Idag får ni träffa gruppen OCTOLAB från Lysekil som precis släppt ett nytt minialbum som heter ”to be continued”. Det är bandets andra egna album. Bandet består av paret Arielle Andersson och Fredrik Lundvall Kindsäter och de spelar elektronisk pop.
Fredrik och Arielle.
Hultsfredsfestivalen 1992
Fredrik gjorde sina första låtar i slutet av 80-talet i bandet Presto Fervant. De fick spela på Hultsfredsfestivalen 1992. Bandet fanns mellan 1988 – 1994. Sedan startade han bandet Novelty 1995. Där var de med på ZTV. De medverkade i en tävling som hette Zoom 96. Bandet kom till final och juryn bestod av bl.a. Ola Lindholm och Anna Charlotta Gunnarsson. Efter det blev det pop i Spektron där Fredrik Kindsäter och Fredrik Andreasson gjorde de första låtarna, som mynnade ut i Octolab.
Parallellt med detta spelar Fredrik med ett gäng göteborgare i bandet Göteborgselektronikerna och de har spelat en del live. Sist var på ett företagsevent för Spotify. De släppte ett vinylalbum under 2016 och även digitalt.
Arielle fick en bandspelare med mikrofon av Gunnar Wiklund.
Arrielles intresse för musik startade tidigt. Hennes mamma var ihop med Gunnar Wiklund som ofta satt och spelade på sin gitarr. När hon var fyra år fick hon en mikrofon med bandspelare av Gunnar Wiklund. När hon var sex år drog hon Kjell Kraghe i byxbenet och sa att hon ville sjunga och det fick hon. När hon var tolv år började hon att skriva egen musik.
Hon har gästspelat, sjungit och körat i lite andra band också. Bandet Aggregath bildades när hon gick i högstadiet. De bodde mer eller mindre på musikcenter som Benny Engels jobbade med.
Träffades på Rock Of Bohuslän.
Embryot till Octolab startade nog 2003–2004 tror Fredrik. De hade ett band som mynnade ut i bandet Octolab. Fredrik träffade Arielle på Rock Of Bohuslän. Arielle var med i bandet Aggregath.
Arielle berättar att Fredrik stod vid sidan om scenen och berättade för henne att han också hade ett syntband. Fredrik frågade om de vill testa att spela med honom. 2004 – 2005 gjorde Fredrik sina första låtar ihop med Fredrik Andreasson och bandet Spektron bildades. Det var Fredrik, Arielle, Fredrik Andreasson och Hanna Larsson.
Hade bandet Spektron.
Bandet Spektron var lite för poppigt för Fredrik och Arielle så de startade ett sidoprojekt som blev Octolab. De gjorde en låt som de skickade iväg till ett skivbolag som nappade direkt. Det var skivbolaget Cryonica Music. Skivbolaget Cryonica Music frågade om de hade några mer låtar och Fredrik och Arielle berättade att de hade massor av låtar, fast de hade bara idéer till låtar och inga färdiga. Låten de skickade in kom med på en samlingsskiva som det tyska skivbolaget Electro-Shock släppte.
Första albumet kom redan 2007.
Det fick ett år på sig att göra ett album och de klarade det även fast de jobbade heltid båda två. De flyttade ihop för att kunna göra första albumet. 2007 kom deras första album. Det dröjde ett tag innan de blev ett par efter att de flyttat ihop. 2005 – 2012 bodde de i Göteborg tillsammans. När andra barnet kom flyttade de tillbaka till Lysekil.
De har spelat i England 3 gånger.
De fick åka till England och spela på Notting Hill Club, och det var en upplevelse. 3 gånger har de varit och spelat i England. Under fem år ägdes de av skivbolaget Cryonica Music. De har spelat på Stora Teatern i Göteborg och även i Lysekil har de spelat ett antal gånger.
De har gjort en hel del remixar till andra band. Sophie Rimheden är en artist som de remixat och hon har spelats en hel del i radion.
Den 7 juni släppte de sitt andra album.
Den 7 juni släppte de sitt andra album. De har även gjort en tributelåt till Gruppen Shanghai och låten ”Fallen ängel” som släpptes för några veckor sedan. Shanghai bildades av Ulf Söderberg 1984.
Arielle berättar att de låter annorlunda idag än de gjorde när de gav ut förra albumet. De var erbjudna ett nytt skivkontrakt men kände att de ville jobba för sig själva ett tag. Det nya albumet har de gjort helt själva.
Kan du beskriva erat nya album Arielle?
-Det nya albumet är mystiskt, dramatiskt, vackert och lite dansant fast de flesta låtarna är lite lugnare.
Omslaget till skivan har en gammal kompis till Fredrik gjort. Det är en originalmålning som de köpte av honom. Vi bad honom att lyssna på våran låt och rita det han kände. Omslaget är gjort från första låten på albumet som heter ”Caravan”.
3 stycken musikvideos.
Till detta minialbum hör det till 3 stycken musikvideos där en är klar och den andra kommer snart. De är inspelade i Lysekil. Genom skivan berättar Arielle en saga. När Arielle skriver en låt så skriver hon ett manus som man skulle kunna göra en film av. Sedan plockar hon godbitarna ur manuset och sjunger om det.
De kläckte denna ide och Fredrik har jobbat mycket med filmfolk berättar Arielle. Fredrik tog kontakt med en gammal kompis och första filmen spelades in i Lahälla i en gammal stenhuggarfabrik.
I den andra videon gick Arielle in som producent och tog på sig olika jobb. I den andra filmens produktion var de hela 26 stycken personer som jobbade med detta. Den spelades in på Oscars här i Lysekil och även hos Strandflickorna. En tredje video är på gång och kommer snart. Jonas Wolcher är namnet på regissören till deras videos.
Medverkar på en stor gala i Halmstad.
De har ett promotionbolag som heter OAK Promotion, men de har även ett till bolag som är intresserade av att promota dem. Det är en hel del på gång och i oktober är de med i en gala i Halmstad där Secret Service, Ryan Paris och andra kända band är med. Men redan den 22 juli kan man se dem på Lysekils Pride när de uppträder i stadsparken. Senare på kvällen gästar de även Brasserie Sjökanten för ett framträdande.
De har redan börjat jobba med nästa platta som är tänkt att bli en EP med fyra låtar, och det är meningen att den skall släppas nästa vår. Till den är det också tänkt att komma en video. Det finns även planer för mera spelningar nästa år. Det är nog inte sista gången vi får höra från Fredrik och Arielle och deras OCTOLAB.
Idag får ni träffa Ola Lindholm på min blogg. Jag åkte hem till Ola och fick en mycket trevlig pratstund med honom där han bl.a. berättar om sin barnboksdebut som han släpper den 1 mars och där han har valt att lägga bokreleasen hos Hasse Ekbrand på Akademibokhandeln i Lysekil.
Ola & jag.
Ola Lindholm är född i Lund den 5 november 1970. Han flyttade med familjen till Karlshamn när han var sex år. Efter grundskolan blev det samhällsvetenskaplig linje på Väggaskolan i Karlshamn.
Jag frågar Ola om han redan tidigt var inne på det här med programledare för TV?
– Nej absolut inte, jag hade inte en aning om vad jag ville bli och det vet jag fortfarande inte. Livet är ett äventyr och man får se vad som händer på vägen.
Hur kom du in på det här med TV?
– 1993 för 23 år sedan kom jag in i TV. Jag bodde på soffan hos en kompis i Stockholm. Han spelade gitarr och sjöng och jag spelade på en tvättbräda. Tvättbrädan var det enda instrument jag kunde spela och hålla takten på. Jag hade långt hår och så spelade vi på krogar runt om i Stockholm. Vi fick tretusen kronor direkt i fickan per kväll. Det var perfekt.
Killen jag sov hos hade en kompis som jobbade med TV. De letade efter någon som skulle vara hallåa på TV 3 mellan några ungdomsprogram på eftermiddagen. De tipsade om den där Blekingen med långt hår och som pratade så konstigt. Jag fick testa detta och fick jobbet.
Hur gick det?
– Jag var värdelös på detta och fick hatbrev hela tiden där de bl.a. skrev ”kasta ut honom”. Det var hemskt för jag var riktigt värdelös men samtidigt var det roligt att fått ha varit med om detta.
Hur gick du vidare efter hallåandet i TV 3?
– På 90-talet behövde de veejays på ZTV och då började jag där med att presentera musikvideos och hade fortfarande långt hår och var tuff. På den vägen var det och därefter rullade det på.
Sen började du på SVT?
– Ja, kommer man in i branschen så är det svårt att ta sig ur. (Ola skrattar). En kompis till mig hade gått en TV-producentlinje och hon ville göra ett naturprogram för sexåringar. Hon hade lagt upp idén för SVT och fick klartecken att få göra sex stycken program.
Hon ringde mig och frågade om inte jag ville vara programledare. Nja, jag var inte riktigt inne på detta med att bli barnprogramledare. Jag var runt 26 år och tyckte att barnprogramledare skall man inte vara. Jag ville vara tuff och gå före i köerna på Stureplan och det får man inte om man blir barnprogramledare. Hon tjatade och tillslut sa jag ja.
Vi satt på ett möte och vi skulle bestämma vad som skulle vara med i programmet. Vi tittade på ett inslag från ett danskt TV-program där de hade byggt upp en liten miniscen med en ridå. De drog för ridån och där låg det en liten bajs. Sedan presenterade de den där bajsen och sa; ”att den här kommer från kamelen”.
Detta gjorde vi om till ”Gissa bajset”. Det var där på det mötet på SVT det började och jag visste att det skulle bli en succé för det kändes helt rätt. Vi spelade in programmen och redan efter första programmet blev det en supersuccé. ”Myror i brallan ” hette programmet och det sändes för första gången 1999.
Söndagsöppet ihop med Richard Olsson och Lotta Engberg gjorde du år 2000, hur var det?
– Ja, där var det jag och Gorillan som bl.a. gjorde en talkshow för barn. Det var ihop med mina kompisar Lotta Engberg och Richard Olsson som jag gjorde det programmet. Det blev hela femtio program på fyra säsonger.
2002 vinner du en Grammis.
– Ja, det stämmer. Fast jag har varit nominerad en gång tidigare för Myror i brallan skivan. Signaturmelodin skrev jag texten till när jag satt på en buss på väg hem från SVT. Skivan Ola & Gorillan fick vi en Grammis för 2002. Jag har bara sett Grammisen en gång och det var den kvällen vi vann den. Mats som var Gorillan har haft den de senaste tio åren. Jag hoppas att jag snart får hem den till Skaftö.
Vi turnerade i ungefär tre år och det var jag, Mats och min gode vän Oscar. Jag var stjärnan och var konferencier. När jag någon gång fick lite feeling och trodde jag var popstjärna så drog alltid ljudteknikern ner mickrofonen så jag inte hördes.
2004 gjorde du Melodifestivalen och året efter Wild Kids hur var det?
– Jajamensan, det var ett två intensiva år med dels Melodifestivalen och planeringen av Wild Kids. Melodifestivalen hade det året 4.3 miljoner tittare. Jag ligger på tredje eller fjärde plats på någon tittartopp genom tiderna ihop med Charlotte Perrelli och Peter Settman och det är stort.
Vad minns du av Melodifestivalen 2004?
– Melodifestivalen är väldigt speciell och det var väldigt roligt att få göra den. Men det är också ett sammanhang där alla som är inblandade kliver in i en bubbla under sex veckor och tror att de är i det absoluta epicentrumet i världen under de sex veckorna. Det spelar ingen roll om ett tredje världskrig hade brutit ut, ingen i Melodifestivalen hade märkt detta. Det är rätt häftigt att få vara med om det engagemanget men samtidigt är det en väldigt märklig värld.
Kommer du ihåg vem som vann?
– Det var Lena Philipsson med låten ”Det gör ont” och det glömmer jag aldrig. Jag kommer ihåg många roliga saker. När jag hör vinjettmusiken till det årets Melodifestival så ökar pulsen på mig även om det har gått tolv år sedan den var. Den pulsen man får när man vet att det är 4 miljoner tittare och man är i Globen och det är fullsatt och alla skriker för fullt och man vet att fuckar man upp nu då fuckar man upp rejält.
Jag gjorde faktiskt det för i finalen sjöng jag, Peter och Charlotte en sång i inledningen i Globen. Först sjöng Charlotte och sedan Peter och när det var min tur så tappade jag bort texten och fick lalla igenom den. Jag tror inte det var någon som märkte det.
Hur var det att göra Wild Kids?
– Jag var med och startade det och byggde upp det.
Hur kom man på idén till det?
– Jag tror man ville göra ett Robinsson fast för barn. Det är en svensk idé från början och vi var det första landet som gjorde det och sedan är det några länder som gjort det efteråt.
Ingen hade gjort något liknande och första året var vi ute i fem veckor i skogen. Det spelades in på Kolmården i Norrköping. Det var sex ungar som började med hela äventyret och de var i skogen i fem veckor utan sina föräldrar och vi hade ansvaret för dem.
Jag minns att vi stod på första inspelningsdagen och det kom helikoptrar som de skulle åka med. Det fanns även sjöflyg och det var en stor inspelningsplats med hela sjuttio personer som jobbade med produktionen. Jag och producenten Joel tittade på varandra och sa att; ”tänk om barnen vill åka hem imorgon, va fan har vi gjort vi kan inte skicka ut sex ungar i skogen utan sina föräldrar i fem veckor, är vi helt dumma i huvudet. Tänk om de blir mörkrädda och säger att de vill åka hem”.
Produktionen kostade över tio miljoner kronor och vad skulle hända då om de inte ville vara kvar. Det gick helt fantastiskt och allt gick perfekt och blev en av de största barnserie-succéerna någonsin i Sverige. På den tiden sändes det på SVT 1 på fredagkvällarna och vi hade miljonpublik.
Hände det något roligt under inspelningarna av Wild Kids?
– Det hände hur mycket som helst. Jag minns ett speciellt tillfälle när Bert Karlsson var med och ungarna verkligen älskade Bert. De puttade honom i vattnet och han blev så stressad att han höll på att drunkna. Vi drog upp honom på flotten och allt gick bra.
Ola med Kristallen som han vann för ”Årets barn -och ungdomsprogram” 2010 med Wild Kids.
Sen blev du chefredaktör för Kamratposten hur kom det sig?
– Jag blev headhuntad, för Bonnier hade letat efter någon runt om i Sverige som de trodde kunde sätta lite ljus på Kamratposten och kanske modernisera den lite och se till att fler ville prenumerera på den. De tjänade inga pengar på den när jag kom dit men det var min uppgift att den skulle gå med vinst. Jag jobbade där i fem år och lyckades ganska väl med den. Det var väldigt roligt. Kamratposten startade 1892 och är världens äldsta barntidning.
Sedan började du jobba med Sean Banan?
– Det stämmer. Chefen på Sony Music ringde och ville att jag skulle hjälpa Sean med texter till nya låtar till en platta. Jag tackade ja och vi började sammarbeta. Sen blev det Melodifestivalen där jag skrev texten till ”Copacabanana” och även regisserade hela showen till numret i Melodifestivalen.
Sean säger alltid att vi jobbar mot varandra än med varandra. Först skriver jag en text som jag tycker är bra och sedan förstör han den. Tillslut så enas vi.
Sean & Ola.
Hur var det att vara tillbaka i Melodifestivalen?
– Det var roligt att vara där som upphovsman. Samtidigt gjorde jag det för jag fick chansen att göra den galnaste showen som Melodifestivalen någonsin har sett. Sen så fick jag med tvillingarna Tommy och Roger Fransson från Lysekil och det var jättekul. Vi träffades på en fika på Jönssons Katt i Lysekil och jag berättade vad de skulle göra. De tackade ja och var supermodiga.
Blir det något mer samarbete med Sean?
– Ja, det kommer nya häftiga saker framöver med Sean. Vad det är kan jag tyvärr inte säga idag.
Det har blivit både Guldskivor och 2 x platina skiva med Sean Banan.
Vad gör du idag?
– Dels så har jag jobbat en del med SVT och förra året producerade jag två helkvällar. En med Tomas Ledin och en med Lisa Nilsson som sändes i SVT. Jag har jobbat med Nobelfesten och sändningarna med bl.a. Kattis Ahlström. Det var roligt att få jobba med Kattis och kliva tillbaka in i rutan igen. Jag har även suttit och jobbat med utvecklingen vilket betyder att man hittar på nya TV-program.
Nobelpristagaren Arthur B McDonald, Ola och Mats Sundin.
Ola och Niklas Källner när de jobbar med Nobel intervjuerna.
Du kommer att släppa din bokdebut den 1 mars. Hur kom du på den idén?
– Jag har alltid vetat att jag förr eller senare kommer att skriva en bok. Jag har så många historier i huvudet och det har jag haft sedan jag var fem år. För att kunna skriva böcker så behöver man ha någon sorts tid och lugn i kroppen som jag aldrig tidigare har haft, men som jag fick när jag flyttade till Bohuslän.
Man blir lite äldre och man har inte lika bråttom längre och helt plötsligt sitter man där och har både tid, kraft, ork och förmåga att skriva och då gjorde jag det. När jag väl var färdig så skickade jag in manuset till boken och Bonniers sa att det var kanon och den ger vi ut.
Det blev en barnbok.
– Ja, det blev en barnbok som heter ”Drömfångaren odjuret vaknar”. Jag håller redan med på en uppföljare till den. Det är en tvådelad historia så det blir två böcker. Den första boken släpps 1 mars och den andra kommer lagom till bokmässan i Göteborg i höst. Så just nu har jag fullt upp med skrivandet.
Ola i sin skrivarlya.
Kan du berätta lite om vad boken handlar om?
– Det är en äventyrsberättelse som handlar om en liten pojke som har haft det tufft i livet där föräldrarna dog i en bilolycka och han bodde i ett fosterhem där han blir slagen. Han blir inlåst i ett litet rum i källaren och en natt drömmer han om ett fruktansvärt odjur. När han vaknar inser han att odjuret har kommit till liv genom hans drömmar och han ser en enorm man som slåss mot odjuret utanför huset där han bor. Då bestämmer han sig från att fly från odjuret och sin fosterfamilj.
Sen träffar han på en mycket märklig familj som heter Angel. I den familjen finns det en flicka i hans egen ålder och en enorm man som är pappan i familjen. Den familjen visar sig vara drömdjursfångare i den 21:a generationen. De har fångat in drömdjur som barn har drömt fram genom århundraden för att skydda dem och de har samlat alla dess drömdjur på en mycket hemlig ö långt ute på en ocean, och där börjar äventyret.
bokreleasen blir i Lysekil hos Hasse Ekbrand på Akademibokhandeln. Hur kommer det sig?
– Jag satt på Bonniers förlag och vi hade ett stort möte. Vi började diskutera om ett releaseparty och funderade på var det skulle vara någonstans. Då sa jag att det skall vi ha i Lysekil. Jag har inte frågat honom ännu men det finns en härlig man där som driver en bokhandel och som är en riktig eldsjäl.
Jag frågade Hasse om de ville vara värdar för min releasefest och de var de vänliga nog att ställa upp på. Det tyckte jag var jättetrevligt. Lördagen den 12 mars kl. 11:00 blir det stor releasefest på Akademibokhandeln i Lysekil.
Hur kom det sig att du flyttade till Skaftö?
– Min sambo Lotta och hennes syster äger Hannas i Hamnen i Grundsund och Ladan på Östersidan. Sedan är svärmor och svärfar här väldigt mycket. Vi levde ett extremt hektiskt liv i Stockholm och jobbade otroligt mycket. Vi hade en femårig son som vi kände att vi ville tillbringa mer tid med och ville även ha det lugnare och skönare. Samtidigt ville vi att han skulle få vara nära dem som älskar honom mest.
Jag älskar Skaftö och har varit här på somrarna under många år. Sen så fick vi tips om ett ställe och det fick vi köpa.
Som sista fråga ber jag Ola beskriva Skaftö med några få ord.
– Mirakeleön säger många och det är verkligen en mirakelö. För mig är Skaftö att verkligen bo på landet men samtidigt får den här ön så otroligt mycket influenser utifrån eftersom det är så mycket sommargäster här. Det är så stor del av kulturen på ön vilket jag tycker märks och det känns inte som man har flyttat till en håla någonstans i Sverige. Det känns fortfarande som man befinner sig i världen fastän man bor på ett litet ställe. Det är det viktigaste förutom att det är så ofantligt vackert här på Skaftö.
Stort tack Ola för intervjun och lycka till med bok och allt annat. Här kan ni följa Ola på Facebook.
Idag får ni träffa en kille som bl.a. åkt på turné med Kiss, han har nästan träffat alla världens artister, han har även hunnit med att skriva böcker och är nu aktuell med boken 80-talet ringde. Idag får ni möta journalisten Anders Tengner på min blogg.
Anders Tengner. Foto: Tallee Savage.
Anders Tengner föddes 1961 och växte upp i ett mycket borgerligt hem på Kungsholmen i Stockholm. Vid fem års ålder bytte Anders föräldrar bort en sjurummare med 3 meter till takhöjd och kakelugnar, till en fyrarummare i Vällingby. Så här i efterhand så var nog inte det så intelligent menar Anders. Det var grönavågen och folk skulle inte bo i staden utan de skulle bo på landet. Lägenheten i Vällingby var fin men inte lika fin som den som Anders farfar skaffat på Kungsholmen 1942.
Växte upp i Vällingby
Han växte upp i Vällingby som är en västerförort till Stockholm. Början av skoltiden var inte lätt då han blev mobbad och utfryst och hade inga kompisar i skolan. Kompisarna befann sig utanför skolan och idag berättar han att han minns nästan inte namnen på dem som var hans klasskamrater från första- till sjätte klass. I sexan bytte han skola och då blev allt mycket bättre för honom. Sport var något som han inte gillade men han hade som hobby i tidig ålder att samla på serietidningar.
Samlade på serietidningar
Han berättar att detta var tidigt sjuttiotal som han samlade, och han samlade på de flesta serietidningarna som fanns då. Fantomen var den stora favoriten och Kalle Anka var man tvungen att samla på för det var tidningarnas Rolls Royce berättar han vidare. Anders hade en komplett upplaga av X9 (Agent X9), Seriemagasinet, Fantomen och Kalle Anka där han hade nummer två och Kalle Anka samlingen var nästan komplett. Han hade ungefär 2000 serietidningar i mintkondition som låg i plastfickor.
Dessa var han väldigt nöjd över att äga när han bara var 14 år. Han hade även börjat samla på bilder av gruppen Kiss, och för att få plats med alla bilderna så la han ner tidningssamlingen i källaren. Två veckor efter det lekte två grabbar i källaren och de eldade upp hela källarförrådet berättar han. Än idag är detta ett trauma för honom. Alla dessa tidningar som han suttit med kirurghandskar på sig när han läste för att vara extra försiktig var borta.
Upptäckte hårdrocken
Under uppväxten var han aldrig ute och röjde eller förstörde saker utan var väldigt skötsam och lugn. Han började samla på bl.a foton och saker av gruppen Kiss. I mitten på sjuttiotalet började han gå på konserter, och första konserten han såg kan ha varit Sweet, men han är inte riktigt hundra på detta. Suzi Quatro såg han också i väldig tidig ålder och 1976 den 28 maj såg han Kiss på Gröna Lund och det är där allt börjar för Anders. Redan 1974 skulle han ha sett Deep Purple i Göteborg men fick inte åka dit för sina föräldrar för att han var för ung. 1975 kom Alice Cooper till Stockholm och skulle spela på Gröna Lund och då låg Anders hemma med 40 graders feber. Han fick inte gå för sina föräldrar och detta minns han än idag.
Gjorde en humortidning
Journalistintresset började tidigt när han tryckte upp humortidningen Världsploj som han kopierade på skolan. Den gick han och sålde i tunnelbanan. Han och kompisarna köpte också lottringar och sålde till tanterna på tunnelbanan, och sa till dem att pengarna de får in på lottförsäljningen går till en skolresa. De rykte bort tio lotter från lottringarna och skrev upp dessa som vinstnummer. På lottringen fanns alltså inga vinster så alla pengarna gick direkt i Anders och kompisarnas fickor. Han köpte gamla serietidningar på Seriehuset och på den tiden var det väldigt populärt att samla på serietidningar berättar han vidare.
1977 startar Anders The Runaways fanclub
Samtidigt som Anders gick och utbildade sig som kock på gymnasiet startar han The Runaways fanclub, fast egentligen vill han starta Kiss- fanclub, men det hade en annan kille redan gjort. Sagt och gjort så gick han och klasskompisen upp till Runaways skivbolag här i Sverige och förklarade att de ville starta deras fanclub och ville samtidigt att skivbolaget skulle kontakta tjejerna i gruppen och berätta att nu fanns det en fanclub för dem i Sverige.
De gjorde de och Anders skrev också ett brev till managern för The Runaways i USA och fick svar, att de var officiellt bekräftade som fanclub i Sverige. Han berättar att det var Runaways manager Kim Fowley som svarade på Anders brev och det var stort. Under 1977 kommer The Runaways till Sverige på besök och Anders träffar bandet och hänger med dem.
De gav ut en tidning som de skrev på skrivmaskinen de hade hemma och sedan var de tvungna att lämna in texter och bilder på ett tryckeri som hjälpte dem att trycka tidningen. Allt jobbet med detta var väldigt seriöst även om det inte idag kanske hade varit så snyggt. Internet fanns inte då, så man var tvungen att köpa utländska poptidningar och samtidigt hade Anders brevkompisar i USA som skickade lite bilder. Samtidigt här så jobbade Anders också med Kiss fanclub för han hade blivit kompis med han som startade den.
Fick ett erbjudande från tidningen Poster
Det här med fanssidan var inte lika kul längre och han får nu ett erbjudande av Hans Hatwig på tidningen Poster. Hans tyckte att Anders skrev bra, och Poster hade i tidigare nummer gjort reklam för fancluben med Runaways som gjorde att Anders och kompisen fick massor av medlemmar till klubben. Hans behövde folk som skrev för tidningen och första jobbet Anders fick var på Blue Öyster Cult som spelade på Gröna Lund 1978. Anders skulle skriva en recension, men Anders tänkte att nu är han journalist så han knackade på scendörren och berättade att han var från tidningen Poster och ville göra en intervju. Då var det inte som det är idag med vakter och management som gör det nästan omöjligt att ta sig fram och göra en intervju. Detta var Anders första intervju och resten är en historia som heter duga.
Började skriva ganska regelbundet i tidningen Poster
Han började nu skriva ganska regelbundet för tidningen Poster, och berättar att han inte fick betalt i början utan han gjorde det för att han tyckte det var kul. Samma år 1978 kommer The Runaways på Sverigeturné, och spelar i olika svenska folkparker.
Anders åkte med på deras Sverigeturné. Han hade blivit jättebra kompisar med alla i bandet och åt bl.a. middag och spelade pingis med dem berättar han. Väl hemma igen efter turnén så bestämmer sig Anders för att åka till Amsterdam och hälsa på The Runaways som spelade där. Detta visste inte tjejerna i Runaways om.
Kompisen som hade körkort, för det hade inte Anders, körde med sin bil till Amsterdam och de checkade in på samma hotell som tjejerna i bandet. Anders hade innan de åkte skickat ett telex till hotellet och skrev att de kom från det svenska skivbolaget och det gick hotellet på.
Notan från Anders och kompisens vistelse gick sen till skivbolaget Polygram i Sverige. Tre dagar på lyxhotell i Amsterdam blev det utan att de behövde betala en krona berättar Anders och skrattar. Tjejerna i Bandet blev jätteöverraskade när Anders och kompisen dök upp i Amsterdam och Anders gick bl.a. på porrklubb med basisten i bandet.
1980 kommer Kiss till Sverige igen
Nu är fancluben med The Runaways nerlagd och Anders börjar mer och mer skriva för tidningen Poster. Kiss kommer 1980 på besök till Sverige igen och gör bl.a. en Skandinavienturné. Anders åkte med på den turnén som startade i Göteborg och slutade i Köpenhamn.
Han gjorde under denna turné en hel specialtidning för Poster om gruppen Kiss. Detta var som en våt dröm för en nittonåring att få vara med om detta och samtidigt på denna turné med Kiss gjorde Anders sin första intervju med dem. Efter 1980 läggs Poster ner och Hans Hatwig ger nu ut tidningen Okej.
Efter gymnasiet och kockutbildningen inser han att han vill inte börja jobba som kock utan börjar jobba på posten som expeditionsvakt på bryggan, och där var det ganska lugnt så han kunde skriva lite artiklar samtidigt till tidningen Okej. 1984 slutar han på posten, och nu jobbar han mer och mer för Okej. Han var nästan en av tidningens fasta frilansare och började tjäna mer och mer pengar på sina artiklar.
Skivbolaget EMI ringer till Anders
Skivbolaget EMI ringde till Anders, och han berättar att han höll på att skita på sig när de frågar om han vill åka till USA och träffa Scorpions. USA har under hela denna tid varit drömmålet för honom, men han hade inte haft råd till detta. Scorpions hade han redan träffat när de var och spelade in plattan ”Love at first thing” i Polarstudion i Stockholm, men de låtarna som var inspelad i Polarstudion skrotades.
När de var i Stockholm så träffade Anders, Rudolf Schenker och tog några öl med honom. Rudolf Schenker hade sagt till det svenska skivbolaget att han ville att den svenska journalisten skulle komma till USA och se hur stora de hade blivit där.
Anders reser till USA och i Chicago var Bon Jovi förband till Scorpions och inser efter en vecka i USA att han aldrig mer kommer gå tillbaka till jobbet på posten. Anders hade nu blivit frilansare för Okej och bidrog med hälften av allt material till varje nummer och tjänade bra med pengar.
Ronnie James i Dio och Anders 1983.
Började sända radio
I början av 80-talet så gör Anders även debut som radiopratare på närradion i Stockholm som lyckats komma över ett sändningstillstånd. Han gjorde intervjuer med Ritchie Blackmore, Ozzy Osbourne, Dio och Ian Gillan m.m. Alla dessa storheter var med i lilla Stockholmsradion och någon dag satt SVT:s Tv-producent Lars Bermann och lyssnade på programmet och detta ledde till att Anders fick en förfrågan från honom att göra ett hårdrocksinslag i Lars nya nöjesprogram på SVT. Anders berättar att han tackade ja till detta. Helt plötsligt stod han inför en miljon tittare och medverkade i programmet Norrsken.
Startade tidningen Rocket
Det blev prat om att starta en ny tidning som skulle heta Rocket. Tidningen startade Anders med två kompisar. Tills nu hade Anders varit frilansare på Okej men lämnade tidningen. Innan Rocket så hade Anders varit med och skrivit i tidning som hette Hammer. Hammer nådde underground uppskattning och nu funderade de på om de skulle ta upp jakten på att konkurrera med Okej som sålde väldigt bra berättar Anders. De satsar och gör en riktig musiktidning som de döper till Rocket. Han berättar att det var kanske inte så lämpligt att han slutade på Okej, men så blev det.
Det började pratas om fast lön och att få vara med från början och starta upp en ny tidning, och detta lät väldigt spännande tyckte Anders. I första tidningen hade de med en artikel om W.a.s.p. som Anders hade gjort och där han blev inbjuden till Tv-programmet Svar Direkt där Siewert Öholm går hårt åt Anders, men som tycker att han klarade sig ganska bra igenom programmet ändå. De hade tagit ett beslut om att hålla låg profil så att inte bl.a. hem & Skola skulle stoppa tidningen för det var väldigt mycket sådant på den tiden berättar Anders.
Även journalisten Lasse Råde satt och skällde på Anders i direktsändning i Svar Direkt och tyckte att Anders inte hade någon moral alls för att de visade bilder på W.A.S.P. med sågklingor i skrevet och kedjor m.m. i tidningen Rocket.
Han berättar vidare att det var bara äldre och barn som hade blivit intervjuade i programmet. Motpolen i programmet var Staffan Hildebrand som skulle vara där för vuxenkulturen och hade gjort filmen G. Han om någon skulle förstå vad det handlade om, och satt där och berättade om gemenskapen i rockbandslokalen.
Men varför W.A.S.P. kastade blod på publiken och hade en scenshow förstod han inte alls berättar Anders vidare. Det var ingen som var på hans sida och Anders kände det som en stor arkebusering när han satt i Tv-studion. Veckan efter så låg W.A.S.P. etta på listorna i Sverige och klippet från Svar Direkt har Anders sett om och om igen, och i åratal har han blivit igenkänd när han gått på stan efter att han var med i programmet med Sivert Öholm.
Rocket blev en framgångsrik tidning, men inte alls som Okej. Felet de gjorde var att de var tre hårdrockare som skulle göra en poptidning. De hade även med Duran Duran, Alphaville och Culture Club m.m. De tog ett beslut om att de inte skulle ha med Carola, The Pinks, Herreys och alla de andra svenska artisterna som var populära.
Detta var ett dumt beslut berättar Anders. Att de artisterna var med i Okej gjorde att den tidningen sålde så mycket mer. Anders berättar att tidningen Rocket höll i två år, men sen var de tvungna att lägga ner den, och det tyckte Anders var synd för det var mycket bra foton och texter i den.
Anders intervjuar Simon LeBon i Duran Duran.
Metalljournalen 1985 blir nästa Tv-grej för Anders
Tv-producent Lars Bermann var i kontakt med Anders och ville att de skulle fortsätta med hårdrocksvängen på Tv:n eftersom att hårdrocken var jättestor. De åkte till England med kamera-team och träffade Lemmy Kilmister i Motörhead och David Coverdale m.m. Tv hade en sådan genomslagskraft så det var aldrig några problem med att få intervjuer med i princip vilken artist som helst.
Efter att han slutade på Okej så blev han ovän med Hans Hatwig, som skulle se till att Anders aldrig skulle få jobba på Okej igen efter att han slutade där och startade tidningen Rocket. Okej hade fått en ny chef som insåg att den där Tengner som är med i Tv:n och hörs i radio borde vi nog ha på tidningen.
Anders blev nu erbjuden en anställning på Okej och jobbade där emellan 1986-2005 då tidningen lades ner. 1987-88 jobbar han med det största han gjort på Tv. I två säsonger jobbar han med programmet Metropolis. Det var ungefär som tidningen Okej fast på Tv:n. Han minns att Expressen skrev att Metropolis var det bästa popprogrammet i Tv någonsin.
Skriver boken om Europe
1987 skriver han boken, Den stora rockdrömmen som handlar om bandet Europe. Han bevakade Europe när de slog igenom och kände dem sedan tidigare. Turnéledaren frågade Anders om inte han ville åka med bandet till Japan som deras officiella fotograf. De skulle stå för alla kostnader och Okej kunde också få glädje av de med intervjuer och foton. Det stod tusentals tjejer på flygplatsen när de landade i Japan och det var helt otroligt berättar han.
Två veckor var han i Japan med Europe. John Norum hoppade av bandet och Kee Marcello kom in istället och efter det ringde de och frågade Anders om han ville skriva boken om Europe. De åkte på USA-turné och Anders åkte med och gjorde intervjuerna på flygplanet som de flög emellan de olika ställena de spelade på i USA.
Det var väldigt bråttom att boken skulle bli färdig inom två månader berättar han och det var väldigt stressigt. Boken kom ut och släpptes även i japan och sålde ganska bra. 1989 gör han ännu ett Tv-program som hette Sputnik men med det blev det ingen större framgång.
Börjar jobba med ZTV
Han berättar att de hade liveband i Studion och Def Leppard körde unplugged i studion och både Alice Cooper och W.A.S.P. m.m. var i studion på intervjuer. I ungefär 4 år jobbade han med ZTV. Under den här tiden jobbar han också på Okej och utan att ta semester. I och med att han träffade alla dessa stjärnor så fick Okej också material till tidningen. 90-talet rullade på och tidningsförsäljningen började sjunka, och på mitten av 90-talet var Okej nedläggningshotad.
Tidningen hade fått en ny chefredaktör som ingen tyckte var på rätt plats. 1997 får Anders en förfrågan om att ta över Okej annars lägger de ner tidningen. Nu blir han chefredaktör för tidningen Okej. Gamla loggan kom tillbaka och han slängde ut allt mode och annat skit som den andre redaktören hade tagit in i tidningen berättar han.
Första numret med Anders som chefredaktör hade Hanson på omslaget. De höll en ganska vettig upplaga tills de blev uppköpta av förlaget Egmont i början på 2000-talet. Anders finner inte ord för vad han tyckte om detta och 2005 hoppar han av tidningen Okej. Tidningen Okej gick mot en säker död.
Börjar jobba på ett skivbolag
Han börjar jobba med skivbolaget Hitworks och hängde med på lite melodifestival och annat och det var ganska kul berättar han, men det gav inga pengar. Under 2008 ger han ut ännu en bok och den handlar om Idol 2008. Den trodde de skulle sälja väldigt bra, men den sålde väldigt dåligt och blev som Anders berättar en superflopp.
2008 får han även besök av Andreas Carlsson som var med i Idoljuryn. Andreas är ett gammalt Kissfantast precis som Anders är och efter middagen gick de ner i Anders källare och tittade på hans samling med gruppen Kiss. Andreas säger till honom att han måste skriva en bok. Andreas ringer sin förläggare på Norstedts för han hade precis i samma veva släppt sin bok.
Anders tog med sig en låda upp och visade Andreas vad han hade, och detta var endast någon promille av alla bilder han hade på Kiss. Av detta blev det en bok som släpptes 2010 och som heter Access all areas där Anders gått igenom 25 stycken olika band och de upplevelser han hade med dem.
Access all areas av Anders Tengner.
Han har listat och intervjuat över 250 olika band under sin karriär. Boken har sålt i över 30:000 exemplar. Anders berättar vidare att han sparat alla intervjuer han har gjort och satt i princip och lyssnade igenom allt material. Etta på listan av möten är nog ändå Kiss berättar han. Anders var ett superfans av dem och att få träffa dem första gången var som att träffa gudar, det var helt overkligt.
Intervjuade Clint Eastwood
Vi pratar vidare om intervjuer, och Anders berättar om mötet med Clint Eastwood som han aldrig trodde att han skulle få träffa. I 40 minuter fick han sitta och prata med sin filmhjälte från 70–80-talet. Detta var något av det häftigaste han gjort berättar han.
Clint Eastwood var väldigt seriös, trevlig, artig och lågmäld. Anders berättar att Clintan hade den penetrerande blicken som han hade i filmerna så man satt och var skitnödig under intervjun. Han satt där med självaste Dirty Harry! Anders träffade i princip alla som går att träffa förutom Michael Jackson och Madonna.
Ett annat väldigt varmt minne var när han träffade Alice Cooper för första gången. Även träffen med Ian Gillan från Deep Purple som han älskade och dyrkade, och som bjöd hem Anders till sig.
Han fick bo hos Ian i hans hus en vecka och träffa hans familj. Han var även med Ian på kvällspromenader, gick till den lokala puben och drack whisky med honom framför hans öppna spis i huset. Detta var något som var jävligt ballt berättar han vidare. 3 gånger var han och hälsade på Ian Gillan. Gillan brukar höra av sig till Anders när de är i Sverige och spelar. Scorpions, Kiss och Alice Cooper har han också kontakt med om de är i närheten och spelar.
2012 skriver han en biografi om Yngwie Malmsten
Denna bok är det bästa han skrivit berättar han. Den har fått väldigt fina recensioner och sålt väldigt bra. Att Yngwie själv inte ville vara med det förstod Anders redan från början. Med Yngwies nuvarande fru så gick det inte att få kontakt med honom. Ryktet gick också att han var på väg att skriva en egen bok.
Anders växte upp med Yngwie och kände honom väldigt bra innan han åkte till Amerika. Han sprang på honom redan vid 13-14 års ålder i Hässelby där Yngwie växte upp. Anders har även varit hemma hos Yngwie i Amerika och gjort intervjuer med honom och även varit tillsammans på privata fester i Amerika. De hade kontakten tills han träffade nya frun berättar Anders.
De frågade honom men fick inget svar från Yngwie. Efter det gick de vidare till plan b. Anders intervjuade alla som var runt honom istället, och så gjorde de boken om Yngwie istället för boken med honom. Anders berättar att han intervjuade 60 personer och då var de alla de som Anders ville prata med. Nästan alla bandmedlemmar, alla flickvänner han har haft utom den han har nu. Managers, snubben som upptäckte honom i Amerika, hans gamla klasskamrater, lärarinnor, släktingar och hans pappa som först tackade ja, men som senare tackade nej. Anders ringde även upp hans syster men hon vågade inte prata med honom. Han läste även boken som Yngwie släppte och inget av det som Anders skrivit om fanns med i hans bok.
2014 släpper han boken om Håkan Hemlin från Nordman.
När han var klar med Yngwie boken så ringde Kicken från The Poodles till Anders. Kicken hade precis läst boken om Yngwie Malmsten och tyckte att den var fantastiskt bra. Kicken berättar för Anders att han suttit med Håkan Hemlin på en grammisgala och hade Håkan som bordsgranne, och berättade historien som han hade varit med om för Kicken. Kicken säger till Anders; ”du inte kan ana vad denna killen gått igenom, du måste göra en bok om honom, det är det värsta liv jag har hört talas om”. Anders kände Håkan efter intervjuer med Nordman och ringde upp honom. De träffades och Håkan började berätta om skottlossningar, heroinsprutor, hästbedövningsmedel och folk som skulle jaga livet ur honom. Anders berättar att det är ett under att Håkan fortfarande lever. Förlist: Mitt liv och Nordman släpptes i april i år, och blev den officiella boken om Håkan Hemlins liv.
Nya boken 80-talet ringde är en uppgörelse med detta årtionde
Ett förlag hörde av sig till Andes efter de sett bilderna i Access all areas där merparten av bilderna är tagna av Anders själv. Förlaget tyckte att det var coola bilder och frågade om han inte kunde skriva en bok om 80-talet baserad på hans bilder.
Han tackade ja till detta och fick åka över till London och hämta hem hela hans bildarkiv. Bilderna hade en agent haft som hjälpte Anders att sälja bilder från hans stora samling. 80 kilo diabilder hämtade han hem plus att agenten fick skicka resten med en jättelåda med DHL.
I ungefär ett år har han suttit och tittat på diabilder. Det var ett tufft arbete där bilderna fick tvättas i Photoshop p.g.a. allt damm, hår och annat som blivit under åren som gått. Han har valt ut och skannat en väldig massa bilder och efter det skrivit anekdoter, skrönor och fakta till bilderna.
I första hand så är det en bilderbok, men också en bok som innehåller väldigt mycket läsning. Över 200 000 tecken innehåller boken och det är som en halv roman berättar han. Boken är uppbyggd som en ABC-bok med hela alfabetet. Det svåra var att hitta saker på t.ex. Z och X, men hela alfabetet är med och vissa bokstäver är det mer saker på en andra. Det är inte bara musik utan även företeelser, prylar, bilar, filmer, Tv-serier och allt som Anders tyckte symboliserade 80-talet.
Nya boken 80-talet ringde med Anders Tengner.
Till sist så ställer jag lite frågor till Anders som t.ex. vilken grupp/artist som han tycker är bäst?
– Det är fruktansvärt svårt att säga. Olika låtar betyder saker vid olika tidpunkter och situationer, men hade det inte varit för Kiss så hade jag inte suttit här och pratat med dig liksom, Kiss formade mig som människa, och hade jag inte blivit Kiss-fan så hade jag inte gått vidare och gjort någonting av de jag gör idag.
Kiss är det bandet som jag har engagerat mig mest i, samlat på och Kiss fick mitt hjärta att brinna. Jag älskar Whitesnake, Deep Purple, Alice Cooper, Nat King Cole och Elvis Presley. Det finns så otroligt många som betytt så mycket, men Kiss är bäst.
Är det någon artist eller grupp som du skulle vilja träffa som du inte träffat?
– Den frågan har jag fått flera gånger, och då undrar jag om det är levande eller icke levande. (Jag säger till Anders att det får han välja själv.) Jag skulle verkligen vilja hängt med Elvis. Elvis var en av de första som jag lyssnade på, och minns att jag fick plattan Aloha from Hawaii och tyckte han var ascool med sina kläder. Jag skulle vilja ha träffat Elvis 1973, för då var han som bäst och coolast.
Michael Jackson hade också varit en drömintervju men det gick inte och han är också död. Madonna har jag träffat på en fest och druckit alkohol med och hon visste inte att jag var journalist. I övrigt måste jag säga att jag träffat alla som jag i stort sett vill träffa.
Det finns en rackare som jag ville ha träffat och som är lite slarvigt att jag inte har träffat för han har varit i Sverige ganska mycket. Hade jag ansträngt mig så hade det gått att träffa honom. Det är också en sådan där människa som inte är rockartist, men som hade väldigt mycket påverkan på mig. När jag var liten var han min absolut största Tv-hjälte.
Jag älskar fortfarande gamla Tv-serier från 60-70 talet. Den första Tv-serien jag minns att jag tittade på var Helgonet med Roger Moore, och senare blev han även James Bond. Roger Moore hade varit så fruktansvärt kul att få träffa och skaka hand med och få en autograf från honom.
Anders berättar också att han tagit autografer på alla han träffat och att han har en väldigt stor samling. Jag säger till Anders apropå det med alla autograferna att det kan bli mer böcker. Han säger; ”det kan nog bli mer böcker och en kokbok är på gång, kanske en Heavy metal kokbok”.
Jag frågar Anders vad han gör idag?
– Jag har blivit författare på gamla dar, och skriver bl.a. i tidningarna Antikvärlden, Classic Motor, Rock ´n Roll Magazine och jobbar nu på ett jättestort Runaways reportage till tidningen Rock ‘n Roll. Jag gjorde en telefonintervju med Lita Ford och skall prata med några andra i bandet innan den blir klar.
Som avslutande fråga så undrar jag givetvis om Anders varit i Lysekil?
– Ja det har jag varit. Jag minns bl.a. att de hade väldigt god fisk. Jag minns även Grebbestad när jag var där med någon artist som skulle uppträda där. Det var på den tiden som jag jobbade med skivbolaget Hitworks. I Lysekil såg jag ett par väldigt snygga tjejer minns jag, och har alltid varit svag för västkusttjejer.
Redan i tidig ålder åkte jag till Göteborg och såg alla konserter på Scandinavium. Jag lärde känna en hel del folk tidigt i Göteborg. Trots att jag är infödd Stockholmare så älskar jag Göteborg, Göteborg är en grym stad. Tjejerna i Göteborg var mycket snyggare än i Stockholm och skulle jag dö någon gång så skulle jag vilja pånyttfödas som dansgolvet på Park Lane i Göteborg!
Stort tack Anders för intervjun.
Alla bilder i intervjun använder jag med tillstånd av Anders Tengner.
GLICKO 