Idag på bloggen får ni åter igen träffa en känd radioröst som ni säkert hört massor av gånger i Sveriges Radio och även lokalt här i P4 Västs område. Idag får ni en återträff med journalisten Jan Andersson från Lysekil.

I fyra år har Jan jobbat som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio i Bryssel. Nu har han varit hemma i ungefär ett år och jobbar idag som ekonomireporter på Ekot på Sveriges Radio.

Bjuder på nybakta bullar.

När jag kommer hem till Jan strax utanför Lysekil så håller han på och klipper gräset. Han har dessutom kallgästa bullar på gång som är på väg in i ugnen. När han inte håller på med att presentera Ekonomiekot eller att rapportera om makroekonomi och EU-frågor, så tycker han det är gott att baka eller hålla på med någon annat trevlig syssla.

Janne är gift med en konditor – Michelle – av högsta klass och hon är ju enormt duktig. Han berättar att han aldrig kan tävla mot sin fru, men hon har lärt honom mycket genom de åren de tillbringat tillsammans. Idag har de två barn och frun Michelle jobbar idag hos Strandflickorna här i Lysekil.

När man tittar ut på altanen så står det flera burkar med hemmagjord hjortronsylt och lingonsylt som Janne kokat.

Snabb tillbakablick.

Han har jobbat som journalist i ungefär 25 år, alltifrån sportreporter till rikschef för Ekots riksorganisation på Sveriges Radio i Stockholm, utrikeskorrespondent och nu senast ekonomijournalist på SR Ekot.

2004 började han som SR Ekots rikskorrespondent i Göteborg. 2005 sökte han ett vikariat som utrikeskorrespondent i Mellanöstern vilket han inte trodde han skulle få, men det fick han.

Jan har tidigare berättat att våren 2005 så satt han och läste allt om Mellanöstern som han kunde hitta. Över tre månader tillbringade han i Mellanöstern sommaren 2005. Året efteråt var han tillbaka i Mellanöstern och då var det bland annat för att rapportera om kriget mellan Israel och Hezbollah i Libanon. Han berättar att han sett mycket skit under åren. Till och med döda kroppar och kroppsdelar som legat utspridda.

Vi kommer in på det värsta terrordådet i Norden, nämligen i Norge den 22 juli 2011. Dels mot regeringshögkvartet i Oslo och därefter mot Utöya. Efter att semestern var över fick Jan åka dit för att rapportera om det fruktansvärda och var också med för att rapportera om minnesceremonin som arrangerades i Spectrum i Oslo.

Han berättar att när han kom in där i pressrummet där alla journalister satt, så såg han sina kompisar som han träffat från de åren han varit ute och rest. En del satt och grät.

Under ceremonin var det flera musikframträdanden och det visades också bilder och namnen lästes på de 77 människor som dött från terrordådet.

Anhöriga till offren reagerade väldigt starkt under minnesceremonin. Väldigt många grät. Stundtals funderade han över hur han faktiskt skulle orka med kunna rapportera därifrån i ”Kvart i fem Ekot”.

Efteråt gick han till det närliggande hotellet och lade sig på sin säng och allt bara snurrade. I tio minuter snurrade det bara runt i hjärnan. Då ringde han sin fru och även nära kollegor som han arbetat med under åren. Det blev en slags debriefing i ensamheten där på hotellrummet.

Senare under den där kvällen så stötte han också på det norska teamet från NRK som hade haft hand om hela sändningen och de satt ner och pratade om det ofattbara som hänt och som de också varit med om tillsammans under dagen under minnesceremonin.

 Jan har jobbat som journalist i 25 år.

Jag har följt Jan under åren och vet vad han har upplevt under sina år i Bryssel. Men samtidigt är det mycket intressant att höra honom berätta om detta som är direktsändningar och LIVE, rakt ut i vår eter.

När jag sitter där och äter färska bullar vid familjens köksbord i huset utanför Lysekil, så kommer jag att tänka på terrordåden i Bryssel och Paris, men det tar en stund under vårt samtal innan vi kommer dit. Janne har jobbat i drygt 25 år som journalist.

2014 flyttade familjen till Bryssel.

2014 flyttade familjen till Bryssel. Det blev hela fyra år i Bryssel. Att jobba som utrikeskorrespondent betyder att ha ständig jour, 24 timmar om dygnet. Janne berättar om man har med sig familjen så får de vara beredda på att man får ge sig av om det händer något i närheten.

Toppmöte samma dag som dottern fyllde år.

För två år sedan – i samband med att dottern fyllde år –  var det ett extrainsatt toppmöte, just samma dag. De skulle få 40 personer på besök i trädgården i Bryssel för att fira dotterns kalas. Dotterns födelsedagskalas var ju planerat i flera veckor innan.

Tillsammans med övriga familjen, så var Janne med och resa upp tält, duka och förbereda hemma. Michelle tillsammans med några nära vänner gjorde klart det sista inför födelesdagsfesten, samtidigt som han tog på sig kostymen och åkte in till möteslokalerna i Bryssel där toppmötet ägde rum.

Jan gjorde en snabb intervju med statsminister Stefan Löven och gjorde klart inslaget i taxin tillbaka hem. Kl. 15:00 började kalaset, men en minut innan, 14:59 gick Janne in genom entrédörren hemma för att byta om och hann också vara med på kalaset.

Efter ett tag ringde dock utrikesredaktörerna i Ekot och ville att han skulle medverka direkt vid kvart i fem ekot från deras trädgård i Belgien. Så det blev en direktsändning från trädgården, samtidigt med dotterns födelsedagskalas.

Annorlunda journalistik i Bryssel.

 Flytten till Bryssel betydde att hans sätt att jobba som journalist kom att förändras, jämfört med hur han jobbat tidigare. Delvis har Janne inte varit ute på ett och samma ställe under en sådan lång period. Dessutom handlar ju journalistiken i Bryssel i huvudsak om politik och ekonomi, men kom ju även att innefatta terrorrapportering, tillägger Janne.

Han erkänner gärna att han är en politisk nörd. Annars skulle han ju inte tagit det jobbet från första början. Janne tycker att politik är superkul, och han tycker även om att kunna förklara avancerade saker inom politiken. Helt enkelt att göra det begripligt för andra.

Arbetade i snitt 80 timmar i veckan.

Att jobba 80 timmar i snitt i veckan och ibland till och med 110 timmar var ingen ovanlighet för Janne under åren som EU-korrespondent. Var fjärde och femte helg kunde han vara ledig om det inte hände något speciellt.

Ibland var det riktiga nattmanglingar då får han behövde vara vaken hela dygnet. Detta har hänt ett flertal gånger när några ministrar eller stats- och regeringschefer haft viktiga möten och olika frågor som rör Europa i Bryssel. Samtidigt som man kanske egentligen är rejält trött och sömning, så måste man vara som fräschast och för att försöka kunna göra i ordning ett inslag till någon morgonsändning i Ekot eller till P1 morgon, trots att det kanske svårt att först förstå vad besluten betyder för oss svenskar, berättar Janne.

Nu börjar bullarna bli klara i ugnen och de ser mycket goda ut.

 Olika områden som Brysselkorrespondent.

Beneluxländerna ingick i Jannes område. Belgien, Luxemburg och Nederländerna. EU-frågor och Nato. Det blev flyg, tåg, buss eller bil som tog Janne till de platser han jobbade på.

Bryssel är ungefär lika stort invånarmässigt som Stockholm och Belgien är ungefär lika stort i antalet invånare som Sverige. Belgien är ett mindre land till ytan, men samtidigt finns det betydligt mer bilar.

Har haft fyra fina år i Bryssel.

Familjen har haft en fin tid i Bryssel, och har haft fina år där. Hela familjen har trivts jättebra. Nu har de vänt blad och är hemma igen.

Känner du en annan ro i livet nu när du är hemma igen, det måste ha varit ett annat tempo i Bryssel än det är här hemma?

-Vi är i ju rofyllda Häggvall nu. Jo, men så är det. Jag kan helt ärligt bli tidvis väldigt trött på folk och jag kan också bli väldigt trött på ord. Då är det skönt att bara kunna göra saker utan att bli påpassad. Här hemma sköter vi oss nästan själva.

Efter åren i Bryssel berättar Janne att han kan tycker sig kunna se en förändring när det gäller hur människor uttrycker sig mot varandra i Sverige:

– Jag kan tycka och rentav bli skrämd idag över samtalstonen på nätet och hur man är mot varandra. Det har egentligen ingen skillnad om det är i Lysekil, Twitter eller på Facebook. Som journalist stöter jag ju också på det, för det drabbar mig också. Jag blir utskälld flera gånger i veckan på grund av mitt jobb av människor som har synpunkter på mitt jobb eller på journalister i allmänhet, säger Janne och fortsätter:

– När man jobbar som journalist i riksmedia och intervjuar samhällets maktspelare, så händer det ganska ofta. Faktiskt kan jag också bli utskälld här i Lysekil. Oftast har de synpunkter på vad som sägs. Men det roliga och positiva med jobbet överväger självklart sådana här saker. I helgen så träffade jag två P1-lyssnare från Västerås i samband med en privat tillställning och de kom fram och berömde och var supernöjda, glada och väldigt upprymda över vilken roll som radion spelar i deras dagliga liv.

– Familjen är viktig för mig, samtidigt är det en livsstil för mig att vara journalist. Jag har till exempel aldrig haft någon söndagsångest och trivs med det jag gör. Det gäller att ha balans i livet på något sätt.

Blir du påverkad av det som du varit med om?

– Det blir jag väl på ett eller ett annat sätt. Jag har ju i ärlighetens namn sett rätt så mycket skit. Så är det ju tyvärr. Idag är jag nog rätt hårdhudad och ibland kan jag tycka att vissa saker är rätt bagatellartade. Ibland märker nog vissa i min omgivning det. Men jag sover gott om nätterna och somnar oftast med huvudet på vägen ner mot huvudkudden, så det är väl ett bevis på att mår hyfsat okej.

– Jag tror också på detta om man trivs med livet och har en fantastisk familj. Du bor även i en miljö som du trivs med och det är det som är tryggheten, då kan man stå ut med rätt mycket skit.

Intervjuat olika höjdare i världen.

Janne är inte så imponerad av folk. Även om han under åren har intervjuat personer som statsminister Stefan Löfven, Angela Merkel och Viktor Orbán med flera, åtskilliga gånger, så är det inget som egentligen påverkar eller berör honom. Jannes jobb är att granska dem, och ibland kan det ju uppstå situationer där vissa kanske tycker att journalister är värre än det som en katt har släpat in där hemma.

När man jobbar på platser som Bryssel, så händer det allt som oftast att man står i en journalisthord och då gäller det att ha väldigt vassa armbågar, och Janne berättar att han har vassa armbågar och är hyfsat lång. Samtidigt har han flera kollegor som träffade under åren i Bryssel, som idag är några av Jannes närmaste vänner.

Terrorattentaten i Paris.

När Janne och jag träffades förra gången – för några år sedan – så pratade vi mycket om det som skedde på Utöya i Norge. Under sin tid i Bryssel fick Janne uppleva både terrorattentatet i Paris och Bryssel.

Hur upplevde du och minns du av terrorattentaten i Paris och Bryssel?

– Det är väl ingen som tror att man skall drabbas av terrorattentat eller terrordåd. Just terrorismens grundtanke är ju att skapa en instabilitet i samhället, och vi som medmänniskor skall känna oss osäkra.

– Nu behöver man nog inte behöva vara Einstein för att räkna ut att Bryssel skulle vara ett mål, med tanke på att det är Europas huvudstad. Det bisarra var att vi var några kollegor som hade pratat om Bryssel som ett terroristmål, bara några dygn innan det sedan kom att ske.

– Jag körde till Paris den natten, och var en av de första ditresta journalisterna på plats, förutom SR:s pariskorrespondent Beatrice Janzon, som ju då bodde i Paris. Under polisutredningens gång visade det sig att gärningsmännen hade haft sin bas i just stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Jag var i Paris i ungefär två dygn. Ett par månader efteråt, så kom det att ske ett terrordåd även i Bryssel.

Under åren som EU-korrespondent berättar Janne att han rapporterat om många tragedier och fruktansvärda händelser…

– Jag har även sänts iväg och rapporterat om en flyktingkatastrof på Medelhavet, utanför Sicilien. Den gången handlade det om ofattbara 700 personer som drunknat. Självklart är det extremt tuffa saker att berätta om, och framförallt om man har barn själv. Då blir det väldigt konkret och tydligt för mig som medmänniska när man hör berättelsen från föräldrar som varit ute i en gummibåt eller fiskebåt. Deras båt går kanske sönder, kapsejsar eller de tvingas i vattnet av någon orsak, kanske flyktingsmugglare.

– Föräldrarna försöker att ta hand om sina barn, men barnen glider ur händerna på dem och drunknar. Det är klart att sådana berättelser sätter sina spår. Samma är det med terrordåden i Paris, Bryssel och i Norge 2011. Så är det i alla fall för mig. Jag är ju ingen robot.

Får man en viss puls eller går man igång inför en speciell sändning?

– Nja, en högre puls vid grön lampa får jag inte längre. Däremot gäller det att fokusera på uppgiften när det är direktsändning eller är en situation som till exempel en viktig presskonferens, en händelsenyhet eller att det är snabba ryck. Det finns inget annat som existerar just då. Det är leveransen i radion man tänker på.

– Innan jag är med i direktsändning för att rapportera om någon större händelsej, brukar jag tänka igenom – om jag hinner så tar jag 15 sekunder på mig – bara för att gå igenom vilka formuleringar som jag skall använda. Det handlar om vad jag vill åstadkomma med just den aktuella direktrapporten och vilka ord som jag absolut inte skall använda. Före sändningarna brukar jag även repetera namn och siffror – om jag inte skrivit ner dem innan – för jag är fruktansvärt dålig på namn. Det får inte bli fel med namn och siffror i en direktsändning.

Vi pratar vidare och Janne säger; ”jag har ett väldigt konstigt jobb”, på vilket sätt då menar du?

– Det är väldigt konstigt att prata inför mellan 200.000 och tre miljoner par öron beroende på vilka sändningar och dagar det handlar om. Det är ju egentligen väldigt märkligt.

Tänker du på det någon gång?

– Jag tänker på det och jag kan reflektera över det, men jag har inte låtit det påverka mig. Om jag skulle låta det påverka mig så finns det nog risk för att jag skulle kunna bli knäpp.

– Om jag står som jag gjorde i morse när jag sände Ekonomiekot i P1 från Uddevalla så var det väl ungefär 700.000 personer som lyssnade på vad som jag hade att säga. Om jag skulle se samma antal personer i ögonen, då skulle kanske jag darra på manschetten. Nu ser jag ju inte de människorna, när jag står där bakom mikrofonen och mixerbordet, eller om jag nu är ute ”på fältet” men jag vet att det inte får bli fel.

Radiorösten Jan Andersson, hur ofta känner folk igen den?

– Det händer då och då. Här i Lysekil vet kanske många vem jag är. Jag var i Götene i somras och då frågade en person mig när jag köpte glass om vi hade träffats tidigare för han tyckte att han kände igen min röst men kunde inte komma ihåg mitt utseende. Då svarade jag att jag inte kände honom men att jag inte var någon skådespelare eller så, men han hade nog hört mig på radio. Och det var ju kul.

Jobbar idag som ekonomireporter på Ekot på Sveriges Radio.

Idag jobbar Janne bland annat med att presentera Ekonomiekot i P1 men också global ekonomi som omfattar till exempel olika handelsavtal mellan olika länder. Han berättar att arbetssättet har förändrats genom åren. Förr var man mer eller mindre hänvisad till en arbetsplats på en redaktion för att kunna jobba eftersom arbetsverktygen fanns på redaktionerna. Idag kan han röra sig ganska fritt och är inte i samma utsträckning beroende av en redaktion som man var förr.

Orsaken är framför allt att utrustningen har blivit mycket lättare under åren som gått. När Janne började utomlands så hade de förutom datorerna, också resväskor med satellitutrusningar. Idag kan SR:s utrikeskorrespondenter ofta resa med en ryggsäck där sändningsutrustningen får plats eftersom de använder sig av en sändningsteknik via mobiltelefonnäten med hjälp av fyra olika SIM-kort inbyggda i specialbyggd sändningslåda för direktmedverkan i radio.

Visa dagar går han upp 03:28 på morgonen och loggar på hjärnan.

Numera blir det tidiga morgnar för Janne. Redan hemma behöver han förbereda sig och läsa på om vad som hänt under kvällen och natten genom att gå igenom olika nyhetsbyårer, nyhetsbrev och vad som står på de internationella nyhetsmediernas sajter på internet. När han sedan sätter sig i bilen mot Uddevalla, där han kan sända Ekonomiekot i P1, så blir det bredvid en kopp med te i bilen.

Han väntar med första kaffekoppen tills alldeles före första sändningen, klockan 6:32. Janne berättar även att han sjunger upp sig på, eller pratar upp sig i bilen på väg till jobbet. Av rutin brukar det bli efter att han passerat Torp köpcentrum mot centrala Uddevalla. Han gör andningsövningar och får igång stämbanden och käkmuskulaturen.

Förr om åren, sjöng Janne i olika körer, men det är många år sedan. Säkert har fler än 20 år gått, så just uppsjungningarna härstammar från de åren och det har han använt sig av efter åren som körsångare.

 Tappade rösten.

Det gäller hela tiden att vårda sin röst. Janne berättar att han hade tappat rösten en gång. Det handlar om en gång när han skulle vara programledare för P1-programmet Radiokorresspondenterna. Strax innan fick bara fram ett väsande ljud eftersom han hade drabbats av någon halsinfektion. Janne fick ¨ett tips av Inger Arenander som då jobbade som utrikeskorrespondent i Washington om hennes huskur.

Tipset var att han skulle dricka ingefärsvatten, citron och honung. Detta skulle Janne dricka 15 minuter före sändningen. Effekten skulle bli att rösten skulle klarna, men bara tillfälligt eftersom huskurens effekt bara skulle räcka under tidsperiod av 45 minuter. Mycket riktigt så höll rösten också i 45 minuter och sändningen varade i 28 minuter, så det fungerade. Han hade en helt okey röst under sändningen.

Intervjun håller på att gå mot sitt slut och jag undrar över hur Janne har förändrats som människa och om det är något särskilt som han märkt av sedan familjen flyttat tillbaka till Sverige?

– Vi trivs ju väldigt bra i Lysekil. Vi tycker väldigt mycket om miljön och de människorna som vi umgås med. Våra familjer och släktingar finns här i närområdet, och vi är uppvuxna här. Däremot jag kan bli lite bekymrad ibland i olika sammanhang. Egentligen skulle jag önska att folk kunde tänka på hur bra vi faktiskt har det här, för det är väldigt lätt att hitta problem och se vad som är fel.

– Visst är det så att jag har olika saker i mitt bagage med saker och ting som jag har varit med om men nog är det så att jag uppskattar det som finns här på ett annat sätt. Jag skulle kanske vilja att andra människor också kunde uppskatta det som finns här på ett annat sätt än som det görs, för det är fantastiskt i Lysekil.

– Samtidigt skulle vi kanske behöva vara lite mer ödmjuka inför det faktum att vi faktiskt har det bra här. Man skall absolut inte be om ursäkt för att man har det bra, för vi ska ha det bra. Men det finns andra människor som inte har det lika bra som vi som bor här och då kanske vi ska vara lite ödmjuka inför det. Detta kan jag ibland tänka på och reflektera över, säger Janne och tar den sista tuggan av sin bulle.

Tack för underbara bullar Janne och en mycket intressant pratstund.