Belgien – GLICKO

Per-Gunnar ”Peggen” Andersson var och hälsade på i Lysekil och det var Boo Brasta som 1977 fick Peggen att gå i Boo Brastas fotspår

Publicerad den 5 december, 2021 av Glenn Glicko Andersson

Idag får ni träffa Per-Gunnar ”Peggen” Andersson, född 15 augusti 1957 i Falkenberg. Peggen är uppvuxen på en liten lantgård två mil utanför Falkenberg, och en mil från Ullared. Han gick i skolan i Okome, och sedan blev det högstadiet i Ullared där han hängde på Gekås och kaféet Nimo, på håltimmarna. Sko-Boo fanns också på den tiden men allt var ju en bråkdel så stort som det är idag berättar Peggen.

Efter högstadiet blev det fordonsteknisk linje i Falkenberg och han jobbade även ett år på en Volvoverkstad, som bilmekaniker. Volvo hade även väldigt mycket billeveranser av försäljningsbilar till dåtidens Falken Bryggerier så även där fick Peggen hjälpa till med att göra dessa klara.

Peggen minns att han blev medbjuden till Rejmes Personvagnar AB anläggning, i Halmstad, som invigde en ny lastbilsverkstad, under den tiden han jobbade på företaget. Väl i Halmstad visades en film från dåtidens Volvo Cup. Här pratade Peggen, och hans arbetskamrat, om att köpa en Volvo 140 och börja tävlingsåka, redan 76. Men det visade sig att den cupen lades ner ungefär samtidigt.

Peggen startade dock senare sin egen racekarriär och tog bland annat fyra SM-guld i standardbilsklassen med mera. Här får ni träffa Per-Gunnar ”Peggen” Andersson som var här i Lysekil och hälsade på en dag i augusti.

Per-Gunnar ”Peggen” Andersson.

Ryckte in i lumpen

Peggen ryckte in i lumpen och kom in som gruppbefäl för en mekanikergrupp, i Skövde, på T2. Efter en månad blev alla, som gått en teknisk linje på gymnasiet, erbjudna att gå på en information om Armétekniker-yrket.

Eftersom det första steget var en test i Stockholm så hoppade Peggen på detta vilket blev en trevlig utflykt från Skövde till Stockholm. Över alla under, så kom Peggen in på utbildningen. Då ställdes han i valet att åka upp och göra lumpen i Stockholm i stället för Skövde. Det blev Stockholm för Peggen och några av kamraterna, från T2.

Muckade från lumpen.

I slutet på maj 1977 så skulle de mucka från lumpen. Men man fick ett erbjudande att ytterligare fortsätta utbildningen under två år, med lön och traktamente och detta var allt för bra att tacka nej till berättar Peggen.

Det hände att han åkte hem på helgerna och vid ett tillfälle så åkte Peggen med sin mamma till Gekås som ligger en mil från Falkenberg. Peggen berättar vidare att det var lika tråkigt då, som det är nu, att gå där och titta. Han satte sig i bilen och funderade och kom på att det var kul att de har ett racingteam här. Det var ju en stolthet att företagen hemma hade en Superstar-bil, där Boo Brasta var bilens förare.

Fick en idé och kontaktade en av teamets ägare

Peggen gick in på kontoret, på Sko-Boo, som låg strax bredvid. Bo Carlsson, som ägde Boo Brasta´s Camaro, tillsammans med Göran Karlsson, berättade att de mycket väl, skulle behöva en springpojke som hämtade bensin och däck med mera.

Där började Peggens racingkarriär. 1977 hade de en kille som hette Mike Hoskins från England som skötte bilen. Mike hade byggt om bilen i en verkstad i Ullared, som numera är ombyggt till ett hotell.
Med i teamet var också Roland Josefsson, från Brastad.

Peggen hjälpte till helgerna

På helgerna var Peggen där och hjälpte till så gott han kunde. Första tävlingen som han var med på, så var de sent ute. På lördag morgon skulle de åka ner till Knutstorp, och det var givetvis ett dygn för sent.

Peggen minns hur Boo Brasta kom och hämta honom hemma på gården, och det var stort. Boo var känd redan då både i Ullaredstrakten och i övriga Sverige inom motorsporten. Peggen var med på många tävlingar med Boo, bland annat på Knutstorp, Anderstorp, Mantorp, Kinnekulle och Karlskoga. Det blev en säsong med Boo Brasta eftersom Boo valde att sluta efter den säsongen.

Fick många vänner i teamet

Oddmund Olsen från Norge, men som tidigare bodde i Stenungsund var den som gjorde designen på Boo Brastas bil och även på nästan alla andra tävlingsbilar. Oddmund gjorde även affischer till Anderstorp och massor av olika tävlingar.

Han var även flitigt anlitad av Volvo och gjorde designen till R-Sport och det som tidigare hette Volvo Competition Service som 1977–78 gick från blått och vitt till vit och svart med en gulblå dekor. Oddmund designade bland annat Bo ”Emma” Emanuelssons bilar och senare, även Peggens bilar.

Peggen fick också träffa, och lära känna, Göran Karlsson. Göran Karlsson som startade lågprisvaruhuset Ge-Kås Manufaktur 1963 i källaren på en villa, i Ullared, och resten är historia! Honom träffade Peggen då och då, även senare, eftersom han bodde i trakterna och hade ett stort bilintresse. Peggen berättar att han var väldigt jordnära.

Bo Karlsson som drev Sko-Boo med familj blev också vänner för livet. Han lärde även känna Ulf Karlsson som drev IMS =Illustrerad Motorsport och som har tagit massor av foton från den tiden på Boo Brasta.

Team Tjabo 1977, från vänster: Roland Josefsson, Mike Hoskins, Peggen, Bo Carlsson, Oddmund Olsen, Erling Karlsson, Sonja Nilsson och Boo Brasta. Foto: Ulf ”Lance” Karlsson.

Hur kom det sig att du startade med tävlingsåkandet?

– Allt blev så tråkigt året efter att Boo hade slutat att tävla, så jag kontaktade Bosse Ridström och frågade om jag fick vara med honom i hans stall, och det fick jag. Bo ”Ridas” bodde ju i Stockholm så det var praktiskt, när jag gick i skolan där.

När jag var med honom 1978, så utvecklade det sig så att vi åkte ner till Tyskland och åkte en tävling. Det blev flera resor utomlands som Belgien, England och Finland med mera och allt detta under en tidsperiod av två år, om jag inte minns fel.

Hösten 1978 fick jag för mig att jag skulle ta min tävlingslicens. Jag tog min 142 och åkte till Anderstorp och fick min licens. Jag hade Greger Pettersson som lärare.

Hur gick du vidare sen?

– Jag började att lusläsa idrottsbladet och hittade en gammal 140: a i ett bedrövligt skick som kostade 11 000 kronor. Men den gick att köra med. Med den bilen började jag att ta de första stapplande stegen med mot bilsporten.

En midsommarhelg 1979 så körde jag min första tävling, på Kinnekulle Ring, och sköt motorn redan på den fria träningen. Det som skulle bli en semester hemma i Falkenberg slutade med att jag skruvade ur motorn och skickade den, och mig själv, med ett team skulle till Stockholm.

När jag motorn var hel, igen, var jag säkert fyra gånger på Kinnekulle och tävlade utan att komma i mål.

Efter ett antal tävlingar så märkte jag att jag kunde hänga med de andra rätt bra. Sista tävlingen för den säsongen så planterade jag bilen i ett räcke. Björn Persson, som vann klassen, i en Porsche, sköt motorn och när jag kom på krönet så var det olja på hela banan och jag kraschade i räcket.

Johor, Malaysia, 1977. Foto: Privat.

Vad hände med bilen?

– Karossen blev skrot, men jag hade sedan tidigare bestämt att byta karossen för den var ändå inte bra. Jag åkte till skroten, i Falkenberg, och hittade en kaross i nyskick. Till min stora glädje fick jag den billigt. Sen byggde jag en ny bil av den och så började jag tävla.

Jag blev trea i SSK-serien första året och två andra. Det gav mig blodad tand.

Jag antar att du fortsatte att tävla?

– 1982 startade Volvo Turbo Cup. Det var en standardlik tävling där det inte var så mycket gjort med bilarna. Den blev mycket populär och lockade stjärnförare som Ulf Granberg och gästförare i varje race som Lill-Lövis Johansson, Eje Elgh, Slim Borgud, Björn Waldegård, Stig Emilsson och Stig Blomqvist med mera.

Pressbild från Volvo inför Turbo Cup. Foto: Privat.

– Där var det mycket roligt att vara en underdog. Jag körde två säsonger och vi körde både is, bana och backe. Där träffade jag tre profiler som var norrlänningar. Det var Göran Lindwall, Benny Larsson och Thomas Wirén som var de stora stjärnorna på isen. I somras träffade jag dem igen och det var riktigt roligt.

Volvo Grupp A-Racing

Peggen berättar vidare att 1984 blev året då 240 Turbo på allvar började tävla i Grupp A-racing. Greger Pettersson och Peggen hade ett team ihop första året. Greger fick för sig att de skulle åka EM i England. Peggen, Greger och Anders Olofsson åkte till England. De var först med att tävla i EM i England i sin grupp, men redan året efter var det flera som fanns på plats från Sverige för att vara med.

Volvo fick smak för detta så de tillverkade en Evolution serie, där de var tvungna att bygga 500 exemplar. De satte dit de komponenter som var nödvändiga för att göra det till en tävlingsbil.

Det var detta som hjälpt honom under sin karriär som tävlingsförare. Att Volvo lyckades så bra på banan. Peggen hade inte haft råd med någon annan bil. 1984 kostade en BMW 635: a 600 000 kronor. Den första Volvon han byggde gick på 100 000 kronor att bygga. Han åkte ner till Tyskland, och DTM, med den bilen och åkte skjortan av de andra trots att de hade dyrare bilar.

Kör hela DTM-serien

1985 bestämmer sig Peggen för att köra hela DTM-serien. Här känner han att han har lite dåligt med resurser och att det krånglar en hel del med bilen. Bröt du ett lopp så förlorade du poäng och tätkänning direkt. Per Sturesson vann 1985 på 117,5 poäng och Peggen slutade på en sjunde plats med 86 poäng. 1986 slutar peggen på en åttonde plats med 75 poäng. Dock var peggen ofta den snabbaste, med en Volvo, och han var den som hade lett flest varv, av de som åkt Volvo.

Peggen har varit med i ett projekt där man byggt replikor av den Gamla 242 Grupp A bilen. Här är ett exemplar. Foto: Privat.

Tävlade på Nya Zeeland

Hösten 1985, när han är på Volvos tävlingsavdelning, slänger någon fram ett papper till honom om en tävling på Nya Zeeland. Det handlade om ett streetrace. De bjuder på två flygbiljetter och transport med flyg från England får Peggen reda på.

Efter några telefonsamtal så ringer det en kille som heter Mike Pedersen, som var danskättling, och hans bror, Garry tävlade i Nya Zeeland. De var mycket intresserade av om Peggen kunde komma ner med bilen och Gary var den som skulle köra bilen, tillsammans med Peggen, som ska köras på gatorna i Wellington. De skulle även fixa med transporter och finansiering med mera.

Peggen och tre mekaniker flög ner till Nya Zeeland. De kom trea i racet. Många utav världseliten fanns på plats. Men Garry, som också skulle köra, hade brutit armen, i ett tidigare lopp. De hade då kallat in en annan kille.

Men han tävlade även i ett lopp för Formula-bilar, och lyckades där skada handen, så Peggen fick köra det mesta av de fem timmar som loppet pågick. Det var en pärs säger Peggen och skrattar, men blev en stor succé för Pedersen familjen på Nya Zeeland. Hela sex gånger har Peggen varit på nya Zeeland. Varav fyra gånger med tävlingsbil.

Hösten 1986 hade Peggen uppnått sin dröm

Hösten 1986 ringer de från Volvo och berättar att de skall ha tre bilar i de sista racen i European Touring Car Championship. Peggen skulle få köra en av de tre bilarna. Då fick han åka fabriksbil på banan i Zolder i Belgien. Där var han helt överlägsen de övriga Volvoförarna.

När de körde nästa lopp, Jarama i Madrid, var han lite övermodig och det gick inte alls så bra som han hade hoppats. Vid den avslutande tävlingen i Lissabon, på Estoril, var han lite mer ödmjuk, och ordningen nästan återställd berättar Peggen. De blev femma i det racet.

Foto: Privat.

Där fick Peggen ett halvt löfte om att han skulle få fortsätta. Men så blev det inte. Efter tre veckor så ringer de från Hallands nyheter och frågar Peggen vad han tycker om att Volvo lägger ner tävlingsverksamheten, och hur det påverkar han? Peggen säger; ”vad, det hade jag ingen aning om”.

Det var ett jäkla dråpslag för Peggen. Nu var Peggen trött på allt, fast han åkte över till Nya Zealand och körde några tävlingar, som redan var inplanerade.

Tävlade i Thailand

Historien om Thailand börjar i att han var på Nya Zealand med sin Volvo. Han hade låtit Volvo veta att han var intresserad av att sälja sin bil. Då ringer de, från Volvo motorsport, och berättar att de har en köpare på tävlingsbilen. Den skall gå till Volvo i Thailand.

Volvon var redan inpackad i en container för att transporteras hem. Men nu var de tvungna att packa om bilen i en annan container för den skulle gå med ett annat bolag. Samtidigt vid ompackningen försvann Peggens hela ranson med Nya Zealands inhemska vin berättar Peggen och skrattar.

Senar på våren 1987 skulle han åka ner till Thailand för att göra upp affären. Banan ligger i Pattaya och Peggen blev erbjuden att köra det första racet på plats när han ändå var i Thailand. Han vann racet och efter vinsten där Peggen slog BMW:s 325: a med sin före detta Volvo så blev han erbjuden att köra de tävlingar som var kvar.

I nästa tävling slog han en M3: a och det blev ett jäkla liv berättar Peggen. De hade hittat något kryphål i reglerna så de påstod att hans bakvinge inte var godkänd. Han fick plocka bort den, men vann även den avslutande tävlingen. Peggen blev erbjuden att köra hela nästa säsong och då vann han hela serien och blev thailändsk mästare.

Det Thailändska teamet, på Johor, i Malaysia. Iraniern Sepehr Khodayar drev teamet Zepspeed Foto: Privat.

Fick en förfrågan att köra SM 1987

Hösten 86 ville Peggen hitta på något nytt, efter Volvos avhopp, och ringde informationschefen på BMW, Leif Hansén. Han berättade för Leif att gärna skulle vilja ha en BMW 325: a att åka SM med. Leif tyckte inte att det var en vinnarbil, och sa till Peggen att de inte är med om de inte har en vinnarbil.

Dock fick Peggen en förfrågan från Hans-Åke Söderqvist, som tidigare jobbat på Volvo, och varit lite chef på tävlingsavdelningen, om Peggen ville köra för honom. Då han hade inte direkt någon annat för sig utan tackade ja. Lite kuriosa är att teamets verkstad låg i före detta avgångshallen på Torslanda flygplats.

Tretton säsonger med BMW

1987, BMW M3, regerade på värdens racerbanor. Då ringde Peggen åter Leif, på BMW, och sa; ”nu har ni en vinnarbil”! Även Gokartsvärldsmästaren, Lennart Bohlin, som ville köra BMW, på bana ville ha en BMW. Leif sa; ”Kan ni hitta på något tillsammans så är vi med”.

Sagt och gjort. Peggen åker till Skövde för att träffa Lennart som var på kurs där. De satte upp planer som de visade för Leif och Förenade bil köpte in den bil som vunnit DTM, samma år, som sedan lånades ut till de båda.

Den BMW M3, som Peggen körde 88, 90 och 91, står nu på Förenade Bils museum. Foto: Privat.

Peggen berättar även om ett tillfälle när de var nere på Förenade Bil och pratade med Leif Hansén och så skulle de gå och äta lunch. Då möter de Lars Söderström som ägde företaget. Leif presenterar Lennart och Peggen för Lars och berättar att de är förarna som skall köra den nya bilen de köpt.

Foto: Privat.

Lars frågade om allt var under kontroll. Peggen sa att; ”just nu tittar vi på reservdelar och det hade varit bra att ha en motor, i reserv”. Lars sa; ”då köper vi en sådan också”.

Bilen som Peggen vann SM med 1989 och som nu Peggen renoverar. Foto: Privat.

Efter det blev det BMW i många år för Peggen. Peggen har vunnit SM för standardvagnar fyra gånger och NM lika många gånger. Han blev även thailändsk mästare 1988.

Blev inbjuden att köra med Nettan Lindgren

1990 blev han inbjuden att köra med Nettan Lindgren i England. Här föddes även idéerna på STCC och så började de jobba med det projektet.

1995 så hade han väl tankarna på att sluta helt, men STCC började ta fart och statusen höjdes och racingen for i topp i popularitet.

Så karriären återstartade 1997, efter ett sabbatsår, med en privat BMW-satsning. Det gick så bra att Peggen åter fick plats i det BMW stödda teamet och där blev det nu tre säsonger.

I samband med återstarten kontaktade Peggen sin gamle vän Oddmund Olsen, han som designat bilar, åt bland annat Brasta, och det blev Oddmund som fick designa peggens BMW-bilar de kommande fyra åren. I samband med visningen, av den nya tävlingsbilen, på Stockholms Bilsalong, 97, var Oddmund på plats och i hans följe kom Boo Brasta.

Det blev en trevlig middag med en blandning av gamla racingvänner och nya sponsorer den kvällen. Boo berättade, bland annat om strapatserna när han skull ta hem den Vauxhall Viva som han körde säsongen 1970.

2001

Vi flyttar fram till 2001 då Peggen körde EM igen. Det blev tio tävlingar i Europa, för BMW. Efter den säsongen taggade han ner igen och fick för sig att han skulle köra i USA. Dessa planer hade han haft ett tag och det fanns en serie som är bra med ett bra reglemente.

Peggen köpte en BMW M3 och skickade dit. De var på Daytona och körde. Där var det tvåtimmarslopp och Peggen hade en kille som körde och de kvalade nog in på en tiondeplats i deras klass. Under depåstoppet byter de förare och Peggen fortsätter loppet och ligger tvåa.

I det kurviga området ser Peggen något i backspegeln och undrar om bilen skall försöka köra om här. Det gjorde han inte, han hade tappat sin bil och for över gräsmattan i full fart och när Peggen tar u-svängen så kommer den farandes rakt in i framdäcket på hans bil. Där var Peggens USA äventyr över.

STCC

Idén till STCC kom till när han var och körde några tävlingar ihop med Nettan Lindgren i England. Året efter var vi tillbaka i varsin bil i England. Efter det så började övertalningskampanjen här hemma. Dels så var det förbundet som skulle övertalas och förarna.

Peggen drog detta vidare till och fick väl lite kommentarer under vägen av en del människor. STCC blev till och blev, så småningom, en av Sveriges största succéer i motorsporten.

Långlopp i Sverige

I början av 2000-talet blev Peggen inbjuden att köra i ett team som skulle köra Svenska Långloppscupen här i Sverige. Ett team som delvis bestod av folk som jobbade på Saab i Trollhättan. De hade en 9–3 diesel och en specialbyggd Saab med lite häftigare hjulupphängningar bland annat. Den hade en turbomotor på 450 hästar, vilket fungerade alldeles utmärkt, trots framhjulsdrift! – Lite kul att ha varit fabriksförare åt både Saab och Volvo säger Peggen och ler.

2010 gjorde Peggen ”come back” i den då nya Camaro Cup. Det var ett röramschassi, med plastkaross, med en V8 på drygt 400 hästar. 2011 förseddes bilen med reklam för Gekås och Sko Boo. Man kan säga att cirkeln var sluten. Mycket tekniska problem gjorde att resultaten uteblev, men när bilen fungerade så var Peggen fortfarande bland de snabbaste.

Peggen säger; ”det blev lite väl mycket skruvande, för att passa mig och man brann inte längre för den delen, som när jag började hos Team Tjabo, som Brasta´s team kallades”.

Körde Classic Race Århus

Still going strong. Nu i september i år var han i gång med tävlandet igen. Denna gång i Danmark och Classic Race Århus. Inför 2022 funderar han på att satsa på en ”full säsong” med både Classic Race Århus och Köpenhamn Grand Prix med sin Volvo 242 Turbo Grupp A

Sveriges bästa racerförare genom tiderna?

– Det är en svår fråga. Varje tid och varje klass har sina svårigheter. Ronnie Peterson är den som kommer att vara längst fram.

Träffade du Ronnie?

– Inte närmare än att han 1978 på Knutstorp cirka en månad innan han dog stod han mycket eftertänksamt lutande mot en bil och tittade på när jag skruvade på Camaron. Ronnie körde då en BMW 320 på Knutstorp.

Boo Brastas garage i Brastad.

Peggen och Magnus Lundqvist vid Boo Brastas gamla garage i Brastad.

Bosse ”Brastad” Johansson född i det lilla samhället Brastad här i Lysekils Kommun. I femton år var han med i racingeliten i Sverige som banracingförare. Han tog hem 7 SM-guld, 5 silver och 8 brons. Bilarna har varit av lite olika märken, men han tog SM-guld med den Ford Capri som ni ser här under som modellbil. Den brann upp vid en brand på Liseberg vid en bilutställning.

Han körde även Volvo/Daf, Fiat, Porsche, SAAB, Vauxhall, Opel och Chevrolet med mera. Vi var hemma hos Magnus Lundqvist i Brastad som visade upp garaget som Boo hade på 60-talet. Där drev han en bilverkstad och hade en anställd minns Magnus. Magnus farfar har byggt garaget. Garaget som sedan Magnus pappa Ronny Lundqvist hade och Ronny blev god vän med Boo. Magnus berättar vidare att han fick ibland uppdraget av Bosse att svara i telefonen.

Han minns ett speciellt tillfälle att han råkade trycka på ett tidtagarur som Boo hade. Magnus blev lite rädd och undrade vad han gjort, men det var ingen fara berättar han och skrattar. Magnus tillägger att han hade även ett stort garage uppe vid Stångenässkolan, där han hade lite bildelar med mera.

Magnus Lundqvist vid Boo Brastas Camaro vid Bynanders Museum i Svenljunga.

Boo Brasta med en av Porscharna han tävlade med.

Boo och jag i ett garage i Lysekil.

Det känns som att du har ett väldigt stort hjärta för Boo Brasta?

– Jo, men det var där det hela startade. Jag minns så mycket roligt med Bosse. Han hade en kompis som drev något hotell i Hjo. Det ligger säkert 8 mil från Kinnekulle, men vi skulle naturligtvis bo där. Vi pendlade mellan Kinnekulle och Hjo när vi körde den tävlingen där.

En annan episod var när vi var i Karlskoga. Boo kände ju alla och en av Sveriges då största motorjournalister var Rune Månzon på Dagens Nyheter. Han hade en sommarstuga strax norr om Karlskoga. Vilket gjorde att hela teamet bodde där. Hur alla fick plats begriper jag ännu inte idag, men det fick vi. Det var en mycket rolig upplevelse med Boo Brasta.

– Sen finns det en episod som inte var så rolig, men som jag tycker är viktig att berätta. Det är nog bara jag som är sanningsvittne i detta. Mot slutet av säsongen 1977 så kom jag ner från Stockholm och kommer in i verkstaden i Ullared. Det är filspån överallt på arbetsbänken. Jag frågade Mike om vad som hänt. Men fick inget vettigt svar.

Vi åker upp till Anderstorp och kör racet och Boo vinner. Bosses bil tas in för efterkontroll och så uppdagas det att topplocken är filade, och han blir diskad. Vi körde även Mantorp efter detta, men detta var ett av Boo Brastas sista lopp i hans karriär.

Detta har jag ältat genom åren och tyvärr så är både Boo Brasta och Bosse Carlsson borta. Jag är helt övertygad om att Boo inte hade en susning om detta. Jag är ganska säker på att detta var en setup. Nu är detta mina egna spekulationer och vi kommer aldrig att få svaret. Det gjordes inga sådana kontroller vad jag känner till tidigare och varför just där och då?

Gjort massor av saker genom åren

Han har gjort många saker under åren. Startade företaget Förarutveckling 1995. Han lärde folk köra BMW där folk fick lära sig att använda ABS bromsen och annat. Jobbade även mycket med julbelysningar som han monterade upp för folk. Startade ett glasscafé på Skrea strand som blev en succé. Han blev inbjuden till kommunen på idédagar och där förslog han och en annan att de skulle bygga cykelvägar på de gamla banvallarna. Det har blivit 4 mils cykelväg, hittills, berättar Peggen.

Peggen arrangerar resor till Daytona 500. 2022 blir det både Daytona 500 och Indycar, på samma resa! Foto: Privat.

I flera år har han även arrangerat resor med Swanson till Daytona 500. 2022 har han en ny resa på gång. Nu med både Daytona 500 och Indycar, i St. Petersburg, på samma resa! Vill ni följa med så är länken till resan här under: https://www.swansons.se/vara-resor/specialresa-nascar-indycar-kombination/

Glasscafé

För yngre sommarfalkenbergare är Peggen nog mest känd för glasscafét han byggde 2004.

Foto: Privat.

Han har även jobbat som fastighetsmäklare med mera. Lagom tills hans pensionsdag har han nu funderingar på att starta upp detta med fastighetsmäklare igen.

Peggen skrattar och avslutar intervjun med att säga; ”man måste ju ha något att göra”.

Jag och Peggen.

Stort tack Peggen för dit besök i Lysekil i augusti i Boo Brastas fotspår.

Alla foton på Peggen använder jag med tillstånd från honom.

Idag får ni en återträff med journalisten Jan Andersson från Lysekil

Publicerad den 13 oktober, 20192 augusti, 2021 av Glenn Glicko Andersson

Idag på bloggen får ni åter igen träffa en känd radioröst som ni säkert hört massor av gånger i Sveriges Radio och även lokalt här i P4 Västs område. Idag får ni en återträff med journalisten Jan Andersson från Lysekil.

I fyra år har Jan jobbat som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio i Bryssel. Nu har han varit hemma i ungefär ett år och jobbar idag som ekonomireporter på Ekot på Sveriges Radio.

Bjuder på nybakta bullar.

När jag kommer hem till Jan strax utanför Lysekil så håller han på och klipper gräset. Han har dessutom kallgästa bullar på gång som är på väg in i ugnen. När han inte håller på med att presentera Ekonomiekot eller att rapportera om makroekonomi och EU-frågor, så tycker han det är gott att baka eller hålla på med någon annat trevlig syssla.

Janne är gift med en konditor – Michelle – av högsta klass och hon är ju enormt duktig. Han berättar att han aldrig kan tävla mot sin fru, men hon har lärt honom mycket genom de åren de tillbringat tillsammans. Idag har de två barn och frun Michelle jobbar idag hos Strandflickorna här i Lysekil.

När man tittar ut på altanen så står det flera burkar med hemmagjord hjortronsylt och lingonsylt som Janne kokat.

Snabb tillbakablick.

Han har jobbat som journalist i ungefär 25 år, alltifrån sportreporter till rikschef för Ekots riksorganisation på Sveriges Radio i Stockholm, utrikeskorrespondent och nu senast ekonomijournalist på SR Ekot.

2004 började han som SR Ekots rikskorrespondent i Göteborg. 2005 sökte han ett vikariat som utrikeskorrespondent i Mellanöstern vilket han inte trodde han skulle få, men det fick han.

Jan har tidigare berättat att våren 2005 så satt han och läste allt om Mellanöstern som han kunde hitta. Över tre månader tillbringade han i Mellanöstern sommaren 2005. Året efteråt var han tillbaka i Mellanöstern och då var det bland annat för att rapportera om kriget mellan Israel och Hezbollah i Libanon. Han berättar att han sett mycket skit under åren. Till och med döda kroppar och kroppsdelar som legat utspridda.

Vi kommer in på det värsta terrordådet i Norden, nämligen i Norge den 22 juli 2011. Dels mot regeringshögkvartet i Oslo och därefter mot Utöya. Efter att semestern var över fick Jan åka dit för att rapportera om det fruktansvärda och var också med för att rapportera om minnesceremonin som arrangerades i Spectrum i Oslo.

Han berättar att när han kom in där i pressrummet där alla journalister satt, så såg han sina kompisar som han träffat från de åren han varit ute och rest. En del satt och grät.

Under ceremonin var det flera musikframträdanden och det visades också bilder och namnen lästes på de 77 människor som dött från terrordådet.

Anhöriga till offren reagerade väldigt starkt under minnesceremonin. Väldigt många grät. Stundtals funderade han över hur han faktiskt skulle orka med kunna rapportera därifrån i ”Kvart i fem Ekot”.

Efteråt gick han till det närliggande hotellet och lade sig på sin säng och allt bara snurrade. I tio minuter snurrade det bara runt i hjärnan. Då ringde han sin fru och även nära kollegor som han arbetat med under åren. Det blev en slags debriefing i ensamheten där på hotellrummet.

Senare under den där kvällen så stötte han också på det norska teamet från NRK som hade haft hand om hela sändningen och de satt ner och pratade om det ofattbara som hänt och som de också varit med om tillsammans under dagen under minnesceremonin.

Jan har jobbat som journalist i 25 år.

Jag har följt Jan under åren och vet vad han har upplevt under sina år i Bryssel. Men samtidigt är det mycket intressant att höra honom berätta om detta som är direktsändningar och LIVE, rakt ut i vår eter.

När jag sitter där och äter färska bullar vid familjens köksbord i huset utanför Lysekil, så kommer jag att tänka på terrordåden i Bryssel och Paris, men det tar en stund under vårt samtal innan vi kommer dit. Janne har jobbat i drygt 25 år som journalist.

2014 flyttade familjen till Bryssel.

2014 flyttade familjen till Bryssel. Det blev hela fyra år i Bryssel. Att jobba som utrikeskorrespondent betyder att ha ständig jour, 24 timmar om dygnet. Janne berättar om man har med sig familjen så får de vara beredda på att man får ge sig av om det händer något i närheten.

Toppmöte samma dag som dottern fyllde år.

För två år sedan – i samband med att dottern fyllde år – var det ett extrainsatt toppmöte, just samma dag. De skulle få 40 personer på besök i trädgården i Bryssel för att fira dotterns kalas. Dotterns födelsedagskalas var ju planerat i flera veckor innan.

Tillsammans med övriga familjen, så var Janne med och resa upp tält, duka och förbereda hemma. Michelle tillsammans med några nära vänner gjorde klart det sista inför födelesdagsfesten, samtidigt som han tog på sig kostymen och åkte in till möteslokalerna i Bryssel där toppmötet ägde rum.

Jan gjorde en snabb intervju med statsminister Stefan Löven och gjorde klart inslaget i taxin tillbaka hem. Kl. 15:00 började kalaset, men en minut innan, 14:59 gick Janne in genom entrédörren hemma för att byta om och hann också vara med på kalaset.

Efter ett tag ringde dock utrikesredaktörerna i Ekot och ville att han skulle medverka direkt vid kvart i fem ekot från deras trädgård i Belgien. Så det blev en direktsändning från trädgården, samtidigt med dotterns födelsedagskalas.

Annorlunda journalistik i Bryssel.

Flytten till Bryssel betydde att hans sätt att jobba som journalist kom att förändras, jämfört med hur han jobbat tidigare. Delvis har Janne inte varit ute på ett och samma ställe under en sådan lång period. Dessutom handlar ju journalistiken i Bryssel i huvudsak om politik och ekonomi, men kom ju även att innefatta terrorrapportering, tillägger Janne.

Han erkänner gärna att han är en politisk nörd. Annars skulle han ju inte tagit det jobbet från första början. Janne tycker att politik är superkul, och han tycker även om att kunna förklara avancerade saker inom politiken. Helt enkelt att göra det begripligt för andra.

Arbetade i snitt 80 timmar i veckan.

Att jobba 80 timmar i snitt i veckan och ibland till och med 110 timmar var ingen ovanlighet för Janne under åren som EU-korrespondent. Var fjärde och femte helg kunde han vara ledig om det inte hände något speciellt.

Ibland var det riktiga nattmanglingar då får han behövde vara vaken hela dygnet. Detta har hänt ett flertal gånger när några ministrar eller stats- och regeringschefer haft viktiga möten och olika frågor som rör Europa i Bryssel. Samtidigt som man kanske egentligen är rejält trött och sömning, så måste man vara som fräschast och för att försöka kunna göra i ordning ett inslag till någon morgonsändning i Ekot eller till P1 morgon, trots att det kanske svårt att först förstå vad besluten betyder för oss svenskar, berättar Janne.

Nu börjar bullarna bli klara i ugnen och de ser mycket goda ut.

Olika områden som Brysselkorrespondent.

Beneluxländerna ingick i Jannes område. Belgien, Luxemburg och Nederländerna. EU-frågor och Nato. Det blev flyg, tåg, buss eller bil som tog Janne till de platser han jobbade på.

Bryssel är ungefär lika stort invånarmässigt som Stockholm och Belgien är ungefär lika stort i antalet invånare som Sverige. Belgien är ett mindre land till ytan, men samtidigt finns det betydligt mer bilar.

Har haft fyra fina år i Bryssel.

Familjen har haft en fin tid i Bryssel, och har haft fina år där. Hela familjen har trivts jättebra. Nu har de vänt blad och är hemma igen.

Känner du en annan ro i livet nu när du är hemma igen, det måste ha varit ett annat tempo i Bryssel än det är här hemma?

-Vi är i ju rofyllda Häggvall nu. Jo, men så är det. Jag kan helt ärligt bli tidvis väldigt trött på folk och jag kan också bli väldigt trött på ord. Då är det skönt att bara kunna göra saker utan att bli påpassad. Här hemma sköter vi oss nästan själva.

Efter åren i Bryssel berättar Janne att han kan tycker sig kunna se en förändring när det gäller hur människor uttrycker sig mot varandra i Sverige:

– Jag kan tycka och rentav bli skrämd idag över samtalstonen på nätet och hur man är mot varandra. Det har egentligen ingen skillnad om det är i Lysekil, Twitter eller på Facebook. Som journalist stöter jag ju också på det, för det drabbar mig också. Jag blir utskälld flera gånger i veckan på grund av mitt jobb av människor som har synpunkter på mitt jobb eller på journalister i allmänhet, säger Janne och fortsätter:

– När man jobbar som journalist i riksmedia och intervjuar samhällets maktspelare, så händer det ganska ofta. Faktiskt kan jag också bli utskälld här i Lysekil. Oftast har de synpunkter på vad som sägs. Men det roliga och positiva med jobbet överväger självklart sådana här saker. I helgen så träffade jag två P1-lyssnare från Västerås i samband med en privat tillställning och de kom fram och berömde och var supernöjda, glada och väldigt upprymda över vilken roll som radion spelar i deras dagliga liv.

– Familjen är viktig för mig, samtidigt är det en livsstil för mig att vara journalist. Jag har till exempel aldrig haft någon söndagsångest och trivs med det jag gör. Det gäller att ha balans i livet på något sätt.

Blir du påverkad av det som du varit med om?

– Det blir jag väl på ett eller ett annat sätt. Jag har ju i ärlighetens namn sett rätt så mycket skit. Så är det ju tyvärr. Idag är jag nog rätt hårdhudad och ibland kan jag tycka att vissa saker är rätt bagatellartade. Ibland märker nog vissa i min omgivning det. Men jag sover gott om nätterna och somnar oftast med huvudet på vägen ner mot huvudkudden, så det är väl ett bevis på att mår hyfsat okej.

– Jag tror också på detta om man trivs med livet och har en fantastisk familj. Du bor även i en miljö som du trivs med och det är det som är tryggheten, då kan man stå ut med rätt mycket skit.

Intervjuat olika höjdare i världen.

Janne är inte så imponerad av folk. Även om han under åren har intervjuat personer som statsminister Stefan Löfven, Angela Merkel och Viktor Orbán med flera, åtskilliga gånger, så är det inget som egentligen påverkar eller berör honom. Jannes jobb är att granska dem, och ibland kan det ju uppstå situationer där vissa kanske tycker att journalister är värre än det som en katt har släpat in där hemma.

Stefan Löfven intervjuas av Jan vid EU-toppmötet i Sofia. I bakgrunden skymtar nuvarande statssekreterare Paula Carvallo Olifson. Foto: Sveriges Radio.

När man jobbar på platser som Bryssel, så händer det allt som oftast att man står i en journalisthord och då gäller det att ha väldigt vassa armbågar, och Janne berättar att han har vassa armbågar och är hyfsat lång. Samtidigt har han flera kollegor som träffade under åren i Bryssel, som idag är några av Jannes närmaste vänner.

Terrorattentaten i Paris.

När Janne och jag träffades förra gången – för några år sedan – så pratade vi mycket om det som skedde på Utöya i Norge. Under sin tid i Bryssel fick Janne uppleva både terrorattentatet i Paris och Bryssel.

Hur upplevde du och minns du av terrorattentaten i Paris och Bryssel?

– Det är väl ingen som tror att man skall drabbas av terrorattentat eller terrordåd. Just terrorismens grundtanke är ju att skapa en instabilitet i samhället, och vi som medmänniskor skall känna oss osäkra.

– Nu behöver man nog inte behöva vara Einstein för att räkna ut att Bryssel skulle vara ett mål, med tanke på att det är Europas huvudstad. Det bisarra var att vi var några kollegor som hade pratat om Bryssel som ett terroristmål, bara några dygn innan det sedan kom att ske.

Konsertlokalen Bataclan där 89 personer dödades och 300 skadades. Totalt dödades 130 personer och 350 vid de samordnade attentaten i Paris 13-14/11 2015. Foto: Sveriges Radio.

– Jag körde till Paris den natten, och var en av de första ditresta journalisterna på plats, förutom SR:s pariskorrespondent Beatrice Janzon, som ju då bodde i Paris. Under polisutredningens gång visade det sig att gärningsmännen hade haft sin bas i just stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Jag var i Paris i ungefär två dygn. Ett par månader efteråt, så kom det att ske ett terrordåd även i Bryssel.

Under åren som EU-korrespondent berättar Janne att han rapporterat om många tragedier och fruktansvärda händelser…

– Jag har även sänts iväg och rapporterat om en flyktingkatastrof på Medelhavet, utanför Sicilien. Den gången handlade det om ofattbara 700 personer som drunknat. Självklart är det extremt tuffa saker att berätta om, och framförallt om man har barn själv. Då blir det väldigt konkret och tydligt för mig som medmänniska när man hör berättelsen från föräldrar som varit ute i en gummibåt eller fiskebåt. Deras båt går kanske sönder, kapsejsar eller de tvingas i vattnet av någon orsak, kanske flyktingsmugglare.

– Föräldrarna försöker att ta hand om sina barn, men barnen glider ur händerna på dem och drunknar. Det är klart att sådana berättelser sätter sina spår. Samma är det med terrordåden i Paris, Bryssel och i Norge 2011. Så är det i alla fall för mig. Jag är ju ingen robot.

Får man en viss puls eller går man igång inför en speciell sändning?

– Nja, en högre puls vid grön lampa får jag inte längre. Däremot gäller det att fokusera på uppgiften när det är direktsändning eller är en situation som till exempel en viktig presskonferens, en händelsenyhet eller att det är snabba ryck. Det finns inget annat som existerar just då. Det är leveransen i radion man tänker på.

– Innan jag är med i direktsändning för att rapportera om någon större händelsej, brukar jag tänka igenom – om jag hinner så tar jag 15 sekunder på mig – bara för att gå igenom vilka formuleringar som jag skall använda. Det handlar om vad jag vill åstadkomma med just den aktuella direktrapporten och vilka ord som jag absolut inte skall använda. Före sändningarna brukar jag även repetera namn och siffror – om jag inte skrivit ner dem innan – för jag är fruktansvärt dålig på namn. Det får inte bli fel med namn och siffror i en direktsändning.

Protester i London i juli 2018 mot USA:s president Donald Trump som gestaltas i en ballong i form av en jättebäbis. Foto: Jan Andersson.

Vi pratar vidare och Janne säger; ”jag har ett väldigt konstigt jobb”, på vilket sätt då menar du?

– Det är väldigt konstigt att prata inför mellan 200.000 och tre miljoner par öron beroende på vilka sändningar och dagar det handlar om. Det är ju egentligen väldigt märkligt.

I juni 2015 genomfördes en Natoövning på Östersjön med deltagande, även av Sverige. Foto: Sveriges Radio

Tänker du på det någon gång?

– Jag tänker på det och jag kan reflektera över det, men jag har inte låtit det påverka mig. Om jag skulle låta det påverka mig så finns det nog risk för att jag skulle kunna bli knäpp.

– Om jag står som jag gjorde i morse när jag sände Ekonomiekot i P1 från Uddevalla så var det väl ungefär 700.000 personer som lyssnade på vad som jag hade att säga. Om jag skulle se samma antal personer i ögonen, då skulle kanske jag darra på manschetten. Nu ser jag ju inte de människorna, när jag står där bakom mikrofonen och mixerbordet, eller om jag nu är ute ”på fältet” men jag vet att det inte får bli fel.

Natoövning på Östersjön, Foto: Sveriges Radio.

Radiorösten Jan Andersson, hur ofta känner folk igen den?

– Det händer då och då. Här i Lysekil vet kanske många vem jag är. Jag var i Götene i somras och då frågade en person mig när jag köpte glass om vi hade träffats tidigare för han tyckte att han kände igen min röst men kunde inte komma ihåg mitt utseende. Då svarade jag att jag inte kände honom men att jag inte var någon skådespelare eller så, men han hade nog hört mig på radio. Och det var ju kul.

Jobbar idag som ekonomireporter på Ekot på Sveriges Radio.

Idag jobbar Janne bland annat med att presentera Ekonomiekot i P1 men också global ekonomi som omfattar till exempel olika handelsavtal mellan olika länder. Han berättar att arbetssättet har förändrats genom åren. Förr var man mer eller mindre hänvisad till en arbetsplats på en redaktion för att kunna jobba eftersom arbetsverktygen fanns på redaktionerna. Idag kan han röra sig ganska fritt och är inte i samma utsträckning beroende av en redaktion som man var förr.

Orsaken är framför allt att utrustningen har blivit mycket lättare under åren som gått. När Janne började utomlands så hade de förutom datorerna, också resväskor med satellitutrusningar. Idag kan SR:s utrikeskorrespondenter ofta resa med en ryggsäck där sändningsutrustningen får plats eftersom de använder sig av en sändningsteknik via mobiltelefonnäten med hjälp av fyra olika SIM-kort inbyggda i specialbyggd sändningslåda för direktmedverkan i radio.

Visa dagar går han upp 03:28 på morgonen och loggar på hjärnan.

Numera blir det tidiga morgnar för Janne. Redan hemma behöver han förbereda sig och läsa på om vad som hänt under kvällen och natten genom att gå igenom olika nyhetsbyårer, nyhetsbrev och vad som står på de internationella nyhetsmediernas sajter på internet. När han sedan sätter sig i bilen mot Uddevalla, där han kan sända Ekonomiekot i P1, så blir det bredvid en kopp med te i bilen.

Han väntar med första kaffekoppen tills alldeles före första sändningen, klockan 6:32. Janne berättar även att han sjunger upp sig på, eller pratar upp sig i bilen på väg till jobbet. Av rutin brukar det bli efter att han passerat Torp köpcentrum mot centrala Uddevalla. Han gör andningsövningar och får igång stämbanden och käkmuskulaturen.

Förr om åren, sjöng Janne i olika körer, men det är många år sedan. Säkert har fler än 20 år gått, så just uppsjungningarna härstammar från de åren och det har han använt sig av efter åren som körsångare.

Tappade rösten.

Det gäller hela tiden att vårda sin röst. Janne berättar att han hade tappat rösten en gång. Det handlar om en gång när han skulle vara programledare för P1-programmet Radiokorresspondenterna. Strax innan fick bara fram ett väsande ljud eftersom han hade drabbats av någon halsinfektion. Janne fick ¨ett tips av Inger Arenander som då jobbade som utrikeskorrespondent i Washington om hennes huskur.

Tipset var att han skulle dricka ingefärsvatten, citron och honung. Detta skulle Janne dricka 15 minuter före sändningen. Effekten skulle bli att rösten skulle klarna, men bara tillfälligt eftersom huskurens effekt bara skulle räcka under tidsperiod av 45 minuter. Mycket riktigt så höll rösten också i 45 minuter och sändningen varade i 28 minuter, så det fungerade. Han hade en helt okey röst under sändningen.

Intervjun håller på att gå mot sitt slut och jag undrar över hur Janne har förändrats som människa och om det är något särskilt som han märkt av sedan familjen flyttat tillbaka till Sverige?

– Vi trivs ju väldigt bra i Lysekil. Vi tycker väldigt mycket om miljön och de människorna som vi umgås med. Våra familjer och släktingar finns här i närområdet, och vi är uppvuxna här. Däremot jag kan bli lite bekymrad ibland i olika sammanhang. Egentligen skulle jag önska att folk kunde tänka på hur bra vi faktiskt har det här, för det är väldigt lätt att hitta problem och se vad som är fel.

– Visst är det så att jag har olika saker i mitt bagage med saker och ting som jag har varit med om men nog är det så att jag uppskattar det som finns här på ett annat sätt. Jag skulle kanske vilja att andra människor också kunde uppskatta det som finns här på ett annat sätt än som det görs, för det är fantastiskt i Lysekil.

– Samtidigt skulle vi kanske behöva vara lite mer ödmjuka inför det faktum att vi faktiskt har det bra här. Man skall absolut inte be om ursäkt för att man har det bra, för vi ska ha det bra. Men det finns andra människor som inte har det lika bra som vi som bor här och då kanske vi ska vara lite ödmjuka inför det. Detta kan jag ibland tänka på och reflektera över, säger Janne och tar den sista tuggan av sin bulle.

Tack för underbara bullar Janne och en mycket intressant pratstund.