Idag på bloggen får ni åter igen träffa en känd radioröst som ni säkert hört massor av gånger i Sveriges Radio och även lokalt här i P4 Västs område. Idag får ni en återträff med journalisten Jan Andersson från Lysekil.

Idag på bloggen får ni åter igen träffa en känd radioröst som ni säkert hört massor av gånger i Sveriges Radio och även lokalt här i P4 Västs område. Idag får ni en återträff med journalisten Jan Andersson från Lysekil.

 

IMG_20190912_151224.JPG
Jan Andersson.

I fyra år har Jan jobbat som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio i Bryssel. Nu har han varit hemma i ungefär ett år och jobbar idag som ekonomireporter på Ekot på Sveriges Radio.

 

Bjuder på nybakta bullar.

När jag kommer hem till Jan strax utanför Lysekil så håller han på och klipper gräset. Han har dessutom kallgästa bullar på gång som är på väg in i ugnen. När han inte håller på med att presentera Ekonomiekot eller att rapportera om makroekonomi och EU-frågor, så tycker han det är gott att baka eller hålla på med någon annat trevlig syssla.

CI2A3197.JPG

 

Janne är gift med en konditor – Michelle – av högsta klass och hon är ju enormt duktig. Han berättar att han aldrig kan tävla mot sin fru, men hon har lärt honom mycket genom de åren de tillbringat tillsammans. Idag har de två barn och frun Michelle jobbar idag hos Strandflickorna här i Lysekil.

CI2A3203.JPG

 

När man tittar ut på altanen så står det flera burkar med hemmagjord hjortronsylt och lingonsylt som Janne kokat.

IMG_20190912_151942.JPG

CI2A3242.JPG

 

Snabb tillbakablick.

Han har jobbat som journalist i ungefär 25 år, alltifrån sportreporter till rikschef för Ekots riksorganisation på Sveriges Radio i Stockholm, utrikeskorrespondent och nu senast ekonomijournalist på SR Ekot.

2004 började han som SR Ekots rikskorrespondent i Göteborg. 2005 sökte han ett vikariat som utrikeskorrespondent i Mellanöstern vilket han inte trodde han skulle få, men det fick han.

Jan har tidigare berättat att våren 2005 så satt han och läste allt om Mellanöstern som han kunde hitta. Över tre månader tillbringade han i Mellanöstern sommaren 2005. Året efteråt var han tillbaka i Mellanöstern och då var det bland annat för att rapportera om kriget mellan Israel och Hezbollah i Libanon. Han berättar att han sett mycket skit under åren. Till och med döda kroppar och kroppsdelar som legat utspridda.

Vi kommer in på det värsta terrordådet i Norden, nämligen i Norge den 22 juli 2011. Dels mot regeringshögkvartet i Oslo och därefter mot Utöya. Efter att semestern var över fick Jan åka dit för att rapportera om det fruktansvärda och var också med för att rapportera om minnesceremonin som arrangerades i Spectrum i Oslo.

Han berättar att när han kom in där i pressrummet där alla journalister satt, så såg han sina kompisar som han träffat från de åren han varit ute och rest. En del satt och grät.

Under ceremonin var det flera musikframträdanden och det visades också bilder och namnen lästes på de 77 människor som dött från terrordådet.

Anhöriga till offren reagerade väldigt starkt under minnesceremonin. Väldigt många grät. Stundtals funderade han över hur han faktiskt skulle orka med kunna rapportera därifrån i ”Kvart i fem Ekot”.

Efteråt gick han till det närliggande hotellet och lade sig på sin säng och allt bara snurrade. I tio minuter snurrade det bara runt i hjärnan. Då ringde han sin fru och även nära kollegor som han arbetat med under åren. Det blev en slags debriefing i ensamheten där på hotellrummet.

Senare under den där kvällen så stötte han också på det norska teamet från NRK som hade haft hand om hela sändningen och de satt ner och pratade om det ofattbara som hänt och som de också varit med om tillsammans under dagen under minnesceremonin.

 

 Jan har jobbat som journalist i 25 år.

Jag har följt Jan under åren och vet vad han har upplevt under sina år i Bryssel. Men samtidigt är det mycket intressant att höra honom berätta om detta som är direktsändningar och LIVE, rakt ut i vår eter.

När jag sitter där och äter färska bullar vid familjens köksbord i huset utanför Lysekil, så kommer jag att tänka på terrordåden i Bryssel och Paris, men det tar en stund under vårt samtal innan vi kommer dit. Janne har jobbat i drygt 25 år som journalist.

IMG_20190912_151225_1.JPG

 

2014 flyttade familjen till Bryssel.

2014 flyttade familjen till Bryssel. Det blev hela fyra år i Bryssel. Att jobba som utrikeskorrespondent betyder att ha ständig jour, 24 timmar om dygnet. Janne berättar om man har med sig familjen så får de vara beredda på att man får ge sig av om det händer något i närheten.

 

Toppmöte samma dag som dottern fyllde år.

För två år sedan – i samband med att dottern fyllde år –  var det ett extrainsatt toppmöte, just samma dag. De skulle få 40 personer på besök i trädgården i Bryssel för att fira dotterns kalas. Dotterns födelsedagskalas var ju planerat i flera veckor innan.

Tillsammans med övriga familjen, så var Janne med och resa upp tält, duka och förbereda hemma. Michelle tillsammans med några nära vänner gjorde klart det sista inför födelesdagsfesten, samtidigt som han tog på sig kostymen och åkte in till möteslokalerna i Bryssel där toppmötet ägde rum.

Jan gjorde en snabb intervju med statsminister Stefan Löven och gjorde klart inslaget i taxin tillbaka hem. Kl. 15:00 började kalaset, men en minut innan, 14:59 gick Janne in genom entrédörren hemma för att byta om och hann också vara med på kalaset.

Efter ett tag ringde dock utrikesredaktörerna i Ekot och ville att han skulle medverka direkt vid kvart i fem ekot från deras trädgård i Belgien. Så det blev en direktsändning från trädgården, samtidigt med dotterns födelsedagskalas.

 

Annorlunda journalistik i Bryssel.

 Flytten till Bryssel betydde att hans sätt att jobba som journalist kom att förändras, jämfört med hur han jobbat tidigare. Delvis har Janne inte varit ute på ett och samma ställe under en sådan lång period. Dessutom handlar ju journalistiken i Bryssel i huvudsak om politik och ekonomi, men kom ju även att innefatta terrorrapportering, tillägger Janne.

Han erkänner gärna att han är en politisk nörd. Annars skulle han ju inte tagit det jobbet från första början. Janne tycker att politik är superkul, och han tycker även om att kunna förklara avancerade saker inom politiken. Helt enkelt att göra det begripligt för andra.

 

Arbetade i snitt 80 timmar i veckan.

Att jobba 80 timmar i snitt i veckan och ibland till och med 110 timmar var ingen ovanlighet för Janne under åren som EU-korrespondent. Var fjärde och femte helg kunde han vara ledig om det inte hände något speciellt.

Ibland var det riktiga nattmanglingar då får han behövde vara vaken hela dygnet. Detta har hänt ett flertal gånger när några ministrar eller stats- och regeringschefer haft viktiga möten och olika frågor som rör Europa i Bryssel. Samtidigt som man kanske egentligen är rejält trött och sömning, så måste man vara som fräschast och för att försöka kunna göra i ordning ett inslag till någon morgonsändning i Ekot eller till P1 morgon, trots att det kanske svårt att först förstå vad besluten betyder för oss svenskar, berättar Janne.

Nu börjar bullarna bli klara i ugnen och de ser mycket goda ut.

CI2A3228.JPG

CI2A3235.JPG

 

 Olika områden som Brysselkorrespondent.

Beneluxländerna ingick i Jannes område. Belgien, Luxemburg och Nederländerna. EU-frågor och Nato. Det blev flyg, tåg, buss eller bil som tog Janne till de platser han jobbade på.

Bryssel är ungefär lika stort invånarmässigt som Stockholm och Belgien är ungefär lika stort i antalet invånare som Sverige. Belgien är ett mindre land till ytan, men samtidigt finns det betydligt mer bilar.

 

Har haft fyra fina år i Bryssel.

Familjen har haft en fin tid i Bryssel, och har haft fina år där. Hela familjen har trivts jättebra. Nu har de vänt blad och är hemma igen.

 

Känner du en annan ro i livet nu när du är hemma igen, det måste ha varit ett annat tempo i Bryssel än det är här hemma?

-Vi är i ju rofyllda Häggvall nu. Jo, men så är det. Jag kan helt ärligt bli tidvis väldigt trött på folk och jag kan också bli väldigt trött på ord. Då är det skönt att bara kunna göra saker utan att bli påpassad. Här hemma sköter vi oss nästan själva.

 

Efter åren i Bryssel berättar Janne att han kan tycker sig kunna se en förändring när det gäller hur människor uttrycker sig mot varandra i Sverige:

– Jag kan tycka och rentav bli skrämd idag över samtalstonen på nätet och hur man är mot varandra. Det har egentligen ingen skillnad om det är i Lysekil, Twitter eller på Facebook. Som journalist stöter jag ju också på det, för det drabbar mig också. Jag blir utskälld flera gånger i veckan på grund av mitt jobb av människor som har synpunkter på mitt jobb eller på journalister i allmänhet, säger Janne och fortsätter:

– När man jobbar som journalist i riksmedia och intervjuar samhällets maktspelare, så händer det ganska ofta. Faktiskt kan jag också bli utskälld här i Lysekil. Oftast har de synpunkter på vad som sägs. Men det roliga och positiva med jobbet överväger självklart sådana här saker. I helgen så träffade jag två P1-lyssnare från Västerås i samband med en privat tillställning och de kom fram och berömde och var supernöjda, glada och väldigt upprymda över vilken roll som radion spelar i deras dagliga liv.

– Familjen är viktig för mig, samtidigt är det en livsstil för mig att vara journalist. Jag har till exempel aldrig haft någon söndagsångest och trivs med det jag gör. Det gäller att ha balans i livet på något sätt.

 

Blir du påverkad av det som du varit med om?

– Det blir jag väl på ett eller ett annat sätt. Jag har ju i ärlighetens namn sett rätt så mycket skit. Så är det ju tyvärr. Idag är jag nog rätt hårdhudad och ibland kan jag tycka att vissa saker är rätt bagatellartade. Ibland märker nog vissa i min omgivning det. Men jag sover gott om nätterna och somnar oftast med huvudet på vägen ner mot huvudkudden, så det är väl ett bevis på att mår hyfsat okej.

– Jag tror också på detta om man trivs med livet och har en fantastisk familj. Du bor även i en miljö som du trivs med och det är det som är tryggheten, då kan man stå ut med rätt mycket skit.

 

Intervjuat olika höjdare i världen.

Janne är inte så imponerad av folk. Även om han under åren har intervjuat personer som statsminister Stefan Löfven, Angela Merkel och Viktor Orbán med flera, åtskilliga gånger, så är det inget som egentligen påverkar eller berör honom. Jannes jobb är att granska dem, och ibland kan det ju uppstå situationer där vissa kanske tycker att journalister är värre än det som en katt har släpat in där hemma.

70298077_3625116407514331_3931698627096870912_n.jpg
Stefan Löfven intervjuas av Jan vid EU-toppmötet i Sofia. I bakgrunden skymtar nuvarande statssekreterare Paula Carvallo Olifson. Foto: Sveriges Radio.

När man jobbar på platser som Bryssel, så händer det allt som oftast att man står i en journalisthord och då gäller det att ha väldigt vassa armbågar, och Janne berättar att han har vassa armbågar och är hyfsat lång. Samtidigt har han flera kollegor som träffade under åren i Bryssel, som idag är några av Jannes närmaste vänner.

 

Terrorattentaten i Paris.

När Janne och jag träffades förra gången – för några år sedan – så pratade vi mycket om det som skedde på Utöya i Norge. Under sin tid i Bryssel fick Janne uppleva både terrorattentatet i Paris och Bryssel.

 

Hur upplevde du och minns du av terrorattentaten i Paris och Bryssel?

– Det är väl ingen som tror att man skall drabbas av terrorattentat eller terrordåd. Just terrorismens grundtanke är ju att skapa en instabilitet i samhället, och vi som medmänniskor skall känna oss osäkra.

– Nu behöver man nog inte behöva vara Einstein för att räkna ut att Bryssel skulle vara ett mål, med tanke på att det är Europas huvudstad. Det bisarra var att vi var några kollegor som hade pratat om Bryssel som ett terroristmål, bara några dygn innan det sedan kom att ske.

69970579_1279334572244449_3732146118583123968_n.jpg
Foto: Sveriges Radio.
70589974_2414083528658890_6150605450925572096_n.jpg
Konsertlokalen Bataclan där 89 personer dödades och 300 skadades. Totalt dödades 130 personer och 350 vid de samordnade attentaten i Paris 13-14/11 2015.  Foto: Sveriges Radio.

 

– Jag körde till Paris den natten, och var en av de första ditresta journalisterna på plats, förutom SR:s pariskorrespondent Beatrice Janzon, som ju då bodde i Paris. Under polisutredningens gång visade det sig att gärningsmännen hade haft sin bas i just stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Jag var i Paris i ungefär två dygn. Ett par månader efteråt, så kom det att ske ett terrordåd även i Bryssel.

 

70292319_496732154479535_1911722387632553984_n.jpg
Foto: Sveriges Radio.
70925021_693136857834278_2364585843856769024_n.jpg
Foto: Sveriges Radio.
70029720_2437467296530684_7266392230204538880_n.jpg
Foto: Sveriges Radio.

 

Under åren som EU-korrespondent berättar Janne att han rapporterat om många tragedier och fruktansvärda händelser…

– Jag har även sänts iväg och rapporterat om en flyktingkatastrof på Medelhavet, utanför Sicilien. Den gången handlade det om ofattbara 700 personer som drunknat. Självklart är det extremt tuffa saker att berätta om, och framförallt om man har barn själv. Då blir det väldigt konkret och tydligt för mig som medmänniska när man hör berättelsen från föräldrar som varit ute i en gummibåt eller fiskebåt. Deras båt går kanske sönder, kapsejsar eller de tvingas i vattnet av någon orsak, kanske flyktingsmugglare.

69878268_3103332973042200_7726549133602848768_n.jpg
Foto: Sveriges Radio.
70330369_1116831005173756_8392324366481752064_n.jpg
Foto: Sveriges Radio.

– Föräldrarna försöker att ta hand om sina barn, men barnen glider ur händerna på dem och drunknar. Det är klart att sådana berättelser sätter sina spår. Samma är det med terrordåden i Paris, Bryssel och i Norge 2011. Så är det i alla fall för mig. Jag är ju ingen robot.

69867440_367037354219594_198410639918497792_n.jpg
Foto: Sveriges Radio.

 

Får man en viss puls eller går man igång inför en speciell sändning?

– Nja, en högre puls vid grön lampa får jag inte längre. Däremot gäller det att fokusera på uppgiften när det är direktsändning eller är en situation som till exempel en viktig presskonferens, en händelsenyhet eller att det är snabba ryck. Det finns inget annat som existerar just då. Det är leveransen i radion man tänker på.

– Innan jag är med i direktsändning för att rapportera om någon större händelsej, brukar jag tänka igenom – om jag hinner så tar jag 15 sekunder på mig – bara för att gå igenom vilka formuleringar som jag skall använda. Det handlar om vad jag vill åstadkomma med just den aktuella direktrapporten och vilka ord som jag absolut inte skall använda. Före sändningarna brukar jag även repetera namn och siffror – om jag inte skrivit ner dem innan – för jag är fruktansvärt dålig på namn. Det får inte bli fel med namn och siffror i en direktsändning.

70234866_422658501936943_2749495083437916160_n.jpg
Protester i London i juli 2018 mot USA:s president Donald Trump som gestaltas i en ballong i form av en jättebäbis. Foto: Jan Andersson.

 

Vi pratar vidare och Janne säger; ”jag har ett väldigt konstigt jobb”, på vilket sätt då menar du?

– Det är väldigt konstigt att prata inför mellan 200.000 och tre miljoner par öron beroende på vilka sändningar och dagar det handlar om. Det är ju egentligen väldigt märkligt.

70027400_2486264368260566_8796389563929985024_n.jpg
I juni 2015 genomfördes en Natoövning på Östersjön med deltagande, även av Sverige. Foto: Sveriges Radio
70382627_647530429091777_3015479796739080192_n.jpg
Foto: Sveriges Radio.

 

Tänker du på det någon gång?

– Jag tänker på det och jag kan reflektera över det, men jag har inte låtit det påverka mig. Om jag skulle låta det påverka mig så finns det nog risk för att jag skulle kunna bli knäpp.

– Om jag står som jag gjorde i morse när jag sände Ekonomiekot i P1 från Uddevalla så var det väl ungefär 700.000 personer som lyssnade på vad som jag hade att säga. Om jag skulle se samma antal personer i ögonen, då skulle kanske jag darra på manschetten. Nu ser jag ju inte de människorna, när jag står där bakom mikrofonen och mixerbordet, eller om jag nu är ute ”på fältet” men jag vet att det inte får bli fel.

70603600_2433962416885425_3641657299459637248_n.jpg
Natoövning på Östersjön, Foto: Sveriges Radio.

 

Radiorösten Jan Andersson, hur ofta känner folk igen den?

– Det händer då och då. Här i Lysekil vet kanske många vem jag är. Jag var i Götene i somras och då frågade en person mig när jag köpte glass om vi hade träffats tidigare för han tyckte att han kände igen min röst men kunde inte komma ihåg mitt utseende. Då svarade jag att jag inte kände honom men att jag inte var någon skådespelare eller så, men han hade nog hört mig på radio. Och det var ju kul.

 

Jobbar idag som ekonomireporter på Ekot på Sveriges Radio.

Idag jobbar Janne bland annat med att presentera Ekonomiekot i P1 men också global ekonomi som omfattar till exempel olika handelsavtal mellan olika länder. Han berättar att arbetssättet har förändrats genom åren. Förr var man mer eller mindre hänvisad till en arbetsplats på en redaktion för att kunna jobba eftersom arbetsverktygen fanns på redaktionerna. Idag kan han röra sig ganska fritt och är inte i samma utsträckning beroende av en redaktion som man var förr.

Orsaken är framför allt att utrustningen har blivit mycket lättare under åren som gått. När Janne började utomlands så hade de förutom datorerna, också resväskor med satellitutrusningar. Idag kan SR:s utrikeskorrespondenter ofta resa med en ryggsäck där sändningsutrustningen får plats eftersom de använder sig av en sändningsteknik via mobiltelefonnäten med hjälp av fyra olika SIM-kort inbyggda i specialbyggd sändningslåda för direktmedverkan i radio.

 

Visa dagar går han upp 03:28 på morgonen och loggar på hjärnan.

Numera blir det tidiga morgnar för Janne. Redan hemma behöver han förbereda sig och läsa på om vad som hänt under kvällen och natten genom att gå igenom olika nyhetsbyårer, nyhetsbrev och vad som står på de internationella nyhetsmediernas sajter på internet. När han sedan sätter sig i bilen mot Uddevalla, där han kan sända Ekonomiekot i P1, så blir det bredvid en kopp med te i bilen.

Han väntar med första kaffekoppen tills alldeles före första sändningen, klockan 6:32. Janne berättar även att han sjunger upp sig på, eller pratar upp sig i bilen på väg till jobbet. Av rutin brukar det bli efter att han passerat Torp köpcentrum mot centrala Uddevalla. Han gör andningsövningar och får igång stämbanden och käkmuskulaturen.

Förr om åren, sjöng Janne i olika körer, men det är många år sedan. Säkert har fler än 20 år gått, så just uppsjungningarna härstammar från de åren och det har han använt sig av efter åren som körsångare.

 

 Tappade rösten.

Det gäller hela tiden att vårda sin röst. Janne berättar att han hade tappat rösten en gång. Det handlar om en gång när han skulle vara programledare för P1-programmet Radiokorresspondenterna. Strax innan fick bara fram ett väsande ljud eftersom han hade drabbats av någon halsinfektion. Janne fick ¨ett tips av Inger Arenander som då jobbade som utrikeskorrespondent i Washington om hennes huskur.

Tipset var att han skulle dricka ingefärsvatten, citron och honung. Detta skulle Janne dricka 15 minuter före sändningen. Effekten skulle bli att rösten skulle klarna, men bara tillfälligt eftersom huskurens effekt bara skulle räcka under tidsperiod av 45 minuter. Mycket riktigt så höll rösten också i 45 minuter och sändningen varade i 28 minuter, så det fungerade. Han hade en helt okey röst under sändningen.

IMG_20190912_143831.JPG

 

Intervjun håller på att gå mot sitt slut och jag undrar över hur Janne har förändrats som människa och om det är något särskilt som han märkt av sedan familjen flyttat tillbaka till Sverige?

– Vi trivs ju väldigt bra i Lysekil. Vi tycker väldigt mycket om miljön och de människorna som vi umgås med. Våra familjer och släktingar finns här i närområdet, och vi är uppvuxna här. Däremot jag kan bli lite bekymrad ibland i olika sammanhang. Egentligen skulle jag önska att folk kunde tänka på hur bra vi faktiskt har det här, för det är väldigt lätt att hitta problem och se vad som är fel.

– Visst är det så att jag har olika saker i mitt bagage med saker och ting som jag har varit med om men nog är det så att jag uppskattar det som finns här på ett annat sätt. Jag skulle kanske vilja att andra människor också kunde uppskatta det som finns här på ett annat sätt än som det görs, för det är fantastiskt i Lysekil.

– Samtidigt skulle vi kanske behöva vara lite mer ödmjuka inför det faktum att vi faktiskt har det bra här. Man skall absolut inte be om ursäkt för att man har det bra, för vi ska ha det bra. Men det finns andra människor som inte har det lika bra som vi som bor här och då kanske vi ska vara lite ödmjuka inför det. Detta kan jag ibland tänka på och reflektera över, säger Janne och tar den sista tuggan av sin bulle.

 

Tack för underbara bullar Janne och en mycket intressant pratstund.

 

Idag får ni möta lite olika personer som minns katastrofen med Scandinavian Star.

Den 7 april 1990 gick larmet om att det var brand ombord på en färja väster om Väderöarna. Idag får ni möta lite olika personer som berättar om vad de minns från den dagen och några dagar framåt om katastrofen med Scandinavian Star.

img003
Foto: Kjell Johansson.

 

FullSizeRender

Anders Buhlin Polischef Lysekil. Foto: Thomas Andersson.

–Jag befann mig på polisstationen här i Lysekil, i jour, då larmet kom via Vakthavande i Uddevalla. Mycket förvirrat framgick att det var brand ombord på en båt och att ”båten” var på väg in till Lysekil. Den skulle vara rysk. Lite längre fram på förmiddagen visade det sig att den ryska båten bara transporterade in räddade personer från båten som brann. Fortfarande visste vi inte riktigt vad som brann, utom att det var en brand ombord på en båt. I och med den ryska båten kom till kaj följde en mycket intensiv period, där jag och min kollega i princip var engagerade ända fram till dess att Scandinavian Star, lämnade kajen i Lysekil. Jag var siste man ombord innan den lämnade Lysekil med en stackars ensam lots vid nödrodret. Detaljer runt detta finns i mängd, men jag väljer att, tills vidare i alla fall, stanna där.

IMG_7909

Ingegerd Thornadtsson näringslivsenheten,  Lysekils kommun.

– Jag blev hämtad i Valbodalen, iklädd ”båtrustarkläder” och hamnade direkt i Stadshuset. Så här skrev jag i mina dagboksanteckningar lördagen den 7 april 1990: “Scandinavian Star-katastrofen. Stig N hämtade mig i Valbodalen kl 14. Elisabeth och jag jobbade till kl 01.00. Trött.”

Vi höll på att vårrusta båten. Jag hade alltså riktiga “skrotkläder” på mig och hamnade direkt på ett ledningsmöte i Stadshuset med kriminalare, läkare, många kommuntjänstemän med flera. Men min klädsel var det minsta jag tänkte på då. På söndagen skrev jag: “Jobbade 8.30-17.00. Åt och sov. Jobbade på natten 24.00-03.00.”

Denna händelse kommer jag aldrig att glömma. Dels var händelsen i sig så ofattbart tragisk, dels var anspänningen mycket stor på jobbet. Jag minns att polisen flyttade in i Stadshuset och tog emot de flesta telefonsamtalen. Vi assistenter, turades om att vara med på ledningsmötena och ta anteckningar, skrev telefonlistor med mera. Det fanns ju inga mobiltelefoner då men olika nyckelpersoner var tvungna att nå varandra.

Ett mediabolag från Malmö var på plats från första stund och dokumenterade allt. Det kom kondoleanser från hela världen och till presskonferenserna kom många långväga journalister. Det var många kommunanställda som blev involverade på olika sätt, socialsekreterare, tekniska kontoret, hamnkontoret, växelpersonal, skolpersonal (t ex för presscentra) men framför allt räddningstjänsten.

Nu när vi har krisledningsövningar på jobbet så kommer alltid känslan från dessa dagar tillbaka. Jag hoppas att Lysekils kommun aldrig ska behöva uppleva något liknande igen. Det finns mycket mycket mer att berätta men jag nöjer mig med detta.

 

IMG_8736

Jan Andersson Sveriges Radios Utrikeskorrespondent i Bryssel.

– Jag fick reda på av mamma Gunnel och pappa Gösta direkt på morgonen när jag vaknade vad som hänt eftersom de hört det på Ekot på morgonen. Då pratades det redan om att den här brinnande färjan också skulle bogseras in till hamnen i Lysekil.
Jag skulle göra ett skolarbete tillsammans med en klasskompis där vi skulle filma och ta några bildsekvenser på åkrarna och marken kring Preemraff eftersom det då talades om en omfattande utbyggnad. Därför skjutsade min pappa Gösta in mig till Lysekil (jag var ju för ung för körkort). När vi kom in till Lysekil anlöpte ett mindre fartyg hamnen med färjepassagerare som räddats och förts med det här fartyget in till hamnen i Lysekil. De hade filtar kring sig och det var fullt med räddningspersonal överallt längs Anderssons kaj.
När jag senare på dygnet såg den brinnande färjan bogseras in kändes det väldigt overkligt för då 16-årig grabb som jag (hade inte hunnit fylla 17 år) att en sådan fruktansvärd sak och händelse hamnar i lilla Lysekil där jag bodde.
När fartyget sedan fortsatt brinna under natten inne vid kaj, så hade brandröken spridits ända till hemmet i Häggvall. Den söta men stickiga röklukten kommer jag ihåg än idag. Konstigt nog har jag kommit att göra åtskilliga radioinslag om just Scandinavian Star under mina år som journalist, för än är ju inte gåtan om vem eller vilka som startade och låg bakom branden löst…

1916612_102190796467908_2696308_n

Tomas Fahleson Preem.

–Jag var i Danmark, Hirtshals de dagarna på pingisresa. Fick reda på det mesta via telefon av min dåvarande fru Mimmi. Lysekils Kommun/ Stig Nilson upprättade en telefoncentral där många kommunaltanställda (bl.a där min dåvarande fru Mimmi satt med.) Minns att jag tänkte mycket på personerna som fick hjälpa till vid katastrofen. Lotsen som tog in färjan. Har ju mycket kontakt med dem genom jobbet. Alla brandmän från kommun och Scanraff som det hette då, och de på vår sambandscentral, alla anhöriga som kom hit. Lysekil kommun skötte säkert detta på ett mycket bra sätt dessa hemska dagar.

10959252_990260774335598_1716703377_n

Katarina Sjöberg som jobbade som sjuksköterska när katastrofen inträffade. Idag jobbar hon som sjuksköterska.

–Den dagen minns jag . Då arbetade jag på Lysekils Sjukhus Medicinavdelningen. Vi fick meddelande om att vara beredda för att ev.ta emot patienter. Det kom inga skadade till Lysekils sjukhus.

Star_9
Foto: Lennart Hård.

IMG_7006

Tommy Thörnblom som jobbade på LysekilsPosten när det hände berättar att:

– Jag låg hemma och var sjuk. Skulle egentligen haft helgjouren på LysekilsPosten, men det blev Anders Thorén som fick det tunga och svåra jobbet den helgen. Hörde på nyheterna på TV att M/S Scandinavian Star brann och att den skulle bogseras mot Lysekil. Gick upp i berget ovanför tomten hemma och såg i kikaren ett fartyg långt ute till sjöss och svart rök. Men då visste man inte vidden av katastrofen.

IMG_1003

Lasse Edwartz Fotograf på Bohusläningen.

– Den dagen var jag på reportageresa i Estland. Det var ju så att ryssarna höll på att lämna Baltikum och vi hade varit där en vecka för att se vad som hände då. Sedan när vi skulle åka hem, på den tiden var man tvungen att åka båt mellan Tallinn och Helsingfors och vidare Helsingfors till Stockholm, så när jag bordar båten i Helsingfors får jag se en TV-bild på ett brinnande fartyg, Scandinavian Star. Ulf Johansson, som jag reste tillsammans med, hade bokat hytt som låg insiders långt ner i fartyget så man funderade väl lite när man lagt sig att sova den kvällen.

IMG_8079

Cerry Holmgren f.d. massör i Svenska handbollslandslaget

– Jag var i Lysekil denna sorgens dag , åkte ut till Scanraff som det hette då och såg bogseringen in till Lysekil. Det blev verkligen ett grymt avslut på firandet av VM-guldet som vi tog den 10/3 1990 i Prag. Ringde till kommunen och anmälde mig att vara frivillig om det skulle behövas hjälp.

IMG_2245

Terje Fredh Journalist.

– Den aktuella morgonen lördag väcktes jag av telefon från lotsutkiken i Brofjorden. En båtman berättade att en norsk färja brinner sydost om Väderöbod. Jag ringde snabbt mina kollegor Eric Andersson och Lars Johansson samt nyhetschefen och någon fotograf på Bohusläningen i Uddevalla men där, svarade ingen. Jag tog också kontakt med min vän Rolf Jonasson på LP och Lars Helgen på GP.
Lars och jag var de första som kom ner till Gullmarskajen där även folk från Räddningstjänsten och polisen befann sig. På plats fanns också Stig Nilsson från kommunledningen.
Efterhand kom mer mediafolk men det var svårt att veta vad som hände ute på havet. Lotsarna var min kontakt och jag fick veta att två fartyg, en Stenafärja och ett ryskt lastfartyg tagit ombord överlevande. Vi fick veta att det ryska fartyget Fritzis Rozin var på väg Lysekil.
Efter ett par timmar lade ryssen till vid kajen. På däck stod det räddade, kanske ett drygt hundratal. Inga avspärrningar, det var fritt fram att gå ombord, Eran och jag gjorde de första intervjuerna med de räddade, lotsen och kaptenen. Ingen var skadad men många var svårt chockade. De åkte med taxi till Hotel Lysekil för mat och rum, där gjorde vi ytterligare intervjuer och säkrade bilder.
Under dagen kom det mer och mer media till Lysekil, TV, radio och tidningar. De kom till vårt kontor som mest tio på en gång. Några av media var Berlinske Tidende i Köpenhamn och Aftenposten i Oslo,
Vid 22-tiden på kvällen kom den brunna färjan till Grötökajen som då var avspärrad. Vi fick ett samtal med lotsen Alf Aronsson som tog in färjan till Lysekil. Vid 23-tiden var arbetsdagen slut på en spännande dag
Min tidning kom ut först på måndag, men vi gjorde ett fylligt reportage där vi hade en bit om redaren av färjan.

Terje minns också att Lotsen Alf Aronsson sa. Terje återger vad Alf sagt till honom.

– Denna lördag hade jag lotsat ut en tankbåt från raffinaderiet när vi fick order att jag skulle gå ombord i den eldhärjade färjan. Vi körde lotsbåten intill färjans mitt så öppnade de en port i sidan som jag klättrade in i. Jag gick till kommandobryggan där jag mötte färjans befälhavare, kapten Larsen. Han var tröttkörd men vänlig och vi resonerade igenom vad som hänt, vi talade aldrig om orsaken till branden. Fram på seneftermiddagen stod det klart att vi skulle bogseras till Lysekil. Bogserbåtar från Röda bolaget kopplades och vi körde sakta mot Lysekil, Larsen och jag var hela tiden på kommandobryggan. En stickande röklukt kom i dunster, färjan gick inte att styra då all el var utslagen, och det var bogserbåtarna som drog medan jag höll kursen. När det nästan var mörkt kunde vi lägga till vid Grötökajen.
Flera år senare hade jag kontakt med kapten Larsen som inte hade någon orsak till olyckan, Larsen medgav att det var en oerhört pressad situation för honom.

skanna0016

Lotsen Alf Aronsson Foto: Terje Fredh.

Terje har även skrivit en bok där han intervjuar bl.a. mästerlotsen Alf Aronsson och även skriver om mysteriet med Scandinavian Star. Boken heter ”Segt Virke Västlig Storm” och finns att låna på biblioteket här i Lysekil.

IMG_6722

Kent Olsson Politiker.

Politikern Kent Olsson berättar att han varje år åker till Åre. Den 7 april 1990 startade de resan till Åre. Kent och familjen fick nyheten via radion på morgonen när färden gick mot Åre. På den tiden var det nyheter varje timma så radion gick varm i bilen hela vägen till Åre. Kent berättar att det tar cirka 10 timmar att köra till Åre. Han blev inte själv direkt inblandad men följde hela tiden vad som hände i Lysekil via Radio och Tv. Känslan var dock chockartad berättar Kent vidare. På den tiden sysslade han i förstahand med kommun-och landstingspolitik, men berättar att han jobbade även lite som lärarvikarie. Politiken tog över mer och mer av Kents tid.

När man kom hem från Åre så var fortfarande detta med Scandinavian Star i högsta grad aktuellt. Båten låg kvar vid kaj och det var ingen rolig syn berättar Kent. Kent berömmer Stig Nilsons som tog snabba och viktiga beslut och som gjorde en fantastisk insats. Kent säger; ”Det är imponerande att vi som kommun klarade av detta och alla inblandade skötte detta mycket bra”. Det är den känslan som Kent har idag när han tänker tillbaka på katastrofen.

IMG_1108

Lars Johansson Journalist.

– 25 år är lång tid – mina minnen är vid det här laget rätt dimmiga. Jag befinner mig dessutom i Frankrike lång tid framöver och har inte tillgång till arkiv och inte heller riktigt ro att fundera på vad som hände den 7 april.

Jag minns att jag jobbade helg när katastrofen inträffade och att jag på lördagsmorgonen kontaktades av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) som ville ha hjälp med bevakningen om fartyget skulle bogseras till svensk hamn. På så vis fick jag reda på vad som var på gång. Senare på dagen var jag i Lysekils hamn för att med andra journalister möta det ryska (tror jag) fartyg som kom in med överlevande passagerare.

Vidden av katastrofen insåg jag när en kriminalpolis från Uddevalla lät undslippa sig en fråga om var man skulle kunna härbärgera ett stort antal kroppar i Lysekil. Det skedde när han och vi journalister stod utanför Hotel Lysekil.

På lördag kväll följde fotograf Gösta Axelsson och jag med lotsbåten ut till Scandinavian Star. Lotsen Alf Aronsson gick där ombord för att föra den brinnande färjan in till Lysekil.

Under helgen satt jag annars vid datorn för att ”skriva ihop” alla de texter som Terje, din far och jag själv producerade under den här dramatiska helgen.

 

Kjell  Johansson 001_redigerad-1

Kjell Johansson som jobbade som kranförare i hamnen i Lysekil när Scandinavian Star låg här.

Lördagen 7 april

– Tage Andersson ringer mig på förmiddagen och berättar att en färja brinner och är på väg till Lysekil, den beräknas vara inne på eftermiddagen.

Denna vecka14, hade jag jour och åkte till hamnen för att köra ut Demag och Kato kranen.

När båten hade lagt till var det förberett ett containerflak som brandmännen skulle stå i och spola vatten från båtens kommandobrygga, detta pågick hela eftermiddagen och kvällen och natten. Jag ser i min dagbok att jag började kl. 13:00 på lördag och jobbade till på söndag kl. 09:00, då fick jag avlösning av Riber Sjösten.

Jag minns, på natten till söndagen blossade branden upp med väldig kraft igen när vi satt på PLM:s restaurang, elden var tydligen inte alls under kontroll, fartyget fylldes med massor av vatten så båten började få stark slagsida och flera hål måste sprängas i sidan för att få ut vattnet. Jag satt i kranens övre hytt när det small, det var en öronbedövande smäll, men det som var mer läskigt var när nödraketerna exploderade vid kommandobryggan, det ven projektiler runt hytten åt alla håll, men som tur var träffade ingen.

Söndag kl. 13.00  började jag köra kranen igen, det var döda människor ”54 stycken” som låg inpackade i svarta plastsäckar och skulle in i fryshuset för förvaring för vidare transport till Norge.

Jag jobbade till 21:00 den kvällen, då var det mesta under kontroll.

Stort tack till alla som medverkat. Tack till Kjell Johansson, Lennart Hård och Terje Fredh för foto.

Fortsättning följer.