Gatubelysning i Lysekil med fotogenlampor uppsatta på trästolpar

Gatubelysningen var under äldre tider en omdebatterad fråga.
Många ansåg att det var ett obehörigt ingrepp i naturens ordning att försöka göra natten till dag.

En del fruktade att bättre belysning skulle ”underlätta sedeslöst leverne och främja allehanda tvivelaktiga verksamheter”.

Samtidigt var gatornas skick så otillfredsställande att man, med moderna ögon, kan tycka att belysning snarare borde ha varit en nödvändighet. Ingen kunde ta sig fram efter mörkrets inbrott utan att bära en egen lykta.

Ett yrke fött ur mörkret

Innan elektriciteten gjorde sitt intåg fanns det bara ett sätt att få kvällsbelysning i ett samhälle: någon måste gå runt och tända varje lykta för hand. I större städer var detta ett organiserat yrke – lykttändare – och även i mindre orter som Lysekil behövdes sådana personer under den tid då gatubelysningen bestod av olja eller fotogen.

När nattvakten var i tjänst var det dock deras uppgift att larma om brand. Nattetid gavs brandlarmet med hjälp av en handskärra och en lur. Strax därefter fick brandvakten även en ny, mer ljusbringande uppgift. När Lysekil införde allmän gatubelysning utsågs nämligen en av nattvakterna till stadens första lyktändare.

Lykttändaren hade två pass:

• ett skymningspass för att tända
• ett gryningspass för att släcka och kontrollera bränslenivåerna

Det var ett tungt och långsamt arbete – särskilt i blåst och regn, vilket Lysekil ju ofta bjuder på.

På 1870-talet fanns endast tre gatlyktor i Lysekil, alla uppsatta på privata initiativ: en hos doktorn (vid Rosvikstorg), en hos banken (nuvarande Kungsgatan 30) och en hos J. B. Jonsson (Kungsgatan 21).

Lysekil i dessa dagar blifvit indelat i gator, det är uttydt att här och hvar i en krök blifvit på väggarna uppspickade plåtar med uppgift om delarnas olika namn. Ändå ett steg framåt! Allt detta förbisedt är Lysekil om dagen en behaglig plats. Men så komma kvällarna. Då skulle ett evigt månsken vara en Guds gåfva för svärmare av alla slag. I afvaktan derpå får man i nedan med käppen framför sig trefva sig fram så godt man kan. Midt i köpingen gör man ett ögonblick halt vid ”lyktan” för att pusta ut, köper en äkta ”Bremer” och så åter framåt mot ett okändt fjerran. //Bohusläningen november 1878

De första försöken att skapa en kommunal gatubelysning i Lysekil sker 1878. Kommunalnämnden fick i uppdrag att utreda kostnaderna samt ”efterhöra huru många Husegare som på egen bekostnad ville anskaffa dylika lyktor och hålla dem lysande under den mörka årstiden”.

Man skämtar om mörkret – maskeradbalen 1880

”Inträdet var 1 krona och 50 öre och inkluderade en ”lukullisk supé”, men att var och en fick stå för sin dryck. Efter supén utlovades ”promenad i månsken, som särskilt är beställt”. Om månskenet uteblev skulle köpingens tre lyktor ”efklairera” vägen. Bohusläningen 1880

Ett 60-tal personer deltog, många i påkostade dräkter. Särskild munterhet väckte en deltagare iklädd stora, leriga sjöstövlar och med tre talgdankar på huvudet. På bröstet bar han en plåt med texten att han föreställde ”köpingens gatubelysning och väglag”.

Snabbutredning och genombrott 1882

Först hösten 1882 kom frågan upp på allvar. Under tiden hade antalet privata lyktor vuxit till sju. Kommunalstämman utsåg en kommitté som på mindre än en vecka tog fram ett förslag. Kommittén bedömde att 31 lyktor behövdes för nöjaktig belysning av köpingen, varav de sju befintliga kunde övertas av kommunen.

Kommitterade hade dessutom uppgjort en plan för lyktornas placering i köpingen. När förslaget föredrogs på stämman tycks man ha varit i princip ense. Det blev en livlig diskussion på stämman, men ingen yrkade avslag.

Att spara pengar – inga lyktor vid fullmåne

Kommittén föreslog ett sparsystem: lyktorna skulle vara släckta tre dagar före och två dagar efter fullmånen. Den beräknade driftkostnaden omfattade 450 kannor fotogen, putsning, tändning och släckning. Arbetet skulle dessutom auktioneras ut till lägsta bud. När förslaget behandlades i stämman rådde stor enighet, även om flera ansåg att antalet lyktor borde ökas till 40 som också beslutades.

Premiär för gatubelysningen 1883

I slutet av januari 1883 kunde Lysekil för första gången tända en kommunal gatubelysning. Behovet av ytterligare ljuspunkter växte dock snabbt. Redan 1889 fanns över 80 lyktor.

Fotogenbelysningen kom endast att vara i tretton år. År 1896 ersattes den av elektrisk gatubelysning med ström från Magnus Radhes elverk, anlagt året innan. De gamla lyktstolparna stod kvar till 1899 och såldes två år senare till Fiskebäckskil.

Det första elbelysningsförslaget 1891

Ingenjör Hj. Löfqvist lade 1891 fram ett förslag om ett eget ångdrivet elverk och tio båglampor placerade på strategiska punkter i staden. Kostnaderna – både för anläggning och drift – visade sig dock vara för höga, och beslutet upphävdes på formell grund efter överklagande.

Genombrottet 1895–1896

År 1895 startade Magnus Radhe sitt elverk — som staden övertog 1912 — och därmed kom gatubelysningsfrågan i helt nytt läge.

Det dröjde inte länge förrän förslag väcktes i fullmäktige om införande av elektrisk gatubelysning. I en motion framhålls att eljus är både billigare o. bättre än den befintliga fotogenbelysningen. Man tänkte sig använda både båglampor och glödlampor och föreslog att man till en början skulle sätta upp 4 båglampor och 7 glödlampor.

Båglamporna skulle man ha vid Konsulsliden, Stora Torget, Rosvikstorg och Kyrkviks plan, medan de mindre ljusstarka glödlamporna placerades på mindre gator. Anläggningen skulle sedan successivt byggas ut och fotogenbelysningen helt slopas.

Kommunalfullmäktige beslöt tillsätta en kommitté, som i samarbete med konsul Radhe skulle utarbeta ett förslag och kostnadsberäkning “till köpningens upplysande med elektriskt ljus å gator, torg och allmänna platser”. Utredningen, som lades på fullmäktiges bord vid ett sammanträde den 30 december 1895, gick in för ett omedelbart genomförande av elbelysning i hela gatunätet med inte mindre än 70 stycken gatlyktor, som alla skulle utrustas med glödlampor.

Det af konsul Radhe anlagda elektricitet sverket i Lysekil afprovades i onsdags. De båda dynamomaskinerna lemna ljus till cirka 700 glödlampor. Ljuset var ovanligt fast. Ej en enda ”blinkning” kunde märkas på hela aftonen hos någon af de på prof uthängda lamporna. Det nya ljuset kommer att användas först och främst i konsul Radhes stora etablissemang, vidare i flere af platsens sillmagasiner, hotell osv. Bohusläningen 2 nov. 1895

Elektrisk gatubelysning

I augusti 1896 kunde köpingen glädja sig åt sin nya elektriska belysningsanordning på gator och torg, som skulle vara i funktion på samma tider som gällt för den gamla fotogenbelysningen, d.v.s. från skymningen till midnatt.

Källor:
Materialet bygger på offentliga handlingar, äldre kartor, lokala historiska samlingar samt
Granqvist Ur Lysekils köpings historia
100 år med Bohusläningen En jubileumskrönika 1878-1978
Digitalt museum
Lysekils bildarkiv
Carlaförlaget
Med hjälp av människor som minns gamla tider i Lysekil ❤

Bilderna på gatubelysningen är i detta inlägg inte alltid publicerade i kronologisk ordning utan för att ge en bild av hur de kunde se ut.
Inlägget har sammanställts med hjälp av AI i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2025