Idag invigdes den tredje centrumlekplatsen i Lysekils kommun. Idag var det Brastads tur att få en ny lekplats

Idag var det invigning av den nya centrumlekplatsen i Brastad med tal av kommunalrådet Jan-Olof Johansson. Invigningsklippte gjorde Nikki och Johannes från Stångenässkolan. Tidigare har Grundsund på Skaftö och Lysekils stadspark fått nya fina lekplatser.

CI2A3276
kommunalrådet Jan-Olof Johansson invigningstalar.

På på plats fanns även biblioteket och elever från Stångenässkolan från förskola till sjätteklassare. Det är Stångenässkolans elever som i samarbete med Lysekil kommun tagit fram temat till centrumlekplatsen i Brastad.

Kommunalrådet Jan-Olof Johansson, berättade för barnen om Nyströms park där den nya lekplatsen har byggts. Jan-Olof berättade vidare att Peter Lagrell AB, har gjort markarbetena och byggt upp lekställningar och annat på plats. Även Håkan Smedja, och Naturvårdslaget har funnits på plats och byggt. Helab har gjort ljusinstallationen och även Leva har planterat blommor med mera.

CI2A3279

CI2A3306

CI2A3293

Så var det dags för klippa bandet till lekplatsen och man såg att barnen var ivriga att få testa den nya lekplatsen i Brastad.

CI2A3309
Nikki och Johannes gör sig klara för att klippa bandet. 

CI2A3310

CI2A3312

Där var lekplatsen invigd. Barnen sprang och började testa de olika sakerna på lekplatsen.

CI2A3327

CI2A3340

CI2A3357
Landskapsarkitekt Sara Chronvall, och kommunalrådet Jan-Olof Johansson, står och pratar efter invigningen. 

Landskapsarkitekt Sara Chronvall, på enheten för park och gata i Lysekils kommun, har haft i uppdrag att rita och gestalta de nya lekplatserna i kommunen.

CI2A3360

CI2A3380

Sist ut i denna reportageserie är Stig Nilson som jobbade som kommunalråd när bränderna som tog 159 personers liv ombord på fartyget Scandinavian Star bogserades in till Lysekil och kajen på Grötö.

Idag är det exakt 25 år sedan M/S Scandinavian Star bogserades in till Lysekil. Jag minns att vi åkte över till Lysekil och tittade på båten när den låg i hamnen vid Grötö. Minns även alla journalister från alla världens hörn, och som på måndagen var i Lysekil och besökte Sahlsten TV & Radio där jag jobbade då de behövde kablar, och mycket annat.

Det var limousiner som stannade på utsidan och folk från bl.a. CNN som kom in och handlade i affären. Lukten var också något som satte starka minnen hos mig. Även att man visste att det låg döda folk ombord på båten kändes det mycket konstigt. Idag kommer den sista delen i denna reportageserie om Scandinavian Star. Det är Stig Nilson som får de avslutande ordet.

Jag tog kontakt med dåvarande kommunalrådet Stig Nilson som bara hade varit kommunalråd i ett år när branden ombord på Scandinavian Star hände. Jag frågade Stig vad han minns av händelserna för 25 år sedan. Stig kom hem till mig och vi satt och pratade en lång stund, och här kommer Stigs egen berättelse av händelsen för 25 år sedan.

IMG_6933
Jag och Stig Nilson.

År 2010, 20 år efter katastrofen skrev Stig ner en berättelse om vad han mindes från Katastrofen. Idag får ni exklusivt läsa denna redovisning som hände för 25 år sedan på www.glicko.me.

 

Lördag 7 april.

– Denna råkalla lördag var den stora händelsen det planerade demonstrationståget mot Vattenfalls planer på att bygga ett oljekraftverk i Brofjorden. En bred majoritet av kommunens politiker hade sedan något år umgåtts planerna på att Brofjorden möjligtvis skulle få en ny industri nära Preemraff. Sverige skulle ju avveckla kärnkraften och ny kapacitet av el-generering måste till. Jobb och utveckling stod på spel.

Vattenfall var ett statligt och stabilt bolag, lätta att ha med att göra, och med stora och imponerande resurser. För mig och övriga inom Socialdemokratin, var jobb och investeringar till Lysekil självklara frågor att arbeta för. Att avvisa Vattenfall fanns inte i sinnevärden, om vi skulle ha bra kommunal service så var möjligheterna till jobb och därmed skatteintäkter helt avgörande.

Demonstration var planerad till kl. 11.00. Kvällen innan hade Västnytt sänt en direktsänd debatt om för och emot planerna på Vattenfalls projekt. På plats i Brofjorden satt vi huttrandes, jag och numera framlidne Carl Erik Sandstedt från Vattenfall i Stockholm. På plats fanns några som inte tyckte projektet var någon god idé, och de fick möjlighet att komma till tals under sändningen. När filmkamerorna slocknat parkerades Teracoms direktsändningsbuss prydligt på Rosvikstorg, och medarbetarna tog in på Hotel Lysekil för övernattning.

 

 Elisabeth min syster ringer och berättar att en färja står i brand.

– Tidigt på morgonen, vid 6 tiden den 7 april, ringde min syster Elisabeth som jobbade på sjukhuset, hon berättade att det tydligen brann en färja utanför Lysekil och att det väntades överlevande till Lysekil. Det var till att snabbt stiga upp, känslan som kom inom mig var att detta kommer att beröra Lysekil mer eller mindre.

Kvart i nio lördags morgon, lägger det ryska lilla lastfartyget Fricis Rozin till vid Gullmarskajen. Hon hade tagit upp 52 överlevande från Scandinavian Star och därefter med full maskin stävat mot Lysekil, vilket innebar kraftig varmgång i hennes maskiner. På plats då fanns polis, räddningstjänst och ambulans för att hjälpa de överlevande iland. Frusna chockade och dåligt klädda fick de uppsöka sjukhuset för stöd och hjälp. Jag minns att funderingarna nu snurrade, kommer vi att beröras mera, eller var det detta vi skulle se av färjekatastrofen?

 

 Sjöräddningscentralen Sola i Norge ringer, och begär att få komma till kaj med fartyget.

– Parkerad på Kungstorget, sittandes i min bil, väntade jag på demonstrationståget. Klockan var runt kvart över elva när demonstrationen passerade med ett inte alltför stort antal demonstranter. Då ringer min, vid denna tid, stora fast monterade Panasonic mobiltelefon.

Det är den norska sjöräddningscentralen Sola i Norge, som kort men intensivt berättar- ”att Scandinavian Star fortfarande brinner ute till havs, men att allt räddningsarbete där ute nu inte är meningsfullt utan att fartyget måste till kaj för att arbetet skall kunna fortsätta”. Frågan lyder, – ”vi begär att få komma till kaj i Lysekil, är Du som ordförande beredd att acceptera detta”?

Det var inte lång betänketid, jag blev förvånad över frågan men svaret kom omedelbart, – ”ja vi accepterar er begäran”. Hur många var nu i demonstrationståget, kände jag någon? Allt som jag kom dit för, denna lördags stora händelse var som bortblåst, nu började några av de dygn som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

 

Nyheten om att den brinnande färjan skulle bogseras in till Lysekil spred sig som en löpeld.

 – Nyheten om att den brinnande färjan skulle bogseras till Lysekil spred sig som en löpeld till media. Mina kontakter skedde nu i snabb takt med räddningschefen, vice räddningschef Bengt Elfström, polisen och hamnchefen. Vi bestämde att mötas 12.00 på brandstationen för att lägga upp strategi och formera resurser.

Strax efter mötets inledning kom det folk som vi inte kände, det var folk från Samspel i Malmö. De hade yrken som läkare, brandingenjör och journalist. De hade varit runt i Europa och gjort reportage och utbildningsfilmer från tidigare katastrofer, de hade en stor fördel, sina yrkeslegitimationer som gav de tillträde till platser som inte var till för alla. De inledde genast sina filmningar som senare under året skulle resultera i två utbildningsfilmer om insatsen.

ScSt_65

Massvis med journalister.

 – Ganska snart var vi på det klara på att massvis med journalister skulle ta sig till Lysekil, vi måste sära på organisationerna, att ha tidningar, radio och tv springande på brandstationen gick inte, inte heller att blanda överlevande deras anhöriga med press. Vi beslutade att flytta över allt som inte berörde själva räddningsinsatsen kopplat till räddningstjänsten till stadshuset, där kunde vi hålla presskonferenser och sitta med vårt kansli.

Hotel Lysekil som vid detta lag var boende för de som räddats av det ryska fartyget Fricis Rozin fanns på hotellet. Vi ”rekvirerade” nu hotellet för ändamålet, vakt ställdes utanför och övriga gäster fick flytta ut. Här skulle anhöriga och överlevande kunna träffa psykologer från Uddevalla sjukhus, kyrkan och socialtjänsten. Det handlade om samtal, mat, kläder. Från bl.a. Birgittas shop fick vi hjälp med att öppna butiken för att ge de som behövde kläder på kroppen.

 

 Måste ha in personal.

– Där satt jag nu, i en av kommunens totalt fyra vita leasade WW Passat bilar och försökte samla tankarna på vad som var viktigast. Vi måste ha in personal, mina arbetskamrater på kommunledningskontoret och telefonväxeln var nyckelpersoner.

Vi måste kunna koppla in samtal till organisationen och ha medarbetare som kunde svara, och vi måste kunna föra minnesanteckningar och protokoll över det vi gör samt en massa andra praktiskt. Därför var bland andra Ingegerd, Siw, Britt- Marie, Elisabeth, Maj-Britt och Pia Lill nyckelpersoner för att få detta att fungera.

Jag började ringa men det är en lördag i april, och många svarade inte. Flera befann sig på båtupplagen för att vårrusta båten. Det var till att åka runt, ringa och sedan hämta upp, till slut var vi fulltaliga, alla ställde upp.

Arbetet började i stadshuset och till oss flyttade också ett antal utredare från polisen som skulle svara på frågor från oroliga anhöriga. Vid denna tidpunkt visste vi inte hur många omkomna vi skulle komma att få till oss från färjan, vi hade en aning om hur många som räddats, men inte hur många som saknades. Denna uppgift var något som skulle komma att skaka om oss alla sent på söndagsnatten.

 

Första mötet i Stadshuset.

– I vårt första möte i Stadshuset var vi en stor samling människor från polis, sjukvården, räddningstjänst, kommunledningskontor, tekniska förvaltningen, hamnen, och socialtjänsten. Arbetsuppgifter delades ut och frågor om avspärrningar, var skulle färjan läggas till kaj, presskonferenser, telefonnummer listades och mycket annat diskuterades.

ScSt_10 (1)

Journalister från hela världen.

– Massvis med journalister från hela världen tryckte nu på. Många var på väg till Lysekil och de svenska var i många fall redan på plats. Vi beslutade att ha vår första presskonferens på eftermiddagen i Stadshusets dåvarande lunchrum, ett ynkligt krypin längst nere i källaren.

När vi försökte ta oss dit kunde vi omedelbart konstatera att detta var omöjligt, alltför litet och mörkt, för lågt i tak, kamerastativen gick inte att ställa upp. Vi flyttade snabbt till kommunfullmäktigesalen där jag, socialtjänsten, polisen och ledningsläkaren från Uddevalla sjukhus svarade på hjälpligt på journalisternas frågor.

ScSt_04

  Alla ville skicka hjälp till Lysekil.

– Nu ringde hela Sverige, alla ville skicka hjälp till Lysekil. Vi avböjde många av erbjudandena då vi redan hade ca 30 personer i en krisgrupp. Ett erbjudande som vi tog var från ett privat företag i Uppsala, Boströms Rescue. Företaget hade helikopter och kunde utföra särskilt riskfyllda uppdrag, som att skjuta sönder gasbehållare som riskerade att gå i luften, och mycket annat.

De hjälpte oss med att flyga ut folk till haveristen för att få en uppfattning om slagsida och annat för att kunna fatta rätt beslut om vilken kaj hon skulle lägga till med. Under räddningsarbetets gång användes också Boströms till att spränga hål i färjan för att dränera den på släckvatten för att förhindra att hon slog runt. Dessa bedömningar gjordes av sjöfartsverkets personal som hade rest till Lysekil.

 

Upprättade ett presscentra.

– När vi nu kunde inse vidden av det arbete vi skulle genomföra, och under hur många dygn detta skulle pågå, insåg jag att vi inte kunde fortsätta med presskonferenser på Stadshuset. Mitt i vår organisation med poliser, räddningspersonal och kanslipersonal kunde vi inte ha journalister springande i korridorerna. Vi måste helt enkelt få tag på en lokal där vi kunde upprätta ett presscentra tills på söndagen. Färjan var ännu inte i Lysekil utan väntades hit ca klockan 21.00.

Jag började ringa, min utgångspunkt var, massvis med journalister, många utländska, långt ifrån sina redaktioner i en liten stad på den Svenska västkusten. Alla skulle ha behov av telefoner, faxar och arbetsplatser för att kunna göra sitt jobb, dessa frågor hade vi redan fått. Information och presskonferenser på fasta tider var nödvändiga, kanske till och med på engelska. De behövde mat och möjligheter till sömn och kunna sköta sin hygien. Klarade vi inte detta så fanns risken att de skulle ta till metoder för att få information som skulle störa hela insatsen och ge oss problem.

Mitt första samtal gick till Stadshotellet men de lackade alla golv så där var det stopp. Men kommande vecka var det ju påsklov, Gullmarsskolan var tom, elever och lärare var på påsklov, och aulan där var ju en perfekt lokal för att ha presskonferenser. Dock saknade vi telefoner och faxar i mängd, samtidigt som vi behövde en lokal som kunde fungera som radiostudio. Klassrummen var ju utmärkta arbetslokaler för journalister. Karl Åke Svensson var skolan rektor, jag ringde honom för att fråga om han kunde tänka sig att vara ordningsman i skolan fylld av journalister från hela världen – ”givetvis blev svaret, klart jag ställer upp”.

 

 Fryshuset tömdes och temperaturen drogs ner för att kunna förvara de omkomna.

– Nu hade vi bestämt vart vi skulle lägga färjan som fortfarande brann, delar av fryshuset tömdes och temperaturen drogs ner, här skulle vi tillfälligt förvara de omkomna. Matsalen på PLM öppnades för utspisning av räddningspersonal dygnet runt, här fanns förutom varm mat och kaffe, snus och cigaretter. Personal från statshälsan, kyrkan och socialtjänsten var på plats för att vara till tjänst för de i räddningspersonalen som behövde bearbeta de syner och upplevelser de skulle få se och uppleva ombord på färjan.

Här lagade vi nu mat, även till journalisterna som vi serverade i skolans lärarrum, Gullmarsborg öppnades för dusch och bad. Men vi hade ett stort problem kvar att lösa denna sena lördagseftermiddag för att kunna ge journalisterna vettiga arbetsförhållanden, telefoner och faxar saknades i tillräcklig mängd. Ja, detta var tjugo år sedan, mobiler var inte lika vanliga, datorer var inte var mans egendom, och faxen var ett av de viktigaste verktygen för sända skriven text.

 

Behövde telefoner och faxar.

–  Jag tog modet till mig och ringde Televerkets områdeschef. Jag berättade att jag önskade ett tjugotal telefoner, och ett antal faxar inkopplade i klassrum i Gullmarsskolan som saknade ledningar. Jag mötte en stunds tystnad i telefonen, till slut frågade han, ”vet Du att det är lördag kväll och i morgon är det söndag, vem tror Du skall lösa detta på så kort tid, och vem skall betala”?

Jag insåg att min vädjan inte skulle ge resultat, vi måste försöka lösa detta på annat sätt. Lysekil är litet och vi i Lysekil känner varandra. På Televerket arbetade tekniker och montörer som var kända, Bertil Sjöfeldt var en av dessa. Under mina år som vaktmästare i stadshuset och därmed avlösare i kommunens växel, hade vi stött på honom och hans arbetskamrater titt som tätt.

Jag slog Bertil en signal. Samma fråga ställdes till honom, som jag tidigare ställt till hans chef, och svaret blev, ”visst, jag gör vad jag kan”. Ett antal timmar därefter meddelade Bertil mig att jobbet var klart. Bertil och hans kamrater hade på några timmar sett till att koppla in telefoner och faxar i flera klassrum på Gullmarsskolan, ett fantastiskt arbete som imponerade alla.

 

Räddningstjänsten förberedde sig.

– Uppladdningen hos räddningstjänsten pågick för fullt, förutom personal från vår egen kommun kom personal från andra delar av Västsverige. Dessutom kom personal från olika Svenska myndigheter som Räddningsverket, Länsstyrelsen, Socialstyrelsen, Åklagarämbetet samt ambassadpersonal från olika beskickningar. Jag kände aldrig någon oro för räddningstjänstens arbete, detta var medarbetare som var skickliga på sitt arbete, och de hade under åren fått resurser för att bygga upp sin verksamhet till en av länets bästa räddningstjänster på deltid. Bengt och Ronny drog ett stort och tålmodigt lass på fältet, under hela insatsen tillsammans med alla sina medarbetare.

ScSt_12

 

Scandinavian Star sågs nu i horisonten utanför Lysekil.

– När väl Scandinavian Star syntes i horisonten utanför Lysekil vid åtta tiden på Lördagskvällen var bergen klädda av Lysekilsbor som stod och spanade och stan var full av journalister och räddningspersonal. Vi hade förberett oss så gott vi kunnat, Tekniska förvaltningen hade infört temporärt p-förbud på olika platser då vi väntade många nyfikna, skyltar om vart anhöriga och journalister skulle ta vägen hade i all hast målats upp på masonitskivor vid infarten, vi hade ett presscentra och en organisation. Hamnområdet var avspärrat, och polis var på plats.

ScSt_17

 SVT hade sin sändningsbuss på kajen.

– Elverket hade dragit fram kraft till SVT:s sändningsbuss på kajen, särskild pressparkering hade anordnats, växeln i stadshuset var bemannad och på kommunledningskontoret rådde febril aktivitet. Lysekil var efter fattig förmåga redo att ta emot en brinnande färja som var på väg från Oslo till Fredrikshamn i Danmark. Det första larmet från färjan hade kommit samma natt kl. 02.30 och vi visste att det ombord fanns ett hundratal döda och att hon fortfarande brann när hon skulle lägga till. Nu var det släckning som gällde, inget annat.

 

Söndag 8 april.

– Under hela natten pågick de mycket ansträngande släckningsarbetet. Scandinavian Star brann kraftigt vid midnatt i Lysekils hamn. På söndagsmorgonen kunde Lysekilsborna höra varningar på riksradion om att i onödan inte ge sig ut då staden var täckt av obehaglig rök. Räddningstjänsten arbetade i skift, under tunga förhållanden i obeskrivlig hetta och rök. Utrymmena var trånga och med andningsutrustning på ryggen som fick återfyllas och rengöras. Synerna på det som mötte räddningspersonalen var obeskrivliga då antalet omkomna ständigt ökade vartefter man nådde färjans olika utrymmen.

 

Polisens tekniker var på plats.

 – På plats i Lysekil fanns nu polisens tekniker som arbetade parallellt med räddningspersonalen. Polisen hade personal från både Sverige, Norge och Danmark. Kropp efter kropp markerades i det utrymme det hittats lyftes av färjan med krav och fördes in kylhuset där kropparna lades i kistor vi rekvirerat från Norge. På ett tidigt stadium blev det bestämt att identifieringen skulle ske i Oslo av norsk polis och tekniker. Det innebar att alla omkomna skulle transporteras till Norge i kylbilar.

ScSt_50

 140 journalister från olika media.

 – 140 journalister från olika media dök upp på söndagens presskonferens. TV kanaler som Engelska och Irländska BBC, ABC från USA, Franska TF1, Finska YLE, Norska NRK, Danska DR förutom våra egna Rapport och Aktuellt. Utöver dessa team från Japan, Australien, Tyskland m.fl. samt ett mycket stort antal skrivande journalister. Några av våra språklärare från Gullmarsskolan togs in på presskonferenserna de kommande dagarna för att hjälpa till att tolka våra uttalanden.

 

Fick en fråga av TT på presskonferensen.

– På en presskonferens på söndagen vid lunch fick jag frågan från TT om det var lämpligt att skicka de omkomna i fordon med reklam för havets produkter på. Utan att riktigt tänka över svaret svarade jag att ” när transporterna lämnar Lysekil skall det inte finns någon synlig reklam på bilarna, dessutom ska det ske under värdiga förhållanden och med poliseskort till Norska gränsen där Norsk polis övertar eskorten”.

Mitt löfte skulle visa sig vara något kontroversiellt. Polisen var inte pigg på att sätta in svensk polis för eskorten, de var ansträngda personalmässigt av hela insatsen. Polismästare Onsö var dock en resonabel man som till slut förstod varför detta var viktigt.

 

Ringde Singo Hansson i Brastad för att få hjälp med presenningarna på lastbilarna.

– Nästa steg var nu löftet om att ”maskera” lastbilarna från reklam. Efter en stunds funderande gick mitt samtal till dåvarande chefen på Jonsereds Presenningar i Brastad, Singo Hansson. Singo reagerade som alla andra under dessa dagar, självklart skulle de göra vad de kunde för att hjälpa till. Fram på natten, några timmar innan första transporten skulle lämna Lysekil för färd till Oslo, var lastbilarna omklädda med vit presenning av Singo och hans mannar, fantastiskt.

 

 Portugisiska ambassaden i Stockholm ringde sent på söndagskvällen.

– Av färjans manskap var det många som inte talade engelska. Besättningen bestod av flera olika nationaliteter bl.a. Portugiser. Några av dessa hade räddats och befann sig i Lysekil. Sent på söndagskvällen ringde min telefon på stadshuset, det var Portugisiska ambassaden i Stockholm. De hade fått i uppdrag av presidenten att framföra hans och landets tack till Lysekil och Sverige för att vi räddat flera av hans landsmän. Han hoppades i sin tur att kunna göra staden en gentjänst som tack för det vi gjort.

 

Det hölls en minnestund innan den första transporten till Norge.

– På morgonen, efter några timmars halvdålig sömn hemma hos familjen på Tröten, innan den första transporten till Oslo, höll kyrkans präster en kort minnesstund vid färjan för de som kunde göra ett kort uppehåll i arbetet. Lysekils Kyrka ringde för de omkomna och många Lysekilsbor hade hörsammat vår vädjan om att hala den Svenska flaggan på halv stång för att hedra de omkomna.

Vid samtliga transporter till Norska gränsen följdes samma ritual, först poliseskort sedan begravningsbil med krans från Lysekils kommun, klockringning och minnesstund. Efteråt har jag fått veta att många anhöriga i Norge satte stort värde på att vi alla kunde genomföra detta jobb med så stor värdighet.

ScSt_41

159 omkomna. 

– Efter ett noggrant och närmast detektivartat arbete av räddningspersonal och polis, kunde vi under söndagsnatten och de tidiga timmarna mot måndagen, förfärat konstatera att det var 159 omkomna människor ombord på Scandinavian Star varav 16 stycken var barn under 15 år. Det var tunga besked att lämna på de efterföljande presskonferenserna.

Händelselinje i stort.

02:27 – Scandinavian Star sänder SOS.

02:50 – Stena Saga går emot fartyget för att assistera.

03:23 – Alla i livbåtarna enligt kaptenen på Scandinavian Star.

06:50 – Fricis Rozin mot Lysekil med 52 överlevande. Anländer 09:30.

09:45 – ”Beslut i stort” akut livräddning avslutad. 50 döda ombord.

11:40 – Begär bogsering till Lysekil.

12:00 – Sverige övertar ledningen från Norge.

12:10 – Första ledningsmötet i Lysekil.

159 männioskor omkom i branden ombord på Scandinavian Star.

 

 Onsdag 11 april.

– De kommande dagarna flöt på i samma, något kaotiska takt. På onsdagen den 11 april började alla inblandade att trappa ner sina insatser. Sjöfartsinspektionen och sjöfartsverket inspekterade färjan för att snarast bedöma om hon kunde bogseras från Lysekils hamn till örlogsvarvet i Köpenhamn.

Flera åtgärder måste göras och diskussioner förekom hela tiden med färjans försäkringsbolag om de arbeten som måste göras och vem som skulle betala. Vi såg en uppenbar risk i att Scandinavian Star skulle bli liggandes i hamn i Lysekil utan att något gjordes så därför var det en stor lättnad när Röda Bolaget till slut kunde fästa sina tampar och påbörja bogseringen till Köpenhamn.

Avslutningsvis vill jag säga till läsarna, att jag med detta på intet sätt gör anspråk på att ha givit en fullständig redovisning av vare sig händelseförloppet eller ens mina egna upplevelser, under dessa dagar i april 1990. De är skrivna rakt ur mitt minne 20 år efter katastrofen. De namn jag nämner är de som direkt kommer upp. Alla som var inblandade i denna händelse gjorde fantastiska insatser, detta har vi under åren fått många bekräftelser på.

Under de åren som har gått har jag haft kontakt med den Norska Stöttegruppen, en förening för överlevande och anhöriga i Norge. Vid 15 årsdagen avtäckte man ett stort minnesmärke i Oslo hamn till minne av de omkomna.

Stig Nilson.

Stig fick efter detta, Kung Olavs medalj. Han blev förrättad den ”Kongelige norske Fortjenstorden” som Ridder.

 IMG_2718

IMG_6945

 

Vissa av fotona i reportaget kommer ifrån Stig Nilson. Stort tack Stig för att du tog dig tid till detta. Det här var sista delen på en reportageserie jag haft om Scandinavians Star. Stort tack till alla som ställt upp, och stort tack till alla som läst och delat reportagen på Facebook m.m.

Alla foton i detta reportage använder jag med tilstånd av Stig Nilson.

Fick en intervju med Sotenäs kommunalråd Mats Abrahamsson.

Idag får ni möta en politiker på min blogg. Jag träffade kommunalrådet Mats Abrahamsson från Sotenäs när han var i Lysekil. Det blev ett trevligt möte ute bland klipporna och vattnet vid Pinnevik i Lysekil. Jag följer Mats på Facebook. Jag är inte så insatt i det politiska men tycker det är bra när även en politiker vågar vara sig själv och dela med sig av sitt liv på sociala medier.

IMG_4165
Mats Abrahamsson.

Det var inte politikern Mats jag var intresserad av utan det var personen Mats Abrahamsson jag ville veta mer om. Vi har träffats några gånger och alltid haft lätt att prata med varandra. Vi försökte undvika politiken men det blev väl lite prat om det också i slutändan. Mats Abrahamsson från Smögen fyllde 50 år i somras och föddes faktiskt här på BB i Lysekil berättar han. Han växte upp på Smögen och har varit bygden trogen sen dess. Han gick i skolan till nionde klass i Sotenäs sedan gjorde han sin gymnasietid här i Lysekil. Direkt efter gymnasiet började han jobba. Han har bl.a. jobbat på Uddevallavarvet som svetsare och upplevde nerläggningen av varvet. Precis i den vevan så slutande han på varvet och fick jobb på Hållöfisk. Sedan gick han vidare till Abba Seafood i Kungshamn där han snart varit anställd i 25 år nästa år. Mats berättar att han fortfarande är anställd på Abba. (Mats har tjänstledigt.) På Abba jobbade han på helkonservavdelningen och med allt som det innebär bl.a. utveckling av fiskbullar. Det var mycket trevliga år tillägger han. Det har varit en fantastisk utveckling på beredningsindustrin i Sotenäs. Sotenäs är störst i Norden på marinlivsmedelsindustri. Det finns 3 stora livsmedelsjättar där berättar han som ägs av Norrmännen. Det är väldigt spännande. Det är nog inte många som tänker på att det lilla näset med 9000 invånare på vintern är så stort i detta. Mats berättar att han träffade sin hustru på Abba. Hon kom från Norrköping och fick jobb på produktutvecklingen på Abba.

Intressen under uppväxten.

Jag frågar Mats vad han hade för intresse när han växte upp. Idrott har inte varit något för honom säger han, man umgicks med kompisar och byggde hyddor och fiskade m.m.. Han skaffade sig en båt i tidig ålder. Båtintresset har varit med Mats under hela uppväxten. Sommartid var man mycket ute på skären och badade och solade. Det fanns ju inte så mycket möjligheter som det finns idag med data och allt annat. Jag frågar om han var mycket i Hunnebostrandsparken. Det var inte min grej säger han. Han var några gånger i Hunneboparken i sin ungdom men han gillade inte Hunneboparken på den tiden, han tyckte det var för stökigt och otrevlig stämning mycket fylla och bråk m.m. Det var lätt att hamna i bråk och det var inte Mats grej. Var roade du dig i din ungdom. Han berättar om Rippers In, Bremers och andra ställen i Sotenäs. Där var det hålligång. Han började sommarjobba redan vid 12 år ålder. Han jobbade i hamnen som hamnvakt i många år. Även ordningsvakt på Smögenbaden var han och det var stimulerande och intressant. Man träffade ju väldigt mycket folk. Mats behövde aldrig ta i med hårdhandskarna utan han pratade med de som var stökiga så de lämnade stället. Man jobbade mycket och t.o.m. på semestern för att tjäna pengar.  Man tjänade rätt bra på den tiden men samtidigt gjorde man av med mycket. Vi kommer in på intressen. Nu för tiden gillar Mats att resa och är även intresserad av historia. Det är en bra kombination genom att besöka olika ställen och lära sig om olika platser. Har du något favoritställe att resa till eller reser du till olika ställen. Han berättar att han tycker mycket om Skottland och Grekland. Grekland är något han känner att han vill åka till varje år. Skottland då tänker jag på whisky säger jag till Mats. Ja det är intressant försöker jag lära mig så mycket jag kan om whisky berättar han. För några veckor sedan var han och besökte Famous Grouse i Skottland var även i Aberdeen för något år sedan och besökte det lokala destilleriet där. Han följer med stort intresse utvecklingen för Smögen Whisky som har ett eget destilleri i Hunnebostrand. Mats berättar att det var 3 år sedan han var med och tappade den första tunnan med Whisky där. Mats var med vid invigningen av Smögen Whisky med Landshövdingen Lars Bäckström och Jordbruksministern Eskil Erlandsson för några år sedan. I dagarna gick den magiska gränsen ut för Smögens whisky när den legat på fat i 3 år och det har den gjort nu men sen är ju frågan när de vill släppa den på marknaden.

Blev intresserad av politik i tidig ålder.

Det politiska intresset kom Mats in på i rätt tidig ålder. Redan vid 18-20 års ålder var man ju engagerad i politiken berättar han. 2006 blev han kommunalråd i Sotenäs. Han har även varit oppositionsråd på deltid. Har Stockholm lockat frågar jag Mats. Jag tror om jag skall vara ärlig att man blir ganska anonym i Stockholm. Han tror att som enskild riksdagsman har man en begränsad påverkan. Han har ju fått ett uppdrag av Sotenäs väljare och sen så har man ju fru och barn. Mats säger att han tycker att det är jätteviktigt att vara närvarande med sina barn kunna och träffa dem så ofta som möjligt. Mina barn skall inte behöva säga det att pappa aldrig var närvarande under vår uppväxt, även om man har ett jobb som tar många timmar. Så var det för i tiden men det var andra tider då. Det är väl en av anledningarna till att jag försöker vara på hemmaplan. Det kommer en dag när man blir lite äldre och man funderar på sitt liv och det skulle kännas väldigt jobbigt om man kände det att man försakade sina barn. Han berättar att han även jobbar med den internationella miljöorganisationen ”Kimo” med havsmiljöfrågor inom Europa om strandnerskräpning, oljeutsläpp m.m. Detta har varit väldigt givande att få träffa andra företrädare från olika kommuner i Europa och gemensamt jobba gentemot EU i dessa frågor. Detta är ju något som berör oss allihop säger Mats. Vi pratar om framtiden. Mats har för avsikt och kandidera för en ny period i Sotenäs.

Hur har Sotenäs förändras genom åren.

Hur tycker du Sotenäs har förändrats genom åren. Man ser förändringar på gott och ont. När han var i Skottland så var han på besök i olika byar och där hade jobben försvunnit.  Industrin var nerlagd och flyttad till större städer, så är det tack och lov inte hos oss. Men där industrin hade försvunnit och människorna fick flytta för att få jobb och där det bodde cirka 10,000 invånare gick det väldigt få i grundskolan. Vi pratar om ”Urbanisering”. Det betyder när folk tvingas flytta från landsbygd till större städer för att få jobb för att industrierna flyttas till storstäderna. Mats ser att denna utveckling har börjat i hela Europa där mer och mer flyttas till större städer. Det har blivit lite av en trend tillägger han. Många mindre kommuner tappar ju invånare sakta med säkert och det blir en tuffare vardag för de som är kvar. Kustnära fisket har ju till stora delar försvunnet. Vad är då positivt säger Mats. Jo vi har Nordens största center för beredningsindustri i Sotenäs som jag nämnde tidigare. Vi har massor av folk i arbete med fiskproduktion och olika konserver m.m. Det är ju en positiv faktor, men det finns en spänning mellan stad och landsbygd som oroar Mats. Vill man att hela Sverige skall leva så krävs det en del åtgärder för att lösa detta. Du har ju växt upp i Sotenäs och sett det utvecklats med nybyggnationer och en del förändring genom åren. Det byggs ju mycket och även om vi är 9000 invånare så är vi cirka 19 000 kommunmedlemmar och ungefär hälften är delårsboende. Vi har enormt med fastigheter och snittet hur många dagar om året delårsboende vistats i Sotenäs är ungefär 90-100 dagar om året. Det är ju positivt för affärer och allting. Sen är det tragiskt att de inte är skrivna i Sotenäs men det är en annan femma.

Sommar eller vinter.

Jag frågar Mats vilken årstid han gillar mest. Utan tvekan svarar Mats sommar. Han är ingen vintermänniska. Han trivs bäst i sommarsol och värme han åker inte på vintersemester. Han vill ha ljus, värme, bohuskusten eller en Grekisk ö. Hinner du att läsa någon bok när du är ledig. Det är väldigt mycket handlingar och dokument som jag läser igenom så tyvärr hinner jag inte läsa så mycket. Jag frågar Mats om han kan koppla av när han är ledig. Han kan koppla av. Jag frågar om telefonen ringer ofta, ja det gör den säger han. Han säger att som förtroendevald så har man egentligen ingen semester. Det finns enligt reglementet ingen semester man är alltid i tjänst. Men säger han man kan ju inte vara i tjänst dygnet runt året runt det klarar ju ingen människa av. Man får sätta av tid och man får dela på olika uppgifter så man kan koppla av lite. Vi kommer in på TV och jag funderar om han kan följa med olika TV-serier som sänds. History Channel är en av Mats favoritkanaler och även de som sänder naturprogram. Morden i Midsomer gillar han. Det är ganska oskyldigt säger han. Vi kommer in på mat och jag frågar vad han äter helst. Skaldjur är ju nummer ett. Man blir aldrig trött på räkor, men säger han, gratinerade kräftor slår nog det mesta.  Något som också är väldigt gott är färsk torsk, kokt torsk med äggsås, potatis och gröna ärtor. Här börjar vi prata om vin. Mats är medlem i munskänkarna och är speciellt förtjust i rödvin.  Mat och bra vin är intressant. I sommar när han var på Kreta besökte Mats deras största vingård Boutari. Det var spännande. Jag frågar om favoritvin. Det är svårt att säga det handlar mer om en kombination med vad man äter. Här är intervjun nästan slut och jag frågar om legendaren Lars-Gunnar Björklund om han träffade honom. Det var en fantastiskt trevlig kille med humor säger Mats. Han bodde ju i Kungshamn och engagerade sig mycket i fotbollen. En personlighet. Tanken var att Lars-Gunnar och Mats skulle göra ett radioprogram ihop för radio Sotenäs. Tyvärr blev det aldrig så av olika anledningar. Där tryckte jag på stoppknappen och intervjun avslutades här. Tusen tack Mats! Fantastiskt kul att vi äntligen fick tid för den här intervjun. Lycka till i framtiden.