Glicko Nyhetsblogg

Lysekils badinrättning hör till de yngre badorterna i Bohuslän och räknar sin början från slutet av 1840‑talet. Redan flera somrar tidigare hade sjuklingar rest till Lysekil för att återfå krafter i det stärkande västkustklimatet. Detta gav badanstaltens grundare, konsul I. G. Mollén, idén att göra Lysekil till en av västkustens badorter. På bilden ser du Carl Curman sittandes till vänster och konsul Mollén med sin karakteristiska badrock till höger.

Tång till morgon, lunch och middag

Konsul I. G. Mollén, badan­staltens grundare, rekommenderade sina badgäster minst ett glas havsvatten på fastande mage varje morgon, som skulle ge fantastiska resultat. Om det inte räckte skulle man använda dekokt på tång och andra alger. Mycket vanligt var även ett smärtstillande vatten, och allt detta konsumerades av badgästerna med mer eller mindre god smak. Som en viktig del i kuren ingick havstång. Man gneds med tång, drack dekokt på tång och låg på tång. Madrasserna stoppades på den tiden med torrt sjögräs som påstods vara hälsobringande att sova på.

1846

När J G Mollén i juni 1846 skriver sin första annons om Saltsjö-Badets förträfflighet i Lysekil har han redan läkarvetenskapen på sin sida; en av Sveriges skickligaste läkare; Magnus Huss. Han hade just blivit professor i medicin vid Karolinska Institutet i Stockholm och kände Mollén sedan sin tid som karantänsläkare i Lysekil i början på 1830-talet.

SALTSJÖ-BAD vid LYSEKIHL

Denna Badinrättning, hvilken på en af Sveriges skickligaste Läkares tillstyrkan blifvit anlagd, och hvilken erbjuder ett obemängdt Hafsvatten och den renaste Hafsluft, öppnas för allmänt begagnande den 1:ste instundande Julii och fortsätter till d. 15 Sept.

Respectve Badsökande, hvilka behaga hedra inrättningen med sitt förtroende, täcktes för anteckning och Boningsrums anskaffande göra anmälan derom hos undertecknad

Lysekihl den 23 Juni 1846
J G Mollén
Annons i Bohus läns tidning

1847

Badortens första tid var blygsam, och Mollén kunde knappast ana att hans initiativ skulle bli grunden till en av Sveriges största badorter. Våren 1847 transporterades ruffen från det förlista fartyget Triton till en berghäll ungefär vid den östra änden av den nuvarande restaurangbyggnaden.

Ruffen delades i två rum med varsitt kar för varma bad och blev därmed det första badhuset. Strax sydväst om ruffen byggdes en enkel träbyggnad där vattnet till de varma baden värmdes upp. Vattnet bars sedan i ämbar till badkaren. Mellan ruffen och träbyggnaden fanns en enkel pumpanläggning som lyfte upp havsvatten till bad och duschar.

1851

Snart blev ruffen för liten, och 1851 byggdes ett nytt, mer tidsenligt badhus strax öster om det gamla. Den gamla ruffen såldes till åkaren Karl Hälp för 25 riksdaler. Hälp bogserade den först till klippudden där professor Murrays villa. Där drogs ruffen upp på land och delades – Hälp tog ena halvan och hans häst fick den andra. När området senare skulle bebyggas fick ruffen åter bogseras bort och hamnade till slut vid ”Vadet”, där den blev en del av ett boningshus.

Det lilla varmbadhuset från 1851 hade fyra badrum med välutrustade och möblerade omklädningsrum som hölls varma genom rörledningar från ångpannan. Ovanför varje badkar fanns en cistern med kallt vatten, vilket gjorde det möjligt att reglera badtemperaturen och ge olika typer av duschar. Huset hade en prydlig korridor och en balkong mot sjösidan. Balkongen och en lång brygga med säten och soltält var mycket omtyckta av badgästerna som promenad- och viloplatser. Här kunde man bland annat se ångbåtar – något som då var en ovanlig syn.

Det fanns också ett mindre badhus för varma bad, avsett för allmogen, med två badrum. Väster om badhuset låg en träbyggnad från samma tid som ruffen, nu inredd till omklädningsrum och duschar för herrbassängen som låg i sjön på husets södra sida. Bassängen var delvis övertäckt och delvis öppen. Den hade sandbotten och bland annat en Gräfvenburgerdusch med 22 fots fallhöjd och riklig vattenmängd. Pumpanläggningen användes fortfarande, och högt uppe på den fyrbåksliknande ställningen stod den av många ihågkomne Kalle Hare, som dag efter dag pumpade vatten.

För damerna fanns också ett kallbadhus. Badhuset hade omklädningsrum, korridor och duschar. På övervåningen fanns ett litet rum dit en stege ledde, och där hade konsul Mollén sin sommarbostad. Härifrån styrde han verksamheten, när han inte – iklädd sin traditionella nattrocken – gick runt och utövade tillsyn.

Längst bort mot Rosvik låg ett relativt stort hus i två våningar. Det var beläget på en stengrund i vattnet. Snyggt brädfodrat och vitmålat mot landsidan medan övriga sidor var omålade eller hade den traditionella rödfärgen. Bassängen på utsidan hade fin, fast sandbotten med tre till sex fots djup. De tre omklädningsrummen var tapetserade. Dambadet flyttades sedan ett hundratal meter längre in mot köpingen och byggdes om flera gånger.

På Släggön kunde man ta öppna sjöbad i en liten vik på östra sidan, där det fanns både omklädningsrum och trampolin.

För badgästernas ”nytta och nöje” fanns ett litet societetshus med piano och tidningar samt en friskgymnastikanläggning med stegar, linor och gungor.

Där musikpaviljongen nu står fanns då en bergskulle med en utsiktspaviljong byggd av en ruff från det förlista fartyget Sebastopol.

En annan ruff, kallad Kolumbus, stod i en vrå mellan Mollénska huset och berget och användes som scen vid små teaterföreställningar. Den lilla gröna backen framför Kolumbus var en omtyckt plats för kafferep och picknick.

Sällskapsnöjena var enkla men uppskattade: små musiksoiréer, utflykter och dans i det gröna. Frånvaron av restaurang gjorde att man fick nöja sig med enkel mat, men man njöt av goda bad, frisk luft och vackert väder.

Det fanns dock en gästgivaregård i början av Kungsgatan. Vägen dit var lång och besvärlig, särskilt för sjuklingar. För att underlätta resorna byggdes en vagn efter Curmans ritning. Den kördes av åkaren Karl Hälp och hans hästar och fick av badgästerna humoristiska namn som ”Ruska” och ”Skallerormen”.

1853

1855

LYSEKILS SALTSJÖBAD

En annons från 1855 visar både på utbyggnader och badets fördelar:

2:e olika badhus, 2:e olika Bassiner, en för Damer och en för Herrar, med tillfälle för de sistnämnda att ogeneradt utom densamma simma så långt som behagas. Badgyttjan, som dagligen upphämtas färsk invid Badinrättningen på 2 à 3 famnars djup, är af den ädlaste och finaste beskaffenhet.

Bad- och Läkareafgiften fortfar oförändrad, någorlunda svarande emot andra badinrättningars. Och som badinrättningens egare söker att i möjligaste måtto aflägsna sådana depensiva nöjen och den lyx som motverka helsans återfående äfvensom en gerna åstundad sparsamhet, torde denna badort, med afseende äfven på facila priser å lifsmedel för dem som önska hålla egen hushållning, befinnas vara en af de ändamålsenligaste.

Till respektive Badsökande, hvilka med ångbåtarne passera köpingen utan att landa, framställes den ödmjuka anhållan, att de icke må fatta ett oblidt omdöme om inrättningen, icke eller om sjelfva orten, från det mindre fördelaktiga intryck utseendet torde lemna vid landningsplatsen hvilka utgör ställets minst gynnsamma synpunkt, icke heller låta vilseleda sig af andra möjliga förutfattade preventiver, utan i sådant afseende alltid vända sig till undertecknads på stället varande ombud.

Beställningar af Bad och Bostäder, äfvensom andra förfrågningar, expedieras och besvaras af undertecknad, badinrättningens egare.

J. G. Mollén

1857

År 1857 hade anstalten 192 badgäster och 15 gratialister. Man kunde då dagligen servera 100 varma bad och 300 bassängbad.

På bilden nedan kan man se damernas kallbadhus efter flytten till Rosvik. Man använde virket från det tidigare badet. Dessutom byggdes två duschar till på sidorna med tak över vattenkaren. Det skulle vara havsvatten, som pumpades upp för hand av Calle Hare som stod på taket. (Namnet härrör från att han ansågs snabb som en hare.)

Eftersom många ville bo nära badanstalten, men få hus fanns, byggde Mollén 1857 ett tvåvåningshus väster om societetssalongen. Kyrkvik var då en obebyggd ödemark, och de få privathus som fanns – Kalle Hares, Petter Jönssons och senare kapten Mattssons – räckte knappt till för ägarna själva. Därför fick många badgäster bo i Gamla köpingen (Gamlestan),där det erbjöds inackordering.

Sjukvården sköttes först av Mollén själv, som var mycket intresserad av sjukvård och hade tjänstgjort som skeppsläkare. Han hade flera ”patentkurer” som han gärna använde och som ofta gjorde nytta. Eftersom det inte fanns någon läkare i närheten gjorde han stor nytta, men för mer komplicerade fall räckte hans kunskaper inte till. Därför anlitades provinsialläkaren på Orust, doktor N. Gammelin, som kom en gång i veckan under sommaren. Han blev badanstaltens första läkare.

Från början av 1850‑talet vistades också den unge medicine kandidaten Carl Curman här som hjälpreda åt professor Retzius. När man 1859 behövde en särskild badläkare på grund av det stora antalet besökare, föll valet på Curman – och det visade sig vara helt rätt. Curman skötte även kamrerarsysslan och hade sin mottagning i Kalle Hares hus ovanför varmbadhuset.

1860-61

Från vänster J.G.Molléns badgästvilla, Abraham Amrahamssons stuga, Johannes Mattssons vitmålade villa och framför denna Kalle (Hare) Anderssons stuga. Peter Jönssons stuga och dambadet längst till höger, lite skymt av en segelbåt.

Man kan också se två mindre byggnader som är rester av de tidigare nämnda ruffarna, som nu användes som badkontor mm. Bakom dessa skymtar ställningar försedda med gungor och repstegar, friskvårdsinrättningen. Huset med sluttande tak är del det enkla societetshuset och dels varmbadhuset med bassäng. På bilden ser man också varmbadhuset som innefattande fyra badrum, samt en balkong mot sjösidan.

1864

Byggandet av det stora varmbadhuset började 1864, och det var den första större byggnaden som uppfördes av det badbolag som Curman och hans kollegor bildade efter Molléns död. Lysekils kallbadhus, från 1864 och en av Sveriges äldsta badanläggningar, brann tyvärr ner 1939. Det nuvarande badhuset, huvudsakligen från 1916, ritades av Karl Güettler. Ursprungligen för herrar, används det nu av både herrar och damer sedan dambadhuset revs på 1970-talet. 

Varmbadhuset med 32 badhytter började byggas 1863 och invigdes 1864. Det var en medveten satsning av det nybildade badhusbolaget att bygga stort, och detta blev starten på Lysekils storhetstid som badort, där Lysekil och Marstrand var de givna orterna. Vatten till badkaren pumpades upp från fjorden och värmdes sedan upp, därav skorstenen. En gäst i taget i karet fick ett hälsobringande bad, skurade och ompysslade av baderskor. Baden kunde vara kalla eller varma, med bara saltvatten eller med lera, tång eller tallbarr – allt efter doktor Curmans ordination för just den gästen.

Basar i Havsbadsparken

Varje år valdes en direktion bland badgästerna för Nytta och Nöje och direktionen ansvarade för marknader och basarer för välgörande ändamål.

1870

År 1870 byggde man återigen ut badhuset, nu till nästan dubbla storleken, innefattande trettiotre badrum, kar med gyttjebad, ”modifierad” kallvattenbehandling med varmluft och ångbad.

1872-73

Runt 1872 blir Carl Curman badintendent i Lysekil och samma år så byggs också societetshuset Oscars. Han börjar studera på Karolinska institutet och 1880 tilldelas Carl titeln docent i balneologi och klimatlogi.

1880

Under 1860-talet byggdes nya varma och kalla badhus, en havsbadrestaurang och ett societetshus som senare utökades 1882. Vid sekelskiftet expanderade badområdet med strandhotellet och en populär gångbrygga kallad trampen. Trots ett annat badhus i Bansvik koncentrerades badortslivet i Lysekil till detta område och dess park.

Under tiden Carl Curman styrde och ställde vid badorten började dagen med morgonbön, så fortsatte man med brunnsdrickning och med avbrott för måltider ägnade man resten av dagen åt motionspromenader, segling och kallbad. Havsvattnet ansågs också vara hälsosamt att dricka och Curman rekommenderade att dricka ett halvt glas om dagen. Det förekom att man blandade havsvattnet med whiskey och den drycken drack man på morgonen.

Det förekom också dans i societssalongen två gånger i veckan, med Curman var tydlig med att vistelsen i Lysekil skulle vara en hälsokur och att nöjet kom i andra hand.

Segling skedde med breda, öppna båtar, vars skeppare bjöd sina tjänster vid Havsbadets brygga. En båt rymde 12-20 personer och det kostade 3-5 kr per dag att hyra en båt.

1883

Annons från 1883 om Hafsbadet i Lysekil.

Friplatser för mindre bemedlade

Vid badorten fanns ett antal friplatser för mindre bemedlade som var i behov av saltsjöbad. I övrigt var kurorten främst för den högre ståndsklassen. De som hade råd att stanna en månad på kurorten och

1890

Segelturer, helst varje dag, ingick i badortsrutinen i slutet av 1800-talet. Badgästseglarna låg och väntade i hamnen på att få segla ut med badgästerna.

1894

I takt med att badortsmiljön växte, växte så också antalet badgäster, så behovet av bostäder måste lösas. År 1894 byggdes därför de mycket vackert belägna Strandhotellen 1 och 2, som står kvar än idag.

För mindre bemedlade gäster inrättades ett sommarhem i Villa Fridhem, som idag drivs under namnet Havshotellet.

Anders Wide berättar i sin bok, Lysekils Hafsbadsanstalter, från 1901 om de nya toaletterna i Kyrkvik:

De nya strandtoaletterna i Kyrkevik blefvo färdigbyggda sommaren 1894 efter utkast af dr Curman. De fyllde ett länge kändt behof och ha genom sin moderna inredning och komfortabla afdelning tjänat som förebild och likhet för de utedassinrättningar. 
Man kan med skäl säga, att de medfört ett mycket välgörande inflytande, som utgör ett mycket synnerligt värde för Lysekil. Strandtoaletterna äro vanligen inhemska, hvita, med afloppsrör med hvar sitt enformiga samt öfverförda från hållfast och vetenskapligt inrättad träkonstruktion, mindre kostsamma och ekonomiska. 

1895

1897

1899

1899

1901

I början av 1900-talet gjordes ytterligare en utbyggnad, då herrbadet utökades med bland annat en större bassäng och tio nya badrum.

Anders Wide berättar i sin bok, Lysekils Hafsbadsanstalter, från 1901 om de nya ombyggnationerna som skett:

”Under vintern 1900—1901 ha de stora och dyrbara ny-  och ombyggnader af varmbadhuset genomförts, som vi nu se fulländade. Hela midten af detta varmbadhus har rivits oc h ombyggts till de vackra rum, som nu äro färdiga. Det största af dem har flyttats längre inåt landtungan, hvarigenom  öppen sjöutsikt för strandbaden och strandpromenaden behålles.

Det gamla s. k. lokomotivhuset, belägen De flesta varmbadrummen ha erhållit någon utvidgning; ett af dem har fått särskildt kostsamma inventarier, som t. ex. afdelad dusch och sittbad af olika temperaturer, elektrisk apparatur m. m.

Vid nuvarande badläkarebostaden, hvilken i sin tid innehöll 15 badrum, har nu förvandlats till ett arbetsrum för badmästaren med ett åtskilligt förrådsrum. Det gamla maskinhuset från äldsta badhusperioden innehåller 3 pannor, 2 af dem försedda för sedvanliga varmvattenbassänger; dessutom innehåller det för utvärtes och invärtes vattenledningar behöfliga maskiner. 

Arbetet har varit vidlyftigt. Ombyggnaden har kostat allt omkring 12,000 kronor. Huvudbassängen för varmbad, uppförd i början af 1850-talet, och hvars botten ligger i en stor djupt belägen klippregel, har fyllts med afbränt tegel. Detta badhus har nu 53 badkar. I de båda herrbadhusen finnas 14 badrum. Bassängbadets botten är klätt med marmor; vattenledningen omfattar 1 ångpanna med 1 varmvattenbassäng af 15 m³. 

Badhusets vattenreservoar rymmer 24 m³; vattenreservoarrörledningarna, som utförts af Wockatz & Richard, Stockholm, kostat 292 kronor. Rörsystemets längd är 4,725 fot, däraf 3,775 fot kopparrör. Maskinhuset innehåller 2 ångpannor af tillsammans 80 qv. h. kr., 2 pumpar med en uppfordringsförmåga af 2,500 liter pr minut.

Omkring 20,000 varma och 20,000 kalla bad ha serverats de sista somrarna.”

1902

1904

1907

1909

1911

1912

1913

Badgäster på ångbåtsbryggan

1932

1935

1939

1939 brann damernas kallbadhus ner tillsammans med flera andra fastigheter inom samma verksamhet.

1950-talet

1970-nutid

Det nuvarande badhuset är huvudsakligen från 1916 och ritat av Karl Güettler. 1939 brann damernas kallbadhus ner tillsammans med flera andra fastigheter inom samma verksamhet. Nuvarande Kallbadhuset var ursprungligen endast avsett för herrar, men sedan dambadhuset revs på 1970-talet används det av både herrar och damer. De har separata ingångar och ett plank skiljer avdelningarna.

I början av 1990-talet fördes en diskussion om att riva kallbadhuset. Kallbadsföreningen ”Kallbadhusets vänner” bildades då för att rädda anläggningen och den driver sedan dess badet.

Lysekils kallbadhus

Kallbadhuset är en viktig del av stadens och Sveriges badtradition som uppstod under artonhundratalets mitt. Lysekils kallbadhus är idag ett av få existerande kallbadhus här på Västkusten som finns kvar i näst intill originaltappning från 1906 när det byggdes som ett Kallbadhus för herrar. Numera ryms både Herr-och Dambadet i Kallbadhuset – avdelningarna har separata ingångar efter huvudentrén och avdelas med ett högt plank. Bastun i det ena av de två tornen är verkligen uppskattad. En plats för avkoppling och eftertanke i dagens snabba tempo.

Vill du bli medlem i föreningen?

Källor:
Vikarvets jubileumsskrift Bad och badgästsegling i Lysekil under 1800-talet.
Knuth Hanssons bok om Lysekil
Moderna museet
Bohusläns museum
Kallbadhusets Vänner
Lysekils Hafsbadsanstalter Anders Wide 1901
Gamla annonser

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2026