Eldfara i träbebyggelsen

Hur brandförsvaret varit ordnat i äldre tider i samhällen av den typ, det gamla fiskeläget Lysekil representerade, vet vi mycket litet om. Några bestämmelser i lag, som varit tillämpliga på tätbebyggelse på landet, har inte funnits.

I ett protokoll 1729 kan man läsa, att det var förbjudet att brygga och baka nattetid. Brott straffades med 3 dalers böter första gången. Om någon fortsatte med ”den lastbara och farliga seden” blev det högre böter och dessutom stocken vid kyrkdörren.

Brandförsvaret uppfattades länge som en allmän medborgerlig skyldighet – ett slags tidig värnplikt där alla som bodde i samhället förväntades delta. Redskapen var enkla och när elden väl fick fäste i de halmtäckta trähusen var det ofta lite man kunde göra. Innan organiserade räddningstjänster infördes fick man förlita sig på grannar, brandvakter och enkla verktyg som spannar, hakar och handpumpar.

Om en brand utbröt kunde det gå riktigt illa som beskrivs här:

”Branden pågick hela natten mellan den 15 och 16 september 1773 och när elden stoppades hade 23 bostadshus av fiskelägets ca 80 brunnit ner jämte 21 sjöbodar, 4 brygghus samt 18 fähus med plats för 36 kor och några får.”

Brandvakt

För Lysekils del är det först omkring år 1860 som det finns tydliga uppgifter om ett organiserat brandförsvar, då i form av brandvakt.

Brandvaktens skyldigheter beskrivs i 1863 års brandordning på följande sätt.

”Han skall hela natten patrullera fram och åter genom hela köpingen. Halva vakten går från norr och andra halvan från söder. De båda grupperna beräknade sålunda möta varandra en gång i timman och på det sättet kontrollera varandra.”

Brandvakten hade även polisiära uppgifter. Varje timme skulle han ropa ut klockslaget och samtidigt hålla uppsikt över tjuvar, inbrott, misstänkta personer, oljud och fylleri. Han förväntades ingripa, gripa tjuvar och upprätthålla ordning på gatorna. Vid eldsvåda skulle en av vaktmännen genast underrätta ordningsmannen, brandmästaren och rotemästaren, medan den andre gick runt och väckte invånarna ”med rop och bultning”.

Man får komma ihåg att behovet av personal vid brandtillfällen på den tiden var mycket stort, då allt vatten för släckningen måste langas fram. De få brunnar, som fanns tillgängliga, tömdes i regel ganska snabbt och man fick bilda kedjor för vattningen i spänner.

Brandkåren – en man från varje hus

Det första försöket att skapa en organiserad brandkår byggde på fastighetsägarnas skyldighet att ställa personal till brandförsvarets förfogande.

Fastighetsägaren var skyldig att själv tjänstgöra eller på egen bekostnad ordna ersättare. Även hyresgäster var skyldiga att bistå vid brand, och den som ägde häst skulle hjälpa till med vattenkörning. Systemet var alltså en skyldighet som lades på fastighetsägare men kompletterades med en allmän plikt att delta – även för dem som inte ägde någon fastighet.

Till brandmästare valdes en sjöman som oftast vistades hemma – ett praktiskt val i ett samhälle där många män var borta till sjöss. Mandattiden var två år och ingen hade rätt att avsäga sig ett sådant förtroendeuppdrag.

En ny tid för brandskyddet i Lysekil

I takt med att staden växte blev brandvaktsorganisationen alltmer otillräcklig. Husägarna var vid denna tid skyldiga att själva göra brandvakts­tjänst, men i praktiken fungerade systemet dåligt.

1876 fick en kommitté i uppdrag att ta fram ett nytt förslag. Man föreslog att husägarnas vakttjänst skulle ersättas av en avgift, som skulle finansiera anställda brandvakter. Avgiften beräknades ge 630 kronor och skulle räcka till sex avlönade brandvakter. De skulle patrullera mellan kl. 21 och 05 under vinterhalvåret, två åt gången i fyratimmarspass. Var tredje natt skulle de vara helt lediga för att kunna arbeta dagtid.

1878 beslutade köpingen att köpa två nya och kraftigare brandsprutor som kunde pumpa ungefär 180 liter vatten i minuten – betydligt mer än de äldre. För att klara hanteringen av detta utsågs därför 1878 stadens första brandchefer och sprutlag.

Brandlarm

Brandlarmningen i Lysekil var vid denna tid mycket primitiv. På dagtid meddelades eldsvåda helt enkelt genom rop, enligt brandordningen, som dessutom betonade att under den tid på året då ingen nattvakt tjänstgjorde, skulle ”hvar och en af köpingens invånare varsko om eld observeras utbruta”.

När nattvakten var i tjänst var det dock deras uppgift att larma om brand. Nattetid gavs brandlarmet med hjälp av en handskärra (se bild nedan) och en lur. Kombinationen av signaler talade också om var branden hade brutit ut. Om elden uppstått i gamla köpingen användes både skärra och lur. Brann det i nya köpingen gavs signal endast med skärran, och om branden hade uppstått i Kyrkvik använde man enbart luren.

Strax därefter fick brandvakten även en ny, mer ljusbringande uppgift. När Lysekil införde allmän gatubelysning utsågs nämligen en av nattvakterna till stadens första lyktändare.

Storbrand vid torget 1890

Bohuslänningen beskrev branden i dramatiska ordalag:

”Brandkåren for raskt till platsen, sedan larmet gått – man hade haft brandövning dagen förut och hade sålunda tagen inne. Inne i byggnaden hade fyra arbetare varit i gång med drivningen och höll just på att ‘spinna drev’. En av dem tände sin pipa och kastade obetänksamt bort tändstickan. Drevet var torrt som fnöske och fattade omedelbart eld. Elden spred sig så hastigt, att arbetarna måste hals över huvud rädda sig, ‘hvarunder en af dem till och med fick sitt skägg svett’. Det dröjde icke länge förrän hela huset var övertänt. Hörnhuset och Lidells bageri voro allvarligt hotade och det såg tidvis ut som om elden skulle gripa vidare omkring sig. Telegrafpersonalen hade redan vid brandens början räddat apparaten och var beredd på det värsta. Emellertid vred sig vinden och därmed var det bageriet, som kom i första linjen. Man hade då lyckats dämpa ned elden men kunde icke hindra att Lidellska huset till hälften gick till spillo.”

Trots den dramatiska brandutvecklingen gjorde brandkåren en mycket god insats med tanke på de begränsade resurser som stod till buds.

Bohusläningen betonade särskilt den rikliga tillgången på vatten, som bidrog starkt till att elden kunde begränsas. Två sprutor matades från vattenledningen och två andra fick vatten via länning från sjön.

Eftersom både brandchefen och vice brandchefen var bortresta leddes släckningsarbetet av konsul Viktor Möllen. Han fick stort erkännande för ”sin rådighet och sin kraftiga befälsföring”. Beröm fick även sotare Jonsson och smed Persson, som enligt referatet stod som strålförare i den intensiva hettan, skyddade bakom skärmar och ”hvarmed de skyddade sig genom att allt emellanåt grundligt väta sina kläder”.

När läget var som mest kritiskt beslöt släckningsledaren att kalla på förstärkning från Uddevalla. Ångaren Alfhlem, med brandspruta, brandchefen och ett tiotal brandmän ombord, anlände vid tiotiden – men då var elden under kontroll.

Efter branden skickades en tacksamhetsskrivelse till Uddevalla brandkår ”för dess visade beredvillighet och välvilja vid nyssnämnda eldsvåda” och med erbjudande om ersättning för kostnaderna för ångturen. Kommunen beslutade också att uttala ett allmänt tack till de många personer i samhället som, genom ”raskhet, rådigheten och oförtrutet” arbete, bidrog till att avvärja en katastrof för stora delar av köpingen.

Utredning om effektivare alarmeringssystem

När städerna växte under slutet av 1800-talet blev de traditionella tornväktarna och brandvakterna allt mindre lämpade för sin uppgift. Kraven på snabb larmning och ordnad utryckning ökade, och allt fler nya – ibland mer, ibland mindre lyckade – alarmeringssystem presenterades runt om i landet.

I Lysekil kom debatten i början av 1890-talet att kretsa kring ett system konstruerat av brandchefen i Lund, fil.dr Wilhelm Idström. Hans uppfinning, som kallades den periferiska brandtelegrafen, väckte stort intresse. Dr. Idström försvarade sitt system som både enklare och billigare än det så kallade radiala systemet. Han uttryckte sig tidstypiskt drastiskt när han framhöll att med hans lösning skulle man vara ”befriad både från den ‘frivilliga räddningskåren’, som alltid gör förtret, och från kvinnliga käringskaran, som alltid är i vägen.” Han menade också att falsklarm i praktiken skulle vara omöjliga.

Samtidigt var missnöjet med det befintliga larmväsendet stort. Länsman Nielsen konstaterade rakt på sak att systemet var ”långt ifrån tillfredsställande” och uppmanade därför kommunalfullmäktige att besluta om en förbättring – antingen genom införandet av en brandtelegraf eller på annat sätt. Han fortsätter:

“Med avseende dels å byggnaderna inom köpingen spridda läge, dels invånarnas ringa antal, så att icke allenast fullvuxna eller arbetsföra manspersoner utan ock kvinnors och mindreårigas tillhjälp måste därvid tagas i anspråk samt samfärdlets alla innevånare följaktligen böra vid eldsvådas utbrott samtidigt alarmeras, anser jag uppförandet av en vakstuga å lämpligaste punkt med uppskallande av 2 eller 3 större kanoner, hvarvid brandsignaler medelst afskjutandet av 3 eller flera skott, riktade åt olika håll, vore det för Lysekils köping mest ändamålsenliga alarmeringssättet.”

Brandbolagen kräver modernisering

Brandförsäkringsbolagen ställde hårdare krav på teknisk upprustning av brandförsvaret i Lysekil. Bland kraven fanns:

• ett brandtelegrafsystem med upp till 10 larmplatser
• centralapparat på polisstationen med ständig bemanning
• elektrisk signalförbindelse till brandkarlar och befäl
• telefonlinje till avlägset boende brandmän
• ny redskapsvagn med utrustning
• inköp av en modern tvåhjulig ångspruta
• 300 meter brandslang
• fortsatt upprätthållande av brandkårens organisation

Ny brandstation byggs vid Rosvikstorg 1896

1896 beslutade fullmäktige att uppföra en ny brandstation vid gamla tullkammaren. Den stod kvar som brandstation ända till 1950.

Därmed var Lysekils brandförsvar rustat inför framtiden. Den teknik och organisation som infördes 1896 blev standard fram till motoriseringens början under 1900-talets första hälft.

Lasarettet brinner

En mycket omtalad hantering av en eldsvåda är 1929 när lasarettet/sjukstugan på Slätten brinner ner. Lysekils brandchef vägrade låta Lysekils brandkår hjälpa till att släcka branden. Sjukstugan, som var av trä, låg utanför dåvarande stadsgränsen. Detta betydde att Lysekils brandkår inte skulle få ersättning för släckningen. När alla var i säkerhet fanns det ingen juridisk skyldighet för stadens brandkår att ingripa, så byggnaden fick brinna ned till grunden. Brandchefen G. A. Löfgren fick utstå mycket klagomål efter detta.

Ett nytt större lasarett byggdes upp med start 1932 och denna gång i tegel i stället för trä.

Ny brandstation i Norra Hamnen 1950

Ny modern brandstation vid Valbogatan 1975

”Lysekils brandförsvar har på senare tid genomgått en omfattande ”ansiktslyftning” och förvandling som knappast torde ha sin jämförelse någon annanstans. Från att under flera decennier ha varit inrymda i gamla trånga och otidsenliga lokaler vid norra hamnen har man i dag en välplanerad, rymlig och toppmodern brandstation med centralt läge. Bilparken liksom all annan utrustning är också av högsta standard vilket framgick vid besök vi nyligen gjorde på stationen. Man kan alltså säga att tidens krav på en kvalitetsbrandkår nu verkligen finns i Lysekil.”
(Bohuslänningen 1975 Eric Eran Andersson)

Moderniteter

Nu har man radiostation som tar polis, ambulanslarm med mera belägen på taxistationen. Operationskartor som klistrats på tunna plåtar som är lätt att ta fram och ”färdiginspelade kassettband” med ”inövad” radiotrafik i alla möjliga situationer. En ledningsbuss har införskaffats där man till och med kan koka kaffe i, vilket kan behövas ibland. Lysekils brandförsvar behöver inte förlita sig på ”Hesa Fredrik” när man nu har personsökare.

Källor:
Materialet bygger på offentliga handlingar, äldre kartor, lokala historiska samlingar samt
Granqvist Ur Lysekils köpings historia
Fritz Lusch Lysekils historia
Bohusläns museum
Vikarvets museum
Lysekils kommuns bildarkiv
Lysekils räddningstjänst
Med hjälp av människor som minns gamla tider i Lysekil ❤

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in. Stort tack till Lysekils räddningstjänst genom Fredrik Liewendahl och Ann-Charlotte Strömvall på Vikarvets museum.
Tove Andersson 2026