Etikett: Gröna Lund

 

Idag får ni träffa en kompis till mig som heter Jalle Sävqvist. Jalle har ett stort musikintresse och tack vare artisten Tommy Nilsson så korsades våra vägar. Jalle har träffat en av musikens stora artister Phil Lynott i Thin Lizzy. Om detta kan ni läsa om på bloggen idag och se exklusiva foton som aldrig varit visade förut.

Jalle är uppväxt i Uppsala men bor idag i Täby utanför Stockholm. Musikintresset startade i en tidig ålder där det var allt ifrån Lasse Berghagen till Abba som han gillade.

Jag frågade Jalle vilken LP-skiva som kan varit hans första?

– Skall vi vara helt ärliga så kan det ha varit Anita och Televinken. Lasse Berghagen var också något jag minns från min barndom.

 

Med ett sådant starkt musikintresse så undrar jag om du spelade något instrument själv?

– Nej, men vi är faktiskt fem bröder där den ena fick för sig att han ville bli trummis. Men det gick åt helvete kan man säga. Vi konstaterade att vi skall nog bara lyssna på musik istället för att spela säger Jalle och skrattar.

 

Var du ute och såg några konserter när du var yngre?

– Ja, det hände att man var ute och såg lite olika konserter. Samtidigt var man så ung så att mamma inte ville att man skulle sticka iväg på konserter. I början på 80-talet minns man konserter med Magnum Bonum, Gyllene Tider, Noice och vårat lokala band som hette Hansa Band som blev ganska stora.

 

Hur kom du in på detta med Thin Lizzy?

– Det måste ha varit i början på 80-talet. Antingen så var det en av mina bröder eller någon klasskompis som pratade om Thin Lizzy med mig. Troligtvis var det min bror som jag minns hade albumet ”Black Rose” som han spelade upp för mig. Sen blev jag frälst för evigt av Phil Lynott och hans musik.

 

Minns du när du såg Thin Lizzy första gången?

– Det var nog något år efter jag hört albumet. Thin Lizzy var och spelade i Sverige typ varje år under deras turnéer. Det var här ganska kontinuerligt. Jag tror inte de missade Sverige någon gång från 1975 fram till slutet. Första gången jag såg bandet var 1982. Då var de ute på en vanlig Europaturné. ”Renegade” turnén hette den från albumet med samma namn som släpptes året innan.

Sedan var jag på avskedsturnén som de gjorde 1983. Den gjorde de i samband med sitt sista studioalbum ”Thunder and Lightning”.

– Många trodde att den turnén var ett spel för galleriet för det var väldigt populärt redan då att åka på avskedsturnéer. Phil hade väl även den tanken att han skulle ta en paus, och inte att bandet skulle splittras.

När träffade du Phil för första gången?

– 30 april 1983 när jag var 17 år var de här med Thin Lizzy och spelade sista gången. Jag hade hoppats på att träffa Phil och bandet då, men turen kom samma sommar på en soloturné i folkparkerna.

– På vissa ställen kallade de sig för Phil Lynott Band eller The Three Musketeers. Det sistnämnda var för att de var 3 stycken som var från gruppen Thin Lizzy som medverkade på sommarturnén här i Sverige. Det var Phil, John Sykes och Brian Downey. Jag träffade Phil och bandet i stort sett varje kväll de spelade här den sommaren 1983.

Hur kom det sig att de åkte på en folkparksturné i Sverige?

– De halkade in på detta jobb på ett bananskal. Det var egentligen Dave Edmunds som skulle turnérat i Sverige men han tackade nej.

Jag tror de gjorde 13 spelningar i Sverige plus en sluten spelning. Jag såg fem av dessa. Det var i Västerås, Avesta, Gävle, Södertälje och avslut i Stockholm på Gröna Lund den 8 augusti.

Sverige var ensam om att få uppleva denna turné.

 

Höll du någon kontakt med honom efter besöket i Sverige?

– Ja, på den tiden fanns det knappt någon dator utan jag skickade brev till honom. Bandet splittrades och allt låg lite på is ett tag.

– Det var det meningen att han skulle åkt ut solo fast det blev en konstellation istället som var från det svenska konceptet. Bandet Grand Slam bildades 1984. Men de ändrade namnet till Phil Lynott Grand Slam (i alla fall live) efter ett tag för det var inte så lätt att marknadsföra sig bara under namnet Grand Slam.

Bandet turnerade bara i England och Irland. Det blev någon enstaka Skottlandsspelning. De skulle även kommit hit till Sverige och gjort en turné den sommaren 1984. Det blev ett bootlegskiva ”Grand Slam 1984”. 1985 splittras bandet. 1985 kommer singeln ”Out In The Fields” med Gary Moore. Samma år släpps även hans sista solo singeln ”Ninteen”.

I september 1985 åker du till England och får komma hem till Phil Lynott i hans hem. Hur gick det till?

– För att göra en lång historia kort så träffade jag en tjej som heter Sue Peters. Hon var en supporter till Phil och hängde mycket med bandet. Hon hjälpte Phil med allt möjligt. När bandet splittrades föreslog hon för Phil att hon kunde hålla i en fanclub för honom. På den vägen var det. Först hade hon en fanclub för Grand Slam och sedan en personligen för honom.

Jag åkte över till England på vinst och förlust och jag fick träffa Sue. Vi åkte till managerns kontor och hon visade runt mig och en tjej som jag tror var från Österrike. Sue går och ringer ett samtal och jag hör att hon nämner mitt namn och undrar vem hon pratar med. Hon hade ringt Phil och ordnat så vi fick åka hem till honom och hälsa på.

Hur kändes det?

– Det var roligt och overkligt. Phil var min stora idol och jag får komma hem till denna världsartist. Det var stort.

 

Hur tog ni er till hans hem?

– Han bodde en bit utanför London så vi fick åka tunnelbana och buss till Richmond där han bodde. Han bodde i ett stort hus med en stor tomt. Det såg väldigt snyggt ut inne hos honom. Jag trodde det skulle se lite halvsunkigt ut för han hade separerat från hustrun och bodde där själv.

Vi väntade in honom och han kom gående ner för en trappa med en flaska whiskey i handen. När vi väl satt oss så ringde telefonen hela tiden och varje gång det ringde så skrek han; ”Telephone”.

Fick du smaka av whiskeyn?

– Ja, jag fick ett glas med whiskey. Så vi satt och skålade ihop.

Han hade väldigt mycket fruktträd på sin tomt och sa till tjejerna att de skulle gå och plocka upp den för det fick inte vara fallfrukt på tomten. Jag var artig och reste på mig och skulle hjälpa till.; ”Nej” sa Phil, detta är ett tjejjobb, du och jag skall sitta och prata om livet och dricka whiskey”.  Det var bara att lyda.

Hände det något annat under tiden?

– Han satt och stirrade på mina cigaretter och jag undrade vad han höll på med. Jag hade vita Prince och för Phil var det bästa cigaretterna för de gick inte att få tag på i England. Han fick en och han var nästan som ett barn som fick en klubba. Han sa även att han saknade Sverige.

Jag hade även en tändare med mig från Eriksbergsgrillen i Uppsala. Han satt och läste texten Uppsala som det stod på den. Han pratade väldigt mycket om Sverige.

– Han hade även två svenska tjejer som bodde där som han kallade för au pairer. Jag tror de var från Malmö.  Han var väldigt öppen när vi pratade och vi pratade om allt. Det var allt från att äktenskapet hade rasat och att Thin Lizzy hade rasat m.m.

Han var nog väldigt deprimerad och tyckte att det mesta var pest egentligen. Samtidigt så hävdade han att Thin Lizzy skulle komma tillbaka och att det fanns en bokad spelning i Tyskland sommaren 1986. Detta berättade Phil för mig, men jag har aldrig hört att det nämnts vid något annat tillfälle.

Fick du se hans studio?

– Nej, det blev en miss som jag ångrade så fort jag gick därifrån. Han sa när vi satt och pratade att han skulle visa mig studion. I cirka två timmar satt vi och pratade.

– När jag gick så frågade jag Phil om han ville ha mitt paket med vita Prince och det blev han jätteglad för. Under vårt samtal tidigare under dagen så frågade han mig om jag kunde fixa vita Prince till honom. Antingen kunde jag skicka det med posten eller ta med dem om jag kom och hälsade på igen.

Jag minns att jag skrev i min anteckningsbok om allt som Phil och jag hade pratat om. Boken har jag kvar än idag.

– Några dagar efter det att jag kom hem så gick jag och köpte en limpa som jag skickade till honom. Jag tror att jag skickade en limpa till vid ett senare tillfälle.

Efter det fick jag blodad tand för Gary Moore skulle spela några veckor senare på Hammersmith Odeon två dagar på raken den 27 och 28 september. Phil skulle vara gäst och jag kände att jag måste åka och se detta.

Gary Moore skulle även spela i Sverige och detta berättade Phil för mig när jag var och hälsade på honom. Han lovade att jag skulle få VIP och vi skulle ses först i Göteborg och sedan i Stockholm. Vilken grej tänkte jag när jag satt där i soffan hemma hos Phil.

Så du åkte till London?

– Ja, jag åkte dit själv för att få se denna spelning. Jag bodde hos Sue Peters och hennes dåvarande pojkvän som också var musiker. Jag såg båda spelningarna men fick aldrig träffa Phil. Första dagen skulle jag stått som VIP men hade bara ett vanlig access-pass som gjorde att jag inte kunde komma in bakom scenen. Samtidigt var vakterna väldigt stökiga.

– Konserten var otroligt bra och Gary Moore var alltid bra och var första gången jag såg han live på engelsk mark. Hammersmiths var en enorm arena. Fast det höll på att sluta illa. Jag höll på att missa hela konserten. Jag hade druckit någon öl och kände att jag måste gå på toa. Bandet FM var förband och hade precis spelat klart så det blev en liten paus.

Jag såg en skylt där det stod ”Exit” och trodde att det var en utgång till toaletten. När jag kommer in efter dörren så är det som ett mellanrum. Jag rycker i dörren men kommer inte tillbaka in i arenan.

Jag går vidare till nästa dörr och då stod jag utanför arenan med en avriven biljett. 19 år och ensam svensk. Paniken började komma och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade en sådan tur för jag mötte bassisten Merv Goldsworthy i bandet FM och förklarade allt för honom. Han hjälpte mig in på arenan igen.

– Jag var lite uppstressad så jag tar mig till baren för att köpa en öl för att lugna ner mig. Jag råkar slå till någon med min hand på höger sida. Det var Ozzy Osborn som jag råkar putta till. Ozzy står där i en ljusblå neonsvid. Hela bandet var där och jag fick autografer och fick ta hela gänget i handen. Det är första och enda gången jag träffat Ozzy.

Efter konserten gick jag bak i gränden och där ser jag Phil komma ut från arenan och hoppar in i sin gamla Volvo. Han hade alltid en kille som körde den för honom. Jag visste att de skulle iväg på en bolagsfest för att få ta emot en guldskiva för ”Out In The Fields”.

Bilen med Phil börjar åka och jag tänkte att jag kan inte springa fram till bilen och heja. Bilen stannar en bit ifrån mig och fönstret vevas ner och Phil tittar på mig och säger; ”Thank you for the cigaretts man”. Det var de sista orden och hälsningen jag fick från Phil Lynott.

Blev det någon konsert med Gary i Sverige där Phil skulle vara gästartist?

– Nej, den ställdes in för Phil som var i USA och gjorde videon till ”Ninteen”. Det kändes deppigt just då, men samtidigt tänkte man att detta är bara början på det nya samarbetet mellan Phil och Gary.  Gary kom till Sverige och uppträdde utan Phil.

Såg du Phil någon mer gång efter det? 

– Nej, det gjorde jag inte. Den 4 januari 1986 dog Phil.

Hur fick du reda på att han hade dött?

– Det är faktiskt lite udda. Juldagen åkte han i på sjukhuset. Jag hade missat att det stod i tidningen att han var dålig.  Jag hade ingen aning att det var så illa som det var. Samtidigt bodde jag hos min dåvarande flickvän och hade pratat med brorsan som berättade att Phil var dålig. Jag kände av någon anledning på mig att något inte stod rätt till.

– Min flickväns kompis ringde och jag ser på min flickväns ansikte att något har hänt. Min flickvän la på luren och tittade på mig och säger att; ”Phil är död” det står så i tidningen. Jag var tvungen att gå och köpa tidningen och mycket riktigt så stod det så.  Man trodde inte det var sant.

I efterhand visade sig att Sue hade ringt hem till oss och pratat med min bror Johan. Johan ville inte ringa upp mig och berätta det.

Var du på begravningen?

– Nej, den var ganska sluten. Jag har i efterhand besökt kyrkan och även varit vid hans grav. Jag har även träffat Phils mamma Philomena Lynott många gånger.

– Fast det dröjde tio år innan jag åkte till Irland. 1996 åkte jag och det var ett stort år för då återförenades alla resterande grabbarna i den sista sättningen av Thin Lizzy och Marco Mendoza som spelade bas. De gjorde en spelning utanför Dublin på The Point. Det var kända gäster från olika håll av världen. Det var ett av mina största konsertminnen efter Phils död.

Efter det kom nästa stora hyllningskonsert i augusti 2005 när Dublin fick en staty av Philo utanför Bruxelles/Harry st. det var ännu en magisk spelning med Gary Moore med gäster Brian Downey, Scott Gorham, Brian Robertson och Eric Bell och även Darren Wharton i Dare.

Huset som Phils mamma bor i har hon fått av sin son. I det huset har hon ett rum som är Phils gamla rum som hon gjort som ett museum.

Varje år den 4 januari är det en hyllningsgala i Dublin. Jag försöker att åka dit varje år, fast ibland har jag valt att åka på Phils födelsedag den 20 augusti istället. Nästa år i januari kommer jag att vara på plats igen.

Stort tack för att du delade med dig av denna fantastiska historia Jalle.

Alla foton använder jag med tillstånd av Jalle.