Kurt Roos som från början är från Borås, men som många säkert känner igen från Lysekil där han bott i ett antal år fixade träff i Narvik för Grängesseglare.

Här är alla samlade utanför sjömanskyrkan i Narvik

Gränges AB är ett svenskt industriföretag med en lång historia. Företaget grundades år 1896 under namnet Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGO) och var i början av 1900-talet Stockholmsbörsens högst värderade bolag. Källa Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%A4nges

Hur kom det sig att du blev en Grängesseglare?

– Jag har en liten brokig bakgrund och flydde från familjen och gick till sjöss. Första båten för mig var MS Sommen som var en båt från Karlstad. Efter fem-sex månaders tjänstgöring på MS Sommen så mönstrade jag av. Jag var så sjösjuk och tänkte att aldrig mera sjön. Efter MS Sommen den så skulle jag börja på MS Vasara. Det är en resa som jag aldrig kommer att glömma.

Jag fick pengar och en flygbiljett i förskott för att resa till New York, men pengarna gick åt till mina föräldrar hemma. När jag kom till flygplatsen i Torslanda så hade jag min flygbiljett, 3 kronor och 50 öre på fickan och en GT som var sönderkramad.

– Jag skulle möta en motorman på flygplatsen i Torslanda som skulle hjälpa mig, men han kom inte. I alla fall så flög jag först till Köpenhamn blott sexton år gammal och det var 1972. Från Köpenhamn så skulle jag flyga vidare till New York utan att kunna ett ord engelska.

Kom till New York och vilken stor flygplats. Där står jag som en fåntratt och skulle flyga vidare till Philadelphia. Men kom med flyget och strax innan vi skulle gå av planet i Philadelphia, så knackade någon mig på axeln och frågade om det var jag som var Kurt Roos? Då hade mannen följ mig hela vägen från Torslanda till Philadelphia utan att säga ett ord.

Han tyckte jag skulle lära mig, och det gjorde jag. Vi tog in på ett hotell och fartyget hade ändrat kurs till Boston så dagen efter blev det en resa med bussbolaget Greyhound till Boston.

Där kom jag ombord på MS Vasara som var byggd 1954 av Ab Götaverken i Göteborg. Fakta: https://www.faktaomfartyg.se/vasara_1954.htm

Där seglade vi hela tiden mellan Kanada och USA och ofta i mycket dåligt väder. Jag klarade ut detta med sjösjukan och allt var mycket bra ombord på MS Vasara.

Julbord på MS Vasara julen 1972

Vad fick du göra ombord?

– Jag var på däcket där jag målade och målade säger Kurt och skrattar. Det var även mycket förtöjningar som man var med på.

Första resan jag fick var från Kanada till New York och helt plötsligt blev jag uppkallad till bryggan och bad mig att styra fartyget in i New York. Där stod jag bredvid styrman och styrde fartyget förbi Frihetsgudinnan in i New York, snacka om att jag växte på den stunden. Jag fick även gå iland och fick se när de byggde tvillingtornen. Detta var en mycket häftig resa.

Hur länge höll du på med sjömanslivet?

– Det blev mellan 5–6 år till sjöss. Jag var cirka 9 månader på MS Vasara sedan såldes den vidare och då fick vi order att gå till Lissabon. Mitt ute på Atlanten fick vi en ny order om att gå till Göteborg. 

Vad blev det efter MS Vasara?

– Då seglade jag med FFM Viris över hela världen. Det var så skönt när vi seglade på värmen. Vi hade México som hemmahamn och staden heter Coatzacoalcos. FFM VIRIS står för ferlantez fosvados mexiocanos.

Här sitter Kurt med kockens fru i knät. Han tog bilden med Kurts kamera. Troligtvis i Mexiko.

Det måste ha varit ett spännande liv?

– Det var det verkligen. Det blir som ett litet samhälle ombord på ett fartyg. Samtidigt hände det saker för båtar är ju inte ofarliga. Med MS Vasara gick vi in i en orkan utan för New York och där var vågorna upp till 35 meter stora, då är man liten. Sjötiden lämnar en aldrig och jag har saknat den gemenskapen som blir till sjöss genom åren.

Hur kom du på detta med en återträff, har du haft kontakt med folk du jobbade ihop med genom åren?

– Nej, inte alls för jag är inte den människan som rotar tillbaka genom åren utan ser mest framåt. Jag vill hitta på saker. 2008 började jag fundera på detta med en återträff. Första försöket var 2009 då jag försökte få till en träff här i Lysekil, men fick inte tillräckligt med gensvar då tyvärr för att sätta i gång den apparaten.

Sen kom covid och då tog allting stopp. Men jag kunde inte släppa tanken och för lite mer än ett år sedan så började jag sätta i gång med detta. Tanken var först att ha det i Oxelösund, men då backade klubb Maritim av på grund av praktiska skäl. 

De har ett helt museum fullt med bara Gränges saker, så det hade varit väldigt passande att vara i Oxelösund. Nu var apparaten i gång och då tänkte jag varför inte Narvik i Norge.

Att det blev Narvik är inte så konstigt för Narvik hade inte funnits om det inte varit för Gränges.  90 % av all malm går ut i världen via Narvik. Hela samhället är uppbyggt runt LKAB och Gränges.

Tilläggas kan att Gränges hade 3,5 miljoner anställda över hela världen i början på 1900-talet. Rederiverksamheten uppstod på grund av behovet av transporter. 1979 lades Gränges ner.

Gränges var ett att de få rederierna som tillåt att barnen fick vara med ombord.

Hur fick du kontakt med folket för att anordna en träff?

– Jo, men det finns en sida på Facebook som heter ”GRÄNGESSEGLARE” och det var den möjligheten jag fick för att kunna nå ut till folk. Jag såg att intresset för en träff växte hela tiden. Det som var komplicerat var avståndet till Narvik. Det ligger 175 mil från Lysekil.

Den äldsta som följde med på träffen var 82 år. Han åkte 220 mil på tåg för att ta sig till träffen Narvik. Man ser att det fanns ett behov att mötas igen efter alla dessa år. Vi var 37 personer som träffades i Narvik.

Det var många som ställde upp som bland annat Narviks kommun som höll ett föredrag för oss som träffades. Sedan kom även LKAB dit och berättade historien. Träffen varade i två dagar, fast det fanns de som stannade några dagar extra.

– Det blev en tyst minut för dom som inte kunde vara med och alla som förliste under andra världskriget.
16 båtar från Gränges rederiet sänktes under kriget.

Vi besökte även bogserbåten SS Styrbjörn som är byggd av Götaverken 1910. Den har legat i Oslo, men under sommaren har den legat i Narvik.

Träffade du någon som du jobbat med under träffen i Narvik?

– Jag träffade en styrman som jag jobbat med.

Blir det någon mer träff?

– Jag hoppas man skall få till en träff i Oxelösund nästa år. Jag har släppt stafettpinnen vidare så vi får se vad som händer. 


Alla foton använder jag med tillstånd av Kurt Roos. Tack Kurt för att du delade med dig av detta.