Den gamla renoverade pissekuren har satts ihop av elever på Gullmarsgymnasiets industri- och byggprogram och skall nu åter på plats i norra Hamnen

Det har jobbats för fullt uppe i Lysekils kommuns lokaler vid Dalskogen med att montera ihop den gamla pissoaren från 1926. Det var Daniel Gustavsson på Lysekils kommun som tog kontakt med Gullmarsgymnasiet för ett samarbete för att få hjälp med att montera ihop pissoaren.

Monterades ihop i Lysekils kommuns lokaler vid Dalskogen

I förra veckan på onsdagen den 6 oktober började Tomas Olsson lärare på Gullmarsgymnasiets industriprogram och eleverna Rebecca Ralbring, Cornelia Vangenmo, Lisa Carlsson och Ella Reijs som går andra året på Gullmarsgymnasiets industri- och byggprogram att sätta ihop den gamla pissoaren. Tomas berättar att detta är ett spännande projekt och att eleverna tycker att det är mycket intressant att få montera ihop den.

Fr. vänster Lisa Carlsson, Ella Reijs, Tomas Olsson, Rebecca Ralbring och Cornelia Vangenmo

Daniel Gustavsson och Tomas Olsson

Tomas Olsson jobbar med pissekuren

Skall sättas upp i Norra Hamnen

Ett besluts togs innan sommaren av Samhällsbyggnadsförvaltningen att den skall sättas ihop och sättas på plats vid Norra Hamnen i Lysekil. Pissoaren kommer inte att vara öppen utan den kommer att stängas och visas upp som ett kulturföremål.

Stort intresse för pissoaren

Pissoaren har ett mycket stort intresse och i somras blev jag kontaktad av både SVT och tidningsmedia där de frågade mig om pissoaren och det känns att den har ett stort värde för turism, och om inte annat för det stora mediala intresset det var för denna gamla pissoar när mitt medborgarförslag kom upp igen. Både Västnytt och Landet runt hade med ett inslag om pissekuren i tv. Pissoaren är totalrenoverad sedan ett antal år sedan och har nu satts ihop av elever på Gullmarsgymnasiets industri- och byggprogram.

Idag får ni träffa Lysekilskillen Per Andersson som är född i Australien men som växte upp i Lysekil. Per jobbar idag på stora oljeriggar i Persiska viken

Föddes i Australien

Per Andersson föddes i Altona, en förort till Melbourne i Australien. Pers mamma och pappa och syster, som är några år äldre än Per, emigrerade i slutet på 60-talet till Australien. Det var en hel del som gjorde detta vid den tidpunkten av de som jobbade på Stenungsunds raffinaderi. Det skulle öppnas ett nytt raffinaderi i Australien.

På den tiden berättar Per att man fick flygresan betald och ett litet boende om du stannade i minst två år. Åkte du hem innan de två åren så fick man betala tillbaka pengarna.

Per Andersson.

Familjen flyttade hem till Sverige

Efter fem år i Australien så flyttade de tillbaka till Sverige och Brastad till en början. Att det blev Brastad berodde på att Pers pappa fått jobb på Scanraff, som det hette då. Efter ett antal år i Brastad så flyttade de till Lysekil.

Det blev grundskolan i Brastad för Per under hans uppväxt och efter det blev det årskurs 7–9 på Gullmarsskolan innan han började på Gullmarsgymnasiet. En fyraårig teknisk linje varav två år i Lysekil och sedan de avslutande två åren i Uddevalla. Han passade även på att åka till Australien som utbytesstudent på high school.

Fick jobb på Scanraff

1992 gick Per ur gymnasiet och fick direkt jobb på Scanraff som idag heter Preemraff. Under tiden på Scanraff fick han möjligheten att åka till Saudiarabien under 1 ½ år. Väl tillbaka på raffet så var han driftingenjör ett tag innan han fick möjligheten att jobba offshore inom olje -och gasutvinning för bolaget Maersk Oil i Qatar. Bolaget finns inte längre men de hade ett helt nytt fält i Al Shaheen i Qatar.

Började jobba offshore

Per sökte en tjänst på hösten 2009 för bolaget Maersk Oil i Qatar. Först flögs Per till Köpenhamn för en intervju på två timmar och sedan flögs han hem igen. Per gick vidare och två veckor senare fick han en ny intervju nere i Doa i Qatar. Dit flögs han på natten och gjorde ytterligare en anställningsintervju. Följande natt flögs han hem till Göteborg igen.

Han fick jobbet som Productions Assistent på en oljeplattform i Al Shaheen i Persiska viken. Sedan steg han i graderna och blev Production Supervisor. Efter Maersk Oil började han jobba som Production Supervisor på North Oil Company där han steg i graderna till Operation Team Leader.

Foto: Privat.

Hur var det att få jobb på en offshoreplattform?

– För mig var det lite som vilda västern i början. Det var inte lika strukturerat som att jobba på Preemraff. Det var mer lösa boliner om man säger så, fast säkerheten var skälig. Tempot var väldigt högt och det kom nya plattformar hela tiden, och oljan var det viktigaste att få upp i början. Det har ändrat sig mycket och nu är säkerheten första prioritet.

Hur många är det som jobbar på en plattform?

– Det är lite olika. Den sista plattformen jag varit på nu var vi cirka 180 man. Vi hade en jackup, en enhet som kan hissa upp sig med hjälp av ben som trycks ner i havsbotten, vid oljeriggen och en bostadsplattform med den så var vi ungefär 400 man.

Man har flera olika plattformar runtomkring och de pumpar oftast till den stora oljeriggen. Där separeras olja, vatten och gas. Man vill bli av med så mycket vatten som möjligt så att det är ren olja som går till FSO (Floating storage and offloading unit) tankers. Man borrar till runt 3000 fot.

Foto: Privat.

Jobbar det några kvinnor ombord?

– Det finns inga kvinnor ombord, förutom när de kommer någon kvinna från kontoret och gör undersökningar på plats.

Vad är din uppgift på plattformen?

– Jag har hand om driften på hela plattformen. Det innebär även att jag skriver alla tillstånden ombord.

Foto: Privat.

Hur länge jobbar du ute och hur ser en vecka ut för dig?

– Vanligtvis så jobbar man 28 dagar och är sedan ledig 28 dagar. Jag jobbar 13 timmar varje dag och de resterande 11 timmarna gör du som du vill. För mig är det gymmet en timme, ringa hem, en film och sen är det god natt. Jag går upp kl. 05:00 varje morgon och går till jobbet runt 05:15. Det tar bara 1 minut att gå till jobbet….

Många tycker att 12–13 timmar är inte mycket att jobba under 28 dagar. Det kan jag delvis hålla med om men vi har även larm som går ibland. Det finns 3 olika larm ombord och då måste alla gå till uppsamlingsplatser med mera.

Eftersom det finns olja och gas så har vi mätare på oss mot H2S gas och skulle den ge utslag så bär vi med oss en mask som vi skall ta på oss omedelbart. Om jag inte jobbar så tillhör jag brandstyrkan ombord och är brandledare. Jobbar jag och det händer något så är jag i kontrollrummet, en så kallad emergency center. Därifrån sköter man kontakten med personalen ombord beroende på vad som händer.

Foto: Privat.

Finns det alkohol ombord?

– Nej, det får absolut inte finnas någon alkohol ombord. Men man får röka i speciella rum.

Finns det något att göra på fritiden?

– På de stora plattformarna finns det saker att göra, men inte på de mindre. På den stora plattformen hade vi pingisbord, biljard och ett jättefint gym. Jag promenerar även en hel del på plattformen. 

Foto: Privat.


Är det många olika nationaliteter som möts?

– Det finns olika nationaliteter som filippinare, indier, indonesier, nepaleser och folk från Bangladesh med mera.

Hur är maten?

– Maten är helt okej. Här har vi asiatisk -och västerländsk mat. Det är kanske inte som på Nordsjön, där man hört att jobbar man på Nordsjön så lägger du på dig säger Per och skrattar.

Foto: Privat.

 

Har du några saker som hänt under dessa år som du kan dela med dig av?

–  Ja, jag har sett ormar och rockor som simmar runt plattformen. Whale sharks (Valhaj) kommer en gång om året och lägger sig vid plattformen. Den har ett stråk och det kommer säkert flera hundra som ligger och flyter och äter plankton.

Whale sharks. Foto: Privat.

Foto: Privat.

Det har hänt att Emiren kommit ut med sin yacht och dykt vid någon av plattformarna som haft besök av dessa hajar. Jag har aldrig träffat honom personligen, men han var vid en plattform något år innan jag var där. Då fick de i princip stanna plattformen för att han skulle komma och dyka.

Det jag själv råkat ut för var att vi en kväll fick en påringning om att Emiren ville flyga från vår plattform med en helikopter. Han befann sig ute på sin yacht och behövde åka in till fast mark. Vi fick order om att inte skriva under några tillstånd och inte göra något som kunde riskera en nedstängning av plattformen. Det kom en jättestor helikopter och landade på vår helikopterplatta. Ut kom en butler och två piloter i smoking. De stod standby för att vänta på Emiren. 

Det kom även en gummibåt med filippinare som klättrade upp på plattformen och observerade innan Emiren skulle komma med sin yacht. Efter några timmars väntan så blev det inget. Han hade troligtvis bestämt sig för att stanna kvar yachten. När helikoptern lyft så kunde vi släppa på alla tillstånd igen och gå tillbaka till normal drift. 

Foto: Privat.

En annan sak som hände när jag var ledig och min fru var på plats i Qatar. Vi var utanför shoppingcentret Villaggio i utkanterna av Doha i Qatar. När vi stod där kom det en kvinna med en svart Abaya och började pratat med henne. Hon frågade om hon fick ställa sig bredvid och började röka.

Hon var så pratsam och vi märkte att hon behövde prata med någon västerlänning. Hon bjöd med min fru på ökensafari nästa dag och efter att de samtalat en stund så erbjöd hon sig att hennes man kunde köra oss hem till hotellet och vi tackade ja.

Hon ringer sin man som är ute och letar efter sin Land Cruiser som är vit i färgen som de flesta är där. Han kommer med bilen och stiger ut och är klädd som en shejk med vit dress och palestinasjal på huvudet. 

Det roliga i detta möte var att en månad innan hade jag googlat och hittat en talkshow så jag misstänkte vad som skulle komma. Vi satte oss i bilen och de presenterade sig och vi frågade vad han hette. Han presenterade sig som Bin Laden, och här förstod jag exakt och programmet jag såg innan handlade om Bin Laden.

Bin Laden är en enormt stor firma i Saudiarabien. Vi pratade om vad vi jobbar med och han berättar att han jobbar med konstruktioner och han var jättetrevlig. Hans namn var Omar Bin Laden och var fjärde sonen i Usama familjen. Han har även haft olika talkshower tidigare. Vi kom fram till hotellet där vi bodde och vi fick telefonnumret för de ville bjuda ut oss dagens efter, det gick inte för jag var tvungen att gå på en kurs. Detta var ett mycket udda möte för oss.

Ni är aldrig rädda för att bli kidnappade?

– Nej, det är mest i Afrika det händer. Men vi har tränat på det för ett antal år sedan med militären.

Foto: Privat.

Kan det blåsa mycket på havet så ni känner av det på plattformen?

– Ja, på vintern kan det blåsa mycket. Vinden var upp i 80 sekundmeter en gång och då fick vi svängningar. Jättestora hagelkorn har jag också sätt. Sen har vi några gånger känt av jordbävningar som varit i Iran. Då har det skakat till i vår plattform.

Nu har du sökt nytt jobb, kan du berätta något om det?

– Det har varit långa karantäntider nu på grund av Covid-19 och jag har inte känt mig redo för nya utmaningar. När jag har suttit i karantän längtade jag hem och sökte ett par jobb här hemma i Sverige, men det föll inte på plats. Men jag fick en fråga om jag ville söka ett jobb i Dubai och det gjorde jag. Jag skrev på kontraktet för några veckor sedan. Det är en äldre plattform men mycket större. Jag blir Operation Superintendent i Dubai Petroleum. Min först resa blir nu i slutet av oktober.

Doha City West Bay. Foto: Privat.

På plats utomlands så följer Per bland annat sonen Isac som spelar hockey i Mora och dottern Wilma som spelar handboll.

Tack Per för en mycket intressant pratstund och lycka till med nya jobbet i Dubai.

Idag får ni möta Lysekilstjejen Johanna Larsson på min blogg. Johanna har ett stort intresse för hästar och som 2020 vann distriktsmästerskapet i dressyr med sin häst Don Bellisimo även kallad Bellis

Idag får ni möta Lysekilstjejen Johanna Larsson på min blogg. Johanna som har ett stort intresse för hästar och som 2020 vann distriktsmästerskapet i dressyr med sin häst Don Bellisimo även kallad Bellis

Johanna och Bellis.

När jag träffar Johanna berättar hon att hon alltid äskat djur och när familjen besökte djurparker och när det var ponnyridning i stadsparken här i Lysekil så vill hon gärna hoppa upp på en häst och rida.


Vilken ålder var du i när du började i ridskolan?

– Jag var cirka sex år gammal när jag tog mina första ridlektioner på Lysekils Ridklubb som den hette då.

Jag antar att man inte har en egen häst vid så tidig ålder?

– Jag hade en ponny som foderhäst i ganska tidig ålder. Man hyr alltså en häst som man sköter om. Samtidigt här så fortsatte jag med mina ridlektioner och tävlade på ridskolans ponnyhästar. Jag var med i DM i dressyr och slutade på en tredjeplats.

När köpte du din första egna häst?

– Det gjorde jag när jag var 14 år och hade börjat sjundeklass i Gullmarsskolan. Han hette Mac Murphy och kallades ”Eddie”. Det var världens snällaste häst. En bättre första häst kunde jag inte haft. Han var trygg och gjorde aldrig något dumt.

Johanna ryktar och gör klar Bellis innan det är dags att rida iväg.




Tävlade du något med Eddie?

– Jag tävlade i både hoppning och dressyr med honom. Under denna tid började jag spendera nästan all ledig tid i stallet. En kompis mamma hade hoppträningar för oss och vi fick lära oss balans och så vidare genom olika slags övningar. Vi var ett gott gäng tjejer, vi blev så sammansvetsade. Vi sov över i stallet, åkte på ridläger. Detta är än idag några av mina närmaste vänner och vi umgås fortfarande.

Efter att du gått ut nian så antar jag att du läste vidare på något gymnasium?

– Ja, jag läste Samhällsprogrammet med inriktning samhäll, samt att jag även läste specialidrott med inriktning på ridning. Jag gick på Gullmarsgymnasiet som under tiden jag gick där kom att bli Campus Väst.

Nu är det dags för Johanna att sätta sig i sadeln. På grund av att ridstövlarna är så höga så måste hon ta hjälp av en pall eller dylikt för att kunna komma upp på Bellis.

Sen så sålde du Eddie. Köpte du någon ny häst?

– Jag köpte min första riktiga stora häst efter Eddie. Hon hette Rioja som var ett sto med lite nerv i sig. Henne tävlade jag i dressyr och utbildade henne upp till MSV B (medelsvår klass).

Rioja blev tyvärr sedan skadad då hon vrickade bakknät i hagen. Det var en tuff tid då vi fick åka fram och tillbaka till veterinären i Ale för att försöka rehabilitera henne. Hon opererades och blev bra men skulle inte hålla för de högre klasserna. Jag valde då att sälja henne som avelssto. Hon hann få en fin avkomma innan hon hastigt gick bort.



Vad har du för häst idag?

– Min nuvarande häst, Don Bellisimo ”Bellis” har jag ägt i sex år. Han är min tävlingskompanjon och bästa vän.

När jag köpte Bellis flyttade jag honom från klubben Lysekils Ryttarförening till min tränares stall Stuteri Light för att kunna satsa ytterligare.

Jag studerade då vid denna tid på Högskolan Väst i Trollhättan och pendlade till stallet i Lysekil. Jag och Bellis tävlar nu för Västkustens ryttarsällskap. Det är en klubb som vi startade för några år sedan och vi har medlemmar i flera olika städer på västkusten.


Tävlar ni något?

– Jag och Bellis tävlar idag i svår klass i dressyr. Vi vann distriktsmästerskapet i dressyr 2020 och har tävlat lag-SM i dressyr 2019 i Laholm och 2020 på Strömsholm.

Foto: Privat.

Foto: Privat.



För oss som är analfabeter på hästar och de olika tävlingsområdena. Kan du berätta vad dressyr är för tävlingsform?

– Dressyr är en gren inom ridsporten som går ut på att hästen ska vara lydig, flexibel och energisk. Jag brukar säga att dressyr är som att dansa med häst, för det är så jag tycker att det känns.

Samspelet mellan häst och ryttare är viktigt och målet i dressyren är att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga kommandon utan synbar ansträngning från ryttaren. Hästen ska ge intryck av att den utför rörelserna av sig självt.

Foto: Privat.

Vem har du som tränare och hur kan en träning se ut?

– Min tränare heter Marianne Höglind Björk, hon är utbildad tränare och domare samt att hon är en duktig ryttare som har tävlat de högsta klasserna i dressyr. Jag har tränat för henne varje till varannan vecka i över 10 år.

Marianne har alltid haft ett stort engagemang i min utveckling och det är jag tacksam för. På träning står Marianne på marken och instruerar mig med hjälp av headset. Marianne har alltid på träning tidigt introducerat svårare övningar/rörelser som egentligen kommer högre upp i klasserna.

Det har varit en morot att ta sig vidare och blivit lättare när de rörelserna väl kommer i mina program. När jag rider på egen hand varierar jag mellan att träna i ridhuset och i paddocken. Jag brukar också rida ut i skogen och ibland hoppar vi som komplement till dressyren.

Stuteri Light ägs av Marianne Höglind Björk och Kenth Björk. Stuteri Light ligger strax utanför Lysekil och är en fantastiskt fin gård med ett ridhus på 20X60 meter. De har också en webbshop om man vill handla hästprylar.  https://www.stuterilight.se/ länk Facebook https://www.facebook.com/Stuterilight


Jag antar att det är som allt annat under denna pandemi med tävlingar och annat. Är det några tävlingar nu?

– Just nu är det bara yrkesverksamma och elitryttare som får tävla, utifrån pandemin. Jag har fått godkänt att tävla som elitryttare för att jag har uppnått ett visst resultat i nationell klass. Bellis och jag har precis gjort första starten för i år och det gick bra så nu är jag taggad inför denna säsong. Det känns jätteroligt att få tävla igen även fast det inte riktigt är ”som vanligt”.

För de ungdomarna som är hästintresserade och läser detta, hur skall man gå till väga om man är intresserad av hästar och vill börja rida?

– Om man är intresserad av att börja rida tycker jag inte att man ska tveka på att höra av sig till en ridskola. Ridskolor har oftast ”prova på-ridning” där man kan testa på att rida och greja med hästarna i stallet. Det är verkligen värt att testa det.

Hur tänker du på framtiden och satsningen på dressyren, har du något mål?

– Mitt nästa mål är att rida kür. Det är att man gör ett eget program med egen musik till. Jag håller på att titta på vilken musik jag tror matchar Bellis och mig bäst just nu. Det hade varit häftigt att få tävla med ett egenkomponerat program.

Jag antar att du inte får så mycket fritid över, men har du några andra intressen förutom hästar?

– Ja stallet tar mycket tid, det är lite som en livsstil men jag trivs bra med det. När jag inte är i stallet umgås jag gärna med familj och vänner. Jag tycker även om att resa, framför allt till värmen men jag åker också gärna på skidsemester.

Stort tack Johanna och jag önskar dig lycka till i fortsättningen.