”Vargmåne” skickades första gången ut till media i september 1975.
Det märktes omedelbart att Svea Rikes musikscen fått sig ett tillskott som var av en annorlunda sort.
Redan omslagsfotot med en till synes självsäkert rökande Ulf Lundell drog blickarna till sig för tidens rockskribenter.

Det medföljande pressmeddelandet var en frikostig smärre novell om uppväxten på Söder i Stockholm och Orminge, om Cliff Richard, Beatles, Dylan, Kungsträdgårdens krogliv, bohemlivet i Vita Bergen och resan vidare mot debut-LP:n och inte minst det han kallade ”den förbannade boken”, det som 1976 skulle bli romanen ”Jack”.

Den bevakare av rockkulturen som vid det laget inte höjt på ögonbrynen fanns inte.
Det blev uppenbart varför skivbolaget EMI i nämnda pressmeddelande lätt euforiskt beskrev reaktionen på att ha hört Lundells första demos på ett 7-tumsband: ”DET HÄR MÅSTE VI GÖRA EN SKIVA PÅ”. Precis så, med versaler, detta krävdes liksom med tanke på slagstyrkan i innehållet.

Det hade för Lundell själv gått många slitsamma år fram till ”Vargmåne”. Mycket av visioner, smygstarter, ambitioner, besvikelser. Men väl vid det första målsnöret omfamnades han omedelbart av tyckarna. ”Plötsligt är han geni i allt”citerades Expressen i en tidningsannons i november. Från Aftonbladet plockades citatet ”Suveränt berättat”. Ur Dagens Nyheters hyllning togs: ”Höstens stjärnskott bland visdiktare”. Lundell hade placerat sig på den svenska rockkulturens alla imaginära kartor, och han hade då alltså ännu inte ens gett ut ”Jack”.

Ganska exakt 50 år senare kommer nu denna remarkabla debut, en självklar stilbildande svensk rockklassiker, i en jubileumsutgåva. Detta på LP, CD, och i form av bonuslåtarna även för första gången digitalt. Originalalbumets klassiker har i Björn Boströms produktion och Finn Sjöbergs arrangemang blivit eviga hörnstenar i historien om Ulf Gerhard Lundell: ”Sextiosju, sextiosju”, ”Stockholm City”, ”Jag går på promenaden”, ”Sniglar och krut” och de andra. Generation efter generation av svensk rock på svenska har senare sökt näring i det som Ulf Lundell spelade in för fem decennier sedan.

Ett av spåren, ”Bente”, är i sin demoversion med titeln ”Tillvarons hundar (Bente)” en av låtarna på de bonus-plattor som medföljer LP respektive CD. Ett annat exempel är ”Syster dyster”, där man kan höra refrängen som senare dök upp i låten ”Främlingar” på albumet ”Längre inåt landet”.

Det är en Lundell som fortfarande söker sitt ID som singer/songwriter, men likväl berör lyssnaren från första sekund, är totalt igenkännlig. Totalt handlar det om ett dussin spår inspelade hemma i Lundells lilla hyrda stuga i Vita Bergen 1972-74, som i merparten av fallen tidigare endast funnits i boxarna ”Under vulkanen” respektive ”Rift Valley”. Med ett undantag är det första gången de finns på strömnings-tjänsterna.

LP-versionen inkluderar pressmeddelandet från 1975 i sin helhet. Båda versionerna bjuder på adderade fotografier, av Joakim Strömholm, jämfört originalet.

Den 50 åriga jubilaren släpps i butik den 24 oktober och finns att förhandsboka från igår, den 8 oktober.

Åren innan ”Vargmåne” refuserades Ulf Lundell av de skivbolag han trodde skulle bli hans hemvist. Han stoppade då lappar i en basker, lappar där han skrivit de större bolagen, de globala. Lappen han drog hade EMI:s namn präntat på sig. ”Vargmåne” blev det första resultatet.

50 år senare uppmärksammar vi och tackar för den vinstlotten.

Parlophone/Warner