukvårdspersonal. Innan Ellen skulle gå utså fick både Anders och han tror att det var Terje Fredh på Bohusläningen möjligheten att åka med Ellen ut. De gjorde bedömningen att det var bättre att stanna i Lysekil.

De hade svårt att se vidden utav katastrofen och tackade nej till att åka med på Ellen. Nu är klockan cirka 07:30 på lördag morgon berättar Anders. Vid 11-tiden anländer det Sovjetiska fartyget till Grötö och alla ombord tar om hands om, och för senare till Hotel Lysekil.

img057

 

Den Sovjetiske kaptenen fick applåder.

Nu märker jag att Anders börjar minnas mer och mer. Han ser dessa personer gå av båten väldigt lätt klädda. De hade fått filtar och väldigt bra hjälp ombord innan de kom till Lysekil. Anders minns den uppställning och applåder den Sovjetiska kaptenen fick på fartyget när den nådde och la till på Grötö. De blev applåder från de som var ombord för att utrycka sin uppskattning för att de blivit räddade.

 

Nu förstod Anders att det var en katastrof på riktigt.

Det var nu Anders förstod att det var en katastrof på riktigt. Det talades om döda vid detta tillfälle, men det var ingen som kunde tro att det var så många vid det tillfället. Det spärrades av efter hand, men idag hade det nog varit annorlunda tror Anders.

Anders gjorde inga försök att gå ombord på det Sovjetiska fartyget utan var som han säger väldigt tagen av att gamla och unga som klev av det sovjetiska fartyget.  Det kändes som en krigssituation berättar Anders.

 

Har mer uppdrag denna dag, men vänder i Brastad och åker tillbaka till Lysekil.

Det var en ryslig känsla när man såg detta. Dagen var lite märklig ur journalistiskt perspektiv. Lördag och söndag var Anders jourhelg minns han. Han hade en massa andra jobb han skulle göra, och ett tag var han på väg ut ur Lysekil när han kom på vad han höll på med.  Anders berättar att han var på väg till Kungshamn efter det som hänt. Han vände i Brastad och funderade på vad han höll på med. Han ringde till redaktionsledningen på Lysekilsposten och sa att ni får ställa in allt det andra som var inbokat den helgen. Det var jättesvårt att ta in det som hänt berättar Anders vidare.

 

Det var en enorm ryktesspridning.

Under dagen försökte man samla information, men det var många rykten igång hela tiden. Det var en enorm ryktesspridning om det ena och det andra. Det blev tydligare ju längre dagen gick. När informationen kom att det skulle bogseras in till Lysekil, ändrades det i nästa stund att det skulle dras till Fredrikshamn, eller någon annanstans i Danmark.

 

Slutliga beskedet var att Scandinavian Star skulle bogseras till Lysekil.

Lysekil kom tillbaka så många gånger och när det slutliga beskedet kom blev det en febril aktivitet i hamnen berättar Anders.  Den första presskonferensen som Anders minns var i Stadshuset. Det gick väl bra i början när det var Terje, jag, Lars Johansson och din pappa berättar Anders.  Det blev en världsnyhet ganska snabbt, efter ett tag var det ett hundratals journalister från hela världen i Lysekil. Senare så hölls presskonferenserna i Gullmarsskolans aula. Gamla Rektorn Karl-Åke Svensson han tog tag i detta berättar Anders.

 

Ett kraftprov för Lysekil.

Allt detta var ett kraftprov för Lysekils kommun utan dess motstycke, och att kunna hantera detta var ju ett fantastiskt jobb. Vid 21:00 kom båten in, Lennart Hård åkte ut till Stånge Huvud berättar Anders. Några minuter efter nio förtöjdes båten vid Grötö kaj.

 

Anders stod innanför avspärrningarna till en början.

Anders hamnade innanför avspärrningarna till en början. Det var en uppståndelse när fartyget la till vid kaj. Lejdarna eller repstegen hängde längs fartyget när det kom in. Man kunde se att fartyget hade brunnit. Kommandobryggan verkade helt orörd från brand när hon låg vid kajen vid Grötö.  Natten till söndagen tog elden ny fart och då förstördes även kommandobryggan.

 

Det var ett spökskepp som låg vid kajen vid Grötö.

Det var som ett spökskepp som låg vid Grötökaj. Det var mängder av folk både i Södrahamnen och Grötö som ville se vad som hade hänt. Lukten glömmer inte Anders. Mobiltelefoner var inte så vankliga vid denna tid, och Anders hade lyckats att låna en mobiltelefon av Lars Bergbrant. Det var en NMT en fyrkantig sak som vägde ett par kilo. Den var perfekt berättar Anders. Genom den fick han en del information som var värdeful.

 

Anders tog en del bilder.

Anders koncentrerade sig mest på att ta bilder. Samtidigt hade han en bandspelare i fickan som han läste in det viktigaste på.  Det gällde att samla mycket information på en gång. Lysekilsposten kom inte ut förrän på måndagen eftersom det var helg. Det var bildmaterialet som fick komma först. De framkallade han i olika omgångar under helgen. Lennart Hård och Kent Fredriksson gjorde ett jättearbete berättar Anders.

 

Branden tog ny fart på söndag natt.

Branden på söndag natt gjorde att polisen inte kunde gå ombord. Först på måndagen kunde de börja med arbetet ombord och ta hand om de omkomna och säkra eventuella bevis. På tisdagen fick Anders och min pappa att gå ombord. Anders och pappa var de två första journalisterna som var ombord på Scandinavian Star berättar Anders. Tidigare genom mina intervjuer så visste jag att pappa var en av dem första som fotade ombord för räddningstjänsten. Både Stig Nilson och Räddningstjänsten Bengt Elfström har bekräftat det. Anders berättar att pappa ringde honom och sa; ”Du har 1 ½ timma på dig att komma till båten”.

img058
Anders Thorén ombord på Scandinavian Star. Denna bilden tog pappa på Anders.

 Min pappa och Anders var de första journalisterna ombord.

Runt klockan 16:00 eller 16:30 tisdagen den 10 april gick Anders och min pappa ombord i räddningstjänstens kläder på Scandinavian Star. De klättrade längs fartygets styrbordsida till däck 5.  Det kändes som en väldigt lång sträcka att gå på berättar Anders. Dels så var man väldigt spänd vad man skulle få se när man kom ombord. Samtidigt var man väldigt rädd. De kom in på däck 5 i höjd med receptionen, och var på det däcket som det hittade väldigt många omkomna. Pappa och Anders gick ombord med brandpersonal från Helsingborg. Cirka 2 timmar var de på båten. Under dessa två timmar fick de se med egna ögon den tragedi som inträffat ombord. Anders berättar att man såg gallerbårar och de vita frigolitlådorna, och då var det lätt att lägga ihop eller förstå vad som hänt.

img056

Doften som de möttes av när de var ombord är nog den som sitter djupast i Anders idag, när han tänker tillbaka på de timmarna ombord på Scandinavian Star. Anders berättar att han har tänkt på den händelsen flera gånger genom åren. Ärendet är ju fortfarande aktuellt när det nu blir en ny utredning av olyckan.

img001

 

Anders såg ett pingisbord med en psalmbok på.

Efter att pappa och Anders varit ombord i ett par timmar och sett förödelsen ombord och man tänkte på vilket helvete de som varit ombord genomlidit. Det var stor förödelse ombord. Stolarna som var plast på hade smällt och det var bara stålskelettet kvar.  Hela skrovet var fortfarande varmt vid 16:00 på tisdagen.  Anders hörde att vattnet hade kokat på däck när branden pågick. På akterdäck stod det ett pingisbord, och på det pingisbordet låg det en psalmbok och sidorna fladdrade i vinden. Detta minns Anders och det var precis innan han gick av båten. Han stirrade på psalmboken men ville inte röra den av respekt av de döda ombord. Bredvid stod även en tom väska som någon lämnat.

img062

img059

img060

Just nu är både pappa och Anders väldigt tagna.  Anders berättar att de klev av ungefär samma väg som de gick ombord. Det Anders minns är ansikstutrycken på alla de hade som jobbade med det på, plats. Det var tomma ansiktsuttryck som Anders mötte. Anders och pappa var bara ombord ett par timmar, men de hade fått kämpa med allt hela tiden. När de var ombord var det hela tiden en viss tystnad. Anders minns att när han var ombord så ställde han inga frågor. Tankarna var någon annanstans. Självklart kunde man ställt en massa frågor, men detta var en katastrof över det vanliga. Anders berättar att det gavs tillfälle för de som ville möta journalister på Hotel Lysekil och berätta vad som hänt.

 

Frågan utreds fortfarande.

Frågan utreds fortfarande. Vi börjar prata om bilder som Anders och pappa tog. Anders tror att bilderna pappa tog publicerades i de skandinaviska och nordeuropeiska tidningarna som fanns. Har hört att flera av pappas bilder gick direkt utomlands från Bohusläningen i Uddevalla.

Som avslutningsord berättar Anders att han har pappa att tacka för att han den 10 april 1990 fick gå ombord på Scandinavian Star. Vad jag hört genom pappa genom åren så hade Anders och pappa en väldigt bra relation efter det som hände på Scandinavian Star. Anders bekräftar att när de träffades och pratade väldigt mycket om det de upplevt tillsammans på Däck 5 på Scandinavian Star den 10 april 1990 där 159 personer dog ombord.

Stort tack Anders för att du tog dig tid för en intervju.

Fortsättning följer!

Idag är det f.d. radioreporten Lasse Wieslander som jobbade på Sveriges Radio Väst, och Gunilla Åhman Olausson som berättar vad de minns av katastrofen med Scandinavian Star 1990.

Idag fortsätter reportageserien om Scandinavian Star. Den 7:e april i år är det 25 år sedan olyckan med Scandinavian Star inträffade. Lasse Wieslander som då jobbade som radioreporter på Sveriges Radio Väst, och Gunilla Åhman Olausson som jobbade hos sina föräldrar på Athinas blommor här i Lysekil berättar vad de minns, hur de fick reda på det och vad de gjorde de dagarna Scandinavian Star låg vid kajen vid Grötö.

 

Lasse Wislander radio väst
Lasse Wieslander Foto: Lasse Edwartz

Lasse Wieslander berättar:

– Min första tanke när jag hörde på radion om en färjebrand på Skagerack var en plötslig skräck och det innan omfattningen var känd – Himmel, hur är det med mina föräldrar?! Jag visste att de var på väg med en färja till Oslo för att fira Fars 75-årsdag 7 april. Och nästan innan jag tänkt efter en gång till, så ringde telefonen. Jag råkade vara helgreporter på Sveriges Radio Väst just den helgen. Så gick larmet, och det var att kasta sig i bilen, från Strömstad, där jag bor, och till Lysekil. På vägen ner hann jag tänka efter igen – Nej, föräldrarna satt på en annan båt…

 

 Ekot ville ha med mig i sändning kl.08:00.

  – Ekot i Stockholm ville ha med mig i en sändning så fort det gick, det kanske var till klockan 8. Och jag visste ju ingenting än, så Ekot försåg mig med några uppgifter som de grävt fram per telefon. /Faktiskt var mobiltelefonen uppfunnen år 1990./ Så till den första sändningen när jag satt i bilen med Lysekil nätt och jämnt inom synhåll, så blev det en någorlunda sakkunnig ”prata” som det heter. Till en början hade vi inte klart för oss hur stor olyckan var. I något tidigt läge var det tal om något tiotal drabbade som hade tagits om hand av en rysk båt. Det var inte ens självklart att de skulle komma till Lysekil.

 

Stod på Rosvikstorg och ville göra en intervju.

 – Men så rullade det vidare. En del drabbade landade ganska tidigt och togs om hand på hotellet. Här gjorde någon i Lysekil ett klokt drag – man såg till att chockade och frusna överlevande slapp träffa journalisterna. Det kan jag tycka numera – det var något helt annat, när vi hela kopplet av journalister stod på Rosvikstorg och ville intervjua.

Till sist lyckade vi få fram ett budskap till dem där inne på hotellet om att någon frivillig kunde vara snäll och säga några ord till oss. Den förste stackars mannen fick säkert hjärtklappning av bara detta – att vara helt omgiven av journalister som pratade i mun på varandra.

 

Scandinavian Star skulle bogseras till Lysekil.

 – Efter hand blev det klart att Scandinavian Star verkligen skulle bogseras till Lysekil. Det tog lång tid av väntan i den småkalla vårblåsten. Men man kände inte så mycket av kylan, det hände nya saker hela tiden. Allt fler fick klart för sig hur stor katastrofen var, även om vi inte hade de exakta siffrorna för antalet döda och skadade.

Det kom allt fler anhöriga till färjepassagerarna. Vissa kunde återförenas med överlevande, andra kunde bara vänta. Det kom fler och fler journalister under dagen. Allt detta ställde förstås våldamma krav på den lilla kommunen Lysekil och som krisen bara blev större växte kommunalrådet Stig Nilson till en stor organisatör. Vad gör man när det behövs tolkar för anhöriga och för journalister från när och fjärran? Jo, även den lilla kommunen har språklärare att ta till. Och vad gör man när telenätet och kommunväxeln blir överlastade? Jo, man ropar och skriker på dåvarande Televerket att kalla in montörer trots helgledigt. Gullmarsskolan förvandlades till presscentrum. Det här var innan datorerna var så vanliga, men tydligen var ändå det här en av de värsta nötterna att knäcka, att komma förbi byråkratin.

Det måste ha gjorts en massa improviserade insatser förutom det som vi journalister märkte – hur anhörigcentret organiserades, om psykvård och präster engagerades, hur beredskapen höjdes på sjukhusen i området, hur ordnades det med utspisning osv, jag minns inte att jag var hungrig trots alla timmars arbete, men någon måste ha tänkt på det också, även om jag inte minns att jag åt någonting heller.

 

Jag rapporterade varje timme i Ekot.

 – Mitt minne är att det tog hela dagen innan Scandinavian Star syntes vid horisonten och flera timmar innan hon låg vid kaj. Hela tiden rapporterade jag varje timme i Ekot om det senaste som hänt.

Ekot på den tiden var vanligen ganska kräsna med att ta emot svenska rapporter som kom längre bortifrån än Stureplan, men den här perioden tog de allt jag levererade. Efter hand hade jag fått teknikhjälp från Uddevalla, först kom programchefen Kjell Arvidsson ut med en sändarbil, sedan teknikchefen Göran Blomquist. Så för min högst personliga del var allt väldigt lättjobbat – det var bara att leverera så mycket som möjligt.

En sista rapport för dagen gjorde jag stående på kajen i skymningen nedanför den utbrända färjan – jag var aldrig ombord men tårarna kom i ögonen när jag rapporterade om brandlukten och om hur gardinerna fladdrade ut från de krossade fönstren.

Star_11

Söndag dag 2

– Söndagen, dag 2, gick i samma stil, jobb och jobb och jobb, även om det fanns fler kollegor på plats. Ett minne är lösningen på problemet med de 159 liken. Många av dem var norrmän och många av dessa transporterades i kylbilar från fiskindustrin. Man hade dolt texten ”Frionor” på långtradarna. Jag ställde en del kritiska frågor till Stig Nilson om detta – på temat att det skulle vara ovärdigt att frakta avlidna i fiskbilar. Men numera så har jag mer förståelse för att det var nödvändigt att göra så.

Och sen är min historia slut. En sak till bara – när jag kom hem ringde Statistiska Centralbyrån och frågade om min jobbsituation. Jag hade blivit slumpvis utvald. SCB-damen i andra änden blev tyst och klentrogen när jag berättade om min övertid senaste veckan. Nää, det går inte. Jo, det gjorde det.

Lasse Wieslander, före detta reporter på Sveriges Radio Väst.

 

Vidare är det Gunilla Åhman Olausson som berättar vad hon minns av katastrofen med Scandinavian Star. 

IMG_6708
Gunilla Åhman Olausson.

Bodde över hos mor och far på Härnäset.

– Jag bodde över på Härnäset hos mor och far. Familjen hörde på nyheterna att en färja brann. Vi skulle åka in till Lysekil och öppna Athinas blommor där jag jobbade när mina föräldrar ägde det. Man lyssnade på radion med stor bävan och tyckte det var otrevligt det man hörde. På kvällen var vi hos goda vänner på Bergmansliden här i Lysekil. Vi stod och såg när båten bogserades in i Lysekil.

 

Stig Nilson ringer till mig.

– De uppgifter vi hade hört under dagen var att det var båten som kom och att alla var räddade som fanns ombord. Jag tyckte det var skönt att inte båten sjönk där ute utan att de kunde bogsera in den till Lysekil. På måndagen hade vi tillagat revben med potatisgratäng till här hemma, och skulle få besök. Precis när jag skulle servera maten så ringer Lysekils kommunalråd Stig Nilson till mig. Han frågar om jag kunde komma ner och göra en kistdekoration, för de första kistorna skulle köras iväg till Oslo.

 

Gjorde kistdekoration till de kistorna som kördes i bårbilen.

– Nu hade man hört att det fanns döda folk ombord när den Scandinavian Star bogserades in i Lysekil. Jag tackade ja till detta, och kistdekorationen skulle vara i de norska färgerna.

Det var med en bävan man åkte ner till affären, och samlade in dekorationer och tog blomsterbussen ut till Grötö. Jag har lite svårt att minnas vad som hände när jag kom till kajen på Grötö. Det var så överväldigande att vara där. Jag var där några gånger och dekorationen skulle vara på den kistan som bårbilen från Fonus körde, och som körde före lastbilarna i kortegen till Oslo.

 

Minns lukten från Scandinavian Star.

– Idag minns jag inte om jag var där tre eller fem gånger och gjorde dessa dekorationer. Jag minns att när jag stod där nere, så är det lukten jag kommer ihåg. Våra barn var hos mina föräldrar på Härnäset och jag var gravid i 7:e månaden. När vi kom hem den kvällen så tog min man Jeff vår mat och gick och slängde den, för den luktade exakt lika dant som de gjorde på kajen på Grötö. Det luktade grillade revben. De tog många år innan jag kunde äta revben igen. Känslan och den lukten sitter fortfarande kvar idag när jag äter revben.

 

Den sista kistan var en barnkista som skulle transporteras i bårbilen.

– Sista dekorationen minns jag med att jag kom till kajen och representanten från Fonus kom fram till mig och sa att jag får vänta lite för det hade tillstött problem. Jag sa till att jag inte vill stå här så länge på grund av att jag tyckte det var otäckt att vara där vid kajen och transporterna med döda människor. Efter en stund kom representanten tillbaka och sa att han försökt att ordna detta, men berättade att det fanns en kista kvar och det var en barnkista som skall göras i ordning med dekoration. Detta hade han försökt ändrat på, men eftersom lastbilarna var plomberade så gick inte det att ändra på. Det var känslan av att behöva göra iordning en barnkista som kändes väldigt starkt efter allt som varit under dessa dagar och representanten förklarade för mig att han inte kände att köra med en barnkista i bårbilen. Det var väldigt tungt förstod jag då och han tyckte att det var att spela på folks känslor för bl.a. när han körde in i Norge så stod det folk längs vägarna och tittade på konvojen som kom med alla döda människorna. Det var mycket tankar och känslor under dessa dagar i Lysekil.

Star_12

 

Väldigt få pratade om båten.

– Något som jag minns väldigt väl var att folk på i Lysekil inte pratade om båten. Kunderna i affären sa inget och mötte jag någon ute i Lysekil var det ingen som sa något. Det verkade som ingen orkade prata om det som hänt. Alla såg den men ingen ville prata om den, det var nog för känslosamt tror jag. Minns även alla de som kom och satte sig med sina fikakorgar uppe i Åkerbräcka. Det kom norrmän och andra som skulle se Scandinavian Star när det låg där nere vid Grötökajen. Det finns många minnen kvar även om det är 25 år sedan det hände.

 

Förstår inte hur kaptenen kunde lämna fartyget.

– Jag minns att när man såg Scandinavian Stars kapten på Tv:n så kunde jag inte titta på honom. Att lämna skeppet utan att ta reda på hur många som var kvar tycker jag var fruktansvärt. Att samtidigt säga att det inte var några människor kvar på båten är något jag inte förstår än idag.

Hon minns att hjärtat slog när hon stod i affären och skulle göra kistdekorationen. Buketten på kistdekorationen innehöll: Blå iris, röda rosor, vita nejlikor och vit ginst.

Stort tack Lasse och Gunilla för att ni berättade om vad ni kom ihåg om katastrofen med Scandinavian Star. Tack även till Lasse Edwartz och Lennart Hård för foto.

Fortsättning följer!