Jag träffade Per Ekstedt, kassör och Nenad Milic som är verksamhetsansvarig på Folkets Hus i Lysekil. Per berättar om Nenad som från början kommer från Serbien och arbetstränande på Skaftö Folkets Hus. Efter Skaftö Folkets Hus så fick Nenad chansen att börja som vaktmästare på Folkets Hus i Lysekil.
Nenad Milic och Per Ekstedt.
Per berättar vidare att det senare kommer att visa sig att Nenad hade en förmåga utöver det vanliga. Han både talar och skriver på svenska och är idag verksamhetsansvarig på Folkets Hus i Lysekil. Han är vaktmästare, städar och donar, han sköter uthyrningen av alla lokaler, tar hand om alla telefonsamtal som rör Folkets Hus, skapar nya kontakter, fakturerar och sköter även en viss del av bokföringen ihop med Per. Han kör även biovisningen på kvällarna, tar hand om hemsida och Facebook.
Nenad på sitt kontor på Folkets Hus i Lysekil.
Investerat 7 – 8 miljoner i Folkets Hus
Per Ekstedt har varit lite som en vd på Folkets Hus i samband med att han gick i pension från sitt jobb. Det har varit att öka intäkterna och minimera kostnaderna för att kunna bygga en buffert för att kunna investera i Folkets Hus.
Per berättar vidare att tittar man på de investeringar de gjort i Folkets Hus så kan man inte tro att det är sant. De har lagt ner 7 – 8 miljoner kronor på att investera i huset. Idag är Nenad den som är heltidsanställd på Folkets Hus i Lysekil plus att de har en timanställd under kvällarna det är bio i Folkan.
Stor renovering
De fick börja med relining av avloppsrören för de var i så dåligt skick. Sedan har det rullat på. De har sedan några år tillbaka bytt projektorn, ljud och ljusanläggning, ny duk, nya stolar. Per berättar vidare att man inom Folkets Hus rörelsen har enorma möjligheter till att söka pengar för detta. De har sökt pengar från Folkets Hus & Parker, Boverket, Svenska Filminstitutet och Thordenstiftelsen med mera. Man har även kunnat söka omställningsbidrag från Svenska Filminstitutet under pandemin.
Man har även renoverat golvet i B-salen, ordnat brandskydd, fläktsystem i kök och renoverat toaletter med mera.
Folkan Bio
Entrén och möjligheten till att ta emot besökare på Folkan Bio behövde rustas upp. De sökte pengar och kände att de ville ha entrén till bion som en mötesplats. De tog bort kontoret som var alldeles till vänster när man går in genom entrén och där har man gjort fint med ett antal stolar och bord. De har även byggt en stor handicaptoalett, och renoverat både herr och damernas toaletter och allt detta har blivit ett riktigt lyft för Folkan Bio i Lysekil.
Ingången till bion har de designat själva och man ville ha ett lite Las Vegas stuk på det hela säger Per och Nenad och skrattar. Man har även satt upp en skylt så man ser att det är en biograf högt upp på Kungsgatan i Lysekil. Det har verkligen blivit jättefint.
Just nu får man vara max 50 personer i biosalongen på Folkets Hus under de nya restriktionerna. De har även Cafébio som är populärt. Cafébion kör de vid olika tillfällen under våren.
Populäraste filmerna under senare tid har varit, nya Bondfilmen, Utvandrarna och Spiderman berättar Nenad. Nu väntar de på att filmen om Zlatan skall släppas som precis blivit framflyttad. Filmstudion i Lysekil finns även den på Folkan Bio och har nu ett vårprogram ute med filmer på bion på måndagar.
Nenad i maskinrummet på biografen.
Lyckad höst när pandemin släppte
När restriktionerna på pandemin lättade så passade man på att köra i gång ett höstprogram med olika uppträdande. Vissa saker lockade folk, som när Streaplers spelade och bjöd upp till dans i B-salen. Nu när restriktionerna är tillbaka så avvaktar man med större aktiviteter och uppträdande tills det lättar. Men släpper det framåt så kan vi nog se fram emot en underhållande höst på Folkets Hus i Lysekil.
Per berättar att de vill ge Lysekilsborna olika kulturupplevelser med film, livemusik och direktsändningar med opera med mera.
Tack Per och Nenad för att jag fick besöka er och se hur fint det blivit på Folkets Hus i Lysekil.
Lysekils Vänner jobbar på och igår efter att de var klara för dagen så bjöds det smörgåstårta hos Magnus ”Brynäsaren” Johansson på Alcro Färg här i Lysekil. Inte nog med detta, Magnus sponsrade även Lysekils Vänner med 10 000: -.
Full fart, glada miner och frisk vind
Det är full fart när jag besökte byggandet av strandpromenaden, glada miner och frisk vind. Nu ser man flaggstången i Ålevik och nu är det cirka 30 meter kvar av etapp 2, berättar Roland Karlsson, ordförande i Lysekils Vänner när jag besöker dem vid bygget av strandpromenaden mellan Långeviks badplats och Ålevik.
Om de hinner klart de meter som är kvar på etappen innan vinteruppehållet, återstår att se. Till våren så fortsätter de med etapp 2 och startar sedan med etapp 3.
Sponsrade med glas av Silikonglas System Sweden AB i Lysekil
Roland berättar vidare att ett soldäck byggs med en underbar utsikt. Där kommer de på längden att sätta upp 12 meter med härdat glass, som Greger Pihl och Emile Träskvik på Silikonglas System Sweden AB i Lysekil sponsrat med.
Märks att de är uppskattade
Man märker verkligen att det jobbet Lysekils Vänner gör är mycket uppskattat. De som jobbar med strandpromenaden blev inbjudna till Folkan med respektive och där fick de se nya Bond filmen.
Det blev även inbjudna till Martin Backman och hans företag Lysekils Turism & Kustservice AB där han även har restaurangen Captains Corner, där de fick avnjuta färska skaldjur.
Martin och Ann-Helen.
Foto: Björn Cederloo.
Foto: Martin Backman.
Igår blev det besök hos Magnus ”Brynäsaren” Johansson som driver Alcro Färg här i Lysekil. Magnus bjöd på smörgåstårta och passade även på att skänka en check på 10 000 kronor till Lysekils Vänner.
Magnus Johansson och Mikaela Jonasson. Foto Björn Cederloo.
Foto Björn Cederloo.
Foto Björn Cederloo.
Tar tillvara på spillvirket
Två solstolar har byggts av spillvirke av Håkan Andersson och Bo Karlsson. Detta blir ett fint komplement till promenaden.
Bo Karlsson och Håkan Andersson visar upp de fina solstolarna de byggt.
Så här ser det ut på kvällarna vid Långeviksberget när ni går den första delen av strandpromenaden. En del av strandpromenaden är upplyst, tack vare Leva i Lysekil AB.
En bro och ett hopptorn står på önskelistan
Roland berättar vidare att en bro över viken vid Ålevik och ett hopptorn i Ålevik, står på Lysekils Vänners önskelista. Om detta går att finansiera eller inte återstår att se. De har ansökt om pengar, men det tar ett antal månader innan de får besked. Fortsättning följer.
Foto: Lysekils Vänner.
DEN SOM VILL GE ETT BIDRAG TILL PROJEKTET KAN GÖRA DET TILL BANKGIRO 745-0760 ELLER SWISH TILL 1230980524.
VILL MAN BLI MEDLEM I FÖRENINGEN SÅ SÄTTER MAN IN ÅRSAVGIFTEN PÅ 100:-/MEDLEM ELLER 300:- FÖR FAMILJEMEDLEMSKAP TILL BANKGIRO 745-0760 ELLER SWISH TILL 1230980524.
Jag fick ett tips av Torgny Jansson på Lysekils kommun om att han hade hört att Steve Winwood hade varit i Lysekil och spelat i Folkets Hus B-sal. Hörde jag rätt? Steve Winwood, detta musikgeni som slog igenom med bandet The Spencer Davis Group på 60-talet.
Fakta: The Spencer Davis Group, brittisk musikgrupp bildad 1963 i Birmingham, England av bröderna Muff Winwood (basgitarr) och Steve Winwood (gitarr/orgel/sång). Först gick de under gruppnamnet The Muff Woody Jazz Band, men när gitarristen Spencer Davis tillkom bytte man till ovanstående namn. Detta var mest för att det var Davis som tog hand om intervjuer med media. I övrigt bestod gruppen också av trummisen Pete York. Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/The_Spencer_Davis_Group
Jag gjorde en efterlysning om spelningen i Lysekils Folkets Hus B-sal
Jag la ut en efterlysning på olika sociala medier och fick ganska snart ett svar på frågan. Någon sa att det var 1967, men efter att jag fick kontakt med Anna-Lena Bellberg, som tidigare hette Ehrenholm och som var den som på Folkets Hus scen på Estraden presenterade dessa fyra ynglingar från England när de uppträdde här i Lysekil. Hon berättade att det var sommaren 1966.
Anna-Lena var en i kompisgänget och detta ledde mig vidare till Göran Jacobsson vars pappa Gunnar var professor och född i Lysekil. Görans farfar var bryggmästare på Karlsons Bryggeri här i Lysekil.
Jacob som han kallades eller Göran Jacobsson fick jag kontakt med tack vare Anna-Lena. Göran var en av två delägare till klubben Shake Club som bildades i Göteborg av tre ungdomar men där den tredje parten lämnade klubben ganska tidigt.
När det väl drog igång i Lysekil på allvar så var det Karlis Paulis som tyvärr gick bort hösten 2003 och Göran Jacobsson som drog igång Shake Club här i Lysekil.
Göran Jacobsson och Karlis Paulis.
Jag slog en signal till Göran som idag bor i Skåne och frågade hur allting började?
– Vi startade i Göteborg i januari 1965. Det var jag, Karlis Paulis och en kille som hette Johan. Johan blev kär i en tjej från Gävle och stack dit istället.
Kalle och jag träffades på hösten 1964 och gillade varandra. Vi tänkte att vi skulle bli popartister. Men vi behövde få pengar till instrument och musikanläggning så vi startade en klubb. Efter att ha hört en del artister insåg vi att vi är nog bättre på att ha en klubb än att spela.
Göran idag med fotot på The Spencer Davis Group och en litet reklamblad för Shake Club. Foto: Privat.
Eftersom jag varit mycket i Lysekil så körde vi igång där på sommaren 1965 och kallade det för Shake Club II, av någon mystisk anledning.
Kalle och jag kom upp till Lysekil sommaren 1965 någon vecka innan vi skulle starta. När vi klev av tåget gick papperet runt en av de två buntarna med stora affischer sönder och de spreds ut på perrongen. Stinsen kom fram och var snäll och hjälpte oss att samla ihop affischerna. Han berättade att hans dotter hört talas om klubben och tänkte gå dit. Det kändes bra som välkomnande.
Optimistisk som man är som ung, tänkte vi tälta. Vi slog upp tältet i Långevik och det gick bra några nätter, sedan regnade det flera dagar i sträck och tjusningen med tältning var helt borta.
Vi hörde oss för om någonstans att bo och Anna-Lena erbjöd gentilt sitt gårdshus. Ett riktigt lyxboende tyckte vi efter plaskboendet i Långevik. Snart blev Anna-Lena och jag tillsammans och Kalle flyttade efter tag till en kille som kallades ”Spenat” och var 2 meter och två centimeter lång.
Vi fick vänner bland unga tjejer som jobbade extra på DEFA-baren vid Rosvikstorg. Då och då blev det en gratisfrukost eller lunch. Överhuvudtaget var det mycket unga människor i vår ålder i Lysekil från främst Lysekil men också alla möjliga delar av landet Ibland på kvällarna satt vi uppe vid gamla vattentornet och spelade gitarr och sjöng och pratade.
Foto från Shake Club i Folkets Hus B-sal i Lysekil. Foto: Anna-Lena Bellberg.
Hur länge höll ni på i Lysekil?
– Två somrar och en höst, fast den hösten 1966 kom det inte mycket folk så det blev bara en gång. Hösten 1966 så slutade vi även med Shake Club i Göteborg.
Foto från Shake Club i Folkets Hus B-sal i Lysekil. Foto: Anna-Lena Bellberg.
Hur gamla var ni när ni startade?
– Jag var 16 år och Kalle var nog ett år yngre än mig. Vi var unga och man kan väl säga att anledningen att vi slutade var att när popen växte blev det en större konkurrens, då det kom in äldre folk och allt började handla om pengar. Där stog vi oss slätt i våra unga år.
Kommer du ihåg vilka artister eller grupper ni hade första året här i Lysekil?
– Ja, du. Det jag minns är att vi hade bland annat Shakers, Hi-Fi Five, The Beat Stones med flera här i Lysekil. Shakers blev jag god vän med då jag slarvade med skolan och hängde med dem på turné i Sverige ihop med deras manager Rolf Hedin, som sedan blev manager för Tages.
På en bild så står det Rolling Stones, spelade de hos er i Göteborg?
– Det var så här att Rolling Stones blev gratismedlemmar i Shake Club. De spelade aldrig hos oss. Stones var i Göteborg 31 mars 1965. Vi gick och frågade Simon Brehm, Lill-Babs manager, som arrangerade Stones-galan, om vi kunde få träffa dem. Det blev bara ett vänligt fuck off.
Vi gick dit tidigt samma dag som Stones skulle spela och då var det en gubbe som monterade högtalare. Vi frågade om vi kunde hjälpa till om vi fick stanna kvar. Det fick vi och vi höll på där hela dagen utan mat för vi vågade inte gå utanför området. På kvällen lyssnade vi på Stones och träffade dem i pausen och fick deras autografer och efter det kallade vi det att de blev medlemmar i Shake Club. Vi fick alla autograferna utom Bill Wymans.
Här är medlemskortet som fanns 1965 till Shake Club. Biljettpriset till vanliga kvällar var 5 kronor för medlemmar och 6 kronor för icke-medlemmar.
Vi går vidare i historien och jag frågar Göran hur de fick bokat The Spencer Davis Group till Lysekil?
– Vi satt våren 1966 och bokade artister till Lysekil, och då ringer man runt till olika personer och agenturer och kollar läget. Jag tror vi fick tidigt på året ett erbjudande för Spencer Davis Group, som ännu inte hade inte slagit igenom riktigt. Därför fick vi ett mycket bra pris för bandet. Vi betalade 4280 kronor för The Spencer Davis Group för att spela i Lysekil.
Det var jättemycket pengar för oss, men det var jäkligt lite för ett internationellt band. Efter att vi skrivit kontrakt så slog de igenom med låten ”Keep on Running” och intresset för gruppen tog fart.
Här är bilden som Göran fick efter de bokat Spencer Davis Group.
Hur minns du den kvällen i Lysekil Folkets Hus?
– Ja, du. Polisen kom och hade stenkoll denna kväll på Folkets Hus i Lysekil. De räknade varenda person som gick in denna kväll, och jag tror att vi hade 400 personer på plats i Folkets Hus. Hade det inte varit för polisen hade vi nog haft det dubbla. Vi gick precis ihop och fick ta växelpengarna för att betala banden. När Spencer Davies Group spelade var biljettpriset 10 kronor för medlemmar och 13 kronor för icke-medlemmar.
Foto från Shake Club på i Folkets Hus B-sal i Lysekil. Foto: Anna-Lena Bellberg.
Sov de över i Lysekil?
– De gjorde de. Och samma dag var Povel Ramel i Lysekil. Efter spelningen så gick de iväg på Lysekils gator och hamnade på ett ställe på Södra Hamngatan med serveringen i trädgården. Där satt Povel och resten av sällskapet. Att jag minns detta berodde på att vi fortfarande efter spelningen var skyldiga lite pengar och det var där växelpengarna kom in i bilden. Jag gick nämligen till platsen och lämnade de pengar som var kvar att betala av gaget, direkt till bandledaren Spencer Davies själv.
Foto: Privat.
Vad minns du mer av kvällen?
– Den var väldigt kort. Spencer Davies hade bara en halvtimmes scenshow. Vi hade ett annat band som hette New Look som spelade innan Spencer Davies Group, men scenshowen kom igång så sent så det blev kvällens sista.
Från Göteborg och Cue Club kom Styrbjörn Colliander, som senare blev skjuten på sin Cue Club i Göteborg. Jag tyckte det var trevligt att en klubbägare från Göteborg kom hit så jag släppte in honom och vi stod bredvid kassan och kollade showen och pratade.
Kommer du ihåg vilka låtar de spelade?
– Keep On Running kommer jag ihåg. Jag stod hela kvällen och ’småbråkade’ med polisen vid dörren och höll koll, så jag minns inte så mycket, mer än att det var bra och mycket häftigt att höra dem live. Speciellt Steve Winwood, han var ja bara sexton år som vi, men redan stor artist.
Kommer du ihåg vilka band som spelade i Lysekil?
– En del av banden sommaren 1966 var: New Look (tidigare Hi-Fi Five), The Spencer Davies Group den 7 juli 1966, Beathovens, The Beat Stones, Nursery Rhymes, Beachers, Annabee-Nox, Shakers, Armas, Shanes. Shanes var det bandet som kostade mest efter The Spencer Davis Group. Shanes spelade i Lysekil den 24 juli den sommaren. Vidare spelade Ola & The Janglers, Fabians, Nameloosers, Streaplers, Scarlett Ribbons, Wolss, Seagulls och även Anders Hammarquist, lokal trubadur från Lysekil.
Anders, som spelat på Shake Club i Göteborg också, var vi managers för. Han fick spela in en singel i Stockholm. Jag minns när vi två var i Stockholm för inspelningen. Detta var mitt första besök i en professionell studio.
Hur upplevde du 60-talet?
– Det var en ganska rolig tid för vi var unga och detta med popen och det som hände då var alldeles nytt och fortfarande ganska snällt. 1965 spelades bara en timmes pop i veckan i radion. Att man var så ung gjorde att vi kunde hålla på med detta och samtidigt hade vi skoj och träffade massor av folk. Ett tag så tänkte vi att vi skulle öppna popklubbar i halva Sverige.
Vi var i Arvika och Linköping och hälsade på folk som varit på vår klubb i Lysekil på sommaren. Vi tänkte att de kunde vara med och starta upp klubbar lokalt men så blev det inte. Vi hade stora visioner.
Foto: Anna-Lena Bellberg.
Foto: Anna-Lena Bellberg.
Hur ofta var du i Lysekil efter att ni slutade med Shake Club?
– Mina föräldrar köpte en sommarstuga i Sandvik vid Brastad längst nere i Brofjorden 1956. Jag var i Lysekil många somrar. 1968–69 jobbade jag på Lysekils kommun på byggnadsnämnden och gatukontoret. Jag skrev även en uppsats om beslutsprocessen i Lysekil vid OK Raffinaderiets (nuvarande Preem) lokalisering till Lysekil 1970. Senast jag var i själva Lysekil var för cirka 3 år sedan, men jag var i Grundsund i slutet på juli i år.
Vidare så fick jag även en intervju med Anna-Lena Bellberg, som tidigare hette Ehrenholm. Anna-Lena som är känt ansikte för många i Lysekil. Anna-Lena har varit den som gjort att jag fick tag i Göran och även delat med sig av de flesta fotona som är med i reportaget.
Anna-Lena Bellberg som tidigare hette Ehrenholm, utanför Folkets Hus i Lysekil.
Kan du berätta lite om din bakgrund till Lysekil?
– Jag är född och uppväxt i Kyrkvik i Lysekil. Jag började i Lysekils äldsta skola 1955. Där hade en gång både min pappa och farfar gått. Den är numera riven. Jag tog studenten 1967 i Gullmarsskolan, reste utomlands ett par år och flyttade sedan till Stockholm för att studera. Jag blev waldorflärare, och under fyra år 2006-2010 arbetade jag i Waldorfskolan i Slussen på Orust, och pendlade då från Lysekil.
Min pappa Nils Ehrenholm var en omtyckt brevbärare i stan och många minns honom. Han gick mestadels i Gamlestan. Där var han också född 1912. Släkten kom hit 1886 när min farfar var liten. Pappa gick bort 2002, 90 år gammal.
Min mamma Eva kom hit på 30-talet, för att hennes äldsta syster Karin Wassholm flyttat hit. Mamma hade platser i ett par familjer, bland annat hos bryggare Karlssons dotter Inga, som var gift med Hakon Lundbom. Sedan arbetade hon bland annat i fabrikerna och på Hotell Lysekil. Mamma gick bort för två år sedan, 99 år gammal.
Några minns kanske mina bröder Åke 81, som gick till sjöss i unga år och sedan bosatte sig i Stockholm. Han brukar återvända till Lysekil på somrarna. Och Arne 79, lärare som var på Gullmarsskolan en tid i slutet på 60-talet. Han och hans fru Gunnel har kvar hennes föräldrahem i Sandvik, Brastad.
I 30 år har jag och min familj haft ett hus på Strandvägen. Jag har i stort sett tillbringat alla somrar och många skollov i Lysekil. Jag har här en del trofasta vänner, som jag uppskattar mycket.
Hur lärde du känna Göran och Kalle?
– Jag lärde känna Jacob och Kalle och deras Shake Club 1965. De kom till Pressbyrån, där jag sommarjobbade, och undrade om jag visste någonstans där de kunde bo? -Ni kan bo hos mig… Så kunde det alltså gå till i min gröna ungdom. Mamma sa när jag i efterskott frågade: -varför fråga; du gör ju ändå alltid som du vill.
Jag frågar Anna-Lena hur det var att presentera dessa fyra killar från England?
– Jag var jättestolt och tyckte det var en stor grej att få presentera The Spencer Davis Group på Folkets Hus scen här i Lysekil. Jag minns vidare att jag var jättenervös på scenen och bandet skulle jag presentera på engelska för att bandet skulle förstå vad jag sa och det gick bra.
Här på scenen i Folkets Hus B-sal stod Anna-Lena och presenterade The Spencer Davis Group i juli 1966.
Historik från andra personer och myntandet av hur ordet öken kom till på Shake Club i Lysekil
När jag försökte få lite historik om detta med att The Spencer Davis Group hade spelat på Folkets Hus här i Lysekil så berättade Leif Ahlberg att han och hans fru fanns på plats denna kväll. Leif nämnde för mig att de spelade några låtar från albumet ”Autumn 66” som släpptes den 28 augusti samma år. Leif fanns på plats i Lysekils Folkets Hus ihop med Lars ”Walle” Wannelius och Leifs syster Kerstin och de stod på första parkett och tittade.
Här är ett foto med Leif Ahlberg och Caj Högberg i Lysekil. På bilden finns även Leifs två systrar och fru. Fotot är taget av Lars ”Walle” Wannelius. Foto: privat.
Caj Högberg
Med den kvällen var även Leif Ahlbergs kompis Caj Högberg, musiker och låtskrivare som turnerat med Jerry Williams i bandet Roadworks. Caj skrev även låten ”I Can Jive” till Jerry Williams. Han har varit på Europaturné med Abba, spelade med Beatmakers med Boris som bland annat spelade här på västkusten och gjort en massa andra saker. Länk till Caj Högbergs hemsida http://www.demos.nu/
Caj Högberg när han spelade i gruppen Long John’s på 60-talet. Foto: Privat.
Caj berättar för mig om kvällen med The Spencer Davis Group att han var där och hade biljetten kvar länge, men kan inte hitta den just nu. Steve Winwood hade vit skjorta, blåa jeans och en vit Strata. De spelade bland annat ”Somebody Help Me” som då släpptes.
Leif berättar för mig att på Shake Club någon gång 1966 så myntades ordet ”Öken” och detta får jag bekräftat av Caj Högberg. Lysekilskillen Lars ”Walle” Wannelius sa när de repade i Folkets Hus B-sal i Lysekil; ”Nej grabbar, sluta med den där ökenmusiken nu!”. Under här får ni texten med ”Öken ”som Caj har berättat om för musiktidningen 4Sound.
ÖKEN av Caj Högberg.
Ett ord som används flitigt inom vår bransch. Faktum är att det har funnits i musikermun sedan slutet på sextiotalet.
I begynnelsen uppstod ordet på Shake Club i Lysekil – lokalen var inhyst i Folkets Hus. Här spelade till exempel Spencer Davis Group och entréavgiften sprang väl upp i en tia eller två. Those were the days….
Jag spelade gitarr i ett band och vi repade i denna historiska lokal. En tekniskt bevandrad kompis hade byggt en hemmagjord fuzzbox till mig. Vi försökte få liv i elektroniken medan några lokala förmågor slamrade runt på trummor och gitarrer. Någon stämde sitt instrument och en annan testade pukorna Till slut tröttnade min kamrat på larmet och ropade: ”Nej grabbar, sluta med den där ökenmusiken nu!”
Faktum var att det de spelade lät som om den kom från ett beduintält i Sahara. Vi tittade på varandra och lyste upp: ”Bra ord! Ökenmusik!”
Så småningom började vi använda ordet i andra sammanhang. Det blev ökenman, ökengig, ökenresa och ökenturné. Men framför allt funkade ordet även fristående: ”Nej, det här är öken…”
Jag bar med mig ordet när jag flyttade till Stockholm 1972. Under åren med Beatmakers turnerade vi med ABBA och jag lärde snart känna större delen av den tidens musikbransch. Ordet fördes vidare. Det uppstod böjningar som Öknigt och när Janne Beime startade sitt företag föreslog jag namnet Desert….
Idag är Öken ett vedertaget begrepp och nu väntar vi bara på att Svenska Akademins Ordlista ska inkludera ordet under sin riktiga betydelse. Allvarligt talat, vem tänker på afrikansk hetta när man säger att det är ökenväder?
Caj Högberg
Stort tack Göran för att du ställde upp på en intervju och jag hoppas vi ses här i Lysekil eller på Österlen när coronaviruset lagt sig. Tack Anna-Lena för all hjälp. Utan dig så hade detta inte blivit av. Tack Leif och tack Caj för att ni tog er tid att svarade på mina frågor. Tack Torgny för att du tipsade om detta och Lysekils Folkets Hus för att jag fick komma in och fotografera.
Minns du något från den tiden från Folkets Hus i Lysekil så får ni gärna kontakta mig på glicko.me@gmail.com
GLICKO 