Etikett: SLU

I dag på bloggen får ni träffa Andreas Sundelöf, som är forskare för akvatiska resurser och institutionen för vilt, fisk och miljö på SLU här i Lysekil. Andreas var en av de som drog i gång detta med märkning av tonfisk här i Sverige.

När vi träffas ute vid SLU som ligger bredvid Havets Hus i Lysekil så är även Gustav Hellström, universitetslektor i fiskbiologi Institutionen för vilt, fisk och miljö på SLU med. Gustav är med i projektet, men är i vanliga fall stationerad i Umeå.

Efter denna intervju så fick jag den stora äran att få följa med en dag när man märkte tonfisk. Några dagar innan mig så hade Kung Carl XVI Gustaf varit med ombord och följt tonfiskmärkningen. Kungen fick namnge en fisk och den döpte han till Silvia. Jag fick också namnge en fisk och den fick namnet Kim efter min son. 

Kung Carl XVI Gustaf här med Andreas och Gustav från SLU. Foto: SLU.

Jag skulle kanske kunna skriva en hel bok om hur denna upplevelse var att få se dessa stora fiskar och samtidigt se hur Andreas, Gustav och de andra lägger ner hela sin själ för att detta skall fungera till 100 %. De gör ett mastodontjobb, med allt från planering till kontakten med de båtar som ser till att de har tonfiskar att märka.

Niclas Sandberg som med sin båt ser till att de kommer fram till den båten som berättar över komradion att fisk är säkrad, och som sedan styr med full fart för att kunna få fisken från fångstbåten till märkningsbåten. Ett helt fantastiskt teamwork. Fyra tonfiskar märktes denna dag då jag var med.

Tidig morgon vid Havets Hus brygga där Hege Sande doktorand på SLU och Andreas Sundelöf forskare på SLU lyfter över märkningsmaterialet.

Under det att ni läser intervjun, så kommer det även att blandas med mina fotografier under den dagen jag fick vara med när det märktes tonfisk. Jag har fått varit med om mycket, men detta slår nog allt som jag varit med om på min blogg. En fantastisk upplevelse att lära sig mer om dessa fiskar.

Det var en underbart fin morgon när vi lämnade Havets Hus brygga i Lysekil.

Hur det hela började

2015 hittades en blåfenad tonfisk i Ljungskile och det var den första fysiska fisken som någon sedan 50–60 år tillbaka fotograferade och dokumenterade. Det blev lite uppståndelse av detta just då. Året efter på sensommaren kom det fantastiskt bildmaterial från Skagerack som visade att det fullständigt kokade av tonfisk. Det var där Andreas och hans kollegor tog kontakt med lite olika kontakter inom ICCAT och ställde frågan hur man går till väga om man vill studera detta.

 Detta var ett gammalt randområde, på gränsen av utbredningen. Det var nu man såg en positiv återhämtning 7 – 8 år efter att ICCAT drog åt tumskruvarna och verkligen förändrade fiskeriförvaltningen. Det såg jättemörkt ut i början på 2000-talet. Storleken på fisken var mindre och mycket färre på grund av utfiskning, tillägger Andreas. 

Susanna Bergström kommunikatör vid SLU, intervjuar Gustav Hellström, universitetslektor på SLU.

Gustav visar upp de olika märkningsutrustningen för Susanna.

ICCAT

Andreas berättar att SLU och Havsfiskelaboratoriet är representerade i den vetenskapliga kommitteen i ICCAT som står för ”International Commission for the Conservation of Atlantic Tunas”. ICCAT hanterar förvaltningen av blåfenad tonfisk, men också forskning och förvaltning kring flera olika tonfiskarter och pelagiska hajar i atlanten.

Niclas Sandberg kapten på båten är uppe och hälsar på oss på övre däck.

Här är även Niclas med Kung Carl XVI Gustaf, som kikar på ett av Kustbevakningens stora fartyg. Foto: SLU.

Tonfisken är fredad i Sverige

Vi kommer in på att tonfisken är fredad i Sverige, men i Danmark har de bytt till sig en kvot. ICCAT sköter beslut om fångstkvot, och kvoten delas ut till kontraktskrivande parter. EU är en av de parterna, men Sverige har ingen kvot via EU. Sverige får om de vill förhandla sig till eller byta sig till en kvot som Danmark har gjort i år. Danmark har bytt bort lite makrill mot tonfisk från Spanien. Det är en bilateral överenskommelse mellan dessa två länder och har inte hanterats direkt av ICCAT eller EU-kommissionen, berättar Andreas.

En tonfisk är säkrad vid en av båtarna och Hege, Andreas och Gustav börjar förberedelsen inför att mäta och märka tonfisken, medan Niclas kör mot båten.

Varför märker man tonfisken?

– Vi vill veta varifrån de kommer och vart de är på väg. Vi tar genetiska prover för att veta varifrån de kommer och vi sätter elektroniska sändare av olika slag på dem för att kunna spåra vart de tar vägen.

Det finns flera olika modeller av sändare för att få detaljerad korttidsinformation eller mer grov långtidsinformation. Det är nu femte året vi gör detta.

Från början så visste vi kanske inte helt, vad vi gav oss in på. Men det visar sig att Skagerack är en ganska unik plats att göra detta på och resultatet har blivit mycket bra.

Fiskarna kommer in på ett ganska litet område som vi relativt lätt kan nå från land. Och det fantastiska är att har vi märkt en tonfisk med ett tolv-månaders märke som skall lossna efter tolv månader. Tolv månader senare så är fisken tillbaka här och släpper märket i Skagerack. Vi åker ut med radiopejl och hittar märket som vi märkte tonfisken med.

En av båtarna med en fångad tonfisk.

Jag antar att dessa märkningar är dyra?

– Ja, det är de, men samtidigt är de ovärderliga för forskningen. De loggar information under ett år. När de lossnar flyter de till ytan och börjar sända information via satellit. Man får inte tillbaka all information över satelliten, utan det bästa är att få tillbaka den i handen.

Vi har fantastiska försättningar ett antal sjömil utanför Lysekil och där vi samarbetar med Danmark.

Gustav och Andreas med den avancerade sändaren som tonfisken märks med.

Görs det några tonfiskmärkningar i Norge, och är den fredad där?

– Norge gör inga märkningar i Skagerack, utan gör sina märkningar i Norge på västlandskusten från Bergen och upp till Ålesund.

Norge har sedan flera år en kommersiell kvot. Sedan två år tillbaka läggs denna kvot även på ett riktat fritidsfiske som syftar till att också märka fisk. Efter de mörka talen i början på 2000-talet så har beståndsantalet ökat betydligt.

2003 föddes det en årsklass av tonfisk som var väldigt stark. Det var väldigt många yngel från det året som överlevde. 2008, 2009 och 2010 när man började att skära ner på kvoten så hade inte den årskullen ännu kommit in i fisket.

När man nu hade begränsat fisket så fanns den årsklassen som växte in i populationen med stor kraft. Här såg man en snabb och kraftig återhämtning. Men fisket i Atlanten, inkluderat Norge och Danmark, med kvoter bedöms som hållbart.

Vi närmar oss båten som fångat tonfisken.

Tonfisken dras upp på båten och arbetet med att mäta och märka fisken börjar.

Från det att ni började år 2017 hur många tonfiskar har märkts?  

– Danmark och Sverige tillsammans har märkt cirka 400 tonfiskar. Då är det cirka 300 som är märkta med en elektronisk märkning säger Gustav.

Ni har några veckor varje år som de är här i Skagerack och som ni jobbar med märkningen, hur fungerar det och hur ser en dag ut när ni märker tonfisk?  

– Det är oftast månadsskiftet augusti – september och vi är väldigt beroende av vädret. Vi går inte ut om det blåser mer än 6 sekundmeter. Det skall vara säkert för fisken och besättningen ombord.

Fisken fiskas in av en sportfiskare i ett stort område. Sedan skall den lämnas över till märkbåten. Det är Nicklas Sandberg och Sea 4 Fun som med sin båt en, Targa 44 som kör ut oss till platsen och som ser till att vi snabbt kan ta oss till de olika områdena om någon har fått fisk.

Vi i Sverige brukar dra i gång runt 6:30 och då lämnar vi Lysekil. Då ger vi oss ut till en startkoordinat som vi sänt ut till våra fisketeam. De består av ett femtital fisketeam på svenska sidan. Sedan har vi en radie runt den startkoordinat som man tillåts att positionera sig i.

Vi brukar vara framme på morgonkvisten och stannar i mitten på den radien vi har. Då börjar fisket och vi ligger och väntar på att någon skall rapportera in att de fått en tonfisk. När någon fått napp så beger vi oss mot teamet som fångat den och vi har verkligen valt märkbåt med stor omsorg. Vi måste ta oss väldigt snabbt till platsen där teamet ligger med tonfisken de har på kroken.

Andreas inflikar med att vi har en startposition och båtarna får inte vara längre ifrån den än en viss distans som är cirka 5 – 7 sjömil. Det tar en stund att ta sig emellan platserna, men samtidigt så mår fiskarna bra i vattnet.

Vidare säger Andreas; ”väl framme så dras fisken upp på märkningsbåten och tonfisken får en slang i munnen som ventilerar den med vatten över gälarna. Den får även en blöt microfiberduk över ögat som gör den lugn. Vi mäter längd, omkrets och tar genetiska -och vävnadsprover med mera. Vi sätter även fast märkningen och efter cirka 2 till 2 ½ minut så är allt klart. Sedan så släpps fisken och det är helt fantastiskt att se den simma ner i djupet efter att ha legat på båten”

När allt är klart släpps fisken i havet och den simmar ner i djupet.

Har ni någon rekordfångst för märkning?

– Ja, 279 centimeter stor och som vi tippar var i 350 kilos klassen. Vi väger dem inte utan det är en uppskattning.

Danskarna har märkt en på 284 centimeter och varje extra centimeter den växer på mitten av tonfisken, så innebär det ganska många extra kilo.

På båten fanns även Elin Värm som praktiserar på SLU i Umeå, där Susanna och Gustav jobbar i vanliga fall.

Jag läste på SLU:s sida att det varit dåligt med fångst av mindre tonfiskar, var beror det på?

– Så har det varit hittills varje år. Vi ser en del hoppande fisk och då ser det ut som det finns fler fiskar bland de mindre. De har inte huggit på vår utrustning än. Vi vill gärna fånga mindre storlek på tonfisken för att kunna se att det inte är samma individer som kommer tillbaka hela tiden utan att de förökar sig och för att kunna se att det kommer in fler årsklasser varje år.

När ni väl ligger där ute, är det en lång väntan eller är det jämt flöde? 

– Vi försöker själv förstå den variationen, men vi har inte fått något riktigt grepp om det. Vissa dagar är det väldigt mycket aktivitet första 2 – 3 timmarna och sedan är det väldigt lugnt fram till eftermiddagen då vi ger oss av hemåt.  Vissa dagar kan det även vara action hela dagen och vissa dagar kan det även vara helt lugnt.

 

Hur många hinner ni märka på en dag?

– Toppnoteringen ligger på 11 tonfiskar.

Vad har ni för roller när ni väl är ute på vattnet och fisken kommer in?

– Själva märkteamet är ett minimum på 5 personer. Och det är som du frågar, att vi har olika roller. Jag och Andreas brukar alternera mellan olika roller, men de andra i teamet har sina roller klara när märkningen skall ske. En ser till att flödet med vattnet till tonfisken fungerar, en för protokoll och det skriks en massa siffror när de mäter fisken. Jag och Andreas brukar alternera mellan märkningen och hanteringen av fisken.

Att hantera fisken är nog den mest spännande delen, när sportfisketeamen har säkrat fisken så kastar de över sin tamp med en gaf som sitter i tonfiskens mun. När de väl släpper den så är det vi i teamet som ansvarar för den 300 kilos fisken på andra sidan tampen. Sen skall fisken upp på rampen och just den närkontakten med detta enorma djur är mycket spännande. Där blir rollerna väldigt viktiga inflikar Andreas.

Vi har haft observatörer ombord som jämförde det med ett pittstopp i formula ett. Det kan vara en lång väntan ibland, och plötsligt skall vi göra denna korta insats.

Jag och Andreas har pratat om detta och när väl fisken kommer upp så är man laserfokuserad. Man river av denna rutin på ett par minuter och helt plötsligt har man lossnat gafen och allt är klart och man ser den kolossala bjässen simma i väg. Då sitter man där vid båten och ser att fisken mår bra och simmar i väg mot djupet, det tar några sekunder och det är helt magiskt att få uppleva detta. De är helt majestätiska djur som är helt magnifika.

Fisken som fick min sons namn.

Lysekil har de bästa resultaten i världen med märkningen

Märkningarna av tonfiskarna från Lysekil har blivit vida kända för ett gott resultat hur märkningen går till och hur länge sändarna sitter kvar. De sista tre åren har SLU i Lysekil haft de bästa resultaten av märkningen i världen då en större del av sändarna sitter kvar hela perioden. De kan verkligen se spåren hur fisken vandrar över hela atlanten.

Händer det att det går fel någon gång under fångst och märkning?

– Ja, vi vet att det finns risker för fiskarna. Fiskarna är mycket stryktåliga, men är sårbara för en sak. Det gäller att de inte får vatten över gälarna. 2% av fiskarna blir tail-wrapped och det betyder att linan snurras runt stjärtfenan och fisken dras baklänges. Skulle någon fisk dö, så gör de olika undersökningar på den.

Under min intervju med Andreas berättar han att han blev kontaktad av en familj som hittat en granat eller vad det var.

Andreas berättar att han fick ett mejl med en bild på en märkning. Det var en mamma som frågade vad det var för något och om det suttit på någon fisk, och i så fall vilken fisk. Det var 6-åriga Tuva som hittade ett underligt föremål på en skräpjakt på Mellbystrand.

Tova med sändaren hon hittade i Laholmsbukten. Foto: Privat.

Andreas svarade på mejlet och berättade samtidigt att det suttit på en tonfisk. Han skrev tillbaka; ”om du skickar mig denna märkning så skall jag ordna så du får en belöning”.

Andreas berättar vidare att märket som Tuva hittade att de inte fått någon pejling ifrån. I vanliga fall så ger den ifrån sig en signal under ett par veckor beroende på temperatur. De hade inte hört någonting från denna. Familjen skickade in märket.

Andreas fick märket och skickade det vidare till producenten som skulle ta hand om det och försöka återuppliva märket. Andreas kontaktade ICCAT som ger en belöning på 1000 Euro om man hittar ett sådant märke och skickar in det. Han skrev detta till mamman att nu kan ni vänta er en belöning på 1000 Euro från ICCAT. Hon skrev tillbaka och frågade vad han skrev, och om det inte var för många nollor efter….

Hon fick sin belöning, men Andreas och de andra fick en ännu större belöning genom att märkningen som de lämnat in visade ett fullständigt spår på den tonfisken som det suttit på. Från en fisk som varit ett helt varv runt atlanten och sen in i medelhavet för lek innan de simmar ut i medelhavet igen och vidare mot Sverige och till Skagerack, Kattegatt och släpper märket och detta märke spolas iland på en strand i Mellbystrand. Förra helgen var familjen i Lysekil och fick träffa Andreas precis efter han kommit iland efter en dag med tonfiskmärkning.

Familjen Tallqvist-Nilsson med Andreas Sundelöf med SLU i Lysekil i bakgrunden.

Nu är tonfiskmärkningen klar för i år, och i årets tonfiskprojekt märktes totalt 36 tonfiskar. Summan på märkta tonfiskar 2020 var 33.

Tack Andreas och Gustav för en otroligt intressant genomgång om tonfiskprojektet och historien om detta och ett stort ödmjukt tack för att jag fick följa med och få se ert fantastiska jobb ni gör.

Har ni frågor om Tonfiskprojektet eller vill stödja det på något sätt så kan ni följa länkarna här under.     

https://www.slu.se/blafenadtonfisk

https://www.facebook.com/slu.viltfiskmiljo