Bilden föreställer huset på Västra Kronbergsgatan 39 som byggdes 1909 av Hermann Gunnarsson som var min morfars far. Detta var långt innan Badhusberget byggdes, och jag föddes. Jag som skriver är barnbarn till en av sönerna i huset; Sven.
Jag har under hela min uppväxt fått höra spännande historier om ”39:an”. Allt från den fantastiska trädgården Herrmann vårdade till huset, människorna som bodde där och de som kom på besök. Min morfar har sparat många minnen som jag idag är glad över att jag fått ta del av och dessutom har jag mamma (Åse) som kan fylla i vad bilderna berättar.
1909 byggdes huset på Västra Kronbergsgatan även kallat ”39:an”
Huset bestod av två våningar och en jordkällare. På första våningen bodde då Hermann Gunnarsson och hans familj. Pappa Hermann, mamma Jenny och de 8 barnen Henry, Tyra, Herbert, Wilma, Erik, Karin, Gunnel, Sven (som sedan blev min morfar) och minstingen Åke. Barnen föddes mellan 1904-1924 så alla bodde nog inte där samtidigt och tur var väl det, det var nog trångt ändå.
I ett rum och kök på övre våningen bodde under en period Johan, som var Herrmanns ogifte bror. Senare hyrdes lägenheten ut, som ofta var vanligt på den tiden. Bilden på barnen ovan är tagen av Johan som redan då hade en kamera vilket var väldigt ovanligt då. Tack vare detta finns det många gamla bilder bevarade som berättar om livet på ”39:an”..
Min far byggde hus under storstrejken- Sven skriver i Lysekilsposten
Transkribering av bild: Den enkla berättelsen om hur en av många fattiga stenhuggare med hjälp av ett gott kamratskap och solidariteten inom den unga arbetarrörelsen byggde ett eget hem sommaren 1909, handlar om min far, Herman J. Gunnarsson. Då min far och mor bestämde sig att bygga fastigheten stg. 8 i Kronberget, hyrde de rum och kök i L. G. Tinggrens hus längst ned på V:a Kronbergsgatan. Familjen bestod då av fyra personer. Det tredje barnet föddes två veckor innan de flyttade till det nybyggda hemmet.
Jag minns att mor berättade hur fuktigt och rått det var den första tiden, innan huset blivit ordentligt uttorkat. Byggnaden var ett tegelhus med nyputsade väggar. Vatten fanns inte draget, det hämtades av mor från brunnen, som delades av ett flertal familjer. Det var kanske inte den bästa bostad för en familj med småbarn, men det var dock ett eget hem. Det var beläget upp över skorstenen, vilket innebar en enorm arbetsbörda för mina föräldrar. Min far var vid denna tid kassör i stenhuggarens fackförening. Storstrejken utbröt den 4 augusti 1909. Fackets styrelse avstod från sitt strejkunderstöd, med tanken att det då skulle räcka längre.
Byggmästare, snickare och murare som arbetade med husbygget erhöll den 6 augusti endast 50 kr som delbetalning på entreprenadsumman, som totalt uppgick till 4.400 kronor. Entreprenadförslaget till min fars hus innehöll en teknisk beskrivning på byggmaterial och tidsram för färdigställandet. Det var inget blankettraseri på den tiden och ändå åstadkoms en fastighet av god kvalitet. De som bevittnade min fars namnunderskrift på entreprenadhandlingarna var två tunga namn inom stenhuggarens fackförening och arbetarrörelsen i Lysekil. Det var C. G. Tinggren och Axel A. Dahlström, den senare mångårig ordförande i Göteborgs stadsfullmäktige. Denne fick sedermera ett torg uppkallat efter sig, Axel Dahlströms torg i Göteborg.
Vid mitten av 19-talet representerade min far socialdemokraterna i stadsfullmäktige tillsammans med Axel Dahlström och en man som hette Axel Ljungberg. Min far blev dock tvungen att avsäga sig uppdraget, på grund av sin knappa ekonomi till följd av egnahemsbyggandet. Fullmäktigemötena hölls mitt på dagen och den enda kostymen han ägde var utsliten. Pengar till en ny kunde inte uppbringas. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgick inte heller på den tiden. Fullmäktiges ordförande var då högermannen konsul Magnus Radke. För honom och hans gelikar existerade vare sig penningbrist eller utslitna kostymer. Det var den s.k. gamla goda tiden för ett fåtal. Tack vare solidariteten arbetare emellan kunde min far och fler med honom bygga sina egna hem.
Sven Gunnarsson
2 rum och kök
På bottenplan fanns 2 rum och kök. I kökssoffan bredvid köksspisen sov Sven och några av hans syskon, i lilla rummet sov föräldrarna och några av barnen. I stora rummet fanns kakelugn ett stort matbord med stolar och i ena hörnet av rummet en byst av Hjalmar Branting.
Åse minns det som att bysten av familjens stolthet stod på en liten brun hylla i vinkel med väggen att beskåda.
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bildades 1889, och partiets första riksdagsman var Hjalmar Branting. Han var statsminister mellan 1907-25.
Både Hermann och Jenny var politiskt intresserade, Herrman i stadsfullmäktige och Jenny i kvinnoklubben. Intresset för politik var även något som Sven fortsatte med när han blev vuxen.
Makar i Lysekil fick frysa när Kuriren behövde pengar
Hermann hade planerat en kakelugn i stora rummet och hade lovat att den skulle komma på plats innan vintern men när lokaltidningen Kuriren behövde pengar sa Hermann till sin fru att : det blir ingen kakelugn i höst heller för Kuriren behöver pengar!
Detta kunde man läsa i Kuriren 1963 när Jenny Gunnarsson blev intervjuad.
Transkribering av artikel i Kuriren: Makar i Lysekil fick frysa när Kuriren behövde pengar
LYSEKIL. — Man tycker det är riktigt sorgligt, och man kan inte fatta att det inte går att behålla vår gamla kära tidning Kuriren, säger fru Jenny Gunnarsson, Lysekil, en av dessa som haft tidningen från dess första nummer.
Fru Gunnarsson tillsammans med framlidne maken och stenhuggaren Herman har som sagt haft tidningen från första dag den kom ut. — Det var andra tider då säger fru Gunnarsson.
Även då hade tidningen svårt med ekonomin, men så hjälpte man alltid med sina blygsamma förvärvade slantar och tidningen fick chans att leva. I dag, i välståndets tidevarv, har vi inga möjligheter att rädda vår tidning.
Herr Gunnarsson fick vid många tillfällen rycka in och sitta på redaktionen och hjälpa till med arbetet, medan redaktören fick ut i bygderna, runt i stenbrotten och tala för tidningen samt skaffa prenumeranter, man hade då 65 öre i kassan.
Ofta förekom det att man arbetade dygnet runt för sin kära tidning utan någon som helst ersättning.
Det var för övrigt inte bara männen som kämpade, även kvinnorna gjorde uppoffrande arbete, bl a gick de runt i stenbrotten och delade ut tidningen på tunnorna till arbetare.
Trots att man inte hade det gott ställt på den tiden, gjordes det ofta stora personliga ekonomiska uppoffringar, som kom att ställa den egna familjen i stora problem.
Gunnarsson hade byggt sig en stuga – i den fru Gunnarsson fortfarande bebor. — om två rum och kök.
Man gjorde inte då som nu, ställer sig i skuld för att få allt, som stugan bör utrustas med, man tog det lite pö om pö.
När stugan var färdig hade man som enda värmekälla en vedspis i köket.
Gunnarsson hade planerat en kakelugn i ett av rummen och man hade enats om att denna skulle komma på plats innan vintern, men det visade sig att Kuriren behövde pengar, och då sade Gunnarsson till sin hustru:
— Det blir ingen kakelugn i höst heller för Kuriren behöver hjälp!
Fru Gunnarsson, som nästa år blir 83 år, hoppas att, trots att tidningen nu måste läggas ned, det arbete som de gamla patrioterna nedlagt skall glömmas och slås i spillror.
Beax
Bildtext:
83-åriga fru Jenny Gunnarsson är grymt besviken över att hon berövas sin käre vän KURIREN, efter att varit prenumerant från 1901, eller från första numret.
Nästa generation
På trappan som vette ut mot gatan på den tiden samlades man ofta på lördagarna efter jobbet. De vuxna klädde om till helgkläder istället för arbetskläder och passade på att diskutera politik och annat med grannar och förbipasserande. Barnen lekte och hoppade hage som de ritade i gruset på gatan berättar Åse (som sitter i pappa Svens knä på bilden nedan och som senare blev min mamma). Om du tittar noga ser du att ”39:an” var huset näst längst bort på gatan när bilden togs.
Under åren 1943-54 bodde Sven och Alice på andra våningen och under tiden föddes deras två döttrar Åse och Linnea.1954 gick flyttlasset för Sven och hans familj till Västra Kronbergsgatan 38 till ett hus han varit med och byggt själv.
Källor:
Privata bilder, Lysekilsposten, Kuriren och Åse Olsson (dotter till Sven Gunnarsson).
Bilden av bysten av Hjalmar Branting med licens Public domain.
Författat av Tove Andersson
Glicko Nyhetsblogg 