Det skapades pophistoria när The Spencer Davis Group spelade på Folkets Hus i Lysekil torsdagen den 7 juli 1966

The Spencer Davis Group i Lysekil 1966

Jag fick ett tips av Torgny Jansson på Lysekils kommun om att han hade hört att Steve Winwood hade varit i Lysekil och spelat i Folkets Hus B-sal. Hörde jag rätt? Steve Winwood, detta musikgeni som slog igenom med bandet The Spencer Davis Group på 60-talet.

Fakta: The Spencer Davis Group, brittisk musikgrupp bildad 1963 i Birmingham, England av bröderna Muff Winwood (basgitarr) och Steve Winwood (gitarr/orgel/sång). Först gick de under gruppnamnet The Muff Woody Jazz Band, men när gitarristen Spencer Davis tillkom bytte man till ovanstående namn. Detta var mest för att det var Davis som tog hand om intervjuer med media. I övrigt bestod gruppen också av trummisen Pete York. Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/The_Spencer_Davis_Group



Jag gjorde en efterlysning om spelningen i Lysekils Folkets Hus B-sal

Jag la ut en efterlysning på olika sociala medier och fick ganska snart ett svar på frågan. Någon sa att det var 1967, men efter att jag fick kontakt med Anna-Lena Bellberg, som tidigare hette Ehrenholm och som var den som på Folkets Hus scen på Estraden presenterade dessa fyra ynglingar från England när de uppträdde här i Lysekil. Hon berättade att det var sommaren 1966.

Anna-Lena var en i kompisgänget och detta ledde mig vidare till Göran Jacobsson vars pappa Gunnar var professor och född i Lysekil. Görans farfar var bryggmästare på Karlsons Bryggeri här i Lysekil.

Jacob som han kallades eller Göran Jacobsson fick jag kontakt med tack vare Anna-Lena. Göran var en av två delägare till klubben Shake Club som bildades i Göteborg av tre ungdomar men där den tredje parten lämnade klubben ganska tidigt.

När det väl drog igång i Lysekil på allvar så var det Karlis Paulis som tyvärr gick bort hösten 2003 och Göran Jacobsson som drog igång Shake Club här i Lysekil.

Göran Jacobsson och Karlis Paulis.




Jag slog en signal till Göran som idag bor i Skåne och frågade hur allting började?

– Vi startade i Göteborg i januari 1965. Det var jag, Karlis Paulis och en kille som hette Johan. Johan blev kär i en tjej från Gävle och stack dit istället.

Kalle och jag träffades på hösten 1964 och gillade varandra. Vi tänkte att vi skulle bli popartister. Men vi behövde få pengar till instrument och musikanläggning så vi startade en klubb. Efter att ha hört en del artister insåg vi att vi är nog bättre på att ha en klubb än att spela.

Göran idag med fotot på The Spencer Davis Group och en litet reklamblad för Shake Club. Foto: Privat.

Eftersom jag varit mycket i Lysekil så körde vi igång där på sommaren 1965 och kallade det för Shake Club II, av någon mystisk anledning.

Kalle och jag kom upp till Lysekil sommaren 1965 någon vecka innan vi skulle starta. När vi klev av tåget gick papperet runt en av de två buntarna med stora affischer sönder och de spreds ut på perrongen. Stinsen kom fram och var snäll och hjälpte oss att samla ihop affischerna. Han berättade att hans dotter hört talas om klubben och tänkte gå dit. Det kändes bra som välkomnande.

Optimistisk som man är som ung, tänkte vi tälta. Vi slog upp tältet i Långevik och det gick bra några nätter, sedan regnade det flera dagar i sträck och tjusningen med tältning var helt borta.

Vi hörde oss för om någonstans att bo och Anna-Lena erbjöd gentilt sitt gårdshus. Ett riktigt lyxboende tyckte vi efter plaskboendet i Långevik. Snart blev Anna-Lena och jag tillsammans och Kalle flyttade efter tag till en kille som kallades ”Spenat” och var 2 meter och två centimeter lång.

Vi fick vänner bland unga tjejer som jobbade extra på DEFA-baren vid Rosvikstorg. Då och då blev det en gratisfrukost eller lunch. Överhuvudtaget var det mycket unga människor i vår ålder i Lysekil från främst Lysekil men också alla möjliga delar av landet Ibland på kvällarna satt vi uppe vid gamla vattentornet och spelade gitarr och sjöng och pratade.

Foto från Shake Club i Folkets Hus B-sal i Lysekil. Foto: Anna-Lena Bellberg.



Hur länge höll ni på i Lysekil?

Två somrar och en höst, fast den hösten 1966 kom det inte mycket folk så det blev bara en gång. Hösten 1966 så slutade vi även med Shake Club i Göteborg.

Foto från Shake Club i Folkets Hus B-sal i Lysekil. Foto: Anna-Lena Bellberg.




Hur gamla var ni när ni startade?

Jag var 16 år och Kalle var nog ett år yngre än mig. Vi var unga och man kan väl säga att anledningen att vi slutade var att när popen växte blev det en större konkurrens, då det kom in äldre folk och allt började handla om pengar. Där stog vi oss slätt i våra unga år.


Kommer du ihåg vilka artister eller grupper ni hade första året här i Lysekil?

– Ja, du. Det jag minns är att vi hade bland annat Shakers, Hi-Fi Five, The Beat Stones med flera här i Lysekil. Shakers blev jag god vän med då jag slarvade med skolan och hängde med dem på turné i Sverige ihop med deras manager Rolf Hedin, som sedan blev manager för Tages.



På en bild så står det Rolling Stones, spelade de hos er i Göteborg?

– Det var så här att Rolling Stones blev gratismedlemmar i Shake Club. De spelade aldrig hos oss. Stones var i Göteborg 31 mars 1965. Vi gick och frågade Simon Brehm, Lill-Babs manager, som arrangerade Stones-galan, om vi kunde få träffa dem. Det blev bara ett vänligt fuck off.

Vi gick dit tidigt samma dag som Stones skulle spela och då var det en gubbe som monterade högtalare. Vi frågade om vi kunde hjälpa till om vi fick stanna kvar. Det fick vi och vi höll på där hela dagen utan mat för vi vågade inte gå utanför området. På kvällen lyssnade vi på Stones och träffade dem i pausen och fick deras autografer och efter det kallade vi det att de blev medlemmar i Shake Club. Vi fick alla autograferna utom Bill Wymans.


Här är medlemskortet som fanns 1965 till Shake Club. Biljettpriset till vanliga kvällar var 5 kronor för medlemmar och 6 kronor för icke-medlemmar.

Vi går vidare i historien och jag frågar Göran hur de fick bokat The Spencer Davis Group till Lysekil?

Vi satt våren 1966 och bokade artister till Lysekil, och då ringer man runt till olika personer och agenturer och kollar läget. Jag tror vi fick tidigt på året ett erbjudande för Spencer Davis Group, som ännu inte hade inte slagit igenom riktigt. Därför fick vi ett mycket bra pris för bandet. Vi betalade 4280 kronor för The Spencer Davis Group för att spela i Lysekil.

Det var jättemycket pengar för oss, men det var jäkligt lite för ett internationellt band. Efter att vi skrivit kontrakt så slog de igenom med låten ”Keep on Running” och intresset för gruppen tog fart.

Här är bilden som Göran fick efter de bokat Spencer Davis Group.


Hur minns du den kvällen i Lysekil Folkets Hus?

– Ja, du. Polisen kom och hade stenkoll denna kväll på Folkets Hus i Lysekil. De räknade varenda person som gick in denna kväll, och jag tror att vi hade 400 personer på plats i Folkets Hus. Hade det inte varit för polisen hade vi nog haft det dubbla. Vi gick precis ihop och fick ta växelpengarna för att betala banden. När Spencer Davies Group spelade var biljettpriset 10 kronor för medlemmar och 13 kronor för icke-medlemmar.

Foto från Shake Club på i Folkets Hus B-sal i Lysekil. Foto: Anna-Lena Bellberg.



Sov de över i Lysekil?

– De gjorde de. Och samma dag var Povel Ramel i Lysekil. Efter spelningen så gick de iväg på Lysekils gator och hamnade på ett ställe på Södra Hamngatan med serveringen i trädgården. Där satt Povel och resten av sällskapet. Att jag minns detta berodde på att vi fortfarande efter spelningen var skyldiga lite pengar och det var där växelpengarna kom in i bilden. Jag gick nämligen till platsen och lämnade de pengar som var kvar att betala av gaget, direkt till bandledaren Spencer Davies själv.

Foto: Privat.



Vad minns du mer av kvällen?

– Den var väldigt kort. Spencer Davies hade bara en halvtimmes scenshow. Vi hade ett annat band som hette New Look som spelade innan Spencer Davies Group, men scenshowen kom igång så sent så det blev kvällens sista.

Från Göteborg och Cue Club kom Styrbjörn Colliander, som senare blev skjuten på sin Cue Club i Göteborg. Jag tyckte det var trevligt att en klubbägare från Göteborg kom hit så jag släppte in honom och vi stod bredvid kassan och kollade showen och pratade.


Kommer du ihåg vilka låtar de spelade?

– Keep On Running kommer jag ihåg. Jag stod hela kvällen och ’småbråkade’ med polisen vid dörren och höll koll, så jag minns inte så mycket, mer än att det var bra och mycket häftigt att höra dem live. Speciellt Steve Winwood, han var ja bara sexton år som vi, men redan stor artist.


Kommer du ihåg vilka band som spelade i Lysekil?

– En del av banden sommaren 1966 var: New Look (tidigare Hi-Fi Five), The Spencer Davies Group den 7 juli 1966, Beathovens, The Beat Stones, Nursery Rhymes, Beachers, Annabee-Nox, Shakers, Armas, Shanes. Shanes var det bandet som kostade mest efter The Spencer Davis Group.  Shanes spelade i Lysekil den 24 juli den sommaren. Vidare spelade Ola & The Janglers, Fabians, Nameloosers, Streaplers, Scarlett Ribbons, Wolss, Seagulls och även Anders Hammarquist, lokal trubadur från Lysekil.

Anders, som spelat på Shake Club i Göteborg också, var vi managers för. Han fick spela in en singel i Stockholm. Jag minns när vi två var i Stockholm för inspelningen. Detta var mitt första besök i en professionell studio.


Hur upplevde du 60-talet?

– Det var en ganska rolig tid för vi var unga och detta med popen och det som hände då var alldeles nytt och fortfarande ganska snällt. 1965 spelades bara en timmes pop i veckan i radion. Att man var så ung gjorde att vi kunde hålla på med detta och samtidigt hade vi skoj och träffade massor av folk. Ett tag så tänkte vi att vi skulle öppna popklubbar i halva Sverige.

Vi var i Arvika och Linköping och hälsade på folk som varit på vår klubb i Lysekil på sommaren. Vi tänkte att de kunde vara med och starta upp klubbar lokalt men så blev det inte. Vi hade stora visioner.

Foto: Anna-Lena Bellberg.
                 

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är img_5308-1.jpg

Foto: Anna-Lena Bellberg.

Hur ofta var du i Lysekil efter att ni slutade med Shake Club?

– Mina föräldrar köpte en sommarstuga i Sandvik vid Brastad längst nere i Brofjorden 1956. Jag var i Lysekil många somrar. 1968–69 jobbade jag på Lysekils kommun på byggnadsnämnden och gatukontoret. Jag skrev även en uppsats om beslutsprocessen i Lysekil vid OK Raffinaderiets (nuvarande Preem) lokalisering till Lysekil 1970. Senast jag var i själva Lysekil var för cirka 3 år sedan, men jag var i Grundsund i slutet på juli i år. 

Vidare så fick jag även en intervju med Anna-Lena Bellberg, som tidigare hette Ehrenholm. Anna-Lena som är känt ansikte för många i Lysekil. Anna-Lena har varit den som gjort att jag fick tag i Göran och även delat med sig av de flesta fotona som är med i reportaget.

Anna-Lena Bellberg som tidigare hette Ehrenholm, utanför Folkets Hus i Lysekil.



Kan du berätta lite om din bakgrund till Lysekil?

–  Jag är född och uppväxt i Kyrkvik i Lysekil. Jag började i Lysekils äldsta skola 1955. Där hade en gång både min pappa och farfar gått. Den är numera riven. Jag tog studenten 1967 i Gullmarsskolan, reste utomlands ett par år och flyttade sedan till Stockholm för att studera.  Jag blev waldorflärare, och under fyra år 2006-2010 arbetade jag i Waldorfskolan i Slussen på Orust, och pendlade då från Lysekil.

Min pappa Nils Ehrenholm var en omtyckt brevbärare i stan och många minns honom. Han gick mestadels i Gamlestan. Där var han också född 1912. Släkten kom hit 1886 när min farfar var liten. Pappa gick bort 2002, 90 år gammal.

Min mamma Eva kom hit på 30-talet, för att hennes äldsta syster Karin Wassholm flyttat hit. Mamma hade platser i ett par familjer, bland annat hos bryggare Karlssons dotter Inga, som var gift med Hakon Lundbom. Sedan arbetade hon bland annat i fabrikerna och på Hotell Lysekil. Mamma gick bort för två år sedan, 99 år gammal.

Några minns kanske mina bröder Åke 81, som gick till sjöss i unga år och sedan bosatte sig i Stockholm. Han brukar återvända till Lysekil på somrarna. Och Arne 79, lärare som var på Gullmarsskolan en tid i slutet på 60-talet. Han och hans fru Gunnel har kvar hennes föräldrahem i Sandvik, Brastad.

I 30 år har jag och min familj haft ett hus på Strandvägen. Jag har i stort sett tillbringat alla somrar och många skollov i Lysekil. Jag har här en del trofasta vänner, som jag uppskattar mycket.

Hur lärde du känna Göran och Kalle?

– Jag lärde känna Jacob och Kalle och deras Shake Club 1965. De kom till Pressbyrån, där jag sommarjobbade, och undrade om jag visste någonstans där de kunde bo? -Ni kan bo hos mig… Så kunde det alltså gå till i min gröna ungdom. Mamma sa när jag i efterskott frågade: -varför fråga; du gör ju ändå alltid som du vill.

Jag frågar Anna-Lena hur det var att presentera dessa fyra killar från England?

– Jag var jättestolt och tyckte det var en stor grej att få presentera The Spencer Davis Group på Folkets Hus scen här i Lysekil. Jag minns vidare att jag var jättenervös på scenen och bandet skulle jag presentera på engelska för att bandet skulle förstå vad jag sa och det gick bra.

Här på scenen i Folkets Hus B-sal stod Anna-Lena och presenterade The Spencer Davis Group i juli 1966.

Historik från andra personer och myntandet av hur ordet öken kom till på Shake Club i Lysekil

När jag försökte få lite historik om detta med att The Spencer Davis Group hade spelat på Folkets Hus här i Lysekil så berättade Leif Ahlberg att han och hans fru fanns på plats denna kväll. Leif nämnde för mig att de spelade några låtar från albumet ”Autumn 66” som släpptes den 28 augusti samma år. Leif fanns på plats i Lysekils Folkets Hus ihop med Lars ”Walle” Wannelius och Leifs syster Kerstin och de stod på första parkett och tittade.

Här är ett foto med Leif Ahlberg och Caj Högberg i Lysekil. På bilden finns även Leifs två systrar och fru. Fotot är taget av Lars ”Walle” Wannelius. Foto: privat.

Caj Högberg

Med den kvällen var även Leif Ahlbergs kompis Caj Högberg, musiker och låtskrivare som turnerat med Jerry Williams i bandet Roadworks. Caj skrev även låten ”I Can Jive” till Jerry Williams. Han har varit på Europaturné med Abba, spelade med Beatmakers med Boris som bland annat spelade här på västkusten och gjort en massa andra saker. Länk till Caj Högbergs hemsida http://www.demos.nu/

Caj Högberg när han spelade i gruppen Long John’s på 60-talet. Foto: Privat.




Caj berättar för mig om kvällen med The Spencer Davis Group att han var där och hade biljetten kvar länge, men kan inte hitta den just nu. Steve Winwood hade vit skjorta, blåa jeans och en vit Strata. De spelade bland annat ”Somebody Help Me” som då släpptes.

Leif berättar för mig att på Shake Club någon gång 1966 så myntades ordet ”Öken” och detta får jag bekräftat av Caj Högberg. Lysekilskillen Lars ”Walle” Wannelius sa när de repade i Folkets Hus B-sal i Lysekil; ”Nej grabbar, sluta med den där ökenmusiken nu!”. Under här får ni texten med ”Öken ”som Caj har berättat om för musiktidningen 4Sound.

ÖKEN av Caj Högberg.

Ett ord som används flitigt inom vår bransch. Faktum är att det har funnits i musikermun sedan slutet på sextiotalet.

I begynnelsen uppstod ordet på Shake Club i Lysekil – lokalen var inhyst i Folkets Hus. Här spelade till exempel Spencer Davis Group och entréavgiften sprang väl upp i en tia eller två. Those were the days….

Jag spelade gitarr i ett band och vi repade i denna historiska lokal. En tekniskt bevandrad kompis hade byggt en hemmagjord fuzzbox till mig. Vi försökte få liv i elektroniken medan några lokala förmågor slamrade runt på trummor och gitarrer. Någon stämde sitt instrument och en annan testade pukorna Till slut tröttnade min kamrat på larmet och ropade: ”Nej grabbar, sluta med den där ökenmusiken nu!”

Faktum var att det de spelade lät som om den kom från ett beduintält i Sahara. Vi tittade på varandra och lyste upp: ”Bra ord! Ökenmusik!”

Så småningom började vi använda ordet i andra sammanhang. Det blev ökenman, ökengig, ökenresa och ökenturné. Men framför allt funkade ordet även fristående: ”Nej, det här är öken…”

Jag bar med mig ordet när jag flyttade till Stockholm 1972. Under åren med Beatmakers turnerade vi med ABBA och jag lärde snart känna större delen av den tidens musikbransch. Ordet fördes vidare. Det uppstod böjningar som Öknigt och när Janne Beime startade sitt företag föreslog jag namnet Desert….

Idag är Öken ett vedertaget begrepp och nu väntar vi bara på att Svenska Akademins Ordlista ska inkludera ordet under sin riktiga betydelse. Allvarligt talat, vem tänker på afrikansk hetta när man säger att det är ökenväder?

Caj Högberg

Stort tack Göran för att du ställde upp på en intervju och jag hoppas vi ses här i Lysekil eller på Österlen när coronaviruset lagt sig. Tack Anna-Lena för all hjälp. Utan dig så hade detta inte blivit av. Tack Leif och tack Caj för att ni tog er tid att svarade på mina frågor. Tack Torgny för att du tipsade om detta och Lysekils Folkets Hus för att jag fick komma in och fotografera.

Minns du något från den tiden från Folkets Hus i Lysekil så får ni gärna kontakta mig på glicko.me@gmail.com

Adrian från Göteborg är ute på en långfärdstur i kajak. Idag besökte han Lysekil

Idag dök Adrian Nordenborg upp i en kajak här i Lysekil. Han är ute på en långfärdstur i en kajak som han lånat av en kompis. Familjen Jönsson var ute och gick längs kajen här i Lysekil när de hör någon ropa från vattnet. Det var Adrian som hejade på dem.

Långfärd med kompisens kajak

I vanliga fall är Adrian delägare och jobbar på Pathfinder Travels, men när coronan slog till så blev han arbetslös. Adrian som bor i Masthugget i Göteborg är ute på en riktig långfärdstur med en kajak. När jag träffar honom vid kajen i Lysekil på eftermiddagen, så är han på väg att gå iland och handla lite mat. Efter det så berättar han att han kommer att dra vidare till Dragsmark där han jobbade på ett kollo för ett antal år sedan. Tanken är att han skulle slå lägger på Stora Harholmen.

Paddlade från Grebbestad

Kajakfärden började i Grebbestad där han varit ute och paddlat med några kompisar. Kompisar åkte hem till sina jobb och eftersom Adrian är arbetslös så tyckte han att han kunde ta sig en tur i kompisens kajak och se sig om här i Bohuslän. Adrian beräknar att han kommer vara hemma i Göteborg om cirka två veckor.

I cirka två veckor har Adrian varit ute på sitt äventyr. I vanliga fall jobbar han som guide och har guidat folk för att se isbjörnar och pingviner i Antarktis och mycket annat.

Är med och arrangerar en filmfestival i Göteborg

Adrian har många strängar på sin lyra och är med och arrangerar en filmfestival som heter ”Banff Mountain Film Festival Scandinavia”. Den startades av ett gäng klättrare och skidåkare som funderade vad man skulle göra mellan säsongerna. Idag har de gjort hela 400 filmer. De bästa filmerna skickas på en världsturné. Det finns ett gäng i Argentina, Australien och Antarktis och filmerna visas på alla sju kontinenterna. I Göteborg så hyr de in sig på Draken och visar filmerna och det är väldigt populärt berättar Adrian.

Det var mycket trevligt att träffa dig Adrian. Lycka till på din kajaktur.

Idag på bloggen skall ni få träffa två herrar som figurerar en hel del i TV – och press just nu. Enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund träffas varje lördag förmiddag på varsin sida gränsen mellan Sverige och Norge på gamla Svinesundsbron under dessa coronatider. Idag på bloggen berättar de lite minnen från den tiden de var bosatta i Lysekil

Idag på bloggen skall ni få träffa två herrar som figurerar en hel del i TV – och press just nu. Jag fick ett meddelande via min blogg Glicko.me där hade Pontus Berglund, läst om Folkan här i Lysekil och på detta sätt fick jag kontakt med enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund som för bara ett litet tag sedan fyllde 72 år. Pontus är 45 minuter äldre än Ola.

IMG_2385
Pontus och Ola Berglund.

Pontus skickade ett meddelande och berättade att han och hans tvillingbror Ola och deras syster Lotten bodde i Lysekil 1956–1961. I dagens blogginlägg kommer Pontus och Ola berätta om lite minnen om Lysekil som jag bad dem skriva ner.

 

Under coronarestriktionerna, träffas de på gamla Svinesundsbron

Enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund kan inte träffas på grund av coronaviruset. Pontus bor i Strömstad och Ola är bosatt i Halden i Norge. Men de har kommit på ett sätt att träffas en gång i veckan under detta med coronarestriktionerna. De träffas på mitten av den gamla Svinesundsbron och sitter med en meters mellanrum från gränsdragningen. När coronakrisen stängde gränsen mellan Sverige och Norge startade Pontus och Ola Berglund en ny tradition.

CI2A2817

Jag fick den stora äran att träffa dessa båda herrar mitt på den gamla Svinesundsbron, där gränsen går mellan Sverige och Norge, och fick ett mycket trevlig samtal och passade på att ta lite foton på plats.

 

Både Ola och Pontus jobbade i Halden

Pontus och Ola är födda i Göteborg. Ola utbildade sig till sjuksköterska och tog vidareutbildning i Norge som Helsesöster, en sådan jobbar bara förebyggande, inte kurativt. De jobbar oftast på skolor och mödravårdscentraler samt vaksinationskontor, men de arbetar aldrig i distriktssjukvården.

Pontus fick jag jobb som cellolärare på musikskolan i Halden 1988, samtidigt som han även undervisade i Strömstad. Efterhand fick Pontus fullt upp i Halden, och började undervisa också i fiol, blockflöjt och bild. Så Pontus jobbade nästan lika länge i Halden som Ola, det vill säga, nästan 30 år. Idag är båda pensionärer.

CI2A2823

 

Minnen från Lysekil

Det är rätt fantastiskt att man läser om två personer som man aldrig träffat och helt plötsligt så hör Pontus av sig och berättar att de bott i Lysekil ett antal år. Därför har vi haft lite e-post utbyte under några dagar och det har varit mycket trevligt. Att dessutom få träffa dem live på en bro mellan Sverige och Norge gör det inte sämre.

CI2A3049

 

I det första meddelandet från Pontus, skrev han så här: 

Jag och min tvillingbror Ola och syster Lotten bodde i Lysekil 1956–1961, och gick 1: a klass i Parkskolan, sedan i en skola i en källarlokal vid Kronberget och sist hamnade vi på Färgarskolan. Därefter flyttade vi tillbaka till Göteborg, på grund av att mor fick ett annat jobb.

Men vi hade fantastiska år, och bodde på Rösgatan 1 sedan på Järnvägsgatan och sist vid Bryggarbacken i ett hus som kallades Solbacken. Vi gick ofta på någon av de tre biograferna.

Det vilar ett oskuldens skimmer över åren på 50–60 talen de åren vi bodde i Lysekil. Just det lilla formatet efter att ha bott i Göteborg var ganska behagligt. Jag såg just Leif GW Perssons liv som serie i tre delar och där säger han att han leker Kalle Blomqvist och nedtecknade bilnummer i en svart anteckningsbok, precis som jag och min bror gjorde efter att vi sett filmen på Storan om Mästerdetektiven Kalle Blomqvist.

Fantastiskt roligt att ni verkar köra bio på en av biograferna. Vi satt också och vek halva biljetten och visslade som besatta när vi var barn och gick på matinéföreställningar, tror det kostade 1 krona per person då. Med hälsning från Pontus och Ola.

IMG_2315
Här kommer Ola gående på norska sidan av gränsen

Efter detta meddelande svarade jag Pontus via e-post och frågade om han minns några kompisar här i Lysekil?

Han berättade att han minns Christer Jönsson som tidigare hade Jönssons Katt, Yngve Berlin, Gunnar Kristensson, Ingemar Larson, Leif Ahl och många andra. 2005 hade de en klassträff, men då var tyvärr många av de gamla klasskamraterna redan borta.

CI2A2865
Ola framme vid gränsen mellan Norge och Sverige.

CI2A2932
Pontus och Ola sätter upp flaggorna på varsin sida om gränsen.

CI2A2947

 

Efter det så frågar jag både Ola och Pontus om de vill berätta lite minnen från Lysekil och under här kommer lite historia som både Ola & Pontus minns från Lysekil.

Jag heter Pontus, och min tvillingbror Ola och jag och vår syster Lotten flyttade med familjen till Lysekil hösten 1956. Ola och jag hade avverkat vår första skoltermin i Göteborg på den trevliga lilla Mårten Krakow-skolan mitt emot Tobaksmonopolet med sitt gröna Kinainspirerade koppartak i Nordstan och Lotten var redan inne på sitt tredje skolår.

Våra föräldrar, båda var konstnärer, hade alltid längtat ut till kusten och mor sökte jobb som kartritare dels på Hönö i Göteborgs skärgård och även på Stadsingenjörskontoret i Lysekil.

IMG_2397
Pontus Berglund.

Det blev Lysekil

Det blev Lysekil, en på den tiden inte alls särskilt välbesökt liten stad som nu. Dessutom hade mina föräldrar en konstnärskollega från Valandstiden Alf Hjalmarsson i Fiskebäckskil, och att ta båten Ran I eller II över till ”Hjalmar” i Kristineberg där han bodde och få uppleva havet på nära håll var svårslaget.

PICT0135

Båda föräldrarna var förtjusta i skärgården och att detta skulle bli vår hemvist i hela fem år, hade vi inte en aning om. Jag är glad att vi valde Lysekil, pittoreska lilla staden med vackra hus och klippor.

Där fanns redan en eller två konstnärer förutom våra föräldrar, (den enda med skägg var vår far) nämligen Helge Andersson, en religiöst influerad Valandskonstnär boende i Valbodalen, och John Ullman som betraktades med viss skepsis, men 11-åringen i mig tyckte han målade fantastiska stadsbilder. Vi ungar samlades runt honom och beundrade hans skicklighet. Till slut tröttnade han på våra frågor, svor till och satte flinande en grön färgklick på min näsa.

 

Slippa storstadens jäkt

Anledningen till flytten från Göteborg var mest för att vi skulle slippa storstadens jäkt och den allt starkare trafiken, och Lysekil var ett fantastiskt bra val för en barnfamilj. Först bodde vi inneboende hos fröken Tengdahl längst ned i det så kallade ”Kråkslottet” på Rösgatan1 i Kyrkvik och fick börja höstterminen på parkskolan nedanför kyrkan. En fin skola och trevlig på alla sätt.

UMFA54484_2545
”Rösgatan 1. : FOTOGRAF Clevfors, Alvar

 

Vi stod i två raka led utanför dörren när det ringde in till morgonsamling. Inringningen gick till så att någon av eleverna tog den stora mässingsklockan, sneglade på kyrkans urtavla och svängde klockan när rasten var slut.

Ibland blev det vår tur, och det var fruktansvärt, för trots våra 8 år kunde vi inte klockan. Det var en nervpärs av stora mått att dels sikta in rätt visarställning på kyrkklockan och dänga till med bjällran och sedan behöva stå ut med hånet av att inte kunna klockan.

På andra sidan vägen låg ”Annexet” dit vi skulle få komma när vi började tredje klass, vi längtade redan, men när det skulle ske så förflyttades klassen istället till gamla Skolkökets källarlokal i Kronberget med den ganska stränga fröken.

Där satt örfilarna löst för dem som råkade somna under lektionen. Tänk vilket uppvaknande! Vi glodde allt mer längtansfull på det lilla Annexet efter detta. Senare blev byggnaden en fin konstsalong, där vår mor Elsa Pärs Berglund, cirka 1997 ställde ut sina politiskt radikala vävar och damastdukar, och där även jag hade kunnat tänka mig att ställa ut någon gång med mina akvareller.

Till slut kanske jag kommer dit i alla fall, till Parkskolans Annex. Själva skolbyggnaden och gymnastiksalen vid kyrkan finns kvar, men i annan regi.

 

Flyttade till Järnvägsgatan

Efter några år flyttade vi till den gula hyreshuslängan på Järnvägsgatan där Brandts restaurang höll till. Järnvägsgatan hyste många barnfamiljer och vi fick många kamrater. Där fanns ett stort berg, och vana som vi var efter all bergsklättring under somrarna på Tjörn, så var de inga problem att komma först upp till toppen.

Jag minns när vi var riktigt små tre eller fyra år och ser gamla kort där vi klättrar som apor i bergen på Tjörn, farligt nära branter och klipputsprång, medan mor satt i jullen i viken och målade tavlor, hela tiden med ett öga på oss, och far stod lite längre bort på någon gräsbetäckt kulle och målade västerhavet.

CI2A2994

Både Pontus och Ola har fullt upp. Pontus bygger en kopia på ett lusthus från 1750-talet med handmålade tapeter, och som finns att se på den otroligt fina gården von Echstedtska huset i Kil i Värmland. Här visar han ritningen till lusthuset.

 

Satte smatterlappar på cyklarna

Ibland samlades vi några stycken, satte smatterlappar på cyklarna och for iväg likt, småilskna mopeder genom Lysekil gränder. Lysekil var en behändig liten stad för cyklande ungdom. Vi brukade åka lite var stans, och alltid fann vi på något spännande.

På Grötö låg tidigare en fin badplats med trampolin. Det saknades sandstrand, och man fick hoppa direkt ut i djupet från klipporna, så det var inget för små djupvattenrädda 11-åringar. Jag tror badplatsen fungerade även när den stora sopstationen låg där.

 

Tillbringade mycket tid på Grötö

Mycket av tiden tillbringade Ola och jag och våra kamrater bröderna Gunnar, Kåre och Gösta med flera på själva sop- eller skräpområdet på Grötö. Folk slängde det mesta och ibland hade man tur och fann fina grejer. Vissa saker var nästan som nya. Rätt som det var när jag satt och rotade bland gamla leksaker och övrigt metallskrot som pojkar gillade att syssla med på den tiden, mekanograbbar som vi var, så kom en av gubbarna i renhållningen fram till mig med en gammal vevarmad bakelittelefon antagligen från sekelskiftet.

– Du, ta den här, den kan du plocka isär så du får något vettigt att göra, log gubben vänligt och gick därifrån. Det fanns vänliga gubbar även på den tiden, även om vissa tyckte instinktivt illa om besvärliga ungdomar. I dag hade vi blivit bortkörda direkt från en sådan farlig plats.

Den var sannerligen inte riskfri, snarare tvärtom, begagnade knarksprutor fanns troligen ännu inte i det oskyldiga 60-talets Lysekil, men tusen andra ting att akta sig för när man är äventyrligt lagd.

Jag måste nog tillstå att när mina barn var 11–12 år hade jag aldrig vågat släppa dem till en sådan plats utan tillsyn. Vi satte min dyrbara telefon på pakethållaren och ledde cyklarna hemåt. Vad Ola hittade minns jag inte, men han unnade mig säkert mitt fina fynd.

Längs vägen fick vi sällskap med Hoganders grabb. Han var klart intresserad av telefonen och ville köpa den. Det var så nära jag sade ja, men när jag tänkte närmare efter kanske den blir värdefull med tiden.

Till saken hör att ett par år senare när vi skulle flytta, slängde mamma den i soporna. Jag glömde aldrig mitt vackra gamla fynd, så vid fyllda 60, fick jag tag i en liknande, som nu pryder hallen i huset där jag bor.

CI2A2907

Lämnade Järnvägsgatan och flyttade in i Bryggarbacken

Ungar i dag sitter mest bakom skärmen och är inte ute så mycket som vi var. Efter några år lämnade vi Järnvägsgatan och flyttade in hos den snälla fru Mattson i Bryggarebacken och vid påsktiden så ägnade vi oss åt att lunta i berget ovanför Mattsons.

UMFA53318_0320
Foto: Terje Fredh.

Bryggarebacken var en fantastisk lekplats och dessvärre även för tjuvrökning. Där satt jag som 12–13-åring och drog halsbloss högt uppe i furorna i Bryggarebacken.

Ola var mer skötsam. Men en gång stal jag pengar ur Olas spargris och köpte ett helt paket John Silver utan filter, som jag gömde i bergen och rökte en stund innan skolan.

Ola tyckte inte om att jag tog hans besparingar som han tänkt använda vid inköp av ytterligare exemplar till sin redan då förnämliga Kalle Anka samlingen, så han skvallrade för pappa, som tog in mig till förhör och förmaningar om det jag sysslade med.

Så här efteråt är jag glad för att Ola skvallrade, många år efter den händelsen ansåg jag det var elakt gjort. Det skall erkännas att jag var lite illa ute ett tag, och allt hade mycket väl kunnat gå över styr för mig, jag var orolig och rastlös och sökte mig till kamrater med en helt annan syn på vad som är rätt och fel och farligt och ofarligt.

 

Började i Färgarskolan

Så började mellanstadiet i Färgarskolan, denna oerhört pampiga byggnad som tyvärr inte fick vara en skola, men man behöll i alla fall fasaden. Helt plötsligt hade de fem åren gått och det var dags att flytta tillbaka till Göteborg. För egen del som tonåring kände jag mig som en främmande fågel utan rede, blev alltmer rastlös och stod allt oftare vid järnvägsstationen och såg tågen komma och gå.

Jag längtade bort, och gick till och med ombord och pratade med lokföraren som visade alla sina rattar och mätinstrument. Jag har tänkt på det ibland, att hade vi inte flyttat till Göteborg då, så kanske mitt liv sett helt annorlunda ut i dag.

Att lära sig ta lite ansvar och vara mer rädd om sig och våga prata med vuxna om hur man känner sig är inget fel, tvärtom, för tonårstiden i dag med alla sina frestelser är 10 gånger svårare för ungdomar än den var på Olas och min tid.

 

Detta var några minnen från de första åren i Lysekil, nedtecknade av Pontus Berglund i juni 2020

Här kan du läsa mer om Pontus Berglund som är Akvarellmålare, illustratör och musiker.

 

 

IMG_2372
Ola Berglund.

 

Även Ola delar här med sig av lite historik från sin tid i Lysekil.

Erinringar och minnen från en barndom

Året var 1956. En solig förmiddag i juni ankom familjen Berglund med ångfartyget S/S Albrektssund T-Bryggan i Lysekil. Familjen bestod av mor Elsa, far Bengt, syster Lotten, min tvillingbror Pontus och jag. Vår lilla strävhåriga foxterriervalp Tippan blev naturligtvis med på lasset, för detta var ju ett flyttlass.

Fo129418
S/S Albrektssund.

 

Mor hade fått arbete som kartriterska på Stadsingenjörskontoret, och vi hade tidigt denna sommarmorgon startat resan från stenpiren i Göteborg till T- bryggan i Lysekil. Färden längs kusten och in mellan kobbar och skär var verkligt spännande för en 7 åring. Jag känner fortfarande de rullande dyningarna som fick den 66 år gamla trygga passagerarbåten att mjukt vältra sig i havet på sin väg norrut.

Lysekil visade sig från sin bästa sida denna dag och vi lämnade båten vid T- bryggan. På Rosvikstorg gick vi in i gottebutiken medan far stod ute med Tippan. Mor köpte klubbor och glass och den gamle mannen med vit rock som troligen ägde butiken gav oss varorna i en påse och viskade vänligt till oss barn:

– Har ni sett så stort svart skägg den gubben har därute? och pekade på vår far Bengt genom skyltfönstret. – Jaaa, det är vår pappa! sade Pontus och jag i korus.

Mannen bakom disken krämtade förläget och tackade för besöket. Det var kanske ovanligt med skägg i Lysekil på den tiden. Vi vandrade vidare mot vårt nya hem, ”Kråkslottet” på Rösgatan 1 i Lysekil.

image
Ola till vänster och Pontus håller deras hund Tippan i Lysekil vid Rösgatan 1. Foto: Privat.

– Jaså, bor ni i Kråkslottet, sade senare våra kommande klasskamrater. Fröken Tengdahls hus kallades visst så, kanske på grund av sin speciella och fantasirika arkitektur. Huset med sin långa överbyggda veranda mot Rösgatan, var nog byggt i slutet på 1800-talet och låg vackert inbäddat i den lummiga och något vildvuxna trädgården. Genom en 7-årings ögon var den gamla villan inte så olik ett litet romantiskt träslott och för mig, som kom från den stora sten – och hamnstaden Göteborg, kändes allt detta som en saga.

 

Konstapel Mattsson och ett märkligt loppisfynd

Som vuxna fick vi av vår far reda på att familjen faktiskt hade en släkting i Lysekil, det var konstapel Per August Mattsson, vår farmors kusin. Han bodde ensam på Södra Kvarngatan 8 sedan många år. Då vi flyttade till Lysekil skulle han leva ytterligare fyra år och det grämer mig att vi aldrig hälsade på denne gamle släkting eller ens bevistade hans begravning.

Efter ett studium av hans historia på senare tid, fick jag klart för mig att han levde helt ensam sina sista år. Hustrun Elin dog redan 1946. Gravtalet över henne hölls av den kvarlevande sonen Per Elner, som bara 10 månader senare fick göra henne sällskap i graven, endast 32 år gammal.

IMG_2399

Änkemannen Per August blev därmed också barnlös då deras förstfödde son Erik Helmer hade avlidit redan som 4 åring 1913. Jag skall här inte gå närmare in på Per August Mattsson, men har en del data om honom om någon är intresserad att veta mer. Då släktforskning intresserar mig vill jag gärna meddela läsarna en liten kuriositet i samband med denna konstapel.

För fem år sedan var jag som mest ivrig efter att samla data om Per August Mattsson och då skedde något som förvånade mig. Jag besökte en loppis i Dals Högen på svensk sida gränsen vid Kornsjö och frågade efter fler böcker än de som fanns i lokalen. -Javisst, ta en titt ute på baksidan!

Där kan du ta vad du vill för de böckerna skall jag köra till soptippen i morgon bitti, sade innehavaren. Jag höll på en god stund att bläddra bland travarna av böcker och se på boktitlar utan att finna något som lockade och återvände till bilen.

Men tursamt nog hade jag glömt väskan och gick tillbaka. En sista gång lät jag blicken fara över böckerna och fick då syn på en liten bok med rödbrun pärm. Boken hade titeln ”Polisinstruktioner 1”, tryckt 1912. På pärmens insida såg jag ett namn stämplat i blått med sirligt tryck ”Per August Mattsson Poliskonstapel”. Farmors kusin, var detta möjligt? Jag trodde nästan inte vad jag såg.

CI2A2921

Att på detta sätt, 60 år efter hans död finna konstapel Mattssons privata minne i en hög med böcker som dagen efter skulle brännas, var onekligen speciellt och inte lätt att glömma.

Till saken hör att i boken fanns inte bara polisinstruktioner, utan också Per Augusts spridda och handskrivna dagboksnotater med start från december 1913. Det var bara några sidor med egna anteckningar, mest om väder och vind, men också om världsläget och en del speciella händelser. En av dem återger jag här, då det ger en intressant ögonblicksbild från Gullmaren.

CI2A2927

”1929, den 3 mars gingo Elin, jag, Per och fröken Ingrid Nordin, över Gullmaren till Fiskebäckskil där vi promenerade runt motorfartyget Ran, där det låg infruset i isen vid Sälvik. Vid tillfället var den 6 grader varmt i skuggan, solklart och vackert väder.”

 

Familjens paradis, Finnsbo

Vår far och mor med sina relativt fria men inte så inkomstbringande yrken som konstnärer, gav alltid oss barn det fantastiska privilegiet att få tillbringa minst två månader av alla våra somrar på landet. Detta är både jag och min bror oerhört tacksamma för, då det starkt har påverkat vår syn på livet, kulturen och miljön. Men utan bil var det ett formidabelt arbete för våra föräldrar att få med sig allt som en barnfamilj behöver.

hus 1
Foto: Privat

Det mesta fick polletteras per tåg eller buss till alla våra hyrda sommarställen och flytten till Lysekil blev inget undantag. Strax efter denna började våra föräldrar genast leta efter ett sommarställe för sig och sina tre barn inför sommaren 1956. De fastnade för det idylliska Finnsbo, en halv mil norr om Lysekil.

En vacker jordbruksbygd och en dal som 18 år senare skulle klyvas av en bred asfalterad bilväg och förvandlas till ett urbaniserat, slamrande och motoriserat färjeläge mot Bokenäs på andra sidan Gullmaren.

Men år 1956 var trakten fortfarande ren lantbruksbygd i en lugn och stillsam dal mot den vackra Gullmarsfjorden. Vår familj fick hyra en liten röd drängstuga hos en lokal bonde, där vi bodde under två somrar. Samtidigt byggde far och mor en liten stuga på en arrenderad tomt vid Finnsbo Gullmarsvik.

Men då ekonomin till ett konstnärspar på den tiden inte var något att skryta av, kunde stugan inte få kosta för mycket. Därför valde de att bygga huset av vanlig matjord. Stugan mätte cirka 25 kvadratmeter och slutpriset blev klart överkomligt, bara 800 kronor, inklusive allt material. Att det blev så billigt berodde nog på att far fick begagnade dörrar och fönster gratis, samt gamla stockar från en riven lagård att bygga med.

 

Stampa ett jordhus

Den matjord som blev över då de byggde grunden siktades och befriades från sten och rötter. Av denna jord restes väggarna på följande sätt: Vår utomordentligt händige far tillverkade meterhöga träkassar av kraftiga plankor och säkrade dem med järnbeslag, då de måste tåla högt tryck.

Kassen placerades på stengrunden och fylldes med nysiktad jord, varefter far och mor beväpnade med varsin stöt (en två meter lång käpp med en järnbeslagen formad träklump) stampade samman 40 cm matjord tills det komprimerats till 10 cm. När kassen var fylld med stampad jord lyftes den upp ett hack och så var det dags att fylla den på nytt och stampa vidare. När pelaren nått en höjd på två meter lyftes kassen av och jordpelaren stod där stabilt för sig själv att torka på stenmuren.

Efter en månads torktid täcktes ytan av ett tunt lager murbruk för att inte jorden skulle spolas bort vid regn. Men far hade använt cementbruk som ytskikt när han istället borde ha använt kalkbruk. Detta visade sig vara ett felgrepp som orsakade frostsprängningar på vintrarna och varje sommar medförde en del lagningsarbeten.

De torra jordväggarna var annars extremt goda på att isolera från kyla, vilket väl vore något att ta efter också i våra dagar. Taket täcktes av korrugerade eternitplattor och vare ett fantastiskt tåligt material som åldrades vackert, men som sedermera blev förbjudet då det var en asbestprodukt.

Golvet inne i stugan bestod i 4-5 år av stampad mat ord med torr halm ovanpå. Detta blev sedermera utbytt mot golvplank som hämtades i en gammal patriciervilla mitt emot slottsskogen i Göteborg.

Fönster hade far fått från den gamla villan på Rösgatan. Fru Tengdahl hade dem stående i ett uthus efter att ha bytt ut de vackra gamla krysspostfönstren som vi fick, mot nya. De andra fönstren fick vi från familjens gode vän Alf Henrik Hjalmarsson. Också han var konstnär och fars och mors studiekamrat från Valands målarskola på 40-talet. ” Hjalmar” var född – och bodde i Fiskebäckskil.

En sommardag kom han roende i sin stora eka, tungt lastad med minst 20 fönster från sitt gamla hus. Dessa höga fönster kom också väl till pass i stugan, några av dem också i den senare påbyggda verandan. Vår kära jordstuga stod där i 47 år, men då bonden inte lät oss köpa marken som vi önskade måste vi lämna den ifrån oss då arrendet började bli smärtsamt högt.

Jag och Pontus försökte få kommunen intresserad av att spara stugan, då den i nästan 50 år troligen hade varit Bohusläns enda äkta jordhus, men intresse saknades. Det blev bara en liten artikel i Lysekilsposten, vi lämnade huset och tomten såldes direkt till andra. Men 47 år i samma stuga är ju inte så dåligt!

 CI2A3021

Vi barn, somrarna och lantbruket

För oss barn var Finnsbo det ultimata sommarnöjet, vi hoppade i höet hos bonden, vi körde dragkärra med mjölk till lastpallen på vägen och hämtade där det färdiga smöret som kom från mejeriet. Vi matade kor och grisar och klättrade på det vackra berget ”Finnsbo Tuva” med sin utsikt över den glittrande Gullmaren. Vi lekte indianer i skogarna, fiskade och badade.

Dessa somrar som våra föräldrar skänkte oss i olika delar av Sverige satte oförglömliga spår. Att som barn få sådana upplevelser av landet och lantbruket det unnar jag också alla nutidens barn. Jag är oändligt tacksam för alla dessa upplevelser. Vi barn, som nu är i pensionsåldern, fick uppleva Gammelsveriges sista årtionden, där delar av de äldre traditionerna för jordbruk fortfarande levde kvar.

På Tångaberg i Halland var vi med om att binda hö i små stackar med strån och åkte i hölasset efter häst, plockade ägg i hönshusen och red barbacka på bondens hästar. På Tjörn fick vi segla julle och uppleva havet.

I Bullaren plockade vi kantareller och fångade fjärilar. Vid Finnsbo klappade vi korna och njöt av kalvar och föl och hämtade mjölk i ladugården. Man lade så många stenar som man ville ha liter mjölk på mjölkspannens lock och hämtade den fyllda spannen på morgonen, 5 stenar gav 5 liter mjölk.

IMG_2410

Detta var upplevelser och erfarenheter jag haft nytta och glädje av hela livet. Men moderniseringen smög sig sakta in i jordbruket på både gott och ont. På ont, när en del ” rationella” jordbruksmetoder på 1950-talet höll på att utrota delar av djurlivet.

Därför var det sällsynt med både korpar och rovfåglar på den tiden när kvicksilverbetningen förgiftade gnagarna fåglar och rävar skulle äta. Men efter att detta farliga utsäde blev förbjudet har den fantastiskt intelligente korpen och många av rovfåglarna återhämtade sig och är numera ett vanligt och fascinerande inslag i svensk natur.

Ola Berglund / Halden

Under här kommer en videohälsning från Ola och Pontus från deras mötesplats på Svinesundsbron. Jag kan berätta att det blåste kraftigt i mitten på bron, men några fraser skall nog höras från Ola och Pontus.

Tack Pontus och Ola för en underbar trevlig förmiddag mitt på Svinesundsbron och välkommen till Lysekil när coronaviruset har avtagit.