Idag på bloggen får ni träffa Fredrik Norén som är utvecklingsansvarig på Marine Feed och smakutvecklare på Marine Taste

Tekniskt född i Uddevalla och bodde i Stenungsund sina tre första levnadsår. Fredriks pappa jobbade inom industrin och mamman jobbade mamman var distriktssjuksköterska i Stenungsund. Fredriks mamma är bördig från Lyse.

I Lysekil blev det Parkskolan till halva Gullmarsgymnasiet där han läste fyraårig teknisk linje. Han gick husbyggnadslinjen som avslutades i Trollhättan med två år. Samma dag som han fyllde arton år så lämnade han Lysekil, och det var ett stort steg berättar Fredrik.

Fredrik Norén

Från Trollhättan till Göteborg

Efter Trollhättan flyttade Fredrik till Göteborg och tanken fanns inte då att han skulle flytta tillbaka till Lysekil i framtiden. 1990 blev Fredrik klar på gymnasiet och var då utbildad till husbyggnadsingenjör, Precis alla i utbildningen fick jobb i byggindustrin, och Fredrik jobbade i ungefär men efter ett halvår var alla arbetslösa för då kom den stora byggkraschen.

Har alltid gillat blommor

 Tankarna kring kraschen fick Fredrik att fundera på om han ville fortsätta med husbyggandet. Samtidigt hade Fredrik alltid haft ett väldigt stort intresse för naturen och blommor.

Fredrik berättar att han var ute och gick i skogen i Angered, och då kom det en solstråle ner från himmelen genom tallarna i skogen och lyste upp en linnea som är uppkallad efter Carl von Linné. Där bestämde sig Fredrik för att bli botaniker.

Ville lära sig allt om orkidéerna i regnskogarna

Tanken Fredrik hade var att han skulle ut i regnskogarna och ville bli en hardcorebotaniker och lära sig allt om orkidéerna i regnskogarna. Han läste in biologi för att kunna komma in på universitetet i Göteborg. Efter två år på universitet så kommer inte Fredrik in på den fördjupningskursen om orkidéer.

Valde istället Marin botanik

Alla ville läsa om orkidéerna. Så istället valde Fredrik att läsa om Marin botanik. Fredrik berättar vidare att Marin botanik handlar bara om alger och tång. Fredrik var två veckor på Kristinebergs marina forskningsstation. Besöket där gjorde att Fredrik föll pladask för havet, han föll även pladask för att vara vid havet. Där sadlade Fredrik om till marinbiolog.

Fick jobb

Redan på universitetet började Fredrik att jobba med pollenanalyser. Han var även ute och tittade efter tumlare i olika projekt här på västkusten och då som marinbiolog. Efter det så började Fredrik doktorera. Han doktorerade för Odd Lindahl på Kristinebergs marina forskningsstation. Fredrik doktorerade i musslor och giftplankton. Hela den perioden handla de om musslor och musselgifter i havet.


När musselfesten 2019 gick av stapeln så fanns Fredrik på plats och visade upp sig.


Gjorde en uppfinning

Fredrik gjorde en uppfinning som gick ut på att bekämpa giftalgsblomningen med en parasit tillsammans med andra forskare, fast det var Fredrik som hade hittat den. Den kommersialiserade han och tog patent på.

Problemet var att som många andra forskarföretag så saknar de kunder och detsamma var det för Fredrik. Det var ingen som ville köpa en metod för att bekämpa giftalger för musslor. Där problemet var som störts där hade branschen sina egna lösningar tillägger Fredrik.

Trött på det akademiska

Det var en väldig bra start för att lära sig driva ett företag. När Fredrik var klar med doktorerandet år 2000 var han trött på akademin. Antingen så fick man fortsätta den högakademiska karriären med vassa armbågar och hela tiden en stress på att få anslag. Där hoppade Fredrik av.

Fick ett uppdrag att testa barlastvattenrenare

Fredrik fick nu vid denna tidpunkt ett uppdrag och testa barlastvattenrenare och det var mycket roligt berättar han. Firmans som Fredrik fick uppdraget av är idag en av världens framgångsrikaste tillverkare av barlastvattenrenare Det är Waleniusbolagen och Alfa Laval som är ägare till detta.

Han startade upp ett konsultbolag och gjorde allt från test av barlastvattenrenare och testade oljeseparatorer med mera. Fredrik tycker att när kopplingen mellan industri och naturvetenskap fungerar så är det väldigt roligt. Fredrik berättar vidare att industrin har oftast väldigt dålig expertkunskap om biologin.

Fredrik säger; ”Alla är ingenjörer, men väldigt många naturvetare är usla på att samarbeta med industrin. Naturkunskap som det bedrivs på universiteten är problemsökande och man letar efter miljöproblem. Det är nästan så att man förstorar upp miljöproblemen, för det är det man får forskningspengar på”.

Konsultfirma

Från det man startade en konsultfirma som idag heter M-research så har det varit en stor bredd på alla uppdrag de fått berättar Fredrik vidare. Allt från inventeringar på djur- och växter. Man skall bygga bryggor och muddra till jättemycket forskning och även uppdrag inom microskräp.   

Mikroskräp

Det var Fredrik, Fredriks fru Katja och Kerstin Magnusson som är på Kristineberg. De var först ut i Sverige om att titta på mikroskräp. De fick uppdraget av föreningen KIMO (Kustkommuner i miljösamverkan) om hur det såg ut med mikroskräp i Sverige. Detta blev starten på ett enormt arbete som var mycket spännande fält där Fredrik idag inte tror att mikroskräp utgör någon större fara. Vilket som han berättar går stick i stäv med vad många forskare säger.

Fredrik säger; ”det är inte mikroplasten som är farlig, utan det fåglarna och andra djur dör av är de kapsylstorlekarna som djuren äter och kvävs av. Engångsbesticken utanför korvkioskerna i plast som blåser ut i havet eller sköljs ut av regnvatten, det och linor och annat dödar djur. Mikroplasten i sig är inte farlig, utan det är  gifter som släpps ut i havet som är farliga, till exempel som bottenfärg på båtar som ofta innehåller kraftiga gifter –  det är mycket farligare”.


Det kom en förfrågan från Rambo

Rambo projekterade och undersökte möjligheten med att bygga en biogasanläggning i regionen. Fredrik fick frågan om han kunde hjälpa Rambo att hitta en marin biomassa som de kunde göra biogas av.

Fredrik började fundera på detta och undersökte många saker som han inte trodde fungerade av ett eller annat skäl.  Att det var för lite av biomassan eller att det inte fungerade industriellt i processen.

Sjöpungar

Då kom Fredrik att tänka på sjöpungar. Detta ryggradslösa djur som har ett sådant ekivokt namn på svenska. Fredrik visste sedan sina studier om giftalger och musslor att sjöpungen är ett jättestort gissel för musselodlare. Sjöpungen kan ta över hela musselodlingar om musselodlarna sätter i sina band för tidigt. Det kan räcka med att det är två veckor för tidigt berättar Fredrik. 

En liten musselodling på kanske 0,3 hektar, kan innehålla upp till 300–400 ton sjöpung. De utvecklade detta och funderade på hur man skulle kunna odla och skörda sjöpungar. Deras sjöpungar användes i biogasverk och har nu varit ute och körts av biogasbilar i Västsverige.

Det de förstod var att de får inga kunder. Återigen var det företagsmässiga nybörjarfelet som naturvetare lätt kan göra enligt Fredrik, är att glömma bort kunderna. Idéerna med att göra biogas föll och de la ner det.

Inte rådlösa

 Vidare berättar Fredrik att de inte var rådlösa utan extremt innovativa i de som jobbade och samarbetade med detta. Samtidigt så är Fredrik en uppfinnare och löser problemen på vägen.

Under detta med att de förstod att de inte kunde sälja biogas så utvecklade och testade de hur det är att ta ut proteinerna ur sjöpungarna. Kan man hade det till något annat när nu jorden skriker efter hållbara proteiner.

Norsk laxindustri

Det finns en enorm laxindustri i Norge med ett enormt behov av laxfoder berättar Fredrik. Detta gör att det behövs enorma mängder med fiskmjöl. Fiskmjölet görs av industrifiskad fisk men här anser Fredrik att de har ett mycket mer hållbarare initiativ.    

Startade sjöpungsbolaget

För åtta årsedan startades Marin Feed och Marin Taste som bara odlar och förädlar sjöpungar. Det är Fredrik och Olle Stenberg som tidigare varit vd på Chalmers innovation och har en enorm erfarenhet på uppstartsbolag.

Sedan är det även Carsten Olsson som är en före detta vd. Sedan har de Rickard Fjellsson från Lysekil som är ansvarig för odlingar och olika processer och Mattias Surminen från Stenungsund som jobbar i processen. Sedan anlitar de mer folk när de behöver. Detta ligger i Stenungsund.

Började i Lysekil

De började i Lysekil och har haft olika kontor på flera ställen här. Trots att Lysekil är en gammal livsmedelslokal så är alla lokaler numera fulla med båt. De har alltid fått bra support av kommunen men de hittade ingen lokal som var livsmedelsklassad, så de flyttade till Stenungsund.

Odlingarna finns kvar i Lysekil. De har en musselodling bland annat i Saltöfjorden där det växer sjöpung och dessa plockar de och kör till Stenungsund och där kokar de sjöpungarna och gör både sjöpungsmjölet och något som heter umami.

Umami

Umami anses som den femte grundsmaken. Salt, surt, beskt, sött och umami. Den uppfanns i Japan av en kemist. Umami är väldigt vanligt i alger berättar Fredrik. I Japan äter man mycket alger och det var därifrån det kommer. Umami gör så att man tycker att maten blir god, den förhöjer smaken på maten kan man säga. Det är en smakförstärkare tillägger Fredrik.

Umamin användes i början i liten skala men har nu även nått toppköken världen över. Av ren röta och i kombination i uppfinningsdom så när de kokade sjöpungen för att göra fiskfodermjöl så luktade det gott. Fredrik berättar vidare att det luktade någonstans mellan krabbkok och hummerkok, lite av den där söta doften. De koncentrerade upp detta och nu utvinner de Umamin från kokvattnet av sjöpungen. Idag får de ut två produkter i samma process.

Utvinner två produkter av koket av sjöpung

Fredrik har med sig de två produkterna de utvinner av koket av sjöpung. Det ena är en kräm och det är mycket smakstark. Fredrik berättar att den är supersalt. I produkterna finns inga konserveringsämnen utan det är en helt ren naturprodukt. Fredrik öppnar flaskan och jag får smaka på innehållet. Han berättar att det är en snäll variant av asiatisk fisksås. Jag smakar och den smakar hummer och kräftor och har en liten doft och smak av salmiak.

Fredrik berättar vidare att Umamin är en smakmolekyl ett smakämne som de hade tur med och fick fram i denna process med sjöpung. Det är samma smakförstärkare som bland annat finns i buljongtärningar fast denna är mycket neutralare i smaken.

Fredrik berättar att det finns redan lite kändare kockar som använder deras produkter som smakförhöjare i olika maträtter. Produkterna finns redan ute på marknaden och säljs här i Lysekil hos Majsans Eko och även dykfirman Dive Team.

Angelica Svanberg på Angelica Svanberg Grafisk Form AB har gjort utformningen på burk och flaskan och även broschyren.

Dessa två produkter har Fredrik tagit fram och de finns för försäljning för den som vill prova på detta.


Framtiden

Fortfarande i en liten del har han konsultverksamheten kvar, men samtidigt har han så många saker på gång och tiden räcker inte till alltid. Akvariefoder är det som står på tur för Fredriks och företaget. Det har redans testats med fina resultat. Även hälsopreparat från havet står på listan för Fredrik. Han är på väg att starta upp ännu ett bolag som skall hålla på med bioaktiva ämnen från fiskolja med mera.

Bygger på Grötö

Fredrik har köpt en bit tomt på Grötö av Lysekils kommun. Där kommer han bygga en marinbiologisk teknisk anläggning för hans egna företagsidéer, men även så att algodlare och andra skall kunna hyra in sig i lokalerna. Drömmen är att redan inom ett år kunna ta hand om tusentals ostron från lokala ostronodlare och ha levande förvaring för lokala restauranger.

Här på Grötö kommer Fredrik att bygga en marinbiologisk teknisk anläggning.

Tack Fredrik för en mycket intressant intervju och vi lär säkert höra mer från Fredrik i framtiden. Under här ligger lite olika länkar till hemsida och Facebook för Marine Taste.

Idag på bloggen skall ni få träffa två herrar som figurerar en hel del i TV – och press just nu. Enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund träffas varje lördag förmiddag på varsin sida gränsen mellan Sverige och Norge på gamla Svinesundsbron under dessa coronatider. Idag på bloggen berättar de lite minnen från den tiden de var bosatta i Lysekil

Idag på bloggen skall ni få träffa två herrar som figurerar en hel del i TV – och press just nu. Jag fick ett meddelande via min blogg Glicko.me där hade Pontus Berglund, läst om Folkan här i Lysekil och på detta sätt fick jag kontakt med enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund som för bara ett litet tag sedan fyllde 72 år. Pontus är 45 minuter äldre än Ola.

IMG_2385
Pontus och Ola Berglund.

Pontus skickade ett meddelande och berättade att han och hans tvillingbror Ola och deras syster Lotten bodde i Lysekil 1956–1961. I dagens blogginlägg kommer Pontus och Ola berätta om lite minnen om Lysekil som jag bad dem skriva ner.

 

Under coronarestriktionerna, träffas de på gamla Svinesundsbron

Enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund kan inte träffas på grund av coronaviruset. Pontus bor i Strömstad och Ola är bosatt i Halden i Norge. Men de har kommit på ett sätt att träffas en gång i veckan under detta med coronarestriktionerna. De träffas på mitten av den gamla Svinesundsbron och sitter med en meters mellanrum från gränsdragningen. När coronakrisen stängde gränsen mellan Sverige och Norge startade Pontus och Ola Berglund en ny tradition.

CI2A2817

Jag fick den stora äran att träffa dessa båda herrar mitt på den gamla Svinesundsbron, där gränsen går mellan Sverige och Norge, och fick ett mycket trevlig samtal och passade på att ta lite foton på plats.

 

Både Ola och Pontus jobbade i Halden

Pontus och Ola är födda i Göteborg. Ola utbildade sig till sjuksköterska och tog vidareutbildning i Norge som Helsesöster, en sådan jobbar bara förebyggande, inte kurativt. De jobbar oftast på skolor och mödravårdscentraler samt vaksinationskontor, men de arbetar aldrig i distriktssjukvården.

Pontus fick jag jobb som cellolärare på musikskolan i Halden 1988, samtidigt som han även undervisade i Strömstad. Efterhand fick Pontus fullt upp i Halden, och började undervisa också i fiol, blockflöjt och bild. Så Pontus jobbade nästan lika länge i Halden som Ola, det vill säga, nästan 30 år. Idag är båda pensionärer.

CI2A2823

 

Minnen från Lysekil

Det är rätt fantastiskt att man läser om två personer som man aldrig träffat och helt plötsligt så hör Pontus av sig och berättar att de bott i Lysekil ett antal år. Därför har vi haft lite e-post utbyte under några dagar och det har varit mycket trevligt. Att dessutom få träffa dem live på en bro mellan Sverige och Norge gör det inte sämre.

CI2A3049

 

I det första meddelandet från Pontus, skrev han så här: 

Jag och min tvillingbror Ola och syster Lotten bodde i Lysekil 1956–1961, och gick 1: a klass i Parkskolan, sedan i en skola i en källarlokal vid Kronberget och sist hamnade vi på Färgarskolan. Därefter flyttade vi tillbaka till Göteborg, på grund av att mor fick ett annat jobb.

Men vi hade fantastiska år, och bodde på Rösgatan 1 sedan på Järnvägsgatan och sist vid Bryggarbacken i ett hus som kallades Solbacken. Vi gick ofta på någon av de tre biograferna.

Det vilar ett oskuldens skimmer över åren på 50–60 talen de åren vi bodde i Lysekil. Just det lilla formatet efter att ha bott i Göteborg var ganska behagligt. Jag såg just Leif GW Perssons liv som serie i tre delar och där säger han att han leker Kalle Blomqvist och nedtecknade bilnummer i en svart anteckningsbok, precis som jag och min bror gjorde efter att vi sett filmen på Storan om Mästerdetektiven Kalle Blomqvist.

Fantastiskt roligt att ni verkar köra bio på en av biograferna. Vi satt också och vek halva biljetten och visslade som besatta när vi var barn och gick på matinéföreställningar, tror det kostade 1 krona per person då. Med hälsning från Pontus och Ola.

IMG_2315
Här kommer Ola gående på norska sidan av gränsen

Efter detta meddelande svarade jag Pontus via e-post och frågade om han minns några kompisar här i Lysekil?

Han berättade att han minns Christer Jönsson som tidigare hade Jönssons Katt, Yngve Berlin, Gunnar Kristensson, Ingemar Larson, Leif Ahl och många andra. 2005 hade de en klassträff, men då var tyvärr många av de gamla klasskamraterna redan borta.

CI2A2865
Ola framme vid gränsen mellan Norge och Sverige.

CI2A2932
Pontus och Ola sätter upp flaggorna på varsin sida om gränsen.

CI2A2947

 

Efter det så frågar jag både Ola och Pontus om de vill berätta lite minnen från Lysekil och under här kommer lite historia som både Ola & Pontus minns från Lysekil.

Jag heter Pontus, och min tvillingbror Ola och jag och vår syster Lotten flyttade med familjen till Lysekil hösten 1956. Ola och jag hade avverkat vår första skoltermin i Göteborg på den trevliga lilla Mårten Krakow-skolan mitt emot Tobaksmonopolet med sitt gröna Kinainspirerade koppartak i Nordstan och Lotten var redan inne på sitt tredje skolår.

Våra föräldrar, båda var konstnärer, hade alltid längtat ut till kusten och mor sökte jobb som kartritare dels på Hönö i Göteborgs skärgård och även på Stadsingenjörskontoret i Lysekil.

IMG_2397
Pontus Berglund.

Det blev Lysekil

Det blev Lysekil, en på den tiden inte alls särskilt välbesökt liten stad som nu. Dessutom hade mina föräldrar en konstnärskollega från Valandstiden Alf Hjalmarsson i Fiskebäckskil, och att ta båten Ran I eller II över till ”Hjalmar” i Kristineberg där han bodde och få uppleva havet på nära håll var svårslaget.

PICT0135

Båda föräldrarna var förtjusta i skärgården och att detta skulle bli vår hemvist i hela fem år, hade vi inte en aning om. Jag är glad att vi valde Lysekil, pittoreska lilla staden med vackra hus och klippor.

Där fanns redan en eller två konstnärer förutom våra föräldrar, (den enda med skägg var vår far) nämligen Helge Andersson, en religiöst influerad Valandskonstnär boende i Valbodalen, och John Ullman som betraktades med viss skepsis, men 11-åringen i mig tyckte han målade fantastiska stadsbilder. Vi ungar samlades runt honom och beundrade hans skicklighet. Till slut tröttnade han på våra frågor, svor till och satte flinande en grön färgklick på min näsa.

 

Slippa storstadens jäkt

Anledningen till flytten från Göteborg var mest för att vi skulle slippa storstadens jäkt och den allt starkare trafiken, och Lysekil var ett fantastiskt bra val för en barnfamilj. Först bodde vi inneboende hos fröken Tengdahl längst ned i det så kallade ”Kråkslottet” på Rösgatan1 i Kyrkvik och fick börja höstterminen på parkskolan nedanför kyrkan. En fin skola och trevlig på alla sätt.

UMFA54484_2545
”Rösgatan 1. : FOTOGRAF Clevfors, Alvar

 

Vi stod i två raka led utanför dörren när det ringde in till morgonsamling. Inringningen gick till så att någon av eleverna tog den stora mässingsklockan, sneglade på kyrkans urtavla och svängde klockan när rasten var slut.

Ibland blev det vår tur, och det var fruktansvärt, för trots våra 8 år kunde vi inte klockan. Det var en nervpärs av stora mått att dels sikta in rätt visarställning på kyrkklockan och dänga till med bjällran och sedan behöva stå ut med hånet av att inte kunna klockan.

På andra sidan vägen låg ”Annexet” dit vi skulle få komma när vi började tredje klass, vi längtade redan, men när det skulle ske så förflyttades klassen istället till gamla Skolkökets källarlokal i Kronberget med den ganska stränga fröken.

Där satt örfilarna löst för dem som råkade somna under lektionen. Tänk vilket uppvaknande! Vi glodde allt mer längtansfull på det lilla Annexet efter detta. Senare blev byggnaden en fin konstsalong, där vår mor Elsa Pärs Berglund, cirka 1997 ställde ut sina politiskt radikala vävar och damastdukar, och där även jag hade kunnat tänka mig att ställa ut någon gång med mina akvareller.

Till slut kanske jag kommer dit i alla fall, till Parkskolans Annex. Själva skolbyggnaden och gymnastiksalen vid kyrkan finns kvar, men i annan regi.

 

Flyttade till Järnvägsgatan

Efter några år flyttade vi till den gula hyreshuslängan på Järnvägsgatan där Brandts restaurang höll till. Järnvägsgatan hyste många barnfamiljer och vi fick många kamrater. Där fanns ett stort berg, och vana som vi var efter all bergsklättring under somrarna på Tjörn, så var de inga problem att komma först upp till toppen.

Jag minns när vi var riktigt små tre eller fyra år och ser gamla kort där vi klättrar som apor i bergen på Tjörn, farligt nära branter och klipputsprång, medan mor satt i jullen i viken och målade tavlor, hela tiden med ett öga på oss, och far stod lite längre bort på någon gräsbetäckt kulle och målade västerhavet.

CI2A2994

Både Pontus och Ola har fullt upp. Pontus bygger en kopia på ett lusthus från 1750-talet med handmålade tapeter, och som finns att se på den otroligt fina gården von Echstedtska huset i Kil i Värmland. Här visar han ritningen till lusthuset.

 

Satte smatterlappar på cyklarna

Ibland samlades vi några stycken, satte smatterlappar på cyklarna och for iväg likt, småilskna mopeder genom Lysekil gränder. Lysekil var en behändig liten stad för cyklande ungdom. Vi brukade åka lite var stans, och alltid fann vi på något spännande.

På Grötö låg tidigare en fin badplats med trampolin. Det saknades sandstrand, och man fick hoppa direkt ut i djupet från klipporna, så det var inget för små djupvattenrädda 11-åringar. Jag tror badplatsen fungerade även när den stora sopstationen låg där.

 

Tillbringade mycket tid på Grötö

Mycket av tiden tillbringade Ola och jag och våra kamrater bröderna Gunnar, Kåre och Gösta med flera på själva sop- eller skräpområdet på Grötö. Folk slängde det mesta och ibland hade man tur och fann fina grejer. Vissa saker var nästan som nya. Rätt som det var när jag satt och rotade bland gamla leksaker och övrigt metallskrot som pojkar gillade att syssla med på den tiden, mekanograbbar som vi var, så kom en av gubbarna i renhållningen fram till mig med en gammal vevarmad bakelittelefon antagligen från sekelskiftet.

– Du, ta den här, den kan du plocka isär så du får något vettigt att göra, log gubben vänligt och gick därifrån. Det fanns vänliga gubbar även på den tiden, även om vissa tyckte instinktivt illa om besvärliga ungdomar. I dag hade vi blivit bortkörda direkt från en sådan farlig plats.

Den var sannerligen inte riskfri, snarare tvärtom, begagnade knarksprutor fanns troligen ännu inte i det oskyldiga 60-talets Lysekil, men tusen andra ting att akta sig för när man är äventyrligt lagd.

Jag måste nog tillstå att när mina barn var 11–12 år hade jag aldrig vågat släppa dem till en sådan plats utan tillsyn. Vi satte min dyrbara telefon på pakethållaren och ledde cyklarna hemåt. Vad Ola hittade minns jag inte, men han unnade mig säkert mitt fina fynd.

Längs vägen fick vi sällskap med Hoganders grabb. Han var klart intresserad av telefonen och ville köpa den. Det var så nära jag sade ja, men när jag tänkte närmare efter kanske den blir värdefull med tiden.

Till saken hör att ett par år senare när vi skulle flytta, slängde mamma den i soporna. Jag glömde aldrig mitt vackra gamla fynd, så vid fyllda 60, fick jag tag i en liknande, som nu pryder hallen i huset där jag bor.

CI2A2907

Lämnade Järnvägsgatan och flyttade in i Bryggarbacken

Ungar i dag sitter mest bakom skärmen och är inte ute så mycket som vi var. Efter några år lämnade vi Järnvägsgatan och flyttade in hos den snälla fru Mattson i Bryggarebacken och vid påsktiden så ägnade vi oss åt att lunta i berget ovanför Mattsons.

UMFA53318_0320
Foto: Terje Fredh.

Bryggarebacken var en fantastisk lekplats och dessvärre även för tjuvrökning. Där satt jag som 12–13-åring och drog halsbloss högt uppe i furorna i Bryggarebacken.

Ola var mer skötsam. Men en gång stal jag pengar ur Olas spargris och köpte ett helt paket John Silver utan filter, som jag gömde i bergen och rökte en stund innan skolan.

Ola tyckte inte om att jag tog hans besparingar som han tänkt använda vid inköp av ytterligare exemplar till sin redan då förnämliga Kalle Anka samlingen, så han skvallrade för pappa, som tog in mig till förhör och förmaningar om det jag sysslade med.

Så här efteråt är jag glad för att Ola skvallrade, många år efter den händelsen ansåg jag det var elakt gjort. Det skall erkännas att jag var lite illa ute ett tag, och allt hade mycket väl kunnat gå över styr för mig, jag var orolig och rastlös och sökte mig till kamrater med en helt annan syn på vad som är rätt och fel och farligt och ofarligt.

 

Började i Färgarskolan

Så började mellanstadiet i Färgarskolan, denna oerhört pampiga byggnad som tyvärr inte fick vara en skola, men man behöll i alla fall fasaden. Helt plötsligt hade de fem åren gått och det var dags att flytta tillbaka till Göteborg. För egen del som tonåring kände jag mig som en främmande fågel utan rede, blev alltmer rastlös och stod allt oftare vid järnvägsstationen och såg tågen komma och gå.

Jag längtade bort, och gick till och med ombord och pratade med lokföraren som visade alla sina rattar och mätinstrument. Jag har tänkt på det ibland, att hade vi inte flyttat till Göteborg då, så kanske mitt liv sett helt annorlunda ut i dag.

Att lära sig ta lite ansvar och vara mer rädd om sig och våga prata med vuxna om hur man känner sig är inget fel, tvärtom, för tonårstiden i dag med alla sina frestelser är 10 gånger svårare för ungdomar än den var på Olas och min tid.

 

Detta var några minnen från de första åren i Lysekil, nedtecknade av Pontus Berglund i juni 2020

Här kan du läsa mer om Pontus Berglund som är Akvarellmålare, illustratör och musiker.

 

 

IMG_2372
Ola Berglund.

 

Även Ola delar här med sig av lite historik från sin tid i Lysekil.

Erinringar och minnen från en barndom

Året var 1956. En solig förmiddag i juni ankom familjen Berglund med ångfartyget S/S Albrektssund T-Bryggan i Lysekil. Familjen bestod av mor Elsa, far Bengt, syster Lotten, min tvillingbror Pontus och jag. Vår lilla strävhåriga foxterriervalp Tippan blev naturligtvis med på lasset, för detta var ju ett flyttlass.

Fo129418
S/S Albrektssund.

 

Mor hade fått arbete som kartriterska på Stadsingenjörskontoret, och vi hade tidigt denna sommarmorgon startat resan från stenpiren i Göteborg till T- bryggan i Lysekil. Färden längs kusten och in mellan kobbar och skär var verkligt spännande för en 7 åring. Jag känner fortfarande de rullande dyningarna som fick den 66 år gamla trygga passagerarbåten att mjukt vältra sig i havet på sin väg norrut.

Lysekil visade sig från sin bästa sida denna dag och vi lämnade båten vid T- bryggan. På Rosvikstorg gick vi in i gottebutiken medan far stod ute med Tippan. Mor köpte klubbor och glass och den gamle mannen med vit rock som troligen ägde butiken gav oss varorna i en påse och viskade vänligt till oss barn:

– Har ni sett så stort svart skägg den gubben har därute? och pekade på vår far Bengt genom skyltfönstret. – Jaaa, det är vår pappa! sade Pontus och jag i korus.

Mannen bakom disken krämtade förläget och tackade för besöket. Det var kanske ovanligt med skägg i Lysekil på den tiden. Vi vandrade vidare mot vårt nya hem, ”Kråkslottet” på Rösgatan 1 i Lysekil.

image
Ola till vänster och Pontus håller deras hund Tippan i Lysekil vid Rösgatan 1. Foto: Privat.

– Jaså, bor ni i Kråkslottet, sade senare våra kommande klasskamrater. Fröken Tengdahls hus kallades visst så, kanske på grund av sin speciella och fantasirika arkitektur. Huset med sin långa överbyggda veranda mot Rösgatan, var nog byggt i slutet på 1800-talet och låg vackert inbäddat i den lummiga och något vildvuxna trädgården. Genom en 7-årings ögon var den gamla villan inte så olik ett litet romantiskt träslott och för mig, som kom från den stora sten – och hamnstaden Göteborg, kändes allt detta som en saga.

 

Konstapel Mattsson och ett märkligt loppisfynd

Som vuxna fick vi av vår far reda på att familjen faktiskt hade en släkting i Lysekil, det var konstapel Per August Mattsson, vår farmors kusin. Han bodde ensam på Södra Kvarngatan 8 sedan många år. Då vi flyttade till Lysekil skulle han leva ytterligare fyra år och det grämer mig att vi aldrig hälsade på denne gamle släkting eller ens bevistade hans begravning.

Efter ett studium av hans historia på senare tid, fick jag klart för mig att han levde helt ensam sina sista år. Hustrun Elin dog redan 1946. Gravtalet över henne hölls av den kvarlevande sonen Per Elner, som bara 10 månader senare fick göra henne sällskap i graven, endast 32 år gammal.

IMG_2399

Änkemannen Per August blev därmed också barnlös då deras förstfödde son Erik Helmer hade avlidit redan som 4 åring 1913. Jag skall här inte gå närmare in på Per August Mattsson, men har en del data om honom om någon är intresserad att veta mer. Då släktforskning intresserar mig vill jag gärna meddela läsarna en liten kuriositet i samband med denna konstapel.

För fem år sedan var jag som mest ivrig efter att samla data om Per August Mattsson och då skedde något som förvånade mig. Jag besökte en loppis i Dals Högen på svensk sida gränsen vid Kornsjö och frågade efter fler böcker än de som fanns i lokalen. -Javisst, ta en titt ute på baksidan!

Där kan du ta vad du vill för de böckerna skall jag köra till soptippen i morgon bitti, sade innehavaren. Jag höll på en god stund att bläddra bland travarna av böcker och se på boktitlar utan att finna något som lockade och återvände till bilen.

Men tursamt nog hade jag glömt väskan och gick tillbaka. En sista gång lät jag blicken fara över böckerna och fick då syn på en liten bok med rödbrun pärm. Boken hade titeln ”Polisinstruktioner 1”, tryckt 1912. På pärmens insida såg jag ett namn stämplat i blått med sirligt tryck ”Per August Mattsson Poliskonstapel”. Farmors kusin, var detta möjligt? Jag trodde nästan inte vad jag såg.

CI2A2921

Att på detta sätt, 60 år efter hans död finna konstapel Mattssons privata minne i en hög med böcker som dagen efter skulle brännas, var onekligen speciellt och inte lätt att glömma.

Till saken hör att i boken fanns inte bara polisinstruktioner, utan också Per Augusts spridda och handskrivna dagboksnotater med start från december 1913. Det var bara några sidor med egna anteckningar, mest om väder och vind, men också om världsläget och en del speciella händelser. En av dem återger jag här, då det ger en intressant ögonblicksbild från Gullmaren.

CI2A2927

”1929, den 3 mars gingo Elin, jag, Per och fröken Ingrid Nordin, över Gullmaren till Fiskebäckskil där vi promenerade runt motorfartyget Ran, där det låg infruset i isen vid Sälvik. Vid tillfället var den 6 grader varmt i skuggan, solklart och vackert väder.”

 

Familjens paradis, Finnsbo

Vår far och mor med sina relativt fria men inte så inkomstbringande yrken som konstnärer, gav alltid oss barn det fantastiska privilegiet att få tillbringa minst två månader av alla våra somrar på landet. Detta är både jag och min bror oerhört tacksamma för, då det starkt har påverkat vår syn på livet, kulturen och miljön. Men utan bil var det ett formidabelt arbete för våra föräldrar att få med sig allt som en barnfamilj behöver.

hus 1
Foto: Privat

Det mesta fick polletteras per tåg eller buss till alla våra hyrda sommarställen och flytten till Lysekil blev inget undantag. Strax efter denna började våra föräldrar genast leta efter ett sommarställe för sig och sina tre barn inför sommaren 1956. De fastnade för det idylliska Finnsbo, en halv mil norr om Lysekil.

En vacker jordbruksbygd och en dal som 18 år senare skulle klyvas av en bred asfalterad bilväg och förvandlas till ett urbaniserat, slamrande och motoriserat färjeläge mot Bokenäs på andra sidan Gullmaren.

Men år 1956 var trakten fortfarande ren lantbruksbygd i en lugn och stillsam dal mot den vackra Gullmarsfjorden. Vår familj fick hyra en liten röd drängstuga hos en lokal bonde, där vi bodde under två somrar. Samtidigt byggde far och mor en liten stuga på en arrenderad tomt vid Finnsbo Gullmarsvik.

Men då ekonomin till ett konstnärspar på den tiden inte var något att skryta av, kunde stugan inte få kosta för mycket. Därför valde de att bygga huset av vanlig matjord. Stugan mätte cirka 25 kvadratmeter och slutpriset blev klart överkomligt, bara 800 kronor, inklusive allt material. Att det blev så billigt berodde nog på att far fick begagnade dörrar och fönster gratis, samt gamla stockar från en riven lagård att bygga med.

 

Stampa ett jordhus

Den matjord som blev över då de byggde grunden siktades och befriades från sten och rötter. Av denna jord restes väggarna på följande sätt: Vår utomordentligt händige far tillverkade meterhöga träkassar av kraftiga plankor och säkrade dem med järnbeslag, då de måste tåla högt tryck.

Kassen placerades på stengrunden och fylldes med nysiktad jord, varefter far och mor beväpnade med varsin stöt (en två meter lång käpp med en järnbeslagen formad träklump) stampade samman 40 cm matjord tills det komprimerats till 10 cm. När kassen var fylld med stampad jord lyftes den upp ett hack och så var det dags att fylla den på nytt och stampa vidare. När pelaren nått en höjd på två meter lyftes kassen av och jordpelaren stod där stabilt för sig själv att torka på stenmuren.

Efter en månads torktid täcktes ytan av ett tunt lager murbruk för att inte jorden skulle spolas bort vid regn. Men far hade använt cementbruk som ytskikt när han istället borde ha använt kalkbruk. Detta visade sig vara ett felgrepp som orsakade frostsprängningar på vintrarna och varje sommar medförde en del lagningsarbeten.

De torra jordväggarna var annars extremt goda på att isolera från kyla, vilket väl vore något att ta efter också i våra dagar. Taket täcktes av korrugerade eternitplattor och vare ett fantastiskt tåligt material som åldrades vackert, men som sedermera blev förbjudet då det var en asbestprodukt.

Golvet inne i stugan bestod i 4-5 år av stampad mat ord med torr halm ovanpå. Detta blev sedermera utbytt mot golvplank som hämtades i en gammal patriciervilla mitt emot slottsskogen i Göteborg.

Fönster hade far fått från den gamla villan på Rösgatan. Fru Tengdahl hade dem stående i ett uthus efter att ha bytt ut de vackra gamla krysspostfönstren som vi fick, mot nya. De andra fönstren fick vi från familjens gode vän Alf Henrik Hjalmarsson. Också han var konstnär och fars och mors studiekamrat från Valands målarskola på 40-talet. ” Hjalmar” var född – och bodde i Fiskebäckskil.

En sommardag kom han roende i sin stora eka, tungt lastad med minst 20 fönster från sitt gamla hus. Dessa höga fönster kom också väl till pass i stugan, några av dem också i den senare påbyggda verandan. Vår kära jordstuga stod där i 47 år, men då bonden inte lät oss köpa marken som vi önskade måste vi lämna den ifrån oss då arrendet började bli smärtsamt högt.

Jag och Pontus försökte få kommunen intresserad av att spara stugan, då den i nästan 50 år troligen hade varit Bohusläns enda äkta jordhus, men intresse saknades. Det blev bara en liten artikel i Lysekilsposten, vi lämnade huset och tomten såldes direkt till andra. Men 47 år i samma stuga är ju inte så dåligt!

 CI2A3021

Vi barn, somrarna och lantbruket

För oss barn var Finnsbo det ultimata sommarnöjet, vi hoppade i höet hos bonden, vi körde dragkärra med mjölk till lastpallen på vägen och hämtade där det färdiga smöret som kom från mejeriet. Vi matade kor och grisar och klättrade på det vackra berget ”Finnsbo Tuva” med sin utsikt över den glittrande Gullmaren. Vi lekte indianer i skogarna, fiskade och badade.

Dessa somrar som våra föräldrar skänkte oss i olika delar av Sverige satte oförglömliga spår. Att som barn få sådana upplevelser av landet och lantbruket det unnar jag också alla nutidens barn. Jag är oändligt tacksam för alla dessa upplevelser. Vi barn, som nu är i pensionsåldern, fick uppleva Gammelsveriges sista årtionden, där delar av de äldre traditionerna för jordbruk fortfarande levde kvar.

På Tångaberg i Halland var vi med om att binda hö i små stackar med strån och åkte i hölasset efter häst, plockade ägg i hönshusen och red barbacka på bondens hästar. På Tjörn fick vi segla julle och uppleva havet.

I Bullaren plockade vi kantareller och fångade fjärilar. Vid Finnsbo klappade vi korna och njöt av kalvar och föl och hämtade mjölk i ladugården. Man lade så många stenar som man ville ha liter mjölk på mjölkspannens lock och hämtade den fyllda spannen på morgonen, 5 stenar gav 5 liter mjölk.

IMG_2410

Detta var upplevelser och erfarenheter jag haft nytta och glädje av hela livet. Men moderniseringen smög sig sakta in i jordbruket på både gott och ont. På ont, när en del ” rationella” jordbruksmetoder på 1950-talet höll på att utrota delar av djurlivet.

Därför var det sällsynt med både korpar och rovfåglar på den tiden när kvicksilverbetningen förgiftade gnagarna fåglar och rävar skulle äta. Men efter att detta farliga utsäde blev förbjudet har den fantastiskt intelligente korpen och många av rovfåglarna återhämtade sig och är numera ett vanligt och fascinerande inslag i svensk natur.

Ola Berglund / Halden

Under här kommer en videohälsning från Ola och Pontus från deras mötesplats på Svinesundsbron. Jag kan berätta att det blåste kraftigt i mitten på bron, men några fraser skall nog höras från Ola och Pontus.

Tack Pontus och Ola för en underbar trevlig förmiddag mitt på Svinesundsbron och välkommen till Lysekil när coronaviruset har avtagit.

 

 

 

 

 

 

Lysekil har idag haft besök av de norska fartygen Magne Viking och Njord Viking. På Magne Viking jobbar Savan Schenberg som är född i Lysekil

Lysekil har haft besök av de norska fartygen Magne Viking och Njord Viking. Ombord på Magne Viking jobbar bland annat Savan Schenberg, som är född och dessutom har tillbringat mycket tid i Lysekil under sin uppväxt. Hans morfar var den kände Henry Didriksson, som bland annat jobbade som politiker med mera. Idag bor Savan i Göteborg med fru och tillsammans har de två vuxna barn.

 IMG_9572.JPG

IMG_9608.JPG

 

Många fina minnen från Lysekil.

Han har gått på Boviksskolan, Färgarskolan, Kronbergsskolan och Gullmarsskolan. Som många både före och efter honom, så delade han ut Lysekilsposten. Det passade ju bra när han gick i mellanstadiet och att varje fredag få den lilla vita påsen med några tior som lön för utfört arbete, och till jul den obligatoriska kartongen med romerska bågar.

Savan berättar vidare att han spelade handboll i LHK, simmade och paddlade kanot. Stannade oftast till hos Kalin´s och köpte snusklubbor innan träningen, Klättrade i bergen, byggde kojor och fiskade. En ganska härlig tid och en bra uppväxt tillägger han. Han jobbade även ett par somrar på Lysekilshemmet och drygt ett år på avdelning 4 på sjukhuset.

CI2A9164.JPG
Savan och Peter Eriksson på SDK Shipping.

 

Har alltid varit intresserad av teknik.

Han har alltid varit intresserad av teknik, båtar och motorer. Som liten gick han ofta och tittade på båtar, deras propellrar, motorer och någonstans där föddes nog en tanke på havet som arbetsplats. Efter lite funderande och rådslagning med sin fru Sophie, så blev det till att läsa in sjöingenjören och börja med att segla.

 

91859186_3025406434182138_5160271273338601472_n
Savan med en J-hook ombord på Magne Viking. Foto: Privat.

 

 

Mönstrade på M/S Stena Gothica.

Känslan när han för första gången, som elev mönstrade på fartyget M/S Stena Gothica, var att nu hade han kommit rätt. Hon gick med rullande last mellan Göteborg och Immingham. Det var mycket lärofullt tillägger Savan.

Efter det blev det en mindre tankbåt, Nanny ifrån Donsö. Senare Finnforest, vars systerfartyg Finnbirch förliste och gick under söder om Gotland 2006. Två man strök med. Efter det har det rullat på med lite olika båtar, men sedan 2010 så är det Offshore som har gäller för honom.

Även om det är stor skillnad på Stena Gothica, byggd -75, mot de båtar som finns nu, så var känslan den rätta. Savan gillade att komma ut på havet, gemenskapen, arbetet, fartygen och den obrutna horisonten. Men det hade aldrig gått om inte hans hustru dragit det stora lasset med jobb, hushåll och barn. Fast de har alltid haft överenskommelsen att han tar hand om det när han är hemma.

 

91954392_564823097725944_5517321714360385536_n.jpg
Foto: Privat.

 

Jobbar på företaget Viking Supply Ships.

2004 började han i det rederiet han är nu. Då hette det B&N vilket sedermera blev Transatlantic. Idag heter bolaget Viking Supply Ships med kontor i Stenungsund och Kristiansand. Rederiet driver statsisbrytarna och några offshore båtar, ytterligare två är under nybyggnad i Polen.

 

image (1).jpg
Foto: Privat.

92046516_235134614305570_2236978371173023744_n.jpg
Savan och kapten Sigvart Svendsen. Foto: Privat.

 

Jobbar ombord på fartyget Magne Viking.

 

Magne Viking heter fartyget som han arbetar på nu och som gör ett kortare stopp i Lysekil. Det är ett AHTS fartyg, Anchor Handling-Tugg-Supply. Kort beskrivet är det en arbetsbåt med stora vinschar och ordentliga motorer för att kunna flytta riggar och utföra olika arbeten för oljeindustrin.

https://vikingsupply.com/vessel/magne-viking/8

Arbetsområdet är hela världen men inriktat på kalla och besvärliga områden eftersom de har en hög isklass och klarar att köra i en hel del is. De utgår som oftast ifrån Skottland och rör sig i Nordsjön eller Nordatlanten. Men det har även varit en hel del i jobb i Barentshav-Nordnorge, Grönland, Kara Sea norr om Sibirien, Sakhalin norr om Japan, Canada och Östersjön med mera.

92144642_683493119122583_3743228405517123584_n.jpg
Foto: Privat.

 

Jobbar bland annat med att flytta oljeriggar.

Jobbet som de utför består till mesta del av att flytta oljeriggar, sätta och ta upp deras ankare. Leverera en del last till riggar. De har system och möjlighet till att sanera oljeutsläpp, vattenkanoner till brandsläckning som levererar 1m³/sek vardera, bogsera isberg undan riggar, och har även möjlighet till olika räddningsarbeten.

92187750_266945457655853_8120363730174214144_n.jpg
Foto: Privat.

92633133_218797396010822_7443857774909325312_n.jpg
Foto: Privat.

92484757_3793592990716191_1039249800639283200_n.jpg
Foto: Privat.

 

De är cirka 15 personer ombord.

Kapten, överstyrman 2 styrmän, 5 matroser, 2 maskinister, 1 elektriker, 1 reparatör, 1 kock och en elev. Savan jobbar som chief ombord och med det har han det tekniska ansvaret vilket är ett nöje när man har så bra kollegor som han har turen att ha. Jobbet som sådant innebär en del vaktgång, delaktig i underhållet, planering av underhåll, inköp av material och reservdelar och hålla brandövningar med besättningen.

92061796_830843624102310_1422404924037136384_n.jpg
Camilla Olsson jobbar som kock ombord på Magne Viking. Foto: Privat.

92185905_215928316343186_2898187851952816128_n
Maskinisterna Robin Bergdahl och Robert Lieder som ställer ventilspelet på en av 6 maskiner. Foto: Privat.

92022646_1366860760152155_3524038516252082176_n.jpg
Foto: Privat.

 

De jobbar och lever ihop i 4 veckor, Det blir som ett litet minisamhälle med alla dess funktioner. Det blir lätt att man får vänner för resten av livet när man oftast har liknande intressen och jobbar så intensivt ihop tillägger Savan.

Finns möjligheten så går man gärna iland, cyklar eller bara ser sig om. En båt som Magne Viking räknas som en helt vit båt och med det menas att ingen alkohol eller inga droger får finnas ombord likaså får man undvika pubbesöken då en oannonserad drogtest kan dyka upp när som helst.

image.jpg
Foto: Privat.

image2.jpeg
Foto: Privat.

 

Är i Lysekil för att byta besättning.

Idag är de i Lysekil för att bland annat byta besättning. Världen har ju drabbats av ett virus som ställer till de. Savan berättar att för många sjöfolk världen över är det ganska hopplöst att kunna komma hem när länder stänger sina gränser och flygen slutar att gå. Som tur är så valde hans rederi att ta båten ifrån Montrose, Skottland och gå till Lysekil så att de kunde få komma hem.

IMG_9749.JPG
Njord Viking på väg in till kajen vid Grötö.

 

De flesta ombord är svenskar, norrmän och ett par polacker och alla kommer hem som de ska. Som avslutning berättar Savan att han varje sommar besöker sin hemstad Lysekil och han minns många kompisar från sin tid här i Lysekil

 

CI2A9214-2.JPG
Jag och Savan.

Tusen tack för intervjun Savan.