Sven Ingvars firar 65 och ger sig ut på en efterlängtad jubileumsturné! Sven Ingvars – ”En liten bit av Värmland”.

Genom att vid albumsläppet 2019 påstå att ”Ingenting är som förut, allt är som vanligt” gav Sven Ingvars av idag en sanningsenlig beskrivning av livet, och sett i backspegeln rymmer just den raden hela Sven Ingvars karriär i sin hand, även det märkliga året 2020 inräknat. I 65 år har bandet varit på genomresa i människors hjärtan och letat sig hela vägen in i folksjälen. Nu är blicken fäst vid framtiden och jubileumsåret 2021 ska firas med en landsomfattande turné!

Sven Ingvars – En liten bit av Värmland.

Fotograf/Källa  Andreas Norrefjord

– ”En liten eller stor bit av Värmland eller Sverige, det låter jag andra avgöra, men det beskriver på sätt och vis precis vad vi är, vi är sprungna ur den värmländska myllan och det varken ska eller vill vi tvätta bort. Allt det vi är, allt vi har varit ska rymmas i det vi gör nu. Ett jubileum ser jag som en sorts summering av den energi, kärlek, själ och hjärta alla tidigare medlemmar i bandet bidragit med, jag tror att det är det som gör att vi vibrerar än idag och således lever vidare”, – säger Oscar Magnusson, frontfigur i bandet sedan 2017.

Sven Ingvars låtskatt är enorm, och kanske är det variationen, det musikaliskt genreöverskridande som gjort att så många från olika generationer tagit till sig just musiken och den genuina spelglädjen bandet besitter. Sven Ingvars har alltid gått sin egen väg, raka som krokiga, och samlat intryck från sin samtid och skapat något alldeles eget och unikt av det. Inför höstens turné är en skattkista öppnad, innehållande historia, musik, rekord, floppar och tankar från 50-tal till 2020-tal. Ett helt liv i musikens tjänst.

Sven Ingvars släppte nya låten ”Röda trådens slut” på nyårsafton som ett första led i årets firande och den har fått ett mycket varmt välkomnande av publiken. ”Röda trådens slut” spelas flitigt på radion och har blivit Sven Ingvars 54:e(!) låt att gå in på Svensktoppen.

Och av allt att döma, kommer det mer ny musik under året!

Fotograf/Källa  Robin Berglund

Sven Ingvars kommer att kunna ses live på följande platser under hösten

05 nov Halmstad – Halmstad Teater PREMIÄR 
06 nov Kungsbacka – Kungsbacka Teater
07 nov Vara – Vara konserthus
08 nov Göteborg – Lorensbergsteatern
12 nov Kalmar – KalmarSalen
13 nov Jönköping – Jönköpings Konserthus
20 nov Karlskrona – Konserthusteatern
26 nov Linköping – Konsert & Kongress
27 nov Växjö – Växjö Konserthus
03 dec Visby – Wisbystrand
04 dec Västerås – Västerås Konserthus
10 dec Stockholm – Rival
11 dec Stockholm – Rival
12 dec Stockholm – Rival
17 dec Karlstad – Löfbergs Arena
18 dec Karlstad – Löfbergs Arena
07 jan Malmö – Malmö Arena 

Biljetterna släpps fredag 9 april kl.10:00 och köps via lifeline.se samt lokala biljettombud.

Fotograf/Källa  Andreas Norrefjord

https://www.facebook.com/sveningvarsofficial/

Idag på bloggen får ni träffa Malin Morén som ursprungligen är från Skaftö men som idag bor i Uruguay

Jag har det stora nöjet att via Facebook få vara vän med en tjej som växte upp på Östersidan på Skaftö och som på sin livsresa hamnade i Göteborg, men som idag bor i byn José Ignacio i självaste Uruguay. Hur hon hamnade där och mycket annat kan ni få läsa om i dagens reportage om Malin Morén på bloggen.

Malin Morén.

Malin Morén bor tillsammans med sin make Trevor på en gård i José Ignacio i Uruguay, där de producerar eget vin och delar ett stort intresse för hästar. Malin jobbar även som ledarskapsutvecklare inom stora organisationer. 2019 drabbades hon av bröstcancer och har varit väldigt öppen med det både på sin blogg och i intervjuer.

Trevor Durnford och Malin Morén.

När vi pratas vid berättar Malin om att vandra i Evert Taubes fotspår, och att hon redan första gången hon besökte Argentina och Uruguay förstod hans kärlek till den här delen av världen. Dessutom ligger inte Samborombom så långt ifrån där de bor idag.

Inte nog med det, Malin berättar vidare att både Shakira, Ronnie Wood och Ricky Martin har eller har haft sommarhus i grannskapet där de bor. Och Lionel Messi är en frekvent gäst i byn.

Men vi backar bandet lite och jag frågar Malin hur det kommer sig att hon en gång i tiden lämnade Skaftö och vart det bar i väg då?

– Efter gymnasiet flyttade jag till Göteborg för att plugga beteendevetenskap på universitetet. Under mina studier gjorde jag min praktik på Scanraff, (nuvarande Preemraff) och blev efter examen erbjuden ett jobb där. Jag jobbade främst med att utveckla de arbetslag som jobbade skift till att bli ännu bättre team, det var en fantastiskt rolig tid. Så under några år pendlade jag mellan Göteborg och Lysekil, tills jag 1995 bestämde mig för att starta mitt eget företag i stället, ett konsultföretag med inriktning på ledarskapsträning, teamutveckling och coaching.

Jag har alltid varit väldigt aktiv inom ridsporten, både som tävlingsryttare och förtroendevald, och min uppväxt på Skaftö präglades väldigt mycket av mitt engagemang i Skaftö Ridklubb. Och hästar har jag fortsatt med hela livet, så även här i Uruguay.



Hur kom det sig att du hamnade i Uruguay?

– När Trevor och jag gifte oss ville vi hitta något intresse vi kunde ha gemensamt… Han spelade landhockey och jag red, så då tänkte vi – hästpolo! Och var spelar man det? Jo, i Argentina. Så vi reste till Buenos Aires för att lära oss spela hästpolo. Och redan då kändes den här delen av världen väldigt mycket som hemma för mig.

– Sedan reste vi många gånger både till Argentina och Uruguay, och började leta efter en plats att slå oss ned på. Uruguay är ett land med så många fördelar; bra hälso- och sjukvård, låg korruption, tryggt och säkert för att inte nämna ett fantastiskt klimat, underbara stränder och möjlighet att odla väldigt gott vin.

Berätta lite mer om vinprojektet!

– Klimatet i Uruguay är ganska likt det i Frankrike, fast här är aldrig riktigt någon risk för frost. Vi ville prova på något vi aldrig gjort förut, och att framställa sitt eget vin var något av en livsdröm. Vi odlar Tannat, som är Uruguays ”nationaldruva”, Merlot och Cabernet Franc. 2020 var vår första årgång, och vinet blev superbra! Två lokala restauranger och en vinkännare i Montevideo köpte snabbt upp nästan allt, och folk har strömmat hit för att besöka vår vingård.

Nu håller vi precis på att skörda och det ska bli spännande att få en årgång till att jämföra med. Där vi bor finns en mängd stora och små vingårdar, mest känd är kanske Garzon som ligger ca 30 km härifrån, och deras viner finns på Systembolaget.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 87394969_10158056032949889_2076140109454901248_o.jpg

Håller du på med hästar fortfarande?

– Ja, absolut! Jag tävlar med två hästar i dressyr, och både 2019 och 2020 blev vi Uruguayanska Mästare, helt galet roligt. Och sedan har vi fler hästar på gården som vi rider ut i naturen med. Det finns hästar överallt här, och kor, tre gånger så många kor som människor bor i Uruguay.


– När jag gick på gymnasiet i Lysekil skrev jag ett arbete om Evert Taube, och har alltid varit nyfiken på hur hans kärlek till platser i Sydamerika uppstod? Att han uppskattade Ängön är ju lätt att förstå när man kommer ifrån Skaftö! Men den här delen av världen är helt fantastisk, och ibland när vi rider runt på pampas här känner jag att det verkligen är som i ”Samborombom, en liten by förutan gata…” där vi bor. Vår gård ligger ”nästan i kanten av den blåa Atlanten” och det lustiga är att jag nu känner mig lika hemma här som jag gör på Skaftö, så vi kanske har det gemensamt, Taube och jag!

– Ridsporten har också varit ett väldigt bra sätt att få nya vänner här, så man umgås med människor som faktiskt är från Uruguay och inte bara andra ”gringos”. Jag har försökt att bidra med kunskaper och erfarenheter från svenskt föreningsliv så mycket jag kunnat, bland annat startade jag förra året ett projekt för att arbeta fram sunda värderingar för ”sportsmanship” och ”horsemanship” för ridsportförbundet här. Det blev jättebra och väldigt uppskattat.



2019 behandlades du för bröstcancer, hur kändes det att vara så långt hemifrån?

– Ja, det är en mardröm så klart, att man flyttar utomlands från trygga Sverige och sedan får en allvarlig sjukdom. Även om många, men tyvärr inte alla, idag blir botade från bröstcancer så är det ju en tuff behandling att gå igenom. Jag har varit väldigt öppen med hur jag hanterade behandlingen för att kunna stötta andra kvinnor som går igenom samma sak (malinmoren.com och en artikel i tidningen Amelia bland annat), att just hålla fokus på att träna så mycket man bara orkar för att klara behandlingarna bättre. Hästarna hjälpte mig jättemycket, och jag måste säga att jag fick fantastisk sjukvård här.

Det som hände med mig under och efter den här perioden var nog att jag blev klar över att jag ännu mer ville leva mitt liv fullt ut, varje dag. Att inte vänta på att göra saker till ”sen”, det kanske inte finns något ”sen”. Hade jag till exempel blivit sjuk när vi bodde i Sverige hade vi kanske inte vågat flytta, och tänk vilka fantastiska upplevelser vi gått miste om då.

Hur mår du idag?

– Bra! Jag går som alla andra som drabbats av den här sjukdomen på regelbundna kontroller, men annars är livet ganska mycket som innan. Fast jag uppskattar nog faktiskt att vara vid liv betydligt mer än jag ens tänkte på före det här hände.



Vad är den största skillnaden mellan att bo i Sverige och Uruguay?

– I Sverige förväntar man sig att saker ska funka, alltid! Till exempel att man alltid har el, att man kan åka till stora varuhus och köpa nytt så snart något går sönder, att bussar eller färjor följer vissa tidtabeller eller att brev kommer fram, oftast i alla fall. Här är det lite tvärtom, man blir glad varje dag saker funkar! I stället lär man sig att leva utifrån de förutsättningar man har, och säkrar upp så man klarar sig ändå.

– Vi har egna brunnar, generatorer, solpaneler, odlar grönsaker och frukt själva, eget vin och en internetlösning som du hade skrattat ihjäl dig åt om du såg, men det funkar! Så det finns något skönt i att lära sig att klara sig på egen hand.

– Ibland när jag tänker på vardagliga märkliga situationer som uppstår här så är det väldigt lätt att bli full i skratt. Igår promenerade en hjord med tjurar rakt in på gården och ställde sig och stirrade på oss genom köksfönstret, och en kvart senare hör vi hur tre gauchos, till häst såklart, kommer galopperande uppför grusvägen och sedan föser i väg dem. I Sverige hade det väl blivit framsida i Aftonbladet, här vinkar vi bara till varandra, gör tummen upp genom fönstret för att de fick i väg dem och fortsätter att laga middag.

Berätta om alla kändisar, hur kommer det sig att de är i José Ignacio?

– José Ignacio är ju en pytteliten by, ett fiskeläge, där det är väldigt lätt att vara anonym. Samtidigt har vi hotell och restauranger av världsklass längs hela kusten, så många vallfärdar hit bara för att äta riktigt god mat, dricka lokala viner och beundra solnedgången över havet. Jag tror just den kombinationen har attraherat många artister, företagsledare och fotbollsspelare – att få vara helt ifred men ändå njuta av alla bekvämligheter. Och vem skulle inte vilja ha det så?

Uruguay och de fantastiska stränder vi har, hela vägen från Rio de la Plata och upp till Brasilien, är lite av en dold diamant. Och eftersom landet har klarat pandemin bättre än de flesta så är vår nästa sommar, det vill säga den svenska vintern, redan väldigt fullbokad här.


När var du hemma sist och saknar du Skaftö?  

– Senast jag var i Sverige och på Skaftö var i juli 2019. Jag saknar så klart mina föräldrar som fortfarande bor på Pinneberget. Men mina två söner valde faktiskt att flytta hit till oss under vintern som varit, eftersom de ändå pluggade och jobbade på distans kunde de lika gärna vara här där det var sommar. Jag saknar att äta färska räkor, havskräftor och ostbågar, finns inga bättre än i Sverige!

Tror du att du kommer att återvända till Skaftö?

– Om vi någon gång väljer att flytta tillbaka till Sverige så kommer det definitivt att vara på Skaftö som vi vill bo. Och efter att ha bott så här lite avlägset på en gård omgiven av kor och får så kommer ju Östersidan att kännas som värsta metropolen! Men vi är inte klara här ännu, först ska vi få till några riktigt bra årgångar av vårt vin och njuta av livet varje dag.

Jag kan tänka mig att pandemin har påverkat er som alla andra, hur ser läget ut där ni bor?

– Uruguay har klarat sig bättre än de flesta länder. Vi har inte haft någon nedstängning av samhället, restauranger har varit öppna hela tiden, men alla bär munskydd, man kollar temperaturen på alla som går in i ett shoppingcenter, och bara en per familj får gå in för att handla mat.

Vår gräns är stängd och har varit det ända sedan mars 2020, främst för att hindra smittan från Brasilien och Argentina att komma in. Vaccinationerna startade 1 mars, och redan efter första veckan har man vaccinerat 5% av befolkningen, så vi håller tummarna för att det ska fortsätta i samma takt. Totalt har drygt 600 avlidit, vilket om man tar gånger tre blir jämförbart med Sverige (i Uruguay bor drygt 3 miljoner invånare).

Stort tack Malin för intervjun och vi lär säkert höras framåt. Som avslutning bad jag Malin skicka en videohälsning.

Minns ni Adrian Nordenborg som dök upp här i Lysekil i en kajak i september. Han var ute på en långfärdstur i en kajak som han lånat av en kompis

Minns ni Adrian Nordenborg som dök upp här i Lysekil i en kajak. Han var ute på en långfärdstur i en kajak som han lånat av en kompis. Familjen Jönsson var ute och gick längs kajen här i Lysekil när de hör någon ropa från vattnet. Det var Adrian som hejade på dem. Tack vare familjen Jönsson så kom jag i kontakt med Adrian som skickade lite foton och text från hans resterande kajaktur i Bohuslän. Hela turen varade i 33 dagar och den 30 september anlände Adrian till Göteborg.

Adrian Nordenborg i Lysekil.

Här kan ni läsa om när Adrian kom till Lysekil i kajaken. Länk.

Bilderna i Adrians berättelse här under har Adrian fotograferat på sin tur med kajaken.

I höstas kom Adrian hem på sitt äventyr i kajaken som startade i Grönemad intill Grebbestad där han var ute och paddlade med några vänner. Efter helgen åkte kompisarna hem till sina jobb. Eftersom Adrian inte hade några ”måsten” längre så frågade han sin vän Martin Liljegren om han kunde få låna hans kajak och se sig om här i Bohuslän på väg hem till Göteborg.

Passerade Lysekil på sin kajaktur

Adrian provianterade i södra hamnen i Lysekil där var det soligt och vindstilla men ute till havs blåste det desto mer. Planen var att söka lä från kommande dagars oväder med kraftiga västvindar genom att runda Orust på insidan. Adrian tog därför sikte på det lilla sundet mellan Lindholmen norr om Skaftö för att sedan ta sig vidare genom Strömmarna förbi Bassholmen till St. Harholmen i Koljöfjorden, där han kände till en hyfsat vindskyddad tältplats.


Fyllde på med matvaror i Lysekil

När Adrian hade fyllt på kajaken med matvaror här i Lysekil och sedan paddlade ut i Gullmarn, då pressade vågorna på från väster och vindarna hade ökat till styv kuling. Kajaken for fram i ett rasande tempo och den kändes väldigt lättpaddlad. Helt plötsligt kom det en stor skummande våg snett bakifrån som vräkte omkull Adrian och den fullastade kajaken. När han hamnade under vattnet då blev allt tyst och lugnt. Kepsen hölls kvar på huvudet under regnjackans kapuschong men vreds lite åt sidan. Adrian säger; ”Av någon anledning hade jag sinnesro att rätta till kepsen under vattnet. Sedan lyckades jag bryta upp kajaken trots att jag välte på fel sida”.

När han tidigare tränat på eskimåsvängar, då brukar han alltid välta åt babord men nu hade han kapsejsat på styrbord sida. Till sin stora glädje lyckades han få upp kajaken på rätt köl igen utan att få in mer än ett par deciliter, vatten i sittbrunnen under kapellet. Annars kunde det ha blivit en lång simtur med tanke på att han befann mig mitt ute på Gullmarn med ungefär en kilometer till land på varje sida.

Som i eufori paddlade han raskt vidare mot norra spetsen av Skaftö. Då kom två vindsurfare farande utrustade med hjälmar, i full fart på havsytan. Medan de svischade förbi ropade Adrian: Hur mycket blåser det? Då skrek den ene surfaren tillbaka; ”15 sekundmeter”.


En nostalgitripp

De kommande dagarna blev lite av en nostalgitripp för Adrian, eftersom han jobbat på Klostergårdens kollo i Dragsmark, 11 somrar i rad. Det var ungefär femton år sedan han var där senast och han blev glad över att se att den fina lägergården fortfarande används av Göteborgs Stad för läger- och kolloverksamhet.

Slog läger på Stora Harholmen

Första natten slog han läger på Stora Harholmen och följande natt tältade han i Sandviken på Hjältön. Där fann han ett stort bestånd med gula kantareller som han fräste i smör över lägerelden. Mixade svampen i kastrullen med kikärtor, hackade morötter, brynt gul lök, en vitlöksklyfta, en buljongtärning, lite svartpeppar, krispig vitkål och en burk med majskorn. Det blev riktigt smarrigt.


Paddlar vidare

Färden gick vidare. Med vinden i ryggen tog det bara en timma från Hjältön innan det blev dags för nästa strandhugg på den ”gamla Hajkön”, Tviklippan utanför Vindön. Den var sig lik och frambringade många goda minnen med glada barn som fiskade, badade från klipporna, sång och korvgrillning runt lägerelden.

Slog läger vid Oxholmen

 Adrian paddlade vidare och reste sitt tält på den lilla fina ön Oxholmen utanför Ulvesund/Ljungskile. Där mötte han Johan som sköter om och håller ordning på huset samt ön, som ägs av en tysk familj med tre restauranger i Frankfurt. Tyskarna hade tydligen inte åkt till Sverige och sin ö på hela sommaren på grund av Covid-19.

Besökte många platser under sin kajaktur

Besökte Sparreviken söder om Ljungskile, där var han på sommarläger för cirka 40 år sedan. Adrian konstaterade att det såg ut som han mindes det. Under sin resa besökte Adrian många platser och den 29 september blev paddelturens sista tältplats och det blev Lyngholmen, nordost om Björkö.


Anlände Göteborg onsdagen den 30 september

Adrian berättar att det var med lite kluven känsla han paddlade förbi all bebyggelse och bilfärjorna vid Hjuvik. Han gjorde ett strandhugg på Biskoparna (intill Stora Porsholmen) sökte en plats i lä där han inte behövde se några hus. Där satt han en stund, fikade och det kändes nästan som att han samlade mod för att återvända till civilisationen.

När han sedan paddlade genom Torshamnen kände han sig ganska liten i kajaken intill de enorma fartygen som låg förtöjda i Älvsborgshamnen och Skandiahamnen.

Anlände till Nya Varvet

En halvtimma innan avtalad tid anlände Adrian till Nya Varvet där Martin Liljegren plockade upp honom och kajaken. Han är verkligen tacksam för att han fick låna hans farkost och att Adrian fick möjlighet att vara ute så länge. Tidigare har han oftast gjort kortare helgturer och någon enstaka veckotur men detta gav mersmak.

Lite fakta:

Hela turen varade i 33 dagar och paddelsträckan landade på cirka 33 landmil. Eftersom han tillagade nästan alla måltider över lägereld av ved (undantaget 3–4 gånger, då han använde gasköket), så förbrukade Adrian bara 150 gram gas.

Efter närmare fem veckor (Den 30 september) steg han iland hemma i Göteborg. Adrian tycker att det var en fantastisk möjlighet att få ägna sig åt friluftsliv med att paddla, tälta och utforska olika öar längs hela den vackra Bohuskusten.

Färden startade i Grönemad utanför Grebbestad. Paddlade först norr ut till Kosteröarna. Vände ca 5 km från norska gränsen och paddlade sedan söderut.

När han kom hem så klippte han sig och ansade skägget.

Tusen tack Adrian för att du delade med dig av bilder från din kajaktur. Gott Nytt År!